Popgeni

Japp, svinnovember är här. For på svartisiga vägar i går, sandbilarna rullar runt, hunden blir skitigare än skitigast, det är mörkt och tiden har ställts om. "November Rain" är en vansinnigt vacker sång om något av det jävligaste som finns.
Dagens Fråga; Gruppnamnet Guns N´ Roses var en sammanslagning av två olika gruppers namn. Vilka grupper då?( Se svaren via länkarna under denna klassiska novemberlåt)


Här är grupp 1


Här är grupp 2

Jag hörde en gång Nico på Rackis i Uppsala. Någon minimal orgel, små indiska bälginstrument och mycket mystisk musik. Hela bandet satt ner på scengolvet om jag inte minns helt galet. Hon avled några år senare 1988 efter en cykelolycka på Ibiza. Det var året hon skulle ha fyllt 50.
Nico är en kulthjältinna på många sätt. Och när det nu råder vintertid i landet så får Nico bjuda på en "Winter Song" från sin klassiska LP "Chelsea Girl" från 1968.
Dagens Fråga: Nico blev känd för sina insatser med ett klassiskt 60-talsband. Vad hette de?(Svar via länken under videon till denna stund av vintermagi)


Här kan du höra svaret
/cbj

Ny kategori där jag med jämna mellanrum kommer att botanisera i min vinylsamling och plocka fram album som har betytt mycket, fortfarande berör eller är värt att upptäcka på nytt.

Ägnade en liten stund åt att på måfå surfa runt på YT och hittade oväntat en massa inslag från Måndagsbörsen, i salig åminnelse. En imponerande skara gäster, måste man säga!

Jag fastnade dock särskilt för detta inslag, med fabulösa Squeeze, som intervjuas och sjunger den då nya Is That Love från East Side Stories, som producerades fint av Elvis Costello.

Jonas Hallbergs sätt att intervjua har uppenbart upprört en del internationella popälskare (se kommentarerna under filmen) men de har förmodligen inte sett Susanne Olssons chicken-in-the-basket-intervju med Paul Weller och Jam ett år tidigare. Huh....

tp

Hmmm...jag kunde inte hålla mig, Weller-intervjun kommer längst ner, det får bli dagens andra påse lördagsgodis

Såg en härligt gråhårig Tom Jones på Skavlan i fredags kväll. Kom att tänka på en anekdot:
Dagens Fråga: Tom Jones spelade för elva år sedan in en gammal Talking Heads-låt med en svensk sångerska. Vad hette låten och vilket band sjöng hon i ?( Svar via länk under denna passande video)


Här hittar du en video med svaret

tp

För några år sedan fick vi popgenier nominera våra favoritlåtar för att slutligen sammanställa en slutgiltig lista. Jag tror inte att vi hann riktigt i mål, dels p g a upprymdhet efter Stures frivola Max Romeo-nominering och Eriks blixtinpass med Manic Street Preachers, som på många sätt tog anda och udd av oss. Eller så minns jag fel.

Jag minns i alla fall att She Loves You kom längst upp på den lista vi ändå hann sammanställa samt att jag  själv nominerade nedanstående klassiker, som tillsammans med så mycket annat i Kraftwerks rika kanon förändrat den moderna popmusiken på det sätt som Miles, Parker och Coltrane förändrade jazzen något årtionde innan.

Det finns många guldkorn att plocka fram men denna är en av mina absoluta favoriter - rakt in i framtiden med Trans Europe Express eller Trans Europa Express som den hette i original!

tp

tp

20 år sedan amerikanska The Byrds valdes in i Rock & Roll Hall Of Fame.

En stor fördel med Popgeni är att man kan frossa i sina gamla ungdomsförälskelser utan att göra någon ledsen. Ja, ja, hmm, men vad ska jag säga om Bonnie St. Claire och hennes band Unit Gloria. Jag hade en mycket snygg bild på Bonnie på mitt rum, en bild där hon satt på en motorcykel.
Men det var musiken jag gillade. 1972 var det inte många andra som gjorde lika bra tuggummipop som Bonnie St. Claire & Unit Gloria. Låten "Clap Your Hands and Stamp Your Feet" var genombrottet och den blev etta på Tio i topp. Deras näst största hit hette för övrigt "Waikiki Man" som enbart nådde andraplatsen . Jag gillade även den tredje singeln "Voulez Vous(Yes I Do, I Love You)". Unit Gloria bestod förresten av herrarna Mouse, Hoss och Meep.
Men nu till Dagens fråga. Från vilket land kommer den fagra Bonnie St. Claire ? (Svar via länken under videon där hon presenteras på modersmålet och får sjunga låten utomhus i stället)


Här är svaret

Här en svensk Wikipedia-sida om Bonnie

/cbj

Fest och jubel på Popgeni-kontoret hela natten lång. I dag var det ännu en tårtfest. Vi håller Ramones-tempo på inläggen och detta är inlägg nr 401 - efter bara tre månader i bloggosfären.
Vi följer traditionen. Och i dag jublar vi åt Ramones från SVT 1981. Inget annat än äkta popgenier.
Här är "The KKK Took My Baby Away". Grattis alla popgenivänner, ni blir bara fler och fler...

Steve Wynn & The Miracle 3

”Northern Agression” (Blue Rose/Border)

PPPP

Band som Steve Wynn & The Miracle 3 växer sannerligen inte på träd längre. Det här är för det mesta en elektrisk storm som på patenterat Wynn-vis skrubbar bort alla lager av onödigt poserande och repar den löjligt glatta Idolytan med en frenesi så att det känns på riktigt. På spår som ”Cloud Splitter”, ”Resolution”, ”We Don't Talk About It”, ”No One Ever Drowns” och ”On The Mend” har han med sig arvet från The Dream Syndicate på 80-talet, Gutterball tio år senare och en lång och skitsnygg solokarriär. ”N.A” genomsyras av Wynns kvalitetsstämpel där han aldrig gjort avkall på sin profil för att om möjligt nå framgång på försäljningslistorna.

”St. Millwood”, ”The Death Of Donny D” och ”Consider The Source” är exempel på den lite fridsammare och coolt tillbakalutade Wynn så som han ibland var tillsammans med Dan Stuart (ex. Green On Red) i Danny & Dusty.

”N.A.” är fjärde svängen med The Miracle 3 sedan 2001. Linda Pitmon, trummor, Jason Victor, gitarr, Dave Decastro, bas, är den trogna trion som tar rygg på Wynn.

Och precis som på de tre föregångarna, ”Here Come The Miracles” (2001), ”Static Transmission” (2003) och ”...tick ...tick ...tick” (2005) och så är det här ”psychedelic, greasy, sneaky, manic, wise, seasoned, nervous and ragged in all the right places”, för att nu använda Wynns egna pricksäkra varudeklaration.

Liknande artister: Gutterball, Green On Red, Chuck Prophet, Chris Cacavas, The Silos.

Björn Bostrand

Japp, har varit några nätter i Hälsingland igen. Lämnade Hudik precis innan en utsåld föreställning skulle äga rum, en föreställning som var i Östersund i söndags och lika utsålt där precis som runt om i hela mellersta Norrland.
Nedan ett skönt gammalt klipp på Perssons Pack med en av sina charmigaste låtar. Per Perssons är iförd Alfta Hockeys tjusiga tröja. Men i dag 2010 är det inte Per Persson som får tusentals svenskar varje dag att tänka på Alfta. De må lyssna på radio, de må titta på dvd, datorn eller till och med live. 100 000 svenskar eller ännu fler, där majoriteten bor i samma landsända som popgeni, älskar det här gänget från Alfta.
Dagens Fråga? Vad kallar sig det fenomen från Alfta, Hälsingland, som just nu säljer ut allt vad de kan av dvd och norrländska lokaler med scen ? (Svar via länken under denna fantastiska video med en annan av Alftas stora söner. Svaret visar trailern till Alfta-gängets tredje DVD som i februari i år hade galapremiär på Tuppens danskrog i Bollnäs)


Här kan du uppleva svaret


Här är gängets egen hemsida
/cbj

Botaniserade lite retronyfiket på A i CD-samlingen och stoppade vid skottarna Angefish självbetitlade och enda album från 1993. En grupp som bildades av medlemmar från ett annat fint skotskt musikkapell, nämligen Goodbye Mr. Mackenzie.

En gemensam nämnare mellan de båda banden var att det hade en bedårande sångerska i form av Shirley Manson som frontfigur.

Men Angelfish blev som sagt inte långvariga. Efter att Butch Vig, Duke Erikson och Steve Marker sett Angelfish video till ”Suffocate Me” på ”MTV 120 Minutes” så visste det exakt vem som skulle stå för det vokala inslaget i Garbage.

Resten är lite modern rockhistoria över fyra Garbage-album mellan 1995-2005.

/Björn

Ja, det var för 40 år sedan i dag som herrarna Andrew Lloyd Webber och Tim Rice i en kyrka i New York för första gången presenterade skivan med deras nya musikal "Jesus Christ Superstar". Visst hade det funnits rockmusikaler tidigare. Men inte om Jesus. Och på många sätt startade den moderna musikalen därför för exakt 40 år sedan denna dag.
Det ska vi fira. Och vi gör det med den mest speciella Maria Magdalena världen har skådat. När musikalen skulle sättas upp i Sverige hade man många förslag på vem som skulle få göra rollen. Men från rättighetshavarna ville man ha sista ordet. Och när man hade hört Agnetha Fältskogs audition fanns det ingen tvekan hos dem.
Premiär i Göteborg i februari 1972. Det blev tolv föreställningar i Skandinavium. Men när turnén skulle börja hade Agnetha andra engagemang. Titti Sjöblom tog över rollen. I Björn Ulvaeus produktion spelade Agnetha in två av låtarna som singel och i mars 1972 nådde singeln andraplatsen på den svenska listan. Sedan kom också ett dubbelalbum med den svenska musikalen och där sjunger Agnetha också.
Dagens Fråga. Här sjunger Agnetha Fältskog en av de mest kända sångerna från musikalen. Frågan är tudelad. Vad heter låten i original och vem sjöng den på den första skivan med musikalen som gavs ut för exakt 40 år sedan?(Hör svaret i länken under denna underbara hyllning till Agnetha).

Här kan man höra svaret
Här kan man se ett kort reportage om Agnetha och rollen
Och här ett kort klipp från föreställningen med Agnethas sång
/cbj

Nervous Nellie

”Why Dawn Is Called Mourning” (Hazelwood/Border)

PPP

Tredje album från det svenska brödrabandet, som ligger på ett tyskt skivbolag och mestadels spelar live ute i Europa, är full av rofylld, vänlig och vacker indiepop med smaker av både 70-talspop och dagens elektriska folkrock.

Andreas (trummor) och Sebastian Johansson (bas) och Henrik Jonzon (sång, gitarr) och Magnus Johnson (gitarr, sång & keyboard) har sagt att George Harrison var en slags mentor när man spelade in albumet, men att man inte tror att någon ska höra det.

Och det har de nog helt rätt i. Ska vara den krispiga hanteringen av gitarrerna då, men annars låter Nervous Nellie som ett band som hittat ett ganska personligt uttryck.

Och det är styrkan med ”Why Dawn Is Called Mourning”.

Soundet av sommar är ofrånkomligt och spår som öppningsfemman ”Final Day”, ”Ol' Seminole”, ”Long As Can Be”, ”Bee Hive” och ”Some Time” hakar snabbt på och har en inbyggd förmåga som gör att de växer sig starkare för varje upprepning. Nu håller den fina öppningen inte riktigt samma känsla genom albumets alla elva spår.

Men halvvägs breder ”Why Dawn Is Called Mourning” ut sina vingar elegant och melankoliskt och vinner på sitt detaljerade sound och bröderna Henrik och Magnus hudnära sång.

Björn Bostrand

Jo, jag är fortfarande tagen efter meddelandet om Gregory Isaacs bortgång. I många stunder av sorg och glädje har hans röst varit den bästa vän man kan ha.
Så förlåt, men här kommer en underbar låt till. Nu tar vi fram ännu en klassiker "Private Beach Party" från 1985. En låt som så här 25 år senare fortfarande sprider värme och kärlek som få andra.
Dagens Fråga då; ja, här kommer den. Inget är så viktigt i reggae som bas och trummor. Vilka spelar de instrumenten på just den här inspelningen?(Svar under denna vackra video till denna vackra låt)


Här kan uppleva svaret

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Louise Hoffsten är en så fantastisk artist att om hon inte fanns så borde någon uppfinna henne.
Hon sjunger blues och spelar munspel som nästan inga andra.
Det är många år sedan nu som hon kom fram som sångerska med Sky High. Men tjejen från Linköping stannade inte där. Och ett tag höll hon på att bli världsstjärna. Men eländig sjukdom och annat kom i vägen. I stället valde hon att återvända med mer lågmäld musik på svenska och senast med mycket personliga texter.
Hon är en makalös artist och sångerska. Just den här veckan är den traditionella bluesfestivalveckan i Östersund. Den festivalen har Louise besök både på egen hand med akustik gitarrist och som gäst till Ronander Blues. Hon har alltid varit bäst. Mest magisk var hon på ett eftermiddagsjam på Källarn där hon gjorde en underbar duett med Pontus Snibb.
Att hon dessutom är snyggare än de flesta fotomodeller ser man här på Lennart Jonassons nära porträtt av en av landets absolut största artister.
/cbj

"Världens bäste sångare", sa Joe Strummer många gånger om Gregory Isaacs. Och i min värld har han en av samtidens allra vackraste röster. De senaste åren jobbade han hårt på att förstöra sin magiska röst. Och i dag tog cancern hans liv.

Gregory Anthony Isaacs föddes i Kingston på Jamaica 1951 och blev snabbt en del av den lokala scenen. Skivdebuten "Another Heartache" gjorde han 1968 med Winston Sinclair men gjorde ingen större succé. Först med "My Only Lover" från 1973 slog han igenom och i slutet av 1970-talet var han en av reggaens ledande artister. Hans absolut bästa skivor är också från den tiden i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Jag håller "Cool Ruler" och "The Lonely Lover" tillsammans med "Soon Forward och "More Gregory" som hans bästa skivor.

Drogproblem och vapeninnehav skickade Gregory Isaacs i fängelse men därifrån återkom han med en tät svärm skivinspelningar. Under sitt liv medverkade han på runt 500(!) skivor. Men tänk på att de flesta reggaeplattor släpps i många varianter. Det sista albumet, ”Brand New Me” kom 2008 och var ett steg i rätt riktning igen. Han besökte Sverige ett antal gånger. Ibland i bra skick och ibland inte.

Gregory Isaacs dog av lungcancer i dag den 25 oktober 2010 på sjukhus i London. Han har varit sjuk i ett år och vistades på sjukhus den senaste tiden.
Alldeles för sent skickar vi ut den "Night Nurse" som räddat honom så många gånger tidigare. Men i dag hjälpte inte ens hennes omsorger.

Mina damer och herrar. Här är han "The Cool Ruler" live från Brixton 1984. RIP Gregory och må din röst frälsa dem där uppe som den gjort med oss här nere!
/cbj

Ahh, those were the days! / tp

Det är 17 år mellan dessa båda klipp. Men man kan knappt tro att det är samma Carlene Carter, om det inte var för rösten och den rätta känslan för countryns finaste uttryck.

2008 släppte hon ”Stronger”, sitt första album på 13 år efter att under större delen av 90-talet haft förödanden drogproblem.

Läs nedanstående sammanfattning av Carlenes liv från 2009 och upptäck ett livsöde och en stark överlevare.

Kolla också backkatalogen med utsökta album som ”Musical Shapes” (1980), ”Blue Nun” (1981), ”I Fell In Love” (1990) och ”Little Love Letters” (1993).

Jag ha också komponerat ihop en Spotifylista med 21 (ostraffbart) av Carters bästa. Den hade garanterat blivit längre om ”Musical Shapes” och ”Blue Nun” hade funnits i sin helhet på ”spoten”.

Carlene Carter "Some Of The Best"

/Björn

 

Imagine this. Your lover dies. Three months later, you lose your mother. Five months after that, your stepdad passes away.

Then, four scant weeks later, your younger sister dies in a freak accident.
Her Dad, Country Singer Carl Smith, died on January, 16th 2010. 

Oh, and more: You've been struggling to get your own life together for years, having endured a long history of drug and alcohol abuse.

Such was life for singer-songwriter Carlene Carter only a few years ago.

– I was completely overwhelmed, I went off the deep end, and ran around like a chicken with my head cut off and got into more trouble, the singer says.

Meaning, she started drinking again. So it's no small measure of her courage and artistry that less than four years after experiencing a level of tragedy that can only be described as Greek, Carter now finds herself sober, in the best relationship of her life, and talking about her first album in over a decade.

"Stronger"  has the kick and luster of Carter's best songs from the '80s and '90s. It's an ironically joyous, even witty CD, filled with the kind of rollicking roots rock that extends the great American legacy that lives in Carter's genes. 

As the daughter of June Carter (and stepdaughter of Johhny Cash) and the granddaughter of Mother Maybelle Carter, Carlene has country history in her very corpuscles.

While she began recording her own high-spirited albums at the end of the '70s, she became just as well known for her hard-partying ways.

– That was my lifestyle. I had a blast, she says. 
Amid the blur, she ran through three quickie marriages, the first at age 16.

– The only reason you get married that young is if you're dumb or pregnant. I was both, she says.

Essentially, Carter married the first three men she went out with, including, in 1979, British legend Nick Lowe. Her most recent lover - prior to her new marriage - was Tom Petty's famously drug-hampered bassist Howie Epstein.

His death in February 2003 set off Carter's string of tragedies, followed by the losses of June Carter, Johnny Cash, and finally Carlene's younger sister Rosey, who died of accidental carbon monoxide poisoning. 

That last one hit the hardest.

– There's something unnatural about losing a sibling when they're young, Carter says. 

But the trauma also started the singer on the road to recovery.

– I tried to drown my sorrows, but no amount would fix it, she says. 

So, eventually, she stopped altogether. Then she began to think about music again.

In 2005, she met actor Joseph Breen, and married him the next year. He encouraged her to write new songs, and to finally record again. The results on "Stronger" find Carter sounding wholly renewed. She has written some of the catchiest country-rock songs out now. And she hopes to soon take them on the road for her first full tour since 1990. No wonder Carter is in such a thankful mood.

– It's a miracle I'm alive. I don't know how I got out of some of the scrapes I was in, she says.

– But I know that there's some sort of plan. I still cry a lot. But I have my sweetheart now and I got a lot of music to make. I've gotta catch back up.

Den här veckan brukar det vara bluesfestival i Östersund. Det har det varit i tio år. Men förra året gick så dåligt så i år blir det inget. Men nästa år ska det bli igen. Vi får väl se.
Mississippi John Hurt vet i alla fall vad allt handlar om. Blues handlar inte om festivaler, öldrickande och Folkets hus. Blues handlar om att överleva och inget annat.
John Hurt gjorde ett antal skivor i slutet av 1920-talet som inte gick särskilt bra. Sedan återupptäcktes han på 1960-talet. Fick göra omfattande turnéer och hann med en hel del innan han avled efter en hjärtattack 1966, 72 eller 73 år gammal.
Nu till Dagens Fråga. En av alla tiders största folksångare skrev och spelade in hyllningssången "Did You Hear John Hurt?" Vem var han?( Ni kan höra svaret från 1960-talet via länken under låten. Tyvärr finns ingen video med originalversionen. Men för att ni ska få höra den fina låten lägger vi ut en länk med den också i en annan version)

.
 
Här kan ni höra svaret
Här kan ni höra sången om John Hurt
/cbj

I dag fyller Wayne Rooney 25 år. Hans klumpiga försök att få upp lönen lyckades och han är kvar i Manchester United. Men han har förlorat all sin heder. Ja, den han inte förlorade första gången han blev avslöjad på bordell med någon tant för speciella önskemål och senast med den lyxprostituerade förstås. Jag vill inte ens säga grattis till Wayne..
En spelare som gjorde allt för Manchester United och som samtidigt misskötte hela sitt övriga liv och till slut även fotbollen känns bättre att hylla i dag. Vi talar givetvis om George Best. Mannen, myten och världens bäste fotbollsspelare. 
George Best avled 59 år gammal 2005. 22 år gammal blev han utsedd till Europas bäste fotbollsspelare 1968 och samma år vann United Europacupen. 1965 och 1967 vann han och United engelska ligan. Men redan som 27-åring 1974 fick George sparken från Manchester United för att han inte kom till träningarna. Sedan gick det mest utför. 
Till och med Pelé har sagt att George Best var världens bäste fotbollsspelare. Sedan 2006 heter flygplatsen i George Bests födelsestad Belfast "George Best Belfast City Airport"
Nedan George Best och Bengt Fahlström från klassiska Barnjournalen 1972. Ja, och så Dagens Fråga. Don Fardon gjorde en underbar hyllningslåt till George Best för en BBC-dokumentär 1971. Singeln släpptes i Sverige av bolaget MNW. Vad heter låten om George Best som förde in gamle Sorrows-sångaren på brittiska hitlistan, låten som sedan återutgavs 2006 i nyinspelning?(Ni kan höra låten via länken under videon)

Här kan vi höra Don Fardon med bilder på George
Här är en annan hyllningslåt med fina fotbollsklipp
Och här en mycket vacker hyllningsvideo med bra musik från Italien
/cbj

 

De har hållit på i 26 år nu. Kanadensiska Tragically Hip som bildades 1983 i Kingston, Ontario och numera är smått kultförklarade i hemlandet.

Men på våra breddgrader är de förmodligen fortfarande ett tämligen oskrivet blad.

12 studioalbum har det blivit från debuten 1989 fram till ”We Are The Same” som kom ifjol.

Och även om man med den titeln menar att bandmedlemmarna är de samma nu som då så har gruppens sound förändrats en del på de senare plattorna.

Man har putsat på det ursprungliga råa rootsiga soundet, kanske i jakten på en större publik efter ett kvarts sekel lite i skymundan.

Men sångaren Gordon Downie är fortfarande en klart passionerad och originell sångare och hans fyra bandmates vet hur man klöser och smeker, fast på ett lite mer sofistikerat sätt, om uttrycket tillåtes.

Själv föll jag som en fura när jag 1989 snubblade över ”Up To Here”, deras andra och i mitt tycke juvelen i Tragically Hip-kronan.

Men det finns så mycket mer att snöa in på i deras låtkatalog. Uppföljarna till ”Up To Here”, ”Road Apples” (1991) och ”Fully Completely” (1993), skuggar när det gäller kvalitén.

Och gillar du attityden och soundet i klippen ”New Orleans Is Sinking” från ”Up To Here” (naturligtvis skriven långt före Katrina katastrofen) och ”Little Bones” från ”Road Apples” så är du bara att gratulera.

För det är alltid lika upplyftande att göra oväntade musikaliska upptäckter.

/Björn

Hörde Magnus Ugglas underbart roliga radioprogram på P 4 i går. Och min trevligaste intervju med Uggla var inför besöket på turnén när han reste med The Ark och Håkan Hellström. Då pratade vi Cockney Rebel tills någon ansvarig gick in och avbröt. Ja, och så var det Beatles-tema på Idol i går. Hemst på vissa håll, läs Geir och Linda, och betydligt bättre på andra håll, läs Olle, Jay, Linnea och Minnah. Ja, och så åkte min gode vän Kostas, Athenas skicklige kock, till Grekland i dag för att hälsa på föräldrarna.
Så Dagens fråga och dagens låt blev på något sätt alldeles självklara. Här får ni se en lite spexig  variant från 1976 när Cockney Rebel gör sin sköna version av "Here Comes The Sun", en låt från 1969. Dagens Fråga är helt enkelt - Vem har skrivit låten "Here Comes The Sun"? Allt ni läst ovan, nästan, är ledtrådar. (Hör svaret själv spela låten i en soloversion via svarslänken under videon)


Här kan ni höra svaret
/cbj

tp

I grunden en grupp från Nya Zeeland. Men efter att medlemmarna flyttade till Australien och Syndney i mars 1975 så var Split Enz i allra högsta grad delaktiga i pop och rockvågen från down under.

Tim Finn och Philip Judd träffades på universitetet i Auckland 1971 och började omedelbart att skriva massvis med låtar. För att få utlopp för den blommande kreativiteten så bildad man Split Ends 1972.

Från början var man en akustisk combo med Judd, gitarr & sång, Finn, piano & sång, klassiskt skolade violinisten Miles Golding, Mike Howard, flöjt, och Mike Chunn, bas.

Den varierade musikaliska bakgrunden hos medlemmarna gjorde att soundet spretade åt alla möjliga håll. Man väckte också stor uppmärksamhet med sitt teatraliska uppträdande, vilda och fantasifulla frisyrer, clownlooken och färgglada scenkläder.

När Golding lämnade gruppen 1973 så bytte man till ett mer elektriskt sound och plockade in Geoff Chunn, trummor, Wally Wilkinson, gitarr, och tillfällige saxofonisten Rob Gilles.

Judd vägrade i början att turnera med gruppen eftersom han tyckte att deras musik var för komplex för att framföras live. När Eddie Rayner, keyboards, tog klivet in i bandet 1975 så ändrad man namnet till Split Enz.

Efter ytterligare några förändring i sättningen, där bland annat kostym designer Noel Crombie blev fast medlem på percussion, Geoff Chun ersattes av Paul Crowther och Rob Gilles hoppade av så var man redo för Australien.

1975 kom debuten ”Mental Notes” som spelades in på två veckor. Men Finn, Judd och kompani blev inte nöjda med resultatet som man ansåg gav en lite felaktig bild av gruppen. ”Mental Notes” spelades in på nytt i England, med Phil Manzanera , Roxy Music, i producentstolen.

Den friseringen ändrade inte speciellt mycket på bilden av ett totalt okomersiellt band som med sin egocentriska artrock och ambitiösa arrangemang var miltals från allt vad hitlistor hette. Och även idag är det en spännande och småskruvad musikalisk upplevelse att ta sig igenom de tio spåren.

Fina ”Dizrythmia” följde 1977 och man hamnade i vågskvalpet av punken och blev plötsligt iskalla på vissa fronter. Men i Australien sålde albumet guld och singelsläppet ”My Mistake” blev deras första Top 20 hit.

1978 droppades man av Chrysalis Records och hamnade under ett par år ute i den artistiska kylan.

Det skulle dröja till 1980 innan man gjorde en strålande comeback med fullängdaren ”True Colours” och då med Tim Finns yngre bror Neil som sångare och låtskrivare i gruppen. Soundet var annorlunda med rakare pop och rocklinjer, men med en personlighet som gjorde att den kom att betraktas som en av new wave erans höjdpunkter.

Ytterligare tre studioalbum hann man fylla sin diskografi med.

Efter ”See Ya 'Round” (1984), då hade redan Tim Finn lämnat för att satsa på en solokarriär, la man ner rörelsen.

Split Enz betraktas numera som en institution i sitt hemland och har vid några tillfällen återuppstått i orginalsättningen för livekonserter.

Att bröderna Finn vandrade vidare i karriären som Crowded House, The Finn Brothers och på solokvist är till stor glädje för många popgenier.

”My Mistake” (överst) finns på ”Dizrythmia”, ”I Got You” på ”True Colours” och ” Six Months In A Leaky Boat” hittar man på ”Time And Tide” (1982).

/Björn

Utanför fönstret är kvicksilvret en bra bit under noll. Runt om i kvarteret byts det här och var om till vinterdäck och då jag alldeles nyss var på väg till tvättstugan mötte jag en granne som tittade upp i den kalla stjärnklara kvällshimlen och muttrade "jaha, men det är i alla fall varmt och gott inomhus".
Tillbaka i lägenheten igen. Via nyheterna får jag veta att i Malmö är det en eller flera galningar som sätter kulor i människor med invandrarbakgrund. Trots värmen i köket fryser jag till och tankarna går till de första av planerade 300 asylsökande som under dagen anlänt till Östersund.
Vad känner de här och nu?
Vilse i ett främmande land, med förhoppningar om ett nytt liv, en nystart utan förföljelser, vapen, hot, svält och förtvivlan. I väntan på ett besked om man får stanna i drömlandet Sverige, nu placerade i ett för tillfället kylslaget Jämtland som uppenbarligen inte riktigt hängt med i vad som händer runt om oss i stora världen.
Om jag har förstått det rätt är flyktingströmmen till Europa ovanligt stor just nu. Oro i Afganistan, Pakistan och Irak har spätts på med Nicolas Sarkozys crazyness mot romerna i Frankrike, som i sig har gett ringar på vattnet till ett nyuppväckt hat mot folkgruppen ifråga runt om i Europa.
Vi som lever i denna underbara stad, med den karga Storsjön och det sagolika fjällmassivet i väster har fått en hink med iskallt vatten över huvudet att vi är ett med en större gemenskap än vad vi någonsin förstått. På andra sidan Frösöbron finns det ett gäng människor som sörjer. Som saknar. Man har sorg över att ha lämnat sin kultur, en trygghet med vänner och bekanta. Här och nu vet man inget om framtiden.
Vem vill ha mig?

"Before we packed our bags
And left all this behind us in the dust,
We had a place that we could call home,
And a life no one could touch."
(Rise Against: Prayer of a refugee)

Det är trasiga människor som nu fått en tillflykt på Frösön att andas ut i. Jag vet inte om de kom med flyg, men om de gjorde det och fick se de vitklädda fjällen, fanns nog en och annan undring om var i helvete de hamnat. Det Swedenmarska annalkande novemberhelvetet är inte precis en sida av Jämtland som vi vill skylta med. Och östersundare och länsbor ger synpunkter om de vilset trötta i kommentarer till vad som skrivs på lokaltidningarnas hemsidor.
Det är inte direkt någon rolig läsning.
Helheten berättar att lilla Jämtland inte är ett strålande undantag från de kalla, känslolösa vindar som sveper runt om oss, och som växer sig allt starkare.
I en livssituation där den som är arbetslös och/eller söker en lägenhet kanske sneglar surt på vad som erbjuds de som kommer hit med en förhoppning om ett nytt liv ställs allt vad heter solidaritet och tolerans på sin spets. I vår hemtama vardag, i ett land där vi lever bättre än många andra – även som arbetslös eller bostadssökande – kan vi inte riktigt ta till oss att det finns medmänniskor som har ett helt annat behov.
Trygghet.
Människor av samma skrot och korn som vi själva, men med en helt annan bakgrund, socialt som kulturellt.
Lilla landet Sverige öppnar famnen.
För de som lever i misär i omvärlden är vi sannolikt fortfarande ett ”Eldorado”, så som vi varit sedan guldåren sedan 60-talet. Landet som ger dig en möjlighet till en nystart. Det lilla landet i norr där toleransen och öppenheten är en självklarhet. Men här och nu 2010 är detta inte längre en realitet.

Första gången då jag själv på allvar konfrontrerades med hur illa ställt det är med solidaritet och tolerans i små mått mätt var när jag sommaren 1985 åkte till det mest förlovade landet av alla - USA. Syftet med resan var mångbottnat – å ena sidan skulle jag hälsa på en kompis i Washington, en annan polare i Los Angeles. Men den stora anledningen till resan var att besöka en av dåtidens svarta fläckar i USA. För att göra en lång historia lite kortare, hade jag lyckats få en inbjudan till Yellow Thunder Camp, en oas mitt i det som i Hollywoods 60-tal hette Vilda Västern. YTC låg i Black Hills, ett bergsmassiv söder om Rapid City i Syd-Dakota. Black Hills, eller Paha Sapa som det heter på siouxernas eget språk, ligger mitt i prärien. Ett ofantligt markområde som för siouxstammen är heligt, men som det vita USA 1868 fann vara för mineralrikt för att släppa ifrån sig.
Pop och rockmässigt sett har t ex Neil Young och Jackson Browne full koll på vad som hände här. Och det var en hel del. Och även Marlon Brando och Kevin "Dansar med vargar" Costner, om vi nu även ska inkludera filmstjärnor, har tagit ställning för den orättvisa som aldrig rättats till.
En avlägsen släkting i Rapid City, som vägrade förstå vad jag pratade om då jag ringde honom och varslade mitt besök med brev och foton från släkten hemma i Svedala, hade som de flesta andra i trakten förträngt vad som hänt.
- There ain´t no indian history here, väste han i telefonen.
Där jag stod med luren i handen visste jag att han där och då befann sig ungefär en mil från ett av de allra mest berömda slagfälten då det vita USA en gång för alla kuvade siouxerna.
Wounded Knee.
Jag lade på och bestämde mig för att skicka de där hälsningarna från släkten med post i stället.

”In the mornin'
on the fields of green
In the homeland
we've never seen.”
(Neil Young: Pocahontas

1982 ockuperade drygt 300 amerikanska indianer detta markområde som döptes till Wakinyan Thi Tiospaye (Yellow Thunder Camp) och proklamerade att campen var ett indianskt kulturellt område där inga vapen eller droger var tillåtna. FBI och lokal polis hade total kontroll på de som vistades i campen. Allt detta visste jag om innan jag lämnade Sverige, men den verklighet som jag kom att möta var en total överraskning som jag för evigt bär med mig.
Det jag fick möta var materialistiskt fattiga människor som bland annat levde på hjälpsändningar från bland annat Östtyskland och Polen.
Tankekullerbyttan var total.
Hjälpsändningar från Östtyskland till…USA?
Jag har än idag ingen aning om hur dessa kartonger lyckades krångla sig genom den amerikanska tullen, men faktum är att jag var med om när det packades upp torrmjölk och usla kopior av Barbiedockor som ungarna hade hjärtligt roligt åt.
Veckorna med siouxer, apacher, navahos och andra goda vänner är upplevelser och erfarenheter som format mig till den jag är här och nu. Precis som alla andra möten. Möten utan rädsla. Nya situationer som mötts med förundran. Vem är du?

"But it's all right, all right, We've lived so well so long
Still, when I think of the road we're traveling on,
I wonder what went wrong, I can't help it
I wonder what went wrong."
(Paul Simon: American Tune)

Från att ha varit ett land där vi som unga nyfiket vidgat vyerna utanför Europa, jobbat som fan och sparat pengar för att göra den där långresan till annan kontinent, kommit hem med nya upplevelser i möten med främmande kulturer, händer det något här och nu som jag inte riktigt kan förstå.
Vi är mycket måna om att ge oss själva rika upplevelser när vi är på bortaplan, men när vi möter samma människor på hemmaplan är saker och ting annorlunda.
En klok tänkare har myntat: “When you find peace within yourself, you become the kind of person who can live at peace with others.”
Kanske är det så krasst.
Kanske är vi i grunden så sårbart nakna som människor att vi inte förstår att se oss i ett större sammanhang, att vi är ett med hela tillvaron och har vår roll för att få saker och ting att samspela.
Personligen lyfter jag på vintermössan till de som fryser där ute på Frösön och säger ett "välkommen hit, kära medmänniskor". Jag säger som Johan Johansson i You Tube-klippet ovan - "Det land vi har är stort nog åt oss alla" (by the way en underbar cover på en gammal Sparks-klassiker).
Och tillvaron är förvisso kall här och nu, men de flesta av oss jämtar har ett varmt hjärta och ett öppet sinne för det nya och främmande.
Ni berikar oss.
Vi ses på stan.
/B-O

I går skrev kvällstidningarna om en skandal och TV 4 censurerar raskt klippet. Här kan ni bilda er en egen uppfattning om Kleerups medverkan i Nyhetsmorgon i förrgår. Jag tycker ändå att Kleerup säger rätt kloka saker. Och jag vill gärna se "Aniara" på Stadsteatern.
Andreas Kleerup är omdiskuterad. Men Kleerups egen förklaring är sitt usla morgonhumör, droger har han inte hållit på med sedan Grammis-skandalen, säger han.
Kleerup är extremt framgångsrik med ettor på englandslistan och allt. Men innan solokarrären var han trummis, och live ibland även basist och gitarrist med ett svenskt band. Dagens Fråga är: Vilket band spelade Kleerup med innan sitt sologenombrott?( Svar via länken under "Skandal"-videon)



Här kan du se svaret i en video från 2004 - och det ser ut som Kleerup bakom trummorna
/cbj

Amerikanskan Izzy Cox kallas för The Murder Ballad Queen. Det ganska lätt att förstå när man umgås med hennes båda album ”Love Letters From The Electric Chair” (2007) och färska ”Killing My Mind”.

Likt många andra artister och band på dagens undergroundscenen så har Cox blickat bakåt och låtit sig influeras av gamla legender inom country, blues och rock'n'roll.

Själv kallar hon sitt omtumlande musikaliska hopkok för ”voodoobilly jazz”.

Samtidigt är det svårt att sortera in henne i något speciellt fack och kategorier som ”americana outlaw och ”steam punk” har också droppats när hennes musik ska stämplas.

Rätt ingridienser, men i slutändan är det ändå upp till betraktaren och lyssnaren att avgöra.

Men en sak är dock säker. Hon lämnar ingen oberörd.

/Björn

Satt och åt en riktigt god lammlägg på ett Brasserie i Bryssel häromdagen. De spelade enbart 80-talsmusik i högtalarna, Frida & Phil Collins med flera. Men gladast blev jag åt den här låten.
Robert Palmer avled i hjärtinfarkt 2003, 54 år gammal. "Johnny & Mary" var en världshit 1980. Men han hann med så mycket under sin karriär. Han arbetade både solo och i olika band, sista bandet var väl The Power Station på 1990-talet och han skapade i alla olika tänkbara musikstilar.
Första gångerna jag såg Robert Palmer var på 1970-talet med hans dåvarande band - där Robert sjöng tillsammans med en sångerska som sedan också blev en succé på en egen hand. Ett tag var det som om bandet alltid var i svensk teve. Dagens Fråga: Vad hette bandet som Robert Palmer var med i 1971-73, och som han och den lika kända sångerskan startade?( svar under detta framträdande med "Johnny and Mary" från just året 1980. I svaret får ni se en video från 1972)


Här kan ni höra svaret
/cbj

Efter det att The Go–Betweens splittrades 1988 så var det solokarriären som gällde för Grant McLennan.

Men innan den tog riktig fart så gjorde Grant en avstickare med Steve Kilbey (The Church) i gruppen Jack Frost. Ett samarbete där de båda fick utlopp för sin kärlek till alternative pop och indie rock med klara stråk av psykedelia. Jack Frosts självbetitlade debut kom 1991, samma år som Lennans solodebut ”Watershed”.

Kilbey och Lennan skulle hinna med ytterligare ett Frost-album ”Snow Job” (1996) som liksom förstlingen fick fina recensioner av förståsigpåarna. Själv rekommenderar jag dem varmt om ni mot förmodan skulle snubbla över dem på någon skivmarknad.

Men för att återgå till Grants solokarriär så var och är bedårande”Watershed” egentligen bara en ursnygg melodiös fortsättning på det han gjorde i The Go-Betweens.

Som singer/songwriter hann han med ytterligare tre fullängdare, ”Fireboy” (1993), ”Horsebreaker Star” (1995) och ”In Your Bright Ray” (1997) innan han 2000 återförenades med Robert Forster och gjorde en omstart på The Go-Betweens.

Fram till Grants död den 6 maj 2006 i sitt hem i Brisbane gjorde duon ytterligare tre album under gruppnamnet. ”The Friends Of Rachel Worth” (2000), ”Bright Yellow Bright Orange” (2003) och ”Oceans Apart” (2005).

Det tre YouTube–klippen, ”Easy Come Easy Go” (ovan), ”Lighting Fires” och ”Thought That I Was Over You” är hämtade från ”Watershed”, ”Fireboy” och Jack Frost förstling.

Kunde heller inte låta bli att plocka ihop en Spotify-lista med 21 av Grant McLennans mest oumbärliga låtar som soloartist. Klicka bara här Grant McLennan "The Very Best Of Grant McLennan"

/Björn

 

 

 

 

 

 

Ps. En litet tvist av ovannämnda tvist är att Kaye numera också kivas med Hal Blaine om huruvida Wrecking Crew är en korrekt benämning på det musiker-kollektiv som de båda ingick i...

"Did you feel low?
"Nah, I fell into the arms of Venus de Milo"

Av någon anledning anses det vara särskilt intressant att veta vad som gjort den eller den särskilt lycklig eller stolt. Denna olat, för det får man väl kalla den, förefaller vara särskilt vanligt förekommande inom idrott, även om varje respektlös skvallerjournalist synes ladda sina revolvrar med frågor på just det temat.

Även om jag själv tycker att det hela är både en och flera smulor löjligt finns det faktiskt en sak utöver de sedvanliga, som jag är litet stolt över, nämligen mitt inköp 1977 av Televisions förstlingsverk Marquee Moon - samma dag som den släpptes! Då visste jag förstås inte att jag kommit över en klassiker, med det bästa gitarrband som världen nånsin skådat. Det följsamma samspelet mellan gitarristerna Richard Lloyd och Tom Verlaine, som hela tiden växlar mellan komp och solo, lever sitt alldeles eget liv i den högre atmosfären och när de dessutom understöds av en otrolig kompsektion, med Billy Ficca på trummor och Fred Smith på bas, kan naturligtvis ingenting gå fel. Inga konstigheter, pang på - och otroligt bra.

Jag återkommer nån annan gång till sången om Televisions lov. Till dess får ni hålla till godo med den bästa låten på Marquee Moon - jag brydde mig f ö inte ens om att köpa uppföljaren, Adventure, eftersom perfektion som bekant inte kan bättras - nämligen den undersköna Venus de Milo, numera inte bara på Louvren

Mais oui!

tp

Kvar i Bryssel. I kväll spelar Arno i stan. Konserten är givetvis utsåld sedan mycket länge. Jämnårig med Lundell och Springsteen är den Oostende-födde sångaren och låtskrivaren i dag ett nationalmonument, en av de få som kan hålla samman detta splittrade land.
I dag ägnar vi därför dagens fråga åt Arno. Alla som läste svenska rockskribenter under första hälften av 1980-talet läste många och långa hyllningar av det band Arno valde att lämna 1986. Ett band det skrevs flitigt om även i Sverige. Vad hette bandet?(Svar under denna lite skönt udda video från Arnos senare år)


Här kan ni höra ett av Belgiens mest klassiska rockband i en låt på franska, engelska och flamländska.
/cbj

Tänkte bara understryka det Tobbe redan har skrivit när nedanför genom att posta popmagi från 1965. Phil Spector och Harry Nilssons kärleksbarn This Could Be The Night utspelar sig under en varm sommarnatt där huvudpersonen vet att han och tjejen som han är intresserad av kommer att komma till en avgörande punkt. Om det handlar om hångel eller sex spelar ingen roll. Det är upp till lyssnaren att avgöra.

Chuck Berry igår Karl Wallinger idag, Fördelsedagsbarn alltså.

Wallinger som idag fyller 53 år har naturligtvis inte samma rock'n'roll status som ”Chucken”.

Men Walesfödda Wallinger har ändå dragit flera fina strån till pop & rockstacken som medlem i The Waterboys och inte minst i egna gruppen World Party som mellan 1987 och 2000 släppte fem mycket hörvärda album.

Esset i den leken är enligt min, och många andras mening, ”Goodbye Jumbo” där den moderna klassikern ”Put The Message In The Box” fortfarande strålar lika varmt.

I februari 2001 drabbades Wallinger av ett hjärnaneurysm som innebar en fem år lång och smärtsam rehabilitering. Men Wallinger har repat sig till fullo och återupptog turnerandet 2006.

Rolig kuriosa är att Wallinger spelar gitarr upp och nervänt. Han är högerhänt men spelar gitarr vänsterhänt vilket gör att han vänder på strängarna.

Ungefär lika knepigt som Jimi Hendrix som spelade på högerhandsgitarrer omsträngade för vänsterhänta.

/Björn

Jo, jag är i Bryssel efter en märklig resa som i måndags morse började på planet från Östersund till Luleå. Har precis återvänt till hotellet efter en ypperlig middag på Rue de Dominicains. Alla restautanger på turistfällegatorna runt omkring hade tomt. Men tjejen på hotellet envisades med att vi skulle gå till Restaurant Vincent. Och vad rätt hon hade. Alla kypare i vita skjortor och bruna förkläden, på väg in går man genom köket innan man når hovmästaren och fullsatt vid varenda bord. Och ja, godare musslor har jag aldrig ätit.
Ja, jag är i Bryssel och ändå envisas jag med att visa en sång om hamnen i Amsterdam. Visserligen är den bland det bästa David Bowie spelat in någonsin. En anledning så god som någon.
Men Dagens fråga följer veckans tema. Låten i original är inte skriven på engelska även om Mort Shumans text är riktigt bra. Nej,vilken legendarisk belgisk artist, född för 81 år sedan i Bryssel,  och låtskrivare har skrivit och spelat in originalet till "The Port Of Amsterdam"?(Hör det ännu underbarare originalet via länken under videon)



Här kan du höra det makalösa svaret
/cbj

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Ingen gör det som Håkan. Tio år har gått sedan Sverige förvandlades av "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Ramlar". Men Håkan står starkare än någonsin.
Håkan Hellström, vilken man, ingen gör det så bra som han. Just nu i varenda tidning eftersom nya skivan givetvis hyllas nästan unisont över hela landet. Han har aldrig varit dålig en enda Storsjöyra och de år han inte kommit har han tillhört de mest önskade. Vi gissar att han dyker upp igen 2011.
Tvåbarnspappan Håkan står fortfarande mellan det unika, speciella och det folkkära. Trots att alla nästan kramar ihjäl honom.
Lennart Jonassons fina porträtt visar en ung man på väg att bli störst. Men också en ung man med stor kärlek till det han håller på med.
/cbj

Ja, det är faktiskt snart bara två månader kvar till nyårsafton. Och vintern är verkligen på gång. Därför väljer vi att i dag bjuda på en av de bästa vinterlåtar som gjorts, som dessutom handlar om en av de vackraste och mest intelligenta varelser som fötts på Östersunds BB, det skedde för snart 32 år sedan den 6 november 1978.
I dag bjuder vi därför på "Sanna( Nyårsafton Åre 1983)" från Ulf Lundells klassiska nyårskonsert på Hovet nyårsafton 1985 som direktsändes i SVT. Låten är dessutom inte helt och hållet Ulf Lundells. Även om texten är ännu bättre här än i originalet.
Nu till Dagens Fråga denna oktobermåndag: Vad heter den här låten i original,och det måste vara hela titeln - inget fusk, samt vem har skrivit låten och sjunger ?( svar som vanligt via länken under denna underbara sång)


Här är svaret i en fin upptagning från 1978

I helgen var det munskänkarnas vinmässa på Gamla Teatern i Östersund. En underbar tillställning där man för en billig penning kan få prova all världens goda viner. I år fick jag en ny favorit bland röda viner. Länge har den amerikanska Zinfandelen Gnarly Head varit ett ypperligt grillvin. På årets vinmässa upptäckte jag storebrodern Gnarlier Head - ett ännu godare vin. Ja, rött vin är gott och en bra Zinfandel går enligt mig utanpå det mesta...
Läs mer om Gnarlier Head här.
Nej, nu till Dagens Fråga: Ingen kan som UB 40, gruppen som är döpt efter en brittisk arbetslöshetsunderstödsblankett, sjunga om det röda vinets lockelser och faror.Men det är inte deras låt egentligen. Även om UB 40:s version blev etta i England när den släpptes 1983 och etta i USA fem år senare 1988.
Vem skrev "Red Red Wine" och hade en mindre hit, aldrig högre än plats 62 i USA, med originalet redan 1968?(hör originalversionen via länken under videon)

Här kan du höra originalet
/cbj

Låtar från det förflutna. Kommer ni ihåg dem?

Den 1 oktober hade Stefan Chairmen of The Board som Dagens fråga. I onsdags avled General Johnson. Solomon Burke i söndags och Generalen i onsdags. Vad har alla dessa fantastiska röster gjort för ont, vi behöver dem ju här ett bra tag till...
Jag valde mellan den roliga "Carolina Girls" och den här. Men den här texten känns mer relevant en sådan här vecka. General Norman Johnson blev 67 år. Han var aktiv in i det sista. På Youtube finns klipp från de senaste åren.
Besök Chairmen Of The Boards hemsida så kan ni läsa mer.

/cbj

Det är sannerligen dags för bröderna Kemp på Popgeni. Inte bara för att Gary just i dag fyller 50 år och inte heller för att de för ett år sedan återbildade Spandau Ballet.
Nej, anledningen är att vi behöver lite fler välklädda män på Popgeni-kontoret. Det är tur vi inte kör med webcam, här finns långkalsonger, raggsockar ja, en hade till och med fleecetröja i kväll. Sånt skulle aldrig vare sig Gary eller Martin Kemp klä sig i oavsett temperatur ute. Vi behöver höja vårt fashionindex. Och vi passar på en lördag, det brukar ändå vara vår sämsta läsdag - ni Popgeni-läsare är faktiskt flest på måndagar och fredagar av någon anledning.
Dagens Fråga: Här visar vi videon till låten "True" från Spandau Ballets tredje och mest framgångsrika skiva från 1983. Skivan där de lämnade lite av nyromantiken och blev ett bredare popband. Åtta år senare samplades just "True" och blev åter en jätte hit om än i ny tappning. Vilka var det som samplade "True" och hade en jättehit 1991 med sin låt?( Hör låten med samplingen via svarslänken under - och skämmes över er och min stil - Uppryckning! - annars har vi ingen chans att hänga med modebloggerskorna)


Se och hör svaret
/cbj

I dag tar vi Mittlinjen till Sundsvall. En stad med en musikhistoria. Vi väljer att börja 1983.
I början på 1980-talet var Sundsvall Sveriges hetaste musikstad. Brända Barn och Diestinct var bäst på svensk postpunk. Och inte ett nummer utan att tidningen Schlager skrev om Sundsvall.
Här kommer ett mycket sevärt inslag från Aktuellt 1983. Vi får gå runt i ett Sundsvall under ombyggnad tillsammans med Brända Barn. Och vi får höra tankar från då som tyvärr är aktuella än i dag.


Sundsvall är också en hård, tuff stad. Skitigast luft i landet, tunga industrier, men också nära natur och havet. Kort sagt - en stad som borde nära ett eller annat countryband. Och Sundsvall har haft flera genom åren. Men bäst var väl  Thousand Dollar Playboys. Med Lars Bygdén som inte heller är så tokig på egen hand. Det finns de som hävdar att Playboys var först med altcountry i Sverige. I dag blir det ”Preacher från gruppens skivdebut 1999.

Rocken i Sundsvall finns och lever. Ett band som hållit på väldigt länge och vars många skivor släppts även utanför Sverige är The Confusions. De borde vara mycket större än vad de är. Deras låtar håller en väldigt hög kvalitet. Här låten ” I Won´t Be Sober When This Is Over” med en video inspelad i Sundsvall 2010.

Ja, här stannar vi för I dag. Kliver på Mittlinjen hem igen. Då har vi inte pratat så mycket om vare sig Massproduktion, Sidelake, Garmarna, Anna Stadling, Helene Sjöholm eller Melodie MC.  Ja, inte ens om härliga rockabilly-gänget Small Town Pimps…

/cbj 

Höstkvällen är brutalt kall. Höll på att cykla över en skata som huttrade på trottoaren, såg en mås kämpa i nordan, förundrades över att det är så mycket rönnbär i år igen och var glad över att jag hade köpt fingervantar förra fredagen.
Där och då, när lårmusklerna sakta släpade mig upp till gräddhyllan där alla dom som sliter skidvalla bor, kom jag plötsligt över tröskeln till en gammal god vän som under många år skingrat kyla och mörker.
Alltid vid denna tid på året.
Och det börjar alltid med en och samma låt.
Tom Waits ”Tom Traubert's Blues”.
Så jag kommer hem och slänger av mig rocken, rusar in till vinylsamlingen, vet precis var den finns och kysser den ömt.

Därefter stannar tiden och jag lyssnar på ”16 shells from a thirty-ought six”, ” Christmas Card From a Hooker in Minneapolis”, ” The Heart of Saturday Night”, ” I Beg Your Pardon” och ” Johnsburg, Illinois”. Och alla dom andra låtarna som denne gudabenådade låtskrivare snott ihop.
Om och om igen.
Glömmer middagen. Tvättiden. Den analkande vintern.
Kokar en kopp lapsang.
/B-O

Förlåt, men jag har varit i Skövde. Och jag läser Per Hagmans nya roman "Vänner för livet". En bok där en viss herr Eddie Meduza har en mycket viktig roll, en roll av att egentligen stå för den manliga huvudpersonens alla goda minnen.
Eddie Meduza var och är ett stort fenomen. Han lyckades på sitt eget sätt att göra ett eget uppror som den svenska rockmusikens eget svar på Stefan & Krister. Och den som inte stått i en svensk folkpark och upplevt det enorma gensvar Eddie Meduzas allra värsta texter får av både killar och tjejer, ja, den har inte fått en viktig inblick i den svenska folksjälen. På Raggarportalen kan man köpa Eddie-klistermärken än.
I dag, för alla som vågar, visar vi videon till jättehiten "Epa-Traktor". En låt som innehåller både sprit, sex, svordomar och könsord. Se också dokumentären om Eddie Meduza, den visar upp en komplex man med många demoner att slåss emot, och läs Per Hagmans senaste roman...
Nu till Dagens Fråga: På Eddie Meduzas genombrottssingel "Punkjävlar" spelas gitarren av en då blott 14-årig gitarrist. En gitarrist som senare har blivit Sveriges internationellt kanske mest kände gitarrist. Vad heter han?
(Hör honom på länken under denna "hemska" video)


Här kan du se och höra svaret i en låt från 1987

Här kan man se trailern till Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza

Många, kanske de flesta, får bara uppleva en hitlåt i sin karriär.

Särlingen Jona Lewie, född John Lewis i Southampton 14 mars 1947, fick vara med om det dubbla. "You´ll Always Find Me In The Kitchen At Parties" (ovan) nådde andraplatsen på den engelska topplistan i början av 1980. Körtjejen i gult är salige Kirsty MacColl som här lade sin första bakgrundssång på en Stiff Records inspelning.

"Stop The Cavalry" som kom i slutet samma år, peakade som nummer tre på den engelska singellistan. Förmodligen så hade den nog nått hela vägen upp till toppen om inte John Lennon blivit mördad den 8 december. De två låtarna som placerade sig före "Stop..." var nämligen två återutgivningar från Lennons låtkatalog.

/Björn

Danskan Agnes Obel, född i Köpenhamn men numera verksam i Berlin, har tagit omvärlden med viss häpnad.

I morgon är det fredag. Då spelar Tyla Gang på det ställe som en gång hette Folkets hus i Östersund. I dag heter stället OSD, men Tyla Gang heter Tyla Gang och är så nära originalet det går.
När de spelade 1978 lät de som nedan när de gästade legendariska Rockpalast. Låten är från deras skiva "Yachtless", en klassiker i powerpop-genren på ett skivbolag den gode Tobbe redan beskrivit så målande här på bloggen - Beserkley Records.
När Tylas ännu äldre band Ducks De Luxe besökte Östersund i april 2009 visade sig Sean vara betydligt rundare om magen och med mindre hår på skallen, men fortfarande både skärpt, rolig och en lysande sångare.
Fredag kväll i discot på Folkets hus känns inte som någon höjdare vare sig för Sean Tyla eller de vänner som funderar på att gå dit. Storsjöteaterns studioscen som var planerad från början hade varit klart bättre. Men rapporterna från spelningarna visar att Tyla Gang blivit bättre och bättre för varje konsert. Och nu har de hunnit med en hel del sedan turnépremiären i Karlstad den 29 september.
Nu släpps också en ny skiva på Jungle Records och inte mins Sean Tylas bok
 En ganska seriös bok om ett långt liv i rockmusikens tjänst enligt recensionerna. Och förordet är skrivet av Will Birch.
Men allvarligt talat alla Popgenier och Popgeni-vänner. Sean Tyla är väl och borde vara en stor favorit för alla sanna Popgenier. Jag tror att han behöver oss.
Tills i morgon besöker vi Rockpalast det vackra året 1978. "The Young Lords" En titel som gällde vissa av oss då. Nu är det väl bara Stefan som nästan passar i kategorin fortfarande. Vi andra är bara "Yachtless"....


Här kan ni besöka Tyla Gangs hemsida
Håkans Pop har en lyrisk recension av konserten på Akkurat i söndags
/cbj
PS-Överallt på internet står det att morgondagens konsert ska vara på Storsjöteatern i Östersund. Men i tidningsannonser och på arrangerande Rockaround the clocks hemsida står det OSD/Disco. Ett ganska typiskt strul som knappast lockar mer folk. Dessutom vet inga av Tyla Gangs ålderstigna publik vad OSD är för något...Rockaround med Micke Finell är lysande musiker, lockar suveräna artister till Sverige, men verkar också kunna strula till saker och ting...DS

Ellen Foley. En makalös kvinna. För oss popgenier blev hon först känd som duettpartner till Meat Loaf i den magiska "Paradise By The Dashboard Light". Sin egen debut gjorde hon något år senare med den väldigt starka LP:n "Night Out" 1979 i produktion av Ian Hunter och Mick Ronson. Nästa LP kom 1981. När "Spirit Of St Louis" släpptes skrev Mats Olsson i Expressen något i stil med att det här är en skiva det kommer att skrivas avhandlingar om i framtiden. "The Shuttered Palace" som vi visar i dag är bara en av flera skönt mystiska sånger. Sedan blev det bara en skiva till.
Men samtidigt hade Ellen Foley en skådespelarkarriär och en musikalkarriär. Hon var med i populära teveserier och i filmer. Själv såg jag henne i huvudroll på Broadway i april 1989 i "Me and My Girl". Ja, det kan nog bli mycket mer Ellen i Popgeni vad det lider. När hon nu gjort återkomst till rocken efter år av barnledighet sjunger hon på pubar runt om i USA med sitt kompband som givetvis heter "Dirty Old Men". Jag vet inte vad Ellen kallar sig själv, men hon fyller 60 nästa år.
Nu till Dagens Fråga: Den lysande LPn "Spirit Of St Louis", Ellen är född i just St Louis, Missouri, producerade av två herrar som då 1981 stod för världens bästa rockmusik om ni frågar mig. Ellen hade just sjungit en underbar låt på deras grupps skiva döpt efter en latinamerikansk befrielserörelse.Hela bandet är med på Ellens skiva. Och hon hade ett förhållande med den gitarrspelade mannen av de två producenterna. En man som skrev en av alla tiders bästa rocklåtar om sitt trassliga förhållande med Ellen Foley. Kort sagt - vad heter den låten?( Ni får givetvis höra svaret via länken under videon)



Här kan ni rocka loss till svaret
/cbj

Imelda May

”Mayhem” (Decca/Universal)

PPPP

Man kan inte låta bli att undra vart hon har hållit hus under alla år. Debuten ”Love Tattoo” kom för två år sedan och då var den Dublinfödda irländskan 34 år.

Men innan dess var hon med i en swingorkester som under namnet Blue Harlem i det tysta släppte ett antal independentplattor.

Två år senare släpper hon nu sin andra fullängdare och är på nytt lika avväpnande.

Kombinationen Billie Holiday och Stray Cats kan verka omöjlig. Men det är två av Mays viktigaste influenser och precis som på ”Love Tattoo” så syr hon ihop den dubbeln hur coolt som helst ännu en gång.

Hon har samma suveräna band i ryggen som på förstlingen, det vill säga, maken Darrel Highman gitarr, Al Gare, bas, Steve Rushton, trummor och Dave Priseman, trumpet, flugelhorn och gitarr. Läckert glödgad rockabilly som i ”Psycho”, ”Sneaky Freak” och titelspåret må vara utgångsläget.

Men May och bandet kan konsten att växla ner och med ståbas och Gretsch-gitarr tassa in på jazzmarker med Prisemans trumpet smakfullt spritsad över ljudbilden. I kärlekskranka ”All For You” och småkåta ”I´m Alive” förstår man också hur viktig Billie Holiday måste ha varit för May.

Men oavsett om May och bandet väljer att rumla hårt eller cruisa i behagligt tempo så är slutresultatet lika personligt attraherande.

Don't miss it!

Liknande artister: Kim Lenz, Stray Cats, The Meteors, Billie Holiday, Brian Setzer Orchestra, Eli ”Paperboy” Reed.

Björn Bostrand

Resan drar norrut. Jag är född i Jukkasjärvi församling och jag är döpt i Kiruna kyrka.
På min gata, Triangelvägen, spelade vi hockey i mitten på 1960-talet. Jag flyttade neråt till Karlskoga, men fyra av de övriga killarna på gatan flyttade på 1970-talet söderut och spelade  elitseriehockey med Skellefteå AIK.
Så var det med Kiruna då. Det var en stad man flyttade från. I dag far turister långväga  för att få bo på ishotellet och Kiruna har en annan tro på framtiden. Ja, man tror så starkt att hela centrala staden ska flyttas inom ett antal år.
Kiruna var hockey, allt sedan Klimpen Häggroths OS-guld har Kiruna exporterat framstående ishockeyspelare söderut. Börje Salming är väl fortfarande den störste.
Men Kiruna var också musik. 1963 bildades The Shanes i Kirunas gruvförort Tuolluvaara, orten där gruvbrytningen en gång började i Kiruna. Året efter kom sångaren Lennart Grahn från Luleå med i gruppen. Och mellan 1964 och 1968 var gruppens storhetstid med flera tioitopp-hits. Det dansband som heter The Shanes i dag har i och för sig en originalmedlem, men ligger mil musikaliskt ifrån detta sköna band från det heta 1960-talet 
Så här såg The Shanes ut då i "I Don´t Want Your Love" från 1965:


I Kiruna går musiken och gruvan hand i hand. 2003 bildades The Willy Clay Band för att spela country på Kirunavis. Willy Clay Band har släppt flera CD, varit i Nashville och spelat in och de har till och med varit på den svenska försäljningslistan. De är ett lysande band på alla sätt och vis som alla som har det minsta intresse för americana bör ge sig tid att lyssna på. Deras första CD "Rebecca Drive" spelades in i Nashville med Will Kimbrough som producent. Skivan är utgiven av det suveräna bolaget Rootsy.
Som sista stopp här uppe i norr får ni nu möta delar av Willy Clay Band från en hotellfoajé i Örebro. De bjuder på en avskalad och vansinnigt vacker och rörande version av den kanske bästa sång som gjorts om Kiruna. Ni får höra låten "The Miner(Kiruna)" från en EP som gavs ut 2007, den finns även på XL-versionen av "Rebecca Drive" .
Från den 30 januari 2010; här är The Willy Clay Band:

/cbj

 

Foto: Henrik Sekander/100 procent Östersund
Artwork och liveinspelning: Anders L Johansson/Kulturgärningar i Sverige

Ovan ser ni baksidan på den CD som kommer att distribueras till fans via Elliott Murphys mailinglista "Night Lights". Med Elliotts tillåtelse givetvis. Konserten på Storsjöyran 2010 var, som Ni som var där vet, något utöver det vanliga.
Nu till Dagens Fråga: CDn innehåller tolv låtar. Elva har skrivits och spelats in, men i vissa fall ännu inte utgivits, av Elliott Murphy själv. En låt på listan är en cover. Vilken är låten och Vilka gjorde originalet?(Svar via länken nedan)
Här kan ni lyssna på svaret

Här finns info om Elliott Murphys spelningar i Sverige den 29 och 30 oktober 2010
/cbj

Medan Svenskarna verkar få dyngstryk av de flygande holländarna, så fick jag lite popabstinens. Framför allt av Jenny And Johnny. Bakom namnet döljer sig Jenny Lewis, som vi tidigare hyllat här och hennes pojkvän Johnathan Rice. Deras´skiva "I´m Having Fun Now" har vi missat att recensera. Den släpptes den 31 augusti är är sprängfylld med poppärlor av guld och honung. Visst låter de två turturduvorna lite väl kära emellanåt, men jag köper det. Speciellt när det har en så snygg popinramning som ni kan höra här.

Bara för ordningens skull och för att hon är så jävla bra så tar vi en Imelda May till.

Häromdagen blev vi brutalt påminda om att vi måste vårda våra soullegender. I dag fyller en verklig legend 75 år. Sam Moore föddes denna dag 1935 i Miami, Florida. Hans långa karriär kröntes av åren tillsammans med Dave i världens bästa duo Sam & Dave.
Dave dog för mer än 20 år sedan. Men duon är odödliga genom låtar som "Soul Man" och den låt vi spelar i dag i en liveupptagning från Stax-Volts Europaturné 1966. De kompas av vad som ibland kallas världens bästa kompband och de bjuder publiken på makalösa danssteg och musikalisk lekfullhet i mängd. Låten blir dubbelt så lång som originalet.Härligt!
När Rolling Stone 2008 lät massor av artister och musiker rösta om världens bästa sångare hamnade Sam Moore givetvis på topp 100-listan.
Förra hösten fyllde Rock & Roll Hall Of Fame, där Sam självklart är invald, 25 år. På jubileumskonserten sjöng Sam just dagens låt tillsammans med Bruce Springsteen.
Men Sam har inte gjort allt rätt, han har ett tungt missbruk bakom sig och han har stött rader av märkliga presidentkandidater och Barack Obama tilläts inte använda hans låtar, men till slut dök han ändå upp och sjöng på installationen
Ett stort grattis på 75-årsdagen till Sam Moore! Han leve, hipp, hipp...

/cbj

Vi vandrar vidare i rockabillymarker. Nu handlar det om irländskan Imelda May som föddes i Dublin för 36 år sedan. En underbart uttrycksfull och karismatisk sångerska som igår släppte sitt andra album ”Mayhem”i Sverige.

Själv åkte jag dit på May i samband med debutplattan ”Love Tattoo” som kom 2008.

Sedan dess har jag längtat efter nytt material från kvinnan som vokalt och musikaliskt är inspirerad av Billie Holiday och Stray Cats och musikaliskt med sitt helläckra band förvandlas till en oemotståndlig mix av de båda.

Kolla in singelsläppet ”Psycho” och hissa sen vit flagg.

En recension av ”Mayhem” dyker upp på bloggen inom de närmaste dagarna.

/Björn

1962 spelade Heinz Burt, född i Tyskland och uppvuxen i England, bas i gruppen The Tornados som då hade en jättehit med låten "Telstar". Men Heinz och producenten Joe Meek tyckte båda att den platinablonde killen skulle satsa på en solokarriär. Sagt och gjort. 1963 kom singeln "Just Like Eddie". Låten gick direkt in på Englandslistan och Heinz blev ett namn att räkna med, eller ja, det trodde alla åtminstone. Och i sitt kompband hade han gitarristen Ritchie Blackmoore, som också spelar på "Just Like Eddie" och trummisen Mick Underwood.
Men det blev inga fler världshits för Heinz. Och 1967 brakade det mesta efter att Heinz visade sig vara ägare till den revolver som demonproducenten Joe Meek först sköt sin hyresvärdinna med och sedan sig själv. Därefter fick Heinz turnera runt med sina gamla låtar. Och en bilolycka gjorde att han fick göra sina sista turnéer i rullstol. Han dog 57 år gammal år 2000. Men "Just Like Eddie" är ju ändå en av de allra bästa låtar som har gjorts, eller hur? Och han har faktiskt en gata, Heinz Burt Close, döpt efter sig i staden Eastleigh i Hampshire där han växte upp
Nu till Dagens Fråga: Vem är det Heinz vill vara som i den här låten?(Svaret nås via länken under videon - missa absolut inte svaret)


Här kan du se och höra svaret i en riktig klassiker
/cbj

En nordisk resa börjar i dag. Resan kommer att bestå av ett antal nerslag i några nordiska städer. Inläggen kommer när andan faller på. Och kanske kliver något annat popgeni av tåget i någon stad också efter vägen. 

Jag väljer att börja så nära norska gränsen det nästan går. Välkommen till Arvika. En stad i Värmland med stora musikaliska traditioner som började långt innan Arvika-festivalen. En riktig kulturbygd på alla sätt och vis

Men i dag tänker jag främst på att det var här den svenska folkrocken började på allvar. Ingen har spelat folkrock i Sverige som Arvika Gammeldansorkester gjorde på 1970-tal och 1980-tal. En lysande orkester runt sångaren Kenneth Thorstenssons kluriga texter. Skivorna ”Rackartyg” och ”Musik från Helvete” borde vara stora svenska klassiker. Men det är de inte. De finns inte ens utgivna på CD. Själv fick jag lite inblick i bandet när jag gjorde lumpen med gitarristen Per Sahlin. En gång intervjuade jag Ronny Eriksson och han berättade att Arvika Gammeldansorkester var en stor förebild när de bildade Euskefeurat och att de i början också spelade Kenneth Thorstensson-låtar.

Här kan man se en väldigt rolig video som någon gjort till AGO-klassikern ”Beda från Bogen”. AGO ombildades senare till Södra Åkeriet som finns än i dag.

Men I dag finns det andra som bär fanan vidare. Bandet môra-Per har under sina femton år gett ut hela fyra CD med mycket ojämna avstånd mellan skivorna. Men allt de gjort är riktigt bra folkrock på värmländska.
Utbudet på internet består mest av liveklipp med dåligt ljud. Men här finns i vart fall en mycket fin video till ”De som byggde landet” från CDn ”Brev till en vän” som kom i början på 2010. Någon har kallat bandet för en lysande kombination av Gustaf Fröding och Steve Earle.

Till sist. Kanske är Evil Emil & The King Kongo Cobras Arvikas finest. Deras enormt ösiga zydeco roar människor från norr till söder. Och på förra årets Bluesfestival i Östersund var de överlägset bäst. Lyssna och se hur man får det att svänga. Bättre gung skapar ingen annan i Sverige just nu.

/cbj

Popgenifotograf Lennart Jonasson

Nu är det bara en månad kvar tills den gode Hank von Helvetes liv kommer att förändras. Då har filmen om Cornelis premiär(se trailer under kategorin filmtips ute till höger).
Den 38-årige Hans-Erik Dysvik Husby spelar rollen som en av landets mest älskade trubadurer genom tiderna. En man som skapade skandaler och älskade sånger med samma frenesi. Och den norske Hank von Helvete från Turbonegro ser riktigt bra ut som den Cornelis lookalike han är. Inte för inte befann han sig dessutom på behandlingshem när han fick förfrågan om rollen.
Lennart Jonassons foto här ovan visar en del av den komplexa person Hans-Erik verkar vara.
/cbj

I dag får Dagens Fråga bjuda på två av populärkulturens absolut bästa röster och största personligheter. Ingen av dem är längre med oss. Solomon Burke avled i går på ett flygplan på väg till Shiphol i Amsterdam och Willy De Ville avled den 6 augusti förra året i New York.
Vi ägnade Solomon Burke en hyllningartikel i går och en länk till en intervju som gjordes i samband med Burkes besök på Storsjöyran i Östersund 2005. Så Dagens Fråga får handla om Willy.
Dagens Fråga: Vad hette det band som Willy De Ville ledde mellan 1974 och 1986? Bandet som hade en skön stor hit med låten "Spanish Stroll".(Svar via länken under denna upptagning med Solomon och Willy i underbara "If You Need Me")


Här kan du lyssna till svaret från Top of The Pops augusti 1977

 

Perfekt söndagspop att varva ner med inför ännu en arbetsvecka.

Men engelska The Sundays som mellan 1990-1997 släppte tre album med sin jingle-jangle-drömpop är sånt som fungerar oavsett vilken dag och årstid som kalendern visar.

Jag känner alltid ett lugn när jag hör sångerskan Harriet Wheelers högt svävande stämma.

Elegant melankoliska ”Here's Where The Story Ends” finns på utsökta debutalbumet "Reading Writing And Arithmetic" från 1990.

/Björn

Jag vet att många har väntat. Men nu är det äntligen dags för Lalla Hansson på Popgeni. Inte en dag för tidigt. Ingen kan ju som Lalla få fason på översättningar av andras låtar.
Och det är precis det som det handlar om i Dagens Fråga i dag.
Låten heter "Han gav upp alltihopa ( för att spela med sitt band)" . En lysande Popgenititel om ni frågar mig. Och en gång för mycket länge sedan introducerade jag låten för Lars Vegas Trio. De blev överförtjusta. De spelade låten högt i turnébussen. Men de spelade aldrig in sin version.
Men som sagt. Låten är en klassiker. Här kommer den, även om videon är konstig.
Nu till Dagens Fråga; Även om videon är knäpp så är ju Lallas version minst lika bra som originalet. Frågan är vem som gjorde och har spelat in originalet? Året var 1973.(Svaret kan ni hör via länken under videon)

 

Här kan ni höra svaret
/cbj

På måndagmorgon (ungefär en kvart, tio i åtta) gästar delar av Popgenibloggänget programmet Väckarklockan i P4 Jämtland, där vi berättar om varför det här är den enda bloggen i hela stora världen som är jättenödvändig att läsa....

Annat godis i den tyngre skolan är Monster Magnet från New Jersey ,USA, som albumdebuterade redan 1990.

Helt klart stilbildare inom den så kallade stoner rocken med låtskrivaren, gitarristen och sångaren Dave Wyndorf som odiskutabel frontman.

”Negasonic Teenage Warhead” finns på moderna klassikern ”Dopes To Infinity” (1995) som enligt undertecknad är gruppens höjdpunkt i en för övrigt mycket bra diskografi.

I november återvänder det Sverigepopulära bandet till vårt land för tre konserter i Göteborg, Stockholm och Malmö. Med sig har man ett helt gäng nya låtar från nya albumet ”Mastermind” som släpps den 27 oktober.

Men det var på håret att Wyndorf hade hamnat ”six feet under” när han inför bandets Europaturné 2006 tog en överdos.

Gigantiska sömnproblem gjorde att han försökte hitta ro med en kombination av sömntabletter och whisky. En helt livsfarlig mix som nästan tog kål på honom.

– Jag lärde mig av min läkare att det inte höll att turnera som jag gjorde. Två veckor i Australien, sedan två veckor i Kalifornien för att följas av två veckor i Europa. Jetlagen höll på att knäcka mig.

– Jag är överaktiv av naturen. När jag har spelat är det ännu värre. Jag har svårt att landa och även jag behöver sova. Men min läkare sitter nu i fängelset. Han skrev ut alldeles för mycket droger till sina patienter, sa Wyndorf i en intervju i Expressen sommaren 2008.

Som bonus får ni "Space Lord" från "Powertrip" (1998).

/Björn

I dag startar vi lördagen för öppna spjäll. Volbeat är roligast och tyngst just nu. I dagarna fyller de svenska ishallar en efter en med sin uppfriskande attityd och musik.
Men vet alla popgenier något om Volbeat? Ja, det får dagens fråga utvisa.
Dagens Fråga: Från vilket land kommer Volbeat?(Svar som vanligt via länken under videon där Volbeat bjuder på en popstandard i tyngre version som väl vare sig liknar Dusty Springfields original eller Samantha Fox version)


Här är svaret på dagens fråga
/cbj

"Att komma hem ska vara en schlager" som den Frösöfödde författaren Per Hagman en gång uttryckte det. Efter tre dagar i Hudiksvall är det skönt att vara hemma. Och vad kan då passa bättre än en av de vackraste och mest laddade kärlekstexter som gjorts på svenska. Att den textmässigt dessutom utspelar sig på väg till och från Statoil borta på Krondikesvägen här i Östersund gör den inte sämre. Att låtskrivaren i detta fall också är från Frösön är en händelse som är en tanke.
Vi har sagt det förut och vi säger det igen - Popgeni älskar Annika Norlins texter och musik oavsett språk. I denna speciella duett från Säkerts första CD sjunger Annika Norlin tillsammans med en av de senaste årens mest uppmärksammade svenska sångare.
Dagens fråga är därför: Innan Annikas duettpartner här gjorde solokarriär sjöng han i ett band. Vad heter det bandet? ( Svaret finns via länken under denna darriga, men sköna, hemmagjorda video som egentligen inte har så mycket med låtens geografi att göra)


Här kan du höra svaret
/cbj

Glasser "Ring"

(True Panther Sounds)

PPPP

Kvinnan bakom verket, som dessutom har en "pipa" av guds nåde, heter Cameron Mesirow. Los Angeles-tjejen släppte fjol en ep där låten "Apply" berättade om en tonkonstnär som vet att vårda harmonier och som är ytterst precis och noggrann i att pussla ihop arrangemangen.

Debutfullängdaren "Ring" går i samma spännande fotspår. Från första till sista stund byggs en underbar mystik, låtarnas drömslöjor är cineastiska och örat överraskas ständigt av en ljudmässig finessrikedom. Till stor del skall de nio låtarna ha snickrats ihop med Garageband, med en sista puts i en riktig studio och det lyser igenom att Cameron trivs lika bra bakom mixerbordet som framför mikrofonen.

Det som håller ihop den nio låtarna är som sagt en sångröst som inte går av för hackor. Runt alla läckra ingredienser ligger den som ultralätt bomull, ungefär som Elisabeth Frasers sätt att lyfta Cocteau Twins låtar.

"Ring" är en perfekt platta att ta del av i höstmörkret. Släck lyset och tänd ljusen, korka upp en rioja och njut av en av årets mest anmärkningsvärda debutplattor.

 

Liknande artister: Björk, Norska Annie, Imogen Heap, Karin Dreijer/Fever Ray, Björk, Goldfrapp, Solex, Sia, Anja Garbarek, Feist, Kate Bush, Cocteau Twins

 

/Bengt Ola Mattsson

 

The Go-Betweens. Den finaste av alla popgrupper som växte fram i den australiensiska vågen från mitten av 70-talet.

De bildades 1978 i hemstaden Brisbane och flyttade senare till Europa och coola London för att vara på rätt ställe när man tänkte att karriären skulle lyfta. Grant McLennan träffade studentkompisen Robert Forster på universitetet i Brisbane och man upptäckte snart ett gemensamt intresse för punk och 60-talets folkrock.

Lindy Morrison, trummor, Robert Vickers, bas och Amanda Brown, oboe, violin och gitarr, anslöt och The Go-Betweens var ett faktum.

Ett antal singelsläpp föregick albumdebuten ”Send Me A Lullaby” (1982). Ett album som följdes upp med ytterligare fem fullängdare som profilerade ett band med stark musikalisk integritet

”Before Hollywood” (1983), ”Spring Hill Fair” (1984), ”Liberty Belle And The Black Diamond Express” (1986), ”Tallulah” (1987) och ”16 Lovers Lane” (1988) fick alla lysande recensioner i musikpressen runt om i världen.

Men av oförklarliga anledningar så hittade gruppen aldrig ut till den breda massan med sin granna popmusik. När fantastiska ”16 Lovers Lane”, bland annat med singlarna ”Love Goes On!” och ”Streets Of Your Town”, misslyckades att ta bandet till den berömmelsenivå de var värda så blev besvikelsen så stor att man bestämde sig för att lägga ner gruppen.

McLennan och Forster påbörjade båda solokarriärer (som jag återkommer till senare i Aussieskolan) innan de 2000 återförenades på nytt som The Go-Betweens.

De hann på ett ypperligt sätt återskapa gruppens oemotståndliga känsla på ytterligare tre studioalbum. ”The Friends Of Rachel Worth” (2000), ”Bright Yellow Bright Orange” (2003) och ”Oceans Apart” (2005) innan Grant hastigt bara 48 år gammal avled i sitt hem i Brisbane den 6 maj 2006 av en hjärtattack.

Med McLennan förlorade den australiska musikscenen en av sina absolut finaste utövare. Jag hade själv den stora förmånen att göra en interjuv med McLennan i samband med releasen av ett av hans fyra soloalbum.

Då mötte jag en artist och människa som var lika varm som sin musik.

/Björn

Tänk dig. Du vill spela garagerock. Du spelar in en demo. Du skickar in demon till ditt absoluta favoritskivbolag, det internationella bolaget som ger ut precis allt bra som finns i garagerock. Och döm om din och allas förvåning när bolaget vill ge ut din demo precis som den är.
Detta hände i Hudiksvall nådens år 1984. Trion The Bangsters bestod av Swasse Wassberg, gitarr - sedermera känd som Sigge Hill, Rolf Revolt, trummor, tidigare i hyllade bandet Missbrukarna och U.B. Head, bas, Urban Hed som bland annat spelat i punkbandet Trogsta Träsk och vars ståbas sedan blivit känd via många band.
I november 1984 gavs sexspårs EP:n "Escape Fron Bubblegumland" ut av Europas just då absolut mest spännande skivbolag. Och 1985 kom sedan uppföljaren "The Scarlet Plague". Det lustiga är att titellåten från första skivan inte finns med på den utan först på uppföljaren.
The Bangsters var ett lysande band även live. Jag hörde dem första gången på S-Närke i Uppsala.
Nu till Dagens Fråga: Vad heter det mycket fina skivbolag som gav ut The Bangsters två skivor? (länk till svaret finns under detta ljudklipp och därunder en länk till The Bangsters på My Space)


Här hittar du svaret
Här kan du höra mer av The Bangsters

 

Jo, varje gång vi passerar ett nytt hundratal inlägg måste vi bjuda till tårtkalas. Och då bjuder vi alltid in Ramones. Just den här gången tar de med sig vår favorittjej Sheena. Grattis Popgeni! Vi har passerat 300 inlägg och det har bara gått lite drygt 2 månader.

Jag har verkligen precis just nu ett rum på Stadt i Hudiksvall. Jag hade också önskat mig att jag hölls vaken av ett Delsbo-band som spelade "Desolation Row". Men ute på Storgatan gasar de motorburna ungdomarna så att Dylans ordrika sång inte hade nått mitt rum ändå. Förresten var det inget Delsbo-band som höll Tomas vaken, det var hans kusin, och fd Per Persson & Band-medlemmen Erik Brodén som spelade låten
Men ""Blues från Sverige", som jag understundom håller för den bästa låttext som gjorts på svenska, börjar i texten just här där jag befinner mig. Denna ibland alldeles för bortglömda musikstad som jag besökte för första gången 1980 på musikfest med makalösa Dagens Ungdom, pardonlösa Missbrukarna, den alltid så rolige Per Sonerud och något band som innehöll den då i Hudiks musikliv ständig förekommande Swasse Wassberg, senare känd som Sigge Hill.
I Tomas Anderssons Wijs makalösa "Blues från Sverige" sjungs också om stadens prinsessa i Hudik, vissa är säkra på att han menar Agneta Sjödin.
Jag kände också en prinsessa från Hudik, min girl next door första terminen i Uppsala - men i dag anses hon ansvarig för försämringen för landets utslagna som statssekretare med ansvar för socialförsäkringsfrågor. Jag är impad av hennes titel, men Bettan, visst hade vi det roligare när vi gick på G-H:s jubileumsbal på Uppsala slott för ganska exakt trettio år sedan?
Ja, ja, tiden går.
Men under tiden ni lyssnar på denna makalösa exposé över ett Sverige som alltid finns och alltid är borta finns lite att fundera på. Alltid när jag pratat med Tomas Andersson Wij har vi pratat om farfar predikanten från Strandvägen på Frösön. Men hans rötter här i trakten av Hudik och Delsbo är ännu djupare än de i Jämtland. Härifrån kommer hans tillnamn Wij. Och han har gjort en alldeles speciell sång som hyllar denna underbara del av Gävleborgs län, detta landskap så fyllt av skön natur, lysande rockmusik, bandy, den bästa folkmusiken och allt mellan fjäll och hav.
Dagens fråga är: Vad heter den sång som Tomas Andersson Wij gjort som hyllar den del av landet där Stadt i Hudiksvall ligger? (Ni kan höra och se svaret under denna fina "Blues från Sverige"-video - i morgon blir det mer Hudik - då ska vi lyssna på The Bangsters - Hudiks och ett av Sveriges bästa garagerockband någonsin)

Tomas Andersson Wij - Blues från Sverige
Uploaded by Warner-Music. - Music videos, artist interviews, concerts and more.

Här kan ni lyssna på svaret
& Dom kan minsann spela rock i Ljusdal också - missa inte detta lysande band /cbj

Sir Bob Geldof fyller 59 år i dag.

Den irländske sångaren, låtskrivaren, författaren, skådespelaren och politiska aktivisten startade sin musikaliska karriär i punkpoprock bandet The Boomtown Rats som mest blev kända för ”I Don't Like Mondays” från fullängdaren ”The Fine Art Of Surfacing” (1979).

Personligen tycker jag att bandet var som allra bäst på de båda utgåvorna innan, ”The Boomtown Rats” (1977) och ”A Tonic For The Troops” (1978).

En annan generation skulle ha sagt att Bob ”vuxit på sig” och att det äntligen blev ”folk av den slyngeln också”.

Avgör själv när en kaxigt ung Geldof energiskt bufflar sig genom ”Looking After No.1” från debuten och ”She's So Modern” som finns på ”A Tonic...”.

/Björn

Mästerfotograf Lennart Jonasson

Första gången Robyn var på Yran var hon inte gammal. Men redan då visade hon vad hon ville. Hon hade gjort om sina barnhits till cool R & B, vilket många barnfamiljer inte alls gillade.
Men hennes vilja och integritet har gjort henne till den enda riktigt stora svenska stjärnan i världen just nu.
Men redan här på Lennarts fina bild kan man tydligt se att detta är en tjej som vet precis vad hon vill./cbj

Från att från början ha samarbetat som ett par, där den enes idéer processats genom den andre och stora saker kommit ut på andra sidan, kom John Lennon och Paul McCartney med tiden att mer och mer att arbeta var för sig.

För något år sedan gjorde McCartney t o m en hemställan hos Yoko Ono om att Yesterday skulle tillskrivas McCartney-Lennon och inte den vedertagna beteckningen Lennon-McCartney, i syfte att poängtera hans insats i tillblivensen av den låten, som Lennon f ö inte alls medverkade i. Hans hemställan godtogs dock inte och de formella låtskrivaruppgifterna ger fortfarande liten information om vem av Lennon och McCartney som egentligen är - eller huvudsakligen - är upphovsman.

Legenden säger att när McCartney kom en timme för tidigt till studion utnyttjade han denna till att spela in sin nyskrivna låt Come and get it, såvitt jag vet aldrig senare inspelad av The Beatles, men dock representerad i McCartney´s verion på Anthology. Låten spelades in in några få tagningar, med McCartney på all sång och alla instrument. Låten skänktes ganska omgående till Apple-bandet Badfinger, som kort därefter spelade in låten i samma arrangemang som dess ursprungliga. Och naturligtvis blev den en jättehit!

I tider av fokus på Lennon får vi inte glömma bort hans gamla parhäst, som faktiskt inte var helt oäven han heller. / tp

I en värd det det är alltmer svårt att vara allvarlig och genomarbetad, utgör kvartetten Rilo Kiley med sångerskan och basisten Jenny Lewis i spetsen, ett litet underbart undantag.

Bandet, som bildades 1998 i Los Angeles av Lewis, Blake Sennett, Pierre de Reeder och Jason Boesel, spåddes snart en lysande karriär, inte minst för det förnäma hantverk som framför allt Lewis bidrog med. Under en tid i mitten av 00-talet name-droppades också hennes namn i nvar och varannan intervju med Elvis Costello och hon medverkade också på sång på hans och the Imposters album Momofuku härom året.

Med numera fyra album bakom sig, varav de det sista på majorn Warner, har nu bandet tagit en liten paus och sägs samla gammal skåpmat från lådorna för framtida släpp. En inte alltför vild gissning är att bandet blev litet kantstött av alla - berättigade - förväntningar om världsherravälde som inte kan sägasha infriats. Därtill har flera medlemmar egna framgångsrika sidokarriärer: Lewis har tre egna album bakom sig, och Sennett och Boesel har släppt två egna album (på Sub Pop) under namnet The Elected.

Rilo Liley har flitigt spelats i amerikanska TV-serier, bl a O.C., Dawson´s Creek, Weed och Grey's Anatomy och deras smittsamma hit Portions For Foxes, här live från Conan O'Brien´s show, användes t o m i piloten för Grey's Anatomy.

Allt som allt, ett alldeles lysande popband! /tp

Regniga oktoberdagar och SM-finalerna i Speedway närmar sig. Nuförtiden handlar svensk speedway mest om småorter i Småland som har tillgång till jättepengar och får jätteskulder och som förmår locka jättepublik till sina arenor. Men Popgeni bjussar på annan Speedway. Ja, vi ville först visa Kursaal Flyers gamla klassiker, men den finns ännu inte åtkomlig. Men denna liveversion från 1995 av en synnerligen underskattad Morrissey-låt räcker långt.
För att kunna Dagens Fråga denna tisdag gäller det att ha koll på Moz diskografi. Från vilken Morrissey-CD, utgiven i mars 1994, kommer skivans absolut sista låt "Speedway"?( Svar som vanligt via länken under videon)

Här finns svaret

Rock'n'roll kommer aldrig att dö.

I dagens fråga kan vi få höra hur det en gång kunde vara att vara på turné med Ulf Lundell. I dag får vi lyssna på en av de mindre lyckade kvällarna under en av de tre turnéer Lundell gjorde tillsammans med gruppen Nature. Turnéer som jag hävdar förändrade Rocksverige på många sätt. Samarbetet var rockhistoria och hur det kunde låta när det gick bättre kan man höra på liveskivan "Natten hade varit mild och öm".
Nu till Dagens Fråga.  En av mina absoluta favoritmusiker spelade trummor i Nature. Han kom dit från det klassiska svenska hårdrockbandet Neon Rose för att ersätta Bosse Skoglund bakom trummorna. Vad heter denne legendariske svenske trummis?( Svar via länken under ljudklippet - länken leder till en alldeles färsk artikel om denne musiker som jag skrivit)/cbj

Här kan du läsa om svaret på frågan

Nästa lördag skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Det kommer undertecknad och troligtvis några andra av popgenierna att uppmärksamma på bloggen på ett eller annat sätt.

Söndagens fråga har koppling till John Lennon och är förmodligen en straffspark för alla som har Beatles studioalbum i ryggmärgen. Men för den som inte är tillräckligt påläst eller helt enkelt inte bryr sig så kan det vara svårt att veta vilket album som ”I Should Have Known Better” med John på leadvocal finns.

Svaret har ni här

/Björn

Shane Nicholson är en doldis från down under i singer songwriter skolan som jag bara måste få puffa för igen.

Sedan tidigare finns ett inlägg i Aussieskolan där Shane tillsammans med sin äkta maka, Kasey Chambers, skapar total rootsmagi med titelspåret från deras gemensamma album "Rattlin' Bones".

Shane har dessutom släppt tre superba album som soloartist. "It's A Movie" (2003), "Faith And Science" (2006) och "Familiar Ghosts" (2008). Löjligt svindyra om du skulle köpa dem på CDON, men under hundralappen om du tankar hem dem från iTunes Store.

"Summer Dress" (ovan) finns på "Familiar Ghosts".

Som extra njutning lägger jag även med Shane och Kaseys bländande cover på Kylie Minogues "Can't Get You Out Of My Head".

/Björn

För någon minut sedan rullade den otrolige spurtaren Thor Hushovd först över mållinjen i proffsens linjelopp i cykel-VM i Australien. Popgenibloggen grattar nordens genom tiderna första världsmästare i linjeloppet med en härlig norsk poprökare - Vibeke Saugestads "He´s peculiar".
B-O

I vårt grannland i väster finns ohyggligt mycket bra musik som av någon outgrundlig anledning aldrig når över den svenska gränsen. Det senaste exemplet som jag lyckats finna är tromsöbandet The Fernets - jodå, bandnamnet är hämtat från den ädla drycken Fernet Branca.
På gruppens myspacesida finns en liten biografi som berättar att man har fem år på nacken och listar influenser som The Who, Kinks, Beatles och sist men inte minst Supergrass, som väl är den närmast direkta jämförelsen som ramlar in när man hör den suveräna upptempolåten "I can´t explain" (nej, det är INTE en cover på The Who´s mästerverk). Lyssna och låt söndagsstädningen gå som en dans!
Försökte också hitta ett Youtube-klipp på engelska Spearmints "Sweeping the nation" som också sluggar in som bra städpop, men kan inte finna något bra...håll till godo med "We´re going out" som berättar i princip allt om hur förbannat bra det här avsomnade(?) bandet kunde vara i sina bästa stunder.

/B-O

Neil Young

Le Noise

(Reprise)

PPPP

 

När jag fick höra att Neil för första gången valt att samarbeta med landsmannen Daniel Lanois på sin kommande platta, var det inte utan att jag ryggade till av spänd förväntan. Neil har under karriären med något strålande undantag, som t ex Brendan O´Brien vid inspelningen av Pearl Jam-samarbetet med "Mirror Ball", aldrig anlitat ett större producentnamn. Och det förundrar mig att de två kanadensarna aldrig tidigare korsat sina stigar, då bägge har den där unika fingertoppskänslan, som är så få förunnat.

 

Inspelningen kom att ske hemma hos Lanois i Los Angeles. Neil hade med sig tio låtar i bagaget, med en idé att spela in allt akustiskt. Ljudmogulen Lanois kom genast med en annan mer bullrig idé - att Neil skulle plugga in sin Les Paul i två förstärkare - en för basen och en för diskanten. Resultatet kan rubriceras som rå "folk-metal", där sex låtar bjuder på en mycket luftig hyperelektrifierad ljudbild, i kontrast till två spröda akustiska spår som vänner av "Harvest Moon" faller platt för.

 

Textmässigt är låtarna på Le Noise små existentiella betraktelser över tid som förflutit. Om de nära och kära i familjen och vad de betyder här och nu, om tidigare drogproblem, om oro för den globala miljön. Sist men inte minst blottläggs en viss åldersångest här och var.

"I lost some people I was travelling with", "I've tried to leave my past behind, but it's catching up with me" är textrader som exemplifierar det sistnämnda. Samtidigt säger Neil i Angry world att  "Everything's gonna be alright" och mellan raderna finns en personlig konklusion i att ändå inse sin egen personliga begränsning.

 

Sammantaget är jag mest svag för de två akustiska spåren "Peaceful Valley Boulevard" och "Love and war" och jag förstår varför då jag alltid hyllat "Harvest Moon" som en av de bästa plattor som någonsin släppts. Det är så jag vill ha "min" Neil Young, men å andra sidan är det svårt att värja sig för denne gitarrguru när det får dundra på som i "Walk with me" där ljudbilden är så sårbart naken att man drar efter andan. Och jag faller platt för den totalt avskalade ljudbilden Lanios har skapat, där han struntat i att skala bort drop-outs och andra ljudmässiga dammkorn.

 

Bengt Ola Mattsson

Jag kommer hela tiden på mig själv att tänka på Uno Svenningsson. När jag hör Brandon Flowers sjunga, vare sig det är i hans egen regi eller i The Killers så kommer jag att tänka på Uno. Inte bara på grund av hans engagemang i någon frireligiös kyrkorörelse, utan även på grund av rösten.

Denna lördag har bloggarna haft häcken full med allt annat och därför kommer dagens fråga lite väl sent, men det står du nog ut med eftersom dagens spörsmål är en rejäl godbit.

En ganska ordinär, men cool sångare. Däremot en fullkomligt lysande rock'n'roll och rootsgitarrist.

Engelsmannen Chris Speeding producerade Sex Pistols första demos.

– Förmodligen blev det så för att jag var den enda musiker som Malcolm McLaren kände till och jag kände honom för att han brukade göra kläder åt mig.

– Många snackade skit om Sex Pistols och påstod att de inte hade någon talang och var ett uselt rockband. Sanningen var precis tvärtom, har Chris själv kommenterat det faktumet.

Men långt  innan jobbet med Pistols på 70-talet så hade Spedding spelat med både Alan Price (The Animals) och Paul Jones (Manfred Mann) och varit mycket aktiv i The British Invasion.

Listan över artister och band som han samarbetat med under sin långa karriär kan göras hur lång som helst, och några av de mest kända är Harry Nilsson, Roxy Music, Roy Harper, John Cale, Jack Bruce, Elton John, Brian Eno, och Tom Waits.

”Motor Bikin” (överst här) är från minst sagt excellenta albumet "Hurt," som släpptes 1977, och som för mig personligen framstår som juvelen i hans diskografi.

Jag och popgenivännerna Christer och Lennart såg och hörde honom live på en rockklubb i Trondheim någon gång på 90-talet och han lirade naturligtvis ”Guitar Jamboree” (nedan) också, från den självbetitlade solodebuten som kom 1975. Det är låten där han med stor kärlek kopierar ett antal av sina legendariska förebilder, och den här liveversionen är från förra året.

Efter giget i Trondheim försökte Lennart få med Spedding för att posera bredvid en jänkare som stod parkerad utanför klubben. Det hade kunnat bli en helläcker variant på omslaget till debutalbumet där Chris hänger på en illgrön amerikanare .

Men han valde istället att sitta kvar i logen och kröka med bandet. Så kan det gå.

Den i dag 66-årige Spedding är fortfarande aktiv och gav under fjolåret ut albumet ”Tightropewalker”.

/Björn

Sista kvällen i Prag. Ypperlig mat och öl på äldsta mikrobryggeriet. Men jag hoppade kaffeölen, bananölen och nässelölen. Det fanns så mycket annat gott.
En skön promenad i kväll gick via Vaclavplatsen och jag kunde konstatera att den lilla vinbaren har överlevt ännu några år. Nästan bara tjecker som upptäckt den trots det mest centrala läget och bara tolv svenska kr för ett glas ypperligt tjeckiskt vin.Hoppas de överlever ännu några lyxsaneringar till.
I morgon går planet hem igen.
Men här är några vänner från Prag som har upptäckt vad livet handlar om och de gör det så bra./cbj
Plats på Popgeniscenen för första gången för The Prague Ska Conspiracy:

tp