Popgeni

Ibland brukar jag fundera över hur bra eller dåliga de låtar man lyssnade på under sina aningslösa och formativa år i början av 70-talet. Ibland får jag för mig att något jag minns från förr säkert fortfarande är bra, bara för att bli ordentligt besviken. Oftare är det dock tvärtom - man blir förvånad över hur bra det egentligen fortfaramde är.

Ett bra exempel på den senare kategorin är studiobandet Pilot, vars låtar Magic och January fortfarande är stortartad pop, trots att man kanske kunde befara det värsta... Ett bra exempel på den förra kategorin är Lynsey De Paul och hennes karaokevänliga Sugar Me. Om jag minns rätt skrev Miss De Paul musik tillsammans med den Ken-liknande figur som på poplistorna kallade sig Barry Blue (vars skivor jag självfallet har där hemma) och gick senare vidare till en scenkarriär på West End-teatrarna i London., där jag tror att hon fortfarande verkar. Egentligen tycker jag att Sugar Me fortfarande är rätt kul men - vad tänkte hon på när hon spelade in denna video???

Den minnesgode noterar att hennes ledsång, som måste ha spelats in samtidigt som videon, inte stämmer överens med ledsången på originalinspelningen. Detsamma gäller den eldiga Klaus Wunderlicht-orgeln som söker piska upp en infernalisk stämning. Hmm....Hon förtjänat dock ändå ett särskilt omnämnande för sitt modiga adlibbande - sugarrr, sugarrrr...grrrrr.

Jag slänger mer en dos Pilot också, för oss som aldrig kan få nog av smarrig svulstig pop med vassa gitarrer och löjliga texter - och vanvettiga scenkläder! / tp