Popgeni

Efter Stefans fina söndagsmorgon nedan kan man ju inte tvinga någon att tänka på morgondagens Manic Monday. Nej, coolare än så här blir det inte i dag. Tänk att det är 35 år sedan Bob Marley & The Wailers Live at The Lyceum släpptes och satte fart på reggaeintresset även i Sverige.
Bob Marley tillbringade för övrigt många månader i Sverige våren och sommaren 1971 när han gjorde musik till en svensk film med Johnny Nash och Christina Schollin som jag tror hette "Vill så gärna tro". Den blev en enorm flopp på bio trots att svenska studioeliten, i vart fall Janne Schaffer, fick lära sig spela reggae av Bob....På Marley-boxen "Songs of Freedom" finns en låt inspelad i Bob Marleys sovrum i Alvik 1971.
Nå, över till Dagens Fråga:
Ett brittiskt skivbolag gjorde mer än alla andra för att etablera Bob Marley och reggae även bland vita lyssnare i Europa. Vad hette det klassiska bolaget ? Bolaget som är mycket aktivt än och faktiskt gav ut Erik Hassles senaste .Bolaget grundades av Chris Blackwell 1959 och fyllde alltså 50 år förra året.(Svar som vanligt bland länkar till höger)
Njut av en av världens skönaste låtar som var med på "Live!" från 1975 men den här extra coola söndagsversionen är inspelad 1980.

Köp en lammstek. Lyssna på Ash´s Orpheus på repeat.
Späcka lammsteken med feta och färsk timjan. Bind ihop skiten och gnussa in vitlök. Sno ihop en vitlöksgratäng. Öppna retsinan.
Kan inte bli fel. /B-O

Ps- Jag börjar jobba på måndag. Semester är bättre.../cbj

 

Paul Kelly är en australiensisk låtskrivare och textförfattare som på samma sätt som exempelvis Ray Davies eller Bruce Springsteen målat exakta bilder av sitt hemland i sina texter.

Exemplen är många, och ”Adelaide”,”From St. Kilda to King's Cross” och ”From Little Things Big Things Grow”, den senare en låt som handlar aboriginernas utsatta situation i hemlandet, är bara tre av många pärlor.

Han föddes i Adelaide 1955 och efter ett par år i pubrockbandet The High Rise Bombers i mitten av 70-talet så startade han Paul Kelly & The Dots.

Gruppens två första album ”Talk” (1981) och ”Manilla” (1982) var Kelly själv aldrig riktigt nöjd med.

Men det skulle bli betydligt högre klass på fortsättningen. Soloutgåvan ”Post” (1985) var en finlemmad och melodiös förvarning om vad som väntade med kompbanden The Coloured Girls (som var en referens till Lou Reeds ”Walk On The Wild Side”) och The Messengers.

Dubbelvinylen ”Gossip” (1987) är en veritabel uppvisning i ett perfekt rock och pophantverk. Albumet sålde guld i hemlandet och innehöll hitsinglar som ”Darling It Hurts” och ”Before Too Long”, samt tre nyinspelade låtar från ”Post”.

En lustig parentes i sammanhanget är när man skulle lansera dubbeln i USA. För att inte det skulle uppstå ”missförstånd” over there så bestämde man sig för att ändra namnet på kompbandet till The Messengers.

Så ”Gossip” gavs ut med två olika bandnamn (jag har båda!).

Kelly följde upp ”Gossip” med fullängdsess som ”Under The Sun (1988), ”So Much Water, So Close To Home” (1989), ”Comedy” (1992), ”Wanted Man” (1994), ”Deeper Water” (1995), ”Words & Music” (1998) och ”Nothing But A Dream” (2001).

Tillsammans utgör de ett bedårande dokument över en stor artist som allt för få har upptäckt.

Kelly är fortsatt aktiv och släppte för tre år sedan ”Stolen Apples” som visar att magin är intakt.

/Björn

Yranåret var 1992 då undertecknad och The Bear drack clubsoda(?!?) vid bardisken då managern för Shakespears Sister gled upp på barstolen bredvid oss.

Genom åren som musikskribent har jag haft förmånen att träffa på musiker som jag sannolikt inte upptäckt om jag inte haft förmånen att få ta del av utbudet i stort och smått.

En av dessa guldkorn är Jeff Kelly. En popkänslig låtskrivare som sedan tidigt 80-tal varit ett aktat namn hemma i Seattle och i den amerikanska indiepopvärlden, som fick en ultrakort stardom under 90-talet i en mer global krets av Lennon/McCartneyfans i sitt band Green Pajamas.

Våra stigar korsades 1999 då jag fick G-P´s album ”Seven Fathoms down and falling” i ett skivbolagsutskick. Nyfikenheten väcktes direkt eftersom den musik som fanns på plattan var så ödmjukt personlig och ytterst egensinnig.

Låtsnickrandet berättade att upphovsmannen kunde sin John & Paul som hela sextiotalsplattformen nutida popmusik fortfarande vilar på, men Kelly hade lyckats skapa ett eget sound, där ädel brittisk pop möter folkmusik och jazz. Helheten skvallrade om att här fanns en popsmed av guds nåde och vad gör en popnörd i en sådan situation?

Gräver vidare, förstås.

Det var så jag kom allt närmare Mr Kelly. Via den fantastiska faktabanken AllMusicGuide fick jag veta att Kelly varit aktiv sedan tidigt 80-tal och gett ut en flora av plattor på obskyra, små skivbolag.

Under det att jag bedrev ett nyfiket detektivarbete efter dessa plattor hann Kelly med sitt Green Pajamas släppa två ytterligare plattor, The Caroler´s Song och This is where we disappear. Än en gång knockade Kellys låtskrivande och via mer grävande i cyberspacedjungeln fick jag veta att han gett ut plattor under eget namn sedan sent 80-tal.

Coffee in Nepal.

Portugal.

Private Electrical Storm.

The Rosary and The House of Jade.

Alla dessa fyra finns samlade i boxen Melancholy Sun och om du lyckas få tag på ett av dessa ytterst obskyra exemplar (kolla på Tradera), lägg boxen under kudden eller i bankfacket.

Det är nämligen guld som finns från första till sista sekund på de plattorna.

Geniala popsmeder som Jeff Kelly poppar upp hela tiden, men det är bara tjurskallar som Jeff som fortsätter att ge ut sin musik. Det som knockar mig allra mest är att människor som Jeff Kelly fortsätter att leverera, skitsamma att de stora bolagen aldrig inser talangen.

Och Jeff fortsätter att skriva låtar än i dag.

Respekt.

/B-O

 

 

 

 

 

Hur givna som helst i den här kategorin...
/Björn

28-åriga Lissie Maurus är nästa amerikanska att hålla ögon och öron på. I alla fall om man gillar personlig Californiarock mixad med snygg pop och stänk av americana i botten. Efter två EP, sällsynta saker numera, så släpptes fullängdsdebuten "Catching A Tiger" för några månader sedan.
En del har jämfört henne med Stevie Nicks när hon bossade i Fleetwood Mac. Själv tycker jag att det finns fler fina kopplingar, men framför allt en egen personlighet som sticker ut och gör henne till en artist som jag gärna nämner i samma andetag som exempelvis Tift Merritt, Brandi Carlile, Joan Osborne och Kasey Chambers.
Vad tycker du?
/Björn

Pernilla Anderssons nya CD "Ö" kommer samtidigt som lönen den här månaden. Men hela sommaren 2010 har denna låt följt mig och jag har inte ledsnat än. Nu finns det äntligen en charmig video också. Extra kul att hon har en liten roll i Cornelis-filmen, som har premiär i november med Hank von Helvete som Cornelis. Pernilla spelar Ann-Louise Hansson av alla roller.../cbj

Det är lite för tidigt på dagen för hans största hit. Men denna fina hyllning till hans pappa och alla andra pappor är inte heller så tokig. Ian Dury var ett stort och varmt popgeni. Men innan Blockheads hade han ett annat band. Vad hette det bandet?(Svar som vanligt bland länkar ute till höger- och till alla oroliga från och med september gör vi om dagens fråga lite)/cbj

En sång att starta dagen med.Tvista om den handlar om Skellefteå, Wannadies hemstad, eller Östersund, Annikas hemstad, låten är bra ändå. Säkerts helt nya singel Fredrik finns annars på Spotify(http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fopen.spotify.com%2Ftrack%2F6LAFZNFCDZld9V1PP1cCSk&h=2f948) och vinner som vanligt i längden.Annika Norlin är redan klassad som ett svenskt popgeni på denna sida.
Men dagens fråga är: Hello Saferides andra cd "More Modern Short Stories From..." producerades av ett annat, manligt, svensk popgeni. Vad heter han?(Svar som vanligt bland länkar till höger)/cbj
PS. Den här parodin nedan är också helt lysande:

I Norge har man startat Eno. I England finns Loops, ett samarbete mellan litteratur och musik. I Loops kan man hitta de klassiska skribenterna och yngre gunslingers("Wanted Hip Young Gunslingers" stod det i New Musical Express annons som ledde till anställning av Tony Parsons-se länkar- och Julie Burchill-förhoppningsvis också snart under länkar).Loops hemsida är värd ett besök - eller ännu hellre ett inköp. Här finns hemsidan:
http://www.loopsjournal.com
Här kan man läsa Jan Gradvalls recension av Eno:http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=657
Musiktidningar blir större och tjockare och kommer ut mer sällan. Men det är kul att det fortfarande dyker upp nya tidningar.Mitt liv hade varit trist utan Melody Maker, Ny Musik och NME, sedan Face, Schlager, tidiga Slitz, Q och på senare år Mojo och Uncut./cbj

... och så här rockade The Sinners röven av MTV-fansen 1988.
/Björn

I kategorin svenska popgenier passar skånska The Sinners perfekt in. Även om de mest hade en framträdande roll i den svenska garagerockvågen i mitten av 80-talet.
Ett internationellt genombrott stod på tröskeln för gruppen när videon till singeln "When She Lies" från oantastliga debuten "From The Heart Down" (1987) gick på högvarv på MTV 1988. Men av olika anledningar så avtog det utländska intresset och det hela rann ut i sanden.
Om debuten var en oemotståndlig, frustande rock'n'roll uppvisning så visade man upp en läckert krispig powerpopsida på den mer varierade och polerade uppföljaren "Piece By Piece" (1990). Poppärlan "Love You More Than This" blev till och med en liten radiohit. Men istället för att fortsätta på den linjen gav man året därpå ut det betydligt tuffare och råare albumet "Turn It Up".
- Vi var de ständiga tvåorna. Wilmer X och The Creeps blev stora och sålde hundratusentals plattor. Sedan fanns det vi, Sator och några andra band som inte hade samma flyt, har gitarristen Michael Sellers så pricksäkert konstaterat i en intervju. Efter The Sinners fjärde och sista album "Come Fly With Us" (1993) så fortsatte Sellers med instrumentalgruppen Langhorns. Karismatiske sångaren Sven Köhler levererade gamla R&B-hits med gruppen The Men, medan trummisen Kiddie Manzini höll takten i Torsson.
Själv såg och hörde jag ett strålande The Sinners fyra gånger live och gjorde intervjuer med både Sellers och Köhler. Sedan uppbrottet så har det med jämna mellanrum surrat rykten om en ny platta från The Sinners. Tyvärr har det stannat där.
/Björn

Terry Bozzio i all ära. Han tillhör definivt kategorin "Trummisar man aldrig får glömma". Men är han den bästa trummisen? Det skulle jag vilja veta. Det finns ju ett par taktfasta slagverkare att välja mellan.
Frågan om vem som är/var tidernas bästa trummis är så pass svår att man måste ha flera röster. Men onekligen är Keith Moon värd många röster där. Få behandlar (eller har behandlat) ett trumset prickfritt musikaliskt samtidigt som det är våldsamt och irrationellt. Eftersom man hör att varje taktslag ligger rätt till 100% så är det en gåta hur karln får det att se ut som en olyckshändelse när han "råkar" slå till en av cymblalerna. Någon hi-hat fanns inte, men väl dubbla baskaggar. Vilket är en del av The Whos unika sound. Hatten av för en av de största.
/Stefan

En av världens bästa låtar av en av världens bästa låtskrivare. Den här låten skrevs ursprungligen för en film som hade Meryl Streep och Jack Nicholson i huvudrollerna. Vad hette filmen? Den engelska originaltiteln tack!(Svar som vanligt bland länkar till höger)

Såg den här liveupptagningen hemma hos Mårten för många år sedan och blev helt knockad. Zappa årgång 1977 med ett band bestående av Adrian Belew, Patrick O'Hearn, Ed Mann, Tommy Mars och Peter Wolf. Längst bak satt en trummis som 22 år senare fick trummisar och Zappalovers från hela mellannorrland att samlas på Folkets Hus i Östersund där personen ifråga bullat upp med ett maffigt trumset för en solouppvisning.
Har aldrig förr eller senare sett en församling vara så trollbunden.
Allt av Terry Bozzios fantastiska talang, utstrålning och spelglädje finns i den här liveupptagningen av ”City of tiny lites” som också speglar vilken enorm passion och energi som fanns i bandet – Adrian Belews klockrena sångröst, Zappas gitarrsolo…..wow.
På dvd:n ”Baby Snakes” som kom för några år sedan finns det mycket, mycket mer godis från den här turnén. Kolla upp den. Sann magi från första stund med en Bozzio i absolut högform.
/B-O

Måste bara få haka på Tobbes fina powerpop mission och påminna om ett av 90-talets överlägset bästa band i genren.
The Posies "Frosting On The Beater" från 1993 är den totala fullpoängare i katalogen. Men också de tre övriga fullängdarna som bandet släppte under det deceniet, "Dear 23" 1990, "Amazing Disgrace" 1996 och "Success" 1998, bekräftar även i nutid att Jon Auer och Ken Stringfellow var en inkarnation av Lennon-McCartney och gruppen den perfekta korsningen av Beatles och Big Star.
Och jag dör en smula varje gång jag hör låtar som den här...
/Björn

I dag nämner alla de bästa popbloggarna denna bok(Läs Håkans Pop och Per Magnussons Raised On Records-länkar till höger). Boken kommer inte att finnas att köpa förrän till hösten när Tyla Gang kommer på turné som bland annat ska gästa Östersund - se länken till Rockaround The Clock. Något vi har all anledning att återkomma till!
Förra årets kanske största popgenikväll utspelade sig på restaurangen Jack Rabbit Slim´s i Östersund. Halva publiken utgjordes av popgenier och på scenen stod författaren till denna bok med sitt återförenade klassiska band. Bandet vars sista skiva på 1970-talet, en till att börja med icke-officiell, hette "Last Night Of A Pub Rock band". Och Dagens Fråga är givetvis vad detta band hette/heter ? (Svar som vanligt bland länkarna till höger).

Jag har aldrig fått chansen att se honom men en till popgenigänget närstående vän har haft nöjet att ta del av Leon Redbone live och hävdar att det är ett minne för livet. Redbone har genom karriären varit mycket skygg för media och ingen vet egentligen om han verkligen är kanadensare, om han har familj eller var han bor.
Här är ett berusat klipp från bra precis ett år sedan - låten är paradnumret Champagne Charlie, titelspåret från en mycket underhållande vinyl som släpptes 1978. Killen som lirar ragtimepiano heter förresten Paul Asaro.
Njut av en sann entertainer!
/B-O

Australiensiska äkta paret Kasey Chambers och Shane Nicholson har strålande karriärer på egen hand. Men det hindrade dem inte ifrån att 2008 slå ihop sina musikaliska påsar.
Resultatet blev albumet "Rattlin' Bones" som genomsyras av de bådas odiskutabla karisma. Tillsammans har de skapat något som i altcountry facket är både elegant och kraftfullt på en och samma gång.
Och har ni dålig eller noll koll på deras solokarriärer så gör ni er själva bara en ogärning om ni inte kollar upp respektive backkatalog.
/Björn

Från Detroits oljedoftande garage kommer de fabulösa The Singles, som än så länge hunnit med att släppa två CDs, i huvudsak med olika besättningar, och några singlar.

The Singles började redan 2001, då som en duo, men med bistånd av några lokala Detroit-musiker kunde 2003 deras första retrodoftamde och utmärkta CD, "Better than before", släppas på indiebolaget Rainbow Quartz, med legendaren Jim Diamond (White Stripes, The Romantics, etc) som producent.

Navet i hjulet och s m s huvudsingel är Vince Frederick, som styrt gruppen i dess olika utgåvor och konstellationer. Under 2007 kom den andra CD, "Start again", även den producerad av Diamond. Vid den tidpunkten hade gruppen transformerats till en slagkraftig tro, om än inte lika charmig som i sin första version, vilken jag föredrar.
Mer om The Singles på www.thesingles.us.

The Singles första CD rymmer otaliga guldkorn men mitt val blir singeln He Can Go, You Can't Stay - en simpel lösning på de flesta relationsproblem och en låt så bra som de någonsin blir! Pop on! / tp

Tryck alltid på den röda knappen!

Bland alla kloka ord om tider som för länge passerat tänkte jag passa på att tips om några mer nutida guldkorn, som jag påträffat litet vid sidan av den välljudande motorvägen och som likväl förtjänar sin plats i varje omsorgsfullt upprättad spellista. Allt som förekommer under denna anspråkslösa rubrik finns att hitta på Spotify, om jag inte säger annat.

Hoo hoo!
I kölvattnet av alla hyllningar av Elliott Murphy´s Yrankonsert, som i och för sig var riktigt bra, och alla spekulationer om vad som hade kunnat bli av honom om saker och ting utvecklat sig på ett annat sätt, tänkte jag nämna om ett litet guldkorn som snappades upp på Yran och som inte har behandlats i denna blogg.
Men först till något helt annat.

Den engelska musiktidningen "SoundOnSound" presenterar under rubriken "Classic Tracks" en serie portätt av vägen fram till de inspelningar som härefter kommit att beteckna som klassiska. Det finns ett innehållsregister på SoundOnSound . Jag har på sistone smaskat gott åt berättelserna om hur 10CC´s "I´m not in love" tillkom. Vidare på samma tema finns också som filminslag här. Bättre än så blir det inte!
Någon gång i framtiden kanske jag berättar om när jag undergick hypnos efter skoltid, liggande på rygg på golvet i kuratorns besöksrum på Odensalaskolan, allt i syfte att upphöra med mitt nagelbitande - detta skulle nämligen rendera mig ett exemplar av 10CC´s alldeles nyutkomna förstlingsverk från mina förväntansfulla föräldrar. Litet rock´n roll får man väl säga om detta? Och 10CC blev därefter en livslång förälskelse...
Fyndet på Yran då? 1978 spelade en radiostation i Philadelphia in glödheta Bruce och hans E Street band. Inspelningen nådde allmänheten som bootleg under namnet "Piece de Resistance", en av de klassiska bootsen från bossen. Utan att närmare gå in på hur, fann jag under Yranhelgen på en DVD, där några i o f suddiga s/v-kameror fogats till en utmärkt upptagning av Philadelphia-konserten.

Min enda kommentar efter en första genomgång - bättre än så blir det inte! Inte ens 100 000 Murphy´s eller DeNizio´s når nära en boss i toppform. Filmen, i alla fall den jag fann rätt på, heter "Piece the resistance" men den finns säkert under andra namn med.
Pop on! / tp

Spinner vidare på det inlägg Björn kom med nyss. När det gäller politik och musik så går dom ibland hand i hand. Vänsterpartiet, med den där gråhårige killen som var i stan i dag, har en imponerande lista av grupper som gillar dem. Men sen tunnas det rejält ut ju längre höger ut man kommer. Roligast är det med moderaterna. Dom har verkligen inga.
Wille Craaford, Sofie Talvik, Mange Schmit och Da Buzz, säger då vän av ordning.
Just det, säger jag. Dom har verkligen inga... Tillfällighet? Det kan man "twista" om i all evinnerlighet.
Hur som helst, det är säker fler än jag som knappt står ut med att se fler politiker skyffla skit på varandra i medierna. Och på något sätt stärker just den här låten mig när stadsminister står och harklar ur sig nåt om att han förstår sjukskrivnas situation eller hur verkligheten ser ut. Eller när de som styr i den här kommunen bygger rondeller i snart varje gathörn, och stänger av alla vägar samtidigt. Eller tävlar om vem som kan beskatta de mest absurda sakerna, bara för att reta upp gemene man.
Lennon var, i mitt tycke, sunt politiskt. Han ville peta på saker som folk i största allmänhet bara ville glömma. Sopa under mattan. Som hur fångvården egentligen såg ut. Det var heller ingen slump att hans "Woman is the nigger of the world" kom just 1972. Redan då började han ifrågasätta könsroller. Långt innan Linda Skugge. Sådant är beundransvärt. Lite mer än ett år tidigare hade han bjudit in ett gäng kompisar till Tittenhurst Park där han svettig presenterade låtar som "Imagine", "Jealous Guy", "How Do You Sleep" och "It´s So Hard" för första gången. Och naturligtvis den här, "Gimme Some Truth". Man kan nästan höra hur Phil Spector panikartat försöker hålla George Harrisons ettriga gitarren på plats, för att den inte ska irra iväg åt något annat håll. Det är en hymn för alla som tröttnat på politikers babblande, utan innehåll. Den här låten är för övrigt en bra start en morgon när man har vaknat på fel sida.
/Stefan

Är det här the facts? Eller finns det mer att få ut av livet?
Lätt att det känns så här direkt efter semester, men visst tusan finns det så mycket, mycket mer att plocka ut.
The Godfathers var ett riktigt, riktigt bra engelskt rock'n'roll band på sina första tre album. Garanterat aldrig Margaret Thatchers cup of tea heller.
/Björn

Hörde jag någon säga att "white boys ain't got no soul?"
/Björn

Mästerfotograf: Lennart Jonasson
Två bröder från Norrköping som hänger i än. Jag köpte "En lång het weekend", den första skivan under namnet Eldkvarn när den kom 1976. Om jag inte minns fel var det på Oktober i Karlskoga. Och kärleken håller i än.
Lennart Jonasson fångade bröderna i sin studio under ett av deras väldigt många besök på Storsjöyran.
Två bröder som likt alla rockbröder också har slagits på och utanför scenen.
För övrigt ansluter sig Popgeni till professor Leif GW Perssons absoluta krav på att teveprogrammet "Mauro & Pluras kök" återkommer snarast i TV 8!/cbj

"Där vi växt upp har tågen bara susat förbi", några rader i denna den kanske bästa sång som gjorts som utspelar sig i en liten jämtländsk ort. I avdelningen för självskryt kan vi också nämna att Autisternas sångare Peo varit med och spelat popgeni några gånger.
När den här sången spelades på Storsjöyran en gång stod hälften av oss i publiken och grät eftersom den andre killen som låten handlar om precis hade avlidit i en bilkollission som nästan tog sångaren Peos liv också.
Nå, men "Himmelen" är storartad pop och en av de bästa svenska på 2000-talet hittills
Nu till dagens fråga: Vilken liten jämtländsk ort drygt en mil från Östersund utspelar sig sången i? (Svar som vanligt bland länkarna till höger)

Watermelon Men - Uppsalas finest
En gång i tiden, början på 1980-talet, skrev jag om rockmusik i Uppsala i Ergo och i UNT. Jag pluggade tillsammans med en kille som hette Micke Wallin, hans band Preachers gjorde senare en lysande skiva på engelskt bolag. Micke kom med en kassett som några kompisar till honom ville att jag skulle lyssna på. Det gjorde jag. Jag var inte så förtjust och sade något om att det lät som lån från Hep Stars. Sedan skulle bandet spela på Rackis och jag var där. Imre von Polgar kom och undrade hur jag kunde säga något så korkat, och skrattade. Men efter den kvällen var jag fast. När de spelade in sin första EP gjorde jag reportage från studion. Och vi såg alla fram emot LP-debuten. När den kom häpnade jag och andra över hur bra det var på "Past, Present and Future". Och jag skrev en lyrisk recension i UNT över deras sommarspelning på Nya Barowiak.
Den andra LP:n spelades in med producenten Clive Gregson från Any Trouble."Wildflowers" var till och med ännu starkare än ettan. Storbolagen blev intresserade. WEA signade och den tredje skivan kom. En hemsk producent som började med att tala om för Sveriges vackraste gitarrband någonsin att han hatade gitarrer...
Men innan dess var allt stort. Watermelon Men hamnade till och med över hela omslaget till brittiska musiktidningen Sounds där de poserar framför Uppsala Domkyrka. De turnerade i Tyskland och på youtube kan man se tre korta filmer från de konserterna. Tyvärr får man inte bädda in just de klippen av någon anledning. Här kan man se en av filmerna och sedan klicka sig vidare till de andra: [http://www.youtube.com/watch?v=STO_AfSsf_w&NR=1]
Men i min värld är Erik Illés en lysande sångare och extra fint blev det när han och Imre spelade på sina ungerska rötter och det blev stråkar och dragspel. Gitarristerna Johan Lundberg och Imre von Polgar byggde upp de vackraste gitarrväggar vi hört i Sverige. Och allt svängde så skönt. I år kom de tillbaks med en låt på samlingen "Distorted Sounds Revisited" med svenska garageband från 1980-talet. Men Watermelon Men kommer aldrig att återförenas här på jorden. Imre von Polgar och hans två döttrar drunknade i tsunamin vid Khao Lak 2004 - endast Imres hustru överlevde. Efter det återförenades ändå de övriga och gjorde en minnesspelning för Imre och hans döttrar i Uppsala.
I sina bästa stunder tycker jag på allvar att Watermelon Men är Sveriges bästa rockband någonsin. De var bokade till Storsjöyran 1986 tillsammans med Nomads, men det blev något strul så de kom aldrig. Det var synd/cbj

Det var verkligen inget aprilskämt även om vi alla då önskade att det hade varit det. Den 1 april 1984 sköts han till döds av sin egen far med ett vapen han gett till sin pappa. Dagen efter skulle han ha fyllt 45 år. Vem var han, denne en av de absolut bästa sångare världen har hört? (Svar som vanligt bland länkarna ute till höger)

James Warren är en av mina sanna pophjältar. Många är de underfundiga och melodiskt finlemmade låtar som han har pennat ihop i Stackridge, The Korgis och på solokvist.
Det finns med andra ord betydligt mycket mer än den här ljuva 80-talaren att upptäcka. Aldrig för sent att upptäcka och lära helt enkelt.
/Björn

Är på grekisk 50-års fest i Torvalla. Grattis Kostas! Dagens alldeles för sena fråga blir därför. Jag tänker på en artist med grekisk pappa och svensk mamma som var gigantisk för 40 år sedan. Vem var han, som hörs alldeles för sällan i dag?( Svar som vanligt bland länkar till höger)/cbj

Mixar man lite John Mellencamp med underbara galningen Webb Wilder och en rejäl näve rootsrock så hamnar man ganska nära Bob Walkenhorst's The Rainmakers.
En amerikansk kvartett från Kansas City som trots fina recensioner rönte sina största framgångar på andra sidan Atlanten. Inte minst hos våra norska grannar som hade den goda smaken att ta dem rakt in i sina hjärtan. Gruppen bildades 1983 och kallade sig först för Steve, Bob & Rich då Walkenhorst på gitarr & leadsång hade sällskap med Steve Phillips, gitarr & sång och Rich Ruth, bas.
Men när de släppte den självbetitlade debuten på Mercury-etiketten 1986 så var det som The Rainmakers. Ett album som satte ribban en bra bit ovanför de flesta andra utövarna i genren. Chefslåtskrivare Bob Walkenhorst's låtar svämmade över av melodier, men hade samtidigt en rootspower som andra bara kunde drömma om. För att inte tala om hans lysande texter som kryddades med vass humor och socialt vardagliga och tänkvärda betraktelser.
Debuten var så bra med låtar som "Rockin' At The T-Dance", "Downstream", "Let My People Go-Go", "Government Cheese" och "Drinkin' On The Job" att den på ett sätt tog udden ur utmärkta fortsättningen "Tornado" (1998), "Good News & The Bad News (1989), "Flirting With The Universe" (1994), som faktiskt sålde guld i Norge, 25.000 ex, och avslutande studioalbumet "Skin" (1997).
Walkenhorst lyckades också med konststycket att nämna Mark Twain, Harry Truman och Chuck Berry i en textstrof och få det att låta hur självklart som helst.
För att inte tala om det "religösa" budskapet i "Let My People Go Go"...
/Björn

I somras hade Östersunds oftast ganska sorgliga lag ÖFK besök från Premier League och Wigan Athletic FC. Jag hade trott att någon kunnig människa skulle prata lite Northern Soul med Wigan-pojkarna.Men det gjorde givetvis ingen. För är det något Wigan handlar om så är det 1970-tal, Wigan´s Casino och alla soulkvällar där helt okända amerikanska 45:or skapade nya hjältar och brittiska Top 10-hits. Själv spelade jag mest singeln från Wigan´s Chosen Few och var ledsen över att jag var lite för ung för att få åka till Wigan när jag var i Leeds sommaren 1974.
Men nu har filmen kommit om hela Northern Soul-kulten. Filmen börjar i Stoke 1974 och sedan blir det buss till Wigan. Förutom filmen "Soul Boy" så leta upp Andres Lokkos fina "Northern Soul" samling som han gjorde för "Feber"/cbj

Tove Styrke är det bästa som kommit ut ur Idol.Och ja, jag har inte glömt Amanda J. Toves potential är hur stor som helst enligt mig. Den första singeln är skriven av Shout Out Louds Adam tillsammans med Lykke Li - bara det! Och det här framträdandet från Allsång i tisdags visar på mod och en vilja att aldrig fösas in i förutsägbara fack. Tjejen är ju bara 17 år - och hennes favoritsysselsättning lär vara att ligga hemma och lyssna på gamla svenska progglåtar. Vilken lycka då att få en låt skriven av bland annat Zilversurfarens dotter.Läs också den mycket speciella "tovestyrkebloggen" på wordpress. En mycket skönt utfreakad fan-blogg som rör sig över stora kulturella ytor.
Men på popgeni blickar vi också en generation bakåt. Toves pappa Anders Östman låg på mitten av 1970-talet etta på Svensktoppen med sitt Umeå-band. Låten "Vindens melodi" var en riktig landsplåga. Men frågan är - Vad hette bandet?(Svar som vanligt under länkar till höger)
Nedan låten från Allsång som även ett gammalt popgeni faller pladask för/cbj

"Oil City Confidential" är en film för bra för att vara sann. Stort tack till Julien Temple för att han lyfter fram världens stundtals bästa rockband någonsin. Vi blir alla äldre - och Wilko verkar ha åldrats mer än de flesta - men vad det svängde. Här kommer först en trailer och sedan längst ner de första sju minuterna av den enda långfilm världen behöver 2010.../cbj

Har varit frånkopplad från världen under tio dagar. Men såg att alla höstens konserter med Peter Le Marc hade ställts in. Precis innan jag åkte iväg hade jag kämpat så för att försöka få tag på biljetter efter att jag läst Peters egna inlägg på sin hemsida att höstens turné skulle bli den sista inom överskådlig tid.
I min värld är Peter Le Marc kanske det största popgeniet vi har i Sverige. Hans texter, hans röst och hans melodier är ständigt mina följeslagare i allt jag gör. Och Peter är en ärlig man -långt innan comebacken för ett antal år sedan var jag trogen läsare av gästboken på hans hemsida.Där skriver han ibland själv rakt och ärligt om det mesta.Och ibland ber han om hjälp med att bära orglar eller dyker upp oannonserat när fansen har grillfest. Ärligt är också hans brev till alla tusentals fans som nu i höst inte får höra honom./cbj
Så här skriver han:
3 augusti 2010

PETER LEMARC STÄLLER IN HÖSTENS TURNÉ

Vi har idag fått det tråkiga beskedet att Peter LeMarcs samtliga konserter i höst ställs in. Köpta biljetter återlöses på resp. inköpsställe.
Peter LeMarc hälsar;
"I november förra året fick jag ett oväntat och svårt besked. Jag hade cancer. En framgångsrik behandling genomfördes i december och januari. Allt gick väldigt fort. Jag tror inte riktigt att mina känslor hängde med.
Höstens turné var redan planerad. Jag tog ändå beslutet att den skulle genomföras som avtalat.
Under sommaren började alla konsekvenser, tankar och känslor kring sjukdomen hinna ifatt mig. Jag lider sedan många år av scenskräck, något jag dock med framgång lyckades bemästra under turnén 2007. Men denna gång blev uppgiften mig övermäktig. Jag har hoppats in i det längsta att kunna genomföra höstens konserter, men kommit fram till att det bara inte går. Efter det som hänt är jag inte i mental eller känslomässig form för det - även om jag, för närvarande, är fysiskt frisk och återställd. Det var ett tungt beslut att ta, men det enda tänkbara för mig.
Jag vill be alla er som köpt biljetter och sett fram emot konserterna om förlåtelse. Och förståelse.
Jag hoppas att vi ses på någon konsert i framtiden. "

Och så här skrev han för en vecka sedan i gästboken på hemsidan:

"Vänner.
Tack för det enorma stöd och den översvallande omtanke jag fått de senaste dagarna. Det berör mej djupt. Jag skulle självklart vilja svara alla personligen, men jag hoppas att dessa rader ändå kan uttrycka hur enormt mycket det betyder för mej. Ett stort tack.
/Peter"
Här nedan sjunger Peter Le Marc passande nog "(Jag ska)Gå hel ur det här". En stark upptagning från norsk teve 1996:

Mästerfotograf: Lennart Jonasson
Det här är den första bilden ur popgenifotografen Lennart Jonassons galleri. Bilden är ur projektet "Wild Cards" och är från Storsjöyran. Mitt eget favoritminne av Sanne är ett annat.Jag minns på det glada 1980-talet. Jag skulle intervjua Mats Ronander på Folkets hus. Vi pratade om Rolf Börjlind och Carsten Regild och hade det trevligt. Men bäst var att Sanne satt med hela intervjun. Vacker och cool och med betydligt mer smarta inpass än vad jag och Mats förmådde.Sedan tröttnade hon på oss och satte sig och läste Ed McBain.../cbj

Peter Hallström till vänster, Kim Richey i mitten och Magnus "Buster" Rudfäll till höger.Foto från Gäddede kyrka: Kerstin Jarlås
Hej vänner, är tillbaks inom täckningsområde och allt. Men turen till fjällen gav mer än väntat. Det blev bland annat en intervju med en tjej som skrivit två USA-ettor, åt bl a Trisha Yearwood, haft sina skivor nominerade till årets countryskiva, varit Grammy-nominerad två gånger, är med på Ryan Adams klassiska "Heartbreaker", har skrivit låtar åt Dixie Chicks, Brooks & Dunn och några tjog andra och på helt nya skivan bland annat skriver en fin låt med Mark Olson.Dessutom slog hon igenom hela 39 år gammal - det finns hopp för alla.
I kväll, torsdag, spelar Kim Richey på Hotell Malmens lilla bar i Stockholm.
Här kommer sanningen om Kim Richey i Jämtland - exklusivt skriven för Rootsy.nu men där har den funnits sedan i helgen så Håkan tycker nog det är OK att den kommer här på bloggen också, hoppas jag:
Frostviken. Norra Jämtland. Närmare till Norge än till mer bebodda svenska trakter. Mest brunbjörnar per capita i världen. Men inte så många människor. En trakt som såväl politiker som Gud oftast verkar ha glömt. Sommaren 2010 inträffade ändå något märkligt…
Per-Olof Sundman hittade hit en gång. Han drev pensionat i Jormvattnet och började skriva här. Beppe Wolgers kom hit och skrev ett antal fina poesiböcker och en stor del av hans underbara barnfilm ”Dunderklumpen” utspelar sig här. Allt sedan denne skribent föddes har jag åkt hit upp till en by ingen utom några få känner till vid sidan av alla allfartsvägar och redbarhet. Häromdagen var min dotter ute med kanoten med vår Golden Retriever. Hon kom tillbaka och sade att det står en kvinna där borta på Busters brygga och sjunger. Jag gick ner och tittade. Såg den blonda kvinnan och såg Magnus ”Buster” Rudfell vid pianot.
Det visade sig att kvinnan är Kim Richey. Alla som hört Kim vet att hon gör musik man vill höra mer av. Men hur kommer det sig då att en av Nashvilles bästa låtskrivare står på en brygga vid en liten nordjämtländsk sjö och sjunger? Jag går givetvis över till granngården, där finns huset som min far växte upp i och som min farfar en gång för runt 80 år sedan tvingades flytta till när ett idiotiskt borgensåtagande gjorde att han fick sälja sin rika föräldragård. Det hade kunnat bli en sorgsen countryballad i sig. Men det var inte det. Åtminstone inte nu.

Låtskrivarresa

Kim tar emot i det mindre röda huset nere vid sjön. Ett hus min farbror en gång byggde. Vad gör du här, frågar jag?
-Jag var i november förra året ute på en låtskrivarresa. Då kom jag till Peter Hallström och vi började skriva musik ihop. Sedan kom Peter till mig i Nashville och vi fortsatte. Då frågade han om jag inte hade lust att komma till sommaren och berättade om den konsert han och Buster brukar ha. Jag sa ja, men hade ingen aning om vart vi skulle, berättar Kim och ler.
Det märks att hon trivs här nere vid sjön där hon badat varenda dag tillsammans med Peters barn. Det har däremot inte blivit så mycket låtskrivande. I stället massor av bad, utflykter till det vackra Hällingsåfallet, den samiska kultplatsen Ankarede och inte minst en konsert inför en alldeles fullsatt Gäddede kyrka torsdagen den 5 augusti.
Peter Hallström är, för den som inte vet det, en av Sveriges mer framgångsrika låtskrivare. Två av hans mest kända låtar är Björn Skifs-klassikern ”Håll mitt hjärta” och Sarah Dawn Finers ”I Remember Love”. Peter är mycket god vän med Magnus ”Buster” Rudfell ,en kille med rötterna i Skåne som ett tag fanns med i Stockholms musikalvärld i olika körer och annat. Men numer bor ”Buster” i Frostviken där han arbetar som kyrkvaktmästare och ägnar mycket tid åt sin hobby med draghundar. För några år sedan köpte han och hans Maria fastigheten som en gång var min släktgård. Där lever de med sina barn och alla sina hundar.
2010 var fjärde gången som Peter och ”Buster” gav en gemensam sommarkonsert och det var tredje gången i Gäddede kyrka. Den stora skillnaden i år var att de gästades av Kim Richey. Kim spelade gitarr och sjöng sex egna låtar och körade på en av Peters senaste låtar. En alldeles fullsatt kyrka, minst 150 personer, stod upp och jublade flera gånger. En smått magisk kväll i den vackra kyrkolokalen. Ännu mer magisk för oss som där begravt föräldrar, farföräldrar och farbröder.
-Jag älskar att spela i kyrkor. Ljudet blir alltid så fantastiskt. Vilken publik det var. Underbart. Och nästa vecka ska vi spela tillsammans i Stockholm. Då blir det tillsammans med Peters spelkompisar, ett lysande band med så många musiker att vi säkert blir fler än publiken.

”Knackebrood”

Under konserten berättade Kim om hur mycket hon trivs i Frostviken. Och att hon hotat ”Buster” och hans Maria att hon ska komma och bosätta sig hos dem.
-I said I could live on ”knackebrood” and cheese…
Kim Richey har samtidigt tagit ett stort steg I sitt eget liv. Efter mer än 20 år i Nashville, hon flyttade dit 1988, har hon brutit upp och flyttat till London.
-Jag gillar Europa. Jag har många vänner i London och har nära till Köpenhamn och till Peter i Stockholm. Det var mitt musikförlag som föreslog att jag skulle flytta dit. När man är i Nashville så är man bara där, om du förstår vad jag menar. När jag är i London kan jag flyga till Nashville. Men London är hemma.
På den nya skivan , den fina ”Wreck Your Wheels”, som släpps i USA i september, finns den intagande låten ”Careful How You Go” som hon skrivit tillsammans med Will Kimbrough.
-Jag har en låtskrivarvän i London, inte Will, som lever ett riktigt musikerliv. Sover hela dagarna och är uppe hela nätterna. Vi brukar vandra runt mitt i London när alla andra sover. Vi ser rävar och råttor. Och en gång i vintras föll snön över London när vi vandrade runt. Det var så vackert och de få vi mötte var så uppåt, det snöar inte så ofta i London. Då kom den texten till.
Kim Richey har samarbetat med många låtskrivare genom åren. På nya skivan är det förutom Will Kimbrough bland annat Mark Olson, Boo Hewerdine, Pat MacLaughlin och ett antal till som hon skrivit låtarna med.
-Ja, för mig är det fantastiskt att resa runt och skriva låtar tillsammans med andra. Många låtskrivare har blivit riktigt nära vänner på det sättet. Det är faktiskt ett lysande sätt att möta nya vänner, det kan jag rekommendera, säger hon med ett nytt stort leende.
-Och jag har aldrig förstått varför man ska sitta helt ensam i ett rum för att skapa musik. Det är ju tråkigt. Det är mycket roligare att skriva tillsammans med någon, fortsätter hon.
Tillsammans med Peter Hallström har det redan blivit två helt nya färdiga låtar. Uppe i Frostviken skulle de egentligen skriva fler låtar. Men livet med Peters familj och ”Busters” familj var så mycket roligare. Kanske fortsätter de skriva låtar i Stockholm – om de hinner. För spelningen i Malmens lilla hotellbar på torsdag den 12 augusti är något hon ser fram emot.

USA-turné

I september släpps nya ”Wreck Your Wheels” i USA.
-Ja, då blir det dags att åka hem igen. Det blir en sexveckors turné med band. Vi kommer att spela från den nya skivan och en del äldre låtar.
Hur är då skillnaden mellan de låtar hon skriver åt sig själv och de hon gör åt andra?
-Inte så stor. Men med åren kan jag ändå se att låtarna jag gör åt andra blir mer och mer pop. Men min ambition är att göra så bra låtar som möjligt.
Jag säger sedan givetvis att jag hoppas att hon kommer tillbaka till Sverige och spelar. Jag berättar att jag precis varit på Storsjöyran och att jag hoppas att hon kan komma dit någon gång. Jag nämner Josh Rouse och Elliott Murphy som två skickliga låtskrivare som jag mötte där för ett par dagar sedan.
-Josh känner jag. Han är ju från Nashville. Hans fru, eller exfru är det ju nu, brukar sköta mitt hår. Han är en riktigt bra låtskrivare.
Vi kommer in på att Josh Rouse numer bor i Barcelona och jag berättar att Elliott Murphy, uppvuxen på Long Island, sedan tjugo år bor i Paris. Och så nu då Kim som flyttat till London.
-Ja, du ser. Jag är en del i en trend.
Jag lämnar Kim till att packa ihop inför resan söderut. Jag går i stället uppför backen till huset där Peter Hallström med familj har bott i veckan. En liten Jack Russel-valp kommer och skäller högt.
-Ta det lugnt. Han är en vän och ingen fiende, säger Peter till hunden.
Vi har träffats tidigare. Peter är ju numer en tradition i byn. Tidigare var det fantastiskt nog att ha en av landets skickligaste låtskrivare här. Nu har han dessutom komponerat en instrumental väldigt vacker låt till byn. Den fick inleda konserten i kyrkan. Så nu är det Peter och Beppe Wolgers som tillägnat denna lilla by, som en gång hade bara en bofast invånare, nu är de sju, något verk. Det finns en dikt av Beppe i ”Röster från Vattudalen” och ett musikstycke av Peter. Det är inte dåligt.

Kims storhet

Men nu skulle det handla om Kim Richey.
-Ja, hon är helt fantastisk. Hon är så lätt att arbeta tillsammans med. Hon är dessutom väldigt snäll och väldigt trevlig. Det är långtifrån alla i den här branschen ska du veta, säger Peter med eftertryck.
Peter forsätter med att berätta om deras samarbete. Och han avslöjar att han inte riktigt förstod Kims storhet från början.
-Men när jag var hos henne i Nashville satt vi och jobbade. Sedan skulle vi bara gå ut och ta en kaffe. Vi hann knappt komma ut innan folk kom fram och började krama om henne och många ville tacka och andra bara hälsa. Jag förstod först ingenting och tittade på Kim. Hon ryckte på axlarna, som för att förklara att det bara var så.>br> Peter har dessutom andra tankar för framtiden.
-Kim spelar flera veckor per år i Australien. Och i England är hon väldigt efterfrågad. Nu ska vi göra spelningen på Malmen. Det vore kul att göra fler spelningar i Sverige framöver. Har du tips så hör av dig, avslutar Peter. För nu måste han packa bilen och hjälpa hustrun att städa ur ”Busters” andra hus. Ett väldigt fint hus nära bäcken, ett hus som min faster en gång byggde, och som en annan av mina farbröder senare byggde ut.
Tänk, så det kan bli, här flyr man undan för att ha semester efter en intensiv musikhelg med sex recensioner, intervjuer och två krönikor. Och så dyker en av världens bästa kvinnliga artister och låtskrivare upp. I min lilla by. På min farfars gamla gård. Längst upp i norra Jämtland.
Nu har Peter Hallström med fru, barn och Kim Richey rullat söderut. Kvar är den fina, senaste, skivan som Kim signerat till min fjortonåriga dotter. ”Hej Kerstin! Glad you heard us in the canoe! Love Kim” står det på “Wreck Your Wheels”. En cd vi båda gillar, och som även min 80-åriga mor som också var med på konserten i Gäddede kyrka gillar…
Christer B. Jarlås
Fotnot 1: Byn där Kim Richie bodde första veckan i augusti 2010 heter Storvattnet. Försök att hitta den på en karta om ni kan? ”Mitt favoritställe på jorden”, sade Peter Hallström i Gäddede kyrka när han presenterade sitt specialskrivna musikstycke. ”You live in one of the most beautiful places in the world”, sa Kim Richey. Men tala inte om bynamnet för så många fler. ”Det är allt je säg” som Beppe avslutar sin dikt ”Anders Erik i Storvattnet”…
Fotnot 2: Förlåt alla personliga referenser i texten. Men jag hade aldrig, aldrig, någonsin trott att jag skulle kunna göra en intervju med en internationell artist och låtskrivare här, så ja, det gällde liksom att ta chansen…

De fanns tyvärr inte lika många kvinnor som män i aussievågen. Men The Divinyls Christina Amphlett var desto mer färgstark och karismatisk, både som person och sångerska.
Tillsammans med gitarristen och låtskrivarpartnern Mark McEntee producerade hon under sin karriär en handfull album med personlig och kraftfull pop och rock. Grädden på moset var utan tvekan Amphletts suktande, lätt hesa och kraftfulla hickup röst. Albumdebuten ”Desperate” kom 1983, men då hade man redan 1981 släppt singeln ”Boys In Town” som fanns med på minialbum-soundtracket till filmen ”Monkey Grip”. Regissören Ken Cameron blev så imponerad av Amphletts person att han till och med fixade en liten roll för henne i filmen.
Efter ”Desperate” följde ”What A Life” 1985 och ”Temperamental” 1988. Men mest känd för den breda massan blev duon med den självbetitlade fullängdaren på Virgin 1991. Amphlett fick där sedlighetsivrarna att sätta kaffet i vrångstrupen med videon till ”I Touch Myself” där budskapet inte gick att misstolka. Den blev en stor hit världen runt, bland annat etta i Australien och topp tio i USA.
Samtidigt blev ”I Touch Myself” en sorts backlash och det skulle dröja ytterligare fem år innan sista albumet, ”Underworld”. landade på skivdiskarna.' Men då var man redan bortglömda och det spelade inte så stor roll att den också håller hög och personlig Divinyls-klass.
/Björn

Vilken svensk klassiker av Cornelis Vreeswijk gjorde Eldkvarn en så stilfull cover på 1988?
Den finns förresten på samlingen "Eldkvarns Bästa... Dom Lyckliga, Lyckliga...Olyckliga Åren" som gavs ut år 2000.
/Björn

Får solklara Buzzcocks och Undertones vibbar av den här charmigt skramliga kvartetten från San Diego.
Uppdraget är solklart. Smart, enkel och melodiös pop och rock med rötterna i 60-talets garagerock och 70-talets punk och powerpop.
Ett sånt upplägg gillar alla sanna popgenier.
/Björn

Året var 1993. Den hamnade i högen ”får vänta”, eftersom det kom så förbannat många mer namnkunniga plattor den veckan som skulle trängde sig in på prio ett att recenseras. Först någon vecka senare hamnade Autohazes ”Stumblebum” i cd-spelaren och jag blev mycket konfunderad över den vemodiga och melankoliska popen jag fick höra.
Gruppen bildades tidigt 90-tal och ”Stumblebum” var en utgåva på stora Sony Music anpassad för övriga världen där man samlat singlar och ep:s som tidigare bara släppts på hemmamarknaden. Jag blev så förbannat nyfiken på bandet att jag tog kontakt med skivbolaget som arrangerade en telefonintervju med sångaren Tim Jackson. Jag kommer ihåg att Tim var mycket förvånad över telefonsamtalet från Sverige, men samtidigt glad över att ringarna på vattnet äntligen nått utanför aussieland. Han var sprudlande intensiv och vi pratade så länge att jag började bli svettig över den kommande telefonräkningen. Samtalet resulterade i en text som aldrig publicerades och om jag minns saker och ting rätt, skickade jag den senare till Popredaktionen som aldrig hörde av sig.
Autohazes egensinniga gitarrpop har sedan dess aldrig nått mitt öra i annan skepnad. Inte förrän här om kvällen, då jag satt med mitt Itunesbibliotek på shuffle och ett annat australiskt band som gåtfullt döpt sig till 78 Saab snurrade igång låten ”Karma package deal”. För att krångla till det har inte den låten så mycket att göra med Autohazes speciella uttryckssätt. Men av ren nyfikenhet kollade jag upp om bandet har något på Youtube och blev överraskad då jag missat att man gett ut två plattor sedan debuten ”Picture a hum, can´t hear a sound”. Och eftersom jag hade mitt Itunes i gång plockade jag hem ”Crossed lines” och ”The Bells line” och blev mer än konfunderad då det där knepiga autohazesoundet poppade upp igen.
Ta mig fan.
Speciellt på senaste plattan ”The Bells line” lyser melankolin lika vackert som på de låtar Tim & Co gjorde för många år sedan. Lyssna på ”One of these days” så förstår du vad jag menar.
En ny platta är by the way på G senare i höst. Och Autohaze, ja dom finns faktiskt också på Youtube.
/Bengt Ola

Medan man sitter med en välkyld i handen och ser Oriels förlora ännu en gång, kan man trösta sig med att det finns glädjeämnen från Baltimore. Som gruppen Beach House. "Teen Dream" heter deras senaste, smått fantastiska album och låten "Silver Soul" är en av låtarna som, i alla fall jag, får lite gåshud av. Bedårande vackert, drömskt och fantasieggande. Dessutom är deras video ett bevis på att musikvideos kan bli bra videokonst.
/Stefan

Ibland var han så svår att man inte fattade ett jota. Men det fanns också perioder när han var fullkomligt lysande, både i Teardrop Explodes i slutet av 70-talet, och som soloartist under 80.
Den här är vid ett sådant tillfälle, närmare bestämt 1987 när han på några album radade upp ett knippe klassiska britpoplåtar typ "World Shut Your Mouth" och "Trampolene".
Vad "the arch drude" har för sig i dag har jag klart dålig koll på. Men skaffa samlingen "Floored Genius: The Best Of 1979–1991" och upptäck hans klart bästa sidor.
/Björn

Pubrockrevolutionären Mickey Jupp, numera 66 år, är en solklar favorit i popgenikretsar efter en lång solokarriär med massor av kanonlåtar i katalogen.
Men vad hette bandet som Jupp frontade innan pubrocken exploderade, och som 1970 gav ut det självbetitlade albumet som bums blev omdöpt till "Red Boot" av fansen?
Som kuriosa bör nämnas att Jupp lirade live på en liten krog i Östersund på tidigt 90-tal, då kompad av ett tämligen färskt The Refreshments. Flera av oss popgenier var naturligtvis på plats den läckra kvällen.
/Björn

Dags för det kanske mest inflyteserika bandet i 80-talets aussievåg, Hoodoo Gurus. Jag kan fortfarande erinra rysningarna när jag för första gången hörde debutalbumet ”Stoneage Romeos” hos ÖP:s dåvarande popsnille, Anders Westgårdh. Året var 1983 och dagen efter gick jag raka vägen till den lokala skivhandlaren och skaffade mig ett eget vinylex av en tidlös rock och popplatta som fortfarande inte tappat det minsta i kraft och snille.
Och på den vägen blev det. Dave Faulkner, gitarr, leadsång, Brad Shepherd, gitarr, sång, Rick Grossman, bas, och Mark Kingsmill, trummor, släppte i mars albumet ”Purity Of Essence” som låter lika läckert som de åtta föregångarna i kollektionen.
"Shake some action/Psychotic reaction/No satisfaction/Sky pilot, Sky Saxon/That's what I like/Blitzkrieg bop/To the jailhouse rock/Stop stop, at the hop/Do the bluejean bop/That's what I like!, som är den första versen på ”Stoneage Romeos" spåret ”(Let's All) Turn On” kan ses som en utsökt varudeklaration på vart kvartettens hjärtan finns.
Det svåraste när det handlar om H.G. är att välja ut youtube-klippet eftersom det finns så oerhört många låtar som sätter fingret på det här rockbandets okopierbara och stora själ. Men ”Tojo” från 1983 och den evigt klassiska debuten berättar helt klart sanningen om gruppen. Att trummisen på den låten heter James Baker är en annan och senare aussiehistoria.
/Björn

Punk och new wave gruppen Lords Of The New Church, med sångaren Stiv Bators och gitarristen Brian James i spetsen, gjorde en gång i tiden en cover på en Madonnalåt. Kommer någon ihåg vilken?
/Björn

Bättre musikalisk tröst finns inte när vardagen gör sig påmind en gråmulen måndag i augusti.
/Björn

Har drabbats av hjortronnoja den här helgen så därför blir det inget nytt avsnitt av Aussieskolan förrän på måndag. Och ingen koppling passar bättre just nu än det här fina svenska popbandet.
/Björn

Jul i Augusti

Kunde inte hålla mig från en ordvits.
John Lennon är ett popgeni av rang. Kanske den främste, alla kategorier. Men han har, enligt undertecknad, gjort ett misstag. Ett förlåtligt, med tanke på allt han har gjort. Hans klassika jul-låt "Happy x-mas (War is over)" är en ren låtstöld. Vilken låt är det han, helt fräckt, har snott till versen till sin julsång? Svaret finns under länkarna.
/Stefan

The Tough Alliance drog fram som en virvelvind 2004-2005. Med låtar som Make It Happen, Holiday och Koka-Kola Veins vann de över många kids med sina starka melodier till dunkande elektropop. Även jag blev fullkomligt knockad av debutsingeln Make It Happen. De var också intressant genom att ha en stark integritet. De gav knappt intervjuer alls. Respekt till dessa.
Men live var de inte lika kul. De gjorde väsen av sig genom att köra helt playback och stå och vifta med baseballträn. En image som verkar coolt i teorin, men det blev väldigt platt live. Jag recenserade dem under en Yra och gav dem, minst sagt, en sval recension. Den konkurrerande blaskan gav dem högsta betyg, vill jag minnas. Förstår fortfarande inte för playback blir, hur man än vänder och vrider på det, totalt ointressant. Musik ska leva och konserter är den ultimata musikaliska upplevelsen med kontakt mellan artist och publik. Så är det. Punkt, slut, tack och gonatt!
Men musiken är och förblir fantastisk. Nu har den ena halvan av TTA, Erik Berglund, släppt en soloplatta under namnet CEO. Håller han TTA-mått, kan man fråga sig?
Med råge, är svaret. Det handlar om känslig och klaustrofobisk ångest-musik, med fingertoppskänsla. Tonårsångest eller 30-års kris spelar ingen roll. Det finns lite för alla. Starka melodier sprakar bakom medryckande elektroniska beats. Kolla upp! Nu på en gång. Det här är en av årets plattor.
/Stefan

För att koppla till Aussieskolan och absolut nutid. Vad hette gruppen The Easybeats monsterhit från 1967?
/Björn

Behövde lite frukostmusik på fredagsmorgonen och snubblade över den här 15 år gamla vackrare varianten av The Stranglers.
/Björn

Popgenibloggen andas den sista timmen på den sjunde dagen sedan starten och mitt uppe i semester och annat blev det lite förvirring vem som skulle göra dagens fråga - men bättre sänt än aldrig, som Postverket brukar säga.
Okej - här kommer den. Simple Minds skrev en låt som inspirerade ett annat skotskt framgångsrikt 80-talsband bestående av två killar och en tjej fick idén till sitt bandnamn. Vad heter bandet..?

2010-08-05 @ 23:07:00 Permalink Dagens Fråga Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Sommarpop i augusti Del 4

Jag vaknade upp efter en slummer på en pir i Huntington Beach i Los Angeles den sommaren 1985. Låten som fick mig att komma till sans strömmade ur en liten radio som var placerad ett par meter längre bort och om tillvaron redan innan varit rent ut sagt fantastisk, blev den nu komplett magisk.
Det var min allra första bekantskap med ett av de band som vi popgeniare har placerat överst på vår piedestal.
Hoodoo Gurus.
Jag hoppas att Björn inom kort kommer att berätta mer om den sagan i sin serie om popmissionärer från Australien. Tills dess kan du njuta av pärlan i fråga som gjorde att jag den dagen införskaffade fullängdaren ”Stoneage Romeos”.
/Bengt Ola

2010-08-05 @ 07:51:28 Permalink Sommarpop Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Gudomlig americana i Gäddede kyrka

Att den amerikanska altcountry och americanapärlan Kim Richey i kväll spelar i Gäddede kyrka är inget annat än en sensation. Själv sitter man fast på redaktionen och kan bara drömma sig dit med en video från "tuben. Annat är det för popgenivännen Christer som kommer att vara en av de lyckliga i publiken.
Christer berättade på en knastrig telefon från Storvattnet att Richey på onsdagsmorgonen repade låtar på grannbryggan. Helt enkelt en musikaliskt magisk händelse i en vacker vardag.
/Björn

2010-08-05 @ 07:24:23 Permalink Lite av varje Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Sommarpop i Augusti (del 3 eller Surf´s Up)

Ja, jag snyltade in mig i Bengt Olas kategori för det var en bra idé. Och Ja, vilken skräll att jag kommer dragandes med en video där det surfas.
Los Angeles egna Aril Pink sprang omkring på Beverly Hills Highschool och var så goth han kunde bli. Han gillade The Cure och Sisters Of Mercy. Numer är han polare med Animal Collective och låter influenserna bara flyga på honom. Och jag föll direkt för det garageskitiga soudet som låter ungeför som om New York Dolls gett sig på The Cures pop. Den här låter kommer från Ariel Pink´s Haunted Graffitis senaste alster "Before Today", som släpptes nu i år. En riktigt skön sommarplatta att både intensivlyssna på med en pilsner i handen eller att ha i bakgrunden när man grillar på gården.
/Stefan

2010-08-04 @ 20:53:35 Permalink Sommarpop Kommentarer (1) Trackbacks ()

---

Dagens fråga 6

Vi tar en trip tillbaka till shoegazing-tiden. Lush var ett band som startade upp 1987 i London. Snabbt blev bandets leadsinger Miki Berenyi en lokalkändis och Lush fick ett bra rykte om sig. Med plattan Spooky från 1992 slog de i hela landet. Strax innan hade de ett par singlar som gått bra, bland annat med Sweetness and Light som blev en mindre hit i USA. Men det var först med deras platta Lovelife från 1996 som de slog bland annat här i Sverige. Strax efter att Lovelife blivit släppt, hängde sig trummisen Chris Acland och bandet löstes upp. Synd, eftersom deras fromkurva pekade rätt upp bara ett par månader innan.
Låten 500 (Shake baby shake) är en lite skruvad kärlekshistoria. Min undran är om ni kan lista ut vad 500 står för? En ledtråd är att lyssna noga på texten. För alla lata finns svaret under länkar...
/Stefan

2010-08-04 @ 15:48:56 Permalink Dagens Fråga Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Aussieskolan, del 2

Pubrock från Australien fanns det? Var inte det bara en brittisk angelägenhet öronmärkt för band som Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz, Dr. Feelgood, The Inmates och Kursaal Flyers för att nu plocka några ur högen? Men då har man glömt bort lysande The Johnnys från Sydney, South Wales, Australia.
Mellan 1982-1988 var de supercoola och svårkopierade leverantörer av pubrock med skarp countryfeeling och punkraseri. Ett uttryck som sedermera kom att stämplas som cowpunk och måste betraktas som pubrockens ohängda släkting.
Ex. Hoodoo Gurus gitarristen Roddy Radalj som startade The Johnnys tillsammans med Graham Hood hade lämnat skutan, till fördel för gitarristen och sångaren Spence P. Jones, när man 1985 skrev på ett skivkontrakt med Mushroom Records och släppte singlar "Injun Joe", (There's Gonna Be A) Showdown" och Bleeding Heart" inom loppet av sju månader. Alla tre låtarna finns också med på debutalbumet "Highlights Of A Dangererous Life" som landade på skivdiskarna i augusti 1986.
Exakt två år senare kom fullängdare nummer två, "Grown Up Wrong", där man kryddade ett rakt igenom helläckert material med träffsäkra covers av Chris Speddings "Motorbikin'" och Jagger och Richards "Grown Up Wrong". Några fler album blev det aldrig tråkigt nog från The Johnnys och man la ner verksamheten 1989. Skamligt att de aldrig fick sitt rättmätiga genombrott säger jag och bjussar på ett av många Johnnys-ess.
/Björn

2010-08-04 @ 10:54:25 Permalink Aussieskolan Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Sommarpop i augusti, del 2

Måste bara tipsa om det här. The Waking Hours från Los Angeles har gjort några minnesvärda spår - hittar tyvärr inte den sagolika "Sparks" på Youtube, men det här kan kanske ge en aning om vad det handlar om...
Bengt Ola

2010-08-04 @ 01:00:02 Permalink Sommarpop Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Sommarpop i augusti!

Engelska The Corals nya utgåva "Butterfly house" får vänner av svävande vacker gitarrpop som flätas samman med snygga sångharmonier att bli varm ända in i retrosjälen.
Mersey Beat finns bland oss, vänner. Hela tiden. Lyssna på "1000 years" och upptäck hela plattan!
Bengt Ola

2010-08-03 @ 19:07:02 Permalink Sommarpop Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Här får man svära i kyrkan...

Kyrkan som nämns i rubriken är i det här sammanhanget detsamma som popgenigängets gemensamma blogg. Här har vi vår katedral där vi minns tillbaka (helvete, nostalgi är inte heller rumsrent...idag får en del recensenter och musiktyckare spunk när man vågar titta bakåt) och finner ständigt efterkomlingar som på ett eller annat sätt har snappat upp det som knockade oss när vi knallade omkring i v-jeans och rökte Bond (dom små paketen för 2,35, men då fick man också med tändstickor).
På Virgin Records samlades en massa andra kufar efter det att Mike Oldfield 1972 knackat på dörren till Richard Branson med sin tape där Tubular Bells fanns, något som i sig det kan finnas all anledning till att göra en egen betraktelse av här på popgenibloggen. Som bekant blev långhårige Mike med alla sina instrument något helt nytt i dåtidens brittiska musikliv och Virgin blev en tummelplats för sökande artister som Tangerine Dream, Gong, Daevid Allen och Hatfield & The North. Sedermera kom även en av rockhistoriens mest lyckosamma utgivningar i Sex Pistols debutalbum.
Oldfield och Pistols i all ära men för mig grävde Hatfield & The North in sig för evigt i själen.
Varför?
Svårt att säga. Det är en fråga vars svar jag har svårt att förklara än idag då jag dammar av vinylen till denna musikskatt.
Hatfield & The North var i sin samtid totalt udda och låter än idag som ingenting annat. Varje gång jag lyssnar igenom den andra av gruppens två utgåvor - The Rotter´s Club" förstår jag varför jag perioden senare, där och då mitt i all brittisk new wave, hade ett extra vaket öra för fusionjazz i alla dess former. Men jag söker fortfarande ett bra svar då frågan "varför" kommer upp...
Bengt Ola

2010-08-03 @ 18:51:27 Permalink Lite av varje Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Dagens fråga 5

Efter det att managern Alan McGee samlat ihop alla pengarna från åren med Creation Records och grupper som yranaktuella Teenage Fanclub drog han igång en ny skivetikett i slutet av 90-talet. Band som Cosmic Rough Riders såg dagens ljus i utgåvor som var mycket smakfullt designade och innan McGee lade ner alltihop 2007 hade det vakna managerörat upptäckt ett svenskt band som tillfälligt hamnade under Poptonesvingarna, Vilket var bandet? Svaret finns nedan under länkar...
/Bengt Ola

2010-08-03 @ 17:45:19 Permalink Dagens Fråga Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Popmusik vi glömt att vi har älskat... (till?)

Popmusik blir sällan bättre än när det handlar om primala känslor. Som brustna hjärtan, svartsjuka, sex. Helst ska det vara tonårshjärtan i gungning. Men huvdsaken är att det handlar om svarta känslor som förmörkar en livssituation. Det behöver inte vara helt igenom svart. Det räcker med bara en ton av svärta, för att det inte ska bli jobbigt Lasse Berghagen-glatt. Det kan handla om en glad dagdröm om motorcycklar, men indirekt så dagdrömmer man ju sig bort från den grå tristessen. Ja, jag tror ni fattar. Storheten i det här klippet är, förutom en smart låt i grunden, orkesterarrangemanget. Bakgrundskörer som dessa, görs inte längre. Influenserna från Phil Spector är påtagliga. Dessutom spottar Jackie Deshannon ur sig de bistra orden, till en positivt inrktad melodi, samtidigt som hon dansar glatt. Paradoxalt men fruktansvärt snyggt. Dessutom tillhör Jackie Deshannon de som aldrig riktigt fått cred för sitt låtskrivande. Trots hits som "When you walk in the room", "Keep me in mind", "Breakaway" och "Bette Davies Eyes". Den här låten kom som B-sida till "When you walk in the room". The Searchers gjorde en menlös version av den först. Det var den första versionen jag hörde. Men jag fattade inte tycke för låten förrän jag hörde orginalet, bara för några år sedan. Nu hänger den sig kvar i mitt liv och den återkommer med jämna mellanrum, antagligen för alltid. /Stefan

2010-08-03 @ 15:14:51 Permalink De största popgenierna Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Vissa kommer till himlen, andra hur långt som helst...

Fick äntligen se vad föllingesonen Jonas Jonsson hittat på med sitt Bedroom Eyes då gruppen spelade på yranfredagen. Utan att gå in på för många superlativer, kan jag kort och gott berätta att jag lämnade spelningen med ett stort leende, då alla förväntningar infriades med råge.
Av allt som kommit fram i popväg i länet, kan jag inte komma på något som spöar det Jonas & Co redan nu har utvecklat. Det här kan bära precis så långt som helst och det ska bli kul att se hur debutfullängdaren tas emot då den släpps den 25 augusti.
Den som är nyfiken kan redan nu kolla in och lyssna på den lovande debutsingeln Hand-in-hand grenade på http://www.myspace.com/bedroomeyes
/Bengt Ola

2010-08-03 @ 13:50:35 Permalink Lite av varje Kommentarer (1) Trackbacks ()

---

Aussieskolan, del 1

The Stems som bildades av duon Dom Mariani och Richard Lane 1983 är tveklöst en av de läckraste popgrupper i rock och pop revolutionen från ”down under” på 80-talet. Tyvärr är katalogen man lämnade efter sig minst sagt tunn med bara två futtiga studioalbum. Magiska debuten ”At First Sight – Violets Are Blue” släpptes 1983 och fyra år senare upplöstes gruppen. Sen skulle det dröja hela 20 år innan fullängdare nummer två, ”Heads Up”, kom och med solklar poppondus visade att man aldrig glömt bort hur slipstenen skulle dras.
Ytterligare två samlingar, ”Mushroom Soup – The Citadel Years” och ”Terminal Cool – A Retrospective 83-85”, med tidigare outgivet och lite obskyrt material kan vara möjliga att få grepp på för den som lägger ner lite arbete. Tyvärr bestämde sig Mariani och Lane tillsammans med de övriga två originalmedlemmar Julian Matthews och Dave Shaw att köra sin Farewell Tour i hemlandet och Europa under 2010.
Den sista spelningen på europeisk mark gjordes den 6 juni i Italien, men man kan ju hålla tummarna för att de ändrar sig. Som kuriosa kan nämnas att Little Steven har utpekat sig själv som en av bandets största fans. Så man är i gott sällskap och jag tror att det finns fler därute som hakar på efter att golvats av den här oslagbara Rickenbackerpärlan...
/Björn

2010-08-03 @ 10:23:30 Permalink Aussieskolan Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Ett sant popgeni

I dag är han på Allsång på Skansen. Men inte är det som förr. Jag minns när jag intervjuade honom första gången. Då var han förband till Wilmer X på gamla Saga. Han har urtrevlig, något förvirrad och hade gått fel, och berättade om att han gjort lumpen på A 4 och att han då satt i en städskrubb där och övade på sina låtar. Sedan möttes vi på Yran sommaren efter. Det var publikkaos och spelningen fick avbrytas för att folk tryckte på så. På efterfesten stod jag och Jakob och skulle lära Lasse Tennander att sjönga Pogues-låtar. Lasse förstod av någon anledning inte Pogues storhet efter det.
På Cirkus Broadway med Eldkvarn, efter den sommarens Yra, var han också lysande. Har för mig att han hade Joppe Pihlgren som sin gäst när jag såg dem på Gärdet. Men när han massor av år senare dök upp igen på Yran var det i och för sig charmigt, men inte särskilt magiskt.
I går skrev Fredrik Virtanen att han är ett popgeni. Självklart är han det. Och självklart är han värd att åka runt och tjäna lite mer på sina sånger. Men jag föredrar faktiskt mina minnen från för 21 år sedan./cbj

2010-08-03 @ 09:34:30 Permalink Svenska popgenier Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Elliott Murphy för sista gången, åtminstone i dag...

Kul att läsa alla hyllningar om Elliott här på bloggen, i artikelkommentar i ÖP och i krönika i Sundsvalls Tidning. Och på Akkurat i går var åtminstone personalen lyriska enligt deras Twitter. Elliott själv var otroligt nöjd med Yran och hela bandet kommer mer än gärna tillbaks. Ovan en bild tagen av mig i februari 2009. Och nedan en intervju från då - publicerad både i LT och på nätet på Rootsy./Christer

Elliott Murphy är tillbaka...igen

Han gjorde låten ”Last Of The Rockstars” på sin skivdebut. Det var 36 år sedan. I dag turnerar han ständigt runt Europa och möts av en ökande skara beundrare. En del så fanatiska att de ser runt 30 konserter per år. Elliott Murphy är en synnerligen levande legend. Och i vår kommer han tillbaka till Sverige…
Vi möts på ett hotell en februarieftermiddag, någon timme innan han ska göra en unik solospelning på Big Ben i Stockholm. Det är hans första solospelning på årtionden. För tredje året i rad spelar alltså Elliott Murphy i Sverige. Innan dess var det ett långt uppehåll.
- Ja, jag var här mycket förr. Men i slutet av 1980-talet var det som att allt skulle handla om pop i Sverige. Men nu är jag här för tredje året i rad på min ”comeback swedish tour”.
Hans karriär har haft många toppar och många dalar.
- Jag har lärt mig att riktigt framgång mäts i överlevnad. Inget annat. Nuförtiden talas det ofta om hans kontakter med en framgångsrik kollega. Och visst, det låter som ett skämt när han säger det mot slutet av solokonserten på Big Ben i Stockholm:
- Bruce ringde mig i går. Han hade hört att jag skulle spela i Stockholm och ville att jag skulle spela en av hans låtar för han behövde lite uppmärksamhet för att sälja biljetter till sina spelningar. Jag svarade ”Oh No, not again”, säger Elliott Murphy med ett stort leende, innan han spelar en Springsteen-sång, kvällens enda cover.

The New Dylan

Men Bruce och Elliott började en gång samtidigt, där de kom från var sin sida av New York. De var konkurrenter i klassen som ”The New Dylan”. Och i en recension i Rolling Stone spåddes Elliott bli den större av de två. Nu bjuds Elliott Murphy upp på scenen varje gång Springsteen kommer till Paris. Senast medverkade Elliott och hans son Gaspard i ”Born To Run”. Men det där med ”The New Dylan” var jobbigt då när han ville nå ut med sina egna låtar.
- Ja, men alla vi som kallades det håller ju faktiskt på än. Och på Wikipedia står det att jag ska ge ut en cd med Dylan-låtar. Så det är nog sant även om den inte är inspelad än. Men det kan bli både Dylan och Springsteen. En sådan skiva hade jag aldrig gjort på 1970-talet…
I tjugo år har Elliott Murphy bott i Europa. I Paris.
- Ja, märkligt nog så är det så av vi mer textorienterade singersongwriters uppskattas mer i icke engelskspråkiga kulturer än hemma. Det gäller inte bara mig. Så har det varit för många som Leonard Cohen och andra.
I januari var han tillbaks i USA på turné för första gången på tolv år och mötte ny och gammal publik och media. En häftig upplevelse, men mötet med media förvånade.
- Ja, det var lite märkligt. De sa att jag var en pionjär som independentartist. Men anledning till att jag spelade in mina skivor och lät olika bolag ge ut dem var ju för att det var enda sättet för mig. Och nu ses jag som en pionjär.

Förutsägbar

Jag säger att hans karriär inte precis har varit förutsägbar.
- Där har du fel. Jag har hela tiden skrivit låtar och har gjort allt för att få spela in dem och få spela dem live. Så var det när jag började och så är det än, säger han med eftertryck.
Elliott Murphy har skrivit många sånger. Och många texter är långa. Han skämtar om att han borde ha gjort som Robert Johnson i stället. Han hoppas mycket på att Barack Obama ska dra igång ett program för gratis teleprompters för rocksångare som fyllt femtio. Elliott Murphy gör drygt hundra spelningar per år. De flesta på kontinenten. Dels som duo med franske gitarrvirtuosen Olivier Duran och dels med NAS; som ska uttydas The Normandy Allstars. Till Sverige i slutet av maj har han med sig NAS.
-Ett härligt band. De är alla från Le Havre. Det är som Frankrikes Liverpool. Ändå låter de amerikanskt. En del påstår att det var telefonen som förenade världen. Jag hävdar att det var elgitarren. Se på musik - var den än spelas så står det någon där med en Fender.

Internetpionjär

Men det är inte bara som independentartist som Elliott Murphy är pionjär. Han var tidigt ute med att dela med sig av sin musik på Internet.
- Ja, Internet är min arena. Mina nya fans har mött min musik på Internet. Jag behöver inte spela på stora sportarenor. Jag når ännu fler på nätet. När jag miste mitt skivkontrakt med Columbia 1978 blev min nästa skiva en bootleg. Det struntade jag i, jag var bara så glad att någon ville ge ut en skiva med mig. Därför tillåter jag inspelningar och fildelning. Och mina fans har inte missbrukat mitt förtroende.
Elliotts inställning har lett till att i stort sett alla hans konserter spelas in och sprids vidare till hans fans. Även den unika spelningen på Big Ben i Stockholm spelades in och ska snart finnas tillgänglig hos fansen. Det korta sverigebesöket i februari berodde på att hans svenske bokare Anders Johansson fyllde år.Det är ofta lojala fans som Anders som jobbar för Elliott och ordnar spelningar runt världen.
- Och det där gör mig så glad. När jag ser de mest trogna längst fram på en spelning måste jag anstränga mig mer. Jag vet ju att de var på förra spelningen och kommer att gå på nästa. Nuförtiden mäter jag hur lyckad spelningen var i svett. Ju blötare jag är ju bättre har det varit. Men annars är en spelning som att flyga ett flygplan. Och när det riktigt lyfter , ja då glömmer jag allt och blir 25 igen…

Som en drog

Det är via Internet och spelningar Elliott Murphy ständigt utvidgar sin publik. Det är som sagt inte ovanligt att den som besökt en spelning återkommer.
- Ja, jag är som en drog, skrattar han. Men jag är nog en bra artist att vara en fan till. Mina konserter är sällan dyra. Det är inga problem att träffa mig efter spelningarna. Och mycket troligt så spelar jag den låt som de önskar.
Det senare visade sig inte mins på Big Ben när någon skrek på den gamla låten ” Lady Stiletto”. Och Elliot mindes inte först sin gamla text som var en hyllning till Patti Smith. Men så småningom satt den där. Patti Smith var en artist han delade både scen och musiker med en gång när han kom fram på New York-scenen i fotspåren på sina idoler i The Velvet Underground.
En ny skiva är på gång. Elliott Murphys trettioförsta sedan debuten med ”Aquashow” - och den senaste ”Notes From The Underground” kom förra året. Den nya cdn ska komma i höst och kanske kommer den att heta bara ”60”. Den ålder han fyller i mars i år. När han fyllde femtio hade fans på hans mailinglista ”Night Lights” samlat ihop och gav honom en Picasso-litografi. Vad de ger i år får han se på den traditionella födelsedagskonserten om en knapp månad.

En unik kväll

Visst, en gång var han på väg att ge upp. Det var på 1980-talet. Han började läsa juridik och fick praktik på en juristfirma. Det var en firma som arbetade mycket med musiker och artister.
- Men jag slutade när chefen kom och berättade att många klienter undrade varför den där duktige låtskrivaren satt där på kontoret och skrev maskin, det är enda gången jag tvivlat.
I maj kommer Elliott Murphy tillbaks till Sverige för tre spelningar med band i Stockholm, Göteborg och Uppsala.
- Det blir min första spelning i Göteborg på årtionden. När jag bodde i Rom 1971 hade jag en flickvän från Göteborg, undrar om hon dyker upp…
Nu är Elliott gift med en fransk skådespelerska som försöker få honom intresserad av Lars Norén. Deras son Gaspard har flyttat till New York för att börja på universitet.
Och för dem som planerar att se honom i maj vill Elliott Murphy förvarna:
- Varje kväll på scenen är unik för mig. Det får aldrig bli rutin. Jag är så tacksam att få vara där på scenen och jag vill kunna komma tillbaka. Så jag gör alltid mitt bästa för att få fortsätta spela…
Text och foto: Christer B. Jarlås
FAKTA:
Elliott Murphy är född i mars 1949
Han växte upp i New York
Skivdebut 1973 med Aquashow
Mest kända låtar: ”Last Of The Rockstars”, ”Rock Ballad”, ”You Never Know What You´re In For”, “Drive All Night”
Bor I Paris sedan 1989
Aktuell: Gör tre spelningar i Sverige 28 maj Pustervikskällaren i Göteborg, 29 maj Katalin i Uppsala, 30 maj Kägelbanan i Stockholm
Hemsida: www.elliottmurphy.com

2010-08-02 @ 22:09:26 Permalink Intervjuer och reportage Kommentarer (2) Trackbacks ()

---

Säkert om Säkert!

Det var i år första Yran på många år utan Annika Norlin på någon av Yrans scener under något av sina två namn. Och sedan har tidningarna i sommar gjort en anka genom att slarvläsa den fina intervjun i senaste Filter och låta bli att fråga Annika själv. Nej Annika ska inte sluta - hon släpper ju för tusan både singel och fullängd snart. Läs Annikas egna ord på hennes blogg på blogspot.
Så här skriver hon själv om ankan:
"1. Jag är i Spanien. Allt är great. Lovisa är med tex. Under tiden har en god text i Filter blivit tolkad av andra medier. I tolkningarna står det att jag ska sluta med musiken, och att Facit blir min sista skiva. Det här har jag aldrig sagt och det är inte sant. Skärp till er, tidningarna. Ni kan bättre än såhär. Till exempel ringa mitt skivbolag och fråga om det stämmer. Däremot har jag börjat plugga. Stor grej. 99,9 % av alla som håller på med musik jobbar med något annat också. Jag var trött 2006. Det är allt. Var inte oroliga, även om jag är nöjd över att ni är det.
2. Min telefon blev stulen igår. Det var en ledsen, lite skabbig rånare. Hoppas han inte får fler poäng på Tetrisappen än jag.
3. Om ett par veckor släpps Fredrik!"
Flera av oss popgenier har jobbat med Annika och flera popgenier älskar hennes låtar på både svenska och engelska.Mer Annika Norlin åt folket tycker Popgeni.

2010-08-02 @ 16:33:23 Permalink Svenska popgenier Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Wake up, Kevin...

Det är tidig morgon...okej, relativt tidigt för att vara en semesterdag och jag försöker vara kreativ under det att Sus ligger och knoppar någon timme till. Bläddrar i hennes Itunesbibliotek och hittar en artist som 2001 kom med en debutplatta som fick det luttrade recensentörat att lystra lite extra - Kevin Tihista.
Efter den fina debuten kom Tihista med fyra ytterligare plattor, den sista "Home Demons, Vol 1" släpptes 2005 och titeln utlovade en snar forsättning. Tyvärr har den mycket ödmjuke och habile låtskrivaren därefter varit knäpptyst. En ny platta utlovades av skivbolaget för två år sedan, men vi som med debuten stoppade in honom i facket "forever loved ones" kliar oss i huvudet och undrar vad i helvete det är som händer...?
Någon som vet? /Bengt Ola

2010-08-02 @ 09:02:57 Permalink Lite av varje Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Dagens fråga 4

Hon kände Jimi Hendrix och Sly Stone innan hon blev ett par med Miles Davis år 1966. Miles har i sin självbiografi själv sagt att mötena med Stone/Hendrix kom att betyda mycket för utvecklingen av hans egen musik. Men vem var hon? För en vecka sedan fyllde hon 65 och ifjol släpptes äntligen de sista inspelningarna (från 1979) hon själv hann göra innan karriären var över. (Rätt svar finner du under "Länkar" till höger) /Bengt Ola

2010-08-02 @ 08:09:19 Permalink Dagens Fråga Kommentarer (1) Trackbacks ()

---

Over and out...

Yran 2010 är slut. Det är också ryggen. Och av gammal vana höll jag på att öppna en vinflaska. Glömde att man ska upp tidigt och jobba... Det fanns riktiga guldkorn. Elliott Murphy har nämnts. Bedroom Eyes i zigzag. Det luktar årets nykomlig i Grammisgalan lång väg om hans platta promotas rätt. Ett bestånde men som jag kommer att få leva med ett tag framöver är minnet av denna låt i Badhusparken från nåns fanklubb... /Stefan

2010-08-01 @ 22:49:03 Permalink Lite av varje Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Dagens Fråga 3

Foto: Lennart Jonasson Håller med Bengt Olas omdöme om Elliott nedan. Elliott Murphy med band gjorde också i går flera besök i Lennart Jonassons fotostudio under kvällen. Popgeniet Lennart är Storsjöyrans hovfotograf - har ni inte sett hans och Johan Johanssons fotobok Wild Cards så sök upp den. Nu till frågan. Här är också en artist på bilden som flera gånger suttit i Lennarts fotostudio på Yran. Men vilket år är det här fotot taget? Svar bland länkarna till höger.

2010-08-01 @ 14:24:18 Permalink Dagens Fråga Kommentarer (1) Trackbacks ()

---

Oj.....så bra

Sitter just nu och dricker morgonkaffe och njuter fortfarande av upplevelsen från gårdagskvällen då en gammal rockhjälte gav många Yranbesökare en glädjechock. Christer har redan nämnt Elliott Murphy här på sidan, och på sitt sätt har vi alla som knockades av yranspelningen i går Christer att tacka då han genom åren ständigt påmint yrangänget om Elliott Murphys existens.
Då yran annonserade att Elliott skulle spela på årets yra, tog jag för givet att han skulle lira solo, vilket han förstås inte kom att göra. En trio fransmän - Olivier Durand, gitarr, Alan Fatras, trummor och Laurent Pardo på bas - gjorde tillsammans med Elliott konsertupplevelsen till något helt annat. Resan genom de 12 låtarna som de fyra hann med var omtumlande och jämförelser med Tom Petty, en ung Springsteen och självaste Bob Dylan stod som spön i backen. Dessutom fick vi gitarrnördar en ny hjälte i Olivier Durand vars uttryck och känsla fick en att bli knäsvag av glädje.
En meeting med bandet efter spelningen kanske kan resultera i att Murphy kommer tillbaka till Östersund - intresse finns från de fyra och nu är det bara att hålla tummarna för att någon arrangör ser till att den här liveakten kan få tillfälle att förgylla en helkväll - en timmes speltid är efter Murphy-mått-mätt att se som en uppvärmning...
Kolla in: www.elliottmurphy.com
www.olivierdurand.com
/Bengt Ola

2010-08-01 @ 12:11:12 Permalink Lite av varje Kommentarer (0) Trackbacks ()

---