En dramadrottning för framtiden?
Should I give up
Or should I just keep chasing pavements
Even if it leads nowhere
Or would it be a waste
Or should I just keep chasing pavements
Even if it leads nowhere
Or would it be a waste
En av de senaste årens stora talanger är engelska Adele Laurie Blue Adkins eller kort och gott Adele, som hon nog är mer känd som.
Hon föddes i London 1988 och debuterade 2007 med singeln Hometown Glory, som handlade om uppväxten i Tottenham. Dessförinnan hade hon tagit examen på Brit School for Performing Arts, där också Amy Winehouse, Katie Melua, Leona Lewis och Kate Nash studerat.
Redan 2007 tilldelades hon utmärkelsen Kritikernas val på Brit Awards och året därpå hamnade hon i topp när BBC listade årets kommande talanger. Under 2008 släpptes hennes första avbetalningar på alla dessa förhoppningar, nämligen hennes andra singel Chasing Pavements, skriven av Adele och Eg White, och fullängdaren 19, som därefter följdes upp med förra årets fullängdare 21.
Vi lär förstås få höra mycket från och av Adele framöver. Under alla pauser mellan hennes släpp lyssnar jag dock gärna igen och igen på hennes Chasing Pavements som förstås är alldeles lysande.
tp
Tobbes Tips #14: Mark Bacino
Det aningslösa surfandet utan mål kan ibland leda till fantastiska upptäkter. Härom sistens uppmärksammades jag om New York-bon Mark Bacino, vars namn jag tidigare inte hört någonstans. Med hjälp av Spotify och YouTube lyckades jag snart ringa in honom och hans numera tre fullängdare - och kan härmed för världen rekommendera en alldeles särskilt bra popsmed!
I början av 80-talet lyftes Marshall Crenshaw - en särskilt bra artist att jämföra med - fram som popens räddning. Tidningarna i Sverige intervjuade förhoppningsfulla poprominenser både inför och efter hans Stockholmsdebut på Ritz på Söder. En god vän som besökte konserten vittnade i och för sig om ett gott hantverk men Crenshaw lyckades likväl inte hindra t ex Kent eller Ark från att hända. Jag antar att hans avtagande engagemang och intresse - både hos sig själv och publiken - i någon mån tyder på en uppgivenhet inför uppgiften.
Tung börda således för Bacino, om hans mission är att rädda popmusiken.
Hans första platta Pop Job...the long player! kom 1998, och uppföljaren The Million Dollar Milkshake fem år senare, båda släppta på indiebolaget Parasol. Debuten förgicks av EPn Pop Job, som han släppte i egenhändigt hembrända CDs. Dessa första skivor svämmar över av skamlöst melodiös pop med sockersöta körer - kort sagt popgeniets livselexir! Under åren runt millenniumskiftet hann han också med att etablera sig som liveartist på scenerna i NYC och delade bl a affisch med Norah Jones. I år har han på eget bolag släppt sin tredje platta, The Queens English, som utgör ett litet, litet steg in i den vuxenvärld som vi popgenier skyr som parasiter!
Här har Du en Spotify-länk där alla hans plattor samlats, av vilka jag särskilt gillar de första två. Med vintermörket som snart omsluter hela vår vakna tillvaro och den envetna kylan som inte vill ge med sig, är det härefter bara att blunda och drömma sig bort ... till en varm strand, solsken och några småskrattande damer i bakgrunden ... Bacinos skivor (framför allt de första två) utgör soundtracket till den underbara drömmen!
Nedan finns dels en riktigt rolig Homeshop-ripoff med reklam för Bacinos andra platta, med flera spår invävda i snutten, dels en liveupptagning av ett av spåren från den skivan.
Mycket nöje!
tp
Tobbes tips #13: Metro Jets - The Morning Show
Tipsande är nåt alldeles särskilt besvärligt...
En grundförutsättning för den regelbundne privatspanaren är att innehav av sådan intressant information som ingen annan har, eller i vart fall ganska få. Av just den anledningen valde jag först bort just detta tips - hur kan man sprida ett redan spritt evangelium? En stunds eftertanke fick mig dock att ändra hållning - jag menar, alla har ju inte gift sig skånskt eller har barn som intagit sin skånska Hipp Hipp-humor med bröstmjölken.
Efter Beagle´s två fullängdare, Sound on sound och Within, vilka jag avser att ägna mer tid till en annan gång, tog ledarhunden Magnus Börjesson sin kristallklara pop till Favorita, som spelade in en singel och en fullängdare på 90-talet, fullängdaren släpptes dock först för något år sedan, prima bra den med! Sedan blev det ganska tyst.
Det är dock inte så konstigt att Börjesson vid någon tidpunkt skulle korsa vägar med Brainpoolarna Jens Jansson och David Birde - tillsammans utgör de sedan 2004 Metro Jets, som bl a spelat in denna mycket Börjesson-präglade låt, The Morning Show. Nu på sistone har förrsten både Jansson och Börjesson kompat Per Gessle.
The Metro Jets utgör måhända en sorts modell för Brainpools fiktiva band i rockoperan Junk men om den vill jag inte spilla några fler ord än att just låten Junk förmodligen är den bästa låt som Mick Jones spelat in sedan Clash´ storhetsdagar - i vart fall låter den så.
Nåväl, från Lunds nationer och Koks i Lasten ända till morgonsoffan, här har vi The Metro Jets - plus Junk som en liten bonus!
tp
Tobbes tips #12: The Summer Set - Chelsea
The Summer Set är ett ungt pop-punkigt band från Arizona. Deras första fullängdare, Love Like Potatoes, kom 2009 och föregicks av några singlar. En kul detalj är att bandet re-releasade den skivan 2010 under namnet Love Like Swift, då med fem Taylor Swift-covers!
Chelsea är hur som helst en catchy popsång, som passar på vilken förfest-spellista som helst - om jag blundar hör jag inte så litet Fountains of Wayne, även om jag medger att videon nog är litet mer pubertal än jag. / tp
Chelsea är hur som helst en catchy popsång, som passar på vilken förfest-spellista som helst - om jag blundar hör jag inte så litet Fountains of Wayne, även om jag medger att videon nog är litet mer pubertal än jag. / tp
Tobbe tips # 11: Rilo Kiley - Portions for foxes
I en värd det det är alltmer svårt att vara allvarlig och genomarbetad, utgör kvartetten Rilo Kiley med sångerskan och basisten Jenny Lewis i spetsen, ett litet underbart undantag.
Bandet, som bildades 1998 i Los Angeles av Lewis, Blake Sennett, Pierre de Reeder och Jason Boesel, spåddes snart en lysande karriär, inte minst för det förnäma hantverk som framför allt Lewis bidrog med. Under en tid i mitten av 00-talet name-droppades också hennes namn i nvar och varannan intervju med Elvis Costello och hon medverkade också på sång på hans och the Imposters album Momofuku härom året.
Med numera fyra album bakom sig, varav de det sista på majorn Warner, har nu bandet tagit en liten paus och sägs samla gammal skåpmat från lådorna för framtida släpp. En inte alltför vild gissning är att bandet blev litet kantstött av alla - berättigade - förväntningar om världsherravälde som inte kan sägasha infriats. Därtill har flera medlemmar egna framgångsrika sidokarriärer: Lewis har tre egna album bakom sig, och Sennett och Boesel har släppt två egna album (på Sub Pop) under namnet The Elected.
Rilo Liley har flitigt spelats i amerikanska TV-serier, bl a O.C., Dawson´s Creek, Weed och Grey's Anatomy och deras smittsamma hit Portions For Foxes, här live från Conan O'Brien´s show, användes t o m i piloten för Grey's Anatomy.
Allt som allt, ett alldeles lysande popband! /tp
Bandet, som bildades 1998 i Los Angeles av Lewis, Blake Sennett, Pierre de Reeder och Jason Boesel, spåddes snart en lysande karriär, inte minst för det förnäma hantverk som framför allt Lewis bidrog med. Under en tid i mitten av 00-talet name-droppades också hennes namn i nvar och varannan intervju med Elvis Costello och hon medverkade också på sång på hans och the Imposters album Momofuku härom året.
Med numera fyra album bakom sig, varav de det sista på majorn Warner, har nu bandet tagit en liten paus och sägs samla gammal skåpmat från lådorna för framtida släpp. En inte alltför vild gissning är att bandet blev litet kantstött av alla - berättigade - förväntningar om världsherravälde som inte kan sägasha infriats. Därtill har flera medlemmar egna framgångsrika sidokarriärer: Lewis har tre egna album bakom sig, och Sennett och Boesel har släppt två egna album (på Sub Pop) under namnet The Elected.
Rilo Liley har flitigt spelats i amerikanska TV-serier, bl a O.C., Dawson´s Creek, Weed och Grey's Anatomy och deras smittsamma hit Portions For Foxes, här live från Conan O'Brien´s show, användes t o m i piloten för Grey's Anatomy.
Allt som allt, ett alldeles lysande popband! /tp
Tobbes tips #10: Mike Viola & the Candy Butchers
Candy Butchers eller Mike Viola and the Candy Butchers som bandet först kallade sig, är ett lysande band från Boston som leds av sångaren, gitarristen, pianisten och låtskivaren Mike Viola, känd bla från That Thing You Do, filmen av och med Tom Hanks.
Från början uppträdde gruppen i New York som duo, med Viola och trummisen Todd Foulsham, som enda medlemmar, endera ensamma eller tillsammas med andra artister.
Trots att Viola har flera parallella karriärer, som artist och låtskrivare, har han behållit konceptet Candy Butchers för olika projekt.
I mitten av 90-talet lämnande Foulsham bandet och en osäker framtid men återkom för att medverka i 2004 års Hang On Mike, den kanske bästa skivan med bandet, med förstaspåret What to do with Michael som min favorit. Under 2007 kom Viola´senaste skiva, då under eget namn, den mycket slickade Lurch, med favoriten The Strawberry Blonde, här nedan framförd på akustisk gitarr.
Om Du inte tidigare stiftat bekantskap med Viola föreslår jag en närmare studie på Youtube coh Spotify - du kommer inte att bli besviken./tp
Tobbes Tips # 9: The Postmarks - Go Jetsetter
Måhända kan allt skyllas på Phil Spector? De svulstiga produktionerna, med sina bombastiska timpanikaskader, och välorkestrerade ljudlandskap som t o m kan få en vuxen man att gråta. Uppfattningen av popmusik som mer än bara en vacker flicka och en sylvass hake - litet som ett destillat av själva livet i alla dess ogenerade former, naturligtvis uppklätt i en smart svart kostym!
Amerikanska The Postmarks från södra Florida (!) för 60-talets stilrena stafettpinne vidare, med stor respekt. Deras första, självbetitlade CD kom 2007 och mottogs av en förtjust press. Under året därpå släppte bandet en singel per månad, som alla innehöll ett nummer. Dessa singlar samlades sedermera på skivan By the numbers och bland de låtarna återfinns bl a Nine Million Rainy Days av Jesus & the Mary Chain, Richard Roger´s standard Slaughter On Tenth Avenue, bl a inspelad av Mick Ronson på sitt första soloalbum, och Nancy Sinatra´s You Only Live Twice.
2009 släppte bandet sin andra ”riktiga” fullängdare, Memoirs at the End of the World, och från den skivan bjuder vi på den förnäma Go Jetsetter.
Go Jetsetters! / tp
Tobbes Tips # 8: The Wellingtons - Come undone
The Wellingtons från Melbourne har med sina tre fullängdare visat att de är ett riktigt klassband, som inte bara förmår förvalta utan också utveckla den slamriga popmusik vi kallar powerpop.
Med devisen "Life's too short to listen to bad power pop" och under ledning av maestro Zac Anthony på gitarr och sång och naturligtvis med ännu en dam på bas, Kate Goldby, är kvintetten (med en svensk trummis, förresten, Gustav Lindström!, och ytterligare en dam på keyboards) som en snabb och läcker sportbil på en slingrig, naturskön alpväg.
Den första fullängdaren, 2005 års Keeping Up With The Wellingtons, innehåller den lysande Tired and lazy, som lär dyka upp på en spellista senare. Uppföljaren året därpå, For Friends in Far Away Places, är kanske inte lika omedelbar men ändå hästlängder före det mesta i konkurrensen. Den senaste skivan, Heading North For The Winter, kom 2008 och är också den alldeles utmärkt.
Under 2009 påbörjade bandet inspelningen av sin fjärde skiva, som faktiskt är inspelad i Farrah´s studio i södra London - de båda banden har sålunda mer gemensamt än den ursnygga musiken och basdamerna!
Mer om bandet står att läsa på http://www.myspace.com/thewellingtonsmusic.
Från den senaste skivan kommer Come undone, som är en utmärkt introduktion. Jag lägger med en snygg livecover av Costello´s Oliver´s Army som liten helgbonus. Trevlig helg! / tp
Med devisen "Life's too short to listen to bad power pop" och under ledning av maestro Zac Anthony på gitarr och sång och naturligtvis med ännu en dam på bas, Kate Goldby, är kvintetten (med en svensk trummis, förresten, Gustav Lindström!, och ytterligare en dam på keyboards) som en snabb och läcker sportbil på en slingrig, naturskön alpväg.
Den första fullängdaren, 2005 års Keeping Up With The Wellingtons, innehåller den lysande Tired and lazy, som lär dyka upp på en spellista senare. Uppföljaren året därpå, For Friends in Far Away Places, är kanske inte lika omedelbar men ändå hästlängder före det mesta i konkurrensen. Den senaste skivan, Heading North For The Winter, kom 2008 och är också den alldeles utmärkt.
Under 2009 påbörjade bandet inspelningen av sin fjärde skiva, som faktiskt är inspelad i Farrah´s studio i södra London - de båda banden har sålunda mer gemensamt än den ursnygga musiken och basdamerna!
Mer om bandet står att läsa på http://www.myspace.com/thewellingtonsmusic.
Från den senaste skivan kommer Come undone, som är en utmärkt introduktion. Jag lägger med en snygg livecover av Costello´s Oliver´s Army som liten helgbonus. Trevlig helg! / tp
Tobbes Tips # 7: Farrah - Swings & roundabouts
Farrah är i sanning en oemotståndlig godsak till kvartett!
Bandet debuterade med en singel för 10 års sedan och har därefter släppt tre rosade fullängdare, den senaste Swings and Roundabouts från 2010.
De fyra medlemmarna - tre killar och en fager dam på bas! - påstås inte ha särskilt mycket gemensamt än ett brinnande intresse av att finna den perfekta poplåten - och i den jakten är naturligtvis allt tillåtet.
På sin myspace-sida listas de mer obskyra 70-talsbandet The Jags, den lysande Owsley. Linus of Hollywood och trollkarlen Jon Brion som några influenserna - bland de mer förväntade The Beach Boys och Fountains of Wayne – vilket ger ene bra indikation på vad Farrah handlar om.
Här kommer det fenomenala titelspåret från senaste skivan - ett givet tips!/ tp
Tobbes Tips # 6 - Seth Swirsky
Seth Swirsky har haft en lång karriär som låtskrivare. Redan 1980 skrev han - som 20-åring - jinglar för nationella reklamkampanjer i USA och 1988 skrev han Grammy-nominerade "Tell It To My Heart" (tillsammans med Ernie Gold) som spelades in av Taylor Dayne och låg på toppade många av världens listor, bl a i Sverige; dem låg f ö på Billboards single-lista i sex månader! Just den låten renderade honom en särskild utmärkelse från ”USA-Stim”, ASCAP. Han har därutöver ensam eller tillsammans med andra bl a skrivit musik till Al Green (“Love is a beautiful thing”) och Celine Dion
Man kanske kan inordna honom i det internationellt verksamma låtskrivargille som likt Max Martin och Andreas Carlsson förser de kommersiella radiostationerna med slickad men inte sällan ganska profillös musik. Det var därför inte så litet förvånande att hans första ”egna” skiva, 2005 års Instant Pleasure, blev en formidabel popfest. På skivan spelar sådana högdjur som Andy Sturmer från Jellyfish och medlemmar från The Rembrants och Becks band. Låtarna på skivan tar avstamp i den klassiska engelska poptraditionen och nästan vart man än vänder sig ringer en 12-strängad gitarr.
Under 2007 spelade Swirsky och låtskrivarkollegan Mike Ruekberg in den lysande skivan She´s about to cross my mind under namnet The Red Button. På den skivan driver Swirsky den anglofila skruven ännu längre in och det är inte alls förvånande att den utsågs till en av det årets bästa skivor av de flesta popsajter och bloggar.
I år släppte Swirsky sin andra soloskiva, Watercolor Day. Någon tyckte att det var egendomligt att anglofilen Swirsky inte stavade watercolor på engelskt vis - watercolour - men måhända var detta ett avsiktligt tecken. Skivan är nämligen ett stort steg från de engelska öarna till soliga kalifornien och den traditionella amerikanska sångskrivartraditionen, med Burt Bacharach, Harry Nilsson och Brian Wilson i förarsätet. Tidningen Goldmine utsåg i maj skivan, som är klanderfritt samproducerad av Swirsky och Could Eleven´s Rick Gallego, till 2010 års första stora powerpop-skiva.
Utöver sitt musikaliska engagemang är Swirsky en mycket aktiv och engagerad person, som väl skulle tåla en nominering som 2010 års renässansmänniska. Han är bl a en auktoritet inom baseboll och har också släppt tre böcker med sin och andras korrespondens med bl a stjärnor inom baseboll. Därutöver har skrivit politiska kommentarer i olika media och arbetar f n med att färdigställa dokumentärfilmen Beatles Stories - A Year in the Life, där olika personer får berätta sina egna Beatleshistorier; av de drygt 100 personer som intervjuats medverkar bl a Susanna Hoffs, Rick Nielsen, Brian Wilson Graham Nash, Smokey Robinson och Donovan med sina historier.
Innan vi får se Beatlesfilmen får vi dock hålla till godo med Swirskys egen musik, här samlad i Seth Swirsky´s spellista och en liten liveupptagning från IPO i Los Angeles 2010. / tp
Tobbes tips - spellista # 1
Här kommer Tobbes tips - spellista # 1, med litet smått och gott som nämnts eller kommer att nämnas i min tips-inlägg / tp
Tobbes Tips # 6: PFR - Goldie´s last day
För många år sedan var jag med och byggde upp en liten powerpop-community som ivrigt och dygnet runt tipsade varandra om bra musik och spännande spellistor (detta var dock före Spotify´s tid). Vi var från början ca 20 st men när vårt tillhål slutligen stängdes för ca 10 år sedan hade vi vuxit till ca 120 st medlemmar, som tyvärr aldrig hann iordningsställa den planerade 3CD-boxen med vår bästa popmusik.
Jag har dock fortfarande kontakt med några av de gamla medlemmarna, en av dem gjorde omslaget till min CD, som släpptes 2007, och en annan av oss driver den utmärkta bloggen Powerpopreview.
En av de många nya bekantskaper som passerade revy under dessa intensiva år var PFR eller Pray for Rain som gruppen hette från början. Gruppen bildades redan 1989 av Joel Hanson, som då arbetade på ett kristet ungdomscamp i Minensota, och brukar vanligtvis kategoriseras som kristen popmusik.
1992 släppte PFR sin första CD, då nder gruppnamnet Pray For Rain,, vilken fick viss uppmärksamhet. Efter en namntvist, ändrade gruppen sitt namn till PFR, som släppte uppföljaren Goldie´s last day året därpå. Efter ytterligare några skivor upplöstes gruppen 1997. Den har dock även därefter återförenats några gånger och släppt ytterligare musik, bl a medverkar gruppen med en cover på ”Living Thing” på powerpopbolaget Not Lame´s hyllning till Jeff Lynne, ”Lynne Me Your Ears” från 2002.
Man kan möjligen undra över vad en låt från ett kristet amerikansk band har att göra på en popsajt som denna. Förklaringen är ganska given - titelspåret från Goldie´s last day får nog anses vara så bra som det överhuvud blir. Tydliga doser av 10CC och Queen, särskilt vad gäller gitarrspel och körsång, gör detta till en läcker liten 70-talssmakande karamell, så är det bara!
I den mån jag bryter mot någon oskriven etikettsregel – njut likväl av Goldie´s sista dag. Jag har inte hittat någon officiell video men denna video, med sin hyllning till aldrig bortglömda husdjur, fungerar utmärkt den med. Goooooldieeeeee……. / tp
Jag har dock fortfarande kontakt med några av de gamla medlemmarna, en av dem gjorde omslaget till min CD, som släpptes 2007, och en annan av oss driver den utmärkta bloggen Powerpopreview.
En av de många nya bekantskaper som passerade revy under dessa intensiva år var PFR eller Pray for Rain som gruppen hette från början. Gruppen bildades redan 1989 av Joel Hanson, som då arbetade på ett kristet ungdomscamp i Minensota, och brukar vanligtvis kategoriseras som kristen popmusik.
1992 släppte PFR sin första CD, då nder gruppnamnet Pray For Rain,, vilken fick viss uppmärksamhet. Efter en namntvist, ändrade gruppen sitt namn till PFR, som släppte uppföljaren Goldie´s last day året därpå. Efter ytterligare några skivor upplöstes gruppen 1997. Den har dock även därefter återförenats några gånger och släppt ytterligare musik, bl a medverkar gruppen med en cover på ”Living Thing” på powerpopbolaget Not Lame´s hyllning till Jeff Lynne, ”Lynne Me Your Ears” från 2002.
Man kan möjligen undra över vad en låt från ett kristet amerikansk band har att göra på en popsajt som denna. Förklaringen är ganska given - titelspåret från Goldie´s last day får nog anses vara så bra som det överhuvud blir. Tydliga doser av 10CC och Queen, särskilt vad gäller gitarrspel och körsång, gör detta till en läcker liten 70-talssmakande karamell, så är det bara!
I den mån jag bryter mot någon oskriven etikettsregel – njut likväl av Goldie´s sista dag. Jag har inte hittat någon officiell video men denna video, med sin hyllning till aldrig bortglömda husdjur, fungerar utmärkt den med. Goooooldieeeeee……. / tp
Tobbes Tips # 5: Johan - Oceans
Idag ställer vi in siktet på Holland och Johan, som är byggt kring sångaren och gitarristen Jacco de Greeuw, som började sin väg mot rampljuset i slutet av 80-talet med gruppen Thank God For Us.
1995 bildade de Greeuw Visions of Johanna som efter ett år bytte namn till Johan. Samma år utgavs den självbetitlade första CDn som blev en kommersiell succé i Holland och sedermera utgavs av Sire i USA - den legendariske Seymour Stein hade uppenbarligen smittats av den holländska popbacillen.
Under 2001 kom den andra CDn, Pergola, som fick utmärkt kritik, både nationellt och internationellt. Den rymmer bl a den högoktaniga och slamriga I feel fine, som f ö blev min första kontakt med bandet. Efter en del personbyten, släppte Johan under 2006 sin tredje CD, THX JHN, som också fick utmärkta recensioner och återfanns högt upp på när det årets skivsläpp skulle summeras i amerikanska popsajter, liksom den fjärde, 4, som kom 2009. Från THX JHN kommer den böljande Oceans, som har en liten rolig krok - i videon reser en Argentinsk fan hemifrån till Holland för att se Johan spela live, vilket gav videon en nästan dokumentär karaktär.
Mer om Johan på www.johan4all.com
/ tp
Tobbes Tips # 4: Coconut records - Drummer
Bakom det måhända vilseledande namnet ”Coconut Records”, döljer sig den amerikanske skådespelaren och musikern Jason Schwartzman. Han har en musikalisk bakgrund som trummis i det utmärkta kalifornienbandet Phantom Planet, som bl a skrev låten ”California” (titellåten till "O.C,"). I slutet av 2008 meddelades att Phantom Planet tills vidare inte skulle göra fler spelningar, men vid det laget hade redan Schwartzman inlett sitt nästa projekt, nämligen Coconut Records, ämndet för denna lilla exkurs.
Som skådis har Schwartzman bl a spelat med i filmerna Spun (av Jonas Åkerlund), I ♥ Huckabees (med musik av Jon Brion) och Marie Antoinette. Kanske är det därför inte så konstigt att han både inspirerats av Brions lekfullhet och lyckats engagera Kirsten Dunst i sitt nya musikprojekt. Mer trivia, förresten - hans mamma föddes en gång i tiden som Talia Coppola - då vet ni vem som är hans kusiner etc. Utöver sitt skådespelande var han f ö delaktig som manusförfattare till Wes Andersson´s film The Darjeeling Limited från 2007.
I juli 2008 var Schwartzman gäst-DJ på radiostationen KCRW och spellista från det tillfället upptar bl a Harry Nilsson´s "Me and My Arrow", Jonathan Richman´s "That Summer Feeling" och Wreckless Eric´s, “Whole Wide World”, vilket ger en hint om vart hans musikaliska preferenser ligger.
Coconut Records första CD, ”Nighttiming” kom 2006 och utgavs på hans Schwartzmans eget bolag Young Baby Records. Den riktiga pärlan - hittills - är dock uppföljaren ”Davy” från 2009, som rymmer mycket godis.
På ”Davy” återfinns bl a den brillianta ”Drummer”, som återberättar Schwartzmans historia från Phantom Planet: ”I was a drummer in a band that you've heard of / I was a drummer in a band that just broke up / Isn't that the way it goes? / tp
Som skådis har Schwartzman bl a spelat med i filmerna Spun (av Jonas Åkerlund), I ♥ Huckabees (med musik av Jon Brion) och Marie Antoinette. Kanske är det därför inte så konstigt att han både inspirerats av Brions lekfullhet och lyckats engagera Kirsten Dunst i sitt nya musikprojekt. Mer trivia, förresten - hans mamma föddes en gång i tiden som Talia Coppola - då vet ni vem som är hans kusiner etc. Utöver sitt skådespelande var han f ö delaktig som manusförfattare till Wes Andersson´s film The Darjeeling Limited från 2007.
I juli 2008 var Schwartzman gäst-DJ på radiostationen KCRW och spellista från det tillfället upptar bl a Harry Nilsson´s "Me and My Arrow", Jonathan Richman´s "That Summer Feeling" och Wreckless Eric´s, “Whole Wide World”, vilket ger en hint om vart hans musikaliska preferenser ligger.
Coconut Records första CD, ”Nighttiming” kom 2006 och utgavs på hans Schwartzmans eget bolag Young Baby Records. Den riktiga pärlan - hittills - är dock uppföljaren ”Davy” från 2009, som rymmer mycket godis.
På ”Davy” återfinns bl a den brillianta ”Drummer”, som återberättar Schwartzmans historia från Phantom Planet: ”I was a drummer in a band that you've heard of / I was a drummer in a band that just broke up / Isn't that the way it goes? / tp
Tobbes Tips # 3: The Singles - He Can Go, You Can't Stay
Från Detroits oljedoftande garage kommer de fabulösa The Singles, som än så länge hunnit med att släppa två CDs, i huvudsak med olika besättningar, och några singlar.
The Singles började redan 2001, då som en duo, men med bistånd av några lokala Detroit-musiker kunde 2003 deras första retrodoftamde och utmärkta CD, "Better than before", släppas på indiebolaget Rainbow Quartz, med legendaren Jim Diamond (White Stripes, The Romantics, etc) som producent.
Navet i hjulet och s m s huvudsingel är Vince Frederick, som styrt gruppen i dess olika utgåvor och konstellationer. Under 2007 kom den andra CD, "Start again", även den producerad av Diamond. Vid den tidpunkten hade gruppen transformerats till en slagkraftig tro, om än inte lika charmig som i sin första version, vilken jag föredrar.
Mer om The Singles på www.thesingles.us.
The Singles första CD rymmer otaliga guldkorn men mitt val blir singeln He Can Go, You Can't Stay - en simpel lösning på de flesta relationsproblem och en låt så bra som de någonsin blir! Pop on! / tp
Tobbes Tips # 2: The Red Button - Cruel girl
Tryck alltid på den röda knappen!
Under 2004 träffades Seth Swirsky och Mike Ruekberg, båda framgångsrika låtskrivare. Samarbetet mynnade ut i en av 2007 års bästa CDs, The Red Button´s "She´s about to cross my mind". Att lyssna på låtarna på CDn är som att ta en rundtur i musikhistorien, allt från glimmande västkustpop till Raindroppande Beatles-gitarrer och slamrig garage, kort sagt allt som ett popgeni behöver för en regnig dag!
Parallellt med The Red Button har Swirsky, som är en hängiven baseball-auktoritet, släppt egna tre skivor, nu senast "Watercolor Day" från 2010, där de musikaliska referenserna känns mindre brittiska och mer kaliforniska - Harry Nilsson är ett namn som man lätt kommer att tänka på när man lyssnar genom den skivan, som jag lär återkomma till.
Det ryktas att The Red Button skall släppa en ny CD till hösten 2010. Tills dess är det bara att hålla ut med förstlingsverket. Från detta väljer jag "Cruel Girl", dels för dess egna kvaliteter, dels p g a att titelspåret ännu (!) inte synes finnas på Youtube - den låten hamnar högt på min lista av 2000-talets bästa!
Mer omistligt om The Red Button finns på www.theredbutton.net.
Så - här kommer The Red Button, utan säkerhetsbälten! / Pop on! / tp
Parallellt med The Red Button har Swirsky, som är en hängiven baseball-auktoritet, släppt egna tre skivor, nu senast "Watercolor Day" från 2010, där de musikaliska referenserna känns mindre brittiska och mer kaliforniska - Harry Nilsson är ett namn som man lätt kommer att tänka på när man lyssnar genom den skivan, som jag lär återkomma till.
Det ryktas att The Red Button skall släppa en ny CD till hösten 2010. Tills dess är det bara att hålla ut med förstlingsverket. Från detta väljer jag "Cruel Girl", dels för dess egna kvaliteter, dels p g a att titelspåret ännu (!) inte synes finnas på Youtube - den låten hamnar högt på min lista av 2000-talets bästa!
Mer omistligt om The Red Button finns på www.theredbutton.net.
Så - här kommer The Red Button, utan säkerhetsbälten! / Pop on! / tp
Tobbes Tips # 1: Fun - All the pretty girls
Så, här kommer mitt första tips:
Under 2009 kom Aim and Ignite, denna lilla pärla med trion Fun från New York. Skivan rymmer både allt från kristallklar popmusik till de cirkusliknande verk som Jellyfish ägnade sig åt framför allt på Spilt Milk. Influenserna från Jellyfish är lätt härledda eftersom alla arrangemang har utförts av Roger Manning, som dock inte producerat skivan. Första singeln var "At Least I'm Not As Sad (As I Used To Be)" som osar cirkusmusik!
Mer att läsa om Fun finns på www.ournameisfun.com
Ett smakprov från Aim and Ignite kommer här, den utmärkta singeln All the pretty girls - så bra som det någonsin kan bli, glöm inte det! / Pop on tp
