Tillbaka till Manchester...

 En annan av Manchesters storheter var The Charlatans. Ett band som började på 80-talet, som var ultra coola på 90-talet och som var respektabla på 00-talet, hittar nu på 10-talet på olika saker på egen hand.
Charlatans sångare Tim Burgess släppte i oktober plattan "Oh No I Love You" som jag faktiskt inte har hunnit höra. Däremot har jag hört den här låten "The Doors Of Then".
Och det blir väl som när ett brittiskt popsnille får för sig att besöka The Byrds countryland. Det blir experimetella ljud, en stabil melodi och så sitter man där till slut med ett fånigt leende och klappar händerna i otakt till musiken.
Njutningsbart.
 
 
/Stefan
2013-01-24 @ 20:57:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Med konsten som drivkraft.

 
 
Alltså... Efter att ha sett Guldbaggegalan. Blivit förtjust av att Searching For Sugar Man få pris, att se Gabriela Pichler och Hasse Alfredsson ta emot priser och deras tal... Så är det enda publiken på twitter och andra sociala medier kommenterar är ålder och Carola urringning. Det kändes som om det var den klassiska droppen. Som om dumheten nu officiellt tagit över på allvar. År 2013 irriteras folk över att 81 åringar inte har en 25-årings repliksnabbhet och blir storögda över urringning från 1980-talet. Det var som när melodifestivalen var scenen för den rent idiotiska åsiktdrama om hår under armarna. Varför orkar folk bry sig? Varför är det så svårt att se det under ytan? Får folk vara individer längre?
 
Amanda Palmer är en av Bostons mer kända starkt feministiska musikkonstnärer. En livsbejakande multitalang, som vid 20 års ålder blev drogad och våldtagen. Men som studsat tillbaka genom skapa musik, texter, videos och få ut dem via sin blog. Idag är hon en rå kraft framåt. En person som inte bryr sig om någon gräns passeras eller tänjs ut tills den brister. Hennes gränser är minst sagt suddiga. Hon rör sig mest genom musik, men har en stor förkärlek för performance art. Framför allt så vågar och vill hon experimentera med allt.
36-åringen har redan lyckats med en hel del rabalder med just sitt erformance art. Bland annat så var hon med i en konsert mot preposition 8 (en lag i kalifornien där giftemål endast skulle tillåtas mellan man och kvinna). En Katy Perry look-a-like entrade scenen under en cover av Perrys "I Kissed A Girl". Men hon blev snabbt avbruten när Palmer och komikern/artisten/modeskaparen Margaret Cho kastade sig över henne och började hångla upp henne. Hon bands sedan, fick en gagboll inkörd imunnen och tvingades sedan gifta sig med Palmer på scenen.
Hennes musikaliska rötter finns klart i det tidiga 80-talets postpunk. Lite Yazoo, lite Buzzcocks, lite underground. Hon är i Boston ständigt förknippad med sitt förra band, The Dresden Dolls. 
2008 släppte hon det bitvis briljanta albumet "Who killed Amanda Palmer" (naturligtvis en parafras till David Lynchs Twin Peaks) med Ben Folds i producentstolen.
Amanda Palmer gjorde förra årets mest vågade video. Videon är ett rejält långfinger till alla som inte klarar av att även kvinnor har kroppsbehåring. Till de som tycker att alla kvinnor ska vara på ett visst sätt (det retuscherade och silikoninsprängda Bingo Rimér-objektssättet) och till de som har invändningar emot människans rätt till sin egna kropp, som borde vara en självklarhet idag. Vilken det inte är.  Texten är en rasande betraktelse i 3D över det våldsamma motstånd kärlek eller hat kan skapa. Med många bottnar.
Antingen håller du för ögonen och lyssnar på låten eller så har du ett öppet sinne och faktiskt läser det som skrivs.
Som tur är, så finns det människor som bejakar att de är individer och som inte vill ingå i en slags massproduktion. Amanda Palmer är definitivt en av dem.
 
I will let you go if you would let some
I will let you go if you would let somebody
I will let you go if you would let somebody love you
I will let you go if you would let somebody love you like
I will let you go if you would let somebody love you like I do.
 

Amanda Palmer & The Grand Theft Orchestra...
/Stefan
2013-01-23 @ 21:50:00 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Torbjörn bästa 2012

I min mycket tillfälliga roll som internationell resenär, sitter jag - i skrivande stund - på ännu en flygplats occh väntar på nästa flyg, samtidigt som jag försöker dra mig till minnes det bästa med det gångna året. Någon beskrev 2012 som ett skitår men riktigt så kantigt skulle jag nog inte vilja uttrycka mig.

 

Nåväl, är kommer minna mest minnesvärda standhugg från 2012, med en given etta och några delade tvåor:

 

Graham Parkers återuppståndelse! - Äntligen återförenad med Rumour, på turné USA, aktuell med ny skiva och film samt en särskilt formidabel låt , What do you like, på det lysande soundtracket till This Is 40. 2013 blir säkerligen Parkerillas det bästa av de senaste 25 åren!

 

Led Zeppelin Celebration day DVD och dubbel-CD - Led Zeppelin visade med konserfilmen och dubbel-CDn återigen vart skåpet skall stå. Dessutom är det otroligt koolt att inte följa upp en sådan succékonsersom den från 2007 med en lukrativ turné - punkigt á la Malcolm McLaren, eller hur? Över huvud taget förtjänar bandet, och särskilt Jimmy Page, alla möjliga erkännanden för den goda vården av sitt musikaliska arv.

 

The Wellingtons Hey Hey EP - Australiensarna fortsätter att förbruka trummisar i samma tak som de producerar lysande radiopop! Hats off!!! Skulle gärna se dem på en svensk scen, varför inte årets Yra?

 

10 CC Tenology box - Jag förstår att Graham Gouldman och hans bandkompisar är missnöjda över att inte fått de erkännanden som bandet rätteligen borde ha fått. Själv följda jag med på deras resa t o m Deceptive Bends-skivan, den första utan Kevin Godley och Lol Creme, och tycker fortfarande att de låter mer moderna och innovativa än det mesta som görs idag. Årets låda! Kolla upp på Spotify! Kolla förresten också upp Producers, som släppte en skiva under året, bandet utgörs av idel popadel, med blCreme på gitarr och Trevor Horn på bas (de finns på Youtube, trist nog inte på Spotify).

 

Sunday Sun I, II och III CDs - Stiligt presenterad pop, med stänk av både countryrock och finess från Holland á la nämnda 10CC eller Queen. En liten fjäder skall man också få om man släpper så många skivor samma år. Kolla genast upp på Spotify!

 

Cotton Mather Kontiki CD reissue - En alldleles lysande skiva från början fick en renovering med otal bonusspår. Renoveringen finansierades genom en insamling, där det högsta bidraget bl a berättigade bidragsgivaren till en gratis hemmakonsert med bandet. Kul, modern och smart idé. Cotton Mather ger en bild av hur Lennon hade låtat om han slagit igenom på 90-talet.

 

Avslutningsvis, några särskilda omnämnanden m m: Jakob Hellman var bra på Yran, det lovar gott för det nya året. Simone Felice var mycket bättre - riktigt bra - live än på skiva - ganska blek. Jag lyckades till slut lära mig att surfa - hjälpligt. Anna Selanders smittsamma bildserie på flickan som till slut brast ut i skratt på Galleri S. Jeff Lynne är återigen en hjälte! Jag svajar hit och dit vad gäller Bob Woodruffs storhet och det betyder väl att han berör på något - eller alla - vis? - fast just nu känns han hur bra som helst! Jon Brion är fortfarande kung i alla popland, kolla in soundtracket till nämnda This is 40. David Myhrs första solo-CD efter Merrymakers, Soundshine, är precis det musikaliska solsken som man hoppades på. Aimee Mann kan inte göra en dålig skiva, måhända har hon kvalitetssmittats av Brion?

 

Nedan finns några kul klipp av årets comebackare!

 

Skål för 2013!

 

/ t

 
 
 
2013-01-08 @ 17:03:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det handlar om vänskap....

Popgenibloggen går in på sitt fjärde kalenderår. Det har varit ett underligt år på bloggen. Vi har haft de flesta besökare vi någonsin haft under en dag nu under hösten med närmare 600 unika besökare. Och vi har haft det minsta antal vi haft sedan starten, bara 16 unika besök. Men bloggen fortsätter att tuffa på in i 2013.
Och glömt inte det. Det handlar om vänskap...
Tack för 2012! Ett gott nytt 2013!
 
2012-12-31 @ 12:25:05 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

IF Popgeni 2012 - en minnesbild

En gång var jag en liten väldigt musikintresserad pojke. Jag satt på stadens Stadsbibliotek och lyssna på allt. En favoritskiva, för då hette det skivor, var en skiva med ett omslag av en äldre pojke och en yngre pojke i farmarkläder. En annan hade ett vitt omslag och en blond långhårig man och han sjöng att Marilyn Monroe hade dött för oss.
Ett antal år senare hade jag flyttat till Uppsala. Hamnade i en musikgalen korridor. En dag kom Bernie hem med en platta som vi alla föll för och jag sprang genast till Skivhörnan och köpte den och plattan innan också.
2012 är jag en betydligt äldre man. Men lika galen i musik. För mig var det 2012 vansinnigt galet att ta emot Arlo Guthrie, ha honom i mitt hem flera timmar och mitt i natten stå på Bräcke station och skicka honom med nattåget till Luleå. Den tackkramen värmde extrra mycket för pojken som satt där på biblioteket med skivan. På samma sätt kommer vi 2013 att ha Elliott Murphy i Östersund, det andra av mina biblioteksfynd. Och när Steve Forbert ville ta ett kort av mig framför Nabotåget och gav en stor varm och hjärtlig kram innan tåget rullade i väg mot Trondheim var det en händelse som var otänkbar för den unge mannen i studentrummet i Uppsala 1980.
Det här var min personliga bild. Andra har andra minnen och tankar. Vi skulle kunna berätta historier hur länge som helst. Men alla våra artister under året var väldigt glada och tacksamma över hur de togs emot i Östersund, dels av oss men främst av publiken. Till och med en sönderstressad Simone Felice kom i balans när han fick ett sådant gensvar.
Gott nytt år alla där ute! Vi hörs 2013!
/cbj
Här är IF Popgeni 2012( och i möjligaste mån videor från de konserter vi varit inblandade i):
2012-12-28 @ 11:12:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Här är Mogges Tio i topp 2012

 
 
1: BÄDDAT FÖR TRUBBEL - Värdighet

2. TAME IMPALA - Lonerism

3. TALLEST MAN ON EARTH - There´s No Leaving Now

4.VACCINES - Come Of age
5.BROR GUNNAR JANSSON - Bror Gunnar Jansson
6.TENNIS BIAFRA - Abulia Jubilee
7.MARK LANEGAN - Blues Funeral
8.JACK WHITE - Blunderbuss
9.CHRIS BEACH - Kul och ses ..verkligen
10.SHARON VAN ETTEN- Tramp
Morgan Hall
2012-12-24 @ 23:53:00 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Japansk bugning

Jamen.... glömde ju på min årslista..... årets bästa rock´nroll återkomst - Redd Kross, vars "Researching the blues" platsar på årets bästa.
Japansk bugning. Ibland går det för fort.
För att ställa allt tillrätta bjuder vi på ett av de bästa spåren "Stay away from downtown".
/TC
 
2012-12-20 @ 19:34:07 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Mittemellan Uncut och Mojo

Det blev en maratonlista.
58 album lång, som en kil mellan Uncuts 75 och Mojo 50, och en siffra som är facit på hur långt jag tidsmässigt hunnit i livet
Konstaterar också för femtioelfte gången att ingen lista är helt lik den andra, att smaken är vidunderligt varierad och att ingen egentligen har rätt eller fel när det gäller att plocka ihop sina bästisar.
Bara att allt för många är alldeles för dåligt upplysta, eller kanske man ska säga ointresserade, om hur mycket musikalisk magi de går miste om.
58 borde är egentligen vara 61 eftersom Simone Felice "S.F", Paul Kelly "Spring And Fall" och The Tor Guides "Strawberries & Chocolates" inte existerar på Spotify. Och innan vi tar klivet in i 2013 så hinner jag säkert komma på ytterligare någon eller några som jag glömde.
Två låtar var från de 58 albumen hör ni här 58 x 2 Best Of 2012. 
En spellista som berättar att 2012 var ytterligare ett älskvärt musikår.
Och jag lovar att jag lyssnat på alla, mer eller mindre.
/Björn
 
 
2012-12-20 @ 10:15:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

2012 enl Stefan

Utrikes
 
Sophia Knapp "Into The Waves"
Ett udda, men modigt val av Gainsvillefestivalen. Sophia Knapp är inte ett dugg känd i Sverige. Vilket hon borde, även om Brooklyntjejen har valt en väg där många vill gå och det blir svårt att sticka ut. Men med ipoden fullproppad med David Bowies och Fleetwood Macs 70-talsplattor, slänger hon gitarren över axeln och traskar vidare. Och blir hyllad var än hon kommer. Troligen får vi höra mer av henne under 2013.
Plattans Höjdpunkt: The Right Place
 
Bobby Womack "The Bravest Man In The Universe" 
Mixen mellan Damon Albarn och Bobby Womack, såg briljant ut på förhand. Och den gick hem. Musik som det är svårt att leva utan, när man väl har hört den.
Plattans höjdpunkt: Stupid

Kendrick Lamar "Good kidd m.A.A.d city" 
Comptons stolthet 2012 berättar om samhällets (L.As) mindre charmiga bakgator med beats som får trendängsliga bratsfrisyrer att hoppa (trots all hårvax) och texter som ghettokids att skrika "Word!".
Plattans Höjdpunkt: Compton

Frankie Rose "Interstellar" 
Dum Dum Girls trummis har lyckats göra en indiepopsaga uppbyggd av små poppärlor, där hennes rötter från punkhållet skiner så smått igenom hennes ljudvägg av syntar och gitarrer. 
Plattans Höjdpunk: Know Me

Beach House "Bloom" 
Sagolik och drömsk är ord som användts i det oändliga. Det handlar om spröda små melodier som bara växer för varje spelning. Elektronisk Brian Wilsonpop från Baltimore Orioles hejarklack.
Plattans Höjdpunkt: Wishes

John Murry "The Graceless Age" 
Tim Hardin 2.0. Updaterad till 2012. Med sköra texter från samhällets bakgator, med droger, trasiga människor och ouppnålig kärlek. En av årets vackraste, men jobbigaste country/americanasläpp.
Plattans Höjdpunkt: Penny Nails

Father John Misty "Fear Fun"
Samtidigt som Joshua Tillman skött trummorna åt Fleet Foxes har han paralellt spelat in egna album. "Fear Fun" är han sjunde, men första som Father John Misty. Och troligen hans bästa hittills. Han når upp till en stabil Fleet Foxesstandard med råge. Americanapop för själ och hjärta.
Plattan Höjdpunkt: Only Son Of The Ladiesman
 
Lydia Loveless "Indestructable Machine" 
Med sin andra platta gör Lydia Loveless en rivstart. Första plattan The Only Man från 2010 gick sådär, så nu vill hon ha revanch. Det hörs, lång väg. Americana, country, blues... Lydia vet sina rötter. Missa för allt i världen inte  ifall hon besöker Östersund inom en snar framtid... 
Plattans Höjdpunkt: Bad Way To Go
 
Alabama Shakes "Boys & Girls"
Jag har alltid, och gärna, drömt om varma höstkvällar i New York. Allt medan resten av popgenigänget studsar som gummibollar av frustration för att besöka amerikanska södern mitt i smällheta sommaren. När man lyssnar på Alabama Shakes debaut, och Dr Johns "Locked Down", så förstår jag varför. Ta mig till New Orleans på stört!
Plattans Höjdpunkt: Rise To The Sun

Tame Impala "Lonerism"
Årets Australiensare. Sägs ha haft Todd Rundgrens "A Wizard, A True Star" som förebild för den här plattan. Visst ligger det något i det. Det låter väldigt mycket. Av Allt. Amerikanska skägg som gillade att segla 1973. Australiensisk pop i Neil Finnskolan. Och elektronik som får Alina Systems att sucka uppgivet. 
Plattans Höjdpunkt: Feels Like We Only Go Backwards

Inrikes:
 
 
Taken By Trees "Other Worlds" 
Som en resa genom en dröm tar Victoria Bergman med lyssnaren till Amerikas naturskönaste delar. Från L.A via Texas till Hawaii. Popmusik som lever ett eget liv.
Plattan Höjdpunkt: Only You

Anna Von Hausswolff "Ceremony"
Ceremony är ett farväl till en kär vän/släkting. Med kyrkorgeln som grundplåt har Anna Von Hauswolff skapat ett av de känsligaste, mörkaste och vackraste popalbum som har gjorts i det här landet, även om man hela tiden kan ana ett ljus borta i tunneln.
Plattans Höjdpunkt:Mountains Crave


El Perro Del Mar "Pale Fire" 
"Walk On By" är helt klart en av de starkaste svenska singlarna. Och med svensk fingertoppskänsla balanserar Sarah Assbring mellan melodiöspop och chillout och deephouse.
Plattans Höjdpunkt: Walk On By


Winhill/Losehill "Swing Of Sorrow"
Det här Umebandet har jämförts med The Band av nostalgiskt förvirrade recensenter, rakt av. De har lite mer integritet och orginalitet än så. Men med den här starten så har de definitivt chans att nå upp till samma musikaliska höjder. Kanske längre...?
Plattans Höjdpunkt: Oh Lord


The Nomads "Solna" 
Tillsammans med Nada Surfs "The Stars Are Indifferent to Astronomy" är det här årets rockplatta, enligt en rörande enig popgeniförening. Fullt ös i 180 knyck. Hey ho, Let´s go...
Plattans Höjdpunkt: 20 000 Miles

First Aid Kit "The Lions Roar" 
Två skogsrån, i grova kängor, med stämsången från spädbarnsåldern och gitarren över axeln tar de över världen. Bit för bit. Tv-serie för tv-serie. Amerikansk country, som samtidigtär så svensk att man blir tårögd.
Plattans Höjdpunkt: Wolf
 
Markus Krunegård "Mänsklig Värme"
Krunegård har en popkänsla som är få förunnat. Plura, Scocco och Lemarc ekar någonstans långtbak i ljudbilden, även om Håkan Helltröm och Timo Räsinen finns där också. Men det gör ingenting. För Krunegård är Krunegårs och ingen annan. Med sina texter och med sina kluriga små melodier. 
Plattans Höjdpunkt: Askan är den bästa jorden

Amanda Mair "Amanda Mair"
Årets debut. En Kate Bush från gymnasiet som lyckats få till en platta som är där och hackar Stevie Nicks soloplattor på fingertopparna. Musik som är snyggt förpackat, med ett mustigare innehåll än de flesta. 
Plattans Höjdpunkt: Before
 
Sjukstugan "Rap På Svenska"
Jag gillar inte svensk hiphop. Men de senaste åren har Roffe Ruff och nu Sjukstugan gjort så att det känns viktigt att börja ta svensk hiphop mer på allvar. Och faktum är att det är svårt att hitta en platta som sväger som "Rap På Svenska" år 2012.
Plattans Höjdpunkt: Undervattensterapi

Mando Diao "Infruset"
Det är något med Dan Andersson, Strindberg och Gustaf Frödings texter som gör något med svensken. Jag vet inte var det är. Med även jag faller som en fura för Bolängepojkarna i Mando Diao tar ton på svenska. Jag har ingen aning om exakt varför. Men det är på något sätt som om förfäderna och naturen kallar. 
Plattans Höjdpunkt: En ung mor
 
Patrik Backlund "Wolfrunner"
Han är ett underskattat popsnille, Patrik Backlund från Hammarstrand. Lite av en kameloent, som musikaliskt gör precis som han vill. Men med stark känsla för hur en beroendeframkallande popmelodi ska vårdas. 
Plattans Höjdpunkt: There Are Theives och Wolfrunner
 
 
2012 i övrigt: Sjukstugan "Rap På Svenska", Peter Dalle, Lars Kepler, kulturdebatt, Frida Hyvönen Rosenfeldt/Hjort "Fjällgraven", Petra Marklund, Jocke Berg, Olle Ljungström, Dr John, 50-års jubelanterna, Bruce Springsteen, Grimes, Ellie Goulding, Simone Felice, Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson, Ellen Sundberg, Erika Andersson, Hunger Games, Dr Johns "Locked Down", Boss, trendängslighet, kulturängslighet, Lars Vilks och Jamtli, Kjell Nilsson-Mäki, Roslund/Hellström, Leif GW Persson, Jan Guillou mot Göran Lambertz, True Blood och Galleri Mono.
 
/Stefan 
 
2012-12-19 @ 08:42:57 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

2012 enligt TC

Årets låt & video

1. David Byrne & St Vincent ”Who”

 

Årets plattor

1. David Byrne & St Vincent ”Love this giant”

2. Nada Surf ”The Stars Are Indifferent To Astronomy”

3. Nomads ”Solna”

4. First Aid Kit ”The lion´s roar”

5. Lana Del Rey ”Born to die”

6. Winhill/Losehill ”Swing of sorrow”

7. Cat Power ”Sun”

8. Bobby Womack ”The Bravest Man In The Universe”

9. Lightships ”Electric Cable”

10. Jessie Ware ”Devotion”

 

Årets konserter

1. Shurman & Bob Woodruff på Captain Cook

2. Loney, Dear i Gamla kyrkan (Yran)

3. Patti Smith, Stortorget (Yran)

4. Simone Felice på Studioscenen, Storsjöteatern

5. Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson på Studioscenen, Storsjöteatern

 

Årets övrigt

Hann äntligen se alla tre säsongerna av HBO-serien ”Treme”. Ojojoj, så bra…. längtar tillbaka till New Orleans! Och efter nyår kommer säsong fyra och seriens pärla Annie Tee... kommer det stora genombrottet 2013?

2012-12-15 @ 10:40:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

2012 enligt cbj

Årsbästa 2012


På svenska:

1.Peter LeMarc: Svag doft av skymning

2.Toni Holgersson: Sentimentalsjukhuset

3.Peter Hallström: Brev från en förlorad son

4.Göran Samuelsson: E.Samuelssons Handelsträdgård

5. Melissa Horn: Live på cirkus

På engelska:

1.Simone Felice: Simone Felice

2.Joe Nolan: Goodbye Cinderella

3.Johan Örjansson: Melancholic Melodies For Broken Times

4.Shurman: Inspiration

5.Patti Smith: Banga

Live:

1.Shurman & Bob Woodruff

2.Steve Forbert

3.Patti Smith

4.Toni Holgersson

5.Linnea Henriksson

Låtar:

Simone Felice: New York Times

Peter Morén: Vinstintressen

TV

1.       Så mycket bättre

2.       Pluras kök

3.       Boss

4.       Torka inga tårar utan handskar

5.       Veckans brott


2012-12-04 @ 20:53:03 Permalink Bäst 2012 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0