Årets Kalifornien-tjej!
Redan på 90-talet så fanns det en tendens hos oss som skrev spaltmetrar om popmusik att bli aningen inåtriktad. Ett tag kämndes det nästan som om man var tvungen att hitta det där genialapopbandet/singer/songwritern som ingen hade hört talas om. Som drog fyra dansande indietjejer, tre killar i keps och två lokala recensenter med axelbandväska på Tingshuset.
Men naturligtvis görs det, då som nu, även genial pop i fabriksform. Han kommer aldrig i från att det i grund och botten ändå handlar om ett hantverk. Från Brill Buildings dagar när Neil Sedaka, Carole King och Doc Pomus satt i trånga kontor i New York och tokskrev hits efter hits till dagens Maratone där Max Martin och hans polare sitter i trånga kontor, i Stockholm, och skriver hits efter hits.
Vissa låtar blir ofrånkomligt återanvänd dynga. Men i bland kommer låtar som har något extra. Något man inte direkt kan sätta fingret på vad det är. Men det är som om låten har en slags egen själ. Utan att vara klonad, som så mycket annat i dag.
Låten "The One That Got Away" har den känslan. Skriven av Lukaz Gottwald, Max Martin och Katy Perry.
Katy Perry är också en väldigt speciell sångerska.
Hon är en superkändis men ger ändå ett väldigt jordnära intryck. Ett bra intryck. Hennes insatser som komedienn i SNL har varit strålande. Hennes sångröst är inte speciellt stark eller tekniskt brilljant.
Men hon har DET.
Precis som Marilyn Monroe, Diana Ross, Sophia Loren, Brigitte Bardot, Madonna och Beyonce.
Hon är en i raden av fascinerande superstars som alltid kommer att föra en viss respekt med sig.
2011 visade hon att hon klarar av att hantera kändisskapet på ett avslappnat och bra sätt.
Nu vet ju jag inte i fall hon är en massiv kokainmissbrukare som Amy Winehouse, psykiskt nedbruten som Britney eller boxtoxmissbrukare a la svensk bloggbrud, men bara det att hon på ett snyggt sätt har lyckats döja alla eventuella skavanker är ett stort plus. Hon har kommit med fräna och begåvade kommentarer till journalister och paparazzifotograferna.
All heder till Katy Perry och vi önskar henne ett rejält lyckat till nästa år också!
/stefan
Årets bästa 2011 del 10 av 10
Det är som att leka blindbock och peka på någon i flock där alla egentligen var lika värdiga att vara en av de tio som platsade på min lista.
Israel Nash Gripka "Barn Doors And Concrete Floors" är given för att det är ett av de bästa albumen som Neil Young aldrig gjorde och för att vi i Idella Föreningen Popgeni fick förmånen att ta Israel till Östersund för ett oförglömligt gig.
PS: Gänget som skuggar strax utanför de tio återkommer jag till i mellandagarna
/Björn
Årets bästa 2011 del 9 av 10
Jag har följt T.B.K. sedan debuten och alltid förundrats över deras rootsmix med blues som ytterst stabil botten.
Man har vridit och vänt på ett sound som fått bluespuritanerna att sätta pilsnern i vrångstrupen och med "El Camino" har Dan Auerbach och Patrick Carney hittat helt rätt med fader blues och gossen rock i perfekt samförstånd.
/Björn
Årets Album
Foster The People "Torches"
Ingen har väl missat låten "Pumped Up Kicks" som troligen är årets bästa singel. Trots att Maroon 5 rör sig som Jagger, så rör sig Foster The People lite mer smidigt.
Hela platta bara ljuder av lustfylld lekfullhet som bara ett soltrött Los Angeles-band kan ösa ur sina musikhjärnor.
Skitig garagepop möter en klarblå Stilla Havs himmel.
The Black Keys "El Camino"
Sent omsider så dök de bara upp framför mig. The Black Keys. De var gäster på Saturday Night Live, och jag hajade till direkt. Sen föll de lite i glömska. jag var nog för upptagen med att vara förälder. Men så slog de till igen, med en enastående video som bara visar skådespelaren/ordningsvakten Derrick T Tuggle dansandes framför ett hotell.
Enkelt och genialt. Vilket sammanfattar hela plattan "El Camino".
Detta var deras åttonde album och jag måste erkänna att de tidigare inte vunnit mitt intresse förutom ett par singlar som Next Girl och Set You Free. Men nu har det skapat ett helgjutet rockalbum.
Frankie & The Heartstrings "Hunger"
Troligen årets indieplatta. Huliganpop från Sunderland med sköra små melodier som försvaras av en stenhård attityd. Det är ingen slump att hela fem singlar släpptes från plattan.
Varenda spår är en potentiell singel.
PJ Harvey "Let England Shake"
Det tog PJ Harvey nästan två och ett halvt år att sammanställa "Let England Shake". Resultatet blev, med inramning av europas turbulenta ekonomiska kris och upploppen i London, ett nästan otäck rapportering från en ett skakat England.
M83 "Hurry Up, We´re Dreaming"
En musikalisk rymdresa som är lika hisnande som Spiritulizeds "Ladies And Gentlemen We´re Floating In Space". Fransk elektronica som flirtar lika mycket rock som pop. Resultatet blir fantastiskt fantasieggande.
WU LYF "Go Tell Fire To The Mountain"
Det senaste från Manchesterscenen som hämtar kraft ur Joy Division och New Order, men låter musiken flyga iväg mot U2, The Romantics och 808 State. I rakt nedstigande led från de mytomspunna "Madchester"-åren med Factorys Tony Wilson i spetsen. WU LYFs manager har jobbat med Wilson under Factoryåren så koppling finns där. Dessutom bättrar de på myten om sig själva genom att inte ge intervjuer och inte ge pressrelaeser.
Men hela platta är fantastiskt vacker brittisk pop.
Ladytron "Gravity The Seducer"
För mig personligen så har Liverpoolbandet ersatt Saint Etienne de sista åren. Årets "Gravity The Seducer" är dessutom ett förtjusande knippe låtar med fantastiska små refränger. Melodiös elctronica blandas med pop i sin renaste form och resultatet blev helt enkelt strålande.
Tom Waits "Bad As Me"
Konst har ingen ålder. Det Tom Waits har bevisat med Bad As Me är att man som musiker lika gärna kan vara 61 år som 21 för att leverera mästerverk.
Med Keith Richards vid sin sida i bland annat Chicago, Last Leaf och Hell Broke Luce rullar det på i Tom Waits oefterhärmeliga tempo plattan igenom. Det är oväsen, burkigt, mörkt, tomt och bedårande vackert.
Glen Campbell "Ghost On The Canvas"
Vilken storstilad encore han gjorde.
Den mest lyckade Legend-som-har-hittat-rätt-igen-plattan sedan Johnny Cash sista plattor, var "Meet Glen Campbell". Jag trodde inte han kunde överträffa den. Så fel man kan ha. Och så glad jag är att jag hade fel. Lysnna bara på Paul Westerbergs titelspår så fattar du vad jag menar. Men även om det här är en platta man blir glad av att höra, så lämnar den en med en stor saknad i bröstet.
Hoppas att du inte behöver lida allt för mycket av din sjukdom, Glen. Vi saknar dig redan!
Sahara Hotnights "Sahara Hotnights"
Ärligt, så ligger Robertsforsgruppen nu på en högre kvalitetsnivå än något annat svenskt band just nu. De är på samma nivå som Tom Petty And The Heartbreakers. Deras självbetitlade album är en ren fest i gitarrpoprock i Tom Petty och Fleetwood Macskolan.
för att inte snacka om den här snygga versionen av "Let you Down" från ett somrigt Stockholm.
Sommaren 2011 i ett nötskal!
Jodå.
Det fanns fler som gjorde ett gott intryck. Bon Iver, Cults, Jack Johnson, Lykke Li, Dum Dum Girls, Ry Cooder, Wild Flag och Gilliam Welch. Men de fick inte riktigt plats.
Som de flesta vet så rivstartar vi i januari med en konsert med legendaren Arlo Githrie.
En konsert som gör människor i alla åldrar ovanligt muntra!
Håll utkik!
/stefan
2011 års bästa
Call your girlfriend
It's time you had the talk
Give your reasons
Say it's not her fault
But you just found somebody new
Mitt 2011 har varit ett riktigt bra popår. Ett kortkort besök i minnesarkivet bjuder på följande minnesvärda ögonblick…
1. Året började stenhårt med en flott ordnad popgenihelg i Vemdalen, där två av livets allra mest omistliga inslag, snowboardåkande och poptrivia i goda vänners lag, borgade för en ren och skär succé! Denna fenomenala tillställning följdes därefter upp med en egenordnad konsert med formidable Israel Nash Gripka - och vips var vi också framgångsrika rockpromotors!
2. En annan av årets höjdpunkter var Posies konsert på Storsjöyran. Under åren har Yran bjudit på en hel del riktigt bra livemusik men Posies var nog något av det bästa jag sett. Någonsin. Omständigheterna hade dock knappast kunnat var sämre - i en endast knappt halvfull teatersalong kunde en sittande, knappt halvfull publik fridfullt breda ut sig. Ändå bjöds vi på en riktigt ordentlig adrenalinchock! Det hela avslutades med en finurlig finess: till den sista låten ombeddes vi fåtaliga att resa oss upp och liksom låtsas vara på rockkonsert.
När sedan den låten var slut rev Jon Auer ilsket av alla strängar på sin gitarr. Litet rock´n rolligt tyckte nog de flesta. Jag är dock rätt säker på att han egentligen gjorde det mer för att slippa spela en låt till än för poserna. Hur som helst - en formidabel show!
3. I december månad tillbringade jag några fina dagar i London med familjen. Utan att jag riktigt visste hur hamnade vi en eftermiddag på klassiska skräddargatan Saville Row.
Väl framme vid det legendariska huset med adress nr 3, som än gång i tiden huserade skivbolaget Apple, kände jag snart historiens vingslag och försökte frammana känslan av hur det var den dagen då folk klängde efter fasadväggarna och Beatles för sista gången stämde upp till sång. När jag besviket noterade att de övriga i familjen inte alls var lika betaget slagna av historien sökte jag med hjälp av Youtube visa vilken historisk mark vi befann oss på. Vilket imponerade föga
Är måhända popgeniet likt så många andra rara släkten också utrotningshotad?
4. Bra musik har studsat mellan öronen under hela året. De främsta favoriterna kommer dock från sensidan av året. Bäst av alla Robyn´s magnifika Call Your Girlfriend. Själv hade jag inte ens hört låten när jag såg det märkliga Youtube-klippet med de kesoburks-skakande tjejerna i medicinstudentkören från Uppsala. Därefter har den dock snurrat åtskilliga varv i min virtuella skivspelare.
5. En annan höjdtopp är Australiensiska Wellingtons fjärde fullängdare In Transit, inspelad och producerad i London. Bandet har ända sedan öppningsspåret på första skivan varit en favorit men nu spretare det litet mindre och är mycket mer idag än igår. Lyssna och njut!
6. Slutligen, 2011 var året då vi fick en möjlighet att på riktigt kika in i Brian Wilsons mystiska musikverkstad.
Musiken på The Smile Sessions är i vissa avseenden enastående men i andra rätt så ofärdig. Hela projektet andas kreativt sammanbrott och sinande idéer. Även om skivan hade begränsats till en enkelskiva, med bara det allra bästa och mest färdiga, hade den aldrig nått till föregångaren Pet Sounds´ höjder, vilket Wilson själv medger idag. Inte desto mindre - ett spännande och lärorikt besök i musikverkstaden.
Vad bjuder då 2012? Jag har i strid med alla rådande principer, ryggradslöst beslutat mig att ge elefantsjuka Pink Floyd en sista chans. Nya storboxen är inköpt - i o f s till en ganska billig penning - och jag har redan påbörjat min långa resa från de första årens flumpop till de senare årens mer pretentiösa plattfall. Mitt första span kommer från genomlyssning av Dark Side Of The Moon och Wish You Were Here och fullängdsdebuten: Det må i o f s låta ganska bra men m u a Dave Gilmour´s smekande gitarr och Richard Wright´s fläskiga keyboards spelar Nick Mason och Roger Waters otroligt ospännande och platt. Huh! Men på de första skivorna låter det faktiskt både fräscht och friskt!
Gott slut!
tp
Årets bästa 2011 del 8 av 10
Det är alldeles åt helvete för lite garagerock på folks årsbästalistor.
The Barreracudas är en genial rock'n'roll grupp i en genre där skivbolaget inte ens tycker att det är värt att spela in en promovideo.
Men jag har "Nocturnal Mission" på vinyl och har spelat den ofta, ofta och på hög volym.
/Björn
Årets bästa 2011 del 7 av 10
Så totalt given på min lista.
När Ryan la ner tramset att leva efter rockmyten för att vara skapande så gjorde han ett av sina grannaste album i "Ashes & Fire".
/Björn
Årets bästa 2011 del 6 av 10
Jag har varit lycklig missbrukare av deras underbara popmusik sedan jag däckades av deras självbetitlade debut 1996.
Kärleken till Chris Collingwood och Adam Schlesingers oerhörda powerpopflow i både musik och text har bestått och jag bara älskar S.F.O.H.
/Björn
Årets bästa 2011 del 5 av 10
Det är förmodligen bara jag, Mats Olsson och Stefan Andersson på gd.se som vågar ha Trouble Boys "Bad Trouble" på vår bästalista.
Och miljön i videon till "Pink Cadillac", (nej, inte en Bruce-cover utan en egen låt), säger väl det mesta om hur tillvaron ibland kan vara när man är missförstådda pubrockgenier och strålande musiker.
/Björn
Årets bästa 2011 del 4 av 10
35-åriga australienskan Kasey Chambers slog igenom för tio år sedan med underbara debuten "The Captain".
"Little Bird" är album nummer sex i en countryrockpopfolk historik som är så mycket mer än bara "just another girl with a guitar".
/Björn
Årets bästa 2011 del 3 av 10
Man behöver inte leta klotet runt för att hitta årets bästa post apocalyptic rock och rodeoamericana.
Grande Roses sexspårare "Hide" är ostraffad och nästa torsdag blir de en tidig julklapp med sitt livegig på Club Corazon i Östersund.
/Björn
Årets bästa 2011 del 2 av 10
Ibland kan ett avsked vara både fantastiskt och sorgligt.
Med Glen Campbells "Ghost On The Canvas" är det definitivt så.
Och visst är det låtskrivare och maestro Paul Westerberg som sitter framför TV-apparaten och hänger tavlan på slutet i den här underbara videon.
/Björn
Årets bästa 2011, del 1 av 10
Ingen inbördes rangordning och inga långa krystade utläggningar varför just denna och de övriga nio albumen finns på min årslista.
De är bara mest spelade och mest älskade.
Och Eilen Jewell "Queen Of The Minor Key" är en av dem.
/Björn
Årets Bästa (del 1 av 2) enligt Stefan
Årets Soulstråle
Raphael Saadiq "Stone Rollin´"
Det fanns egentligen inga andra konkurrenter i år. Cee Loo Greens "The Lady Killer" banade på sätt och vis vägen för Raphael Saadiqs mer integritetstarka soulpop. The O´Jays, Smokey Robinson och Curtis Mayfield kokas i hop till en knäckig smet som är definitivt svår att få ut ur öronen. Yranspelningen blev också en oförglömlig kulmen på en grym soulplatta årgång 2011.
Årets Discosamling
Hed Kandi "Disco Heaven"
Bolaget Hed Kandi har fortsatt att ge ut bra samlingar för alla som gillar soulorienterad housemusik. Men i år kom de med en ordentlig käftsmäll.
Disco Heaven är ett långt sprudlande party som man både kan avnjuta och dansa in i en oändlighet till.
Årets Humor
The Lonley Island "Turtleneck & Chain"
Det går inte att komma ifrån att den mest tidlösa humorn kommer från Saturday Night Live-gänget och då framför allt The Lonley Island. Med låtar som "Motherlover", "Jack Sparrow", "The Creep" och "I Just Had Sex" lockade de inte bara fram skratt. De kunde också fylla vilket dansgolv som helst, var som helst i världen. Gästartister som Rihanna, Snoop, Justin Timberlake, Nicki Minaj, Michael Bolton och Akon gjorde inte saken sämre.
Årets Singel
Dr Dre, Eminiem & Skylar Grey "I Need A Doctor"
Väntan på Dr Dres "Detox", uppföljare till "2001", börjar bli olidlig. Speciellt när man mer eller mindre kan dödförklara hiphop här hemma. Men singeln "I Need A Doctor" är ett monster med brittiska Alex Da Kid bakom spakarna. Blytunga trummor och den grövsta basgången man lyckats framställa någonsin fullkomligt dumdrar genom högtalarna och mitt i allt en kristallklar refräng som slår ner som in blix i lyssnaren.
Årets Musikbok
Keith Richards "Life" (Ljudbok)
Ja ja ja... Boken kom ut 2010, men som mp3-bok fick jag den inte förrän mars 2011. Och hade lyssnat igenom den i Oktober. Så för mig är det här en 2011-upplevelse. Och vilken upplevelse sen. Karln är ett unikum. Berättelsen börjar med när Richards, Ronnie Wood och deras manager åkte fast för narkotikainnehav nere i den amerikanska södern i mitten av 1970-talet. Historien går sen tillbaka till hans barndom och för historien framåt till nutid.
Den brittiska ljudboken är det Johnny Depp som läser de första kapitlen, innan Richards själv tar över med sin skrovliga whiskeyröst.
Helt obetalbart.
Årets Box
The Beach Boys "The SMiLE Sessions"
Pink Floydarna får ursäkta. Men det snudd på tjänstefel att ge dem ett polarpris innan Brian Wilson ens varit påtänkt. Deras boxar med "Wish You Were Here" och "Dark Side Of The Moon" är ändå två rejäla fullträffar. Men man kommer inte ifrån att Brian Wilson var en ren rockopera på spåren 1967. Och att ge ut allt i en snyggt förpackad box är en kulturgärning som slår det mesta.
Visst, myten krossas ju på ett sätt, men samtidigt inte på ett annat. Även om man nu gett ut allt, så finns bara det färdiga resultatet någonstans bakom de gamla drogdimmorna i Brian Wilsons huvud. Med Beach Boys originalröster och allt. Och tyvärr kommer vi aldrig att få höra just den versionen.
Årets Jämtländska
Svårt! Jämtland har blommat ut till en fantastisk liten popnation. Främst från Hammarstrand där Landstroms "In The Bright Daylight" och Patrick Backlund Is An Arsonist talar för sig själva. Men även P-O Stjernereds Autisterna släppte den helt lysande popsingeln "Rachael Ray". Så det blir dött lopp mellan de tre.
Men kolla för Guds skull in Patrick Backlunds video. Underbart filmat av allas vår Kristofer Hedlund.
Ni gör oss gamla recensenter stolta, pojkar!
Årets Live
Israel Nash Gripka på Marité.
Vi i Popgeni är rätt ödmjuka av oss. Utom just det faktum att vi fick vara med och arrangera en av de bästa konserterna någonsin och drog vårt strå till stacken för att hypa upp den här artisten i SVerige. Med det var en välförtjänt hype av en artist som inte lämnade någon oberörd.
Årets Videos:
Med Panda Bears "Atiba Song" i bakgrunden så är det här något så ovanligt som en stämningsfylld skatevideo. Ni vet en sådan där het sommardag när solen börjar gå ner och man känner bännan på armarna samtidigt som vinden skyler av skinnet på ett behagligt ljummet sätt. Trots att man är trött så fortsätter man skatingen trots att den värsat energin har lagt sig och man börjar förbereda sig för kvällen. Makalöst snyggt filmat. Kolla framför allt hur de har jobbat med ljuset. Det är en färgstark sprudlande ljusorgie, helt enkelt.
Cee Lo Green släptte sin platta förra året. Men "Cry Baby" släpptes som singel i år. Och i videon spelar Jaleel White Cee Lo Green. Och resultatet är en retrokick med en rätt så märklig dans. Men snyggt är det.
Årets bästa plattor kommer inom kort.
Stefan Herdell
Årets bästa 2011 från TC
Årets bästa 2011 - enligt CBJ
Årsbästa 2011
Album: Pistol Annies: Hell On Heels – Ingen annan gjorde det roligare, mer själfullt och med ett underbart driv som dessa tre tjejer från Countrybranschens innersta. Någon kallade dem föraktfullt för countryns ”popdockor” – det här är en spark rätt i skrevet på den typen av fördomar…
Näst bästa album: Adele:21 – En röst att dö för och låtar som kopplar greppet och aldrig släpper. Inte att undra på att världen drabbades av Adele-sjuka 2011. Mest spelade i mitt hushåll i alla fall.
Svenska album: Melissa Horn: Innan jag kände dig – Melissa har kommit med sitt ”svåra” tredje album. Och hon möts av fördomar från folk som inte gillar allvar, en vilja att inte sälja ut sin själ och en förmåga att skapa melodier och texter som berör. Riktigt bra.
Näst bästa svenska album: môra-Per: Sockervägen – Arvikas stoltheter har efter något årtionde gjort sitt hittills starkaste album
Bästa jämtska album och tredje bästa svenska album: Landstrom: In The Bright Daylight – Göran och Carina har skapat musik och låtar som världen borde upptäcka. Deras oslipade folk/americana/altcountry är så väldigt genomförd och bra. De är dessutom ett lysande liveband vilket de bevisade på sommarens Storsjöyra.
Låt: Maroon 5 feat. Christina Aguilera: Moves Like Jagger – En klassisk hit som kommer att leva kvar i årtionden framåt. En av 2000-talets klart mest medryckande låtar.
Näst bästa låt: Foster The People: Pumped Up Kicks – soundtracket till sommaren 2011.
Svenska låt: Veronica Maggio:Välkommen in – Ingen kan som Veronica bygga en bro mellan 1960-talets största svenska röster med Monica Zetterlund i spetsen och 2000-talets bästa soulmusik.
Näst bästa svenska låt: Pernilla Andersson: Desperados – Helt plötsligt var det värt att lyssna på Melodifestivalen igen.
Bästa cover och bästa video: The Saw Doctors feat. Petula Clark: Downtown – Precis som texten säger – om man är ledsen och nere är det bara att titta på denna video och lyssna på den låt. Så skönt galet irländsk, en så skön hyllning till Petula Clark och livet. Så bra.
Bästa jämtska låt – och bästa svenska cover: Christina Kjellsson: Kent Harry Löv – Christina berättar den dramatiska och medryckande historien om Kent Harry Löv som var för fet och fick jobb på Q 8 – och jo, det rimmar i vart fall på jamtska. Och vilken Supremes-låt som utgör originalet får ni gissa själva…
Nykomlingar: Vintage Trouble – Los Angeles finaste bjuder på finsmakarsoul och kantig blues på ett underbart sätt. Att den suveräne gitarristen Nalle Colt är en utvandra skateare från Malmö gör inte musiken sämre.
Bästa musikbok: The Best Of Schlager red. Bengt Eriksson och Thore Sonesson – En samling texter från Schlagers storhetstid. En tid då rockjournalistik på allvar trodde sig kunna förändra saker och ting. Inte plakatpolitiskt som på 1970-talet utan med djup, allvar och en vilja att skriva precis som det var. Svensk rockjournalistik har aldrig varit mer angelägen än då – och det beror inte bara på min ålder.
Live – Våra, dvs IF Popgenis, egna konserter med Otis Gibbs och Israel Nash Gripka & The Fieros och alla Rootsy Live och Rootsy-artisterna på årets Storsjöyra – dvs Deadman, Kim Richey & Peter Hallström och Landstrom. Det är inte partiskt – det är alldeles sant och nästan alla som var där håller med.
Christer B. Jarlås
