Punk Britannia - 3 timmar som skakade världen...
Om skivor och skivspelare och samtiden...
/cbj
Det började för 35 år sedan i dag...
Det började för 35 år sedan i dag.
Det började för 35 år sedan i dag. Två-dagars festivalen på 100 Club i London den 20-21 september 1976 var på allvar starten för den brittiska punkvågen. Det var då uppmärksamheten tog fart på allvar. Och de då största och viktigaste banden var där - Clash och Sex Pistols. Dessutom var det debut för Suzie(jo, så stavas det på affischen)& The Banshees som hade en viss Sid Vicious på trummor.
På Youtube finns många ljudklipp från dessa kvällar. Alla har det gemensamt att ljudet är uruselt. Banden lät inte lika bra 1976 som de kom att göra under de kommande åren, men så uselt som det låter på inspelningarna lät det inte på 100 Club.
Nej vi visar istället en samtida dokumentär från 1976 om punken i UK. Och där finns också lite om 100 Club-festivalen.
/cbj
Här kan man läsa mer om The Clash den där kvällen för 35 år sedan
Här är Wikipedia-sidan om festivalen på 100 Club 20 september 1976
Must The Show Go On?
Många band återbildas och ger sig ut på turnéer som lockar nostalgiker i alla åldrar. Värre blir det om bandens mest framgångsrika och betydelsefulla medlemmar inte är i livet. Märkligt nog kan vi se många sådana band också ute på turné.
Där finns Dr Feelgood utan en enda originalmedlem liksom många andra som bara till namnet påstås vara något de inte är. Och så finns det banden som har flera originalmedlemmar men där den ledande sångaren och låtskrivaren är ersatt.
Just nu turnerar Big Country runt trots att det i år är precis tio år sedan bandets grundare Stuart Adamson hängde sig på Hawaii. Och där reser Thin Lizzy runt trots att det just nu i januari är 25 år sedan en bitter och besviken Phil Lynott avled i sviterna efter ett långvarigt alkohol- och drogmissbruk. Big Country har tagit in sångaren från The Alarm och Thin Lizzy har plockat in sångaren från The Allmighty.
The Guardian kallar fenomenet passande nog för "Frankenstein-band"...
Men är Big Country utan Stuart Big Country? Och kan Thin Lizzy utan Phil Lynott vara Thin Lizzy? Mitt svar på båda är nej! Men efter att ha läst den fina artikeln i dagens The Guardian är jag inte lika kategorisk...
Vi visar äkta vara nedan. Först Thin Lizzy från 1978 och sedan Big Country från TOTP 1983.
/cbj
Nu i fullt dagsljus - Landstrom
Minimalism från norrländsk glesbygdAv Christer B. Jarlås
Äkta par i jämtländsk glesbygd. Blues och teater möttes och med hjälp av Ulf Lundells favorittrummis skapar de ljuv musik med oslipade kanter. Landstrom var namnet och en lista här på Rootsy var ett första steg mot ökad uppmärksamhet…
Går man in på Landstroms sida på My Space presenterar de sig så här: » Äkta par i norrländsk glesbygd men med hela världen som inspirationskälla. Tänker, gnolar, nynnar, skriver, sjunger, spelar, spelar in.« Bakom Landstrom döljer sig det äkta paret Göran Lindström och Carina Landin. Musikaliskt tar de hjälp av utflyttade Ragunda-sonen och Ulf Lundell-trummisen Micke Ajax.
Den förste som uppmärksammade Landstrom på allvar var annars Håkan Olsson här på Rootsy. Förra sommaren skrev han positivt om gruppen och hade dem först på sin topplista. Läser man vidare på My Space-sidan så hyllas de av Thåström-gitarristen Pelle Ossler, Enzendohs Micke Jönsson, Björn Gidlund, Americana med författarens Jens Ganman, och många andra.
Landstroms musik är så självklar där den blandar inslag av folkmusik, country och mer traditionell. Men samtidigt är Landstrom så okända. Kontakt etableras med Kullsta utanför Hammarstrand för att få veta mer.
Vad är i korthet historien bakom Landstrom?
-Vi vill skriva egen musik och berätta våra berättelser. Landstrom är ett projekt som funnits i bakhuvudet på oss ett längre tag men av olika anledningar låtit vänta på sig. Vi vill inte låta oss begränsas av vare sig det ena eller andra. Musik är ju en konstform, ett sätt att uttrycka sig.
Vad är er egen musikaliska bakgrund före Landstrom?
- Har spelat mycket blues genom åren, med bl.a The Great Elmos. Har också spelat i en rad andra konstellationer, mestadels inom rock/blues-genren(Göran)
-Har burit diverse konstiga lådor med blåsinriktade instrument i den kommunala musikskolan. Teatersvängen är väl annars kanske mer min bakgrund.(Carina)
Hur skapar ni er musik och era texter?
-Vi utgår oftast från Carinas texter. Göran brukar få lyssna på en del låtembryon inspelade på en liten skraltig fickbandspelare. Ibland gör vi tvärtom, Göran har en halvfärdig låtidé som Carina använder som inspiration för textskrivande. Utifrån detta börjar vi bygga låtarna. Vi spelar in allting hemma på »kammarn« med relativt enkla medel. Göran försöker använda studion som ett instrument för arrangemang. Lite som Daniel Lanois och T-Bone Burnetts sätt att arbeta.
-Den ende samarbetspartnern vi brukar anlita är Micke Ajax, som brukar sätta trummor och slagverk från sin studio i Stockholm. Det blir en del fil-skickande...Vi är enormt tacksamma för Mickes roll i det hela, han vet hur vi vill att det ska låta.
Vad är egentligen typisk Landstrom-musik?
-Ursprungsideerna är ofta minimalistiska och ibland lite naiva. Utifrån det försöker vi sätta en färg på musiken. Det kan hamna lite hur som helst. Vi har inte för avsikt att hamna i någon speciell genre. Vi är dock svaga för det där lite fulsnygga, skönhet kan finnas i så många skepnader.
Spelar ni live?
-Vi har bara gjort en spelning inför publik. Vi har dock fått lite förfrågningar om att spela live, så vi får se vad som händer. Live är inte Landstrom en duo, utan ett band. Annars skramlar det så dåligt.
Hur är det att sitta borta i Ragunda och skapa rockmusik?
-Kanske finns det någon slags melankoli i det vi gör. Kullsta utanför Hammarstrand, där vi bor är hur inspirerande som helst för att skapa musik. Inspirerande strömningar utifrån världen kan man ju ta in på enkla sätt nu för tiden. Att bo i glesbygd är underskattat.
Vad gör ni till vardags när ni inte gör musik?
-Jag arbetar som slöjd/musiklärare. Jakttokig Timrå-fanatiker, fostrar egna barn.(Göran)
-Jag arbetar på Ragunda kulturskola och just nu i projektet »Kreativa Ragundadalen«. Arbetar med sommarens »En Midsommarnattsdröm« i Döda Fallet.Skidgalning, både uppför och nerför, fostrar egna barn.(Carina)
Vad är en tänkt framtid för Landstroms musik?
-På något sätt vill vi ju ge ut vår musik, men är CD-skivans tid förbi? Något mer än en Myspace-sida blir det nog inom en inte alltför avlägsen framtid. Livespelningar kommer det också att bli förstås.
Vad har er My Space-sida betytt?
-Vi har fått enormt mycket respons på våra låtar via myspace. Myspace är ju rätt fantastiskt, man kan gratis nå ut över hela världen med sin musik. Utan inblandning av skivbolag m.m. Vi har tex lika mycket lyssnare i USA/England som i Sverige.
Vad gillar Landstrom att lyssna på just nu?
-Vi har lyssnat mycket på Ossler det sista året. Ett annat band som vi gillar är underbara The Low Anthem. I övrigt är influenserna många. Det finns så enormt mycket bra musik att lyssna på idag, ny som gammal.
Vad är nästa sak som händer för Landstrom?
-Vi har en massa ideer att jobba vidare med. Men det viktigaste är nog ändå att Göran blir kvitt sitt gips på vänsterarmen efter ett båtbensbrott i mars (idrottsskada). Fenderförstärkarna har fått stå tysta alltför länge nu. Kanske någon festivalspelning i sommar...
-Annars är det mycket teater också nu. Carina som producent och Göran som teatermusiker tillsammans med Lasse Sörlin och Micke Ajax i sommarens »En midsommarnattsdröm« i Döda Fallet.
Ja, där tog frågorna slut och parets barn vill iväg till en majbrasa. Det är givetvis viktigare än att föräldrarna ägnar sig åt musikintervjuer. Men Landstrom lovar att återkomma - Och det tog nästan ett år men som sagt, den 16 mars är det dags för Landstrom i fullt dagsljus
Rock & Roll är hans filosofi - Elliott Murphy kommer tillbaka !
Men inför återbesöket visar vi i dag dels en intervju från ett tidigare Sverigebesök - ett klassiskt klipp ifrån Måndagsbörsen 1981 - och under den kan ni läsa intervjun jag gjorde för Östersunds-Posten inför besöket på årets Storsjöyra. Den intervjun finns inte ute på internet tidigare.
Här kommer först Elliott Murphy i Måndagsbörsen för snart 30 år sedan:
En levande legend. En kulthjälte. Slitna uttryck som här är alldeles befogade. Elliott Murphy har en nästan 40-årig karriär inom rock & roll. En gång i tiden var han främst av alla som då kallades för en ny Bob Dylan. 2010 gör han drygt 100 spelningar per år och i höst kommer hans trettionde album. I sommar kommer han för första gången till Storsjöyran.
- Min relation till Sverige är fascinerande. Mina första besök var i början av 1980-talet. Jag spelade i teve och radio och turnerade flitigt. Så satsade jag mer på andra länder och tappade kontakten lite. Men sedan tre år tillhör Sverige de länder jag turnerar i. Nyss var jag i Falkenberg, en liten stad, jag gjorde en solospelning på en absolut fullsatt teater, en fantastisk kväll…
|
E |
lliott Murphy debuterade 1973 med ”Aquashow”, en debut som brittiska Uncut häromåret utsåg till en av tidernas bästa. Sedan var han på toppen. Amerikanska Rolling Stone jämförde honom med Bruce Springsteen och menade att Murphy var den som borde lyckas bäst av de två. Han spelade på New Yorks scener tillsammans med de musiker han delade med bland andra Patti Smith. Han fick åka till London och spela in med Phil Collins och Mick Taylor. Kritikerna älskade det han gjorde men skivorna sålde inte tillräckligt för de stora bolagen.
- När jag började tvivlade jag aldrig på rock & roll. Men när Columbia sparkade mig 1977 trodde jag att allt var slut. Men jag kom igen. Jag gjorde mina egna skivor och sökte distributörer. Jag turnerade och i dag har jag gjort över trettio skivor. Som en av mina låtar heter ”You Never Know What You´re In For”.
Hemma i Paris
Jag når Elliott på hans mobil hemma i Paris. Han är en artist och låtskrivare som i sina texter gärna anknyter till litteratur, konst, film, musikhistoria, historiska personer. Vi kommer in på gränser mellan kultur och populärkultur och mellan länder. Elliott Murphy har själv gett ut en rad böcker, en gång skrev han journalistik och noveller för Rolling Stone och Heavy Metal och förra året var det i hans nya hemstad Paris en utställning om hela hans karriär.
- När jag skrev min första roman trodde inte förläggarna att rockmusiker skulle kunna skriva böcker. Men för mig är Chuck Berry en lika betydelsefull poet som Walt Whitman. Och med de musiker jag spelar så pratar vi lika mycket om film och böcker som om musik. Jag vill riva ner gränserna.
- Rock & roll är min filosofi. Jag ser mig som en modern trubadur. Jag spelar massor av konserter. Och konserter är än viktigare i dag. På en konsert har man personlig kontakt med de andra i publiken och med artisten. Vi har inte så många sådana tillfällen kvar i våra liv.
I dag är han trött på alla frågor om Springsteen. Men han och Bruce är goda vänner och varje gång Springsteen spelar i Paris har Elliott varit uppbjuden på scenen. Ibland har de gjort sin smått klassiska duett från Elliotts CD ”Selling The Gold”, ibland en låt av Elliott och senast sjöng Elliott och hans son Gaspard med i ”Born To Run”. Jag säger att Elliott är en kulthjälte. Han skrattar.
- Jag är glad över att vara en hjälte av vilket slag som helst. För mig är det en fråga om överlevnad. Jag måste vakna varje dag och återuppfinna mig själv.
Kulthjälte
Men visst är Elliott en kulthjälte som har fans som lägger hela sina semestrar efter hans turnékalender. Gissningsvis kommer några av de mest trogna till Östersund i juli. När han gjorde en soloturné i Sverige tidigare i år fanns där fans från Spanien och Frankrike som åkte mellan orterna.
På 1970-talet talades en massa om vem som skulle bli den nya Dylan. Då anade nog ingen att Dylan själv skulle hålla på för fullt till och med trettio år senare. Elliott Murphys namn tillhörde de som då nämndes flitigast som kronprins.
- Ja, en del trodde att det där var som en slags förbannelse. För mig var det tvärtom. Att bli nämnd samtidigt som Dylan är en stor ära. Och alla vi som kallades det håller på än. Nu har jag till och med uppträtt med Dylan.
Elliott Murphy kommer till Östersund tillsammans med sitt helfranska band NAS – The Normandy Allstars för att spela på Storsjöyran. Ett besök han verkar se fram emot.
- Vi gillar festivaler. Det är som en firmafest för oss musiker. Vi försöker hinna höra så många andra som möjligt. Och bara inte publiken är för full brukar det vara extra kul att spela. Alla i mitt band är fransmän. Olivier Durand har jag spelat med i sexton år – han är en av världens bästa gitarrister.
Till hösten kommer en ny CD. Den här gången producerad av Gaspard Murphy, Elliotts son som studerar till producent i USA och dessutom har något projekt på gång i Umeå.
- Ja, det är kul att jobba med någon vars uppfattning om rockmusik börjar med Van Halen, säger Elliott med ett stort skratt.
Så vad kan publiken på Storsjöyran förvänta sig?
- Den bästa show de någonsin hört i sina liv!
Men så säger ju alla ?
- Ja, men vi ska bevisa det. Det blir låtar från hela min karriär, nytt och gammalt och någon favoritcover.
Christer B. Jarlås
FAKTA:
Elliott Murphy är född i mars 1949
Han växte upp i Garden City på Long Island, New York(Och han står på stadens Wikipedia-sida som en av stadens mest kända, bland idrottslegenden Joe Namath, Kojak-skådespelaren Telly Savalas med flera). Föräldrarna var i showbusiness och drev bland annat en vattenshow. Elliott med band vann redan 1966 New York State Battle of Bands. Sedan spelade han på gatorna i Europa och dök till och med upp i en scen i Fellinis film Roma
Skivdebut 1973 med “Aquashow”. Har sedan dess gjort 29 skivor på olika bolag. Den 30:e släpps i höst.
Mest kända låtar: ”Last Of The Rockstars”, ”Rock Ballad”, “Summer House”, ”You Never Know What You´re In For”, “Drive All Night”
Bor i Paris sedan 1989. Gift med en fransk skådespelerska. En son, Gaspard.
Aktuell: Spelar tillsammans med The Normandy Allstars på Rockland i Sala den 29 oktober 2010 och på Kägelbanan i Stockholm den 30 oktober 2010. I bandet ingår gitarristen Olivier Durand som bland annat spelat med Little Bob Story
Hemsida: www.elliottmurphy.com
Nedan ett extra bonusklipp från Springsteens turné 2005. Tyvärr ingen film bara en stillbild - men lyssna på den fina duetten:
När Nashville kom till byn - Kim Richey i Frostviken
Peter Hallström till vänster, Kim Richey i mitten och Magnus "Buster" Rudfäll till höger.Foto från Gäddede kyrka: Kerstin JarlåsHej vänner, är tillbaks inom täckningsområde och allt. Men turen till fjällen gav mer än väntat. Det blev bland annat en intervju med en tjej som skrivit två USA-ettor, åt bl a Trisha Yearwood, haft sina skivor nominerade till årets countryskiva, varit Grammy-nominerad två gånger, är med på Ryan Adams klassiska "Heartbreaker", har skrivit låtar åt Dixie Chicks, Brooks & Dunn och några tjog andra och på helt nya skivan bland annat skriver en fin låt med Mark Olson.Dessutom slog hon igenom hela 39 år gammal - det finns hopp för alla.
I kväll, torsdag, spelar Kim Richey på Hotell Malmens lilla bar i Stockholm.
Här kommer sanningen om Kim Richey i Jämtland - exklusivt skriven för Rootsy.nu men där har den funnits sedan i helgen så Håkan tycker nog det är OK att den kommer här på bloggen också, hoppas jag:
Frostviken. Norra Jämtland. Närmare till Norge än till mer bebodda svenska trakter. Mest brunbjörnar per capita i världen. Men inte så många människor. En trakt som såväl politiker som Gud oftast verkar ha glömt. Sommaren 2010 inträffade ändå något märkligt…
Per-Olof Sundman hittade hit en gång. Han drev pensionat i Jormvattnet och började skriva här. Beppe Wolgers kom hit och skrev ett antal fina poesiböcker och en stor del av hans underbara barnfilm ”Dunderklumpen” utspelar sig här. Allt sedan denne skribent föddes har jag åkt hit upp till en by ingen utom några få känner till vid sidan av alla allfartsvägar och redbarhet. Häromdagen var min dotter ute med kanoten med vår Golden Retriever. Hon kom tillbaka och sade att det står en kvinna där borta på Busters brygga och sjunger. Jag gick ner och tittade. Såg den blonda kvinnan och såg Magnus ”Buster” Rudfell vid pianot.
Det visade sig att kvinnan är Kim Richey. Alla som hört Kim vet att hon gör musik man vill höra mer av. Men hur kommer det sig då att en av Nashvilles bästa låtskrivare står på en brygga vid en liten nordjämtländsk sjö och sjunger? Jag går givetvis över till granngården, där finns huset som min far växte upp i och som min farfar en gång för runt 80 år sedan tvingades flytta till när ett idiotiskt borgensåtagande gjorde att han fick sälja sin rika föräldragård. Det hade kunnat bli en sorgsen countryballad i sig. Men det var inte det. Åtminstone inte nu.
Låtskrivarresa
Kim tar emot i det mindre röda huset nere vid sjön. Ett hus min farbror en gång byggde. Vad gör du här, frågar jag?-Jag var i november förra året ute på en låtskrivarresa. Då kom jag till Peter Hallström och vi började skriva musik ihop. Sedan kom Peter till mig i Nashville och vi fortsatte. Då frågade han om jag inte hade lust att komma till sommaren och berättade om den konsert han och Buster brukar ha. Jag sa ja, men hade ingen aning om vart vi skulle, berättar Kim och ler.
Det märks att hon trivs här nere vid sjön där hon badat varenda dag tillsammans med Peters barn. Det har däremot inte blivit så mycket låtskrivande. I stället massor av bad, utflykter till det vackra Hällingsåfallet, den samiska kultplatsen Ankarede och inte minst en konsert inför en alldeles fullsatt Gäddede kyrka torsdagen den 5 augusti.
Peter Hallström är, för den som inte vet det, en av Sveriges mer framgångsrika låtskrivare. Två av hans mest kända låtar är Björn Skifs-klassikern ”Håll mitt hjärta” och Sarah Dawn Finers ”I Remember Love”. Peter är mycket god vän med Magnus ”Buster” Rudfell ,en kille med rötterna i Skåne som ett tag fanns med i Stockholms musikalvärld i olika körer och annat. Men numer bor ”Buster” i Frostviken där han arbetar som kyrkvaktmästare och ägnar mycket tid åt sin hobby med draghundar. För några år sedan köpte han och hans Maria fastigheten som en gång var min släktgård. Där lever de med sina barn och alla sina hundar.
2010 var fjärde gången som Peter och ”Buster” gav en gemensam sommarkonsert och det var tredje gången i Gäddede kyrka. Den stora skillnaden i år var att de gästades av Kim Richey. Kim spelade gitarr och sjöng sex egna låtar och körade på en av Peters senaste låtar. En alldeles fullsatt kyrka, minst 150 personer, stod upp och jublade flera gånger. En smått magisk kväll i den vackra kyrkolokalen. Ännu mer magisk för oss som där begravt föräldrar, farföräldrar och farbröder.
-Jag älskar att spela i kyrkor. Ljudet blir alltid så fantastiskt. Vilken publik det var. Underbart. Och nästa vecka ska vi spela tillsammans i Stockholm. Då blir det tillsammans med Peters spelkompisar, ett lysande band med så många musiker att vi säkert blir fler än publiken.
”Knackebrood”
Under konserten berättade Kim om hur mycket hon trivs i Frostviken. Och att hon hotat ”Buster” och hans Maria att hon ska komma och bosätta sig hos dem.-I said I could live on ”knackebrood” and cheese…
Kim Richey har samtidigt tagit ett stort steg I sitt eget liv. Efter mer än 20 år i Nashville, hon flyttade dit 1988, har hon brutit upp och flyttat till London.
-Jag gillar Europa. Jag har många vänner i London och har nära till Köpenhamn och till Peter i Stockholm. Det var mitt musikförlag som föreslog att jag skulle flytta dit. När man är i Nashville så är man bara där, om du förstår vad jag menar. När jag är i London kan jag flyga till Nashville. Men London är hemma.
På den nya skivan , den fina ”Wreck Your Wheels”, som släpps i USA i september, finns den intagande låten ”Careful How You Go” som hon skrivit tillsammans med Will Kimbrough.
-Jag har en låtskrivarvän i London, inte Will, som lever ett riktigt musikerliv. Sover hela dagarna och är uppe hela nätterna. Vi brukar vandra runt mitt i London när alla andra sover. Vi ser rävar och råttor. Och en gång i vintras föll snön över London när vi vandrade runt. Det var så vackert och de få vi mötte var så uppåt, det snöar inte så ofta i London. Då kom den texten till.
Kim Richey har samarbetat med många låtskrivare genom åren. På nya skivan är det förutom Will Kimbrough bland annat Mark Olson, Boo Hewerdine, Pat MacLaughlin och ett antal till som hon skrivit låtarna med.
-Ja, för mig är det fantastiskt att resa runt och skriva låtar tillsammans med andra. Många låtskrivare har blivit riktigt nära vänner på det sättet. Det är faktiskt ett lysande sätt att möta nya vänner, det kan jag rekommendera, säger hon med ett nytt stort leende.
-Och jag har aldrig förstått varför man ska sitta helt ensam i ett rum för att skapa musik. Det är ju tråkigt. Det är mycket roligare att skriva tillsammans med någon, fortsätter hon.
Tillsammans med Peter Hallström har det redan blivit två helt nya färdiga låtar. Uppe i Frostviken skulle de egentligen skriva fler låtar. Men livet med Peters familj och ”Busters” familj var så mycket roligare. Kanske fortsätter de skriva låtar i Stockholm – om de hinner. För spelningen i Malmens lilla hotellbar på torsdag den 12 augusti är något hon ser fram emot.
USA-turné
I september släpps nya ”Wreck Your Wheels” i USA.-Ja, då blir det dags att åka hem igen. Det blir en sexveckors turné med band. Vi kommer att spela från den nya skivan och en del äldre låtar.
Hur är då skillnaden mellan de låtar hon skriver åt sig själv och de hon gör åt andra?
-Inte så stor. Men med åren kan jag ändå se att låtarna jag gör åt andra blir mer och mer pop. Men min ambition är att göra så bra låtar som möjligt.
Jag säger sedan givetvis att jag hoppas att hon kommer tillbaka till Sverige och spelar. Jag berättar att jag precis varit på Storsjöyran och att jag hoppas att hon kan komma dit någon gång. Jag nämner Josh Rouse och Elliott Murphy som två skickliga låtskrivare som jag mötte där för ett par dagar sedan.
-Josh känner jag. Han är ju från Nashville. Hans fru, eller exfru är det ju nu, brukar sköta mitt hår. Han är en riktigt bra låtskrivare.
Vi kommer in på att Josh Rouse numer bor i Barcelona och jag berättar att Elliott Murphy, uppvuxen på Long Island, sedan tjugo år bor i Paris. Och så nu då Kim som flyttat till London.
-Ja, du ser. Jag är en del i en trend.
Jag lämnar Kim till att packa ihop inför resan söderut. Jag går i stället uppför backen till huset där Peter Hallström med familj har bott i veckan. En liten Jack Russel-valp kommer och skäller högt.
-Ta det lugnt. Han är en vän och ingen fiende, säger Peter till hunden.
Vi har träffats tidigare. Peter är ju numer en tradition i byn. Tidigare var det fantastiskt nog att ha en av landets skickligaste låtskrivare här. Nu har han dessutom komponerat en instrumental väldigt vacker låt till byn. Den fick inleda konserten i kyrkan. Så nu är det Peter och Beppe Wolgers som tillägnat denna lilla by, som en gång hade bara en bofast invånare, nu är de sju, något verk. Det finns en dikt av Beppe i ”Röster från Vattudalen” och ett musikstycke av Peter. Det är inte dåligt.
Kims storhet
Men nu skulle det handla om Kim Richey.-Ja, hon är helt fantastisk. Hon är så lätt att arbeta tillsammans med. Hon är dessutom väldigt snäll och väldigt trevlig. Det är långtifrån alla i den här branschen ska du veta, säger Peter med eftertryck.
Peter forsätter med att berätta om deras samarbete. Och han avslöjar att han inte riktigt förstod Kims storhet från början.
-Men när jag var hos henne i Nashville satt vi och jobbade. Sedan skulle vi bara gå ut och ta en kaffe. Vi hann knappt komma ut innan folk kom fram och började krama om henne och många ville tacka och andra bara hälsa. Jag förstod först ingenting och tittade på Kim. Hon ryckte på axlarna, som för att förklara att det bara var så.>br> Peter har dessutom andra tankar för framtiden.
-Kim spelar flera veckor per år i Australien. Och i England är hon väldigt efterfrågad. Nu ska vi göra spelningen på Malmen. Det vore kul att göra fler spelningar i Sverige framöver. Har du tips så hör av dig, avslutar Peter. För nu måste han packa bilen och hjälpa hustrun att städa ur ”Busters” andra hus. Ett väldigt fint hus nära bäcken, ett hus som min faster en gång byggde, och som en annan av mina farbröder senare byggde ut.
Tänk, så det kan bli, här flyr man undan för att ha semester efter en intensiv musikhelg med sex recensioner, intervjuer och två krönikor. Och så dyker en av världens bästa kvinnliga artister och låtskrivare upp. I min lilla by. På min farfars gamla gård. Längst upp i norra Jämtland.
Nu har Peter Hallström med fru, barn och Kim Richey rullat söderut. Kvar är den fina, senaste, skivan som Kim signerat till min fjortonåriga dotter. ”Hej Kerstin! Glad you heard us in the canoe! Love Kim” står det på “Wreck Your Wheels”. En cd vi båda gillar, och som även min 80-åriga mor som också var med på konserten i Gäddede kyrka gillar…
Christer B. Jarlås
Fotnot 1: Byn där Kim Richie bodde första veckan i augusti 2010 heter Storvattnet. Försök att hitta den på en karta om ni kan? ”Mitt favoritställe på jorden”, sade Peter Hallström i Gäddede kyrka när han presenterade sitt specialskrivna musikstycke. ”You live in one of the most beautiful places in the world”, sa Kim Richey. Men tala inte om bynamnet för så många fler. ”Det är allt je säg” som Beppe avslutar sin dikt ”Anders Erik i Storvattnet”…
Fotnot 2: Förlåt alla personliga referenser i texten. Men jag hade aldrig, aldrig, någonsin trott att jag skulle kunna göra en intervju med en internationell artist och låtskrivare här, så ja, det gällde liksom att ta chansen…
Elliott Murphy för sista gången, åtminstone i dag...
Kul att läsa alla hyllningar om Elliott här på bloggen, i artikelkommentar i ÖP och i krönika i Sundsvalls Tidning. Och på Akkurat i går var åtminstone personalen lyriska enligt deras Twitter. Elliott själv var otroligt nöjd med Yran och hela bandet kommer mer än gärna tillbaks. Ovan en bild tagen av mig i februari 2009. Och nedan en intervju från då - publicerad både i LT och på nätet på Rootsy./Christer
Elliott Murphy är tillbaka...igen
Han gjorde låten ”Last Of The Rockstars” på sin skivdebut. Det var 36 år sedan. I dag turnerar han ständigt runt Europa och möts av en ökande skara beundrare. En del så fanatiska att de ser runt 30 konserter per år. Elliott Murphy är en synnerligen levande legend. Och i vår kommer han tillbaka till Sverige…Vi möts på ett hotell en februarieftermiddag, någon timme innan han ska göra en unik solospelning på Big Ben i Stockholm. Det är hans första solospelning på årtionden. För tredje året i rad spelar alltså Elliott Murphy i Sverige. Innan dess var det ett långt uppehåll.
- Ja, jag var här mycket förr. Men i slutet av 1980-talet var det som att allt skulle handla om pop i Sverige. Men nu är jag här för tredje året i rad på min ”comeback swedish tour”.
Hans karriär har haft många toppar och många dalar.
- Jag har lärt mig att riktigt framgång mäts i överlevnad. Inget annat. Nuförtiden talas det ofta om hans kontakter med en framgångsrik kollega. Och visst, det låter som ett skämt när han säger det mot slutet av solokonserten på Big Ben i Stockholm:
- Bruce ringde mig i går. Han hade hört att jag skulle spela i Stockholm och ville att jag skulle spela en av hans låtar för han behövde lite uppmärksamhet för att sälja biljetter till sina spelningar. Jag svarade ”Oh No, not again”, säger Elliott Murphy med ett stort leende, innan han spelar en Springsteen-sång, kvällens enda cover.
The New Dylan
Men Bruce och Elliott började en gång samtidigt, där de kom från var sin sida av New York. De var konkurrenter i klassen som ”The New Dylan”. Och i en recension i Rolling Stone spåddes Elliott bli den större av de två. Nu bjuds Elliott Murphy upp på scenen varje gång Springsteen kommer till Paris. Senast medverkade Elliott och hans son Gaspard i ”Born To Run”. Men det där med ”The New Dylan” var jobbigt då när han ville nå ut med sina egna låtar.- Ja, men alla vi som kallades det håller ju faktiskt på än. Och på Wikipedia står det att jag ska ge ut en cd med Dylan-låtar. Så det är nog sant även om den inte är inspelad än. Men det kan bli både Dylan och Springsteen. En sådan skiva hade jag aldrig gjort på 1970-talet…
I tjugo år har Elliott Murphy bott i Europa. I Paris.
- Ja, märkligt nog så är det så av vi mer textorienterade singersongwriters uppskattas mer i icke engelskspråkiga kulturer än hemma. Det gäller inte bara mig. Så har det varit för många som Leonard Cohen och andra.
I januari var han tillbaks i USA på turné för första gången på tolv år och mötte ny och gammal publik och media. En häftig upplevelse, men mötet med media förvånade.
- Ja, det var lite märkligt. De sa att jag var en pionjär som independentartist. Men anledning till att jag spelade in mina skivor och lät olika bolag ge ut dem var ju för att det var enda sättet för mig. Och nu ses jag som en pionjär.
Förutsägbar
Jag säger att hans karriär inte precis har varit förutsägbar.- Där har du fel. Jag har hela tiden skrivit låtar och har gjort allt för att få spela in dem och få spela dem live. Så var det när jag började och så är det än, säger han med eftertryck.
Elliott Murphy har skrivit många sånger. Och många texter är långa. Han skämtar om att han borde ha gjort som Robert Johnson i stället. Han hoppas mycket på att Barack Obama ska dra igång ett program för gratis teleprompters för rocksångare som fyllt femtio. Elliott Murphy gör drygt hundra spelningar per år. De flesta på kontinenten. Dels som duo med franske gitarrvirtuosen Olivier Duran och dels med NAS; som ska uttydas The Normandy Allstars. Till Sverige i slutet av maj har han med sig NAS.
-Ett härligt band. De är alla från Le Havre. Det är som Frankrikes Liverpool. Ändå låter de amerikanskt. En del påstår att det var telefonen som förenade världen. Jag hävdar att det var elgitarren. Se på musik - var den än spelas så står det någon där med en Fender.
Internetpionjär
Men det är inte bara som independentartist som Elliott Murphy är pionjär. Han var tidigt ute med att dela med sig av sin musik på Internet.- Ja, Internet är min arena. Mina nya fans har mött min musik på Internet. Jag behöver inte spela på stora sportarenor. Jag når ännu fler på nätet. När jag miste mitt skivkontrakt med Columbia 1978 blev min nästa skiva en bootleg. Det struntade jag i, jag var bara så glad att någon ville ge ut en skiva med mig. Därför tillåter jag inspelningar och fildelning. Och mina fans har inte missbrukat mitt förtroende.
Elliotts inställning har lett till att i stort sett alla hans konserter spelas in och sprids vidare till hans fans. Även den unika spelningen på Big Ben i Stockholm spelades in och ska snart finnas tillgänglig hos fansen. Det korta sverigebesöket i februari berodde på att hans svenske bokare Anders Johansson fyllde år.Det är ofta lojala fans som Anders som jobbar för Elliott och ordnar spelningar runt världen.
- Och det där gör mig så glad. När jag ser de mest trogna längst fram på en spelning måste jag anstränga mig mer. Jag vet ju att de var på förra spelningen och kommer att gå på nästa. Nuförtiden mäter jag hur lyckad spelningen var i svett. Ju blötare jag är ju bättre har det varit. Men annars är en spelning som att flyga ett flygplan. Och när det riktigt lyfter , ja då glömmer jag allt och blir 25 igen…
Som en drog
Det är via Internet och spelningar Elliott Murphy ständigt utvidgar sin publik. Det är som sagt inte ovanligt att den som besökt en spelning återkommer.- Ja, jag är som en drog, skrattar han. Men jag är nog en bra artist att vara en fan till. Mina konserter är sällan dyra. Det är inga problem att träffa mig efter spelningarna. Och mycket troligt så spelar jag den låt som de önskar.
Det senare visade sig inte mins på Big Ben när någon skrek på den gamla låten ” Lady Stiletto”. Och Elliot mindes inte först sin gamla text som var en hyllning till Patti Smith. Men så småningom satt den där. Patti Smith var en artist han delade både scen och musiker med en gång när han kom fram på New York-scenen i fotspåren på sina idoler i The Velvet Underground.
En ny skiva är på gång. Elliott Murphys trettioförsta sedan debuten med ”Aquashow” - och den senaste ”Notes From The Underground” kom förra året. Den nya cdn ska komma i höst och kanske kommer den att heta bara ”60”. Den ålder han fyller i mars i år. När han fyllde femtio hade fans på hans mailinglista ”Night Lights” samlat ihop och gav honom en Picasso-litografi. Vad de ger i år får han se på den traditionella födelsedagskonserten om en knapp månad.
En unik kväll
Visst, en gång var han på väg att ge upp. Det var på 1980-talet. Han började läsa juridik och fick praktik på en juristfirma. Det var en firma som arbetade mycket med musiker och artister.- Men jag slutade när chefen kom och berättade att många klienter undrade varför den där duktige låtskrivaren satt där på kontoret och skrev maskin, det är enda gången jag tvivlat.
I maj kommer Elliott Murphy tillbaks till Sverige för tre spelningar med band i Stockholm, Göteborg och Uppsala.
- Det blir min första spelning i Göteborg på årtionden. När jag bodde i Rom 1971 hade jag en flickvän från Göteborg, undrar om hon dyker upp…
Nu är Elliott gift med en fransk skådespelerska som försöker få honom intresserad av Lars Norén. Deras son Gaspard har flyttat till New York för att börja på universitet.
Och för dem som planerar att se honom i maj vill Elliott Murphy förvarna:
- Varje kväll på scenen är unik för mig. Det får aldrig bli rutin. Jag är så tacksam att få vara där på scenen och jag vill kunna komma tillbaka. Så jag gör alltid mitt bästa för att få fortsätta spela…
Text och foto: Christer B. Jarlås
FAKTA:
Elliott Murphy är född i mars 1949
Han växte upp i New York
Skivdebut 1973 med Aquashow
Mest kända låtar: ”Last Of The Rockstars”, ”Rock Ballad”, ”You Never Know What You´re In For”, “Drive All Night”
Bor I Paris sedan 1989
Aktuell: Gör tre spelningar i Sverige 28 maj Pustervikskällaren i Göteborg, 29 maj Katalin i Uppsala, 30 maj Kägelbanan i Stockholm
Hemsida: www.elliottmurphy.com
