En gång kung alltid kung
Paul Collins
"King Of Power Pop!" (Alive Naturalsound Records)
PPPP
Visst fan är det lite kaxigt att som 50-plussare utnämna sig själv till kungen av en genrer som innehåller så oerhört många andra som bevisligen också aspirerar på den titeln.
Men Collins har musikhistoriskt helt klart belägg för att sticka ut hakan på det viset. Samtidigt är albumtiteln en solklar kärleksförklaring till genren som sådan, och allt blir klart och tydligt i texten till titelspåret.
Ränderna går helt enkelt aldrig ur. En gång powerpop för alltid powerpop.
Paul är helt klart en kultfigur inom genren och var på 70-talet en viktig person på Los Angeles powerpop scen. Tillsammans med Jack Lee och Peter Case (senare The Plimsouls), så bildade han bandet The Nerves 1974. Lee skrev både ”Hanging On The Telephone” och ”Come Back And Stay” som man lirade långt innan Blondie och Paul Young fick stora hits med dem.
1977 bildade Collins The Beat, en konstellation som lirade högenergisk rock och pop i The Beatles, The Kinks, The Who, The Raspberries och Big Stars ljudspår.
Den självbetitlade debuten på CBS 1979 är inget annat än ett lysande verk på ämnet med låtar som ”Rock ´n´Roll Girl”, ”Walking Out On Love”, ”Work-A-Day-World”, ”You Wont Be Happy”, ”Different Kind Of Girl” och ”Working Too Hard”, för att nu plocka några av russinen ur den kakan.
”The Kids Are The Same” (1981), ”To Beat Or Not To Beat” (1983) och ytterligare några fina album följde för Paul Collins Beat, utan att man till 100 % lyckades pricka samma nerv som på debutalbumet.
När man la ner gruppen i slutet på 80-talet så drog Collins igång en solokarriär som oftast i det tysta har rullat på fram till nutid.
Klart orättvist om man vet vad han har åstadkommit under åren.
Dags för upprättelse nu då för ”King Of Power Pop” är en platta som hudnära återupplivar nerven, attacken och de oemotståndliga låtarna från förstlingen.
2.01, 1.58, 2.11, 2.26, 2.05, 2.24 och 2.39 är några tidsintervaller som passar som hand i handsken när powerpop ska förpackas.
Det är också inom de minuterna och sekunderna som Collins-verk som ”C'mon Let's Go”, ”Do You Wanna Love Me”, ”Doin' It For The Ladies”, ”Hurting's On My Side”, ”Don't Blame Your Troubels On Me”, ”Many Roads To Follow” och bländande covern på Flamin' Groovies ”You Tore Me Down” faller lika exakt som dominobrickor.
Liknande artister: Shoes, The Plimsouls, Dwight Twilley, 20/20,
Björn Bostrand
