Popgeni

Utanför fönstret är kvicksilvret en bra bit under noll. Runt om i kvarteret byts det här och var om till vinterdäck och då jag alldeles nyss var på väg till tvättstugan mötte jag en granne som tittade upp i den kalla stjärnklara kvällshimlen och muttrade "jaha, men det är i alla fall varmt och gott inomhus".
Tillbaka i lägenheten igen. Via nyheterna får jag veta att i Malmö är det en eller flera galningar som sätter kulor i människor med invandrarbakgrund. Trots värmen i köket fryser jag till och tankarna går till de första av planerade 300 asylsökande som under dagen anlänt till Östersund.
Vad känner de här och nu?
Vilse i ett främmande land, med förhoppningar om ett nytt liv, en nystart utan förföljelser, vapen, hot, svält och förtvivlan. I väntan på ett besked om man får stanna i drömlandet Sverige, nu placerade i ett för tillfället kylslaget Jämtland som uppenbarligen inte riktigt hängt med i vad som händer runt om oss i stora världen.
Om jag har förstått det rätt är flyktingströmmen till Europa ovanligt stor just nu. Oro i Afganistan, Pakistan och Irak har spätts på med Nicolas Sarkozys crazyness mot romerna i Frankrike, som i sig har gett ringar på vattnet till ett nyuppväckt hat mot folkgruppen ifråga runt om i Europa.
Vi som lever i denna underbara stad, med den karga Storsjön och det sagolika fjällmassivet i väster har fått en hink med iskallt vatten över huvudet att vi är ett med en större gemenskap än vad vi någonsin förstått. På andra sidan Frösöbron finns det ett gäng människor som sörjer. Som saknar. Man har sorg över att ha lämnat sin kultur, en trygghet med vänner och bekanta. Här och nu vet man inget om framtiden.
Vem vill ha mig?

"Before we packed our bags
And left all this behind us in the dust,
We had a place that we could call home,
And a life no one could touch."
(Rise Against: Prayer of a refugee)

Det är trasiga människor som nu fått en tillflykt på Frösön att andas ut i. Jag vet inte om de kom med flyg, men om de gjorde det och fick se de vitklädda fjällen, fanns nog en och annan undring om var i helvete de hamnat. Det Swedenmarska annalkande novemberhelvetet är inte precis en sida av Jämtland som vi vill skylta med. Och östersundare och länsbor ger synpunkter om de vilset trötta i kommentarer till vad som skrivs på lokaltidningarnas hemsidor.
Det är inte direkt någon rolig läsning.
Helheten berättar att lilla Jämtland inte är ett strålande undantag från de kalla, känslolösa vindar som sveper runt om oss, och som växer sig allt starkare.
I en livssituation där den som är arbetslös och/eller söker en lägenhet kanske sneglar surt på vad som erbjuds de som kommer hit med en förhoppning om ett nytt liv ställs allt vad heter solidaritet och tolerans på sin spets. I vår hemtama vardag, i ett land där vi lever bättre än många andra – även som arbetslös eller bostadssökande – kan vi inte riktigt ta till oss att det finns medmänniskor som har ett helt annat behov.
Trygghet.
Människor av samma skrot och korn som vi själva, men med en helt annan bakgrund, socialt som kulturellt.
Lilla landet Sverige öppnar famnen.
För de som lever i misär i omvärlden är vi sannolikt fortfarande ett ”Eldorado”, så som vi varit sedan guldåren sedan 60-talet. Landet som ger dig en möjlighet till en nystart. Det lilla landet i norr där toleransen och öppenheten är en självklarhet. Men här och nu 2010 är detta inte längre en realitet.

Första gången då jag själv på allvar konfrontrerades med hur illa ställt det är med solidaritet och tolerans i små mått mätt var när jag sommaren 1985 åkte till det mest förlovade landet av alla - USA. Syftet med resan var mångbottnat – å ena sidan skulle jag hälsa på en kompis i Washington, en annan polare i Los Angeles. Men den stora anledningen till resan var att besöka en av dåtidens svarta fläckar i USA. För att göra en lång historia lite kortare, hade jag lyckats få en inbjudan till Yellow Thunder Camp, en oas mitt i det som i Hollywoods 60-tal hette Vilda Västern. YTC låg i Black Hills, ett bergsmassiv söder om Rapid City i Syd-Dakota. Black Hills, eller Paha Sapa som det heter på siouxernas eget språk, ligger mitt i prärien. Ett ofantligt markområde som för siouxstammen är heligt, men som det vita USA 1868 fann vara för mineralrikt för att släppa ifrån sig.
Pop och rockmässigt sett har t ex Neil Young och Jackson Browne full koll på vad som hände här. Och det var en hel del. Och även Marlon Brando och Kevin "Dansar med vargar" Costner, om vi nu även ska inkludera filmstjärnor, har tagit ställning för den orättvisa som aldrig rättats till.
En avlägsen släkting i Rapid City, som vägrade förstå vad jag pratade om då jag ringde honom och varslade mitt besök med brev och foton från släkten hemma i Svedala, hade som de flesta andra i trakten förträngt vad som hänt.
- There ain´t no indian history here, väste han i telefonen.
Där jag stod med luren i handen visste jag att han där och då befann sig ungefär en mil från ett av de allra mest berömda slagfälten då det vita USA en gång för alla kuvade siouxerna.
Wounded Knee.
Jag lade på och bestämde mig för att skicka de där hälsningarna från släkten med post i stället.

”In the mornin'
on the fields of green
In the homeland
we've never seen.”
(Neil Young: Pocahontas

1982 ockuperade drygt 300 amerikanska indianer detta markområde som döptes till Wakinyan Thi Tiospaye (Yellow Thunder Camp) och proklamerade att campen var ett indianskt kulturellt område där inga vapen eller droger var tillåtna. FBI och lokal polis hade total kontroll på de som vistades i campen. Allt detta visste jag om innan jag lämnade Sverige, men den verklighet som jag kom att möta var en total överraskning som jag för evigt bär med mig.
Det jag fick möta var materialistiskt fattiga människor som bland annat levde på hjälpsändningar från bland annat Östtyskland och Polen.
Tankekullerbyttan var total.
Hjälpsändningar från Östtyskland till…USA?
Jag har än idag ingen aning om hur dessa kartonger lyckades krångla sig genom den amerikanska tullen, men faktum är att jag var med om när det packades upp torrmjölk och usla kopior av Barbiedockor som ungarna hade hjärtligt roligt åt.
Veckorna med siouxer, apacher, navahos och andra goda vänner är upplevelser och erfarenheter som format mig till den jag är här och nu. Precis som alla andra möten. Möten utan rädsla. Nya situationer som mötts med förundran. Vem är du?

"But it's all right, all right, We've lived so well so long
Still, when I think of the road we're traveling on,
I wonder what went wrong, I can't help it
I wonder what went wrong."
(Paul Simon: American Tune)

Från att ha varit ett land där vi som unga nyfiket vidgat vyerna utanför Europa, jobbat som fan och sparat pengar för att göra den där långresan till annan kontinent, kommit hem med nya upplevelser i möten med främmande kulturer, händer det något här och nu som jag inte riktigt kan förstå.
Vi är mycket måna om att ge oss själva rika upplevelser när vi är på bortaplan, men när vi möter samma människor på hemmaplan är saker och ting annorlunda.
En klok tänkare har myntat: “When you find peace within yourself, you become the kind of person who can live at peace with others.”
Kanske är det så krasst.
Kanske är vi i grunden så sårbart nakna som människor att vi inte förstår att se oss i ett större sammanhang, att vi är ett med hela tillvaron och har vår roll för att få saker och ting att samspela.
Personligen lyfter jag på vintermössan till de som fryser där ute på Frösön och säger ett "välkommen hit, kära medmänniskor". Jag säger som Johan Johansson i You Tube-klippet ovan - "Det land vi har är stort nog åt oss alla" (by the way en underbar cover på en gammal Sparks-klassiker).
Och tillvaron är förvisso kall här och nu, men de flesta av oss jämtar har ett varmt hjärta och ett öppet sinne för det nya och främmande.
Ni berikar oss.
Vi ses på stan.
/B-O