Popgeni

 

Samarbetet mellan punk, garagerock och DIY-ikonen R. Stevie Moore och power och paisleypop
esset Jason Falkner på "Make It Be" (Bar/None Records/Border) är en oemotståndlig resa genom 

alternative rock, pop och indie när den är som vassast och klassiskt melodiöst rätt.

Samtidigt är det på nåt sätt ett givet scenario när två briljanta artister slår sina musikaliska skallar ihop.
Helt enkelt "a match made in heaven" som det heter.

Moore är i breda kretsar ansedd som gudfadern av DIY inspelningens logik och även utnämnd till en
äkta "lo-fi-legend" av New York Times.
Det attributet gör han verkligen rätt för sig på de korta och skönt skruvade instrumentala eller 
spoken word inläggen som ligger som kryddor mellan de 13 låtarna som sätter fingret på hans klass
som låtskrivare.
R. Stevie's karriär tog fart under den senare delen av 60-talet för att blomma ut rejält under 
70-tales punk och new wave explosion.

Jason Falkner har en fantastisk pop CV, både som medlem i olika grupper och på solokvist.
Han inledde som en i granna paisley underground kvartetten The Three O Clock i mitten på 80-talet, fortsatte
i 60-tals psychedeliska och powerpop ikonerna Jellyfish, tillsammans med Andy Sturmer och Roger Manning, för
att sen slå sina poppåsar ihop med Jon Brion i The Grays, som bara hann med en fullängdare innan uppbrottet.

I mitten på 90-talet skrev Falkner på ett kontrakt med Elektra och gick direkt på knock fullpoängarna "Presents Author Unknown" 1996 och "Can You Still Feel?" 1999.
Senaste soloplattan, "All Quiet On The Noise Floor" kom 2009. så det är verkligen på tiden att höra honom igen.
Falkner har under åren jobbat med en mångd olika artister typ Paul McCartney, Beck, Air och Brendan Benson.
Som musikalisk partner, sångare och gitarrist till Moore och hans låtmaterial är Jason oantastlig.
/Björn

 

 

 

Men vi som följt henne sedan tiden i new wave bandet Til' Tuesday på tidigt 80-tal och en solokarriär
som inleddes med magnifika "Whatever" 1993 kan glädja oss åt fortsatt stor och personlig musikalisk
integritet och kvalité.

Aimee säger att de 11 spåren på plattan är präglade av den allmänna clichén att hennes låtar oftast

"I mean, calling it "Mental Illness" makes me laugh, because it is true, but it’s so blunt that it’s funny,
har hon träffande sagt i en intervju.

 

Inspirerad av sina favoriter från 60 och 70-talets folkrock album har Aimee tillsammans med Jonathan
Coulton, akustisk guitar, kör, Jay Bellerose, trummor, Jamie Edwards, piano, Ted Leo, kör, låtskrivarvännen
John Roderick och nästan alltid närvarande producenten Paul Bryan, som också står för stråkarren,
skapat ett elegant melodiöst feelgood album som även är ett utmärkt antidot mot den allmänna stressen.
/Björn

 

 

 

Briljant!

Sedan mitten av 80-talet har den idag 67-årige Houston,Texas födda Rodney Crowell, artisten,
singer/songwritern och producenten varit en av de ledanden frontfigurerna och stilbildarna i den så
kallade "new traditionalist movement" inom country och rootsmusiken.

"Close Ties" (New West/Border) som släpps 31:a mars är soloalbum nummer 15 sedan debuten 1977 

med "Ain't Living Long Like This".
Tillsammans med Emmylou Harris har han dessutom gjort "Old Yellow Moon" 2013 och "The Travelling Kind"

två år senare, samt samarbetet med Mary Karr på 2012:an "Kin: Songs By Mary Karr & Rodney Crowell".  

Crowell's soloproduktion under 2000-talet och fram till "C.T" är en mäktig och svårslagen diskografi med 
en musiker som aldrig gjort ett uns avkall på sin artistiska glöd.
Snarare tvärtom.

Mästerverket "The Houston Kid" inledde 2001 och har fortsatt med "Fate's Right Hand" 2003,
"The Outsider" 2005, "Sex And Gasoline" 2008 och "Tarpaper Sky" 2014  och nu "Close Ties":
Om du inte redan gjort det.

Upptäck Rodney Crowell och ge dig själv en stor musikalisk gåva.

/Björn

 

 

 

 

Ännu ett högklassigt album från amerikanska singer/songwritern Pieta Brown.
"Postcards" (Lustre Records/Border) är kapitel nummer sju i en strålande discografi som startade
med en självbetitlad debut 2002 och som enligt undertecknad inte fått det välförtjänta erkännandet 
den är värd på våra breddgrader.

 

Den här gången berättar Brown 10 musikaliska historier där hon samarbetat med band och artister

som Calexico, The Pines, Mark Knopfler, Popgeni favoriten Carrie Rodriguez, David Lindley och Eric
Haywood & Caitlin Canty.

Och det är exakt som americansongwriter.com skriver:
"Pieta Brown is a major talent...Her artistry combines folk, country and dusky swamp in a graceful,
supple and elegant genre of their own."
Upptäck!
/Björn 

 

 

 

 

 

Varm och snyggt klingande indiepop på debutalbumet "You Tried" (PNKSLM Recordings/Border)
från färska Malmö-baserade kvartetten Hater med Caroline Landahl, Måns Leonartsson, Adam Agace
och Lukas Thomasson.
Nio låtar på 25 minuter smyckas av Caroline Landahl's grandiosa röst och ramas in av poptoner
somskimrar med ett musikaliskt DNA närbesläktat med Radio Dept.

/Björn

 

 

 

 

Det borde vara dags för det breda internationella erkännandet för Puerto Rico bördiga och Bronx
uppväxta Alynda Segarra och hennes bandalias Hurray For The Riff Raff.
Album nummer fem "The Navigator" (ATO/Border) är ännu ett utsökt inlägg i Segarras klart annorlunda
och personliga roots, folk, americana, rock skiftande musikaliska palett.

Karriären startade med att hon rymde hemifrån som 17-åring och "buskade" med sin gitarr på gatorna
för att få mat för dagen och överleva.
Sin musikaliska profil grundade hon genom att lyssna och drömma om rootslegender som Bessie Smith,
Ma Rainey, Memphis Minnie och Woody Guthrie.
På "The Navigator" fortsätter Segarra att imponera med en ljudbild som hela tiden präglas av hennes
egen stora karisma.
/Björn 

 

De poppar upp både här och där numera.
Kvinnorna som skapar ryggradsrysningar på det odödliga och klassiska countryreceptet med smakfull
smaksättning av folk i tidlös skrud.

Holly Macve, 21 år gammal född i Galway, Ireland,  men uppvuxen i Yorkshire, England, är ännu
en i den unga generationen att definitivt kolla uppe med tanke på sångrösten och låtmaterialet på
debutalbumet "Golden Eagle" (Bella Union/Border).

Och så låter G.E. från början till slut.

/Björn 

 

 

 

 

 

"This Is The Life I Choose" (33 Records/Hemifrån) är fjärde fullängdaren från rutinerade brittiska
kvartetten Zoe Schwarz Blue Commotion som tillsammans predikat bluesbudskapet sedan 2012.
Egentligen inget nytt under solen.
Men de 11 egna kompositioner av Zoe och gitarristen och producerande Rob Koral har en egen profil
som kanske skulle ha varit som bortblåst om man siktat in sig på att bara köra covers.

 

Rhett Miller sitter inne med en utsökt, men samtidigt trist ignorerad solokarriär bland de breda massorna.

"The Instigator" 2002 och "The Believer" 2006 är bara två helläckra bevis på hans smakfulla smartness 

som powerpop leverantör under en solokarriär som startade 1989 och började ta form fem år senare
med albumet "Mythologies".

I samma veva som han släppte "Mythologies" så drog han igång altcountry gruppen Old 97's där 

han med sina tre bandpolare pricksäkert mixar powerpop, twang rock och cowpunk.
11 album sedan förstlingen "Hitchhike To Rome" 1994 har det blivit och sedan en dryg vecka bakåt
finns kapitel nummer 12, "Graveyard Whistling" (ATO/Border), i en lysande discografi tillgänglig.

/Björn   

 

 

 

 

 

 

25-åriga Nya Zeelandskan Nadia Reid släppte debuten "Listen To Formation, Look For The Signs"
för två år sedan. Ett album som hyllades unisont.
"Preservation" (Basin Rock/Border) är den strålande fortsättningen på hennes personliga singer/songwriter

/Björn