Jetbone har läst läxan

 
Medlemmarna i femannabandet Jetbone var knappt påtänkta när det begav sig.
Ändå lirar den Sundvalls baserade gruppen klassisk rock'n'roll på ett helt oantastligt snygg sätt
på nya albumet "Magical Ride" (Rootsy Music) som släpps idag.
 
Starkt influerat av 60- och 70-talets riffbaserade rock'n'roll så hamnar man i samma sköna fack som
andra starkt trovärdiga blågula traditionsbärare typ Hellacopters, Imperial State Electric, Backyard
Babies, Thunder Express, Dundertåget, Diamond Dogs och The Solution för att nämna några som
är världsklass i sammanhanget.
 
Det känns som att de kanske är mest besläktade med The Solution som Nicke Andersson bildade
tillsammans med amerikanska rock'n'roll och soul sångaren Scott Morgan 1999.
För som det klart och tydligt hörs i videoklippet med "Fitfh Time Loser" så färgar man sin bredbenta
klassiska rock med slingor av både soul och funk.

Kvintetten bygger sitt maffiga sound på en stilren sättning med två leadgitarrister, bas,
trummor och orgel.
När man sen kryddar med blås blir det ännu mer uppenbart att vokalisterna Alin Riabouchkin och
Gustav Sjödin's fina låtmaterial innehåller för evigt tidlösa ingridienser.
 
Den 26:e november lirar Jetbone på IF Popgenis femårskalas i Östersund tillsammans med brittiska
Temperance Movement, amerikanskan Hanna Aldridge och lokala Andrea Lundqvist.
Förutom att det kompar Aldridge så ska de naturligtvis hinna med ett antal egna låtar också.
Be there or be square!
/Björn 
 
 
 
 
 
 

Pinnell är på riktigt

 
 
Kentucky sonen Jeremy Pinnell pratar inte gärna om sina låtar. 
Han säger att de talar för sig själva och är på riktigt.
De tio spåren på "OH/KY" (Sofaburn Records/Hemifrån) handlar om de senaste 18 åren i hans liv
som stundtals har varit riktigt problematiska på många sätt och vis.
Men nu har han fått rätsida på livet igen och tillsammans med excellenta honky tonk bandet The 55's  
har han gjort en helt lysande countryplatta.
Skapad under tre futtiga studiodagar i Covington, Kentucky, USA, så är den en gåva till genren med
sitt äkta och varma sound.
Vokalt är Pinnell skolad i en kyrkokör under unga år och hans lysande sång och strålande låtar får
en perfekt grund att vila på i och med The 55's mästerliga följsamhet.
Countryhonkytonk extra ordinär!
/Björn 
 
 

Måste koll på motsatta könet

Två aktuella kvinnliga ess som absolut inte får glömmas bort.
 

North Carolina uppväxta men numera New Orleans baserade Nikki Hill släppte sitt senaste album
"Heavy Hearts, Hard Fists" (Deep Fryed/Border) för snart två veckor sedan.
Tillsammans med sin våldsamt svängiga boogietrio, där maken Matt Hill sköter den skenande gitarren,
så låter hon som en mix av en mix av Etta James, Staple Singers, AC/DC och Cramps.
Nikki predikar rock & roll, garagerock, gospel och tuff soul med samma ostoppbara energi.
Det motsatta könets svar på Barrence Whitfield är svår att motstå.

Josefin Öhrn + The Liberation har ett helt annat musikaliskt uttryck änn Nikki med sina svävande
melodier och hypnotiska rytmer på åttaspåriga fullängdaren "Horse Dance" (Rocket/Border) som
släpps fredag den 6 november.
Men det blir inte mindre angeläget och tuppskinsframkallande för det.
Hyllade för sina livespelningar under 2015 och sommarens gig på Roskilde har skapat rejäla ringar
på vattnet.
"Mesmerising debut by Stockholm pshyc unit with a flair for motorik grooves and creepy pop grandeur!", 
har engelska Uncut redan printat och gett Josefin Öhrn + The Liberation 8 av maximala 10.
Om en knapp vecka kan du själv höra att de absolut är värda det.
/Björn



 

 

 

 

Omtumlande, rogivande och påträngande

 
 
 
Skotska postrockarna Mogwai har lirat ihop i 20 år nu och det måste naturligtvis firas 
med någon form av summering.
"Central Belters" (Rock Action/Border) är en tre CD, alternativt sex LP, utgåva som sträcker sig från 
debuten 1997 med "Mogwai Young Team" till fjolårets "Rave Tapes".
Dessutom kryddas det med ett anta tidigarel svårfunna singelspår
34 låtar där det instrumentalt hypnotiska dominerar och det vokala viskandet hela tiden kommer i andra hand.
Förebilder sägs vara band som MC5, Fugazi, The Cure, Pixies, My Bloody Valentine och
Sonic Youth och de är väl i så fall influenser från de två sistnämnda som dyker upp oftast i ljudbilden.  
 
Själva har de aldrig kunnat accepterat att bli insorterade i postrock, shoegaze och artrock facken eftersom
de menar att det är ett sätt att överanalysera deras musikaliska uttryck.
För novisen så bjuder det här mötet garanterat 
på omvälvande upplevelser med låtar som sträcker ut från 
fyra minuter till 16 framförda med en musikalisk växelåda som hela tiden skiftar mellan omtumlande,
rogivande och påträngande.
/Björn
 
 

Belöningen blir stor

 
State Of Mud "Hinterland" (S.O.M.)
PPPP
Han överraskar mig på nytt den gode Björn Gidlund.
Jag hade nog tänkt mig att debutplattan som S.O.M. skulle bli en rumlig och bullrig historia
med blues, punk och rock´n´roll i förarsätet.
Istället framträder han mestadels som ett jämtländskt svar på en eftertänksam Tom Waits, men garanterat
utan minsta lilla funderingar på att kopiera.
De 10 spåren visar ännu en gång på den sällsynt fina känslan, lusten att variera, våga
och att aldrig bli förutsägbar som Gidlund besitter.
Öppningspåret "Dig Me Up" och "Today Is A Good Day" är suggestiv myrblues med ett hypnotiskt beat
som vägrar släppa taget. 
"Song Of Woe" sakrala sound ger psalmkänsla liksom "Sorrow", "The Conceit" och "While She Dies".
"What Can Not Be Seen" har en predikande popkänsla och Gidlunds sång är pricksäkert påträngande.
Allt är silat genom ett musikaliskt spindelnät av blues, country, singer/songwriting och
folk med stor personlighet. 
Inspelat i den egna källaren, The MuleMutation studio,  är "Hinterland" ett album som till en början kan
kännas svårt att komma in på livet.
Men belöningen blir stor bara man ger den några chanser.
Björn Bostrand
 
 

En kulturgärning

 
En ljuvlig utgåva att linda in sig i när november står för dörren.
"Nightbird (Blix Street Records/Border) är en dubbel-CD med 32 spår, varav åtta är tidigare helt
outgivna låtar.
13 av låtarna från den där livespelningen på jazzklubben Blues Alley i Georgetown släpptes på albumet
"Live At Blues Alley" i maj 1996, sex månader före Eva Cassidys tragiska bortgång bara 33 år gammal.  
 
Men i och med "Nightbird" finns nu hela konserten dokumenterad och tillgänglig från giget den 3 januari
1996 då Eva och hennes förträffliga band Chris Biondo, bas, Hilton Felton, hammond orgel, Keith Grimes,
elgitarr, Raice McLeod, trummor och Lenny Williams, piano, tolkade ett grann flock klassiska låtar som låg
Eva Cassidy varmt om hjärtat.
Själv var hon ingen låtskrivare under sin alldeles för sorgligt korta karriär, men jag är helt övertygad att hon
hade utvecklats till en klassisk sådan bara hon hade fått leva vidare.
Men tolkningar av pärlor från Ella Fitzgerald, Buffy Sainte-Marie, Sarah Vaughan, Aretha Franklin och 
till och med systrarna Wilson i rockgruppen Heart gjordes på ett sätt som kändes som att det var hennes
egna kompositioner. 
Som vokalist var hon helt exceptionell och att hon utnämndes till en av tidernas finaste sångerskor i en 
juryomröstning i BBC Radio 2 är det knappast någon som ifrågasätter.
 
"Nightbird" släpps den 13 november och kommer att finnas tillgänglig som en dubbel-CD med en DVD
med 12 videos samt i en limiterad vinylutgåva där de fyra 180 grammarna får sällskap med dubbel-CD'n
och DVD'n.
Själv blev Cassidy besviken när hon för första gången hörde "Live At Blues Alley".
Hon hade varit förkyld och tyckte inte att sången räckte till, något som för en på andra sidan skranket ter sig fullkomligt ofattbart när nu hela konserten finns tillgänglig.
Tack och lov lyckades bandmedlemmarna övertala henne att ändå släppa plattan när hon hade hört slutmixen,
men med villkoret att den avslutades med hennes studioversion av Pete Seger´s "Oh, Had I A Golden Thread"
som var en inspelning som hon var extra stolt över. 
/Björn 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Män med rötter

"Things That Can’t Be Undone" (New West/Border) är den kanadensiska roots singer-songwritern
Corb Lund's fjärde album.
Producerat av  Dave Cobb som jobbat med tunga namn som Sturgill Simpson och Jason Isbell.
Dynamiskt och energiskt säger skivbolaget som gissar att det är dags för hans stora genombrott
runt vårt klot under 2016.
Corb kommer att turnera i Europa under nästa år och det lär bli spelningar även på svensk mark.

 
 
Stämplad som en singer/songwriter/americana men med ett släkträd där grenarna spretar åt
Anglo-American, Cherokee och Japan så blir det oerhört personligt när Korey Dane bygger med
sin speciella röst och uttryck.
"Youngblood" (Innovative Leisure/Border) är producerad av och hemma hos veteranen Tony Berg,
med namn som Public Image Ltd, The Replacements och Aimee Mann på sitt musikaliska samvete.  
  
 

Producerad av 20-something Gundersen själv och mixad av Phil Ek (Father John Misty och
Band Of Horses) så är de 13 spåren på "Carry The Ghost" (Dualtone Records/Border) en stark
uppvisning som skvallrar om en stor talang med Nick Drake feeling.


Peace of mind pop

 
The Pinder Brothers "Melancholy Sea (T.P.D./Hemifrån) är högklassig  mumma för  den som
alltid trillat 
pladask för elegant snidad och varmt melodiös popmusik med rötterna i 60-talet.
Inte så konstig då bröderna Michael och Matt Pinder är söner till Mike Pinder som var en av
originalmedlemmarna i The Moody Blues.
 
Den Sacramento baserade duon har vunnit terräng med sitt graciösa och melodiösa låtskrivande och
den instrumentala klangen som är tydligt besläktad med Crosby, Stills & Nash och  Simon & Garfunkel.
Men ljudbilden rymmer också klara nedslag i både americana och den lite mer finslipade sidan av
alternative rock.
Feelgood music helt enkelt rakt igenom de 11 spåren som textmässigt fokuserar på den del av 
vår verklighet där vi fortfarande kan känna oss fridfulla.
Upptäck!
/Björn
 

Malin utan komplex

 
Jesse Malin har lite oförtjänt fått leva med ett litet Springsteen komplex under sin karriär.
Men glöm det nu om det inte redan är gjort för på "Outsiders" (One Little indian/Playground) står
han stabilt, snyggt och personligt med 10 egna låtar och en cover på The Clash "Stay Free".
Ett elegant balanserat och brett rockalbum format under många sena kvällar i studion i Pennsylvanias
skogar 
tillsammans med producenten Don DiLego utan några större ågrenframkallade krav.
”A record built out of optimism and disgust - one for the leavers, the believers, the hustlers and the
chicken hawks who could never catch us”, konstaterar han själv.
I en bättre musikalisk radioverklighet så finns och hörs Malin-låtar som titelspåret, "Here's The Situation"
(med J Masics, 
Dinosaur Jr på gitarr), "Society Sally", "The Hustlers", ovanstående kioskvältare
 "You Know It's Dark When Atheists Start To Pray" och Clash covern med jämna mellanrum.
/Björn 
 

Lysande doldisar

 
De är många som försvinner i skvalet och aldrig hittar fram till rätt mottagare.
Kevin Sekhani och Tom Freund är bara två i den stora mängden som kanske aldrig riktigt får den där uppmärksamheten som de är värda.
Sekhani gör solodebut med "Day Ain't Done" (Louisiana Red Hot Records/Hemifrån).
Ett oemotståndlig fyrverkeri från Austin veteranen som under 20 år avhandlat alla genres från frustande
rock'n'roll, svängig tex mex till holy ghost honkytonk med total skärpa.

Normalt frontar Kevin gruppen The Mercy Brothers som knockade totalt undertecknad och alla andra
som hade den goda smaken att fylla scen Intiman till bredden under 2013 års Storsjöyra.
Och älskar man The Mercy Brothers album "Holy Ghost Power" så är "D.A.D" en absolut måste-fortsättning
då den rullar fram i liknande musikaliskt förlösande känsla med Sekhani's varierade låtskrivande och
framförande som pricksäkert kvaltetsbevis.
Med jordnära instrument som fiol, mandolin, accordion och akustiska gitarrer ovanpå ett genuint grundsväng
så får man känslan av att det är så här det måste låta på många små scener en lördagkväll i Louisiana.

Rootsbibeln No Depression har redan prisat plattan med rader som ’with a voice slightly reminiscent of a young Steve Earle, solid songwriting, and musicians that include a member of Son Volt and veterans of the backing bands of Patty Griffin and John Mellencamp, Kevin Sekhani’s ’Day Ain’t Done’ is one of the best debut albums I have heard in years".

Los Angeles medborgaren och svenskättlingen (svensk mamma) Tom Freund, har bland annat jobbat med Ben Harper.
Han är av samma excellenta virke som Sekhani när det gäller låtbyggandet, men med en mer utstuderad melankolisk och varmt smekande ljudbild som grund.
De 11 låtarna på "Two Moons" (Surf Road Records/Hemifrån) fäster snabbt med sitt personliga och jordnära och luftiga sound där Freunds sång ligger mycket passande långt fram i mixen.

Med en bakgrund som en av medlemmarna i kultförklarade Austin bandet The Silos är det inte alls svårt 
att förstå vart Freund har grundat sitt låtskrivarsnille eller att varför Graham Parker utpekat honom som en
de bästa i genren singer/songwriters.
"T.M." är sjunde studioalbumet sedan solodebuten 1998 med "North American Long Weekend", och en
platta som med sitt genomgående budskap om hopp i en just nu rejält tilltrasslad värld ändå genomsyras av
en stark framtidstro.
/Björn

 

 


Ytterligare en dimension

 
Louise Hoffsten
"L" (Gamlestans Grammofonbolag/Border)
PPPP
L:et kan utan tvekan stå för lysande också.
Album nummer 19 i Louise diskografi är ett av hennes bästa och de tio låtarna har en genremässig bred
som aldrig tidigare skulle jag vilja påstå.
Själv säger hon att att "albumet är en tydlig tillbakablick samt hyllning till de amerikanska musikinfluenser
som danat henne ända sedan barnsben".
Alla ni som betraktar den nyligen 50 år fyllda Hoffsten som enbart blues, jazz och rockgrundad får tänka om.
Här täcker hon på ett imponerande och storstilat sätt in hela rootsträdet och färgar ljudbilden med ackuratess med klassisk pop, country, soul och americana.
Med ett ytterts följsamt, elegant och klassikt band i ryggen, snyggt balanserad produktion och ett utsökt låtsnickrande tillsammans med Peter Kvint, Sharon Vaughn, Sandra Bjurman, Stefan Örn, Leif Larsson och
Johan Glössner så finns inte så mycket mer att önska.
Det som kanske överraskar mig mest är att Louise alltid hudnära stämma på något sätt har hittat ytterligare
en dimension som gör mig ännu varmare inombords.
Björn Bostrand
 
 

En vitamininjektion för genren


Knivderby "Helvetesön" (Novoton/Border)
PPPP
Punken har aldrig varit död.
I mina öron bara lite trött och ointressant under vissa perioder beroende på vem eller vilka som varit budbärarna.
Med ålderns rätt så är jag ganska less på det mesta i trallpunk genren och därför är Knivderby och deras uppdatering en sann adrenalinkick.

"Helvetesön" är som en rak vänster på hakspetsen och för det mesta med ytterst hälsosamt avstamp ur
desperation när Knivderby paketerar den.
Som på den gamla goda tiden skulle man kunna påstå, men ändå inte.
Tempot är som det ska, högt och överpacat, förutom i suggestiva duon "Nie blankt" och "Livets Stora Linjer"
som elegant bryter mönstret.
Med den vokala trion Fredrik Georg Eriksson, Christa Sana och Oscar Svensson i fronten skapar
man kraft.

När man sen har breddat det musikaliska skalet med lite sleaze och finaste sortens 90-tals rock och grundar
med breda och varierade arrangemang så ger man punken en ansiktslyftning.
"Fortsätt Göra Fel Tills Det Blir Rätt", "Bygger Skeppet Medan Det Brinner", "Plan B", "Gömda Kontinenter", 
"Jord 2" och "Dubbel Bokföring" är sex ess på en rakt igenom utmärkt album som är en vitamininjektion
och förebild för genren.
För punk som den Knivderby står för behövs lika mycket nu som någonsin tidigare.
Björn Bostrand

 


Man kan väl alltid få drömma

 
Grandiosa amerikanska popgenifavoriterna Turnpike Troubadours släpper sitt tredje studioalbum
"The Turnpike Troubadours" (Bossier City/Border) hos oss nästa fredag.
Jag har hunnit igenom plattan fyra gånger sedan jag fick den som nedladdning från det utsökta svenska
skivbolaget.
Men det hade räckt med en genomlyssning för att upptäcka att kvintetten på läckraste sätt
fortsatt att förfina sitt personligt bedårande sound på lika delar rootsrock, folk, americana, klassisk
country och den lite ruffigare och råare altcountry kusinen.
Med det ostoppbara rockiga grundsvänget i trippeln "The Mercury", "Bossier City", "Dooreen" och
den skimrande melodiösa ådran i "The Bird Hunters", "Down Here", "Long Drive Home", 
"Fall Out Of Love"och "Easton & Main" så blir T.T. ett av de absolut mest nödvändiga och viktiga
banden i genren.
Helt enkelt en musikaliskt svårstraffad femma med en vansinnigt bra sångare i Evan Felker och en
ryggmärgskänsla för låtsnickrande i den högre skolan. 
Livevideon ovan är förevigad i samband med releasen hemma i USA i mitten av september.
Tänk att IF Popgeni hade den stora förmånen att ställa T.T. på Gamla Teaterns scen den 18 april 2013.
Redan då sa vi att den Oklahoma baserade kvintetten bara måste bli hur BIG som helst och att
möjligheten att få göra en bokningsrepris på den sanslöst fina konserten måste räknas som minimal.
Och så rätt vi hade.
Ryktet om deras passionerade livespelningar och ett galet bra låtmaterial har spridit sig som en präriebrand
på hemmaplan och gjort dem till ett "måste-ses-band" som numera ständigt lirar live inför femsiffrig publik.
Men man kan väl alltid få drömma.
/Björn
 
 
 

RSS 2.0