2013 - Sverige stoltheter
div>
2013 var ett hyggligt svenskt år.
Framför allt så måste jag erkänna att Veronica Maggio var den som kläckte ur sig den bästa svenska plattan. Tätt följd av Shout Out Loads och våran egna fantastiska jämtlänning Ellen Sundberg. Hennes "Worthy Of Love" ligger på plats 7 av de låtar som min Ipod spelat mest sedan jag bytte i februari.
Håkan Hellström gjorde sin plikt. Och fick också se sina låtar transformeras upp på bioduken. Även Eddqa Magnasson hamnade på vita duken och fick ovationer för sin tolkning av Monica Zetterlund.
Miriam Bryant gjorde debut och henne lär vi höra mer ifrån framöver.
På housefronten var det däremot intet nytt. Trots att Swedish House Mafia lagt av så fortsätter Sebastian Ingrosso att leverera househits. Men den det går allra bäst för är Avicii. Varför, vet jag inte riktigt. För varje gång jag hör hans låtar, är det som att förflyttas till en badstrand runt 1996-1997. Och jag har inte riktigt fattat det där. Det är ju som redan gjort... Fast antagligen såg 90-talskidsen hur kul vi hade på våra ravepartyn och eurodiscokvällar på 90-talet, så de vill uppleva samma sak. 'Problemet är att housemusiken i dag, med Avicii i spetsen är lika revolutionerande som Vikingarna med Christer Sjögren. På 90-talet stängde polisen ner ravepartyn, pga att de trodde att knarket flödade där. Nu var det inte riktigt så. Docklands blev t o m en regeringsfråga. Rave, house och dansmusik på 90-talet var som punken. Ett enda långfinger riktat mot vuxenvärld och etablissemang.
Avicii ger troligen sina haters ett långfinger. Men... Vem bryr sig... Han är inte direkt lika nyfiken på att tänja gränser som t ex Skrillex. Så årets dansbandspris går alltså till Avicii.
Trevliga små melodier som även mormor kan nynna med i.
Näe, precis som tidigare under 10-talet så fortsätter damerna att dominera kvalitetsutbudet av svensk musik. Som Taken By Tree som gjorde en platta inspirerad av delstaten Hawaii. Jenny Wilson som gjorde comeback efter ett längre sjukdomsuppehåll och lät hungrigare än någonsin. Eller tvillingsystrarna Miranda och Elektra Jansson-Kilbey i Saint Lou Lou.Så stilrena att t o m italienska Vouge gjorde ett reportage om dem, innan de ens fått en hit. Avantgarde och komersiell på samma gång. Och deras musik har mer potential än någon av alla de sololjedränkta househitsen från Avicii eller Ingrosso tillsammans.
Och mycket talar för att 2014 blir det året då tjejerna knockar musikSverige för femte gången i rad.
Hoppas nu bara att P3 Guld och Grammisjuryn fattar det.
2013 - bonusspår
2013 bjöd ju även på mer musik som är svåra att klämma in i en sammanställning, för att det inte ska bli för långt.
Jag har redan nämnt Miley Cyrus och hennes "We Can´t Stop" som en av årets singlar.
Men det dök ju även upp en del annat som satte sin prägel på 2013.
Och då tänker jag inte kommentera Miley Cyrus twerkande, P!nk eller Kim Kardashian (jag vet fortfarande inte vad hon är känd för...?). Däremot Kims kille Kanye, som släppte ett punking hiphop-album. Och om man bortser från det faktum att West fick en dotter med Kim, som de fick för sig att döpa till North West. Hade de fått en son... Han han fått heta Syd-Syd då?
Skit samma. Kanyes platta "Yeezus" är bulldozer i hiphopvärlden. Men även Eminem fick till en lkysande platta med Rick Rubin och Goodie Mob gjorde en stabil platta efter Cee Lo Greens stora framgångar 2010.
På andra sidan pölen, i England, har King Krule fått recensenters erkännande. En sådär platta, tycker jag själv. Men då och då glimrar det till och man får lite av en mixad känsla.King Krule blev den felande länken mellan Joe Strummer och The Streets.
Kanadensisk popmusik tog ett kliv framåt och Of Montreal blandar The Cure, Beck och 90-talsslide i en kladdig Andy Warholpsykadelsik video som fic censuren på sig.
Sky Ferreira, en blivande storstjärna enligt skivbolagen, gick emot alla förståsigpåare och gjorde en platta fylld med oväsen och fantastiska melodier. Dessutom gjorde hon sitt konservativa amerikanska skivbolag mer argsint, när hon valde den naknaste omslagsbilden till sin platta. Och åkte fast för narkotikainnehav. Mer om det sedan.
Och så Katy Perrys etta, förstås...
Återkommer med en sista grej om svensk musik 2013.
/Stefan
Bästa album 2013 (2/2)
5. Beyoncé "Beyoncé"
Ingen förhandsreklam. Pang. Så fanns den där. Beyoncés femte album. Och preci som när det gällde Madonna i slutet av 1980-talet, då behövs ingen reklam. Hennes videos blev det mest sedda under det första dygnet. Hennes platta den mest nerladdade på Itunes. Det säger rätt mycket om Beyoncés populäritet. Och i det här fallet har inte mobben fel. Precis som i fallet Madonna, så besitter en Beyoncé en popstjärnestatus som ingen kan tävla emot i dag. Att hon dessutom, efter den smått mediokra "4", gör en platta som starkare än "I Am... Sasha Fierce", är bara det beundransvärt.Snyggt jobbat.
4. Bastille "Bad Blood"
En som låter väldigt kommersiellt, men som inte lyckas slå sig in i den kommersiella radions trångsynta spellistor, är de brittiska rockarna i Bastille. Har skrivit om dem och deras singel "Pompeii" tidigare. Och deras förmåga att skapa ett pärlband av oemotståndliga popkreationer. Som den här låten, döpt efter Twin Peaks berämda mordoffer.
3. Paul McCartney "New"
När de här gamla hjältarna som huserade som unga på 1960-talet fortfarande envisas med att göra plattor, så är det ju en fördel om det låter bra.Och faktum är att flertalet lyckas över förväntan. Men McCartney tar steget längre. Han anlitar George Martins grabb som huvudproducent för att behålla Beatlestråden, men gör sedan utsvävningar med bland andra Mark Ronson, Paul Epworth (som jobbat med Cee Lo Green och Adele) och Ethan Jones (Kaiser Cheifs och Laura Marling). Och det låter vitalt och mer spännande än vad McCartney har gjort på 30 år. Döm aldrig, aldrig ut folk efter ålder. Nu väntar vi på samarbeten mellan Panda Bear och Lindsey Buckingham eller Daft Punk och Brian Wilson. The sky is the limit. Paul är redan där.
2. Neko Case "The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You"
Döm aldrig ut folk efter ålder, var det ja. Det är inte så konstingt egentligen att Neko Case kommer ut med en plattar som totalt knockar lyssnaren. Men oväntat. I alla fall för mig. Men här spänner Neko Case bågen ordentligt. Vi får gammal hederliga rockknockar som "Man", men vi får även skarpa berättelser i ballad form som "Nearly Midnight, Honolulu", men även maffiga popspår som "Bracing For Sunday" eller "Night Still Comes".
En stabil platta som jag inte lär tröttna på i första taget.
1. Arcade Fire "Reflektor"
Den platta som jag spelat mest under det här året, enligt min egen ipod. Och tänk att det skulle ta fyra album innan jag fattade storheten med det här indiebandet från Montreal, som blivit en av Saturday Night Lives favoriter.
Men just "Reflektor" drabbade mig nog lika hårt som när Spiritulized släppte "Ladies And Gentlemen We´re Floating In Space". För det här handlar om perfekt pop från början till slut. Med makalösa singlar som "Afterlife" och "Reflektor" och med magiska spår som "Joan Of Arc" och "Here Comes The Night Time" skapar man en alternativ värld. Med starka influenser från Sören Kirkegaard och den brasilianska filmen "Black Orpheus". Resultatet blev en platta med tyngd och mustighet. Och musik som räcker hela natten lång.
/Stefan
Bästa album 2013 (1/2)
10. Steve Mason "Monkey Minds In The Devil´s Times"
Den föredetta sångaren i The Beta Band fortsätter sin färd mot helande. I hans solodebut "Boys Outside" gjorde han upp sitt mörka förflutna. "Monkey Minds In The Devil´s Times" är, titeln till trots, en ljusare historia. Det ger lite av känslan att få följa med Dante och hans väg från helvetet. Med tonsatt av rak och ren popmusik med hiphoptrummor och gospelkänsla. Så fortsättning lär följa.
9. Adam Green & Binki Shapiro "Adam Green & Binki Shapiro
Den här platta blandar nostalgi, 60-talsflum och indiepop med en självklarhet och nästan en gnutta ironi. Framför allt är öppningen med "Here i Am", den här singeln "Just To Make Me Feel Good" och "Casanova" en aqv de starkaste öppningar en platta hade 2013. Men hela plattan är en ren njutning för den som fastnat för She & Him, men som irriterat sig på att de låter exakt likadant hela tiden.
8. Ejecta "Dominae"
Ejecta är Leanne Macombers projekt. Hon har tillsammans med Joel Ford, från Ford & Lopatin, skrivit låtar under en längre tid. Resultatet är en strålande syntpop som låter som en tidkapsel från 1985 har öppnat sig år 2013. Ejecta har efter låtskrivandet byggts upp av den underskattade fotografen Leanne Maconber till ett konstprojekt. Ejecta ska, enligt Macomber, ses som karraktär som precis blivit pånyttfödd i en allt mer dyster värld. Och plattan "Dominae" är ett konstverk med fingertoppskänsla.
7. Janelle Montae "The Electric Lady"
Kanske är hon mest känd som backupsångerska till Funs mastodonthit "We Are Young" från 2012. Men att hon är en säker sångerska på egna ben, råder det nu inget tvivel om. Strax bakom Beyoncé tassar Janelle Montae med en snillrik blandning av R´n´B och pop. Något som fick amerikanerna och recensenter att bocka och buga.
"The Electric Lady" är verkligen en platta som strålar i alla färger.
"The Electric Lady" är verkligen en platta som strålar i alla färger.
6. Mikal Cronin "MCII"
Powerpop och rock i en och samma förpackning. Mikal Cronin var för mig okänd innan jag råkade snubbla över den här plattan av en händelse. Det blev lite av en knock out. "MCII" blev tillsammans med Miles Kanes "Don´t Forget Who You Are" tillräckligt för att få en nostalgikick tillbaka till 90-talet. Trots det, så känns den här popmusiken fortfarande aktuell.
/Stefan
Björns käraste 2013. Del 14
Perfekta dagen att stänga min redovisning över mina darlings under året.
Och jag gör det med en flock gubbar, på olika stadier i sitt musikaliska liv, som oavsett ålder står pall för vilka jämförelser som helst med sina senaste verk.
Och jag gör det med en flock gubbar, på olika stadier i sitt musikaliska liv, som oavsett ålder står pall för vilka jämförelser som helst med sina senaste verk.
Vill samtidigt önska alla ett Gott Nytt År som kommer att bli lika fantastiskt som 2013 bara du själv väljer att göra det till ett sånt.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 11
Två cowboys som inte behöver några skjutjärn.
Shooter Jennings "The Other Life" och Bob Woodruff "The Year We Tried To Kill The Pain".
/Björn
Shooter Jennings "The Other Life" och Bob Woodruff "The Year We Tried To Kill The Pain".
/Björn
Björns käraste 2013. Del 10
Eastwick "Beyond Reason" och Landstrom "Land Of Nowhere".
Ytterligare ett par utsökta lokala produktioner som tål vilka genremässiga jämförelser som helst på vårt klot.
/Björn
/Björn
Björns käraste 2013. Del 9
På "Elvis Club" respektive "Long Night Moon" hämtade The Del Lords och Reckless Kelly kraften från den där undergörande amerikanska rockmyllan som jag alltid kommer att falla raklång inför.
/Björn
Teknikchefens bästa 2013
Årets skivor
Israel Nash "Rain plans"
Om någon hade sagt att Israel skulle influeras av tidiga Pink Floyd på sin nya platta, skulle man nog ha skakat på huvudet och ha skrattat. Men det är precis vad som har hänt och jag imponeras så enormt av resultatet. Det finns inte en dålig låt på "Rain plans" och det många med mig inte kan förstå är hur i helvete det är möjligt att karln inte fått ett amerikanskt skivkontrakt.
Kurt Vile "Waking on a pretty daze"
Titelspåret är så magiskt bra att man tappar andan. Och även om resterande spår inte når samma nivå, är helheten så brutalt lekande lätt och klockren. Bästa ljudkulissplattan iår.
Laura Mvula "Sing to the moon"
Första gången jag hörde "Green garden" blev jag helt knockad. Engelskans debut är en omtumlande upplevelse som berättar att hon kommer att leverera mycket stor musik under lång tid framöver. Och vad jag förstod var hennes framträdande på Skeppsholmen i somras en sann liveknock. Snälla Yran....
Ossler "Stas"
Mörkrets mästare… äh, jag skojar. Men Pelle vårdar mollackorden bättre än någon annan och fortsätter att utveckla sin egensinniga musikmystik. Och samarbetet med Thåström känns så förbannat rätt.
Haim "Days are gone"
Los Angeles-syskonens debut satt som en smack i högtalarna och videon till "Don´t save me" är en av årets läckraste. The Bangles i nutid, liksom.
Laura Marling "Once I was an eagle"
Inte en ton ligger fel på. Allt är så exakt och precist, utan att förvandlas till att bli ointressant och kallt.
The Temperance Movement "The Temperance Movement"
Efter det envetna turnerandet fick vi då alla de där låtarna på pränt och när man dessutom lyckats få ur sig en handfull nya spår av samma fina kaliber, är det inte ett dugg överraskande att TTM fått ta emot diverse utmärkelser. Och tänk att vi hade dom på Studioscenen.
Rhye "Woman"
Den kanadensiske sångaren Milosh och den danske multiinstrumentalisten Robin Hannibal, gjorde vid sidan om Laura Marling årets vackraste musik. Meditativt briljant.
The Electric Soft Parade "Idiots"
Alex och Thomas Whites återkomst visade sig vara av samma högkvalitativa skrot och korn som förra plattan "No need to be downhearted". Och alla vänner av 10CC och XTC smackade förnöjt över den uppfinningsrika och överraskande harmoniexplosionen.
Barrence Whitfield & The Savages "Dig Thy Savage Soul"
120 knyck in i rock´n rolldimmorna. Årets partyplatta.
Årets spelningar
Mercy Brothers (Yran)
Joshua James (Jazzköket)
Bror Gunnar Jansson (Bluesfestivalen)
The Temperance Movement (Studioscenen)
Carrie Rodriguez (Studioscenen)
Israel Nash & Ellen Sundberg (Marité)
Turnpike Troubadours, We Met Tomorrow, Ellen Sundberg (Gamla teatern)
2013 Miley och SNL
Jo, jag har lagt ut orginalvideon till Miley Cyrus förrut. Men den här acapellaversionen vittnar om att hon i grund och botten fick en bra låt.
Och det är inte enbart pga The Roots och Jimmy Fallons insats,från The Late Night Show...
Och 2013 har handlat mycket om Miley Cyrus.
Inte i svensk media, iofs. Men överallt annars.
Speciellt efter MTVs VMA, där hon gjorde ordet twerking till ett begrepp. Och snodde twerkandet som symbol från Rihanna... Vad nu det betyder...
Att försöka sammanställa årets musik är lite av en uppgift som är snudd på obehaglig. Att försöka sammanställa ettår i musik kan i vissa fall kännas lite missvisande. Man vill blanda andra referenser. Böcker, filmer, tvprogram, nyheter, politik, sport...
Men i en del fall kan man kombinera en eller ett par av dessa olika parametrar, för att kunna ta tempen på 2013.
Och återiogen står Saturday Night Live för ett par rejäla kryss-skott. Eller nackskott, om man så vill.
Den 5 oktober gästade Miley Cyrus SNL. Läget just då, var att demokraterna och republikanerna kom inte överrens om sin budget. Republikanerna ville sopa undan benen på bla Obamacare och ge skattelättnader, medan demokraterna inte ville ändra ett dugg. Läget var låst, och blev låst i över en vecka. Många republikaner, däribland John Boehner, följde Tea Party-rörelsens Michelle Bachmanns krav på att stoppa eller ändra Obamacare. Men även republikaner som John McCain kritiserade Tea Party-rörelsen för att vara ansvarslös. Det blev en nedstängning av Washington. Vilket skapade oro i hela världen. Var det en ekonomisk apokalyps på gång..?
Precis då gör SNL en videoversion av Mileys USA-hit "We Can´t Stop". Ändrar lite i texten, och låter Taran Killam spela John Boehner och Muiley Cyrus fick leka Michelle Bachmann.
Den här videon det elakaste jag någonsin sett i humorväg. Det är nästan så ordet satir inte räckte till. Man verkligen skyller hela budgetkrisen på republikanerna. Plus att man vid ett litet tillfälle målar upp en bild av Obama som utanför och har ingen kontroll på vad som händer.
Så här elaka kommer Partaj eller svensk nyhetshumor aldrig att kunna bli. Vi är för lättkränkta här.
/Stefan
Björns käraste 2013. Del 8
... å så Temperance Movement för bövelen!!!
/Björn
Björns käraste 2013. Del 7
Många är de.
Kvinnliga singer/songwriters som medelSvensson borde lyssna mer på.
Amerikanska duon Amy Speace "How To Sleep In A Stormy Boat" och Anna Keating "For Keeps" är två utsökta album som inte syns på många årbästalistor.
/Björn
/Björn
Björns käraste 2013. Del 6
Världens bästa Ellen Sundberg fyller ju år idag så då blir det helt givet att man ännu en gång lyfter fram hennes delikata "Black Raven som självklart finns både i vinyl och CD i min samling.
För att fullborde den lokala världsmästarvinklingen plussar jag på med mäktiga Grande Roses "Disease" som jag har både den svarta och röda vinylen av.
Lucky me!
/Björn
Björns käraste 2013. Del 5
8:e december är och förblir på sätt och vis en sorgens dag.
Idag är det 33 år sedan John Lennon mördades men för mig är han fortfarande lika levande som någonsin då hans musik alltid finns nära mig.
Jag vet inte vad Lloyd Cole och Peter Bruntnell har för förhållande till Lennon, men jag vill tro att det liknar mitt.
Och jag är ganska säker att John Lennon skulle ha tyckt att Loyd Cole´s "Standards" och Bruntnell samlingen "Retrospective" är två utsökta uppvisningar i den låtskrivarkonst som han själv var med och skapade.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 4
Oklahoma sönerna Turnpike Troubadours red dirt på en blandning av hardcore country, folk, cajun, poprockfeeling och influenser från stora Texas-legender som Townes Van Zandt tillsammans med bandets odiskutabla talang och passion gjorde "Goodbye Normal Street" till en av årets guldklimpar.
Samma mängd begåvning och glöd men ännu mer rutin, lite supergruppstämpel faktiskt, formade svenska Easy October och mynnade ut i grandios och bitterljuv americanapop på debutalbumet "Things We Said Yesterday".
Samma mängd begåvning och glöd men ännu mer rutin, lite supergruppstämpel faktiskt, formade svenska Easy October och mynnade ut i grandios och bitterljuv americanapop på debutalbumet "Things We Said Yesterday".
Två av årets absolut finaste upplevelser digitalt eller på vinyl, men oförklarligt också två av de mest ignorerade in the land of middlemilk and Idol.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 3
Tredje dubbeln ut har en klar gemensam nämnare i finaste sortens låtnsnickeri.
Neko Case, och bröderna Alex och Thomas White som frontar The Electric Soft Parade, befinner sig inte alltid på exakt samma våglängd.
Men deras olika uttryck är exempel på att popmusik är konst när den hamnar i rätt händer.
Neko Case "The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You" och Electric Soft Parades "Idiots" borde ligga under många barrträd om 19 dagar.
Neko Case "The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You" och Electric Soft Parades "Idiots" borde ligga under många barrträd om 19 dagar.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 2
Bland de som spridit hälsosamma och ekologiskt odlade skott på rootsträdet så är North Mississippi Allstars med sin swampy backwood rocking blues och soulrock'n'roll screamer Barrence Whitfield tillsammans med rockpunk slamriga kompbandet The Savages rakt igenom det rätta virket.
Varken N.M.A. "World Boogie Is Coming" eller B.W.A.T.S. "Dig Thy Savage Soul" finns exempelvis med på Gaffa.se 30 bästalista.
Det kan bland annat tolka som att stuket inte är tillräckligt "inne", att man inte har en aning att de existerar, att de bara för ett jävla oväsen eller att smaken är som baken.
Men jag högaktar dem!
/Björn
CBJ.s årsbästa 2013
Christer B. Jarlås - Årsbästa 2013
Bästa album
Internationella:
1. Jason Isbell: Southeastern
2. Kim Richey: Thorn In My Heart
3. Carrie Rodriguez: Give Me All You Got
4. The Mercy Brothers: Holy Ghost Power
5. Elliott Murphy: It Takes A Worried Man
Svenska:
1. Stiko Per Larsson: Järnbärarland
2. Lars Winnerbäck: Hosianna
3. Ellen Sundberg: Black Raven
4. Landstrom: Land Of Nowhere
5. Ulf Lundell: Trunk
Låt:
Sverige: Lars Winnerbäck: Vem som helst blues
Internationellt: Joe Nolan: Did Somebody Call The Cops
Live:
1. The Temperance Movement
2. Sofia Jannok
3. The Turnpike Troubadours
4. The Mercy Brothers
5. Pernilla Andersson
Fackbok:
Fredrik Alverland: Viddernas landskap på vita duken
Skönlitteratur:
Mikael Niemi: Fallvatten(i pocket)
TV
1. The Hour
2. Nashville
3. Bron II
4. Veckans brott
5. Så mycket bättre
Konst:
1. Anna Odell, på Jamtli och på bio
2. Jimmy Herciuk, Lars Bolin Gallery och hemsida
3. Hans Kvam, Galleri S
Sångtext:
Ulf Lundell: 63 i november
Positiva överraskning:
Basse Wickman, solo live på Gamla Teatern
Lokala framtidshopp:
Andréa Lundquist, Lumberjack & The Suits, Joel Wulff, State Of Mud
Mest saknade:
Kristian Gidlund
Trippande bakåt
En musikskribent för en av de stora kvällsdrakarna beskrev Blood Orange nya platta "Cupid Deluxe" som musik för framtiden.
Själv undrar jag om han ens lyssnat på plattan.
För mig är "Cupid Deluxe" en trip tillbaka i tiden. Till slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Med Princes "Sign O The Times" och "Love Symbol Album". Men även Lenny Kravitz från samma tid, när han jobbade med Madonna i "Justify My Love". Soul II Soul och New Yorks singer Songwriter Sophie B Hawkins. För att inte tala om The New Brand Heavies, samt en handfull Mo´ Wax-singlar. Blood Oranges "Cupid Deluxe" hittar tillbaka till den tiden då dansmusiken utvecklades. Från New Orders Blue Monday till Massive Attacks "Blue Lines". En sagolik blandning av New York och London, helt enkelt. Och det äör just den blandningen som gör "Cupid Deluxe" unik.
Så, ja... Även jag får ansluta mig till hyllningskören och säga att det här nog är en av 2013 års bästa album.
Men att det skulle låta nytt? Näe, va... Det är ju trots allt så att vintage är på modet just nu. Och jag tror personligen att framtiden låter mer experimentell...
/Stefan
Björns käraste 2013. Del 1
Dags att summera musikåret 2013.
Och jag tänkte göra det lätt för mig och strunta i de långa utvärderingan för att motivera varför just dessa album fängslat mig under året.
Artisterna och musiken får tala för sig själv. Det blir bäst så.
Först ut är f.d. Girls sångaren Christopher Owens vars solodebut "Lysandre" värmde ordentligt i kalla januari och amerikanska americana, country och singer/songwritern Caitlin Rose som med sin tredje fullängdaren "The Stand In" definitivt borde vara på betydligt fleras läppar.
/Björn
