Popgeni

Höstkvällen är brutalt kall. Höll på att cykla över en skata som huttrade på trottoaren, såg en mås kämpa i nordan, förundrades över att det är så mycket rönnbär i år igen och var glad över att jag hade köpt fingervantar förra fredagen.
Där och då, när lårmusklerna sakta släpade mig upp till gräddhyllan där alla dom som sliter skidvalla bor, kom jag plötsligt över tröskeln till en gammal god vän som under många år skingrat kyla och mörker.
Alltid vid denna tid på året.
Och det börjar alltid med en och samma låt.
Tom Waits ”Tom Traubert's Blues”.
Så jag kommer hem och slänger av mig rocken, rusar in till vinylsamlingen, vet precis var den finns och kysser den ömt.

Därefter stannar tiden och jag lyssnar på ”16 shells from a thirty-ought six”, ” Christmas Card From a Hooker in Minneapolis”, ” The Heart of Saturday Night”, ” I Beg Your Pardon” och ” Johnsburg, Illinois”. Och alla dom andra låtarna som denne gudabenådade låtskrivare snott ihop.
Om och om igen.
Glömmer middagen. Tvättiden. Den analkande vintern.
Kokar en kopp lapsang.
/B-O