Klart oemotståndliga

 
Långt innan dagens release av debutalbumet "Thrash Rock Legacy"
(Light Organ Records/Border) 
så har snackats mycket om det 
kanadensiska super-indie-rock-bandet Mounties. 
Inte så konstigt kanske eftersom "T.R.L." redan vid släppet är en
Polaris pris nominerad platta.
Steve Bays ( Hot Hot Heat ), singer/songwritern Hawksley Workman och
Ryan Dahle ( Limblifter ) har helt klart funnit varandra till 100 procent
och de 14 låtarna formas till ett innovativt, bubblande och fräsande musikaliskt
fyrverkeri utifrån trions egna tonsatta agendor.
Att alla pusselbitar fallit perfekt på plats blir nästan ett understatement i takt
med att trion surfar på stora ljudvågor som för det mesta alltid utmynnar i
hypnotiska, påträngande och på gränsen till överproducerat stort popsnille.
Att en låt heter "Hall & Oates" känns också som ganska självklart. 
Här får ni fyra solklara bevis på att Mounties är klart 
oemotståndliga när de är som bäst, och då spelar det liksom ingen 
roll att de tappar tråden vid några tillfällen.
/Björn
 
 
 

 

Nu eller sen?

 
Gigantiska popgenifavoriterna Drew Holcomb & The Neighbors nya fullängdaren "Medicine"
finns sedan igår åtkomlig som lite dyrare importplatta på nätbutikerna.
När Drew och hans excellenta band bjöd på en helt magisk Popgenispelning på Studioscenen
i Östersund i början av oktober 2014 så fanns båda de här låtarna med på låtlistan.
Frågan är nu om man ska slå till på direkten på den klart dyrare varianten, eller vänta tills
"Medicine" släpps av en svensk distributör?
Men den väntan kanske blir för lång, eller...?
/Björn
 

Helluva bluesman

 
Två dagar efter Jessica är det dags för North Carolina sångaren, gitarristen och låtskrivaren
Jake Xerxes Fussell att charma med sitt självbetitlade debutalbum "Jake Xerxes Fussell"
(Paradise Of Bachelors/Border).
Genomärlig amerikansk roots, countryblues, folk vs appalachian från Jake som backas 
av producenten William Tyler, gitarr, Chris Scruggs, steel, bas & mandolin, Brian Kotzur, trummor
samt Hoot Hester, fiol. 
Jake som delvis har lärt sig hur slipstenen ska dras av den äldre generationen, kombinerat med egen
stor känsla givetvis, har en ärrad sångares röst i sin unga kropp.
George Mitchell, som lirar oljefat bas på videon till "Rabbit On A Log", hävdar bestämt att
Jake är "helluva bluesman, my favourite of his generation. In fact and in my opinion the best
young traditional bluesartist performing today".
Avgör själva.
/Björn
 
 

Pratt för ditt inre

 
Det är inte helt lätt att beskriva Los Angeles baserade Jessica Pratt och hennes nya låtar på
albumet "On Your Own Love Again" (Drag City/Border) som släpps på måndag.
Lite folk, lite freak-folk och mycket Jessica Pratt, säger skivbolaget.
Att hennes meditativa folkmusik har kopplingar till Nick Drake, Joni Mitchell and Joanna Newsom
är också tämligen uppenbart.
Utan att behöva bena ut allt för mycket så räcker det med att lyssna och omgående känna att det 
handlar om ypperlig feelgood music för ens inre.  
Plattan är inspelad hemma och på olika ställen i Los Angeles och San Francisco under de senaste
två åren.
Det är knappast fel att tro på 2015 som Jessica Pratt's år.
/Björn
 
 
 

Passar in överallt

 
The Porter Draw är ett utmärkt altcountry och americana band from Albuquerque, New Mexico.
Sen 2007 så har kvintetten varit ett av de ledande banden i den växande rootsmusik rörelsen i
NM och man har delat livescener med namn som Greensky Bluegrass, Reverend Horton Heat,
New Riders Of The Purple Sage, Cross Canadian Ragweed and Cadillac Sky.
Debutalbumet "Trouble" kom 2009 och uppföljaren "California Widow" 2011.
April 2014 var det dags för album nummer tre på hemmaplan, det självbetitlade "T.P.D". 
En platta som finns åtkomlig hos oss sedan en vecka bakåt genom vakna
independentbolaget Hemifrån.
Soundmässigt passar The Porter Draw in praktiskt taget överallt då man utan besvär kan växla
mellan mjuka hjärtekrossande ballader, stabilt honky tonk sväng och gnistrande elektrisk altcountry.
Allt toppad med ypperlig lead och stämmsång dessutom.
Covern på Springsteen's "I'm On Fire", håller absolut måttet.
Men största anledning till att den finns med i det här inlägget är att den för tillfället är den enda
videon från albumet på YouTube.
För det är gruppens egna material typ, "Judgement Day", "Softened Soil", "Farmers Pray", "County
Lines", "This Town" och "Home Fries" som bildar den stabila ryggraden på plattan.
"Myra Joyce" finns på "California Widow" och bekräftar bara att bandet var flygfärdiga redan för
fyra år sedan.
/Björn
 
 
 
 
 
 
 

Varm i hjärtat och tom i bollen

Det har hänt en hel del sedan Miriam Jones skrev sin första låt som åttaåring influerad av ett par 
kassettband med 60-tals stjärnor som The Monkees, Donovan och Gary Puckett & the Union Gap.
Mamman, som växten upp i Nashville och själv är mycket musikalisk, fyllde på med sina
countrykassetter och sen har det liksom bara rullat på i det tysta för Miriam med tre album och
ett parminialbum.
Och här har man suttit i Vinterstaden utan att vetat ett skvatt om hennes existens.
Man blir både varm i hjärtat och tom i bollen när man för första gången möter en så stilfull
och grann artist som Miriam Jones på hennes sjätte utgåva "Between Green & Gone" (Miriam Jones
Music/Hemifrån).
Men mönstret känns igen, för det är långt ifrån första gången som man snubblar över en diamant
sent in i karriären.
Vancouver födda Miriam har tagit tid på sig med sin fjärde fullängdare och samlat på sig ett rejält
knippe låtar under jakten på den perfekte producenten som till sist blev Simon Edwards vilken bland
andra jobbat med namn Fairground Attraction och Billy Bragg.
Det stämde så perfekt på alla plan att det blev mycket mer än bara producentsysslan för Edwards
som tackade ja till att bli första medlemmen i Miriam's nya band.
Ett band som nu har fått jobba med ett excellent låtmaterial från Jones penna.
"Float", som ni ser och hör i videon ovan, är konstigt nog det enda klippet med koppling till albumet
som finns på YouTube för tillfället.
Det borde fortare än kvickt bli ändring på det.
"B.G.&.G" bågnar nämligen av älskvärda låtar i den nordamerikanska rootstraditionen
ledda av en uttrycksfull sångerska extraordinär. 
/Björn 
 
 
 

Blåa rosor utan datumstämpel

Det finns och har alltid funnits ängar av fina arter i Blue Rose Records buketten.
En trio fridlysta som Willie Nile , Stoney LaRue  och  
Rich Hopkins & The Luminarios
är nu aktuella med färska fullängdare.
 
Nile's "If I Was A River", är ett pianobaserat album där han sitter  sitter bakom New York pianot
som använts av legendariska artister som John Lennon, Bruce Springsteen, Randy Newman och
Dr. John, för att nu nämna några, för att fullborda sina plattor. 
 
 
Stoney Larue "Aviator" är smått oemotståndlig med glimrande låtar och ett melodiskt flyt i altcountryn,
americanan och finaste sortens singer/songwriter anda.
 
 
"Tombstone"  är den efterlängtade comebacken med Rich Hopkins och hans band The Luminarios.
Tillika en strålande fortsättning på den högklassigt gitarrbaserade ökenrocksoundet som Hopkins
formade i grupper som The Sidewinders på 80-talet och Sand Rubies under 90-talet.
/Björn 
 



   

Cult pop craftsman

Inte alls fel att kalla coola Chicago snubben Liam Hayes popmusik för minimalistisk.
Men samtidigt har den med i sin lite avskalade skepnad oftast de flesta byggklotsar
som behövs för att snabbt förvandlas till ett häftplåster.
Hayes började sin karriär tidigt 90-tal tillsammans med Royal Trux och Will Oldham. 
Efter det har han under namnet Plush gett ut sin egensinniga late-night psych-soul could/should/
would-be pop musik som en del kallar den.
Han har också en koppling till Hollywood och medverkade bland annat i filmen "High Fidelity" 
samt gjorde förra året soundtracket till "A Glimpse Inside The Mind of Charlie Wright".
För mig smakar Hayes färska album "Slurrup" (Fat Possum/Border) new wave pop, Stiff Records
sent 70-tal samtidigt som andra drar kloka paralleler till folk-pop och soft soul snillen 
som Jimmy Webb, Brian Wilson, Laura Nyro, Burt Bacharach och Harry Nilsson.
Det är väl bara att välja själv när det gäller hans musikaliska rekvisita och i engelska Uncut
tokhyllas han rättvist som "one of the most charismatic and eccentric cult pop craftsmen of the
past 20 years".
/Björn

 

 


Keating behövs

Amerikanskan Annie Keating har utpekats som en perfekt korsning av Lucinda Williams
låtskrivande, Gillian Welch gitarr kryddad med hennes alldeles egna personliga röst.
Emmylou Harris, Patsy Cline, Alison Krauss, Bonnie Raitt och herrar som Willie Nelson och
John Prine har också cirkulerat i texter runt hennes liveframträdanden och fem tidigare album. 
Och alla jämförelser håller även om Keating inte straffar ovan nämnda ikoner när det gäller
den vokala biten.
Men en bra och förtrollande sångröst handlar långt ifrån alltid att man är drypsäker på höga C och
på den fronten är Keating ett skolexempel med en röst som leder ljudbilden.
Själv föll jag pladask vid första mötet med Keating på föregångaren "For Keeps" från 2013 och när 
fullängdare nummer sex, "Make Believing" (8th Street Studios/Hemifrån), ( release i Sverige
i morgon) bekräftar att utvecklingen fortsätter att peka uppåt så är det dags för ett bredare erkännande.
Varmt smidad americana.
Naken och utlämnande och ofta med berättelser om de som befinner sig längst ner på den sociala
stegen.
Även om ni inte tror det så behöver vi mer sådana sanningar än någonsin tidigare.
Och innerligare förmedlare än Annie Keating får man leta efter.
OBS! De båda videoklippen är hämtade från "For Keeps" då det ännu inte existerar några från
"Make Believing".
/Björn
 
  

Inte släkt med Elvis

Nej! 
Angaleena Presley är inte släkt med The King.
Men musikaliskt kan man hitta likheter då Elvis inte var främmande för att även tackla countryn
under sin karriär.
Grunden är densamma, men Angaleenas countryådra är körd genom ett modernt americana filter
där ett grundsväng med tydligt rock'n'roll bränsle är drivmedlet.
Inte speciellt ovanligt i dessa tider.
Men Angaleena och hennes låtar sticker ut och sätter avtryck och sorteras därför in i den
seedade flocken i altcountry-americana racet.
Någon kanske känner igen hennes namn från trion Pistol Annies där hon tillsammans med 
Miranda Lambert och Ashley Monroe skrev låtar, turnerade och spelade in två album med 
debuten"Hell On Heels" från 2011 som höjdare då den innebar en guldplatta för över
500.000 sålda exemplar:
Men nu är det en solokarriär som gäller och debutalbumet 
"American Middle Class"(Slate Creek Records/Border) som släpptes i USA i oktober 2014
innehåller ett dussin låtar som osökt får mig att tänka på Kasey Chambers, Brandi Carlile,
Caitlin Rose, Gina Villalobos, Tift Merritt och Rosanne Cash.
Klass helt enkelt.
Albumet finns tillgängligt från och med i morgon hos svenska leverantörer.
/Björn 


Vem är Joseph Parsons?

Många är dem.
Artisterna och banden som praktiskt taget alltid hamnar i bakvattnet trots att de
är värda en betydligt större publik.
Men uppenbarligen finns det tillräckligt många som ändå bryr sig för att de ska orka
fortsätta att turnera och spela in plattor.
Philadelphia födda amerikanen och singer-songwritern Joseph Parsons har under 15 års tid
turnerat flitigt i Europa och släppt en lång rad utmärkta album på tyska bolagt Blue Rose Records.
Ifjol kom "Empire Bridges"som likt många av hans tidigare utgåvor visar
upp en musikalisk stilfull hantverkare.
/Björn
 
 

Smårevolutionerande bluegrass-makeover

Jim White vs. The Packway Handle Band "Take It Like A Man" (YepRoc/Border)
PPPP
White är inte som vilken ordinär americana-country-folk snubbe som helst.
Efter år av rotlöst flackande så fann hans oroliga själ en plats som passade perfekt för det musikaliska
sinnet och de konstnärliga ådror.
I Athens, Georgia, har han under det senaste deceniet när den senare konstarten format sin
egna, personliga och coola brygd på lika delar country, folk och rock.
Stilfulla roots & bluegrass kvintetten The Packway Handle Band från Athens upptäckte White
genom hans film "In Search of the Wrong-eyed Jesus", tände på alla cylindrar och undrade ett antal
år senare om han inte hade lust att producera deras planerade album under 2013.
Men White blev i sin tur så impad av T.P.H.B. att han bara bestämde sig för att få bli ny medlem i
T.P.H.B., något som varken Michael Paynter eller de övriga tre medlemmarna hade minsta lilla
invändning emot.
Och inte blev det sämre att White under åren samlat på sig ett hög med bluegrass-låtar, som inte
direkt passat in i den lite strikta mallen, som han bollade mot Paynter och kompani.
Resultatet är ett album med tio låtar som på ett helt oemotståndligt sätt och formar en
ny grann och spännande profil som fortfarande har kvar sin indentitet men samtidigt på ett bedårande
sätt tänjer på bluegrass-ramarna.
"För oss var det perfekt timing att Jim ville vara med i bandet. Utom tvekan hade han helt rätt perspektiv
som opartisk utomstående lyssnare som kunde tala om för oss vilken riktning vi skulle gå med vår
musik, säger Michael Paynter.
Fakta.
"Take It Like A Man" är en svårslagen, stilmedveten och smårevolutionerande bluegrass-makeover.
Björn Bostrand
 
 
 
 
 

Två rutinerade och en rookie

Nytt år och nya album med både välbekanta och nya namn.
Knappt har man hunnit vända den första kalender månaden för 2015 förrän skivsläppen
duggar tätt.
Och tack och lov för det.
Här har ni er trio, två rutinerade och en rookie, som alla har nya plattor på gång inom kort.

Melissa Etheridge "This Is M.E" (SPV/Border) är första studioplattan på nytt bolag.
Här har Melissa samarbetat med några av de mest innovativa personerna på dagens musikscen.  
Jerrod Bettis, som jobbat med Adele, Jon Levine, som jobbat med Nelly Furtado, Jerry Wonda,
som jobbat med Fugees och Mary J. Blige och slutligen RoccStar som jobbat med både
Usher och Chris Brown.
Utan att för den skull göra grova förändringar i hennes musikaliska profil.

Indie-rock-postpunk kvartetten Viet Cong från Calgary är sprugna ur gruppen Women som
splittrades efter två album.
Men Matt Flegel och Michael Wallace från Women har tillsammans med tillsammans med ytterligare
två snubbar gått vidare musikaliskt på självbetitlade albumey "Viet Cong" (Jagjaguwar/Border). 
Man känner igen ljudbilden, men det här är så bra att det är värt hajpen som redan existerar. 

The Decemberists första album på fyra år, "What A Terrible World, What A Beautiful
World" (Rough Trade/Border)
är självklart en minst sagt efterlängtad återkomst.
Under tiden som bandet har pausat så har frontmannen Colin Meloy spenderat tid med sin familj
och skrivit barnböcker. 
Kanske är det därifrån kreativiteten kommer för allmänt så är albumet deras bredaste
hittills, såväl musikaliskt som känslomässigt.
/Björn


Croucher behärskar konsten

Americana och country är en svårt konst.
Respekten och känslan för förebilderna och genrens ursprung ska balanseras gentemot den egna
talangen och feelingen för att koden ska bli den rätta. 
Texas-baserade singer-songwriter Brant Croucher släppte i mitten av december albumet
"Blanco County Lights" (White Cat/Hemifrån) där vanligt förekommande jordnära saker 
som women, drinks, trucks och ytterligare några välkända countryteman avhandlas.
Men det som skiljer Croucher från den fyrkantiga middle-of-the-road varianten med alldeles för
stor cowboyhatt är hans sätt att bygga låtarna och klä dem i de rätta musikaliska arrangemangen.
Ärligt och genuint är ledorden på de 11 spåren som från grunden tar fina stickspår till akustisk
folkfeeling, swamp groove, piano-drivna ballader och altcountrypop med rockbett.
Brant Croucher's låtar är vanligt förekommande på radiostationer i Texas och dyker allt oftare
upp på radiovågorna runt om i USA och Europa.
Hos oss då?
/Björn

Kelley's smakfulla rötter

Letar du efter tidlös sann rootsmusik som inte tjafsar med imagen så får du ett coolt
och varmt tips här från fjolåret.
Kelley Hunt "The Beautiful Bones" (88 Records/Hemifrån) som är Hunt's sjätte
fullängdare är en stilfull resa som klart och tydligt berättar vart hon hämtat sin inspiration ifrån.
En vit kvinna född i Kansas City som 2006 valdes in i Kansas Music Hall of Fame.
Begåvad med en röst extraordinär röst som aldrig faller ur ramen när den ställs bredvid
förebilder som Ruth Brown, Mahalia Jackson, Billie Holiday, Ann Peebles, Ray Charles,
Dinah Washington, Aretha Franklin och Wanda Jackson. 
Genremässigt är Kelley Hunt lika bekväm i tidig blues, R&B, rootrock, jazz och gospel
och de elva spåren formar ett stilmässigt smakfullt smörgåsbord.
/Björn 
 
 
 
 
 

Popgeniåret går i mål

Här är en verksamhetsberättelse för 2014.

2014 var verkligen en berg- och dalbana för IF Popgeni. Inte artistmässigt, för där bjöd vi på de bästa och största artister vi någonsin har bjudit på. Men ekonomin var en oroskälla större delen av året. Det berodde på att två konserter fick bara hälften så stor publik som vi räknat med, att vi under våren inte hade något samarbete med något bildningsförbund, på grund av diverse missförstånd och på att Hörbart-bidragen under våren frös inne då pengarna skulle användas till centralt styrda satsningar i stället. Men när året var slut stod vi ändå där med en ljusare ekonomi än vad vi någonsin haft – det berodde på RRR-festivalens gigantiska succé och att Estrad Norr var med och hjälpte till med den.

Vi kan tacka Rootsy Live för att året blev så bra som det blev. Vårt samarbete med Björn Pettersson har pågått ända sedan våren 2011. Vi har aldrig någonsin varit besvikna på de artister han hjälpt oss ta hit. Det är helt imponerande vilken samling americana-hjältar han har förmått att ta vägen via Östersund under åren.

Året började med Rootsy-konventet i Bjurfors. I tipin bjöds vi på massor av bra livemusik från Rootsys svenska artister Hellsingland Underground, Andreas Lilja, We Met Tomorrow, Ellen Sundberg med band, Johan Örjansson och Jetbone och så förstås norska Hege Brynildsen. Dessutom pratade vi framtid och Björn Pettersson pratade om sin dröm om att någon gång ordna en americanafestival. Att östersundsgänget förstärkta med Johan Arveli och Björn Pettersson vann Håkan Olssons quiz gjorde inte det hela sämre.

Den 7 februari hade vi vårens först konsert. Vår första helt svenska konsert, om man inte räknar Ellen Sundbergs releaseparty i augusti 2013. På scenen lokala banden Lumberjack & The Suits, Eastwick och så efterlängtade Hellsingland Underground. Det var den första av tre fina konserter under våren som vi hade på Gamla Teatern. En på det hela lyckad kväll med runt 180 besökare och banden fick verkligen massor av nya fans den kvällen. Hellsingland Underground gjorde en beundransvärd, dynamisk och helskön spelning.

Samtidigt började pratet om att det ändå skulle bli en festival till sommar 2014. Jason Isbell var redan klar, Temperance Movement, Israel Nash och Holly Williams var nästan klara, kanske Turnpike Troubadours. Vi var tveksamma till om vi skulle klara det ekonomiskt. Men Estrad Norr beslutade om ett bidrag som gjorde att vi vågade satsa. Popgeni hade ett frukostmöte på Jazzköket inför festivalen morgonen efter att sista avsnittet av Jills Veranda visats. Vi satt där och skämtade om den där Doug Seegers och att vi borde ta hit honom och låta vår tandläkare Erik Tullsten fixa hans tänder. Annars var vi väldigt nöjda med festivalprogrammet och vi hade bestämt oss för Gamla Teatern, ett tag hade vi även Exercishallen Norr bokad, men Gamla Teatern ansåg vi var bäst. Sedan gick jag och klippte mig. På väg från frisören ringde Björn Pettersson och berättade om att Jill Johson ringt honom och ville att han skulle ta hand om Doug Seegers lansering live i Sverige. Så den Doug vi sett på teve kvällen innan skulle faktiska vara med på festivalen och komma till Östersund.

Vi funderade ett tag på om vi skulle vara i en ännu större lokal. Funderade på OSD. Men bestämde oss för att pengar inte var allt. Så dags för biljettsläpp. Vi var en av de fyra platser i Sverige där RRR skulle vara. Vi släppte 500 biljetter så länge och talade om att Doug Seegers och Jasons Isbell skulle vara med. Totalt skulle vi få ta in max 650 personer. Vi trodde väl att det skulle vara som vanligt. Men det var det inte. När Björn Pettersson ringde efter någon timme och sa att det snart var sålt 500 biljetter trodde jag att det gällde hela landet. Men gällde bara Östersund. Vi släppte 50 biljetter till men allt var slutsålt inom 20 timmar. Det var första gången vi mötte Doug-effekten.

Den 25 april var vår nästa konsert. Vi berättade om att vi skulle sälja 50 biljetter till RRR den kvällen. Det blev en helskön blueskväll med suveräne Patrick Sweany, Thilda Persson och scendebut för Björn Gidlund och hans State Of Mud. Tyvärr bara drygt 100 inlösta. Men alla som var där var mer än nöjda med musiken. Det blev en skön kväll. Extra kul att det var Ellen Sundberg som var turnéledare för Patrick Sweany.

Norges nationaldag var vår sista konsert för våren. Vi hade satsat stort, det största och dyraste dittills. Vi hade bokat en av americanamusikens viktigaste genom tiderna Mark Olson som kom tillsammans med sin älskade norska multiinstrumentalisten Ingunn Ringvold. Mark varvade sina nyare mer världsmusikinfluerade sånger med nya egensinniga tolkningar av sina gamla Jayhawksklassiker. Danny George Wilson är också en gammal popgenifavorit som kom med sina nya sköna brittiska countrysoulfavoriter och sitt Danny & The Champions Of The World. En bedårande spelning. Däremellan bjöd Cujo Is A Cat på sköna egna tolkningar av kända och okända låtar. Det var en på alla sätt toppkväll med den bästa americana som stått på scenen i Östersund någonsin. Men det kom bara kom 90 personer. Det näst minsta vi någonsin haft. Ingen som var där gick hem besviken och det skrevs hyllande recensioner i tidningarna.

Mark Olson och Danny George Wilson hade kunnat bli vår sista konsert någonsin. Vi hade inga pengar till att betala alla räkningar. Kassan var helt tom. Men vi hade ju en helt utsåld festival kvar.

Den 27 juni var det dags för Rolling Rootsy Revue på Gamla Teatern. Åtta akter, varav fyra amerikanska och fyra svenska. Vi hade även engagerat Lumberjack & The Suits som gick runt och fyllde ut alla pauser under kvällen på bästa sätt. Ett team på närmare trettio personer vid insläpp, bakom scenen och i artistrestaurangen för att få det hela att rulla jobbade hårt hela kvällen och långt in på natten.

Ellen Sundberg var först ut på scenen. Och sedan radade de upp sig alla Johan Örjansson/Basko Believes, Matraca Berg, som även sjöng lite med Lumberjack & Suits, We Met Tomorrow, Willy Clay Band, Doug Seegers, Sverigepremiär för Jason Isbell & The 400 Unit, och allra sist Israel Nash med band och Ellen Sundberg som gästade. Ellen och hennes band kompade dessutom Doug Seegers. En americanakväll av det slag som Sverige aldrig tidigare har sett. Dagens Nyheters Po Tidholm var på plats och gav arrangemanget mycket fina omdömen över en dryg halvsida. ÖP hade däremot missförstått allt och talade om tuggtobak, rutiga skjortor och klyschor och hörde vare sig sånger som hyllade Kirunas hockeylags beslut att spela i regnbågsfärgade dräkter, Jason Isbells smärtsamma sång om flickvännen som dog i cancer och Doug Seegers sång om den hemlöse mannen på gatan ”Don´t Laugh At Me”. Teamet fick också jobba hårt för att hindra allt för många Doug-förälskade äldre damer som följde honom överallt och skulle ta sig in till honom.

RRR 2014 var en jättesuccé. Det finaste och bästa IF Popgeni någonsin varit med och levererat. Tyvärr verkar kvällen nu helt bortglömd när året i Östersund summeras. Men vi som var där vet hur bra det var. Och att många gick hem direkt efter Doug Seegers spelning var bara bra. För vi som var kvar fick det bästa till sist med Jason Isbell och Israel Nash.

När allt var klart visade det sig också att festivalen tack vare bidrag gav ett överskott som räckte till att betala vårens skulder och även gav ett hyfsat överskott till framtiden.

I början av hösten hjälpte vi Rockaroundtheclock Productions till en spelning på Studioscenen för The Trouble Boys och Steve Gibbons den 18 september. Före spelade Micke Jönsson & The Uphill Band. Det blev en fin rock & roll-afton och det kom runt 110 personer. Många tyckte att detta var en av de roligaste kvällar som varit. Vi var inte ekonomiskt inblandade och ABF hjälpte till med lokalen. Då visste vi inte än om vi hade några pengar eller inte.

Höstens sista spelning är redan en klassiker. Drew Holcomb & The Neighbors och Erika Andersson lockade runt 100 personer till Studioscenen. Det blev en väldigt fin spelning på kvällen den 7 oktober.

Några av oss hjälpte även Blue Xmas att få en spelning i Östersund på Jazzköket den 27 november. Magnus Lindberg, Sven Zetterberg och Linda Gail Lewis gjorde julen lite blåare för en överförtjust men väl liten publik. Många som bokat bord dök av någon anledning inte upp och detta ställde till stora problem. Men för alla som var där blev det riktigt bra.

Popgenis berg- och dalbana under året har mestadels varit riktigt rolig. Och vi kan vara ordentligt stolta över flera av konserterna. Vi fick äntligen en fungerande styrelse och går in i framtiden styrkta av detta turbulenta år.

Stort tack för alla ni som besökt våra konserter! Det är för er vi gör det här. Tack till alla som spelat på våra scener! Tack till Gamla Teatern och Storsjöteatern! Tack till Anders Mellgren för allt bra ljud! Tack till Clarion Grand och Gamla Teatern för boende och god mat. Tack Björn som filmat allt. Tack Rootsy Live – för utan Er hade inget blivit något!

Slut för i år.

Tack 2014! Välkommen 2015!

/Christer B. Jarlås


2014 - Topp 3 - Rock

The Ghost Of A Saber Tooth Tiger
"Midnight Sun"
 
Paret Sean Lennon och Charlotte Kemp Muhl har med sitt band TGOASTT kunnat leva ut sina mest urflippade konstärliga drömmar. Deras videos vittnar om lekfullhet, stil och samhällsengagemang. Och med plattan "Midnight Sun" är det svårt att inte dra paraleller till Seans kända föräldrar, även om Charlotte Kemp har en lika stor del i TGOASTT som Sean. Hur som helst, så är "Midnight Sun" ett kollage av ljud som för tankarna till Beatles, Captain Beefheart och Deep Purples två första plattor. Problemet är kanske att hade "Midnight Sun" getts ut 1994 har det förmodligen blivit en braksuccé. Så även om musiken lever sitt egna liv och fungerar lika bra nu, så hamnade ändå TGOASTT lite i skymundan i år.
 
The Hold Steady
"Teeth Dreams"
 
Amerikansk rock, rätt och slätt. New York. Brooklyn. Ett bra kompliment till Foo Fighter. The Hold Steady befinner sig i rakt nedstigande led från i princip allt som genomamerikanskt. Springsteen, Jim Caroll, Dead Kennedys, Bad Religion, Husker Du...
Men framför allt är det The Hold Steadys känsla för melodi som gör att "Teeth Dreams" har blivit en personlig favorit.
 
Royal Blood
"Royal Blood"
 
Från Brooklyn till Brighton. Brittisk rock ´n roll. Fast grejen med Ben Thatcher och Mike Kerr är att de sneglar åt amerikansk rock. Queens Of The Stone Age och Muse finns med i ljudbilden. Men låtarna är i grunden mer som smart pop a la White Stripes. Så storheten med Royal Bloods debut är att de befinner sig i skymningslandet mellan brittiskt och amerikanskt. Med en stor tonvikt på melodi och gitarrhookar att hänga upp rått ös på.
 
/Stefan

RSS 2.0