Popgeni

Lou är inte med oss längre.

Fan också.

/B-O

 

 

Under Storsjöyran ”såg” jag honom sist. Det var på lördagen, på Skivmässan och jag fingrade på ”Clarke/Duke Project 2” och försökte minnas om den står i skivsamlingen därhemma. George Dukes fina samarbete med basisten Stanley Clarke var bara ett av otaliga musikaliska möten Duke han med under sitt 67-åriga liv.

”Hann med” – alldeles nyss fick jag veta att denne virtuos gått bort och jag blir så innerligt ledsen.

Duke var en del av Frank Zappas fantastiska 70-tal och medverkade på Chunga's Revenge, 200 Motels, Waka/Jawaka, The Grand Wazoo, Apostrophe, Over-Nite Sensation, One Size Fits All, Bongo Fury och Roxy & Elsewhere.

Andra namn, som kom att samarbeta med honom på ett eller annat sätt var Don Ellis, Jean-Luc Ponty, Billy Cobham, George Clinton, Anita Baker, Herb Ellis, Miles Davis, Milton Nascimento, Airto Moreira, Flora Purim, Sheila E, Jill Scott, David Sanborn.

Som sin egen var produktionen en härlig hybrid mellan jazz, soul och blues och ända sedan jag köpte ”Save the country” (jodå, albumtiteln är hämtad från Laura Nyros mästerverk) har jag försökt hänga med i svängarna i din rika albumproduktionen.

Men ”Clarke/Duke Project 2” visade sig inte stå där hemma i vinylhyllan. Jag får trösta mig med att lyssna på ”I love the blues, she heard my cry”.

Ha det bra däruppe, George.

/Bengt Ola

 

En mäktig R´n´B-röst har tystnat. Bobby "Blue" Bland blev 83 år innan han somnade in i sitt hem i Memphis.

Han hade en av de där starka sångrösterna. Raspig och erfaren, men med en mjuk och sval touch.

Han han med ett par riktigt starka blues och soul album. Som "Two Steps From The Blues" från 1961, "California Album" från 1973 och "Dreamer" från 1974.

Bobby "Blue" Bland lämnar efter sig en låtskatt som jag nog tycker man ska grotta ner sig i under regniga dagar. Något som har gett hans fans och även mycket mycket glädje genom åren. 

Eller som han själv uttryckte det:

"Whatever moments you get of happiness, use it up, you know, if you can, because it don’t come that often"
Sov gott, Bobby.

 

/Stefan

Fontella Bass dog på annandag jul.

En av de starkaste soulrösterna vid sidan av Aretha Franklin under 60-talet.

"Rescue Me" är en klassiker som nog inte bara jag blir mjuk som varmt hårvax av...

Sov gott, Fontella.

 

/Stefan

Hann knappt ens skriva ett par rader om Terry Calliers "Occasional Rain" från 1974, innan han avled.

Han dog i går efter en tids sjukdom, men ännu verkar ingen riktigt veta vad som var själva orsaken. Lite tragiskt är att fans så sent som i går skrev på hans facebooksida och ville veta konsertdatum för 2013. Vilken personen bakom sidan inte kunde svara på, men att personen försökte få tag i Callier.

Men skivorna "Occasional Rain", "What Colour Is Love" och "I Just Can´t Help Myself" finns kvar. Dessutom hade han på senasre år en del framgångar med duetter bla med Beth Orton och Paul Weller samt egna albumen "Lookin Out" från 2004 och "Hidden Conversasions" från 2009. Terry Callier spelade i Sverige för sista gången på Lollipopfestivalen i juli i år.

/Stefan

 

Legender fortsätter att gå ur tiden. Hal David tillhör de textförfattare som fått mig att gå i spinn fler än en gång. 

I princip hela Burt Bacharachs katalog innehåller ju klassiker som är omöjliga att toppa.

Men min favorit är nog otrohetsdramat "Twentyfour Hours From Tulsa". Där huvudpersonen är på väg hem till sin käresta, men stannar av någon anledning. Han får syn på en kvinna som han bara inte kunde motstå. Han frågar efter en restaurang och hon tog med honom till ett kafé. Och till jukeboxens hits dansade de natten lång och det enda ledde till det andra, och han vara ju bara 24 timmar från sin frus armar... Det är inte bara texten som är brilljant, utan även hur Burt Bacharach har arrangerat låten. Från att låta den klara melodin löpa genom stråkar och piano och mot slutete, när det började hetta till, få blåssektionen att gå upp till ett slags staccato för att understryka faran med det hela. Låten slutar, naturligtvis, med att huvudpersonen konstaterar torrt att han inte kan komma hem igen. 

Det är rent guld från första trumpet tonen till sista körtonen. 

Tack för alla sånger, Hal David!

 

/Stefan