Missa inte

 
"Autumn" (YepRoc/Border) är album nummer sju från North Carolina kvartetten som bildades i 
Raleigh, North Carolina 1999. Chatham County Line's korsning av bluegrass och country är i vanlig 
ordning en njutbar resa med fyra veteraner som fortfarande är på topp av sin låtskrivarförmåga, akustiska
arrangemang och vokala harmonier.
/Björn
 

 

Inte helt olikt C.C.L.
Men Texas singer/songwritern Keegan McInroe blandning av klassisk country, tidig blues,
folk och rock och passar perfekt in i det som man under 60 och 70-talet kallade outlawcountry.
McInroe har i mer än ett decenium stått på otaliga scener runt om i USA och Europa och de 14
låtarna på "Uncouth Pilgrims" (Keegan McInroe/Hemifrån)  har alla sin grund i Keegan's personliga
upplevelser under de senaste tre årens turnerande i Europa.

 

New York baserade Sari Schoor debuterar med "A Force Of Nature" (Manhaton Records/Border).
Fylld med blytung bluesrock med rötterna i det sena 60-talets brittiska bluesvågen.
Sari som är skolad operasångerska har en minst sagt kraftfull röst som sitter perfekt både i bordvältare
som ovanstående Ram Jam cover.
På stilsammare spår som "Oklahoma", "Letting Go", "Ordinary Life" och den udda tolkningen av
The Supremes "Stop! in The Name Of Love" visar hon att det finns gott om soul i strupen också.
Hon har själv eller tillsammans med andra skrivit merparten av låtarna på plattan och bland musikerna
som kompar henne finns Walter Trout (John Mayall, Canned Heat), Innes Sibun, (Robert Plant), Oli Brown (RavenEye) och John Baggott (Massive Attack, Portishead).
/Björn

 

 

Jag har själv inte lyssnat så mycket på WovenHand och deras gedigna discografi som startade
för 14 år med en självbetitlad debut.
Däremot har jag utmärkt koll på 16 Horsepower som var bandet som David Eugene Edwards frontade
innan han och bandmedlemmarna gled isär och Edwards bytte fokus till WovenHand.
Visst finns det soklara likheter i ljudbilden mellan de båda grupperna och Edwards desperat hypnotiskt
mässande sång är intakt.

Så på sätt och vis är "Star Treatment" (Glitterhouse/Border) ett kärt återseende.
För precis som 16 Horsepower är det knivigt att sortera in WovenHand i någon enstaka genre
med ett sound som är en läckert påträngande gräll tapet av americana, neo-folk, punk, altcounty
och psykedelia.
Inspelat hemma hos grungeikonen Steve Albini är "S.T" ett album som gör att man måste kolla
upp bandets backkatalog.
Och har man inte koll på 16 Horsepower så är den uppdateringen lika given.
/Björn

 

"It Might Take A While" (Haldern Pop/Rough Trade/Hemifrån) är ett album som bevisar att
musik är helt gränslöst.
På sitt andra album gör tyska kvartetten Someday Jacob från Bremen grandios americana, 
korsat med 70-talets elegantaste västkustspop och indie-folk.
Producerat i Tyskland, England och USA med ett team bestående av Vance Powell (Kings Of Leon, 
Jack White), Richard Dodd (George Harrison, Tom Petty, Dixie Chicks) och Popgenivännen
Israel Nash Gripka, som alla strött lovord över gruppen.

Jörn Schlüter, gitarrist och sångare, bevisar med de 11 egenhändigt pennade låtarna att han besitter
något alldeles speciellt.
Redan med debutskivan "Morning Comes" 2012, då var Schlüter på helt egen hand, uppmärksammades
hans varma låtskrivarådra hemmavid samt i Holland och England.
Ett spår från plattan hamnade också på Rolling Stone Magagazine's "Best Of New Voices CD".
Sedan dess har Schlüter's alter ego blivit ett band med Martin Denzin, trummor, Uli Kringler, gitarr,
och Manuel Steinhoff, bas, är det optimalt.
/Björn 

 

 

 


Outslitbara garagerockkungar

 
Inget snack om att The Fleshtones fortfarande lever upp till dubbningen som kungarna av amerikansk
garagerock i fusion med rockabilly, soul och surf.
Album nummer 21,  "...The Band Drinks For Free" (YepRoc/Border),  innebär också att man firar
40 år som fortsatta delikata leverantörer av låtar med livsviktiga teman som kärlek, svek och
död körda genom deras patenterade och personliga filter av fuzzad gitarr, Farfisa orgel, bas och trummor.
 
Farfisakungen Pete Zaremba, 62 och gitarristen Keith Streng, 61 år, har varit med sedan gruppen
bildades 1976 medans "färskingarna", 68 åriga Bill Milhizer, trummor,  samt youngstern och basisten
Ken Fox, 56, har skött rytmsektionen sedan 1980 respektive 1990.
Vi kategoriserar dem självklart under "De största popgenierna".
/Björn
 
 
 

Våga göra bekantskapen

 
Inget att hinka lördagsgrogg till.
För Andrea Schroder kräver helst sin lyssnares fulla uppmärksamhet.
"Void" (Glitterhouse/Border) är hur som helst en mörk, suggestiv, vacker och spännande historia
från inledande titelspåret till avslutande "Endless Sea".
11 egna låtar på den tredje fullängdaren från den Berlin-baserade sångerskan i ett rakt nedstigande
led från Marlene Dietrich via Nico, David Bowie, Patti Smith, Nick Cave till chamberpop.
 
Inspelad i Berlin och Stockholm under våren 2016 med Ulf Ivarsson (Thåström, Sievert Höyem) i
producentstolen och i samarbete med Schroeder, Jesper Lehmkuhl och Victor Van Vugt.
Dessutom så gästar Pelle Ossler på gitarr
Så våga bekanta dig med Andrea Schroder.
/Björn

Magnifikt återuppvaknande

 
Bonnie Bishop, som har skrivit låtar till bland andra Bonnie Raitt och vunnit en Grammy, 
fick nog av på musikbranschen efter fem album, ett misslyckat äktenskap och 13 år
av barspelningar med usla gage som mynnade ut i en svår depression. 
Så hon lade helt sonika ner sin musikaliska karriär efter att ha hamnat i en svår depression.
Bishop var övertygad om att hon aldrig mer skulle ställa sig på en scen igen och bestämde sig för att
skaffa sig en utbildning.
Men som en form av personlig form av behandling av sin depression fortsatte hon ändå att skriva
låtar där texterna handlade om alla märkliga historier och mänskliga livsöden som hon mött under
sin långa karriär.
 
Men ödet ville annat och när David Macias, på skivbolaget Thirthy Tigers, försåg producenten David 
Cobb ( Jason Isbell, Sturgill Simpson, Chris Stapleton m.fl.) med Bishops material så förändrades allt.
Men stöd och guidning av Cobb kom Bonnie över sin oro och beslutet att lägga ner karrären för gott.
Istället blev det en grandios comeback med albumet "Ain't Who I Was" (Plan BB/Border) och tio
låtar som alla berättar historier om krossade hjärtan, livstvivel och återuppvaknande.

"Man kan höra Bonnie's själ och hjärta i varje ton. Det var hennes ärlighet och anspråkslöshet som
låtskrivare som verkligen gjorde att jag verkligen ville göra albumet med henne", säger Cobb.
Den odiskutabelt granna sångrösten, som jämförts med Dusty Springfield när hon var som bäst,
spelade säkert också viss betydelse för Cobb.
/Björn
 

  

Fortfarande excellent popmission

Lite besviken blev jag.
I alla fall till en början.
För som man kan höra när man jämför ovanstående "Thin Air" som finns på odiskutabla Glasgow
favoriterna Teenage Fanclub och deras nya  album "Here" (PeMa/Border) som släpps idag, och
nedanstående esset "Ain't That Enough" från 1997 års "Songs From Northern Britain", så finns en
viss skillnad när det gäller låtarnas själ och sound.
Den går också att höra på "Howdy" 2000 medan 2005 års "Man-made" och "Shadows" 2010 mer
är inne på "Here" tänket.

Men när jag fått lite distans, i takt med antalet upprepningar av deras tionde studioalbum så infinner
sig den där odiskutabla musikaliska värmen som alltid genomsyrat gruppens produktioner..
Så egentligen handlar det bara om lite mjukare finlir på en totalt excellent popmission som pågått
sedan 1990 med debuten "A Catholic Education".
Som det demokratiska band som de alltid varit så har de tre originalmedlemmar Norman Blake,
Raymond McGinley och Gerard Love ritat ihop fyra låtar vardera.
/Björn


 


Åker med igen

King Of The Tramps sound har kallats "whiskey gospel" av någon klurig rockkritiker. I grund och
botten handlar det om blandade influenser från rootsrock, rhythm 'n' blues, gospel sydstatsrock
och countryrock.
Album nummer fyra i diskografin, "Cumplir con el Diablo" (Old School Records/Hemifrån), som
kom mitt i sommaren 2016 är hur som helst en utmärkt platta att möta höstmörkret med.

Kraftfulla sångaren och gitarristen Todd Partridge och de övriga tre bandmedlemmar piskar upp ett
stabilt klassiskt rockgung, spetsad med både soul och gospel.
Och trots att man har hört det många gånger förr så åker man med igen.
/Björn

 

Rogivande poppoet

 
Livet har inte varit direkt rättvist mot amerikanska indie rock, singer/songwriter, gitarristen Chris Staples
med förflutet i grupperna Twothirtyeight, Discover America, Telekineses och sedan 2003 som soloartist.

Men numera säger Staples att han lämnat det negativa bakom sig och fokuserar på det positiva i livet.
Albumet "Golden Age" (Barsurk/Border) och den uppsluppna, småledsna och omedelbara 
popkänslan som dominerar albumet känns också som en bekräftelse på att han klivit
ut ur skuggorna och fokuserar på nuet istället för myterna om att allt var bättre förr.
"G.A." är uppföljaren till 2014 års solodebut "American Soft", där "Dark Side Of The Moon" är ett av
spåren, och vars låtar har streamats över tre miljoner gånger.

Förnärvarande är Staples med band inne i ett intensivt turnerande i USA som pågår en vecka in i oktober.
I november är en turné inplanerad i Europa för denna fina och rogivande poppoet.
Undrar om det blir några Sverige gig?
/Björn 
 

  

One man pop Swirsky

Mångfaldigt prisade singersongwriter Seth Swirsky är tillbaka med sitt i popfinesskretsar hett
efterlängtade tredje soloalbum Circles & Squares” (Grimble Records/Hemifrån.)
Swirsky, som också är ena halvan i hyllade popduon, The Red Button, tillsammans med Mike
Ruekberg är även på solokvist ett snyggt stilfullt eko från 60 och 70-talets popmusik med starka
melodier, upplyftande hakar och graciösa högtflygande arrangemang.

Swirsky skrev, spelade alla instrument, sjöng alla stämmor och producerade alla 16 låtar som
nästan samtliga klockar in strax under eller strax över tre minuter.
Det sistnämnda ett ganska typiskt format när det gäller odödlig vintagepop.
Men även om Swirsky's pophantverk drivs av ett från eko svunna decenier så är det tidlöst rätt med
en smakfull blandning av musikaliska essenser som jangle pop, indie, psykedelia och stänk av både soul
och jazz.
Fans av Beatles, Jellyfish och massor av andra popsnillen är härmed informerade.
/Björn

 

 


Helprima med The Coal Porters

 
14 år nu sedan The Coal Porters började spela akustisk musik i London när ex-Long Ryder chefen
Sid Griffin bestämde sig för att lämna det elektriska uttrycket.
Sedan dess har deras klart unika kombination av folk, indie, bluegrass och keltisk musik banat väg
för många nya och likasinnade akter i den här tämligen färska och skönt spretiga genren.
 
Under alla dessa år har T.C.P. med sina otaliga spelningar runt vårt klot demonstrerat kraften och
svänget 
i instrument som fiol, mandolin, banjo, akustisk gitarr och ståbas och matchat det starka
melodier och 
perfekta vokala harmonierna.
Med rätta kan de kalla sig världens första och absolut ett av de bästa indie-alt-bluegrass band.
 
När nu Griffin, skotten Neil Robert Herd på gitarr och sång som var med och startade gruppen, 
Paul Fitzgerald, banjo & bakgrundssång, Andrew Stafford, ståbas och den klassiskt skolade Kerenza
Peacock, fiol & sång, lossar nya albumet "No.6" (Prima Records/Hemifrån) om några dagar så är det
verkligen en prima och upplyftande musikalisk upplevelse som dukas upp.
 
Öppningspåret, Griffins rappa barbacka-bluesgrass, "The Day The Last Ramone Died" är redan nu
en klassiker och sen flyter det bara på.
Griffin, Herd och Peacock står för låtskrivandet av nio av plattans tio spår.
Det elfte är en minst sagt och charmig frisering av Pete Perrett's (The Only Ones) ess "Another Girl,
Another Planet", 
och så typiskt elegant av The Coal Porters.
Britiska folkrocklegenden John Wood, som spelat in klassiska album med Fairport Convention,
Nick Drake, Beth Orton och Squeeze, har producerat "No.6".

/Björn
 
 
 

Sneak Peak för bloggläsarna: IF Popgeni - hösten 2016 i Östersund

Detta blir officiellt från den 1 september:

Nu är hösten för IF Popgeni klar. Vi börjar med att åter hjälpa fantastiska Ellen Sundberg med en releasespelning. Sedan presenterar vi tre mycket fina konserter med akter som tillhör den yppersta världseliten i sina respektive genréer. En väljer vi att ordna på stadens kanske minsta men mysigaste pubscen, den andra flyttar vi in i Teatersalongen för att en sittande publik ska få njuta av den fina musiken och texterna och den sista blir en sen kvällskonsert på intima Studioscenen..

Höstens konserter anordnar vi i samarbete med konsertlokalerna och med Region Jämtland Härjedalen Kultur och studieförbundet Sensus . Bokningsbolag är Rootsy Music för de tre första konserterna och Northern Trail för Robert Ellis.

Onsdag den 7 september - Storsjöteatern

Ellen Sundberg – Releasespelning för ”Cigarette Secrets”

För tredje gången i rad är vi med och anordnar en releasespelning för ett nytt album med Ellen Sundberg. Det började med att IF Popgeni i april 2013 gav Ellen vårt pris ”Stora P” som bland annat innehöll en kontakt med boknings- och skivbolaget Rootsy. Det ledde till att debutalbumet ”Black Raven” släpptes nationellt av Rootsy i augusti 2013.

Vi är så vansinnigt glada och lyckliga över att hela landet sedan dess har förstått vilken fullkomligt unik och skicklig låtskrivare och artist Ellen är. När vi våren 2015 ordnade så att Ellen i samband med en spelning i Stockholm fick träffa BMG/Chrysalis  VD Sanken Sandqvist hoppades vi att han också skulle förstå det vi förstått. Och det gjorde han. Nu har Sanken spelat och producerat albumet ”Cigarette Secrets” som ges ut av ett av världens största skivbolag. Bland recensionerna kallas den för ”Ett av årets bästa skivsläpp” och landets bästa musikjournalist Jan Gradvall hyllar Ellen både i en recension i DI Weekend och in sin podd på Sveriges Radio.

På konserten gästas Ellen av en gammal bekant. Samma kväll på Gamla Teatern som Ellen fick vårt pris spelade amerikanska hjältarna i Turnpike Troubadours och svenska We Met Tomorrow. Och på vår första RRR-festival sommaren 2014 spelade också Ellen och We Met Tomorrow, bland många andra. Nu kommer sångaren och låtskrivaren Richard Smitt från WMT att inleda kvällen och han och Ellen kommer även att framför den fina duett de skrivit tillsammans.

 

Torsdag den 13 oktober - Captain Cook

Under höstens mest konsertspäckade vecka i Östersund vill vi erbjuda ett alternativ.  Ingen stor ishall, inget gigantisk Folkets hus utan i stället ett av världens bästa band inom southern rock på Östersunds minsta och mysigaste scen.

Uncle Lucius

Äntligen får vi chansen att presentera och introducera Texasbandet Uncle Lucius för östersundspubliken. Bandet har släppt fyra utsökta album och etablerat sig som ett av de populäraste banden inom den snabbt växande Americana/Southern Rock-scenen i USA.

Kvintetten från Austin, Texas, formar en mix av soul, blues och country spetsad med klassisk rock med tydliga retrorötter, men ändå helt fräscht och oemotståndligt personligt när den möter trumhinnorna. Rutinerade Uncle Lucius bildades 2002 när den då 25-årige sångaren och gitarristen Kevin Galloway tröttnade på att vara bosatt i östra Texas och jaga en karriär inom bankväsendet. Uppvuxen med klassisk country och sin gitarr bestämde han sig för att flytta till Austin och satsa allt på musiken. Det blev många ”open-mike-nights” i Austin för Galloway och det var där han träffade Hal Vorpahl, bas, Austin veteranen Mike Carpenter, gitarr, och den första upplagan av U.L. var ett faktum. Snart gjorde man regelbundna livespelningar inför en entusiastisk publik på Austin scener som Saxon Pub, Threadgill's och Antone's.

I dag består gruppen av minst sagt karismatiske leadsångaren Kevin Galloway, som också spelar akustisk gitarr, Michael Carpenter, elgitarr, akustisk gitarr, sång, Josh Greco, trummor, sång, Jonathan Grossman, keyboards, synth, sång, och Nigel Frye, bas & synth. Alla bandmedlemmar skriver låtar och de delar en stor kärlek till klassiska rockalbum där man hämtar inspiration och ideér och förvandlar dem till ett sound som känns tidlöst och eget. Något som inte minst hörs på den senaste och fjärde fullängdare, ”The Light”. Utgiven på egna labeln Boo Clap i juni 2015, visar albumet upp ett band som med intensivt turnerande under det senaste deceniet spelat ihop en stor skara U.L. diehards i hemlandet.
De senaste åren har man tagit sikte på andra delar av klotet och nu finns chansen för en jämtländsk publik att charmas av denna klart speciella kvintett.

Kape

Inte många artister på den lokala scenen har uppnått samma legendstatus som Kape. Han har hållit på i många år nu men har samma glöd och intensitet som alltid när låtarna mer går mot att blanda rap på svenska med sång och americana. Berättelser från samhällets fram- och baksidor och något genuint i uttrycket som så många eftersträvar men få uppnår. För ett år sedan gjorde han sin första spelning hos oss och var först någonsin med att införa trummaskinen på Popgeni-scenen. Nu ser han väldigt mycket fram emot att få framträda på just Captain Cook.

Fredag 28 oktober-Storsjöteatern, salongen

Det här blir den största konsert vi ordnat förutom de två RRR-festivalerna. För två år sedan hade vi besök av Jason Isbell. När nu Sam Outlaw kommer hit så har vi inom lyckats få hit de två kanske hetaste namnen inom den nya vågen av country/americana. Sam Outlaws konsert blir den enda i hela Norra Sverige och för att fler ska få plats väljer vi den här gången att hålla konserten inne i Teatersalongen. Den här typen av country med starka texter framförs i USA ofta i de stora konserthusen inför sittande publik så att alla nyanser i låtarna ska nå ut mer än vad de gör i en klubb/bar-miljö. Eftersom Sam Outlaw spelar dagen före bluesfestivalen har tillresande också en möjlighet att uppleva två helkvällar med lysande bluesbaserad musik. Bar öppnar 18:30. Dörrar öppnar 19:00. Konsertstart 19.30.

Sam Outlaw

Äkta kvalitet räcker långt, även i det överbefolkade gyttret av musik som råder 2016. Nog för att det hjälper en hel del att befinna sig på rätt plats, få uppmärksamhet av rätt personer vid rätt tidpunkt och allt det där, men har du en medfödd musiktalang och spelar in skivor som välter murar kan det vara fullt tillräckligt för att till synes komma från ingenstans och skapa stor uppståndelse.

Med sin varma sångröst och rätt dresskod skulle han kunna vara klippt och skuren för att perfekt passa in i mallen av en klassisk country stjärna. Men Sam Outlaw är långt ifrån någon vanlig honky-tonkare.

Född Sam Morgan, Outlaw är hans mammas flicknamn, växte upp i San Diego, södra Kalifornien med en bred musikalisk diet av sina föräldrars kärlek till västkust country, 50-talets Bakerfield sound och 70-tals pop.

Det var tänkt att han själv skulle producera debutalbumet ”Angeleno”. Men när bandets trumslagare Joachim Cooder spelade upp några tidiga demoinspelning för sin legendariske far, Ry Cooder, så ändrades förutsättningarna plötsligt. Ry Cooder tände på alla cylindrar och bad om att få sitta med i bandet för att bekanta sig med låtmaterialet och avgöra hur man på bästa sätt skulle ta vara på det grandiosa låtmaterialet. ”Angeleno” spelades in i Los Angeles med bandmedlemmar som far och son Cooder, Bo Koster (My Morning Jacket), Taylor Goldsmit (Dawes), Gabe Witcher (Punch Brothers) och Chuy Guzmán (Linda Ronstadt). Albumet genomsyras av finaste sortens traditionell country och man kan inte undvika att höra fragment av exempel Glen Campbell's crossover country och George Straits traditionella sound.
Själv kallar Sam det gärna ”SoCal country”. Sam Outlaw är utan tvivel ett av de hetaste namnen inom genren just nu och inget annat än en solklar drömbokning för IF Popgeni.

På den vägen är det. Sam Outlaw är något stort på spåren, och hans felfritt verkställda countrymusik kommer under många år framöver att vara en kraft att räkna med.

Våren 2016 ordnade Rootsy Sam Outlaws första spelningar i Sverige. Mottagandet var översvallande med utsålda konserter och hyllande recensioner. När Sam Outlaw nu kommer åter för en serie spelningar framträder han som duo på samma sätt som i våras med Sam själv på sång och gitarr tillsammans mycket fina singersongwritern Molly Jenson på sång och gitarr. Molly medverkar också på Sams debutalbum

Johannes & Albin Söderlund

Lumberjack & The Suits är ett av de mest älskade banden på den lokala scenen för de som älskar alla former av traditionell amerikansk musik. Förra året avslutade de hela Rolling Rootsy Revue  när de klev in på scenen efter Justin Townes Earle och gjorde ett bejublat framträdande.

Den här fredagskvällen i Teatersalongen kommer att inledas på finaste sätt när bröderna Johannes & Albin Söderlund från Lumberjack & The Suits kommer att bjuda på några egna melodier och några lånade av andra.

Lördag den 10 december – Storsjöteatern Studioscenen

ROBERT ELLIS (US)

IF Popgeni har ett extra hjärta för de där sångarna och låtskrivarna som förmår göra musik som berör på djupet. Inte för inte har vi haft besök av fantastiska sångare och låtskrivare som Jason Isbell, Steve Forbert och Simone Felice. Nu har vi besök av en av 2016 år allra mest spännande artister som rör sig över genregränser. Innan Robert Ellis skrev på kontraktet med New West Records tidigt 2011 hade han redan gjort sig ett namn i Houston, Texas. Inspirerad av country, folk och bluegrass som han matades med under sin uppväxt i södra Texas började Ellis spela live i hemstaden.

Publik och fanskaran växte ytterligare i och med den egenhändigt producerad debutplattan”The Great Rearranger”. En av dem som upptäckte och föll pladask för Ellis i och med ”T.G.R” var George Fontaine Sr, president för New West Records, som omedelbart såg till att få hans namnteckning på ett skivkontrakt 2011. Album nummer två ”Photographs”, med en blandning av akustiska folksånger och uptempocountry, släpptes samma sommar på New West och valdes av musikmagasinet American Songwriter som ett av det årets 50 bästa album. Grandiosa dubbeln ”The Lights From The Chemical Plant” 2014 och årets självbetitlade ”Robert Ellis” har gjort att intresset vuxit ytterligare.

Rolling Stone har jämfört Robert Ellis musikaliska ådra med James Taylor, Paul Simon, Steely Dan och Fleetwood Mac och menar att han vuxit ytterligare i klass med senaste albumet där folk och countryrötterna förgrenat sig till passionerad poprock med twang. Albumet fanns på flera listor över det första halvårets bästa album 2016.

Innan Robert Ellis ställer sig på Studioscenen med sitt band har de varit på turné sedan i början av september i USA, Nya Zeeland, Australien, England, Holland, Belgien och Danmark. Att Robert och bandet nu förutom gigen i Malmö ,Stockholm och Oslo valt att komma till ”lilla” Östersund och gästa IF Popgeni är vi vansinnigt glada över.

Före Robert Ellis kommer det som vanligt att vara någon artist med lokal anknytning som spelar. Men vi har inte hunnit få något namn klart än så vi återkommer.

Starttiden för konserten är beroende av när den liveopera som visas i Teatersalongen slutar. Men vi har insläpp från 21.30 och konsertstart runt 22.30.

(Biljetter till Ellen Sundberg finns via Tickster. Till Sam Outlaw och Robert Ellis släpps biljetter via Ticketmaster någon gång runt 7 september. Till Uncle Lucius får man boka bord hos Captain Cook eller köpa biljetter i dörren samma dag.)


RSS 2.0