Americana från huvudstaden

Harper's Weekly var namnet på en veckoutgåva från utgivarna av Harper´s Magazine som gavs ut
för första gången 1857.

Men 160 år senare är det också ett sex man starkt band från Stockholm bestående av Gustav
Johansson, sång, gitarr, Erik Törner, bas, kör, Torbjörn Erlands, banjo, kör, Joel Kant, trummor,
percussion, och Tobias Sundström, sologitarr som imponerar rejält med sitt tio låtar starka debutalbum
"MorningComes" (Rootsy/WMS).
Av den instrumentala sättning att döma så är det ingen vild gissning att utan att ha hört gruppen
tro att det handlar om en ljudbild som kan sorteras in i den breda Americana fåran med avstickare till folk, bluegrass och country.

Gruppen bildades 2013 och med frontmannen och låtskivaren Gustav Johansson är man idag en
fullfjädrad musikalisk njutning på ovanstående genres.
Men det finns även en elegant tidlös popfeeling som ger Gustav´s starka låtmaterial en extra krydda.
Som helhet är Harper´s Weekly en samling utsökta och samspelta musiker i perfekt fusion med
Johansson's grandiosa sångröst som ledstjärna.
Upptäck!
/Björn


Romano gör det igen

 

Den Ontario baserade kanadensaren Daniel Romano är i allra högsta grad aktuell och 
intressant med sitt nya album "Modern Pressure" (New West/Border).
Inspelad i en stuga, förutom stråk och blåspålägg som är gjorda i Toronto, belägen i Värmländska
Finnsnäs under augusti 2016 i samband med en Sverigeturné visar multiinstrumentalisten Romano
ytterligare en läcker profil av sitt ombytliga sound.
Genombrottet kom med "Come Cry With Me" 2013 där han har allt som krävs av en trovärdig och
högklassig country artist.

"M.P." är pop, rock, indie med influenser och stickspår till 60-tal fram till nutid. Tio strålande låtar
som alla är färgade av Romano's starka musikaliska personlighet och med klass sätter fingret på hans
extraordinära kapacitet som artist och sångare.
En lågoddsare som en av mina aspiranterna på 2017 års bästa.
/Björn   

 

75 år ung

 
Don Bryant är ett levande bevis på att saker kan bli så mycket bättre med stigande ålder.
När den nu 75-årige soulikonen lossat sitt blott andra (!!??) soloalbum "Don't Give Up On Love" (Fat
Possum/Border) under en livslång karriärså kan man inte låta bli att undra varför så lite.
Han började som låtskrivare på soul och rockabilly etiketten Hi-Records som startade 1957
och hade artister som Al Green, Ann Peebles, O.V. Wright, Willie Mitchell och Otis Clay i sitt  stall.
1974 gifte sig Bryant med Peebles och paret skrev bland andra monsterklassikern "I Can't Stand
The Rain" tillsammans.
 
Som artist är Bryant nu 75 år ung och utrustad med en fantastisk röst och tio exemplariska låtar
som tar klockrent avstamp i äkta soul och under resans gång smakfullt färgas med slingor av blues,
gospel och rock för att som helhet smälta ihop till det perfekta soundet.
/Björn
 
 
 

Colter Wall chockar

Colter Wall är en 21-årig låtskrivare från Saskatchewan, Kanada.
Men om ni blundar när ni lyssnar på videon till "Kate McCannon" ovan så hör ni en ärrad outlaw med
en baritone röst som låter som den okända brodern till en åldrande Johnny Cash.

På självbetitlade debutalbumet "C.W" (Young Mary´s/Border) färgar han de tio egna kompositionerna
,och covern på Townes Van Zandt's "Snake Mountain Blues", med influenser från nämnda Van Zandt,
Hank Williams, Robert Johnson, Bob Dylan, Johnny Cash, The Band och vilka du vill av de övriga som
haft stor betydelse för magin och formandet av rootsmusikens hjärta.
Men man hör och känner även släktskapet med moderna Americana band och artister från Colters egen generation. 

"Colter Wall is bar-one the best young singer-songwriter I've seen in twenty years", har Steve Earle sagt.
Helt klart är också att han efter sina liveframträdande lämnat publiken klart chockade med sin "mogna" 
röst, starka personlighet och tidlöst grandiost låtskrivande.
Albumet släpps på fredag.
/Björn 

 

 

 

Down Harrison knockar igen

 
Nära 365 dagar efter debutplattan går Down Harrison på knock med album nummer två
"Possessed" (Rootsy Music).
Och det är bara att hissa vit flagg om man inte kan motstå en traktering på finaste sortens råvaror
inom americana, rock, pop och country
Nio spår internationell toppklass och känsla med Jesper Willaume, sång, gitarr, munspel, Micke Wedberg,
gitarr, keyboards, sång, Tommy Cassemar, bas, Pelle Alsing, trummor.
 
Låtskrivarsnillet Willaume står för texterna, alla fyra för musiken, arrangemangen, produktionen och
Wedberg för mixen och inspelningen.
Nio spår med en rutinerad och ärrad kvartett - plus gästmusikerna Ola Gustafsson, gitarr, pedal steel och
mandolin och Mats Schubert, orgel & piano - som på absolut bästa sätt vet hur man ska behandla,
vårda rötterna och med varsamhet, känsla, stort och varmt hjärta forma en grandios låtlista som aldrig
behöver något bäst före datum.
/Björn
 

Bobbo är på riktigt

 
Som medlem i The Fallen Stars och Riddle & The Stars har Bobbo Byrnes ett flertal gånger bevisat
att han är ett starkt och aktat namn på den amerikanska och internationella Americana scenen.
På soloalbumet "Motel Americana" (Songs & Whispers/Hemifrån) blir det ännu mer uppenbart när
man möter  multinstrumentalisten och låtskrivaren Byrnes som på ett hudnära och smakfullt sätt
tillreder musik på de finaste råvarorna i americanans receptbok.

Med musikalisk backning av hustrun Tracy Byrnes, bas, Rami Jaffee, hammond B3, Ben Riddle, sång
Fallen Stars trummisen Brandon Allen och några till så sköter Bobbo sången, gitarrer, mandolin, pedal
steel och en B3 på dussinet låtar.
Fingertopps känsliga covers av Slim Dunlap (The Replacements) "Hate This Town", aussielegenden
Paul Kelly´s "To Her  Door", och Jagger & Richards "No Expectations" blandas stilrent med sju pennade
låtar med äkta hälften Tracy och ytterligare två med andra vänner.
 
Grandiosa folk-pop-americana öppningen "Hold Me" är den oemotståndliga insparken som berättar 
att det här är äkta och jordnära hantverk format av ett stort och varmt hjärta.
"1,2,3" bryter det finstämda när den stångar sig fram och gör klart att Bobbo's nästa solotrip skulle kunna
bli ett album med grovt rockig altcountry av finaste sorten.
/Björn
 
 

 

 


Back in the saddle

 
Amerikanska The Long Ryders har nyligen släppt sin första nya låt på 30 år.
"Bear In The Woods" är ett veritabelt ess som bara behöver 20 sekunder på sig för att bevisa att
bandet med originalsättningen Sid Griffin, gitarr, sång, Tom Stevens, bas, sång, Stephen McCarthy,
gitarr,  sång och Greg Sowders, trummor, är samma excellenta grupp som någonsin tidigare trots
att tre decenier har passerat sedan senast.
 
Stevens som skrivit "B.I.T.W" har tillsammans med sina vänner format ytterligare ett antal 
nya låtar som kommer att finnas på ett album som beräknas släppas någon gång under hösten.
Ocj skulle ni  ha glömt dynamiken i The Long Ryders sound så har ni ett par klassiker nedan för 
att snabbt friska upp minnet.
/Björn
 
 
 
 
 

Southern soul och vässade rockkanter

 
Utnämnd som Muscle Shoals egna Americana-prinsessa med debuten "Razor Wire" 2014 tar snart
30 åriga Hanna Aldridge ytterligare ett kvalitetsmässigt steg.
Hon har flyttat från Muscle Shoals och slagit ner bopålarna i Nashville där hon har spelat in "tvåan"
"Gold Rush" (Rocksnob/Warner/Rootsy.nu).
 
Ett färgstarkt och snyggt melodiskt klingande album där Hannah's starka röst är den röda tråden
genom de tio egenhändigt komponerade låtarna där southern-soul nerven från "R.W." möter 
vässade rockkanter och i helt rätt produktion.
Det handlar om små justeringar i ljudbilden och den höga lägstanivå är en garanti för en platta
som känns i hela kroppen. 
Hannah Aldridge har hitills under sin karriär spelat live mer i Europa än hemmavid. Under hösten är
det tänkt att hon med band åter ska ställa sig på svenska livescener som hon gjorde under en turné 2015.
Missa inte tillfället att då möta en varm artist av hög internationell kaliber.
/Björn
 
 
 
 

Ypperlig rocksoul med mogna Men

Efter fyra adrenalindränkta och rockiga studioalbum mellan 2001-2013 och fjolårets live-EP'n "At The
Cavern" har supertrion The Men från Lund droppat tempot på "Sunburst" (The Men Musical Industries)
Eller snarare medvetet dragit i handbromsen.
Men tro nu inte att det skulle innebära något negativt med den nedväxlingen.

För trion, Sven Köhler på sång, munspel och saxofon, Ola Främby på bas och sång samt Olof Wallberg
på gitarr, keyboard och sång 
är 100 % kvalitetssäkring med sina respektive bakgrunder i The Sinners,
Colubrids & Brainpool och The Girls.
Trion sitter helt enkelt inne med så mycket medfödd feeling, kunnande och passion att det bara inte kan bli fel.

Dessutom skriver kvartetten Köhler, Främby och bröderna Joakim och Niklas Kilestam låtar av absolut
finaste snitt.
Skillnaden mot de fyra föregångarna, som de betraktar mer eller mindre som liveinspelade, är att man lagt
mer tid och krut på arrangemangen i studion, kryddat med elpiano och saxophone, sänkt tempot vilket
öppnat upp och inneburit en detaljrikare och ståtlig ljudbild där det finns massor att njuta av. 

– Vi ville åt en soulkänsla som vi inte utforskat tidigare och ge lite mer plats för våra olika personligheter,
säger 55-åriga Sven Köhler som jobbar som läkare när han inte sjunger i detta mästerliga hobbyband:

"Sunburst" är redan nu en stekhet aspirant till en plats på 2017 årsbästalista.
Och den kommer inte försämra sin möjligheter att ta en plats där i takt med återkommande lyssningar.
/Björn

 
 
 
 

Så nära Jeff Buckley

 
Har du ännu inte hunnit kolla upp 23-åriga singer/songwritern Jesper Lindell så  är det hög tid då
han just idag lossar sin debut-EP "A Little Less Blue" (BMG/Border).
Fem smakprov från en ung superbegåvning som redan nu låter som en musiker och låtskrivare med
minst en handfull årtiondens erfarenhet.
 
"Moving Slow" som är playlistad på P3 närmar sig en miljon streams på Spotify.
Tillsammans med systrarna Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit, som medverka på plattan, har
Jesper gjort succé på Dramaten med den hyllade Leonard Cohen-föreställningen.
Hör tolkningen av Cohen´s "Chelsea Hotel" nedan och försök undvika ståpälsen.
Så nära en svensk artist någonsin kommit Jeff Beckley i mina öron.
 /Björn
 

RSS 2.0