På riktigt

 

Den har funnits ute i ett antal dagar nu och samarbetet mellan Dave Alvin & Jimmie Dale Gilmore
på "Downey To Lubbock" (Yep Roc/Border) har hyllats unisont i musikpressen som bryr sig. 

Albumtiteln anspelar på bådas respektive hemstäder i södra Kalifornien och västra Texas och
de 12 låtarna är hyllningar till gemensamma förebilder, vänner som försvunnit alldeles för tidigt
och ett livslångt musikaliska liv på turné med gig på otaliga scener.
Det är rakt igenom äkta rootsmusik helt befriad från polerad yta, tomma poser och fakekänsla.
/Björn   

 


Rätt retro

 
"SASSAFRASS!" (Outside/Border) är album nummer fyra från Tami Neilson där kanandensiskan
som har sin bopålar nedslagna i östaten Nya Zeeland spinner vidare på sitt läckra retrosound med
en blandning av rockabilly, country & pop.
Tami´s röst har jämförts med Patsy Cline, Mavis Staples, Etta James och soulsångerskor när de är
som absolut vassast.
Det är bara att hålla med.
/Björn
 
 

Alla pusselbitar på plats

 
 
Trummor, gitarr, & sång är grunden och energin som driver New Jersey baserade powerduon
Dharmasoul och debutplattan "Lightning Kid" (Dharmasoul/Border).
Men trots debutverket är Jonah Tolchin, gitarr & sång, och Kevin Clifford, trummor & sång två mycket
meriterade och ytterst kompetenta herrar med imponerande musikaliska CV.
Jonah och Kevin har varit på motsatta, men ändå närbesläktade musikaliska resor sen barnsben och
varje gång som deras vägar korsats har de känt av en gemensam energi som de nu förkroppsligar i
Dharmasoul.
 
Tolchin var bara 15 år när han som skicklig och passionerad bluesgitarrist träffade blueslegenden
Ronnie Earl och blev inbjuden att spela live med honom.
Sen har det bara rullat på med samarbeten och studiojobb med musiker som Steve Berlin (Los Lobos),
John McCauley (Deer Tick), Mickey Raphael (Willie Nelson), Scarlett Rivera (Bob Dylan), Ben Knox
Miller (The Low Anthem) Anderson East, Sam Amidon, Greg Leisz, James Gadson och Eric Heywood.
Jonah har också delat livescener i USA och runt om i Europa med artister som Greg Allman, Tony Joe
White, Dave & Phil Alvin, Chris Smither, Justin Townes Earle, Rickie Lee Jones, Tom Paxton, Burton
Cummings, Chuck Prophet och Mandolin Orange för att nu plocka några namn ur arkivet.
Ett kontrakt med Yep Roc Records har dessutom mynnat ut i två uppmärksammade soloalbum, "Clover
Lane" (2014) och "Thousand Mile Night" (2016).
 
Kevin Clifford började fokusera på piano redan som femåring med sin klassiskt skolade mamma som lärare.
10 år gammal bytte han till trummor och ytterligare en handfull
 år senare mynnade det ut i en akademisk
examen på Loyola University, New Orleans.
Inspirerad av jazz & funk trummisar som Brian Blade och Stanton Moore har Kevin fortsatt experimentera 
och influerats av hip-hop, neo-soul, traditionell och modern jazz, Braziliansk och Afrokubansk stilarter.
Med tanke på Tolchin & Clifford's imponerande musikaliska CV´s kanske det kännas lite splittrat och svårt att ringa in Dharmasouls musikprofil.
Men alla pusselbitar faller snabbt och elegant på plats när de på ett helt medryckande sätt gungar, svänger
och kränger sig igenom albumets 10 spår.
 
De bådas listade influenser som färska Medeski Martin Wood & Scofield, Vulfpeck, D’Angelo, Soulive,
Snarky Puppy och fina oldies som The Meters, Staple Singers, Otis Redding, The Allman Brothers Band &
Stevie Wonder är också utmärkta vägvisare.
Eller som de själva förklarar.
"This project feels like something that’s been waiting for ten years, comments Tolchin. "Yet it couldn’t have happened any sooner than it did.  "Lightning Kid" represents a culmination of our collective influences throughout our years as music appreciators and players, ranging from folk and world music to funk, jazz, blues, rock, hip-hop, R&B, and gospel.  Adds Clifford, "We don’t think about fitting into specific genres. That’s what makes our partnership so special.  We have an openness and a clarity that respects and honors freedom of musical expression."
/Björn


Missa inte Bobbo

Ny högklassiga musikaliska byggstenar från Bobbo Byrnes som delar sina soloutflykter med  band
som The Fallen Stars och Riddle & The Stars.
Byrnes står på en livescen runt 150 gånger om året, i eget namn och tillsammans med de båda
bandkonstellationerna.
Minst sagt underligt att han inte är ett större namn med sin pricksäkra, granna och stundtals ruffiga
northern country och americana som träffsäkert beskrivits som mer lik Paul Westerberg än Lynyrd Skynyrd.
"Two Sides To This Town" (Songs &  Whispers/Hemifrån), som är uppföljaren till
solodebuten "Motel Americana" som släpptes i mars förra året, fortsätter han att rakt igenom de
tio låtarna, tre covers och sju egna, visa vilken utsökt personlig singer/songwriter han är.
"Two Sides... släpps den 29:e juni.
/Björn

 

 


Bröderna Ruen både nu och dåtid


20-åriga bröderna Henry & Rupert Stansall har blivit en allt hetare snackis under de senaste åren.
När de inom några dagar släpper sitt debutalbum ”All My Shades Of Blue” (Thirty Tigers/Border)
så lär buzzet kring dem och det Rick Rubin producerade albumet öka markant.

50 och 60-talen går som en röd tråd genom plattans 12 spår, men även om Everly Brothers, Roy
Orbison och Frankie Valli (The Four Seasons) ofta nämns som huvudinfluenser så är de lika bekväma
och träffsäkra när det kommer till 60-talets melodiösa beatpop och läckert skramlig rockabilly.

Musikaliskt är de tidlöst graciösa och lika rätt med sina runt 60 år gamla influenser.
Eller som Rubin uttryckte det varför han så gärna ville producera debuten.
- Jag gillar deras sätt att skriva låtar som låter som att det kommer från en annan tidsålder.
Samtidigt skapar de något nytt med traditionella influenser.
/Björn

 

Kelly, Linda & Carter

Tre kvinnor i country, americana, folk, singer/songwriter, pop och rock fåran att definitivt kolla upp
för den som inte har mött dem musikaliskt tidigare.
 
 
Kelly Willis har en lång och och imponerande backkatalog att ösa ur.
"Back Being Blue" (Thirty Tigers/Border) är hennes comeback efter en fyra år lång timeout med
fokus på att tillbringa allt tid med sin familj, maken och Austin baserade altcountry singer/songwritern
producenten Bruce Robinson och deras fyra barn.
De tio spåren på albumet visar tydligt att Willis är lika utsökt nu som på ess typ 1993 års "K.W",
"What I Deserve"1999, "Easy" 2002 "Translated From Love" 2001 och "Our Year" 2014.
 
 
Fem fullängdare finns på kanadensiska Linda Ortega´s CV.
På "Liberty" (Shadowbox Music/Border) följer hon sin läckra muskaliska idé att blanda Nashville
country med pop och rivig rock'n' roll.
I sin pressrelease skriver skivbolaget träffande att "arrangemangen på "Liberty" har en Twin Peaks
känsla och att hennes röst sitter perfekt framför e
tt smått genialt spaghetti-western-sound som
ingen kan stå emot".
Det är bara att hålla med.
Ortega är en av artisterna på årets upplaga av Stockholm Americana den 16:e juni.
 
 
Oklahoma City baserade Carter Sampson fick ett litet genombrott i Europa med föregångaren till
"Lucky (Continental/Border). 
Men på våra breddgrader är hon fortfarande en doldis.
Det borde absolut inte vara så då hennes americana är högklassig och rättvist kategoriseras som
en mix av galet fina trippeln 
Tift Merritt, Shawn Colvin och Lucinda Williams.
/Björn

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mera Millsap åt folket

 
Elton John är en i fansskaran.
Och med färska albumet "Other Arrangements" (Thirty Tigers/Border) kommer den flocken
garanterat att växa rejält. 
För 25-årige Parker Millsap, den amerikanska singersongwriter, multiinstrumentalisten från Purcell,
Oklahoma, är en fena i musikskrået.
Millsap´s tre första fullängdare "Palisade" 2012, den självbetitlade från 2014 och "The Very Last Day"
från 2016 bjuder på en urstark hantering av blues, country, rock, Americana, soul och folkrock. 

De 12 egenhändigt snickrade spåren på "O.A." är en strålande fortsatt uppvisning på ovanstående
smakfulla innehållsrika grundrecept från Parker som tveklöst stärker sin musikaliska helhet ytterligare.
Strålande!
/Björn
 

Mollstämd klass

 
Sugen på mollstämd vass rock'n'roll med skarpa drag av punk, psychobilly och spagettiwestern
starkt besläktat med stilbildare som Gun Club & Cramps? 
Då är Los Angeles bandet The Buttertones "Midnight In A Moonless Dream" (Innovative Leisure/Border)
helt klart ett tänkbart alternativ. 
/Björn
 


Inte bara för namnet

 
Inte bara för det fina bandnamnet.
Jag har alltid varit svag för Malmöbandet Björns Vänner krumelurpop som sällan slutar lyckligt men
samtidigt drivs av melodisk värme och textmässigt småskruvat snille som omfamnar.
 "Smyger I Skuggorna" (Adrian Records/Border) är inget undantag från den underfundigt egna
och starkt personliga regeln.
/Björn
 
 
  

Supercoola Crockett

 
Charley Crockett är en supercool kamelont i countryamericana myllan med bedårande smaksättning
pop, rock, soul.
På färska albumet "Lonesome As A Shadow" (Thirty Tigers/Border) går den f.d. gatumusikanten
på knock med ett dussin låtar som oemotståndligt och pricksäkert vandrar ut och in i ovan nämnda
stilarter utan att någon gång missa målet.
Musikaliska gaukorsningar med stark personlighet och snille.
/Björn 
 
 
 

RSS 2.0