Brue - americanans underbarn?

 
15-åriga amerikanen Sammy Brue har skrivit låtar sedan han var tio och 14-år gammal satte han sitt
namn på ett skivkontrakt med alltid lika elegant fingertoppskänsliga skivbolaget New West Records.
 
Nästan steg i den här minst sagt intressanta singer/songwriter, folkrock, altcountry, americana karriären
är debutalbumet "I Am Nice" (New West/Border).
Producerat av Ben Tanner (Alabama Shakes) och John Paul White (ex. Civil Wars) och med ett dussin
strålande låtar från Sammy´s egen penna har resulterat i idel lovord.
Rolling Stone beskriver plattan som en "kollektion med förödande vackra låtar" och utser på stående
fot Sammy Brue till "americanans underbarn"
 
Steget från att lirat  på gatorna redan som tioåring till att bli inbjuden att spela med likasinnade som
Justin Townes Earle, Lucinda Williams, John Moreland och John Paul White samt att debutera med
ett personligt och superstarkt album som "I.A.N" skvallrar om en oerhört intressant fortsättning
på karriären.
/Björn
 
 
 

Siktar på hjärtat

Efter två års turnerande i de genomgående hyllande svallvågorna efter det självbetitlade debutalbumet
har Birmingham/Nashville baserade Banditos dukat för nya superlativ. 
"Visionland" (Bloodshot/Border)  är inget annat än den optimala fortsättining på deras musikaliska
vision och säregenhet.
Visst kan man höra 70-tals vingslagen av ett kultband som The Band och garage-punk-rock kraften från
Stooges, Velvet Underground och fränder.

Men det är aldrig fel att låta sig påverkas av det förfluta om man samtidigt bär på en heder som inte
tillåter plankning rakt av. Det är därför som Banditos med gitarristen & sångaren Corey Parsons, Stephen
Pierce, banjo & sång och karismatiska sångerskan Mary Beth Richardson i spetsen ska sorteras in
som ett av de absolut bästa banden att blåsa liv i southerrock-blues-altcountry-soul-garage-punk
traditionen med sitt alldeles egna högkvalitativa sound.

Albumet är producerat av Popgenikompisen Isarel Nash och Ted Young och inspelat i Plum Creek Sound
Studios, Austin.
Precis som på debuten har sextetten i demokratisk ordning skapat en helhet som siktar på hjärtat
ännu en gång och träffar mitt i prick
/Björn

 

 

 

 


En dröm för obotliga popsnören

 
Solklart att amerikanska GospelbeacH musikaliskt hänvisar ursnyggt till ett visst årtal på 60-talet
med sitt andra album "Another Summer Of Love" (Alive/Border). 
Brent Rademaker, Neal Casal, Jason Soda och Johnny Niemanns har i sina respektive musikaliska
backspeglar lirat med Beachwood Sparks, Ryan Adams, The Tyde och Watson Twins.

Uppföljaren till debuten "Pacific Surf Line" från 2015 är en solskenshistoria mitt i prick för alla som
älskade och fortfarande älskar tidlöst läcker soft rock, vintage pop, country rock, och psychedelia
när den är på sitt finaste melodiska humör.
Men GospelbeacH varma musikaliska näringskanaler sträcker sig också in på 70-talet och de 10 spåren
har även smaksättning från band  som Cheap Trick, The Cars och America, de sistnämnda hade 
monsterhiten "A Horse With No Name", om det nu är någon som undrar.
En bedårande flirt med det förflutna och en dröm för obotliga popsnören.
/Björn







 
 
 

Ett segertåg från Jason

 
Mäktigt!
Jason Isbell´s fjärde album "Nashville Sound" (Southeastern/Border)  tillsammans med helt
excellenta bandet The 400 Unit är inget annat än ett nära 41 minuter segertåg och komplett höjdare
för det "nya" americanasoundet. 
 Men egentligen skulle innehållsdeklarationen kunna innehålla alla essenserna från rootsfåran uppdaterade
i ett ståtligt och personligt tidlöst sound.
Jason's baritone ligger längst fram i ljudbilden och styr de tio spåren på ett sätt som skapar gåshud.

Inspelad i legendariska RCA Studio A i Nashville med producenten Dave Cobb, som  även rattade föregångarna
"Something More Than Free" och Isbell´s genombrotts platta "Southeastern" från 2013. 
Texterna avhandlar politisk och kulturelal förmåner, "White Man's World", nostalgisk längtan, "The Last Of 
My Kind", kärlek och död, "If We Were Vampires", den förgiftande effekten av vardagens höga krav,  "Anxiety",
resterna efter brustna relationer "Chaos And Clothes" och att finna hoppet igen, "Something To Love".
I "Cumberland Gap" och "Hope The Highroad" ligger det nära till att känna vibbarna från Jason's förflutna
i Drive-By Truckers.
Ur min synvikel sett har jag svårt att tänka mig att det kan komma så många fler album med mer dynamik än
"T.N.S." under 2017.
/Björn 
 
 
 
 
 
 

Kvalitetssäkrat

 
46-åriga Ani DiFranco, ikonisk feminist, singer/songwriter, aktad gitarrist, indie skivbolagsägare och
en av frontpersoner inom D.I.Y. vågen på 80-talet är aktuell med nya albumet "Binary" (Righteous
Babe/Birder/Hemifrån).  
Om jag har räknat rätt så är det albumutgåva nummer 26 sedan den självbetitlade debuten 1990.
Engagemanget, kraften och den politiska medvetenheten är forfarande den starka röda tråden när
DiFranco i vanlig ordning backas av sin trogna duo med gäster som Ivan Neville, Maceo Parker,
Justin Vernon (Bon Iver) och David Bowie's basista Gail Ann Dorsey.
Kvalitetssäkrat!
/Björn
 
 
 
 

Jaime's magnifika crossover

 
Sugen på en ny country som med klass blandar country ballader a'la 60 och 70-tal
med soul, pop och en klar gnutta punkrock attityd?
Då är Jaime Wyatt's sju spår på debuten "Felony Blues" (Forty Below Records/Border) given.
Albumtiteln är en hyllning till album som 
David Allan Coe’s "Penitentiary Blues" och Johnny
Cash "Live From Folsom Prison" för Wyatt har liksom Coe och Cash haft problem med droger och 
som ung suttit på kåken.
Men det är historia nu och hon har tillsammans med Sturgill Simpson och Margo Price utnämnts
till en av de mest intressanta nya artisterna att hålla både öron och ögon på.
Personligen tycker jag att det finns tydliga kopplingar mellan Jaime och Lydia Loveless.
Båda sitter inne med dynamiska röster och ett klassiskt elegant och oantastligt sätt att skriva låtar
på där man med stil och vördnad både vårdar genrens själ och elegant smaksätter med andra stilar.
Ungefär som om Linda Ronstadt och Roling Stones skulle ha gjort en platta tillsammans är också
ett droppat omdöme om Jaime som sitter perfekt.
 
Kompad av John Schreffler och Ted Russell Kamp från Shooter Jennings band, Gabe Witcher
från Punch Brothers och nära vännen och trummisen Freddy Bokkenhauser, numera medlem
i Ryan Adams turnéband, så har hon klassig backning på debuten.
Duetten med Sam Outlaw,"Your Loving Saves Me", och ess som "Wishing  Well", "Stone Hotel"
"Misery And Gin" och "Giving Back The Best Of Me" skapar en stark längtan efter en dubbel så
stor efterföljare till "F.B." inom kort.
/Björn 
 
 

 
 

Omfamnande Kolbacken

 
50 % The Confusions och 50 % Trummor & Orgel blir och har alltid varit 100% Sundsvalls fyran
Kolbacken.
Fem år efter den fina och hyllade självbetitlade debuten är det dags för ännu ett album med
innerlig popmusik att ta till sitt varmt bultande musikhjärta.
"Rosa Himmel över Norrland" (Massproduktion/PGM) är Staffan Ljunggren, trummor, Zarah
Andersson-Knut, keyboards, sång, Fredrik Hast, bas, och Mikael Andersson-Knut, gitarr, sång,
granna fortsättning på den tidlöst felande länken mellan postpunk och indiepop.
 
Mikael Andersson-Knut's anseende som en av vårt lands absolut bästa låtskrivare finns sedan
länge dokumenterat på totalt nio album med The Confusions från debuten "Being Young" 1995.
"Rosa Himmel..." är både en fortsättning och avstickare på den norrländska kulturgärningen.
 
"Fröet som såddes på först plattan har nu vuxit genom asfalten och blommat ut för fullt. Lite
mognare, lite mer eftertänksamt. Drömskt men ändå fast förankrat i en norrländsk kuststad. På
nya plattan har hela bandet deltagit i låtskrivandet och den känns ändå mer sammanhållen än
debuten", står det att läsa på releasebladet.
Nio omfamnande och reflektiva rock och poplåtar om livet som pågår.
/Björn      
 
 

Stor musikalisk konst av Justin

 

"Kids In The Street" (New West/Border) är album nummer sju från klart geniala roots, americana
och singer/songwriter trubaduren Justin Townes Earle.
Inför inspelningen av albumet tog Justin beslutet att för första gången i sin tio år långa karriär jobba
med en producent.
Tillsammans med Mike Mogis, som jobbat med bland andra First Aid Kit, M. Ward, Connor Oberst,
drog Earle till Omaha, Nebraska.
Där handplockades en skara musiker med syftet att skapa ett nytt sound som skulle passa perfekt in
på Justin´s bakgrund, både musikaliskt och personligt. 

Tillsammans med Justin's  trogna gitarrist Paul Niehaus har den nya konstellationen lyckats perfekt
med den strategin och "K.I.T.S." är tveklöst ett av Justin Townes Earle's starkaste album med 13 spår
utan några som helst svackor.
Kanske är det till och med nummer ett i diskografin efter ett antal upprepningar.

Hans sinnrika, jordnära, personliga och varma gung styr i "Champagne Corolla", "Maybe A Moment",
"15-25", "Short Hair Woman" och "Trouble Is" medan den ogenerade eftertänksamheten greppar tag
i "Kids In The Street", "What's She Crying For", "What's Goin' Wrong", "Same Old Stagolee", "If I Was
The Devil" och "There Goes A Fool".
Stor musikalisk konst.
/Björn

 

Americana från huvudstaden

Harper's Weekly var namnet på en veckoutgåva från utgivarna av Harper´s Magazine som gavs ut
för första gången 1857.

Men 160 år senare är det också ett sex man starkt band från Stockholm bestående av Gustav
Johansson, sång, gitarr, Erik Törner, bas, kör, Torbjörn Erlands, banjo, kör, Joel Kant, trummor,
percussion, och Tobias Sundström, sologitarr som imponerar rejält med sitt tio låtar starka debutalbum
"MorningComes" (Rootsy/WMS).
Av den instrumentala sättning att döma så är det ingen vild gissning att utan att ha hört gruppen
tro att det handlar om en ljudbild som kan sorteras in i den breda Americana fåran med avstickare till folk, bluegrass och country.

Gruppen bildades 2013 och med frontmannen och låtskivaren Gustav Johansson är man idag en
fullfjädrad musikalisk njutning på ovanstående genres.
Men det finns även en elegant tidlös popfeeling som ger Gustav´s starka låtmaterial en extra krydda.
Som helhet är Harper´s Weekly en samling utsökta och samspelta musiker i perfekt fusion med
Johansson's grandiosa sångröst som ledstjärna.
Upptäck!
/Björn


Romano gör det igen

 

Den Ontario baserade kanadensaren Daniel Romano är i allra högsta grad aktuell och 
intressant med sitt nya album "Modern Pressure" (New West/Border).
Inspelad i en stuga, förutom stråk och blåspålägg som är gjorda i Toronto, belägen i Värmländska
Finnsnäs under augusti 2016 i samband med en Sverigeturné visar multiinstrumentalisten Romano
ytterligare en läcker profil av sitt ombytliga sound.
Genombrottet kom med "Come Cry With Me" 2013 där han har allt som krävs av en trovärdig och
högklassig country artist.

"M.P." är pop, rock, indie med influenser och stickspår till 60-tal fram till nutid. Tio strålande låtar
som alla är färgade av Romano's starka musikaliska personlighet och med klass sätter fingret på hans
extraordinära kapacitet som artist och sångare.
En lågoddsare som en av mina aspiranterna på 2017 års bästa.
/Björn   

 

RSS 2.0