Joan tolkar Dylan på eget sätt

 
Att tolka Bob Dylan's låtskatt är det många som gjort under decennierna.
När en av mina absoluta favoritsångerskor, Joan Osborne, inom blues, folkmusik, country och rock
väljer att göra det på "Songs Of Bob Dylan" (Womanly Hips/Border) så blir det som vanligt
på ett Osborne album.
Starkt personligt utan att på något sätt försöka kopiera.

De 13 spåren spänner från Dylan’s älskade standards på 60 och 70-talen,"Masters of War,”
"Highway 61 Revisited", "Quinn The Eskimo/Mighty Quinn", "Rainy Day Women #12 & 35", "Buckets
Of Rain" och "Tangled Up In Blue” till en handfull av Osborne’s egna Dylan favoriter från senare
album, "Dark Eyes”, "Ring Them Bells”,  "Tryin’ To Get To Heaven” och “High Water”.
Allt framfört med stor känsla, klass och kärlek.
/Björn

 

 



SUSTO tar sikte på Europa

 
I början av 2017 släppte amerikanska kvintetten SUSTO sitt andra album "& I'm Fine Today
(Rocksnob/
Rootsy Music) på hemmaplan.
Plattan fick recensenterna att ställa sig upp och applådera och fotfolket att falla in i hyllningskören.
Sedan dess har allt runt omkring bandet bara snurrat snabbare och snabbare med stenhårt turnerande
och framträdanden i stora och betydelsefulla TV-shower:
Nu tar gitarristen, sångaren och låtskrivaren Justin Osborne och vänner sikte på Europa.
Blir det samma genomslag här för deras saftiga lager på lager mix av rock, pop och country?
/Björn 
 

Bruntnell - en av de största

 
Vet inte varför Border Music väljer att släppa Peter Bruntnell's "Nos Da Comrade" (Domestico Records)
ännu en gång?
Första april i fjol var releasedag i vårt land för hans nionde album.
Men nu är "N.D.C" ljusår ifrån något aprilskämt och att på nytt försöka sätta fokus på en av de absolut
finaste och mest högklassiga låtskrivarna från det brittiska öriket är aldrig fel, utan snarare en kulturgärning.
 
Med 21 år in i sin musikaliska gärning så har resonansen i hans låtar en fortsatt obruten kraft och aura, 
Jag blir smått förtvivlad inombords att Bruntnell inte fått den riktiga och ytterst välförtjänta chansen
att hitta ut till de stora lyssnarskarorna, något som han själv till viss del rår för, då han aldrig passat in i
mallen och maskineriet för hur artister ska marknadsföra sin egen "förträfflighet" och "ego".
 
De stora skivbolagen har konsekvent ignorerat Bruntnell sedan debuten medan artistkollegor som
Peter Buck (REM), Jeff Tweedy (Wilco), Jay Farrar (Son Volt) och många andr nämnt honom
som ett snille när det handlar om melodisk och textmässigt värme.
Även den äkta musikpressen har förstått.
"His songs should be taught in schools", skrev NME och Rolling Stone har så rätt konstaterat,"one of
England's best kept musical secrets.
Vi i IF Popgeni hade den stora äran att få ställa Peter Bruntnell på Studioscenen, Storsjöteatern, Östersund
den 19/10 2013.
Något som om ni frågar mig skulle vara en straffspark att göra på nytt om vi fick en ny förfrågan.
/Björn
 
 
 

 

Lesley värmer musikhjärtat

Amerikanska singer/songwritern Lesley Kernochan har inga problem med stilarterna och på sina 
tre tidigare album har hon blandat swing, pop och jazz.
Fjärde fullängdaren "A Calm Sun" (Maple Syrup Music/Hemifrån) är full av granna americana,
country & folk genomsyrade kompositioner från Lesley's penna.

Inspelad i Los Angeles i The Village och East West Studios har hon tillsammans med excellenta musiker
som Dean Parks, Aaron Sterling, Jeff Babko, Dan Lutz, Christopher Bruce, Scott Jacoby, Emily Lazar
och John Schimpf format en platta med 14 spår som värmer musikhjärtat.
popmatters.com hissas Lesley som något mitt emellan Kacey Musgrave och Norah Jones
/Björn 

 

 

Lopez - ett fynd för bluesfantasterna

På sitt tredje album "Slowdown" (MarEmil Records/Hemifrån) har amerikanska bluesgitarristen
Alex Lopez tillsammans med sitt aband The Xpress skapat  ljudvågor som gungat över till andra
sidan Atlanten också.
Tidiga unga influenser som Eric Clapton, Jimmy Page och Jimi Hendrix ledde senare i det vuxna livet
återkoppling till bluesrötterna och fördjupande studier avlegender som BB King, Albert Collins och
Buddy Guy.
"Slowdown" är en fin provkarta på Lopez skills som bluesgitarrist, sångare och låtskrivarkonst som
borde vara klart intressant för sanna bluesfans runt hela vårt klot.
/Björn

 
 

Word

 
Michael Ward with Dogs and Fishes "Mendacity" (Hemifrån)
A humble stab in the direction of Donald Trump.
/Björn


Lilly Hiatt tar ännu ett steg

 
"Trinity Lane" (New West/Border) är Lilly Hiatt's tredje fullängdare.
Ett album där dottern till maestron John Hiatt tar ytterligare en kvalitativt steg som singer/songwriter
med en förträfflig och tidlös fingertoppskänsla för rötterna i rock & popmusiken.
Många gånger mycket nära sin pappas snille, men även med en egen stark musikalisk integritet och
ett personligt uttryck
"T.L." är till stora delar en uppgörelse med sig själv och funderingar över hur livet varit fram tills nu
och hur fortsättningen kan komma att se ut.
/Björn


Två gånger nutidsretro

 
 
Amerikanska trion The Yawpers visar både bredd och stor variation  tempomässigt på sitt andra
album "Boy In A Well" (Bloodshot/Border).
En vass blandning av rockabilly, garagerock, punk och en gnutta blues till ett sound som får en 
att osökt tänka på en fusion av Cramps och The Replacements.
Fullt naturligt då att ”The Mats”, som Replacements kallades ganska ofta, gitarrist Tommy Stinton 
hjälpt till med både produktionen och gitarrliret på plattan.
 
 
 
 
 
De båda brödraparen i The Sherlocks är ett hett namn på den brittiska indiepopscenen med sitt
traditionellt klassiska och melodiskt drivna gitarrsound.
Influerade av The Jam, Clash och Artic Monkeys har man polerat upp ljudbilden a´la 2017 på debuten
"Live For The Moment" (PIAS/Border).
När det är som bäst, som i "Will You Be There" och "Was It Really Worth It", är det tidlös
gitarrpop som lockar.
Men som helhet med ett dussin låtar med liknande ljudbild blir det för många upprepningar.
/Björn


 

Rawlings och vänner är på riktigt

 

Varma och levande sångröster som inte är körda genom något äckligt filter, riktiga instrument och
en fantastisk flock låtar.
Faktum att huvudrollsinnehavaren  David Rawlings har musikaliskt och röstmässigt sällskap av Gillian
Welch, Willie Watson, Paul Kowert, Brittany Haas, Ketch Secor samt Taylor och Griffin Goldsmith gör
knappast helheten sämre.
Snarare innebär det att ren och skär jordnära magi totalt genomsyrar Rawlings färska fullängdare 
"Poor David´s Almanack" (Acony/Border).

Grandiost fångad på analog tape av studiorävarna Ken Scott och Matt Andrews, som måste ha varit
lyriska över uppdraget under den där helgen i Woodland Sound Studios, Nashville,
Tio låtar över 38 minuter som inkluderar alla nödvändiga pusselbitar för att sätta ihop det perfekta albumet
med en grandios blandning av nutida Americana kryddade med tydliga slingor av folk och country.
/Björn

 

 

 


Två gånger viktigare än någonsin

 
Kanske glömdes den här dubbeln bort i semesterstressen?
Men den missen går i så fall att åtgärda när som helst när vi går mot mörkare kvällar och därmed är
i större behov av extra adrenalinkickar i form av explosiv och kompromisslös rock'n'roll. 
Birmingham, USA, finaste, Lee Bains III & The Glory Fires färska 33:a "Youth Detention" (Don
Giovanni/Border)
är som föregångaren en mäktig ljudmässig uppercut.

The Glory Fires sound har sin grund i punken och blandar kraftfullt upp med soul, powerpop,
country och gospel till något som är rena dynamiten.
Texterna är djupt rotade i Lee Bains egna erfarenheter från hemstaden Birmingham, AL och kvartetten
tar ställning för de svaga i samhället, går på knock mot överheten och svingar träffsäkert mot rasism,
facism och nazism.
Viktigare än någonsin i dessa sinnesjuka Trump tider.

Barrie Cadogan, gitarr & sång, Lewis Wharton, bas, Virgil Howe, trummor är trion Little Barrie.
En klassisk brittisk powertrio influerade och musikaliskt formade av Cream och Jimi Hendrix
Experience sägs det.
Men det känns inte som hela sanningen.

Trions femte album "Death Express" (N.O.N./Border) är en omtumlande och upplyftande resa där
man hela tiden får aha-upplevelser och på något sätt känner igen sig i mångfalden i ljudtapeterna
som målas upp av herrar Cadogan, Wharton och Howe.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att albumets 21 spretiga spår är en i allra högsta grad angelägen 
påminnelse om ett tidevarv där usb-stickor börjar bli vanligare än äkta instrument.
/Björn


RSS 2.0