Dags för Van Cleef

 
Den här har jag gått och sugit på den här pärlan sedan i början av sommaren.
Nu känns det som att det är dags att puffa för italienaren Andrea Van Cleef och albumet "Tropic
Of Nowhere" (Rivertale Productions/Hemifrån)
2002 släppte Van Cleef och bandet The Bogartz sitt debutalbum "Honeymoons In The Desert".
Releasen följdes av strålande recensioner och gruppen blev högvilt för några stora skivbolag.
Men där hamnade bandet i en rävsax där jättarna ville polera och tillrättalägga Bogartz sound och efter
tre års 
frustration så bestämde Van Cleef och kompani att lägga ner verksamheten.
 
Efter ett antal EP, singelsläpp och ett flitigt turnerande under det egna namnet  så bestämmer sig
Andrea 2010 att börja turnera på egen hand.
Samtidigt växte känslan av behovet att börja skriva nya låtar med rötterna i singer/songwriter genren
och på fullängdaren "Sundog" från 2013 är soundet akustiskt baserat med Van Cleef's baritone
smakfullt balanserad långt fram i ljudbilden.
Fortsättning på det upplägget finns naturligtvis även på "T.O.N."
/Björn
 
 
 

Två favoritsläpp

Amerikanska dubbeln The Jayhawks & Israel Nash har nyligen lossat varsitt nytt album.
The Jayhawks "Back Roads and Abandoned Hotels" (Legazy/Sony) är fylld med låtar som
Gary Louris huvudsakligen skrivit åt andra artister.
Men sluresultatet blir lika melodiskt lockande som någonsin tidigare när Louris och hans kamrater
lägger sitt sedvanligt grandiosa musikaliska pussel.


 
 
Israel Nash "Lifted" (Loose/Border) är inspelad i hans egenhändigt byggda studio i hemmet i
Dripping Springs,Texas.
Israel beskriver studion som en fristad där han kunde färga de tio låtarna och två
korta introna på albumet med en modern hippie-spiritual känsla och en tydlig känsla av peace, love
and happiness långt borta från frustrerande känslor inför det politiska läget i hemlandet.
 
Kompad av sitt trogna band, arrangemang av Jesse Chandler (Mercury Rev, Midlake), blåssektion
av medlemmar från Austin-baserade Grupo Fantasma, stråkar av Kelsey Wilson & Sadie Wolf från
indiepop bandet Wild Child har Popgenivännen Israel tillsammans med medproducenten och teknikern
Ted Young (Kurt Vile, Rolling Stones) format ett album som med värme siktar och träffar mitt i hjärtat om 
man själv vill.
/Björn 
 
 
 
 
 

Huff - en fortsatt orättvis doldis


Nashville baserade singer-songwritern Mark Huff släppte sitt första soloalbum "Happy Judgment"
redan 1989.
Under 90-talet kom ett antal uppföljare som prisades med diverse utmärkelser
och gjorde honpm till ett aktat och respekterat namn bland andra betydligt mer kända och
"stora" artister.
Men det stora välförtjänta genombrottet har låtit vänta på sig och att man kan efter snart 30 år 
sedan debuten fortfarande betrakta honom som en oförskämt orättvis doldis.
 
Inte minst med tanke på den högklassiga musikaliska tråden som genomsyrar de 11 spåren på
"Stars For Eyes" (Exodus Empire/Hemifrån) som släpptes i USA i mars och nu finns tillgänglig på
våra bredggrader genom Peter Holmstedt som driver independentbolaget Hemifrån.
Gör dig själv en stor musiktjänst och kolla upp Mark Huff och många andra artister och grupper som
finns i Hemifrån's varma famn.
/Björn
 
 
 

Baxter tar ytterligare ett kvalitetskliv

 
Amerikanske Rayland Baxter imponerade stort när han 2015 var ett av namnen på RRR 2015
som IF Popgeni hade den stora förmånen att arrangera tillsammans med Rootsy.
Solo på Gamla Tetatern i Östersund framförde han ett gäng låtar från sitt andra soloalbum "Imiaginary Man"
och övertygade med en bredd som spände över pop, folk, country och indie rock genom ett snyggt
Nashville filter.
Idag är han tillbaka med sin tredje fullängdare "Wide Awake" (ATO/Border) där han samarbetat med
musikern och producenten Butch Walker och tar ytterligare ett steg kvalitetsmässigt med sitt låtsnickrande.
/Björn
 
 

Elegant personlig musikalisk strykning

De tre bröderna, Sam, James och Abe Wilson, i Sons Of Bill, från Charlottesville, Virginia, har 13 år på nacken, fyra album och en EP i discografin att ståta med.
Fullängdare nummer fem ”Oh God Ma'am” (Loose/Border) som funnits ute i par veckor nu är en mycket övertygande tiospårare där man med värme, personlighet och fingertoppskänsla formar en ljudtapet där R.E.M. och Wilco finns i kulisserna.
Med Americana, pop, melodiskt folkrock och melankolin som tydlig krydda är albumet ännu en elegant personlig musikalisk strykning som gör att man kapitulerar på stört.
/Björn

 

 


Naturliga och jordnära Gripka

 
Nytt material med Popgenifavoriten och vännen Israel Nash Gripka släpps den 27:e denna månad.
Texas och genre överskridande rock spetsad med Americana och nutidshippiekänsla blandas till ett 
sound som vi känner igen från hans tidigare album.
"Lifted" (Loose Music/Border) kan absolut ses som ett upprop till de som rusar runt i ekorrhjulet utan
grepp om varken vardag eller sig själv.
Lager av stråkar och blås bildar en sorts "wall of sound" som kryddas med Gripka och bandets starkt
personliga elektriska och akustiska driv.
Och som grädde på moset, Israel´s naturligt varma röst.
Love & peace man!
/Björn
 

Sammet för själen



Äkta paret Georg Altziebler & Heike Binder med rötterna i Österrike, men sedan några år bakåt
bosatta i Joshua Tree, är frontduon i gruppen Son Of The Velvet Rat som är aktuella med liveplattan
"The Late Show" (Fluff & Gravy/Mint 400/Hemifrån).
Albumets 11 spår är inspelad under tre gig gjorda i Österrike, Tyskland och USA och låtarna
är i huvudsak plockade från Joe Henry producerade och kritikerhyllade "Dorado" från 2017.

Men där finns även bidrag från tidigare fullängdare som "Animals","Firedancer" & "Red Chamber Music".
Med ett sound som genomgående färgas av en melankolisk känsla i stilarter som folk, rock &
americana så passar en kategori som folk noir alldeles utmärkt för att ringa in helheten.
"T.L.S" är en utmärkt inspark för den tidigare oinvigda och som dessutom gör det svårt att låta bli
att botanisera vidare i backkatalogen.
/Björn 


Förhoppningsvis bara en föråkare

Första musikaliska livstecknet på fem år från "Nick The Knife", eller "Jesus Of Cool" om ni hellre
så önskar. 
Men att Nick Lowe fortfarande är trogen sin "pure pop for now people" är de fyra spåren på EP'n
"Tokyo Bay/Crying Inside" (YepRoc/Border) ett klockrent kvitto på.
Och visst känner man igen popsnillet och den där alldeles speciella egna musikaliska glimten som
varit den röda tråden och genomsyrat 69-åriga Lowe´s hela diskografi.
Titelspåret och "Crying Inside" är två nya Nick-orignal som med sitt granna grundsväng absolut skulle
kunnat vara något hangjort med Rockpile på deras andra album, om det nu hade blivit något.

De övriga två låtarna är läckra tolkningar av Bee Gees "Heartbreaker" och Cliff Richard's Travellin' Light"
och på samtliga fyra spår har han skivbolagkompisarna Los Straitjackets som kompband.
Förhoppningsvis så är "Tokyo Bay/Crying Inside" en föråkare till ett fullängdsalbum som landar 
inom kort.
Please!
/Björn


Man blir varm inombords

 
 
Joseph Arthur & Peter Buck (ex. R.E.M.) har ett rykande färskt album ihop.
De elva spåren på "Arthur Buck" (New West/Border) plockade duon ihop när de jammade hemma
i Buck´s hem i Mexico och hela skatten spelades in under några dagar 2017.
Att vara vän med Peter Buck och musiker brukar innebära kreativitet och ganska givet musikaliskt 
samarbete om tycke uppstår,
Det är artister som Robyn Hitchcock, Mark Eitzel, Kevn Kinney, Alejandro Escovedo och Corin Tucker
tidigare bevis på.
Här föll alla pusslebitar uppenbarligen på plats omgående. 
 
Bådas snille som artister är kvalitetssäkrat sedan långt tillbaka och går här som en röd tråd genom
låtlistan där Joseph spelar huvudrollen när det gäller sången och texterna och Peter är boss för det
magnifika musikaliska flowet.
Men egentligen är det ett 50/50 spontant samarbete mellan Arhur's passionerade sång och text och
Buck´s underbart melodiösa snille.
Två starka och personliga huvudroller i samma musikaliska konstverk med snygga penseldrag av pop,
psykedelia och soul.
Man blir varm inombords.
/Björn

 
 

På riktigt

 

Den har funnits ute i ett antal dagar nu och samarbetet mellan Dave Alvin & Jimmie Dale Gilmore
på "Downey To Lubbock" (Yep Roc/Border) har hyllats unisont i musikpressen som bryr sig. 

Albumtiteln anspelar på bådas respektive hemstäder i södra Kalifornien och västra Texas och
de 12 låtarna är hyllningar till gemensamma förebilder, vänner som försvunnit alldeles för tidigt
och ett livslångt musikaliska liv på turné med gig på otaliga scener.
Det är rakt igenom äkta rootsmusik helt befriad från polerad yta, tomma poser och fakekänsla.
/Björn   

 


RSS 2.0