Popgeni

Black Raven Mov_orginal from Ellen Sundberg on Vimeo.

 

 

Åh fuck...

Jag blir av gammal vana väldigt skeptisk när de där musikskribenterna på de två kvälldrakarna lovordar något. Det brukar handla om att tävla i superlativ över Spingsteens 75:e arenarock. Eller att de står och lite recensentigt gubbhoppar lite lätt till Swedish House Mafia på Friends Arena (för att de är ju så stora i USA... Då måste de ju vara bra... Vet inte riktigt när det blir bra, så jag chansar på att det är bra just nu... Jan Gradvall twittrade att det var bra nu iaf...).

Typ.

För att använda ett avslaget fjortisuttryck från 2002.

 

Men så sparang jag på Bengt-Ola på stan som frågade om jag hört Daft Punk. Nej, sa jag. Jag läser inte Marcus Nunstedt.

Nja, sa Beng-O, en del var ju bra men den där jävla robotrösten alltså... Det låter fördjävligt.

Jaha, tänkte jag. Då måste man ju lyssna.

Och det skulle jag inte ha gjort. För jag föll, som en nersågad tall mot en blöt myr.

Pladask.

Fuck... Dom fick rätt till slut ändå...

 

Men jag är också väl medveten om att alla inte kommer att älska det här. För det finns två stora hinder som man måste ta sig över.

För det första. Idiotpunkarna från Paris, Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo envisas med att föreställa sig som robotar. Vilket har gjort att de har snott Roger Troutmans gamla dammiga talkbox. Och det kan reta en del. För egen del, har jag inga problem med det alls. Speciellt inte när de väljer att samarbeta med riktiga människor som Pharell Williams, Panda Bear, Julian Casablancas, Todd Edwards och Paul Williams. Som jag inte ens visste levde. Paul Williams, en singer/songwriter som fick framgång med låtar för Three Dog Night, Anne Murray och The Carpenters i början av 1970-talet. En amerikansk musikskatt, som med tiden fallit i glömska. Att överhuvudtaget plocka upp honom till ett samarbete är en kulturgärning som slår det mesta. 

Men Daft Punks nya låtar med dessa gäster.

Det blir faktiskt en ren kavalkad av helt klockrena duetter.

Men inledningen var ändå knäckande.

Där det andra problemet, som hardcorefansen nog kommer att få brottas med, är att att Daft Punk stoppat undan samplernn och plockat in musiker. Som man i öppningen av plattan deklarerar, med ett blankt robotfinger riktat mitt i ögat på lyssnaren, "Give Life Back To Music". Och det gör man i en låt där man återskapat Nile Rodgers/Bernard Edwards discosound från slutet av 1970-talet. Med hjälp av Nile Rodgers och hans funkgitarrsound, förstås...

Jag tappade hakan där.

Sen fortsätter det. Två enormt starka soulballader i form av "The Game Of Love" och "Within". Och en ljud och tonsatt monolog av Giovanni Giorgio Moroder i "Giorgio by Moroder". Giorgio är producenten som gav världen Donna Summers "Love To Love You Baby" och som ligger bakom filmmusiken och fått Oscars för Top Gun, Flashdance och Midnight Express. Låten för tankarna till Todd Rundgrens Intro från "Something/Anything", men är ändå en läckert iscensatt berättelse som lär lysnnaren mer om popmusikän vad denne kanske ville från början. Men man blir ändå hänförd.

Introt till "Give Life Back To Music" återkommer i avslutande "Contact". En slags blandning av 2013 års disco, Elton Johns "Funeral For A Friend" och Todd Rundgrens "Breathless".

Och det svänger något så enorm.

Problematiken för Daft Punk var att de tappade greppet en aning efter den ikoniska debuten "Homework". Vilket en del hardcorefans nog kan får svårt att förlåta. Sen blev Daft Punk mer ett singelband med en populär singel här och där.

Men så nu. 2013. Så slår de huvudet på spiken direkt. Men en känsla för kvalité. LÅten Get Lucky med Pharell är den mest nedladdade på itunes. En av de mest spelade på Spotify.

Det säger faktiskt en del. Det blev en comeback, trots att Daft Punk aldrig slutat.

 

Det är i princip lönlöst att namedroppa med den här musiken i åtanke. Jag får samma känsla av "Random Access Memories" som jag får av valfri Håkan Hellströmplatta. Dety blir en ren njutning i alla referenser till pophistorien. Och det finns så mycket influenser som rasar över en, att man tappar räkningen. Men det är även det som ger plattan ett eget liv.

En del hatar det. Dom vill ha Lars Winnerbäck och Ulf Lundell.

Inte jag.

Jag väljer Daft Punk och den här plattan i 10 fall av 10.

Daft Punk är kommer att vara årets glädjespridare nummer 1.

 

Stefan Herdell

 

 

Visst lärde han sig ett och annat under tiden som andre guitarslinger i Oasis.

Det går igenom när Bonehead, aka Paul Arthurs, tillsammans med dem Manchester baserade poeten och musikern Vinny Peculiar, aka Alan Wilkes, släpper sin flörsta platta sedan han skildes från bröderna Gallagher 1999.

Själva beskriver Bonehead och Peculiar innehållet på albumet som en bred musikalisk mix av gitarrbaserad pop med psychedeliska skruvningar.

Och även om man bitvis känner igen Boneheads gitarrmattor från förr så är det här en klart flummigare och mer nedtonad historia med Peculiar som förste sångare och textförfattare och Bonehead som chef för den sex och 12 strängade utsmyckningen.  

Orkestrerade psychedeliaarr med Wilkes omväxlande djupa och roliga texter till pratsång på låtar som "Never Heard Of You", I'm In a Band", "Get In The Van" och "Jump The Brook skapar en brygga mellan traditionella gitarrock och literal pop som känns klart egen.

Men som helhet kan man inte låta bli att undra om de båda inte riktigt pratat ihop sig till hundra om helheten utan mer gör varsin grej?

Men självklart är "Manchester Rain","Lonely Girls","Pop Music, Football & Girls" låtar som Madchester fans bara måste gilla.

Det oavsett att varken Vinny eller Bonehead är några stora vokalister. 

Liknande artister: Badly Drawn Boy, The Auteurs, Oasis, Morrissey, Pulp.

 

 

Fortsätter med att tipsa om fransk musik, eftersom den har ett rejält uppsving just nu med ettablerade artister som Vanessa Paradis och Daft Punk släpper nytt nu närstan samtidigt.

Så även Phoenix från Versailles.

Deras "Bankrupt" har precis kommit ut på itunes och som cd. Plattan skulle vara ett avbrott från deras senaste, mer poporienterade platta, "Wolfgang Amadeus Phoenix" från 2009. De ville vara mer experimentella.

Jag kan inte påstå att "Bankrupt" låter så experimentell. The Knifes "Shaking The Habitual" är experimentell. Den utmanar lyssnaren. Phoenix "Bankrupt" är The Beatles "Abby Road" i jämförelse. Här finns hits som platsar i plastiga reklamradio, men med en integritet som gör det hela intressant för lyssnaren.

För det handlar ändå om dansmusik. Om house som blandas med pop. Trenden just nu verkar vara "våga vägra sampler" och ta in fler musiker som spelar trummor, bas och gitarr. Med klara skarpa melodier.

Och det bådar gott.

Phoenix svänger rejält.

Så det verkar som att fransk musik äntligen får lite rättvist genomslag. Det var ju ett tag sedan sist.

Sen är ju videon till "Entertainment" den snyggaste musikvideon på mycket länge.

Man anar att Sofia Coppola varit med på ett hörn, eftersom man får lite av "Lost In Translation"-känslor av den.

/Stefan

 

 

 

Amerikansk punk går framåt. Kanske inte musikalisk. Men de gräver ner sina bopålar djupt i musikhistorien, med sitt samhällskritiska synsätt.

Och fortfarande spelar New York Dolls på New Yorks inneställen.

Och medan grabbarna i Green Day räknar pengar besöker Bad Religion årets Storsjöyran.

Nykomlingar som Alkaline Trio spelarför allt större publik och får råd med att anlita fd supermodellen och Resident Evil-stjärnan Milla Jovovich till senaste videon.

Att Bad Religion kommer till Östersund är stort på ett sätt. Inte minst pga deras rutin. De har ju spelat ihop sedan 1979.

Men jag måste erkänna att, även om jag gillar bandets filosofi mot organiserat tänkande och religiös fanatism, så har jag aldrig direkt fallit för bandet. Som alla andra i mainstreamfåran blev jag totalt träffad i nyllet av "21st Century Digital Boy". Ironiskt nog.

Men kanske just där hittar man bandets storhet. Att man snart 20 år senare fortfarande har en hitlåt som är textmässigt aktuellare än någonsin. Det brukar faktiskt känneteckna de största banden.

Alkaline Trio går åt andra hållet. De spelar en klassisk punkrock. De smackare på med gitarrer och smarta körer till smittande refränger. Men med texter som även har en hoistorisk anknytning. De söker sig mot tidlösheten.

Och de gör det riktigt snyggt.

Som "I Wanna Be a Warhol". Om kärlek och besatthet. Vem kan inte reflektera över de ämnena?

Amerikansk punk mår faktiskt fortfarande riktigt bra.

,

Alltså, snart har det gått 20 år....

Och fortfarande är den här videon en av musikhistoriens snyggaste.

Producerad på den tiden MTV koncentrerade sig på musik....

 

 

/Stefan

 

Alltid lika upplyftande att bli överraskad.

För jag had knappt några förväntningar alls på Sharleen Spiteri och snubbarna i Glasgowbandet när de nu gör comeback med sitt åttonde album efter lika många års frånvaro samtidigt som de firar 25 årsjubileum

Men Texas återkomst handlar absolut inte om ett trött band som slagit sina påsar ihop på nytt bara för att det börjar bli skralt på bankkontona.

I alla fall låter det inte så för här är det kärleken till hantverket som styr.

Sharleen, som producerat albumet och skrivit merparten av låtarna tillsammans med basisten Johnny McElhone sjunger fortfarande briljant.

Och inte blir det sämre av att man involverat Suede-avhopparen Bernard Butler och Sheffields finest, Richard Hawley i ljudbygget.

Hawley har satt tydliga och ursnygga avtryck på de sju låtarna som spelades in i hans studio.

Men först och främst är det konstellationen Texas som ska ha rejält cred för att de skickar på mig en flock popsoulrock darlings med både känslor och melodier som omedelbart är love at first sight.

Titelspåret, "Dry Your Eyes", "Detroit City", "Be True", "Love", "All That Love Her" och "Maybe I" varken vill eller kan jag inte värja mig emot.

Liknande artister: Deacon Blue, Beautiful South, Alison Moyet, Sheryl Crow, Lightning Seeds.

 

 

 

Amerikanska folk och singer/songwritern Joshua Radin testade ett mer elektriskt sound på albumet "The Rock And The Tide" från 2010 och det funkade riktigt bra.

Men på "Underwater" som kom ifjol var han tillbaka till sitt mer nedtonade sound som även präglade de två första utgåvorna.

Vinklingen är densamma på femman "Wax Wings" som släpptes i förra veckan. Man kan faktiskt känna av små americanaslingor i Radins mjuka och stundtals lite översmöriga uttryck.

Men när det balanseras på rätt sätt, som oftast och exempelvis i "In Her Eyes", så är det svårt att inte ta till sitt inre.

Så här beskriver han själv sitt nya album:

"Det är berättelse om en romans, utan början och slut. I mina tidigare låtar har jag jämfört min älskade med solen. Den här gången flög jag för nära den solen med vingar gjorde av wax och när de smällte så föll jag om och om igen" 

Get the picture?

/Björn

 

 

 

 

 

 

 

Enligt Zito så räddade Texas hans liv.

Det var där han tog upp en lyckad och nödvändig kamp mot sitt drogmissbruk. Det var där han efter en konsert signade en CD med dedikationen "Take me to Texas with you" till kvinnan som några är senare skulle komma att bli hans livs kärlek.

Att Zito mår bra och trivs med livet hörs också på hans sjunde album, tillika det första på klassiska Ruf etiketten.

Vet inte om snacket om att vita män inte kan lira blues med rätt känsla existerar längre? Men är det så då är "G.T.T" ett fint antidot mot den villfarelsen.

Zito har skrivit samtliga 13 spår och är inte det minsta främmande för att på ett elegant sätt späda ut bluesgrunden med ett flertal musikaliska kusiner.

Det resulterar i en luftig och smakfull musikalisk bredd som liksom understryker faktumet att bluesen har fler babys än rock'n'rollen i sitt släkträd.

Redan under albumets fyra första nummer, titelspåret, "Rainbow Bridge", "I Never Knew A Hurricane" och "Don´t Think Cause You´re Pretty" blandar och ger Zito med stilarterna på ett mycket trovärdigt sätt.

Med heltighta The Wheel i ryggen och gäster som Sonny Landreth, Delbert McClinton och Susan Cowsill så är "G.T.T." Mike Zito finaste hantverk hittills.  

Liknande artister: Sonny Landreth, Delbert McClinton, Ryan Bingham, Levon Helm, Joe Ely.

 

Jag tycker nog att Pistol-Annies sound har blivit mer tillrättalagdt och så där trist skivbolagsanpassat på nya plattan "Annie Up".

Men å andra sidan så är ju "Hush Hush" en riktigt bra countrydänga som siktar och träffar en mitt i nyllet.

 

Då var i så fall Gabrielle Aplin en nyare och lite trevligare bekantskap. Det går nog inte att kategorisera henne som country, det är trots allt popmusik det handlar om. Men countryn finns där som ett hörbart element. Och här går det också undan. Det svänger om brittiskan som nu är aktuell med plattan "English Rain". Det bådar ju bara gott.

/Stefan