Pure pop for now people. Jonas har fattat det.
En irländsk Corona
Irländska rockbandet The Coronas släppte sitt tredje album “Closer To You” redan förra året i hemlandet och klotet runt.
Nästa fredag är det dags för svensk release och granna hitsingeln “Mark My Words” ger en ganska klar bild av deras episka och storstilade melodiösa rock med tydliga rötter i den irländska myllan.
/Björn
It´s a bird... It´s a plane...
Bakom namnet It´s A Bird It´s A Plane döljer sig Adreas Söderlund och Joel Sjöö.
De lämnade sina respektive band Niccokick och They Live By Night för att förverkliga lite av en dröm. Att spela in den musik som låg de själva närmast om hjärtat. Att kunna ta ut svängarna så mycket de själva ville. Enligt eget utsago har deras mål varit att skriva "klassiska evergreens med eviga melodier.
Jag tycker nog att de har lyckats komma en bra bit på väg. Crow Hill är i alla fall en snubblande tung dansant pophistoria som bådar gott inför framtiden.
Lite som om Iggy Pop, Teenage Fanclub och Belle & Sebastian skulle befinna sig mitt i en Svensk midsommar med sill och nubbe ute i skärgården.
/Stefan
True love
PPPP
Från Genesis och Peter Gabriel-eran.
Jo, Sarah sjunger så i inledande ”Over the border”
Till att vara de sista och mest tjuriga musikälskarna på jorden.
Det är precis det vad Saint Etienne handlar om.
Musiclovers.
Återkomsten med nya plattan Words and Music berättar att Pete, Bob och Sarah har lyssnat med samtiden, men också vägrat göra ett avkall på det sanna, rena Saint Etienne-soundet.
Och kärleken till dåtiden.
Party for love people. Liksom.
För det är det Saint Etienne handlar om.
Och det här är en sann kärleksförklaring.
Party.
Jag blir lite förundrad över att denna mest kitschiga poptrio som världen sett slår till med ett så konkurrenskraftigt album. Det kan ha att göra med att hela branschen är stentrist här och nu, om vi talar om dansant pop. Och det är precis där, i ett vakuum, som det här sagoskeppet landar så mjukt och snyggt.
Man kan bara fråga sig varför ingen har fyllt ut tomrummet sedan ”Tales from Turnpike House” från 2005.
Det är kanske inte så konstigt.
Pophouse á la trion som är mycket sökande och nyfikna av ALL musik har uppenbarligen fått en nytändning. Bob Stanleys DJ-ande, Pete Wiggs må bara vara, men som ändå har stenkoll, och så Sarah.
Bimbon.
Rösten.
Ansiktet utåt.
Karisman i henne knockade mig totalt den eftermiddagen på Hultsfred i mitten av 90-talet. Och när jag och CBJ stod framför Badhusparksscenen i hällregn var det just Sarah som höll ihop den gindränkta trion.
Och Sarah har lyckats hålla den manliga duon nyfiken.
Eller är det Bob som är dynamiken?
Men hur låter återkomsten? Det är åtta år sedan sist och ”Tales” var inte direkt en peak.
Med handen på hjärtat, med alla förväntningar.
Det låter skitbra.
Djupare, mer sinnligt. Mer balanserat. Housennerven finns där, men det är i det musikaliska uttycket som det har hänt något. Lyssna på soulkänsliga ”Twenty five years”. Vilken knock.
Och för att ställa skåpet tillbaka till den där magiska kvällen på Hultsfred 1994, då man var förband till Prodigy och Moby.
Den kvällen, vänner. Den tangeras här med spår som ”DJ”. Party!
Vad jag förstår, fjärran från UK och dess klubbscen, har Saint Etienne ständigt varit ett med den brittiska musikscenen.
Som en spelpjäs att akta.
Och man har haft en smartess att hålla sig flytande via ständiga klubbspelningar, där northern soul varit ett legio, liksom nyfikenhet på nya sound.
Om du snor åt sig utgåvan på Words and Music med remixer får du ett extra djup, jag lovar. Och det är där, i de spåren som Saint Etienne förvandlas till något annat.
Med full kontroll.
/TC
Gina på G
Äntligen har underbara amerikanska singer/songwritern Gina Villalobos varit i studion och spelat in ett nytt album med ett gäng begåvade gentlemen.
Vet varken titeln på plattan, när det blir aktuellt med release eller kan visa någon magisk video från godbiten.
Kör därför en fem minuter och 49 sekunder lång promovideo där Gina berättar lite om sitt liv, sin musik och ger smakprov från helt excellenta föregångaren “Days On Their Side” som kom 2009.
Och trippeln innan dess, “Beg For Me” 2002, “Rock 'n' Roll Pony” 2004 och “Miles Away” 2006, är minst lika kassaskåpsäkra köp.
Upptäck!
/Björn
Shure man...
Austin, Texas, rock'n'roll extraordinär.
/Björn
The 80´s are back
Eller nja... Back och back... Jag har snöat in på 80-tals pop på sistone av någon anledning.
Helt plötsligt verkar det som att The Romantics "Talking in your sleep" är ett mästerverk av rang. Att R.E.Ms "Murmur" är deras bästa platta och att Blacks "Wonderful Life" är den stora balladen, som alla glömde bort.
Orsaken till detta tror jag är gruppen Craft Spells.
Craft Spells är Paul Justin Vallesteros project. Kille som skrev låtar hemma i sovrummet i Stockton, Kalifornien som fick de lokala musikrecensenterna på fall med plattan "Idol Labour" förra året.
Nu har de flyttat hemort till Seattle, men musikaliskt är de på god väg att utvecklas till någonting vackert.
De har precis släppt "Gallery" nu i vår, men den låt jag alltid kommer att återkomma till är "After The Moment" från förra året. I bland är det svårt att släppa taget... I skrivande stund vet jag inte om jag skrivit om jag har lagt upp den här videon förrut. Men om det är så, får det bli en favorit i repris.
Björn lär ju påpeka det det i så fall... =)
/Stefan
Storsjöyran 1996
The Corrs på Storsjöyran var en höjdare, båda gångerna. Tänk vad tiden går.Här är en kvart att njuta av./cbj
Toni sprider blå moln...
/cbj
Ironisk pop
Marina & The Diamonds, som besökte Yran förra året, har släppt en klassisk popsingel. Med alla igredienser som behövs. Men det som jag tycker är intressant är att de med "Primadonna" sätter huvudet på spiken när de ironiserar över de olika typer av Primadonnor som breder ut sig i medierna, vare sig man vill eller inte. Kanske även med lite självironi. Som artist ska man ju också sälja skivor...
För en vecka sig hade jag en diskussion om olika karrakärer inom media. Som bara finns där. Mitt i ansiktet på oss.
Som reseguider, som fotbollskommentatorer, i debattprogram. De som viker ut sig och försvarar sin kampanj att den är emot ohälsosamt kroppsuppfattning, samtidigt som de söker alla utrymmen som finns för att själva synas...
Ingenstans blir man fri dem eller deras åsikter om allt från barnuppfostran, dieter, barnflickehat, utvik, politik och infrastruktur.
Precis då, dök den här låten upp, och verkligen underströk hela diskussionens kärna.
Jag älskar sådant.
Speciellt när låten har en enkel speldosemelodi som är svårt att få ur skallen.
/Stefan
