Finess och mognad som Isbell

 
Svårt att inte falla för New Jersey boende Jonah Tolchin och hans nya album "Thousand
Mile Night" (YepRoc/Border).
I alla fall om man skarpt gillar musiker som på ett personligt sätt kan mixa folk, blues och country
på ett sätt som aldrig är ens i närheten av klyschor.

Debutalbumet "Clover Lane" från 2014, som spelades in i Nashville och producerades av 
multi-instrumentalisten Marvin Etzioni, gästades av Steve Berlin (Los Lobos) och John McCauley
(Deer Tick), fick Tolchin att dela lineupen på konsertaffischer med artister som Chuck Prophet, 
Dave and Phil Alvin, Gregg Allman och Joseph Arthur för att plocka några musikaliskt likasinnade.

Tolchin säger att han jobbar utmärkt under press, vilket "T.M.N." är ett ypperligt bevis på.
De tio låtarna är inspelad live i studion och mixad på futtiga fyra dagar och ännu en gång producerad
av Marvin Etzioni.
Gitarristen Lucas Hamren och trumslagaren Michael Bosco är med precis som på debuten och Jamie
McFarlane, son till Muscle Shoals legenden Will McFarlane, gör det lysande bandet komplett med sin bas.
Något musikmagasin skrev att Tolchin "demonstrates the finesse and maturity of someone like Jason Isbell".
Stämmer helt och hållet!
/Björn

 
 
 

Ger mycket tillbaka

 

Bitvis som ett blågult eko av Townes Van Zandt
För bakom artistnamnet Rami & The Whale döljer sig ett soloprojekt från svenska singer/songwritern
Rasmus Blomqvist som utan tvekan tål och bygger på en graciös och jordnära musikalisk klagan
som Townes och andra levande eller bortgångna legender färgar och ärgade sinamusikaliska verk med.

Den självbetitlade albumet "Rami & The Whale" (Wooded Shrine Recordings/Hemifrån) innehåller
dussinet spår, samtliga skrivna av Rasmus, och ofta bara med hans gitarr och fängslande röst
som ingredienser.
Men han har också bitvis hjälp av ett gäng musikaliska vänner som ytterligare färglägger hans starka
och oftast klart mollstämda nutida countryfolk låtar med violin, flöjt, trummor, gitarrer och vokala harmonier.

Själv är Rasmus bosatt i de djupa Värmlandsskogarna där han letar efter ett spirituellt liv i en
verklighet präglad av ego och fåfänga.
En platta som ger mycket tillbaka bara man ger den lite tid.
/Björn

 
 

Fortsatt värme och mystik

 
"Unseen" (Loose Music/Rootsy är titeln på nya albumet med The Handsome Family som har
release 16/9.
Äkta paret Rennie & Brett Sparks tionde studioproduktion sedan debuten 1995 bygger på en
suggestiv ljudbild med countryinstrument, smått overkliga texter och inspiration från den 
amerikanska västern.
 
De tio låtarna är inspelade nattetid i parets hemmastudio av Brett som ännu en gång format den
varma ljudbild som blivit parets eleganta patent.
Instrumentala gäster som David Gutierrez, dobro & mandolin, Alex MacMahon, gitarr, och
Jason Toth, trummor kompleterar Brett, gitarr, sång och Rennie, sång, banjo & autoharp. 
Rennie står för alla låttexter.
/Björn
 
 

Mia Rose för sinnet

 
Med musiken i blodet sedan barnsben så var valet tämligen givet för Mia Rose Lynne.
Uppvuxen i norra Kalifornien så sjöng hon ständigt harmonier hemma med familjens western swing
band och somnade ofta in till tonerna av jam vid lägerelden på bluegrass festivaler.
 
Numera är hon bosatt i Nashville där kärleken till rootsmusiken växt sig stark och gjort att låtskrivandet
nästan börjat flöda av sig själv. 
2014 vann hon  American Songwriting Awards i folkkategorin och var nyligen också en av finalisterna
i både The Great American Song Contest och Hollywood Songwriting Contest. 
 
Rättvist jämförd med tunga namn som Alison Krauss, Joni Mitchell och Patty Griffin så bär Lynne
med varmt personlig 
klass och stil traditionen vidare på sin varsamt, avskalade och hudnära
producerade andra  fullängdare "Follow Me Moon" (Mia Rose Lynne/Hemifrån).
11 låtar för sinnet helt enkelt.
Eller som en amerikansk recensent konstaterade, “original americana style songs that come at
romantic relationships with honesty, wit and none of the tropes and cliches that lesser songwriters
so often fall back on. Lynne brings life experience without sounding world weary, sincerity without self importance”.
/Björn
 

Bättre och bättre Loveless

 
 
På sina två senaste album, "Indestructible Machine" och "Somewhere Else", nämndes hon ofta som en
korsning mellan Loretta Lynn, Stevie Nicks och Replacement-chefen Paul Westerberg.
Med "Real" (Bloodshot/Border) tar Lydia Loveless ännu ett steg, även om det musikaliska
släktskapet fortfarande finns där.
 
Attitydmässigt är det nu mer Westerberg än Lynn och Nicks och Lydia har slipat ytterligare på sin stora personlighet och träffat helt rätt.
"Real" är tio strålande låtar med ett kanonband i ryggen.
Lydia Loveless är inte bara ytterst begåvad som låtskriverska utan också en helt underbart uttrycksfull
sångerska som växlar obehindrat mellan singalong poppärlor, protopunk och diverse rootskryddning.
En av årets höjdare!
Release nästa fredag.
/Björn 
 
 
 

Coola Ruby

 
Längtar du efter lite stilren electropop så är Ruby the RabbitFoot ett utmärkt val.
Tredje albumet, "Divorce Party" (Normaltown/New West), är liksom de två föregångarna  från
Los Angeles baserade Ruby Kendrick  fylld med pop med både coola laidback och glittrande
melodier spetsade med knivbladsvassa texter.
Vraka och välj!
/Björn
 
 
 
 

Kalaspop med Lars Henrik

 
 
Lars Henrik Andersson har ett förflutet i svenska kalasband som Komeda och Ray Wonder.
Han har även lirat med Urban Turban, Chesty Morgan och Hank. 
Med största sannolikhet är det därför det inte är ett dugg konstigt att det är fullt med varierad
kalaspop på fullängdaren "Skaka Liv" (Hjördis Records) som släpps om åtta dagar.

De som känner honom närmare säger att Lars Henrik's spruddlande fina musiksinne har funnits
där sedan 90-talet.
För oss andra som bara faller pladask för det rätta melodiska flödet och de omedelbara melodierna
med texter som blommar ut är "S.L." med jämna mellanrum en rejäl adrenalinkick.
/Björn.   
 

Forever young

 
Den 9:e september är det dags för ett nytt efterlängtat album med finaste skottarna Teenage Fanclub.
"Here" (Merge) är titeln på plattan och sex år har gått sedan senaste fullängdaren "Shadows".
Trots att man är oerhört långt ifrån "teenage" längre så verkar det på första smakprovet från albumet
som att Norman Blake och vänner håller fast vid konceptet som alltid inneburit högflygande melodier,
Beatles och Byrds influerade harmonier och en stark kärlek till 60-talets powerpop.

Kan inte annat än tycka att det är underbart med minst sagt mogna musiker, oavsett kön, som inte
överger sin första musikaliska kärlek.
/Björn
 
 

Briljant musikaliskt hantverk


Bli inte fundersam över det lite småskruvade omslaget.
För det här är jordnära musik som siktar på och träffar hjärtat på direkten.
 
Efter uppväxten i en liten Mississippi River stad drog John Everett Hardin till Wisconsin där han
mellan 2005 och 2011 släppte  några album och en EP  samtidigt som han turnerade intensivt i
USA under namnet  Everett Thomas.
Men efter ett ömsesidigt avslut mellan Hardin och hans dåvarande skivbolag så bestämde han sig 
för att lämna musiken helt för att kunna fokusera på sig själv ur ett helt musikfritt perspektiv.
Han blev förälskad, gifte sig och bildade familj.
 
Men Hardin skrev ändå ett par dussin sånger som passade utmärkt in på det nya livsperspektivet
som han letat efter.
Problemet var bara att han kände sig för fäst vid låtarna för att göra dem på egen hand 
i en studio.
Långvariga vännen, förebilden och veterantrubaduren Hayward Williams i rollen som producent blev
lösningen på det hjärnspöket.

"The Piasa Bird" (Piasa Recordings/Hemifrån)
spelades in under fyra dagar i The Midwest Sound,
Rockford IL, med ägaren Daniel McMahon bakom mixerbordet.
McMahon backade upp på elgitarr, bas och B3 orgel, Williams fyllde på med bas, orgel, Darren Garvey
med percussion samt Naomi Marie och Liza Day med sina röster bakom Hardins akustiska gitarr och sång.
Resultatet blev åtta J. Hardin kompositioner som handlar om tidlöst excellent hantverk i Neil Young,
Townes Van Zandt och Gillian Welch anda, för att nu nämna några tydligt besläktade exempel.
Briljant musikaliskt hantverk helt enkelt.
/Björn
 
 

Strålande Kaurna

 

Australiensaren Kaurna Cronin har kallats för en vandrande historieberättare.
Som en av många, exempelvis Ben Riddle i mitt senaste  inlägg, är Cronin en av de utsökta nya
unga artisterna i flocken som tveklöst är förtjänta av större uppmärksamhet runt vårt klot. 
"Southern Loss" ((Songs & Whispers/Hemifrån) är den strålande uppföljare till fjolårets lika granna
"Glass Fool" och hans eleganta personligt och talang färgar på nytt hans luftiga och melodiskt 
hudnära folkpop.

Själv beskriver han de tio kompositionerna på plattan som "en hyllning till ett land som är mitt hem",
och det är 100 % Australien då albumet är inspelat i en handbyggd studio i bergen utanför Adelaide,
Kaurans hemstad, där han samarbetade med lyhörda och excellenta musiker som Tom Kneebone,
Kiah Gossner, David Resce m.fl.
Jag vet inte vad Kaurna  har för förhållande till aussieikonen Paul Kelly?
Men jag kan inte tänka mig annat än att det är intimt med tanke på de klassika ekon som finns i
Kaurna Cronins låtmaterial.
/Björn 

 

RSS 2.0