Hayward fortsätter bryta ny mark

 
Uppväxten i Wisconsin under 80 och 90-talet övertygade Hayward Williams att ge sig iväg och leta
efter något annat utanför detstatsgränsen.
Han struntade i att satsa på en högre utbildning började spela i band istället och lärde sig mycket 
om vad man bör och inte borde ha gjort som musiker på den amerikanska musikscenen.
Skolningen och skinnet på näsan kom under många års livespelningar på pubar och till slut öppnades möjligheterna med större Europa turnerande, gig på stora festivaler i USA och några svängar till Australien.

Med sitt sjätte album "Pretenders" (Why River Records/Hemifrån) fortsätter han att bryta ny mark
inom den spännande och nydanande traditionella folkrocken.
Williams har något alldeles eget och "Pretenders" är ett album som växer för varje närkontakt.
Visst går det att göra kopplingar till exempelvis Leonard Cohen, Neil Young och Chris Isaak.
Men det utan att det skulle handla om plagiat på något sätt.
/Björn 


Ömsom ledsen ömsom sorgfri

 
Michelle Lewis är en Boston singer/songwriter med bopålarna nedslagna i  Los Angeles.
Man kan knappast "beskylla" henne för att vara över produktiv när det gäller den egna karriären.
Debut albumet ”This Time Around” kom 2004 och fram till 2014 har hon i eget namn bara hunnit med
EP släppen ”Broken” 2009 och ”Paris” 2011. 
Men Lewis har funnits där i bakgrunden med andra artister under ett långt samarbete med producenten
Anthony J Resta.
 
Så när nu albumet ”The Parts Of Us That Still Remain” (Michelle Lewis/Hemifrån) från 2014 görs
tillgängligt på våra breddgrader hörs en ljudbild som balanserar mjukt mellan varm folk och smakfull
melodiös pop.
Och Michelle´s innerliga röst berättar ömsom ledsna ömsom sorgfria historier.
Singlen " Run Run Run” från plattan har blivit ett sorts soundtrack för massor av Boston Marathon 
löpare och till dags datum har den haft över 350.000 visningr på YouTube.
/Björn


Tre coola gubbs

 
Tre ärrade gubbs med en cool uppställning och stor musikaliskt färdighet.
Det är Mojo Monkeys, Billy Watts, gitarr & sång, Taras Prodaniuk, bas & sång, David Raven, trummor
och leadsång.
På sitt tredje album "Swerve On" (Medikull Records/Hemifrån) mixar man ihop New Orleans
grooves, Bakersfield honky tonk och Texas swing på ett så charmigt och dynamiskt sätt att man bara
måste kapitulera.
Under de senaste två decenierna har de kompat artister som Bruce Springsteen, Norah Jones, Eric
Burdon, Merle Haggard, Teresa James, Kris Kristofferson, Shelby Lynne, Mike Ness, Bonnie Raitt, Richard Thompson, John Trudell, Dwight Yoakam och Lucinda Williams.
Dussinet egna läckra låtar, plus en cover på Allen Toussaint's klassiker "Ride Your Pony", som passar
allra bäst på små scener med närkontakt.
/Björn 
 

 

Oförstörd rock'n'roll

 
Tidernas bästa livealbum!?
Vet inte det.
Men helt klart är att "Slade Alive" (BMG) är en liveklassiker och värd en återutgivning för att inte
minst ruska om de yngre generationer med glödhet rock'n'roll från tidigt 70-tal som har kvar både
sin fysiska kraft och aura.
Det var tillika den brittiska kvartettens första livealbum som släpptes 24:e mars 1972 och producerades
av Chas Chandler (ex. The Animals).
Tre  låtar, "In Like A Shot From My Gun", "Know Who You Are" och "Keep On Rocking  från Noddy Holder, 
Dave Hill, Jimmy Lea och Don Powell's egna pennor fick sällskap av Ten Years After dubbeln, "Hear
Me Calling" och "Born To Be Wild" samt Bobby Marchan's furiosa rocker "Get Down With It". 
 
Med en soft laidback version av John "The Lovin Spoonful" Sebastian's "Darling Be Home Soon"
skapade man också en chans till lite djupandning.
Att Kiss var starkt influerade av Slade och valde att titulera sitt livealbum från 1975 till "Alive" som
en hyllning till Noddy och polarna visste ni väl redan.
Eller...?
/Björn 

 

Naturnära D.D.W


En ny fullängdare med kanadensiska neo-folk rock, country, indiepop och americana kanadensarna
Deep Dark Woods är alltid något att se fram emot.
Det har de visat på sina fem tidigare album och det gör man på nytt på nio spår jord och hudnära 
"Yarrow" (Six Shooter Records/Border).
Varsamma naturnära låtar som "Deep Floodin Waters", "Up On The Mountaintop", "The Birds Will
Stop Their Singing"och "Fallen Leaves" ger mig samma känsla som att sitta i en stilla svampskog 
en tidig och vacker höstmorgon med en kåsa fylld med rykande Arvid Nordquist.
Peace of mind!
/Björn
 
 
 
 

Underbara Barr Brothers

 
The Barr Brothers, de amerikanska bröderna Andrew, trummor, sång, percussion, keys och
Brad, sång, gitarr, bildade gruppen i Montreal, Quebec, 2006.
Som tredje fasta medlem i bandet handplockade man kanadensiskan Sarah Pagé ( harpa, sång,
percussion.
Den självbetitlade debuten kom 2011 och följdes upp av "Sleeping Operator" 2014. Fem överblivna
låtar från "S.O" släpptes i EP-format på "Alta Falls" 2015.
I musikpressen har de rättvist jämförts med storheter som The Band, Traffic och White Stripes.
Men deras deras mix av folk-pop-rock-americana och annat erbjuder så mycket mer i ett starkt personligt 
och kalejdoskopiskt sound.
 
Brad har skrivit samtliga 11 låtar på färska "Quenns Of The Breakers" ( Secret City Records/Border). 
De två första albumen har både blivit nominerade för Juno Awards, 2013 & 2015, i kategorin "Adult
Alternative Album of the Year".

Med tanke på de dryga 50 underbara minuterna som utgör "Q.O.T.B." så vore det oerhört märkligt
om inte blir nomineringar både här och där för ett av årets mest spännande och ståtliga fullängdare.
Given på min årsbästalista.
/Björn
 

Oemotståndliga Troubadours

 
Album nummer fem från altcountryrock och americana femman från Oklahoma gör inga fans besvikna.
Samtidigt är "A Long Way From Your Heart" (Bossier City Records/Border) en platta som definitivt kommer att trollbinda de som ännu inte upptäckt att rötter från Woody Guthrie och Waylon Jennings uppblandad med smakfulla doser av bluegrass, cajun, kryddad med rak rock'n'roll dynamik och glänsande popmelodier är en oemotståndlig anrättning.
 
Turnpike Troubadours med lysande sångaren, gitarristen och frontmannen Evan Felker, R.C. Edwards, fiol, Ryan Engleman, elgitarr, Kyle Nix, fiol, R.C. Edwards, bas, och Gabe Pearson, trummor, gjorde en fantastisk livespelning på Gamla Teatern, Östersund den 18:e april 2013. 
Den karamellen suger vi i IF Popgeni fortfarande på.

  

Lucinda & Louise

 
Personligen har jag alltid kännt jag att det finns klara likheter mellan Lucinda Williams och Louise
Hoffsten.
Det blir ännu en gång uppenbart när Williams valt att göra en nyinspelning av 1992 års magnifika
"Sweet Old World" och uppdatera den till "This Sweet Old World" (Thirty Tigers/Border).
Anledningen till detta är att hon kände som att hon vuxit ifrån större delen av albumets 12 låtar.
Men efter att hon med "fräscha" öron återbekantat sig med den solklara låtskatten och
i studion återfunnit den rätta känslan, så blev det helt uppenbart att skriva kapitel nummer två.
 
Tillsammans med sitt turné och studioband, gitarristen Stuart Mathis, David Sutton, bas och Butch
Norton på trummor samt långvariga vännen, medarbetaren och gitarrvirtuosen Greg Leisz, som
dessutom deltog under de sessionerna av originalalbumet, så spelade man in den nya upplagan
under 10 dagar i studion.
Producerad av Williams själv och maken Tom Overby så har en del av låtarna fått en klart annorlunda 
profil, dock utan att på något sätt förvanska den ursprungliga kvalitén.
Nyutgåvan innehåller dessutom de fyra bonusspåren "Factory Blues", "What You Don't Know",
"
Wild and Blue" och "Dark Side Of Life".
Pure gold!
  

Flera av de 11 spåren på Louise Hoffsten's "Röster I Mörkret" (Gamlestans Grammofonbolag/Border)
skulle kunna platsa på Williams "T.S.O.W".
Det handlar om en liknande fusion av blues, roots och americana som aldrig är offside.
Att Louise har valt att rama sina helt tidlöst aktuella texter med en akustisk, varm och mestadels försynt,
men ändå kraftfull ljudbild handlar naturligtvis om klass och fingertoppskänsla.
/Björn

 

 

 

 


Kolla upp Wildie & Buford Pope

 
Wildie & Buford Pope är två alldeles för väl dolda blågula musikaliska diamanter.
Wildie är det Malmöbaserade bandet som bildades när sångaren, gitarristen och låtskrivaren Anders
Thorén och Rasmus Svensson trumslagare, gitarrist och producent möttes 2014 och det klickade
rejält musikaliskt.
Debutalbumet "Lost And Gone" fick inte alls den uppmärksamhet den är värd på hemmaplan.
Tio låtar där Thorén hela tiden visar vilken utsökt och uttrycksfull sångare han är.
Tio låtar med grandiost melodiösa silhuetter av finlemmad pop, americana, country och folk.
 
På färska uppföljaren "Westbound", som finns på Spotify sedan mitten av september men ännu
av någon okänd anledning inte i fysisk utgåva, fortsätter Thorén tillsammans med Rasmus och 
Marcus
Rostedt, trummor, Peter Antonsson, bas och Martin Svensson, akustisk gitarr att smida ett sound
som hör hemma i den högre divisionen i Nashville, Memphis och Austin.
 
Buford Pope, a.k.a. Mikael Liljeborg, är med Blue-Eyed Boy" (Border Music) inne på sitt sjunde album.
Hela tiden har han rört sig mellan folk, country och rock med kvalité och en ljudbild med smaker 
av något som storheter typ Neil Young, Tom Petty, Jackson Browne, Robert Johnson, och Bruce
Springsteen skulle ha varit stolta över att de plockat ihop.
 
Den amerikanska låtskrivaratraditionen ligger Mikael "Buford Pope" Liljeborg varmt om hjärtat.
Och utifrån det jag har lyssnat på tidigare från en stark och naturligt varm discografi så är de
dussinet låtarna här det mest jordnära någonsin.
/Björn
 
 

Älska 6:e oktober

Älska 6:e oktober!
Nya album med JD McPherson & Whitney Rose förgyller dagen.
 
 
 
McPherson's "Undivided Heart & Soul" ( New West/Border) är ännu en pärla från skivbolaget
som 99 gånger av 100 aldrig har fel när de lossar nya verk.
Oklahoma-sonene tredje fullängdare är en helt övertygande uppvisning i hur man på läckraste sätt
korsar 60-tals soul, rock´n`roll, R&B och pop och sen landar det i nutid med en genomgående känsla
att det nästan aldrig gjorts förut.
Talang, klass, känsla och passion rakt igenom.
Det med ett smått genialiskt band i ryggen och gästande musikervänner som Aaron Lee Tasjan, Butch
Walker, Parker Milsap, Lucius-sångerskorna Jess Wolfe & Holly Laessig och Nicole Atkins.
Inspelad i historiska RCA Studio B med Lucius-trummisen Dan Molad i producentstolen.
 
 
 
 
 
Kanadensiska Rose har rättvist nämnts i samma andetag som Lydia Loveless, Lindi Ortega, Holly
Williams, Nikki Lane och Lera Lynn ur den nya generation av kvinnliga countryartister.
Men likt dessa, inte minst Lydia Loveless, så tar Whitney med jämna mellanrum gärna stickspår
till andra stilarter som pop, americana, soul och rock när hon skriver sina låtar.
Något som är hur uppenbart som helst på andra albumet "Rule 62" (Six Shooter/Border).
 
Twangig country som i "I Don't Want Half I Just Want Out", blandas med soul, "Cant Stop
Shakin", americanavärme, "Tied To The Wheel", och avslappnat rocksväng, "Time To Cry".
"Rule 62" är en strålande bred uppföljare till 2015 års "Heartbreaker Of The Year"och ytterligare ett
stort kvalitetssteg framåt i utveckling för en mycket talangfull artist, låtskrivare och sångerska
/Björn 

 

 

RSS 2.0