Huff - en fortsatt orättvis doldis
Nashville baserade singer-songwritern Mark Huff släppte sitt första soloalbum "Happy Judgment"
redan 1989.
Under 90-talet kom ett antal uppföljare som prisades med diverse utmärkelser
och gjorde honpm till ett aktat och respekterat namn bland andra betydligt mer kända och
"stora" artister.
våra bredggrader genom Peter Holmstedt som driver independentbolaget Hemifrån.
Gör dig själv en stor musiktjänst och kolla upp Mark Huff och många andra artister och grupper som
finns i Hemifrån's varma famn.
/Björn
Baxter tar ytterligare ett kvalitetskliv
som IF Popgeni hade den stora förmånen att arrangera tillsammans med Rootsy.
Solo på Gamla Tetatern i Östersund framförde han ett gäng låtar från sitt andra soloalbum "Imiaginary Man"
och övertygade med en bredd som spände över pop, folk, country och indie rock genom ett snyggt
Nashville filter.
Idag är han tillbaka med sin tredje fullängdare "Wide Awake" (ATO/Border) där han samarbetat med
musikern och producenten Butch Walker och tar ytterligare ett steg kvalitetsmässigt med sitt låtsnickrande.
/Björn
Elegant personlig musikalisk strykning
De tre bröderna, Sam, James och Abe Wilson, i Sons Of Bill, från Charlottesville, Virginia, har 13 år på nacken, fyra album och en EP i discografin att ståta med.
Fullängdare nummer fem ”Oh God Ma'am” (Loose/Border) som funnits ute i par veckor nu är en mycket övertygande tiospårare där man med värme, personlighet och fingertoppskänsla formar en ljudtapet där R.E.M. och Wilco finns i kulisserna.
Med Americana, pop, melodiskt folkrock och melankolin som tydlig krydda är albumet ännu en elegant personlig musikalisk strykning som gör att man kapitulerar på stört.
/Björn
Naturliga och jordnära Gripka
Texas och genre överskridande rock spetsad med Americana och nutidshippiekänsla blandas till ett
sound som vi känner igen från hans tidigare album.
"Lifted" (Loose Music/Border) kan absolut ses som ett upprop till de som rusar runt i ekorrhjulet utan
grepp om varken vardag eller sig själv.
Lager av stråkar och blås bildar en sorts "wall of sound" som kryddas med Gripka och bandets starkt
personliga elektriska och akustiska driv.
Och som grädde på moset, Israel´s naturligt varma röst.
Love & peace man!
Sammet för själen
Äkta paret Georg Altziebler & Heike Binder med rötterna i Österrike, men sedan några år bakåt
bosatta i Joshua Tree, är frontduon i gruppen Son Of The Velvet Rat som är aktuella med liveplattan
"The Late Show" (Fluff & Gravy/Mint 400/Hemifrån).
Albumets 11 spår är inspelad under tre gig gjorda i Österrike, Tyskland och USA och låtarna
är i huvudsak plockade från Joe Henry producerade och kritikerhyllade "Dorado" från 2017.
Men där finns även bidrag från tidigare fullängdare som "Animals","Firedancer" & "Red Chamber Music".
Med ett sound som genomgående färgas av en melankolisk känsla i stilarter som folk, rock &
americana så passar en kategori som folk noir alldeles utmärkt för att ringa in helheten.
"T.L.S" är en utmärkt inspark för den tidigare oinvigda och som dessutom gör det svårt att låta bli
att botanisera vidare i backkatalogen.
/Björn
Förhoppningsvis bara en föråkare
Första musikaliska livstecknet på fem år från "Nick The Knife", eller "Jesus Of Cool" om ni hellre
så önskar.
Men att Nick Lowe fortfarande är trogen sin "pure pop for now people" är de fyra spåren på EP'n
"Tokyo Bay/Crying Inside" (YepRoc/Border) ett klockrent kvitto på.
Och visst känner man igen popsnillet och den där alldeles speciella egna musikaliska glimten som
varit den röda tråden och genomsyrat 69-åriga Lowe´s hela diskografi.
Titelspåret och "Crying Inside" är två nya Nick-orignal som med sitt granna grundsväng absolut skulle
kunnat vara något hangjort med Rockpile på deras andra album, om det nu hade blivit något.
De övriga två låtarna är läckra tolkningar av Bee Gees "Heartbreaker" och Cliff Richard's Travellin' Light"
och på samtliga fyra spår har han skivbolagkompisarna Los Straitjackets som kompband.
Förhoppningsvis så är "Tokyo Bay/Crying Inside" en föråkare till ett fullängdsalbum som landar
inom kort.
Please!
/Björn
Man blir varm inombords
De elva spåren på "Arthur Buck" (New West/Border) plockade duon ihop när de jammade hemma
i Buck´s hem i Mexico och hela skatten spelades in under några dagar 2017.
Att vara vän med Peter Buck och musiker brukar innebära kreativitet och ganska givet musikaliskt
samarbete om tycke uppstår,
Det är artister som Robyn Hitchcock, Mark Eitzel, Kevn Kinney, Alejandro Escovedo och Corin Tucker
tidigare bevis på.
Här föll alla pusslebitar uppenbarligen på plats omgående.
låtlistan där Joseph spelar huvudrollen när det gäller sången och texterna och Peter är boss för det
magnifika musikaliska flowet.
Men egentligen är det ett 50/50 spontant samarbete mellan Arhur's passionerade sång och text och
Buck´s underbart melodiösa snille.
Två starka och personliga huvudroller i samma musikaliska konstverk med snygga penseldrag av pop,
psykedelia och soul.
Man blir varm inombords.
/Björn
På riktigt
Den har funnits ute i ett antal dagar nu och samarbetet mellan Dave Alvin & Jimmie Dale Gilmore
på "Downey To Lubbock" (Yep Roc/Border) har hyllats unisont i musikpressen som bryr sig.
Albumtiteln anspelar på bådas respektive hemstäder i södra Kalifornien och västra Texas och
de 12 låtarna är hyllningar till gemensamma förebilder, vänner som försvunnit alldeles för tidigt
och ett livslångt musikaliska liv på turné med gig på otaliga scener.
Det är rakt igenom äkta rootsmusik helt befriad från polerad yta, tomma poser och fakekänsla.
/Björn
Rätt retro
som har sin bopålar nedslagna i östaten Nya Zeeland spinner vidare på sitt läckra retrosound med
en blandning av rockabilly, country & pop.
Tami´s röst har jämförts med Patsy Cline, Mavis Staples, Etta James och soulsångerskor när de är
som absolut vassast.
Det är bara att hålla med.
/Björn
Alla pusselbitar på plats
Dharmasoul och debutplattan "Lightning Kid" (Dharmasoul/Border).
Men trots debutverket är Jonah Tolchin, gitarr & sång, och Kevin Clifford, trummor & sång två mycket
meriterade och ytterst kompetenta herrar med imponerande musikaliska CV.
Dharmasoul.
Ronnie Earl och blev inbjuden att spela live med honom.
Sen har det bara rullat på med samarbeten och studiojobb med musiker som Steve Berlin (Los Lobos),
Miller (The Low Anthem) Anderson East, Sam Amidon, Greg Leisz, James Gadson och Eric Heywood.
White, Dave & Phil Alvin, Chris Smither, Justin Townes Earle, Rickie Lee Jones, Tom Paxton, Burton
Cummings, Chuck Prophet och Mandolin Orange för att nu plocka några namn ur arkivet.
Lane" (2014) och "Thousand Mile Night" (2016).
10 år gammal bytte han till trummor och ytterligare en handfull år senare mynnade det ut i en akademisk
examen på Loyola University, New Orleans.
och influerats av hip-hop, neo-soul, traditionell och modern jazz, Braziliansk och Afrokubansk stilarter.
Men alla pusselbitar faller snabbt och elegant på plats när de på ett helt medryckande sätt gungar, svänger
och kränger sig igenom albumets 10 spår.
Snarky Puppy och fina oldies som The Meters, Staple Singers, Otis Redding, The Allman Brothers Band &
Stevie Wonder är också utmärkta vägvisare.
Eller som de själva förklarar.
"This project feels like something that’s been waiting for ten years, comments Tolchin. "Yet it couldn’t have happened any sooner than it did. "Lightning Kid" represents a culmination of our collective influences throughout our years as music appreciators and players, ranging from folk and world music to funk, jazz, blues, rock, hip-hop, R&B, and gospel. Adds Clifford, "We don’t think about fitting into specific genres. That’s what makes our partnership so special. We have an openness and a clarity that respects and honors freedom of musical expression."
/Björn
