Lane, Gallo & Jardier

 
Öppningsspåret, "700 000 Rednecks", på uppföljaren till 2014 års Dan Auerbach (Black Keys)
producerade "All Or Nothin'", är ett mitt-i-prick-bevis på att Nikki Lane ytterligare vässat snygggt
på sitt klockrena crossovertänk.
37 minuter långa  "Highway Queen" (New West/Border) är en urstark historia med texter
oftast naket förankrade i hennes egna stundtals trassliga kärlekrelationer. 
Man faller pladask direkt.
 
 
 
Han säger själv att han nästan aldrig haft en aning om vad han håller på med.
Själv är jag helt på det klara redan nu att  Ron Gallo gjort det perfekta postpunk-noiserock-powerpop
albumet under 2017 med "Heavy Meta" (New West/Border).

 
 
 
 
"Jardier" (Comrad Film/Hemifrån) är det självbetitlade debutalbum från femmannabandet som 
startades av frontmannen och låtskrivaren Alex.
Känslofullt är ledordet för de 10 låtarna på en blandning av pop, rock, folk och blues som möts i ett
stort varmt sound med extra toppning av en excellent kraftfull sångare långt fram i ljudbilden. 
Faller "Core" dig i smaken så finns det mycket mer att hämta här.
/Björn
 
   
  

Good Vibrations

 
 
Toronto bröderna Dallas och Travis Good firar 20 år tillsammans i The Sadies som med sin egna 
smältdegel av traditionell country, surfpop, psykedelia och garage rock alltid töjt på ramarna och
format ett unikt och mycket personligt sound med sin instrumentala skicklighet och låtskrivarkonst.
"Northern Passages" (Yep Roc/Border) är 16:e kapitlet i en discografi som präglas av obruten
klass och smartness.
11 nya låtar som naturligtvis är oerhört långt ifrån att platsa på mainstream kanalernas spellistor och
det ska i vanlig ordning tas som en kvalitetsbevis.

Den amerikansk sångare, gitarristen och producenten Kurt Vile gästar på "It's Easy (Like Walking)
och det känns hur självklart som helst att bröderna Good och Vile funderar på ett bredare samarbete
framöver. 
IF Popgeni hade den stora äran att ställa The Sadies på Studioscenen i Östersund i slutet av april 2015.
Ett oförglömligt livemöte för en övervägande majoritet av oss som var där.
/Björn
 

Glöden falnar aldrig för Son Volt

Altcountryrockande  Son Volt med magnifike frontmannen Jay Farrar i spetsen är inte bara ett av
 tidernas tveklöst bästa band i genren.
Det ryms så mycket mer i deras musikaliska garderob vilket man bevisar med total övertygelse på
"Notes Of Blue" ( Transmit Sound/Border).
Album nummer åtta sedan debuten med banbrytande klassikern "Trace" 1995 är en fortsatt bekäftelse
på att glöden aldrig fallnat för Son Volt.
Den här gången har Farrar och  vänner låtit sig inspireras av blueslegender som Mississippi Fred
McDowell och Skip James, men även av folkikonen Nick Drake.

Resultatet av mixen på mollad country, americana, kraftfull boogierock och bluesstänk med pedal steel,
violiner, trummor, bas, akustiska och elektriska gitarrer samt Farrar's närbesläktade Neil Young stämma
i fronten,är omistlig för alla som fortfarande älskar magi på riktiga instrument och äkta röster.

Textmässigt handlar det ännu en gång om den amerikanska arbetarklassen som lever på drömmen om
att det snart ska komma en förändring som gör att deras livssituation ska lyfta.
"N.O.B." är på alla sätt och vis äkta och en av årets mest givna köp.
/Björn.

 


En hårresande fin musikalisk palett

 
Ännu ett magnifikt powerpop, rock'n'roll, lo-fi country rock album från outtröttliga Chuck Prophet.
Det har blivit 13 soloalbum sedan debuten med "Brother Aldo" 1990 utan att de breda lyssnarleden 
hajat det musikala snillet hos ex. medlemmen i det grandiosa  80-tals psykedeliska rootsbandet  
Green On Red.
Men det finns garanterat en växande skara fans, inkluderat undertecknad,  som gör vågen när 54-åriga Prophet 
nu släpper nya albumet "Bobby Fuller Died For Your Sins" (YepRoc/Border).
 
Titelspåret är inspirerat av Los Angeles rockern, singer/sonwritern och gitarristen Robert Gaston 
"Bobby" Fuller som avled under mystiska omständigheter 1966, endast 24 år  gammal.
Tillsammans med sitt band Bobby Fuller Four hade han ett par rejäla hits med sin egen "Love´s Made
A Fool Of You "och monstercovern av "I Fought The Law".
Överhuvudtaget så genomsyras Prophets 13 låtar av ensamhet, dödsdömd kärlek och den fortsatt
eskalerande spridning av våld i media.
Singeln "Bad Year For Rock and Roll" är en Prophet-klassig hyllning till alla rockmusiker som lämnade oss
under 2016.
“The Thin White Duke took a final bow / there’s one more star in the heavens now/I’m all dressed up in a mohair suit / watching Peter Sellers thinking of you.” skaldar Chuck.
“Alex Nieto” handlar om mordet på säkerhetsvakten från San Francisco som innebar rubriker världen över.
"Min första protestsång och en hyllning till en god människa som fortfarande borde vara i livet", säger Prophet.
 
Men trots det lite mollstämda tema är det en hårresande fin musikalisk palett som ebjuds.
Prophet vässade sin '64 Stratocaster inför inspelningarna och backad av The Mission Express, med hustrun Stephanie Finch, sång, keyboards, Kevin White, bas, Vincente Rodriguez, trummor, sång och James DePrato, gitarr formade han kapitel fem i den magnifika YepRoc historiken som startade med "Soap And Water" 2007.
/Björn  
 
 
 
 

Håll ut!

 
Håll ut! På fredag finns den tillgänglig.
INVSN fjärde fullängdare "Beautiful Stories" (Woah Dad/Border).
/Björn

Replacement ränderna går aldrig ur

 
Sorgligt nog blev det ingenting av återföreningen av The Replacements.
Paul Westerberg  tyckte inte att de andra i bandet hade rätt inställning och bestämde sig för att
skrota planerna på en omstart efter den 33 gig långa och hyllade återföreningsturnén under 2015.
Men Replacemnets originalbasist Tommy Stinson hade samlat på sin en hög med egna låtar och
bestämde sig snabbt för omstart av egna bandet Bash & Pop, som han bildade omedelbart efter
Replacements första splittringen 1991.

Han plockade med sig musikervänner som Luther Dickinson, Frank Ferrer, Cat Popper;
Steve Selvidge och Joe "The Kid" Sirois in i sin egen studio och tillsammans spelade de under totalt
18 månader in en hel flock nya låtar.
Skivbolaget Fat Possum Records signade bandet omgående och för två veckor sedan släpptes
"Anything Could Happen" (Fat Possum/Border).
Likheten med "Friday Night Is Killing Me" från 1993 är slående och ett säkert bevis på att rätt 
rock'n'roll inställning alltid är tidlös.
Och precis som hos chefen Paul Westerberg så går de grandiosa Replacement-ränderna aldrig ur
för Stinson heller.
/Björn
 

Melodisk smartness och push

 
Amerikanska Cloud Nothings är tillbaka med fullängdaren "Life Without Sound" (Wichita/Border),
uppföljaren till 2014 års hissade "Here And Nowhere Else".
"L.W.S." är fjärde albumet sedan sångaren, gitarristen och låtskrivaren Dylan Baldi började skriva och
släppa låtar under sitt eget alias Cloud Nothings för åtta år sedan.
Under mer än ett år knåpade Baldi på låtar och matat bandkompisarna, trummisen Jayson Gerycz
och basisten TJ Duke, med material innan de plockade med sig producenten John Goodmanson
(Sleater Kinney, Death Cab For Cutie) in i omtalade Sonic Ranch studios i El Paso för att under tre
veckor i mars förra året spela in de nio låtarna på albumet.
 
Resultatet är enligt skivbolaget Baldi's mest "polerade" och övertygande material hitills, och ett
album som sätter fingret på hans ypperliga känsla för melodier.
Det bara att hålla med och C.N. har melodiskt bara tjänat på att dra lite i handbromsen. Med det 
inte sagt att man tappat i kraft.
Ett album som med sin melodiska smartness och push borde locka Foo Fighters fans.
/Björn
 
 

Våga lär känna Duke

 
Duke Garwood har släppt sex album i eget namn sedan 2006.
Som musiker har han en karriär som sträcker sig tillbaks till tidigt 90-tal när han under namnet Duke
James spelade gitarr på the Orbs "Perpetual Dawn" som finns på deras debutalbum "Adventures
Beyond The Ultraworld från 1991.
En doldis i de breda leden med sin experimentellt suggestiva ljudbild färgad av skruvad blues och
rock i Nick Cave och Mark Lanegans ljudspår.  
Inte så konstig egentligen då han musikaliska uttryck är oerhört långt ifrån den kommersiella 
likriktningen och utslätningen i radiovågorna.
 
Kanske kan han ta ett litet kliv ut ur den musikaliska anonymiteten under 2017 med nya albumet
"Garden Of Ashes" (Heavenly/Border)?
11 spår som kräver sin lyssnare men samtidigt ger massor tillbakq om man ger den lite tid.
Mark Lanegan och Duke Garwood har arbetat ihop en hel del genom åren och Lanegan är glasklar i sitt
omdömen om Duke.
"Utan tvekan en av mina favoritartister genom tiderna. Att arbeta med Duke har inneburit en av de absolut
bästa erfarenheterna i mitt liv när det handlat om att spela in musik."
/Björn
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kan inte låta bli att tänka på Kirsty MacColl

 
"I Hope You Don't Mind Me Writing" (CTRL02/Border).
Fjärde utgåvan från Lucy Spraggan som utan att tappa tråden växelvis är singer/songwriter, poetry
slam, pop, folk och hip hop. 
I grund och botten handlar det om en grann artist som älskar det "simpla" i omedelbara poplåtar
och kryddar med varma och jordnära texter. 
Kan inte låta bli att tänka på Kirsty MacColl när jag kryssar genom albumet.
Det har självklart att göra med den genuint charmiga brittiska tonen.
/Björn

 

Respekt och själ

 
 
"Step Out Of Line" (Spooky Moon Records/Hemifrån) är album nummer fem från den amerikanska singer/songwritern Wendy Webb.
Nio egna stycken och en cover på Bob Dylan-esset "Girl From The Northern Country" från en
vokalist och låtskriverska som på ett ypperligt sätt visar respekt och själ för sina musikaliska rötter. 
 
Skapat och inspelat hemma i det egna residenset i  Nashville tillsammans med ett gäng legendariska
musiker som Wayne Jackson, David Grissom, Mark T Jordan, Willie Weeks och Dan Dugmore så trodde
Webb att det handlade om en samling demos.
Men det blev ett album.
” Att spela in i sitt eget hem med dessa fantastisk musiker som stannade till efter sina dagliga studiojobb
gjorde helheten mer bekväm och levande.
Tänk er bara känslan att får höra  Wayne Jackson, en av originalmedlemmarna i Memphis Horns, blåsa
 det otroliga trumpetsolot på "Step Out Of Line" i mitt eget vardagsrum", 
säger hon.
 
/Björn
 

RSS 2.0