Aimee mot den allmänna stressen

 
Amerikanska rock, pop och singer/songwritern Aimee Mann gör en efterlängtade comeback med
sitt nionde soloalbum "Mental Illness" (SuperEgo/Border) som finns tillgängligt från fredag 31 mars.
Uppföljaren till "Charmer" från 2012 är enligt henne själv är den ledsammaste, långsammaste och
mest akustiska som hon någonsin gjort.
 
Men vi som följt henne sedan tiden i new wave bandet Til' Tuesday på tidigt 80-tal och en solokarriär
som inleddes med magnifika "Whatever" 1993 kan glädja oss åt fortsatt stor och personlig musikalisk
integritet och kvalité.
Aimee säger att de 11 spåren på plattan är präglade av den allmänna clichén att hennes låtar oftast
genomsyras av en "dyster och deprimerande" känsla.
"I mean, calling it "Mental Illness" makes me laugh, because it is true, but it’s so blunt that it’s funny,
har hon träffande sagt i en intervju.
 
Inspirerad av sina favoriter från 60 och 70-talets folkrock album har Aimee tillsammans med Jonathan
Coulton, akustisk guitar, kör, Jay Bellerose, trummor, Jamie Edwards, piano, Ted Leo, kör, låtskrivarvännen
John Roderick och nästan alltid närvarande producenten Paul Bryan, som också står för stråkarren,
skapat ett elegant melodiöst feelgood album som även är ett utmärkt antidot mot den allmänna stressen.
/Björn
 
 

Crowell fortsätter glöda

 
Briljant!
Sedan mitten av 80-talet har den idag 67-årige Houston,Texas födda Rodney Crowell, artisten,
singer/songwritern och producenten varit en av de ledanden frontfigurerna och stilbildarna i den så
kallade "new traditionalist movement" inom country och rootsmusiken.
"Close Ties" (New West/Border) som släpps 31:a mars är soloalbum nummer 15 sedan debuten 1977 
med "Ain't Living Long Like This".
Tillsammans med Emmylou Harris har han dessutom gjort "Old Yellow Moon" 2013 och "The Travelling Kind"
två år senare, samt samarbetet med Mary Karr på 2012:an "Kin: Songs By Mary Karr & Rodney Crowell".  

Crowell's soloproduktion under 2000-talet och fram till "C.T" är en mäktig och svårslagen diskografi med 
en musiker som aldrig gjort ett uns avkall på sin artistiska glöd.
Snarare tvärtom.
Mästerverket "The Houston Kid" inledde 2001 och har fortsatt med "Fate's Right Hand" 2003,
"The Outsider" 2005, "Sex And Gasoline" 2008 och "Tarpaper Sky" 2014  och nu "Close Ties":
Om du inte redan gjort det.
Upptäck Rodney Crowell och ge dig själv en stor musikalisk gåva.
/Björn
 
 
 

Griper tag direkt

  

Stommen i Son Of The Velvet Rat är det äkta paret Georg Altziebler och Heike Binder.
Efter fem hyllade album i hemlandet Österrike och med en ständig inspiration från öknen i Kalifornien
valde de 2013 att flytta sitt hem till Joshua Tree för att komma hudnära sin musikaliska hänryckning.

Fullängdare nummer sex ”Dorado” (Fluff & Gravy Records/Hemifrån) är ett ytterst njutbart och
högklassigtt bevis på att de gjorde rätt.
Producerad av aktade amerikanska singer-songwritern, gitarristen och producenten Joe Henry är
de tio spåren en storslagen melankolisk resa genom americana land med paranta influenser av europeisk 
folk noir och fransk chanson som skapar ett säreget och mycket personligt sound.
Egentligen inte så mycket att tillägga mer än att det vore synd att missa ett album som så omedelbart
griper tag.
/Björn

 
 
 
 

 

 


Upptäck Pieta

 
Ännu ett högklassigt album från amerikanska singer/songwritern Pieta Brown.
"Postcards" (Lustre Records/Border) är kapitel nummer sju i en strålande discografi som startade
med en självbetitlad debut 2002 och som enligt undertecknad inte fått det välförtjänta erkännandet 
den är värd på våra breddgrader.
 
Den här gången berättar Brown 10 musikaliska historier där hon samarbetat med band och artister
som Calexico, The Pines, Mark Knopfler, Popgeni favoriten Carrie Rodriguez, David Lindley och Eric
Haywood & Caitlin Canty.
Och det är exakt som americansongwriter.com skriver:
"Pieta Brown is a major talent...Her artistry combines folk, country and dusky swamp in a graceful,
supple and elegant genre of their own."
Upptäck!
/Björn 
 
 
 
 

DNA som Radio Dept.

 
Varm och snyggt klingande indiepop på debutalbumet "You Tried" (PNKSLM Recordings/Border)
från färska Malmö-baserade kvartetten Hater med Caroline Landahl, Måns Leonartsson, Adam Agace
och Lukas Thomasson.
Nio låtar på 25 minuter smyckas av Caroline Landahl's grandiosa röst och ramas in av poptoner
somskimrar med ett musikaliskt DNA närbesläktat med Radio Dept.
/Björn
 
 
 
 

Dags för Alynda

Det borde vara dags för det breda internationella erkännandet för Puerto Rico bördiga och Bronx
uppväxta Alynda Segarra och hennes bandalias Hurray For The Riff Raff.
Album nummer fem "The Navigator" (ATO/Border) är ännu ett utsökt inlägg i Segarras klart annorlunda
och personliga roots, folk, americana, rock skiftande musikaliska palett.

Karriären startade med att hon rymde hemifrån som 17-åring och "buskade" med sin gitarr på gatorna
för att få mat för dagen och överleva.
Sin musikaliska profil grundade hon genom att lyssna och drömma om rootslegender som Bessie Smith,
Ma Rainey, Memphis Minnie och Woody Guthrie.
På "The Navigator" fortsätter Segarra att imponera med en ljudbild som hela tiden präglas av hennes
egen stora karisma.
/Björn 

 

Tidlöst smakfulla Holly Macve

 
De poppar upp både här och där numera.
Kvinnorna som skapar ryggradsrysningar på det odödliga och klassiska countryreceptet med smakfull
smaksättning av folk i tidlös skrud.
Holly Macve, 21 år gammal född i Galway, Ireland,  men uppvuxen i Yorkshire, England, är ännu
en i den unga generationen att definitivt kolla uppe med tanke på sångrösten och låtmaterialet på
debutalbumet "Golden Eagle" (Bella Union/Border).
"Jag älskar sånger som berättar historier och tar dig någon annanstans. Jag har alltid känt en dragning
till klassisk country med sitt omedelbara sound och enkla melodier och uppskattar verkligen tidlös
musik som du inte riktigt vet när den är inspelad, säger Macve.
Och så låter G.E. från början till slut.
/Björn 
 
 
 
 


 

Egen profil

 
"This Is The Life I Choose" (33 Records/Hemifrån) är fjärde fullängdaren från rutinerade brittiska
kvartetten Z
oe Schwarz Blue Commotion som tillsammans predikat bluesbudskapet sedan 2012.
Egentligen inget nytt under solen.
Men de 11 egna kompositioner av Zoe och gitarristen och producerande Rob Koral har en egen profil
som kanske skulle 
ha varit som bortblåst om man siktat in sig på att bara köra covers.
Pete Whittaker på hammond orgel och Paul Robinson, trummor, kompleterar helheten och tillsammans
nyttjar kvartetten den stora musikaliska erfarenheten som finns i respektive CV på bästa sätt.
/Björn
 

Miller's snille

 
Rhett Miller sitter inne med en utsökt, men samtidigt trist ignorerad solokarriär bland de breda massorna.
"The Instigator" 2002 och "The Believer" 2006 är bara två helläckra bevis på hans smakfulla smartness 
som powerpop leverantör under en solokarriär som startade 1989 och började ta form fem år senare
med albumet "Mythologies".

I samma veva som han släppte "Mythologies" så drog han igång altcountry gruppen Old 97's där 
han med sina tre bandpolare pricksäkert mixar powerpop, twang rock och cowpunk.
11 album sedan förstlingen "Hitchhike To Rome" 1994 har det blivit och sedan en dryg vecka bakåt
finns kapitel nummer 12, "Graveyard Whistling" (ATO/Border), i en lysande discografi tillgänglig.
/Björn   
 
 
 
 
 
 
 
 

Strålande fortsättning från Nadia Reid

 
25-åriga Nya Zeelandskan Nadia Reid släppte debuten "Listen To Formation, Look For The Signs"
för två år sedan. Ett album som hyllades unisont.
"Preservation" (Basin Rock/Border) är den strålande fortsättningen på hennes personliga singer/songwriter
uttryck med högsta kvalité på låtarna färgade av folk, american, pop och indie.
Eleganta och varma arrangemang med Reids omfamnande röst mjukt och smakfullt placerad i ljudbilden.
Ett fynd på alla sätt och vis.
/Björn
 
 
 
 

RSS 2.0