A Wake Up Call From Phil
Från Phil Collins officiella hemsida(www.philcollins.co.uk)
BREAKING NEWS - A Message From Phil...
Greetings to all, I've decided to write this in response to the articles that surfaced last weekend regarding my retirement. Why they were printed at all is a mystery, as I haven't spoken to anybody in the press for a few months.
However, many of the articles printed over the last few months have ended up painting a picture of me that is more than a little distorted. Therefore, I would like to add my comments and try to explain again my reasons for calling it a day.
1/ I'm not stopping because of dodgy reviews or bad treatment in the press.
2/ I'm not stopping because I don't feel loved, I know I still have a very large fanbase that loves what I do. Thank you.
3/ I'm not stopping because I don't fit in, this was proved with "Going Back" reaching No 1 in the UK, and doing incredibly well worldwide.
4/ I'm not stopping so I can dive full time into my interest for the Alamo.
I am stopping so I can be a full time father to my two young sons on a daily basis.
Some of the things mentioned above have been said by me in various interviews, but said as asides with a smile on my face and in passing. They were not meant to be "headlines", they were small parts of a conversation. This clearly doesn't come over in print and I should know better.
However, the result is that I have ended up sounding like a tormented weirdo who thinks he was at the Alamo in another life, who feels very sorry for himself, and is retiring hurt because of the bad press over the years.
None of this is true.
Thanks for all your messages on the Forum regarding this stuff, it means a lot that you care.
But there's no need for the straitjacket !
PC x
Den coolaste trummisen?
Ja, vi har ju gått igenom de mest coola manliga trummisarna. Nu är det dags för det där andra könet, som i samhället inte får ta lika stor plats. Fortfarande. 2010. Nog med politik.
Jag törs nog påstå att det finns flertalet kvinnliga trummisar som varit inflytelserik genom åren.
The Honeycombs är ett exempel. Förutom hitsingeln "Have I The Right" så var de mest kända för att de hade en kvinnlig trummis. Att sköta takten i en popgrupp var inget för en tjej 1965 tyckte de flesta. Men sedan fanns det andra som tyckte de var rent stencoola just därför. Med hjälp av Englands svar på Phil Spector, Joe Meek, fick de ett sound som gjorde att de även fick ett genomslag på den andra sidan pölen. Ann Margot "Honey" Lantree var lillasyster till basisten John Lantree. Ganska snabbt fick hon stå mest i strålkastarljuset, både på grund av sin skicklighet och på grund av hennes kön. Men det är framförallt hennes trummande i "Have I The Right" som driver låten framåt. Och med ett klassiskt jazzgrepp om trumpinnarna dundrade hon i gång låten så många gånger att hon blev dödligt less på låten till sist.
Men visst är det en klassiker.
Maureen "Moe" Tucker trummade bakom The Velvet Underground. Men mycket på grund av sin blyghet och sitt kortklippta hår så var det egentligen inga som reagerade över att hon skötte takten tillsammans med John Cale.
Moe Tucker kanske är den mest kända, okända kvinnliga trummisen någonsin. Men Velvet Undergrounds musik har älskats av många. Både nu och då.
Och lyssnar på den härligt skrammliga Lou Reed eposet "I´m Waiting For My Man" så märks det snart att det är just det monotona trummandet som fångar låtens budskap om frustration och väntan på något gott...
Då kan man faktiskt förlåta att Moe Tucker i dag är involverad i The Tea Party och är i dag maniskt rädd för Obama och hans socialistfasoner. Man tycker nog att hon borde ha lärt sig något under 60-talet... (Hoppsan, där kom det in lite politik igen...)
Under 70-talet var musikscenen en gigantiskt färgsprakande fyrverkeri av allt från tung rock till glättig Middle of the road-pop.
Mot slutet kom en sydafrikansk grupp vid namn Clout som fick en stor hit med låten "Substitute".
Trummisen Ingrid Herbst må kanske vara i klämkäckaste laget, men trots det så är hennes trummade i "Substitute" hänförande. Men den låt jag vill dela med mig av är en Cover på Brian Chapmans "Save Me" (jag är övertygad om att Chapman är egentligen Stefan Borsch som blivit tvingad till namnbyte av Bert Karlsson för att slå utanför Västergötland). Låten är i original det närmsta vi kommer dansband och har en rätt hemsk produktion. Men låten är det inget fel på. Jag ska komma in på en analys om detta senare.
Hur som haver, i Clouts händer så blir "Save Me" gungig Status Quo-boogie som det bara är svårt att värja sig emot.
Kolla dessutom in deras kaxiga logga.
För ett par, ganska många par, år sedan blev jag hänförd av en grupp som jag aldrig hade hört talas om. Det var på yran och det var en grupp som kallades för The Corrs. Antagligen för att dom alla är syskon, trodde jag. Men jag blev direkt charmad av trummisen Caroline som mer eller mindre satt och hoppade bakom trummorna. Men takten var blytung. Så när "Mutt" Lange fick tag i en av deras demos som hette "Breathless" så var det ganska klart Caroline skulle få en tyngre roll live. På själva inspelning så leker Lange rätt vilt med trummaskiner och det är inget undantag med "Breathless". Men grunden står Caroline Corr för.
Vi har tidigare hyllat Keith Moon. Mannen som var förebild till Mupparnas Animal. Men även vi i Sverige har en motsvarighet. Josephine Forsman, till vardags trumslagare i Sahara Hotnights.
Kanske lite taskigt att kalla henne för Sveriges Animal, men det inte meningen att det ska låta negativt. Det är snarare någonting positivt. I mitt tycke har vi inte i detta land haft någon liknande trummis. Hon kan sina fills och är rejält stabil i takten, men kan också låta skitigt grisig med sin spelstil. Vilket höjer låtarna live något enormt. Därför har jag inte valt att plocka ut någon Sahara Hotnights favorit, utan har i stället valt Casablanca från årets Melodifestival. Låten La Voix är ett spektakel utan dess like i original (som ni kan lyssna på i Tobbes inlägg nedanför). Jag gillade den inte. Men i den här tappningen förstår jag den bättre. Kanske har det att göra med att jag är så enormt svag för sleazerock i största allmänhet. Frågan är om inte låthelvetet hade gått bättre med den här versionen än Fredr4ik Kempes könlösa produktion..?
Men mycket beror också på Josephine Forsman. Hon bankar skiten ur introt till The Ronettes "Be My Baby" i inledningen och efter det driver på låten bättre än alla Tico Torrez, Steven Adlers och Björn Höglunds tillsammans. Hon ger låten den stake som originalet saknar.
Vansinnigt coolt.
Frågan är nu, har jag glömt någon?
/Stefan
With A Little Help From My Friends
Ringo kunde aldrig mäta sig med John, Paul och George när det gällde sångröst.
Men som skinnplågare är han utan tvekan en av pop och rockmusikens stora.
På den här videon från 2007 med Tom Petty, bas, Jeff Lynne, gitarr, en småvild Joe Walsh, gitarr
och trummiskollegan Jim Keltner på koskälla, i samband med firandet av Johns födelsedag, ger han ändå klar trovärdighet till Lennons alltid lika läckra "I Call Your Name".
Intervjun där han pratar om sitt förhållande till Lennon är också en fin liten sak.
/Björn
It Was 32 Years Ago Today...
Just i dag är det 32 år sedan Keith Moon hittades död, han hade avlidit i sömnen efter en överdos sömnmedel. Keith Moon blev också bara 32 år gammal. Hade han fått leva hade han precis nyss fyllt 64 år.
Härom året sattes en minnestavla över Keith Moon upp på Wardour Street i London på Marquees klassiska adress. Vi har ju redan visat Stefans hyllning till Keith under denna kategori. Men i dag minns vi ändå denne legendariske galning och trumslagare genom att titta på den sista teveintervjun han medverkade i. Intervjun gjordes strax efter att The Who´s sista LP med Keith Moon på trummor, "Who Are You" hade släppts i USA./cbj
Från Good Morning America 1978 med några klassiska Who-klipp;
Härom året sattes en minnestavla över Keith Moon upp på Wardour Street i London på Marquees klassiska adress. Vi har ju redan visat Stefans hyllning till Keith under denna kategori. Men i dag minns vi ändå denne legendariske galning och trumslagare genom att titta på den sista teveintervjun han medverkade i. Intervjun gjordes strax efter att The Who´s sista LP med Keith Moon på trummor, "Who Are You" hade släppts i USA./cbj
Från Good Morning America 1978 med några klassiska Who-klipp;
Rätt trummis - Fel band
Trummis-kategorin hade somnat in lite. Så här kommer en trummis som vill lite för mycket. En riktig youtube-hit med över 6 miljoner visningar. Nu också på Popgeni. Håll i hatten för snart går han loss.
Trumslagare man aldrig får glömma (del 5)
Hur givna som helst i den här kategorin...
/Björn
Trumslagare man aldrig får glömma (del 3 och 4 typ)
Både Keith Moon och Butch Vig var stora Beach Boys fans. Butch Vig lånade "Don´t Worry Baby" till Garbages "Push it" och Keith Moon gjorde en (eeeh...) säregen version av samma låt på sin enda soloprestation "Two Sides Of The Moon".
Dennis Wilson, trummis och sexsymbol i Beach Boys, var en självlärd trummis. När gruppen startade i föräldrarhemmet i Hawthorne, så var det helt enkelt så att brorsan Brian tvingade lillebror Dennis att spela trummorna eftersom ingen annan kunde. Efter ett par år så hade Brian lessnat på Dennis sluggerstil och ville helt enkelt jobba i studion med The Wrecking Crew och Hal Blaine i stället.
1980 hade det hunnit flyta mycket vatten under broarna. Brian hade legat till sängs och tryckt i sg mat och droger om vartannat. Han hade hunnit med att lägga av och få en kreativ kick 1976-77, för att sedan bli utkickad ur huset av frugan till poolhuset där han fördrev tiden med pianot och snortade, återigen, kokain och heroin blandat om vartannat.
Dennis hade 1977 släppt sitt soloalbum som fick bra recensioner och sålde okej. Men kokainet och spriten släppte han aldrig. 1980 var han i dåligt skick och det skulle bli värre.
Konserten från Knebworth var den sista konserten utanför USA med orginaluppsättningen. Och i örhänget "I Get Around" hörs det vilken kraftfull trummis han var. Den delikata poplåten gör han helt enkelt om till en rockrökare där sångaren Mike Love klart har svårt att hänga med. Och in i det sista roade han sig med att reta gallfeber på sin kusin Love. Då (1962 - 1980) var Beach Boys ett band med nervsystem och ryggrad.
I dagens uppsättning, finns varken det eller själen kvar.
Här nedanför är ett exempel på att det inte bara var Brian Wilson som kunde skriva låtar. "Holy Man" förblev oavslutad fram till Dennis död 1983. Men 2007 tog hans kompis och textförfattare Gregg Jakobson upp låten igen i samband med 30-års firandet av Dennis soloplatta "Pacific Ocean Blue". Eftersom Dennis aldrig blev nöjd med texten, så fanns det bara en instrumental inspelning av låten. Med Dennis på piano.
Foo Fighter-trummisen Taylor Hawkins (även han en trummis man aldrig får glömma) klev in i studion för att sjunga. Bakom trummorna satt Queens Roger Taylor och Queens Brian May sköter det sagolikt snygga gitarrsolot på slutet av låten.
Vila i frid, Keith och Dennis!
/Stefan
Trumslagare man aldrig får glömma (del 2)
Den här killen kanske inte är världens bästa trummis. Men han blev så pass tagen av att se Keith Moon och The Who att han sålde sitt piano, för att ha råd med ett trumset. Sedan har vägen gått spikrakt uppåt för popsnillet Butch Vig. Han satt i producentstolen för Nirvanas "Nevermind" och Smashing Pumpkins "Siamese Dreams". Bara en sån sak...
Med sitt Garbage skapade han hits som var svåra att tvätta ur skallen. Flera albumspår hade också hitpotential, så som "Temptation Waits" och "Can´t Cry These Tears".
Den här låten "Cherry Lips" är ett bevis på just Butch Vigs fingertoppskänsla för medryckande hits och hans signum, gitarrväggen och det mekaniska trumsoundet finns naturligtvis med. Men framför allt ät det sångerskan Shirley Manson som brilljerar. Vart tog hon vägen?
/Stefan
Trumslagare som man aldrig får glömma (Del 1)
Terry Bozzio i all ära. Han tillhör definivt kategorin "Trummisar man aldrig får glömma". Men är han den bästa trummisen? Det skulle jag vilja veta. Det finns ju ett par taktfasta slagverkare att välja mellan.
Frågan om vem som är/var tidernas bästa trummis är så pass svår att man måste ha flera röster. Men onekligen är Keith Moon värd många röster där. Få behandlar (eller har behandlat) ett trumset prickfritt musikaliskt samtidigt som det är våldsamt och irrationellt. Eftersom man hör att varje taktslag ligger rätt till 100% så är det en gåta hur karln får det att se ut som en olyckshändelse när han "råkar" slå till en av cymblalerna. Någon hi-hat fanns inte, men väl dubbla baskaggar. Vilket är en del av The Whos unika sound. Hatten av för en av de största.
/Stefan
Jodå, han lirade på Folkets hus
Såg den här liveupptagningen hemma hos Mårten för många år sedan och blev helt knockad. Zappa årgång 1977 med ett band bestående av Adrian Belew, Patrick O'Hearn, Ed Mann, Tommy Mars och Peter Wolf. Längst bak satt en trummis som 22 år senare fick trummisar och Zappalovers från hela mellannorrland att samlas på Folkets Hus i Östersund där personen ifråga bullat upp med ett maffigt trumset för en solouppvisning.
Har aldrig förr eller senare sett en församling vara så trollbunden.
Allt av Terry Bozzios fantastiska talang, utstrålning och spelglädje finns i den här liveupptagningen av ”City of tiny lites” som också speglar vilken enorm passion och energi som fanns i bandet – Adrian Belews klockrena sångröst, Zappas gitarrsolo…..wow.
På dvd:n ”Baby Snakes” som kom för några år sedan finns det mycket, mycket mer godis från den här turnén. Kolla upp den. Sann magi från första stund med en Bozzio i absolut högform.
/B-O
