En man, en stol och en gitarr
Neil Young
Le Noise
(Reprise)
PPPP
När jag fick höra att Neil för första gången valt att samarbeta med landsmannen Daniel Lanois på sin kommande platta, var det inte utan att jag ryggade till av spänd förväntan. Neil har under karriären med något strålande undantag, som t ex Brendan O´Brien vid inspelningen av Pearl Jam-samarbetet med "Mirror Ball", aldrig anlitat ett större producentnamn. Och det förundrar mig att de två kanadensarna aldrig tidigare korsat sina stigar, då bägge har den där unika fingertoppskänslan, som är så få förunnat.
Inspelningen kom att ske hemma hos Lanois i Los Angeles. Neil hade med sig tio låtar i bagaget, med en idé att spela in allt akustiskt. Ljudmogulen Lanois kom genast med en annan mer bullrig idé - att Neil skulle plugga in sin Les Paul i två förstärkare - en för basen och en för diskanten. Resultatet kan rubriceras som rå "folk-metal", där sex låtar bjuder på en mycket luftig hyperelektrifierad ljudbild, i kontrast till två spröda akustiska spår som vänner av "Harvest Moon" faller platt för.
Textmässigt är låtarna på Le Noise små existentiella betraktelser över tid som förflutit. Om de nära och kära i familjen och vad de betyder här och nu, om tidigare drogproblem, om oro för den globala miljön. Sist men inte minst blottläggs en viss åldersångest här och var.
"I lost some people I was travelling with", "I've tried to leave my past behind, but it's catching up with me" är textrader som exemplifierar det sistnämnda. Samtidigt säger Neil i Angry world att "Everything's gonna be alright" och mellan raderna finns en personlig konklusion i att ändå inse sin egen personliga begränsning.
Sammantaget är jag mest svag för de två akustiska spåren "Peaceful Valley Boulevard" och "Love and war" och jag förstår varför då jag alltid hyllat "Harvest Moon" som en av de bästa plattor som någonsin släppts. Det är så jag vill ha "min" Neil Young, men å andra sidan är det svårt att värja sig för denne gitarrguru när det får dundra på som i "Walk with me" där ljudbilden är så sårbart naken att man drar efter andan. Och jag faller platt för den totalt avskalade ljudbilden Lanios har skapat, där han struntat i att skala bort drop-outs och andra ljudmässiga dammkorn.
Bengt Ola Mattsson
