Allt ljus fortfarande på Imelda

 
Helt ny look, men minst lika hög musikalisk kvalité. 
För 10-12 år sedan var det rockabilly & 50-talslook som gällde för irländska sångerskan & låtskrivaren Imelda May.
Men på album nummer sex i diskografin, "11 Past The Hour" (Decca), bygger hon vidare på och
breddar ljudbilden med rock'n´roll & det coola soulpopsoundet som färgade 2017 års "Life Love Flesh Blood".
Med ett gäng eleganta gäster som Gina Martin, Niall McNamee, Noel Gallagher, Ronnie Wood & Dr. Shola Mos-Shogbamimu så är det mesta ljuset naturligtvis fortfarande på Imelda.
/Björn
 

Aldrig för sent för Lorentzen

Jag har skrivit om honom tidigare.
Men om du bommade det då så gör dig själv en musikalisk tjänst för det är aldrig för sent att göra
bekantskap med excellente singersongwritern Ben Lorentzen.
/Björn
 
 

Högsta personliga coverklass av Pete

Det är en konst att tolka andras låtar med stil & trovärdighet.
Att göra en cover som låter som att man faktiskt skrivit den själv skvallrar ofta om hög klass på tolkarens eget material.
Amerikanen Pete Yorn har visat personlig högsta singer-songwriter nivå med klassisk elegant pop & vass rock'n'roll vinkling på samtliga sina album sedan tidigt 2000-tal.
Färska coveralbum "Pete Yorn Sings The Classics" är inget undantag från den minst sagt granna diskografin.
/Björn

 

 

 


Bomma inte Nikki

Amerikanska americana singer/songwritern Nikki O'Neill's kärlek till soulmusiken började redan i 
tidig ålder och hon tvekar inte en sekund när hon nämner Pops Staples och Teenie Hodges som  sina viktigaste gitarrförebilder.

På sitt andra soloalbum, “World is Waiting” (Blackbird Record Label/Hemifrån) som släpps i tidiga maj visar hon med klass & stil att hon behärskar låtskrivarkonsten och sättet att leverera .
Där finns sju låtar där hon och hennes tighta band, med basisten Rob Fresco & trummslagaren Rich Lackowski, bjuder på en snygg blandning av blues, rock, soul med smakfulla stänk av americana.
/Björn


Musikaliskt vaccin

 
Explosiv och energiskt snärtig garagerock är ett som ett musikaliskt vaccin i Cornatider när man emellanåt känner av tvivlet.
2019 debuterade kvartetten Hot Breath med den strålande självbetitlade sexspårs EP'n och om en vecka lossar man efterlängtade fullängdaren "Rubbery Lips"(The Sign Records/Border).
Ett riffspäckat album fyllt med explosivt snärtig & melodiös garage rock'n'roll när den är som allra mest oemotståndlig.
Göteborgskvartetten Jennifer Israelsson (sång och gitarr), Jimmy Karlsson (trummor), Karl Edfeldt (gitarr) och Anton Frick Kallmin (bas) har ett förflutet i band som Honeymoon Disease, Hypnos & Grande och är en helt perfekt kvartett att med klass & stil vårda den fina svenska rocktraditionen. 
/Björn
 

Upptäck Doug

 
Amerikanen Doug Schmude har plockat ihop en alldeles förträfflig, charmig och jordnära sjuspårare i form av CD´n "Mileposts" (Lost Hubcap/Hemifrån).
Sju egna låtar där country,folk, rock & blues är beståndsdelarna som Doug med stor personlighet & värme använder sig av. Paralleler till storheter som Steve Earle, John Mellencamp, Jason Isbell & Ryan Bingham har nämnts & det är både hedrande och rättvist.
Men det är Doug´s starka personlighet som är den huvudsakliga kryddan.
/Björn
 
 
 
 
 
 
 

Lika bra som Bruce? Jajemen.

Så bra. Adam Weiner´s brainchild Low Cut Connie levererar med ”Private lives” (Contender) 17 nya låtar fördelade på en dubbel-lp och förtjänar en betydligt större publik. Plattan släpptes redan i höstas, men inte förrän nu har mitt signerade vinyl-ex ramlat in med posten efter en rekordlåååång hantering i postväsendet och tullen. 

Om du är sann fan av Springsteen och Southside Johnny & The Asbury Jukes ska du absolut kolla upp Weiners alster, där hela backkatalogen håller osedvanligt hög klass. Det är en hel del som har liknelser med Bruce: båda har sina rötter i New Jersey, båda har en förmåga att skriva små fina vardagsbetraktelser i sin musiklyrik och vill förmedla att rock´n roll ska vara skitkul. De har också en gemensam fan i Barack Obama och på ”Private lives” finns också en svidande kritik mot herr Trumps politiska mission.

Många Rootsyvänner fick ett minne för livet när Weiner var sista bandet ut på festivalen Stockholm Americana 2019. Med pianot som huvudinstrument är Weiner som en reinkarnation av Jerry Lee Lewis, där huvudessensen är att ha kul, men Weiner glömmer aldrig bort att samtidigt berätta en tänkvärd historia. 

Upptäck!

/B-O


En känsligt lågmäld Ryan släpper nytt

Så kom den till slut, en av de där tre plattorna som Ryan Adams annonserat att han skulle ge ut för två år sedan. Men som bekant sket sig allt abrupt när Ryan avslöjades ha betett sig som en skitstövel gentemot unga tjejer och den första av de tre albumsläppen - ”Big colors” - drogs in kort innan releasen. Många gamla fans blev med mig skittrött på hela soppan. Jag kände mig sviken av en för mig mycket stor musiker, som i ett nafs förvandlats till en ynkligt patetisk figur. Och det som är gjort kan inte göras ogjort. Lyckligtvis gjorde han en hyfsad avbön och tycks ha insett vidden av sin grova blamage. 

När nu en ny platta ser dagens ljus är det inte med ”Big colors”, utan med ”Wednesdays” (Paxam). 13 starka låtar (11 på lp:n plus två på en bifogad singel), som är det bästa han släppt på mycket länge. Tonläget är mycket lågmält. Och skört. När det är som mest andäktigt vackert som i ”Mamma”, där Emmylou Harris körar, och i ”When you cross over” samt ”Poison and pain” känns lyriken som en avbön från en musiker som sliter med sina hjärnspöken (sorgen efter en avliden bror, ensamhet, krossade förhållanden, och en önskan att bli förlåten) och att finna sig själv igen. Förutom Emmylou har ytterst renommerade Don Was och Benmont Tench varit delaktiga i produktionen. 

/B-O  


Powerpopmagi

 
Powerpop av den rätta kalibern är i mina hörselgångar näst intill oslagbart, och som vi förgiftade
har längtat & väntat på livstecken och ett nytt album med ett av genrens absoluta ess. 
Men nu ska den väntan snart vara över för frontfigurerna i amerikanska The Posies, Jon Auer och Ken Stringfellow, har annonserat att ett nytt album äntligen är på gång någon gång under 2021 där "Sideways" är ett av spåren.
 
Men redan nu går det att trösta sig & hämta underbar powerpopkraft och framtidshopp i dessa omskakande tider med The Boys with Perpetual Nervousness.
Bakom detta klart lysande gruppnamn döljer sig Andrew Taylor och Gonzalo Marco som på sin andra fullängdare "Songs From Another Life" (Bobo Integral) rakt igenom går på melodiös solskens knock.
Ett dussin korta och fantastiskt granna 12-strängade powerpop nummer som gör en både varm och lycklig inombords.
Naturligtvis oåtkomlig som fysiskt exemplar i vårt land, men tack och lov på digital musik service 
Björn 
 
 
 
 
 
 
 

Excellent musikaliskt serum

 
Mellohysteri på burken och jag bojkottar i sedvanlig ordning.
Återser och njuter istället av Heath Cullen som är 100% på riktigt från start till mål på sitt kommande album "Springtime In The Heart" (Five By Nine Recordings/Hemifrån) 
Fem år har gått sedan senast med hyllade fullängdaren "Outsiders", där Cullen jobbade med Elvis Costello’s Imposters.
 
Inspelad  i Los Angels med trefaldiga Grammy prisade musikern & producenten Joe Henry i producentstolen och med ett gäng av Henry´s excellenta musiker i ryggen så faller alla nödvändiga pusselbitar på plats på "S.I.T.H".
Själv säger Heath att albumet innehåller tydliga spår av optimism och hopp. Den kan ses som ett serum mot otäcka och dåliga nyheter, något som vi alla behöver i dessa i svåra tider, därav albumtitel.
 "Springtime..." släpps 17 april.
/Björn
 

 

 
 

RSS 2.0