Årets bästa!
Artisanals ”Zia” (Artisanals Records)
Som sig bör ska det vid den här tiden på året utses årets bästa album. Och som vanligt finns det mängder av bra skivsläpp som har kvalitet nog att aspirera på utmärkelsen ifråga. För undertecknad är det en självklarhet att utnämna Artisanals ”Zia” som den mest minnesvärda musikupplevelsen detta år.
Gruppen från Charleston, South Carolina består av Johnny Delaware (som lirat i Susto), Clay Houle, Eric Mixon och Eric Klin och det är precis som på den uppseendeväckande starka debutplattan från 2018 duon Delaware och Houle som står för låtskrivandet. Musikaliskt härbärgerar bandet i americana, med tydlig inspiration av Byrds, Jackson Browne och Tom Petty. Artisanals skapar inte några nya stigar i rock´n rolls outsinliga rotverk, men herregud så fint man vårdar arvet av nämnda storheter. För mig är höjdpunkten på ”Zia” den makalösa ”Driftwood”, en nervig rockexplosion som varar i sju minuter. ” She’s Looking For An Answer”, som fint avslutar plattan visar att låtskrivarduon Delaware/Houle behärskar det mer lugna uttryckssättet och berör med sina texter.
Underligt nog har inte gruppen signats av något skivbolag, utan ger även denna gång ut på egen etikett. Och om du gör dig själv tjänsten att upptäcka plattan hittar du den på Bandcamp.
/B-O
Mala siktar på hjärtat
Mala Oreen är med största sannolikhet ett okänt namn för de flesta av oss nordbor. Den schweiz-amerikanska fiolspelande folk & singersongwritern har fått musikaliska omdömen som “helande”, “kraftfull” “magnetisk” “passionerad” och uppfriskande som en porlande alpbäck om sina kompositioner.
Det stämmer utmärkt på de tio spåren på "Awake" (TOURBO Music/Hemifrån) som släpptes för några dagar sedan.
Ett album som genomsyras av slingor av mänsklig healing, naturens kraft, men också om saknad och förluster och med hopp om en ljusare framtid.
Neilson Hubbard, som även spelar trummor. percussions & piano har producerat albumet med varm fingertoppskänsla. Ytterligare sex instrumentalister har bidragit
till att skapa en ljudbild som ramar in Mala´s låtskatt på ett ypperligt sätt.
/Björn
Som att sitta inom samma fyra väggar
Bard Edrington V´s, sjunde fullängdare "Two Days In Terlingua" (Hemifrån) har ett lite annorlunda upplägg än att "bara" knalla in i en studio och börja jobba.
Det blev mer en musikalisk extraordinär upplevelse när producenten Bill Palmer kläckte idén att man istället skulle använda sig av en mobil inspelningsstudio och göra inspelningen i en 100 år gammal kyrka i norra delen av Chihuahua öknen som ligger på gränsen mellan USA och Mexiko.
Edrington och hans rutinerade och extraordinära musiker tände alla ordentligt på upplägget.
De 12 spåren är precis som albumtiteln skvallrar om inspelad rakt upp och ner på två dagar och utan pålägg och max tre omtagningar på varje låt.
Bard, sång & gitarr, och hans medmusikanter, Karina Wilson, sång, violin, Zoe Wilcox, bas, Alex McMahon, steel, gitarr, banjo, & bröderna Bill Palmer, sång, bas & Jim Palmer, trummor har alla satt kvalitativt varma och hudnära avtryck på helheten.
Som lyssnare får man känslan av att man sitter inom samma fyra väggar.
/Björn
Inte som många andra
Som på tidigare album så spinner kvintetten, med rötter i Sundsvall & Medelpad, ihop ett vackert melankoliskt grovkorningt sound på en blandning av rock, blues, jazz och teatermusik på de 14 spåren.
Artisthyllning till Magnus Lindberg
Tidlösa Jackson
Björn
Gör dig själv en tjänst
Missa inte prisade singersongwritern, Annie Gallup´s, nya album "Oh , Everything (Gallway Bay Music/Hemifrån) som är hennes 13:e utgåva i eget namn.
Uppvuxen i Ann Arbor, Michigan upptäckte hon som tonåring att countryblues fick hennes musikaliska ådra att pumpa extra hårt och hon lärde sig själv att spela gitarr genom kopiera licks från blueslegender som Mississippi John Hurt, Doc Watson och Dave Van Ronk.
Annie's musikaliska backkatalog rymmer ett dussintal CD utgivningar på olika indieetiketter, ett omfattande turnerande och livespelningar i både USA & Kanada. Dessutom är hon ena halvan av duon Hat Check Girl där hon tillsammans med Peter Gallway släppt flera excellenta album.
Gallway har också hjälpt Annie med produktionen & inspelningen av albumet som på ett fullt naturligt sätt vandrar i skuggan av pandemin, något som Annie kommenterar på följande sätt.
“This past year, the year of the pandemic, was everything and its opposite. Immersed in the world, and at the same time, isolated from the world; so much happening, so little going on. Oh, everything. I haven’t slept well. But, insomnia plus isolation equals the luxury of time to think. Most of these songs were a spinoff of tossing and turning in the dark".
/Björn
Annie Keating läker
Aldrig för sen att upptäckas
/Björn
Omistligt i sommarvärmen
Efter en turnésväng med låtarna från senaste plattan ”Funstyle” (som kom 2010) i bagaget har det varit knäpptyst om Liz Phair. En snabb googling ger vid hand att hon dock varit aktiv med annat, såsom eget skrivande och jobbat med tv-produktioner. Jag har följt henne under hela tjugoåttaåriga resan från debuten ”Exile in Guyville” och lyfter på hatten åt 13 nya låtar på ”Soberish”, där hon ånyo anlitar Brad Wood som producerade hennes två första utgåvor. Phairs känsla för ursnygga popharmonier står mer i förgrunden än den sylvassa lyriken som var ett signum i den tidiga karriären.
Paul Weller är aktivare än någonsin och släpper knappt ett år efter ”On sunset” låtar som får en att sucka av glädje. Med nya ”Fat Pop Volume 1” sluggar han sig in på toppen av den brittiska albumlistan för femte decenniet, om man nu slår ihop solokarriären med The Jam och Style Council. ”On sunset” var för mig det årets allra bästa albumsläpp och Fat Pop är ett styrkebesked av samma kaliber. Låtarna genomsyras av en gedigen mångårig känsla i hantverket att skriva en snygg låt och man baxnar över den uttrycksfulla lekfullheten som saknar gränser.
Sagan fortsätter och man kan bara undra hur i helvete han får till det, Ryley Walker. För mig är han fortsatt en av samtidens mest spännande nya röster/gitarrister som ånyo knockar lyssnaren med en ny samling sånger på ”Course in fable”. Låtarna är som tidigare vilandes på en lekfull ljudbild som andas tidig Van Morrison, där suggestivt psykedelisk folkmusik och frijazz lekfullt saknar gränser.
/B-O
