Ingen åldersnoja här inte

 
30 år sedan elegant brittisk Diesel Park West släppte sin totalt strålande debut
"Shakespear Alabama".
 
Men trots lysande recensioner så hände praktiskt taget ingenting, och mottagandet från fotfoket
var fortsatt svalt även för efterföljarna "Decency" 1991 & "Diesel Park West vs. The Corporate Waltz" två år senare.
 
Fullängdare nummer sju "Blood And Grace" är daterad 2007, och ytterligare 12 år senare är det
nu dags för "Let It Melt" (Palo Santo Records/Hemifrån).
 
Men trots att gitarristen, sångaren och låtskrivaren John Butler och hans tre kumpaner närmar
sig pensionsåldern så är känslan och skärpan i D.P.W-soundet intakt och ett stilfullt  bevis på att åldern har noll betydelse om man aldrig glömmer ursprunget och det musikaliska hjärtat
fortfarande behåller rytmen.
/Björn
 

Esther & Ezra

 
Esther Rose "You Made It This Far" (Father/Daughter Records/Border) 
 
 
Ezra Furman "Twelve Nudes" (Bella Union/Border)
 
/Björn

En av Jesse´s topp tre

 
Jesse Malin är inte den första bland åldrande rockare som saddlat om musikaliskt, sänkt tempot
en aning och mixat rocken med några rejäla nypor Americana.
Rykande färska fullängdaren "Sunset Kids" (Wicked Cool/Border) är utan tvekan en av hans tre
bästa i en gedigen diskografi.
Vänskapen och samarbetet med Lucinda Williams i låtar som "Room 13" & "Dead On" och
faktumet att hon står för produktionen av albumet präglar elegant och mycket smakfullt alla
14 spåren.
Låtskrivarsamarbete med andra vänner som Alejandro Escovedo, Billy Joe Armstrong, Holly RamosDerek Cruz, Tom Overby & David Bianco och ett lysande band i ryggen är också guld
värt för helheten.
En pärla till album!
/Björn 
   

Man blir lycklig

 
Minst sagt efterlängtad ny fullängdare med amerikanska Redd Kross, gruppen som beskrivits
som hälften Beatles och hälften Led Zeppelin.
Vi som som varit sålda på bröderna Jeff & Steven McDonald´s genialt melodiösa och helt oemotståndliga mix av punk, metal och pop sedan 1990 års "Third Eye" har fått vara tålmodiga
då det dröjt alldele åt helsike för långt mellan släppen av olika anledningar.
 
Mellan 1997:an "Show World" och näst senaste släppet "Researching The Blues" dröjde det 15 år.
"Bara" sju då innan "Beyond The Door" (Merge/Polygram) där bröderna som 50 plussare är
lika galet vassa och varmt passionerade inför uppgiften som någonsin tidigare.
De visar extra fingertoppsskänsla när man kryddar det egna helt strålande materialet med en grandiost kraftfullt tolkning av Sparks "When Do I Get To Sing "My Way".
Man blir lycklig!
/Björn
 
 

  
 

Tidlöst snygg powerpop comeback

 
Ganska exakt 40 år efter att amerikansk powerpop kvartetten The Rubinoos lossade Beserkley Records klassikern "Back To The Drawing Board!" så är originalkvartetten Jon RubinTommy DunbarDonn Spindt och Al Chan tillbaka med nya albumet "From Home" (Yep Roc Records).
Kvalitetsmässigt är som om tiden stått still.
 
När gruppen bildades på sent 70-tal så hade ingen av bandmedlemmarna åldern inne för att få
köra bil.
Mellan 1977-1980 släppte de två album som klättrade på Billboard Hot 100, gjorde framträdanden i
American Bandstand & Old Grey Whistle Test, backade Jonathan Richman och turnerade med Elvis Costello bland mycket annat.
 
Under bandnamnet har gruppen turnerat i olika uppsättningar de senast årtiondena.
Men på "F.H." är det en alldeles speciell comeback för originalfyran.
Stor del i att plattan blev till har klassiga Chuck Prophet som släpper sina album på Y.R. och som 
passionerad fan när det begav sig såg och njöt av gruppen ett dussintal gånger som tonåring.
Tillsammans med Tommy Dunbar har Prophet skrivit ett flertal av de 11 låtarna, producerat albumet och bidragit med sin coola sångröst i ljudbilden.
Ett tidlös smakfullt powerpopverk i nutid helt enkelt.
/Björn 


Litterär popsoul njutning

 
Mark Rogers är en ärrad amerikansk singer/songwriter uppxvuxen i Washington, DC, som på
tidigt 80-tal flyttade till Los Angeles för att lira countryrock i ett eget band på scener tillsammans
med popband i den stadigt växande Paisley Underground scenen.
Av familjeskäl blev han dock tvungen att återvända till hemstaden och de följande 25 åren blev musiken mest en hobby för familjefadern Rogers.
 
2012 skrev han sin första nya låt på årtionden och 2018 släppte han EP'n "Qualifiers" som fick ett strålande mottagande bloggar och musikmagasin som No Depression & TheIndieSource.   
Mitt i högsommaren 2019 lossade han fullängdaren "Laying It Down" (Mark Rogers Songs/Hemifrån)" som med sina 11 spår med stil och finess visar att känslan att fortfarande bygga glimrande litterära americana, pop och soullåtar är helt intakt.
/Björn 
 

Måstekoll av Hawk Harris

 

Jason Isbell´s lillbrorsa?
Det är bara ett av de superpositiva omdömena som duggat tätt runt Jason Hawk Harris inför släppet av debutalbumet "Love And The Dark" (Bloodshot Records/Border) fredagen den 23/8.

Lyle Lovett, John Moreland, Judee Sill och en ung rebellisk Steve Earle figurerar också i förhandsnacket.
Paste Magazine konstaterar att det är en större skandal om inte Jason säljer ut The Ryman inom
de närmaste 12 månaderna med sin totalt globala country som även hämtar kraft, känsla och attityd ur punken.
Måstekoll säger jag!
/Björn

 

 


Ett av höstens givna lyckopiller

 
 
Amerikanska Seratones är tillbaks med ytterligare en oemotståndlig dos av lika delar glödande garagepunk, fullblodig rock & varm och stöddig Louisiana soul.
 
"Power" (New West/Border) är den oemotståndliga uppföljaren till 2016 års stiliga"Get Gone" och frontande gitarristen & sångerskan A.J. Hines är lika syvasst rätt som tidgare och perfekt uppbackade av sina fyra vita manliga kumpaner.
Den 23:e i denna månad är den tillgänglig både här & där.
/Björn
 
 
 

Ett popfyrverkeri som bara måste höras

 
 
Powerpop har varit en stor konstart, emellanåt helt felaktigt ignorerad som ytlig, sedan The Fab Four och alla andra i den omvälvande beatvågen i England och USA gick på knock i mitten av 60-talet.
Genom årtiondena har den skönt obotligt förgiftade kunnat glädja sig åt efterföljare som klotet runt vårdat genren med grandios kärlek och varmt pulserande beathjärtan.
 
Att halvvägs in i 2019 få möjligheten att musikaliskt möta 1959:an Staffan Eriksson, född i Tångeråsen, Offerdal, Jämtland, är ännnu en träff mitt i den aldrig igenslaggande powerpopådern. 
Från att Sven-Ingvars tände den musikalisk glöden på tidigt 60-tal och Beatles och Deep Purple befäste en livslång kärlek till musiken så har hans intresse bara självklart funnits där även om åren rusat och han borde "ha vuxit upp musikaliskt".
 
Lågan till Artomus Friendship "A Day Of Celebration" (Artomus002) tändes 2010 när Staffan fick uppslag och började spåna på låtar som färgades av den bedårande konstruktiva perioden från mitten av 60-talet och tio år framåt.
Genom vännen, basmaestron Lars Ericsson knöt han kontakt med idel ädel jämtländsk musikadel som Gustav Hylén, Anders Kronlund, Michael Klemmé och Björn Höglund, som tillsammans med livslånga vännen Glenn Eriksson, gitarr, aldrig tvekade att ställa upp med sitt kunnade och passion för att förverkliga en musikalisk dröm.
"A Day Of Celebration" är ett popfyrverkeri som bara måste höras.
/Björn
 
 

Hatchie sitter inne med sommarens häftplåster

 
 
Australiensiska singer/songwriter och multiinstrumentalisten Hatchie, från Brisbane född Harriette Pibeam, mixar högt flygande synthpop med fuzzade shoegazegitarrer på ett sätt som mynnar ut i
ett stort sound som minner om 90-tals band som Cocteau Twins, The Sundays, Mazzy Star, The Cranberries och varför inte ikonen och stora inspirationskällan Kate Bush.
 
Själv får jag känning av Rolling Blackouts C.F. vibbar i några av hennes låtar på fullängds debuten "Keepsake" (Heavenly/BMD) som släpptes 21:a juni.
Totalt  tio låtar där en handfull definitivt har kapacitet att bli sommarens häftplåster bara de hittar några hål i det kompakt urvattnade musikbruset.
/Björn
 
 

RSS 2.0