Bara bättre och bättre
”Overdrive” (Family Tree/Sony)
PPPP
Steg tre i storyn som verkar kunna sluta vart som helst. Redan nu är Fatboy på en nivå där man tål alla tänkbara jämförelser, med vilka andra band som helst, från vart som helst.
Med ”Steelhearted” (2004), ”In My Bones” (2008) och ”Overdrive” har de plöjt en egen musikalisk fåra med ett sound som är ytterst svårkopierat.
Man kör rockabilly, 50-talsrock, country, pop, jazz, östeuropeiska tongångar, flamencofeeling eller vad som faller dem in genom sitt sagolika filter och ut kommer låtar som får tiden att både tokrusa av glädje och stanna upp i häpnad.
Och på något sätt så känns det som det här bara är början.
Längst fram har man en helt magiskt bra sångare i Thomas Pareigis. Att Roy Orbison och Chris Isaak är två av hans stora förebilder berättade han för mig när jag intervjuvade honom i samband med släppet av ”Steelhearted”. Men den jämförelsen haltar idag eftersom Pareigis numera har passerat båda dessa guldstrupar. Gitarristen Hannu Kiviaho, Alf Östlund på kontrabas, Jan Lissnils, pedal steel och hammondorgel, Joakim Lindahl, gitarr och nye trummisen Marcus Källström, gör sextetten komplett.
Öppningen med det ödesmättade rockabillysvänget i singelspåret ”Bad News From Your Pretty Red Lips” är en sida av Fatboy. Den när de lirar skjortan av större delen av genrens gelikar. ”Draggin The River”, ”What Would Elvis Do” och albumets titelspåret är tre andra i samma skola där man pumpar in nytt fräscht syre i rockabillyns blodomlopp .
När man växlar ner och låter det drömska och melodramiska ta över så håller jag stundtals andan av lycka. ”Bare Moon”, ”Last Train Home”, ”The Hole Damn Cow”, den senare som Pareigis och Kiviaho har skrivit tillsammans med jämtlandsaktuella amerikanskan Kim Richey, samt ”Used Heart” är underskön popcrooning.
Underbart är kort heter det. ”Overdrive” går i mål strax under 30 minuter och det är där man tappar det sista P:et.
Men jag trycker omedelbart på repeatknappen och suktar redan efter nästa album
Liknande artister: Roy Orbison, Chris Isaak, Richard Hawley, John Lindberg Trio.
Björn Bostrand
