Popgeni

Han överraskar mig på nytt den gode Björn Gidlund.
Jag hade nog tänkt mig att debutplattan som S.O.M. skulle bli en rumlig och bullrig historia

med blues, punk och rock´n´roll i förarsätet.

Istället framträder han mestadels som ett jämtländskt svar på en eftertänksam Tom Waits, men garanterat
utan minsta lilla funderingar på att kopiera.

De 10 spåren visar ännu en gång på den sällsynt fina känslan, lusten att variera, våga
och att aldrig bli förutsägbar som Gidlund besitter.

Öppningspåret "Dig Me Up" och "Today Is A Good Day" är suggestiv myrblues med ett hypnotiskt beat
som vägrar släppa taget. 
"Song Of Woe" sakrala sound ger psalmkänsla liksom "Sorrow", "The Conceit" och "While She Dies".

"What Can Not Be Seen" har en predikande popkänsla och Gidlunds sång är pricksäkert påträngande.
Allt är silat genom ett musikaliskt spindelnät av blues, country, singer/songwriting och
folk med stor personlighet. 

Inspelat i den egna källaren, The MuleMutation studio,  är "Hinterland" ett album som till en början kan
kännas svårt att komma in på livet.

Men belöningen blir stor bara man ger den några chanser.

 

 

Ytterligare ett bevis på att countryn, americanan och bluegrassen har blivit gränslös under de senaste
deceniet.

Det är inte bara i det stora landet i väster som grupper och soloartister jobbar med de ursprungliga
musikaliska vibrationer från sydstaterna i USA och Appalacherna och sen korsar dem smakfullt med andra uttryck. Idag går det lika bra att vara baserade i Forsed strax utanför Kramfors. 
Det är fem man och en kvinna starka Crash 'n' Recovery ett alldeles förträffligt bevis på.

 

Debutplattan "Post The Storm" från 2012 skapade  ringar på vattnet och var ett klart bevis på bandets stora kärlek, passion och kunnande till genren.

Ifjol utsågs man till Europas bästa band i genren på British Country Music Awards, och även om jag

är helt övertygad om att det inte går att tävla i musik, så ligger det en hel del sanning bakom den utmärkelsen.

Sen dess har man vuxit ytterligare i takt med mer livespelningar, repande och hårt jobb med låtmaterialet,
ett faktum som är odiskutabelt här.

 

Sångerskan Linda Engström som skrivit samtliga 12 låtar, varav en tillsammans med gitarristen och dragspelaren

Robert Johansson, är en extraordinär upplevelse i skrået som utan problem pallar jämförelsen med många
av de finaste röster "over there".

Från det inledande titelspåret till avslutande "Undefeated" är "D.I.T.W." en ljuvlig resa med ursprunget i 

förarsätet och alla smakfulla moderna detaljer som perfekt utsmyckning och smaksättning.

Som jämte och Östersundsbo är jag stolt över att känna diton, multinistrumentalisten och bandmedlemmen 
Johan Arveli som sätter extra guldkant med sin banjo och pedal steel på låtmaterialet.

För att inte tala om hans produktion av albumet som är graciöst tidlös.

 

Utanför fönstren i min recensionshörna har en brutal nordväst vind rivit och slitit i trädkronorna under
hela dagen.
Men när ljuset likt en dimmer sakta börjar tyna bort så sträcker sig träden stolta upp igen i takt
med att sekundmetrarna sakta men säkert droppar till en lite normalare nivå.

Att Johannes Mayer, aka The Late Call samtidig snurrar i min CD-spelare känns bara så självklart.
Den stockholmsbaserade sångaren och gitarristen som är uppväxt i Tyskland och sjunger på engelska
har på sina tre tidigare album sorterats in i facket för en ganska typisk singer/songwriter, men en musikaliskt elegant och mycket begåvad sådan.
Själv måste jag med skammens lätta rodnad erkänna att jag hade halvrisig koll på hans tidigare discografi.

Men å andra sidan känns det som en ynnest att nu äntligen få göra bekantskapen.
Tre år har gått sedan senaste albumet "Pale Morning Light" och Johannes har haft gott om tid att forma
och fundera på nytt låtmaterial och leta medmusiker till sitt nya band.
Så när han under tio dagar i oktober 2014 bosatte sig i inspelningsstudion Studio Nord i Bremen tillsammans
med Patric Thorman, bas, hammondorgel,  Henrik Roger, piano, mellotron, och Lars Plogschties (trummor, slagverk, så kan man inte påstå annat än att alla pusselbitar föll på plats.
För det är "Golden" och de dussinet låtarna som bygger den ett obestridligt bevis på..

"Carry", "Ghost World", "Come Alive", The Pact", Pickpocket", "White Moon" och "The Inner" är grandiost
varm och melodiös melankolisk pop med melodier och en produktion som inte lämnar något mer att önska. 
Övriga fem, titelspåret, "Change Of Scenery", "Opposite", "Leave No Trace" och "Telling Stories" knyter med fingertoppsprecision ihop helheten och berättar om influenser och stilbildande tider när unga musiker med efternamn som Dylan, van Zandt, Hardin, Drake och Martyn satte en viss agenda. 
Men Johannes Mayer och The Late Call plankar inte det förflutna rakt av.
Han låter sig bara inspireras och formar utifrån sin egen uppenbara talang en ljudbild som
växer och växer för varje nytt möte.
Björn Bostrand 

Courtney Barnette
"Sometimes I Sit And  Think And Sometimes I Just Sit" (House Anxiet/Milk Records )
PPPPP
Det finns något hypnotiskt lockande i australiensiskan Courtney Barnette's sätt att
paketera sin rock'n'roll.
Redan första gången när jag hörde "History Eraser" för dryga två år sedan så gick jag ner
i brygga inför hennes läckert monotona och kraftfulla personlighet i sättet att vokalt
liksom mässa fram sina låtar.

Det finns de som fortfarande tjatar om att rock'n'rollen skulle vara död.
Andra menar att det är brist på blodtransfusioner.
Men det handlar mest om vart man bryr sig om att leta och lyssna.
Med "Sometimes I Sit And Think..." har man ytterligare en dynamittransfusion att köra
in i hörselgångarna på de som tvivlar på genrens hälsotillstånd.

2013 års samling, "The Double EP - A  Sea Of Split Peas", var en helt förträfflig
CV över hennes skärpa, koll och känsla om rocken och rollens olika uttryck genom 
årtiondena. Tillsammans med sitt lysande band, Dan Luscombe, sång & gitarr, Dave Mudie, 
sång, trummor & percussion och Bones Sloane, bas, sång, så har man i en studio på
hemmaplan i lugn och ro format ljudbilden och soundet som gör det hela komplett.

Det både skramlar, rockar och stryks medhårs i udda popballadform om de 11 låtarna med
hennes ytterst jordnära och vardagliga texter som röd tråd. 
Men allt är kört genom det klart sällsynta och i allra högsta grad egna Courtney Barnette filtret.
Och det är det som blir den stora differensen.
Björn Bostrand
  
 

PPPPP
Album nummer fem från från den 33-åriga amerikanska altcountry och folkrock
singer/songwritern som fortfarande är en extravagant doldis för den breda massan
här hemma.
Minst sagt förvånande med tanke på den strålande diskografi hon bär på, men
kanske ändå inte eftersom det aldrig funnits något utrymme på iskalla svenska
spellistor för Brandi.
Här befäster hon ännu en gång vilken begåvad artist, låtskrivare och extra
ordinär sångerska hon är.
Och även om hon själv säger hävdar att hon inte kan rocka så pangar hon ut tre ess 
i form av "Mainstream Kid", "Blood Muscle Skin & Bones" och "Alibi" med en rock´n´roll
pipa som generar tuppskin.

Däremellan vandrar Brand och hennes excellenta band ytterst stilfullt och angeläget
mellan ytterligare nio pärlor som spinner underbart på altcountryn, americanan och
folkrocken och blir till ett helt oemotståndligt musikaliskt lapptäcke.
Från start till mål är det här grandiost.
Hög tid att någon konsertarrangör med rätt plånbok tar Brandi till Sverige.
/Björn

 

Det finns väl ingen som längre tvivlar på att musikskapandet är gränslöst, eller?
Ytterligare ett bevis att använda gentemot de som säger att så inte är fallet är den här Göteborg femmans debutalbum.
Dunderhead´s hjärtan finns i bluegrass och man gör det så bedårande bra att man skulle kunna få
för sig att de har sina rötter i Champaign, Illinois, USA.

Det är där som bluegrass esset Alison Krauss växte upp och när sångerskan Angelina Lundh sjunger på
ett snarlikt hudknottrande sätt så blir det helt uppenbart att ursprunget har noll betydelse när begåvningen 
och kärleken till ett musikaliskt uttryck är så här äkta och djupt.
Angelina, som även sköter en av gitarrerna, har skrivit åtta av de 11 magnifika låtarna, medan Mikael Grund, sångare och mandolin maestro, står för de resterande tre.
Jimmy Hermansson, sologitarr, konstrabasisten Carl Karlsson och Anders Ternesten på banjo & dobro gör
kvintetten komplett på ett totalt övertygande sätt.

Under de två åren som man tillbringat tillsammans har Dunderhead hittat helt rätt och slipat på sitt
modernare tänk för att sen tvinna ihop det med bluegrassens rötter.

Angelina är oantastlig som sångerska hela vägen och med Mikael Grund som lysande vokal motsats och
ett band som musikaliskt glänser på ämnet så är debuten första klassens njutning.

Och med den som kvitto så känns det självklart att Dunderhead i konkurrens med 41 andra grupper korades till bästa europeiska bluegrassband på European World Of Bluegrass Festival i holländska Voorthuizen ifjol.

Det erkännandet innebar också en resa till USA i sommar och country och bluegrass festivalen ROMP i Queensboro, Kentucky.
Och jag är övetygad om att Dunderhead kommer att göra succé bland namn som John Prine, Punch Brothers, Sam Bush, Del McCoury & David Grisman, Phoebe Hunt och Sierra Hull.
Björn Bostrand


 
 

Nio låtar på CD'n. Tio på vinylutgåvan.
35 till 38 minuter speltid, och det är inom den tidsramen deras explosiva och energiska livespelningar
landar också.
Det är siffermässiga fakta om bandets andra fullängdare.

Kulturfakta är att kvintetten med "B.O.S" ytterligare vässar sin profil som rockband, och det 
oavsett vad man jämför med.

Sätt gärna stämpeln indie, svart, depp eller postrock på dem.
Men redan som altcountryrockare på EP'n "Artic Heart" från 2006 var Göran Messelt Andersson och Johan Törnqvist rätt ute.
Sedan dess har man slipat på sitt sound för att med tiden växa ut till ett sylvasst rockband som på
ett excellent personligt sätt kombinerar furiös attack och glimrande melodier med ett textmässigt
socialt patos.

Ljudbilden här skiljer sig en aning från den postpunkiga framtoningen på debutalbumet "Disease".
Lite mer muskler med en kraftfullare, bredare och rockigare framtoningen där man växlar och

variera tempo i bländande låtar som titelspåret, "The Knife Digs Deeper", "Ambulance", "For A Greater Cause", "Seconds For Hours","No Future" och "Spread The Ashes (And Love).

Men det är en marginell klasskillnad.

Fan ska vara i 35-årsåldern och lira rock'n'roll i världens mest åldersfixerade land 

där chansen att få chansen på någon av radiokanalernas allt fegare och tillrättalagda spellistor

måste bettraktas nästan som noll.

Band som G.R. är helt nödvändiga i tider när mellodimman riskerar att passivera folket.
Grande Roses var strålande redan på "Disease" och "Built On Schemes" är en helt 
extraordinär fortsättning.
Björn Bostrand

 

PPPP
Att East L.A. fyrans debutalbum släpps på Alive Records känns som helt givet.

För det här är nämligen musik som är mer levande varm än nio av tio låtar du hör närhelst du knäpper
på radion.

Upphovsmannen Aaron “Little Rock” Piedraita, kompgitarr och hans tre bandpolare Johnny Santana, bas, Branden Santos, sologitarr och Mark Schafler, trummor & percussions, är långt ifrån klotets bästa musiker.
Men det har aldrig varit nödvändigt tidigare i rock'n'roll historiken och det är det sannerligen inte i
dagsläget heller.
Inte när man som Piedraita och vänner lånar känslar från 60 och 70-talet och skruvar ihop

ett elektriskt sound som drivs av skräpig blues & R&B, rock n’roll med en skarp och charmigt slarvig
punkig popegg och slutligen smaksätter mixen med en lätt groove av deras latinska ursprung.
Kvartetten gillar skarpt den gamla jug band stilen där man använder sig av enkla akustiska

gitarrer, skapar instrument av vanliga köksredskap och bygger den där traditionella washtub-broomstick

basen.
Det är ganska vanligt att man kan se "blodhundarna" buska i gathörnen downtown Los Angeles.

I sin skivbolagslogga har Alive Records nedryckaren "Natural Sound".

Och det är det Bloodhounds och "Let Loose!" handlar om rakt av under 43 minuter och 12 låtar.

Man blir lycklig.

 

 
Deadman
"The Sound & The Fury" (Rootsy/ADA Warner)
PPPP
Scenförändring.
Och en ganska rejäl sådan från låtskrivare och Deadmannen, Steven Collins.
I alla fall om man väntar sig att "T.S.&.T.F." ska ta vid och gå vidare i samma ljudspår som
föregångaren och i vårt land kärt omfamnade "Take Up Your Mat And Walk".
För här gnisslar det, sprakar skevt och väsnas på ett ett helt annat sätt än man är van från
tidigare Deadman produktioner.
Det blir uppenbart redan på titelspåret som öppnar det tio låtar och 41 minuter långa albumet. och 
Fortsättning följer omgående på "No Sugar" där Collins helt enklet måste ha lånat textslingan
"I don't want no sugar in my coffee it makes me mean, it makes me mean" från 60-tals
dängan "Bald Headed Woman".
Psychedelic space americana kanske?
Det spretar och kränger läckert även om "The Rich Man And The Poor Man" som på bara några genomlyssningar växer till en av albumets starkaste låtar.
Tungt suggestiva och rytmiska flummaren "Ozymandias" är tidlöst stök som efter en lite
avvaktande inledning chockar med två minuter och 50 sekunder läckert Neil Young relaterat
gitarrgnissel.
Den avlöses av stolta och majestätiska "I Will Tremble", där Collins visar att han fortfarande har
sitt hjärta kvar i americana myllan, även om det tar lite annorlunda uttryck jämfört med den 
tidigare discografin.
Men plattan växer sig tveklöst stark i takt med upprepningarna.
Steve Collins är fortsättningsvis en stilfull låtskrivare och leverantör, och det oavsett om han
väljer de högljudda ropen, som i ovanstående nämnda låtar, eller de hudnära viskningarna
i grannt storslagna trippeln "Raise Up!", "Catch Me If I Should Fall" och "Heaven's Burning".
Han har bara tagit ut en lite annorlunda musikalisk kompassriktning. 
Spelning på Östersund Bluesfestival om knappa två veckor blir inte mindre intressant och
efterlängtad i och med det närstående släppet av "The Sound & The Fury" (release den 15/10).
Men risken är nog överhängande att bluespuritanerna kommer att skruva lite på sig i den blå natten.
Björn Bostrand

 

 

 

"S.O." öppnar med 125 sekunder långa instrumentalaren "Static Orphans" där klassiskt skolade

Sarah Pagé och hennes harpa på något sätt spikar känslan på Montreal kvartettens andra album.

Eftertänksam filmisk folkindiecountrypopblues kryddat med afrikanskt mångfald och skira soulslingor.  
Förutom Pagé består bandet av bröderna Brad Barr, gitarr & sång, Andrew Barr, på trummor

samt pianisten & basisten Andrès Vial.
Brad som bildade gruppen bodde granne med Sarah och blev så imponerad över hennes dygnet runt
övande på harpan att han erbjöd henne att blie en i bandet.
Page med förflutet i stora orkestrar och helt andra musikaliska landskap upptäckte rätt snart att mötet

med independent musiken innebar ännu mer inspiration, energi och kreativitet.

Inspiration, energi och kreativitet är också huvudingridienserna även om Sarah och gossarna aldrig blir

onödigt högljudda och explosiva.

"Half Crazy" och "Little Lover" är de som väsnas mest, med en smakfullt balanserad bluesgroove

som borrar sig fast i ryggmärgen och stannar där som musikalisk naturmedicin.

Jag kan sakna ytterligare några sådana magnifika tempouppväxlingar, och det är kanske det som gör

att jag inte i det här tidiga skedet trycker på tangenten för det femte betygs P:et.

Men samtidigt är jag övertygad att "S.O." kommer att växa i beroende med repeats av ypperliga möten

som "Love Ain't Enough", "Wolves", "Even The Darkness Has Arms", "Come Inte Water", "Valhallas".

"Bring Me Your Love", "England"och "The Bear At The Window".
Björn Bostrand

 

 

PPPP
Att följa upp sitt kanske bästa och mest framgångsrika album någonsin, 2012:an
"Temple Beautiful", självklart ingen piece of cake.
Men den 51-årige amerikanska singer/songwritern, gitarristen och producenten som

Det känns som om en tio år lång hemlighet blivit avslöjad de senaste veckorna.

För det är så länge som den Memphis-baserade låtskrivaren, gitarristen och sångaren Drew Holcomb och hans band, hustrun Ellie Bannister Holcomb, sång & gitarr, Nathan Dugger, gitarr & keyboards och Rich Brinsfield. bas, spelat in och givit ut plattor som borde ha uppmärksammats på våra breddgrader långt tidigare.

Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge så när nu gruppens senaste fullängdare, som släpptes i USA förra året görs tillgänglig i Skandinavien är det en klar ynnest att få ta del av den högtflygande americanan och grannaste sorten av melodiskt popmusik med vita soulstänk som fyller albumet.

Öppningspåret "Another Man´s Shoes" är helt enkelt knäckande bra och vid första mötet jag fick känslan av att det här är alldeles för bra för albumets helhet.
Men "Good Light" med sitt livsbejakande driv, flödande orgel, singalong refräng och Drew´s sång skuggar "Another...".

Sen rullar det bara på i samma smakfulla och oemotståndliga upplägg. 

"The Wine We Drink", är en en duett mellan Drew och Ellie där man sänker tempot och blir så hudnära att man får känslan att de sitter livs levande strax bakom en.

"Tennessee" är mäktig högtflygande americana-soul med oslagbar melodi och en refräng som man bara vill skriksjunga med i.

"What Would I Do Without You" och "Rooftops" är båda på alla sätt och vis nära släktingar till "Tennessee" och när sen de övriga halvdussinet låtarna är perfekta bitar till platta som är 100 % feelgood.

Extra bonus i sammanhanget är att man på köpet av "Good Light" också får coverplattan "Through The Night: Live In The Studio" där Drew Holcomb & The Neighbors med fingertoppskänsla gör sina versioner av favoritlåtar från Bob Dylan, Tom Petty, Tom Waits, U2, Hank Williams med flera.
Investera och våga inte missa deras sju livegig i Sverige, Östersund den 7/10.

 

PPPP

Red Mecca

”Covered with rain”

(Massproduktion) 

Till att börja med ska jag erkänna att jag helt och hållet missade duon Jan Strandqvists/Frida Madeleines debut ”You were never here”. Jag inser nu att det var ett stort misstag, eller om man vänder på steken så har jag nu lyckan att upptäcka ytterligare material som är designat av dessa stora tonkonstnärer.

Ganska så omedelbart förstår jag varför det mörka och snårigt elektroniska får mig att reagera så som jag gör. Jag har svårt att komma på någon annan som kommit närmare Cocteau Twins musikaliska excentritet, och man kan fråga sig varför så få har lyckats.

Naturligtvis handlar det om känsla, talang och att på alla sätt våga. Red Meccas musik är mörk som en novembernatt, men också utsökt spännande i sin helhet. Över alla syntmattor svävar Madeleines magnetiska röst, precis som Elizabeth Fraser förgyllde C.T´s koncept.

Det finns en utsökt värme i det karga musiklandskapet, inte minst i de spår där tunga trumbeats pulserar utsökt under skogar av syntar. Våga dra på volymen i ”Her name was emergency” och jag lovar, det är omöjligt att inte ryckas med i en partyfeeling som ligger nära vad Primal Scream gjorde när de experimenterade som mest med puls och dansbeats.

Det hela fortsätter i ”Call me up”, en elakt giftig musikupplevelse där syntarna skapar en hotande attackerande ljudvägg.

Motvikten i de låtar som andas Cocteau Twins, gör att det finns en fin balans mellan ytterligheterna och det är detta som gör att det finns fog för att det här kommer att slå ett stort eko vid en lansering utanför riket.

Bra jobbat!

/Bengt Ola

(PS. Plattan släpps den 17 september… och skivomslaget är skitsnyggt men med mitt seeega nätverk kunde jag inte ladda upp den på sidan. Sorry.)

Kanske man kan se det som popsymbolik att Sundvalls, och ett av rikets tveklöst finest popindieband någonsin, släpper sitt nionde album just denna månad.

Hur som helst är det inget annat än imponerande att kompisgänget som bildades 1991 i statsdelen Skönsberg, och var en av bitarna i det stora indiepoppusslet på 90-talet där man tillsammans med andra svenska band som The Cardigans och Wannadies nådde framgångar långt utanför våra gränser, fortfarande håller ihop. 

Att man efter 24 år har kvar lusten, skärpan, glöden och snillet i sitt skapande är förbluffande.
Men den självbetitlade nummer nio i fullängdsformatet når man som flera gånger tidigare i karriären en bedårande musikalisk peak.

Frontfiguren och låtskrivaren Mikael Andersson-Knut står för samtliga tio låtar, två av dem har han skrivit tillsammans med gitarristen Fredrik Hast, "Stuck In The Middle", och producenten Johan Sigerud (The Soft Eyes & my Orchar) , "This Is War".
Och rakt igenom albumet visar Mikael att den stora gåvan när det gäller att perfekt kunna skruva till en poplåt är fortsatt intakt.

Här finns det omedelbara popknockarna som alltid varit gruppens styrka. "Oh God I Think I'm In Love", It´s So Quiet, It´s So Cold", "Stuck In The Middle", "Pavement" och "Yes & No", i den sistnämnda gör Mikael en ursnygg duett med Isabel Neib.

Den flocken är helt enkelt The Confusions adelsmärke.

Samarbetet med Sigerud har också inneburit nya influenser med en mäktigt ljudbild och stilfulla arrangemang som i "This Is War", "Mother" och den nära 12 minuter långa "Music" där Mikael Andersson-Knut bollar sin röst mot Frida Madelaine (Don´t Blame The Dog & Supersci).

Det är den helheten som känns The Confusions Sgt. Pepper.
Björn Bostrand

 

 

PP

Kimbra ”The golden echo”
(Warner)

När Kimbra Johnson kom med sitt debutalbum ”Vows” för tre år sedan, var det en debut som lovade så fantastiskt mycket. Det hon hade med sig i bagaget var en fantastiskt karismatisk sångröst och hela plattan var fylld med skitsnygga upptempolåtar, som mejslats ut på ett mycket personligt sätt.
Hemma i Nya Zeeland och i Australien tjongade hon genast till toppen på försäljningslistorna och jag väntade länge på att det stora skivbolaget skulle inse guldklimpsfaktorn och marknadsföra henne stort på utrikes marknader.
Men så kom den där låten som hon gjorde med Gotye. Och allt blev så mycket underligare. “Somebody That I Used To Know” var det perfekta esset i leken för att ge hennes debutplatta en skjuts. Många artister skulle ha offrat vilken kroppsdel som helst för att få den exponering som Kimbra fick med sin gode vän, belgaren Wouter "Wally" De Backer (som alltså kallar sig Gotye).

Men shit happens.
”Vows” kompletterades med några ommixade låtar och några singelsläpp därefter. Och Kimbra slussades in på den amerikanska marknaden, där Los Angeles blev den nya hemvisten. 

Det är också i Kalifornien som detta andra album kommit till. Uppenbarligen har det stora skivbolaget presenterat henne för väl valda branschmänniskor, för att anpassa henne lite grann till att passa in i ett koncept som bättre passar in i den amerikanska musikhandsken.
Å ena sidan ska man lyfta på hatten för att artister vill utveckla sitt sound, men i det här fallet gick det lite för fort. Det som var utsökt unikt har nu sockrats med lite Princepuls och Timbalandfluff och produktionen, ja den är så slipad att här inte finns det minsta ludd som irriterar.
Okej, här finns gyllene ekon från förr. I ”Miracle” tänder det till rejält i ett spår som har samma läckra beat som på ”Vows”. Jag köper också Prince-beatet i ”Madhouse” och produktionen i ”Nobody but you” påminner mer om en Todd Rundgren sent 70-tal än den mischmasch av medioker R&B som annars dyker upp med jämna mellanrum och irriterar.
Konklusionen blir att okej – jag förstår att Kimbra söker nya musikaliska utmaningar och att den amerikanska marknaden är oerhört viktig för hennes karriär. Men rent musikaliskt är det på det stora hela ett mindre misslyckande, nu när hon valt att tvätta bort så mycket av det som var unikt på debuten.

Bengt Ola Mattsson