De longa ryttarna gör comeback med stil
Mer än 30 år sedan altcountryn's skapare släppte senaste albumet med eget material i form av
"Two Fisted Tales".
Men nu är The Long Ryders åter med fullängdaren "Psychedelic Country Soul" (Cherry Red Records/Border) och det med originalfyran Sid Griffin, Stephen McCarthy, Tom Stevens & Greg Sowders.
Det dyker ju alltid upp frågetecken när gamla hjältar väljer att göra comeback efter allt för lång
frånvaro.
Och visst skiljer de 12 spåren på den Ed Stasium (The Ramones, The Smithereens, Belinda Carlisle, Jeff Healey Band m.fl) producerade plattan sig en aning från ess som "10-5-60", "Native Sons" & "State Of The Union" när det gäller attacken & drivet i soundet.
"Two Fisted Tales".
Men nu är The Long Ryders åter med fullängdaren "Psychedelic Country Soul" (Cherry Red Records/Border) och det med originalfyran Sid Griffin, Stephen McCarthy, Tom Stevens & Greg Sowders.
Det dyker ju alltid upp frågetecken när gamla hjältar väljer att göra comeback efter allt för lång
frånvaro.
Och visst skiljer de 12 spåren på den Ed Stasium (The Ramones, The Smithereens, Belinda Carlisle, Jeff Healey Band m.fl) producerade plattan sig en aning från ess som "10-5-60", "Native Sons" & "State Of The Union" när det gäller attacken & drivet i soundet.
Men det handlar om fyra mogna män med eller nära pension status, så då är det kanske inte så
konstigt att man valt att dra ner en aning på det musikaliska tempot.
Med det inte sagt att Sid, Stephen, Tom & Greg inte klarar av altcountry rocka lika personligt snyggt
och melodiskt som förr.
Det är titelspåret, "Greenville", "What The Eagle Sees", "The Sound" liksom "Walls" coverhyllningen till Tom Petty kvalitetsbevis på.
och melodiskt som förr.
Det är titelspåret, "Greenville", "What The Eagle Sees", "The Sound" liksom "Walls" coverhyllningen till Tom Petty kvalitetsbevis på.
Inga "Gunslinger Man" direkt, men ändå hög T.L.R. klass & stil.
Övriga sju låtar är psychedelic country soul med ett laidback driv som i takt med varje återbesök omfamnar allt varmare.
Övriga sju låtar är psychedelic country soul med ett laidback driv som i takt med varje återbesök omfamnar allt varmare.
Varför har vi fått vänta så länge?
/Björn
Årets synthpop
Johan Angergårdh och Karolina Komstedt släpper sitt nionde album och firar 20 år som Club 8
med åtta spår läckra "Pleasure (Labrador Records/Border).
Ständigt under utveckling under två decenier med anorakpop, poppig bossanova, dub, trip-hop,
chill out, elektropop och indiepop så handlar det nu om mörk, men ändå varm och omfamnande
synthpop av den grannare sorten.
Låtskrivar och producentsnillet Angergårdh och alltid lika sällsynt suggestiva och omfamnande
vokalisten Komstedt är en musikalisk match-made-in-heaven.
Det är svårt att inte plocka ut "Skin", "Movement", "Hush" och "Jealousy Remains" som årets fyra
snyggaste syntlåtar med ergometiskt beat.
/Björn
Garagerock konst under 2.38
Fyllde ett par rejäla hål i min vinylsamling idag när jag investerade i The Detroit Cobras debutalbum "Mink Rat Or Rabbit" (Sympathy For The Record Industry) 1998 och uppföljaren "Life, Love And Leaving" (Sympathy For The Record Industry) 2001 på den alltid lika excellenta Vinyl & Co, Yrans klassiska skivmässa.
Har det mesta på CD med bandet som var en av de första grupperna på Detroits garagerock scen.
Har det mesta på CD med bandet som var en av de första grupperna på Detroits garagerock scen.
Det klart speciella och tilltalande med D.C. är att de mestadels var ett coverband, men långt ifrån så fyrkantiga som de som stirrar sig blinda på mallen och bara väljer trista låtar som folk kan sjunga refrängen på i sömnen.
Istället grävde kobrorna djupt och passionerat i retromyllan bland udda R&B och primitiv skramlig rock och lånade udda, okända och läckra no-hit-wonders som man stöpte om på sitt alldeles eget speciella och alldeles oemotståndliga vis.
Istället grävde kobrorna djupt och passionerat i retromyllan bland udda R&B och primitiv skramlig rock och lånade udda, okända och läckra no-hit-wonders som man stöpte om på sitt alldeles eget speciella och alldeles oemotståndliga vis.
Nedan hittar ni en Spotify lista som jag fyllt med låtar från båda ovanstående album.
Och ingen av de 16 låtarna är längre än 2.37.
Och ingen av de 16 låtarna är längre än 2.37.
Alldeles peciellt bara det.
/Björn
Susan Cowsill
En av de tjejer som jag beundrat mest genom åren, varit lite små kär i, titt som tätt, är amerikanska singer/songwritern Susan Cowsill.
Hon började redan som barn när hennes bröder och mamma Startade gruppen The Cowsills på 60-talet. Bandet hann med sex plattor, plus en live-platta och en Greatest Hits, innan gruppen splittrades 1971. 1970 var The Cowsills med i Playboy After Dark, ett tv-program av och med Hugh Hefner som i princip skapades för att mura fast varumärket Playboy i den amerikanska folksjälen.
Men det blev lite komiskt när den då 11-åriga Susan Cowsill fick svara på Hugh Hefners fråga "Vad ska du bli när du bli stor" och hon svarade inövat (och väldigt opassande) "Miss February", men ett drypande ironiskt tonfall... Ingen liten modelltjej, här inte.
Den här tjejen visste vad hon ville, redan då. Hon vill lira rock ´n´ roll.
Susan fortsatte med musik på små klubbar, gjorde två singlar 1976, men som inte blev lyckade. Till slut, i början av 1980-talet, kom hon i kontakt med Dwight Twilley, och en karriär som bakgrundsångerska började. Hon jobbade bland annat med The Smithereens och Carlene Carter.
I dag har hon bandet Continental Drifters med Bangles Vicki Peterson och The Db´s Peter Holsapple. Hon jobbar även med Freedy Johnston och John Dee Graham under namnet The Hobart Brothers and Lil´ Sis´ Hobart.
Hon bodde i New Orleans när stormen Katrina sköljde över staden. Hon flydde, men förlorade i stort sett, alla sina tillhörigheter. Dessutom omkom, troligen, Barry. Han försvann i vågorna som stormen skapade.
Men fortfarande dyker hon upp som körsångerska bakom Dwight Twilley på klubbar runt om i USA. När hon inte återförenas med sina kvarlevande bröder, Bob, Paul och John, i The Cowsills.
I år fyller Susan Cowsill 55 år. Men trots branchens åldersfixering, så är hon fortfarande en av rockvärldens coolaste scenpersonligheter.
/Stefan
44 år senare...
Linda Perhacs är något av ett unikum.
1970 gjorde hon plattan "Parallelograms" som är en urtjusig kombination av psychadelia och folkpop. Någonstans mittemellan Joan Baez och Joni Mitchell. Med "Parallelograms" spåddes en lysande framtid i musikbranchen för Linda Perhacs. Men ödet och hon ville något annorlunda.
44 år senare kan Linda Perhacs se tillbaka på sitt liv. Hon lever nu ett stillsamt liv i Topanga, Kalifornien, med sin make, som samlar på levande fåglar (falkar och hökar). Linda Perhacs själv, har jobbat som tandläkare och mått gott på det. Även om hennes låtar från 1970 började dyka upp i filmer och i populärkulur, vilket ledde till att Linda Perhacs nu fick en helt ny generation av fans.
2012 när Linda Perhacs fyllde 69, så hade musiken i henne att grott så länge att den bara var tvungen att komma ut på något sätt. Med god hjälp av musikern och hyllade artisten Julia Hollter, började hon musicera igen. De plockade även in producenten Fernando Pedomo (född tio år efter Linda Perhacs debut) och bitarna började falla på plats.
Och nu, 44 år senare, så kommer uppföljaren till "Parallelograms". "The Soul Of All Natural Things" är redan nu något av en indiehit. Som följer fotstegen från debuten, men med ett modernt sound, som gör att även "Parallelograms" i dag låter modernt och fräscht.
En solskenshistoria från Kalifornen. Och två makalöst snygga plattor, från en och samma artist.
/stefan
Still going strong
Han fyllde 70 i juli och på måndag kommer Garland Jeffreys 12:e album.
"Truth Serum" är uppföljaren till den strålande comebacken "The King Of In Between" från 2011 efter 14 år i träda.
Och när nu "T.S" på nytt visar upp en Garland med samma karisma som när det begav sig på 70, 80 och 90-talet med albumpärlor som "One Eyed Jack", "Guts For Love" och "Don't Call Me Buckwheat" så kan man inte låta bli att fundera lite över den långa frånvaron.
Men bäst är att njuta av ett nytt utsökt album där Jeffreys kompas av samma fina musiker som på "T.K.O.I.B."
/Björn
Nile siktar på hjärtat
I skymundan av sommaren släppte den 65-årige New York bon Robert Anthony Noonan sitt åttonde studioalbum "American i mitten av juni
Mer känd som Willie Nile, men inte ens artistnamnet eller faktumet att han har en 35 år lång artistkarriär på nacken, får knappast genomsnitts Svensson att nicka igenkännande.
Men kontinuiteten på diskografin som han hunnit med sedan 1980, då han debuterade med den självbetitlade och flera gånger klassikerstämplade förstlingen, har haft alldeles för stora glapp för att han skulle fastna i de breda ledens medvetande och skörda den där framgången som han är värd.
Ett år äldre än Bruce och med ett liknande bredbent heartlandsound skulle man kunna beskylla Nile för att vandra i bossens fotspår.
Men inget vore mer fel för Willie är en stor musikalisk personlighet och Nile-fantasterna är överens om att han är minst lika vass som någonsin tidigare och att de 11 nya spåren är finaste sortens singer/songwriter i good ol'street-tough rock'n'roll skolan.
Och jag nickar instämmande.
/Björn
Pop på svenska.
På sista tiden har jag tack vare Sonics 100 bästa svenska album-lista snöat in på svensk musik.
Man blir lite full i skratt av kommentarer på bla aftonbladet om Kent, Joakob Hellman och diverse black metal... Jag tycker det totalt har missat poängen med just den här typen av 100-bästa-listor. Sina favoritplattor har man ju ändå kvar. Varför ska dom vara med. Dom har man ju hört.
Näe, då är det intressant att upptäcka nytt. Som den där plattan med Ulf Lundell som inte är "Kär och galen". Eller gruppen Studio, som jag totalt missat. Hans Appelqvist, Barbro Hörberg eller Bo Hanssons platta "Sagan Om Ringen"...
Det är där upptäckerglädjen finns.
Vem orkar bryr sig om att Kent kommer först på 22:a plats eller att Refused ligger före Broder Daniel...? Vad är poängen med att hetsa upp sig för det? Bryr man sig ens om musik då? Eller blandar man i hop tävlingsinstinkt med kärleken till bra musik?
Hur som helst så kommer man osökt in på kontakten med musik som man själv upplevde som viktigt. Som inte finns med på listan, men som man påminds om. (Jodå, den här typen av listor kan ha den effekten också!)
Som Stars On Mars. Någon som kommer i håg dom?
Deras platta "Poster" var en av mina absoluta svenska favoriter. Plattan är tuggummipop i rakt nedstigande led från Marc Bolans T.Rex-glam och Abbas poppigaste poplåtar. Refrängen som naglade fast sig och stämsång som vi inte sett sedan, just, Abbas storhetstid.
Och vad hopplöst kär man samtidigt var i Sophie Eklöfs indielook.
I dag är i alla fall Sophie Eklöf sångpedagog och leder den makalösa kören The Sweptaways.
Sator är ett annat band som nog kommer att följa efter mig som en hopplös hund.
Plattan "Headquake" är deras bästa. Med tre hitsinglar och ett jävla röj, helt enkelt. Det var ju ingen skräll direkt att de fick hits med covers på Abbas "Ring Ring" och Lili och Susies "Oh Mama". Popådran var väl synlig. Precis som punkådran från framför allt Ramones, men även från från konkurrenter som Rocket From The Crypt.
Rak och ren rock ´n roll helt enkelt.
Shut up. Take a walk. I´d rather drink, than talk...
This Perfect day, var också märkligt nog borta från listan. Deras självbetitlade andra album är popmusik ut i fingerspetsarna och låt i samma linje som Popsicle eller Eggstone.
Deras plattan "Don´t Smile" blev en flopp. Trots ett ökat intresse från USA.
Men Skellefteåbandet repade sig aldrig direkt efter den floppen. Trots att man fick sin största svenska hit strax efter med "Fishtank" från plattan "C-60".
Hur som helt. "Don´t Smile" är mycket bättre än ryktet. Men den är svår. Ja, jag skulle nog säga bäcksvart, ångestfylld och helt utan framtidstro.
Popmusik har sällan varit mer dyster samtidigt som den klätts upp så pass poppigt. En svår balansgång. Kent lyckades med ångest, pop och disco. This Perfect Day snubblade på mållinjen med ångest, pop och distade gitarrer. Men melodierna går inte att argumentera emot. Mitt i all svårmodig dist, skiner melodierna igenom som en klara ljusstrimmor i regnbågens alla färger.
Just det, gör "Don´t Smile" så snygg.
Brainpool, förstås... Dagispop för mogen tonåring. Sure... Men Brainpool hade ändå ett djup, mer på det musikaliska planet. De var inte lika uppkäftiga som Sator, men det kritiserade lite från höften. Som marknadsghetsen i låten "We aim to please". Men ingen lyssnade på budskapet. Därför är vi här i dag.
Jag var 18 när "Painkiller" släpptes. Jag gillade alla låtar fram till avslutande "Girl Found" som var ett enda stor gäspning. De hade en vardagskänsla över sig som inte riktigt går att sätta fingret på. Från jagklararmigbättreutandigsåfuckoff-låten "Ready Steady Go" via "Some Days Are Made For Smoking" med orkesterarr av Curt-Eric Holmqvist (Gomorron Sverige Hyland-Style), smådesperata "Invisible To Her" med lån från "Stand By Me", drömska "A Postcard From Juan" till tonårssnoriga hiten "Bandstarter" till Brian Wilson-pastishen "Smile" (som fick svar av This Perfect Day i "Don´t Smile"?!?!).
Det var ganska tonårsfånigt, clearasildoftande och pojkrumssvettigt. Men det var vad en grubblande 18-åring behövde just då. En färgsprakande glittrig spegling av tonårskänslor från halvpunkiga popslynglar med Beach Boys-körer.
En av anledningarna till att jag inte tålde "Girl Found" var att det var ett svar på den smått suveräna "Girl Lost" från första plattan "Soda". Och en intressant video där Kent Norberg från Sator poserar vilt i cowboymundering och cigarett. Förstår dock inte vad indiantjejerna har för funktion. Eller ja, jag förstår inte vad de snubbarna i solbrillor och målade tånaglar ska fylla för funktion i "Bandstarter"videon heller.
Jag fattar faktiskt inget av Brainpools videos.
Det var tugummipopen det.
Avslutar med bandet Loudean.
Antar att inte en käft idag vet vilka det var. Eller vad de gjorde.
Men för mig personligen spelade de en rätt viktig roll. De hittade absolut rätt ton för min del med sin musik. Mullrande gitrarrer och integritetsstark pop. Karolina Lundgren var en låtskrivare som jag föll för pladask. Direkt. Loudean hade "Det". Men så försvann de, lika fort som de dykt upp.
De gjorde en ep eller singel som kom före plattan "No More No Less" och jag har letat med ljus och lykta efter den och de låtar som inte var med på själva plattan. Utan reslutat. Det enda jag kommer ihåg var den mollfärgade tonen i låtarna och att de träffade precis där hjärtat är som skörast.
Så jag får hålla mig till "No More, No Less" fortfarande.
För det är en platta som verkligen förtjänar att uppmärksammas igen.
Så bra är den, fortfarande.
Nu blev det här också en slags hyllning till ZTV. En kanal som var livsviktig för en popfrälst ungdom runt 20 år på 1990-talet. Tillsammans med tidningen Pop och MTV med Ray Cokes, utgjorde den grunden för hela min uppväxt. Något som som jag ser tillbaka på med glädje nu när ZTV är borta och MTV kör meningslösa och könsnormscementerande skitprogram, istället för musik.
Tack Sonic för nostalgikicken!
Och kom ihåg, musik är fortfarande en konstart hur många år den än har på nacken.
/Stefan
Allt går igen...
Två gamla 1990-talshjältar är på gång igen. Och båda har de besökt Östersund och Storsjöyran.
Suede har ju som bekant återbildats. Och i mars kommer albumet "Bloodsports". Här är den första officiella videon.
Även Pulp framträder ju igen under detta namn. Jarvis och de andra jobbar på och gästade för första gången på något decennium Jonathan Ross teveshow härom dagen.
Snart fredag - Då SKA det bli tecknat...
2012 gjorde The Jon Spencer Blues Explosion comeback. 2013 inleder de som animerade figurer i denna sköna video till en av förra årets grymmaste låtar. Kom igen katten, det svänger ju...
Du ska ingenstans 1972
Legendaren Earl Scruggs och hans två söner mötte 1972 Bob Dylan och The Byrds. De gjorde en pilgrimsresa till Joan Baez hem. Klippet är hämtat från Earl Scruggs - The Bluegrass Legend - Family and Friends....
Grattis Kjell!
I dag fyller Kjell Höglund 67 år. Han lär för stunden inte må så bra hemma i Västerås och det var länge sedan han spelade live. Men han är en av våra främsta låtskrivare och en helt unik artist. Här kommer lite Wikipedia om Kjell Höglund:
Höglund bodde först i Klövsjö men växte huvudsakligen upp i Rossön, ett par mil nordost om Strömsund, och gick realskolan i Backe. Han kom slutligen till Strömsundsgymnasiet, numera Hjalmar Strömerskolan, i mitten av 1960-talet där han bodde på ett elevhem och bildade ett gitarrband, Elevhemsgänget eller The Fairlines, som spelade musik av The Shadows, The Spotnicks och liknande grupper. I Strömsund fanns då en mycket aktiv förening för ungdomar, Sällskapet Lajbanerna, som arrangerade konserter, visaftnar, konsthappenings, med mera. Den stora visvågen i Sverige under den första halvan av 1960-talet fick sitt genombrott även i Strömsund. Många kända trubadurer sjöng på Lajbanernas viskvällar[1] och där började Höglund så småningom sjunga egna visor. Efter studentexamen flyttade han till Stockholm och började studera vid Stockholms universitet 1967, och avlade där en fil kand-examen i sociologi, pedagogik och praktisk filosofi.
Kjell Höglund bor sedan 1990 i Västerås. 2002 tilldelades han Fred Åkerström-stipendiet. Förutom skivor har han även gett ut en rad böcker med huvudsakligen esoteriskt innehåll. Höglund turnerade länge oerhört sparsamt,[källa behövs] men mellan 1999 och 2008 turnerade han flitigt.[2] Liveframträdandena under 2000-talet var ofta ackompanjerade av Johan Johansson.
Paal Flata hyllar Chip Taylor
Björn Bostrand har nedan hyllat norske sångaren Paal Flatas nya album där han enbart gör sånger av den amerikanske låtskrivaren Chip Taylor. Här är ett klipp med lite avsnitt av låtar från den skivan...
Från Joe Strummer till Johnny Marr...
I slutet av februari 2012 kommer Johnny Marrs första soloalbum någonsin. Reklamen säger debut, men det är väl att ta i så här precis 30 år sedan The Smiths bildades. The Messenger heter albumet som är inspelat hemma i Manchester och i Berlin och har mastrats i Abbey Road.
Just nu hör man hans namn dagligen i Magnus Ugglas egen text till en Olle Ljungström-låt. Men vi föredrar nog att höra Johhny Marrs gitarr tala för sig själv...
Själen av en vän
Svensk hiphop som når ut i dag är väl mest trams á la Norlie & KKV. Men under ytan finns det mycket av värde som har så svårt att nå ut. Och veteranerna som Petter och Timbuktu blandar högt och lågt.
Men Ken Ring har alltid varit på allvar på gott och ont. Nu var det länge sedan men ett nytt album är under inspelning. Och den som inte blir gripen av denna smärtsamma hyllning till avlidna vänner måste ha ett hjärta av sten. Million Stylez sång och Annika Blomfeldts cello bidrar starkt.
Plats på Popgeni-scen för Ken Ring ft Million Stylez:
Äntligen - En ny video från The Darkness....
Här kommer ett inlägg från vår finanspolitiske talesman. En gång var han vår vän och vi har ett fint porträtt under kategorin "Lennarts Galleri" - men han gjorde också av med miljontals pund på kokain. Det dödade 1990-talets bästa brittiska hårdrocksband. Vi är i alla fall glada över att Darkness är tillbaks. De gamla Queen-vibbarna finns i "Everybody have a good time". Och en strippande björn borde det vara med i varje video...Skitbra!
Bästa sortens diskhomusic
Midsommardisken gick som en dans med Mickey Jupps Legend som drivmedel.
Originalversionen på vinyl finns på Spotify, om ni nu önskar rejäl rotation I diskhon...
/Björn
Ett bättre ställe...
Glen Campbell är halvvägs genom sin avskedsturné i USA. Hans diagnos för Alzheimer gör att han vet att hans tid är begränsad. Glen har under sin långa karriär haft 20 topp 40-hits och har sålt med än 50 miljoner skivor över världen.
Här är den dagsfärska videon till "A Better Place" där Glen gästas av Joshua Homme från Queens Of The Stoneage, Kyuss, The Crooked Vultures m fl. Joshua är en av de många. många amerikaner som har växt upp med Glen Campbells musik.
IF Popgeni tackar The Rhinestone Cowboy för alla dessa år och kanske speciellt för "Wichita Lineman" och det han gjorde med Anne Murray...
Här är den dagsfärska videon till "A Better Place" där Glen gästas av Joshua Homme från Queens Of The Stoneage, Kyuss, The Crooked Vultures m fl. Joshua är en av de många. många amerikaner som har växt upp med Glen Campbells musik.
IF Popgeni tackar The Rhinestone Cowboy för alla dessa år och kanske speciellt för "Wichita Lineman" och det han gjorde med Anne Murray...
Alf ville så mycket mer...
Mina första minnen av Alf Robertson är från slutet av 1960-talet. "Riv inte vårt kvarter" tror jag är den första - då 1968 var jag nio år. Sedan var jag fast. I en värld av svensktopp och melodiradio stod Alf Robertson alltid för saltet. Att han ofta kopierade amerikanska låtar gjorde inget för han gjorde dem alltid till sina egna.
En gång när jag i tidigt 1980-.tal såg Alf Robertson på någon av Gröna Lunds mindre scener var han så cool. Folk skrek på "Skomakare Anton" och "Änglahund". Alf tackade men sa att det var Hasse Anderssons låtar och att man borde lyssna på dem med Hasse i stället. Det var bara hans skivbolagsdirektör "Ayatollah Bert Karlsson" som tvingat honom att sjunga in dem.När han var ute och reste tog han sig ofta tid att besöka ålderdomshem gratis för att sjunga där.
Strax innan han dog 67 år gammal på julafton 2008 höll han på att spela in en ny platta med Håkan Hellströms musiker. Den hann inte bli klar. Oavsett om han pratade eller sjöng så skildrade Alf ett Sverige i 1970- och 1980-tal som inte längre finns. Han gör det med värme, sentimentalitet och en glimt i ögonvrån. Jag har gjort en spotifylista med Alf Robertsons bästa. Den hittar ni här.
Här nedan kommer några liveklipp med Alf. Håll till godo. Han var det här landets mest genuina countrysångare...
/cbj
En gång när jag i tidigt 1980-.tal såg Alf Robertson på någon av Gröna Lunds mindre scener var han så cool. Folk skrek på "Skomakare Anton" och "Änglahund". Alf tackade men sa att det var Hasse Anderssons låtar och att man borde lyssna på dem med Hasse i stället. Det var bara hans skivbolagsdirektör "Ayatollah Bert Karlsson" som tvingat honom att sjunga in dem.När han var ute och reste tog han sig ofta tid att besöka ålderdomshem gratis för att sjunga där.
Strax innan han dog 67 år gammal på julafton 2008 höll han på att spela in en ny platta med Håkan Hellströms musiker. Den hann inte bli klar. Oavsett om han pratade eller sjöng så skildrade Alf ett Sverige i 1970- och 1980-tal som inte längre finns. Han gör det med värme, sentimentalitet och en glimt i ögonvrån. Jag har gjort en spotifylista med Alf Robertsons bästa. Den hittar ni här.
Här nedan kommer några liveklipp med Alf. Håll till godo. Han var det här landets mest genuina countrysångare...
/cbj
