Gör dig själv en tjänst

 

Missa inte prisade singersongwritern, Annie Gallup´s, nya album "Oh , Everything (Gallway Bay Music/Hemifrån) som är hennes 13:e utgåva i eget namn. 

Uppvuxen i Ann Arbor, Michigan upptäckte hon som tonåring att countryblues fick hennes musikaliska ådra att pumpa extra hårt och hon lärde sig själv att spela gitarr genom kopiera licks från blueslegender som Mississippi John Hurt, Doc Watson och Dave Van Ronk

Annie's musikaliska backkatalog rymmer ett dussintal CD utgivningar på olika indieetiketter, ett omfattande turnerande och livespelningar i både USA & Kanada. Dessutom är hon ena halvan av duon Hat Check Girl där hon tillsammans med Peter Gallway släppt flera excellenta album.

Gallway har också hjälpt Annie med produktionen & inspelningen av albumet som på ett fullt naturligt sätt vandrar i skuggan av pandemin, något som Annie kommenterar på följande sätt.

“This past year, the year of the pandemic, was everything and its opposite. Immersed in the world, and at the same time, isolated from the world; so much happening, so little going on. Oh, everything. I haven’t slept well. But, insomnia plus isolation equals the luxury of time to think. Most of these songs were a spinoff of tossing and turning in the dark".
/Björn

 

 

Omistligt i sommarvärmen

Efter en turnésväng med låtarna från senaste plattan ”Funstyle” (som kom 2010) i bagaget har det varit knäpptyst om Liz Phair. En snabb googling ger vid hand att hon dock varit aktiv med annat, såsom eget skrivande och jobbat med tv-produktioner. Jag har följt henne under hela tjugoåttaåriga resan från debuten ”Exile in Guyville” och lyfter på hatten åt 13 nya låtar på ”Soberish”, där hon ånyo anlitar Brad Wood som producerade hennes två första utgåvor. Phairs känsla för ursnygga popharmonier står mer i förgrunden än den sylvassa lyriken som var ett signum i den tidiga karriären. 

Paul Weller är aktivare än någonsin och släpper knappt ett år efter ”On sunset” låtar som får en att sucka av glädje. Med nya ”Fat Pop Volume 1” sluggar han sig in på toppen av den brittiska albumlistan för femte decenniet, om man nu slår ihop solokarriären med The Jam och Style Council. ”On sunset” var för mig det årets allra bästa albumsläpp och Fat Pop är ett styrkebesked av samma kaliber. Låtarna genomsyras av en gedigen mångårig känsla i hantverket att skriva en snygg låt och man baxnar över den uttrycksfulla lekfullheten som saknar gränser.

Sagan fortsätter och man kan bara undra hur i helvete han får till det, Ryley Walker. För mig är han fortsatt en av samtidens mest spännande nya röster/gitarrister som ånyo knockar lyssnaren med en ny samling sånger på ”Course in fable”. Låtarna är som tidigare vilandes på en lekfull ljudbild som andas tidig Van Morrison, där suggestivt psykedelisk folkmusik och frijazz lekfullt saknar gränser.

/B-O 


Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna

 
Eric "Roscoe" Ambel har sedan tiden i Del Lords alltid varit en av mina husgudar.
"The Lords" var ett lysande rootsrock'n'roll band som mellan 1984 och 2013 hann med fem utsökta
studioalbum och en explosiv live-EP utan att få det erkännande i de breda leden som de var värda.
 
Efter att  D.L. kastade in handduken 2014 så har New York baserade Ambel jobbat med och producerat en grann skara band & artister som Nils Lofgren, The Brandos, Steve Earle, The Yayhoos, Del Lords, The Bottle Rockets, Joan Jett, Mojo Nixon, Blood Oranges, Blue Mountain, Freedy Johnston och Mary Lee's Corvette.
 
Så när gode vännen John "Chico" Finn bestämde sig för att spela in album nummer fem med sitt band Esquela så var "Roscoe" en lågoddsare som producent.
En viss pandemi ställde till det och allt fick formas & skapas på distans.
Resultatet blev 10 personligt, jordnära & klassiga rootsrockare som färgas av funderingar runt Coronan, rasism, sexuella övergrepp och klimatkrisen.
Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna.
/Björn 
 
 
 
 

Grandios drömpop

 
 
Amerikanska rockbandet Tashaki Miyaki med musikrötterna i Los Angeles, California, som bildades 2011 och redan från början på den amerikanska indiescenen odlat en mystisk bild av sig själva genom
att framträda med alias istället för sina riktiga namn.
Det och en ljudbild som klingade av paisley underground/drömpop vibbar var naturligtvis något som musikpress typ NME & Mojo Magazine tände omgående på. 
Men numera vet man att sångerskan och multi-instrumentalist Paige Stark samt gitarristen Luke Paquin (ex. Hot Hot Heat) möttes i Los Angeles redan 2004.
 
2011 kom den självbetitlade EP-debuten i England och två år senare formade amerikanska Burger Records om EP'n till en kassettutgåva i USA.
Ett coveralbum 2011,med passande titeln "Under Cover", där man bland andra tolkade låtare av Sam Cooke, The AssociationBuzzcocks, INXS & Father John Misty blev nästa projekt.
Den följdes fyra år senare av "Under Cover Vol.2" som underligt nog bara fanns tillgängligt som gratis download.
 
2017 stegade Paige & Luke in i en studio tillsammans med basisten Dora Hiller och formade gruppens första riktiga fullängdare "The Dream" som producerades av Luke och släpptes på Metropolis Records i april det året.
De 11 nya spåren på ”Castaway”(Metropolis Records/Hemifrån) med release i början av juni är absolut något att kolla upp för er som blir knäsvag av drömsk, melodisk och högt svävande gitarrpop.       
/Björn
 
 
 

Tidlös klass

 
The Coral är ett engelskt Merseyside rockpopband som bildades 1996.
Det självbetitlade debutalbumet 2002 nominerades till Mercury Music Prize och NME Magazine rankade fullängdaren som det fjärde bästa britiska albumet det året.
19 år senare är gruppen lika övertygande & inbjudande när de laddar dubbel-albumet "Coral Island"(Run On Records) med 22 låtar som genomsyras av personlig, tidlös grann formad pop, psykedelia, folkrock och Beatles vibbar.
/Björn
 
 

Aldrig för sent för Lorentzen

Jag har skrivit om honom tidigare.
Men om du bommade det då så gör dig själv en musikalisk tjänst för det är aldrig för sent att göra
bekantskap med excellente singersongwritern Ben Lorentzen.
/Björn
 
 

Bomma inte Nikki

Amerikanska americana singer/songwritern Nikki O'Neill's kärlek till soulmusiken började redan i 
tidig ålder och hon tvekar inte en sekund när hon nämner Pops Staples och Teenie Hodges som  sina viktigaste gitarrförebilder.

På sitt andra soloalbum, “World is Waiting” (Blackbird Record Label/Hemifrån) som släpps i tidiga maj visar hon med klass & stil att hon behärskar låtskrivarkonsten och sättet att leverera .
Där finns sju låtar där hon och hennes tighta band, med basisten Rob Fresco & trummslagaren Rich Lackowski, bjuder på en snygg blandning av blues, rock, soul med smakfulla stänk av americana.
/Björn


Musikaliskt vaccin

 
Explosiv och energiskt snärtig garagerock är ett som ett musikaliskt vaccin i Cornatider när man emellanåt känner av tvivlet.
2019 debuterade kvartetten Hot Breath med den strålande självbetitlade sexspårs EP'n och om en vecka lossar man efterlängtade fullängdaren "Rubbery Lips"(The Sign Records/Border).
Ett riffspäckat album fyllt med explosivt snärtig & melodiös garage rock'n'roll när den är som allra mest oemotståndlig.
Göteborgskvartetten Jennifer Israelsson (sång och gitarr), Jimmy Karlsson (trummor), Karl Edfeldt (gitarr) och Anton Frick Kallmin (bas) har ett förflutet i band som Honeymoon Disease, Hypnos & Grande och är en helt perfekt kvartett att med klass & stil vårda den fina svenska rocktraditionen. 
/Björn
 

Upptäck Doug

 
Amerikanen Doug Schmude har plockat ihop en alldeles förträfflig, charmig och jordnära sjuspårare i form av CD´n "Mileposts" (Lost Hubcap/Hemifrån).
Sju egna låtar där country,folk, rock & blues är beståndsdelarna som Doug med stor personlighet & värme använder sig av. Paralleler till storheter som Steve Earle, John Mellencamp, Jason Isbell & Ryan Bingham har nämnts & det är både hedrande och rättvist.
Men det är Doug´s starka personlighet som är den huvudsakliga kryddan.
/Björn
 
 
 
 
 
 
 

Excellent musikaliskt serum

 
Mellohysteri på burken och jag bojkottar i sedvanlig ordning.
Återser och njuter istället av Heath Cullen som är 100% på riktigt från start till mål på sitt kommande album "Springtime In The Heart" (Five By Nine Recordings/Hemifrån) 
Fem år har gått sedan senast med hyllade fullängdaren "Outsiders", där Cullen jobbade med Elvis Costello’s Imposters.
 
Inspelad  i Los Angels med trefaldiga Grammy prisade musikern & producenten Joe Henry i producentstolen och med ett gäng av Henry´s excellenta musiker i ryggen så faller alla nödvändiga pusselbitar på plats på "S.I.T.H".
Själv säger Heath att albumet innehåller tydliga spår av optimism och hopp. Den kan ses som ett serum mot otäcka och dåliga nyheter, något som vi alla behöver i dessa i svåra tider, därav albumtitel.
 "Springtime..." släpps 17 april.
/Björn
 

 

 
 

Ett fynd

 
Hade absolut noll koll på låtskrivaren, gitarristen och sångaren Jesse Brewster innan ett ex. av
hans femte album "The Lonely Pines" (Crooked Prairie Records/Hemifrån) landade i min postlåda.
Det räckte med 30 sekunder av öppningspåret "Let´s Run Away" för att känna att det här är på riktigt, en känsla som håller i sig genom albumets samtliga tio spår.
 
Jesse växte upp med hippieföräldrar i norra Kalifornien's bergstrakter och på Hawaii.
Willie Nelson, Rolling Stones, Beatles, Tom Petty, Fleetwood Mac, Bob Marley och Eagles var musikaliska favoriter under uppväxten och är något som präglat honom som låtskrivare och musiker.  
"Write what you know" har alltid varit Brewster's rättesnöre och att han med fingertoppskänsla & elegans vet vad det handlar om går som en röd tråd genom albumets samtliga 10 spår.
/Björn   
 
 
 

Efterlängtad Snibb

 
Tre år sedan fullängdaren "Too Late To Die Young".
Så med andra ord är det inte en dag för sent med ett nytt album från Pontus Snibb´s Wreck Of Blues.
Men vi får hålla ut till i slutet av april då  "Home Bound" släpps på vinyl & digitalt, och naturligtvis
finns pappan & legenden Håkan Nyberg bakom trummorna, och Kalle Johansson på bas.
/Björn

Catherine har lärt läxan

 
Catherine Britt är australiensiskan från koldistrikten i Newcastle, New South Wales, som började skriva låtar redan som tonåring.
Första turnén gjorde hon 16 år gammal när hon öppnade för Kasey Chambers & Chris Issac under deras Australien turné.
Ett år senare packade hon kappsäcken och flyttade till Nashville TN, USA, där hon skrev på ett skivkontrakt med RCA Records och under de följande sex åren förkovrade sig inom country, roots & folk musik
Att hon lärt den läxan & förvaltat arvet med stor passion hörs klart & tydligt på hennes sprillans nya fullängdare "Home Truths" (Beverly Hillbilly Records/Hemifrån).
/Björn
 
 

Övertygar på nytt

 
Bakom bandpseudonymen Love On Drugs döljer sig elegante låtsnickaren, gitarristen & sångaren Thomas Pontén, backad av Robert Olsson, bas, och Martin Lillberg, trummor.   
"MeLODies" (Paraply Records/Hemifrån) är en klassig & smakfull fortsättning 2016 års
"I Think I'm Alone Now" & "Solder"
från 2018.
Den här gången har trion fokus på en 50/50 mix av americana och power pop och tillsammans med
ett gäng musikaliska vänner löser man även den uppgiften på ett mycket smakfullt sätt.
/Björn
 
 
 
 
 
 
 

Inte som många andra

 
Son Of The Velvet Rat, Georg Altziebler och hans äkta hälft Heike Binder, lossar efterlängtade
nya fullängdaren "Solitary Company" (Fluff & Gravy Records/Heimfrån) 19:e mars.
Ånnu en gång bjuder de på en spännande och personligt högklassig musikalisk resa som 
klingar sällsynt elegant, hudnära & varmt.
Kabarétraditonen med mästare som Georges Brassens, Jacques Brel och Fabrizio De André blandat med vår tids stora stilbildare, Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Bob Dylan är influenser som inspirerar.
Och Altziebler visar på nytt att han är en spännande låtskrivare annorlunda som absolut bör kollas upp. 
/Björn
 
 
 
 
   

Bomma inte Tash

 
Mitt musikhjärta har alltid bankat varmt för Aussie music.
Här om dagen snubblade jag pladask över YouTube sensationen & onewomanband Tash Sultana
som är ett musikaliskt snille på att skruva ihop egna låtar på pop, rock & R&B recepten.
Andra fullängdaren "Terra Firma" (Mom+Pop Music) släpptes för tre dagar sedan.
Bomma inte!
/Björn 
 

För sinnet

 
Svenskamerikanska singer-songwritern Deborah Henriksson är uppenbart en doldis för de breda massorna i vårt land.
Nu finns det utmärkt tillfälle att åtgärda denna musikaliska brist då prisade Deborah i början av januari släppte dubbel CD-n "So Far" (Hemifrån).
 
Röstmässigt och musikaliskt har hon jämförts med både Kate Bush och Enya och på dubbel-CD finns 26 låtar som tydligt bekäftar att den jämförelsen håller.
Multiinstrumentalisten Mats Nyman som skrivit musiken och spelar merparten av instrumenten står också för arrangemangen av de de 26 låtarna.
/Björn

 


Aldrig för sent att upptäcka

 
Hade den stora musikaliska förmånen att se The Hold Steady live i Liverpool, oktober 2019 tillsammans med en flock vänner i IF Popgeni. 
Dessutom fick jag och en kort pratstund & ett signerat album med ytterste sympatisk bandbossen och chefen Craig Finn som uttryckte sann och äkta glädje över att det fanns de som hade koll & lyssnade på honom i norra Sverige.
19 februari släpper Finn & kompani albumet "Open Door Policy" (Border)
Aldrig för sent att upptäcka!
/Björn
 

Melodiöst popig tidsmaskin

 
Pearl Charles "Magic Mirror" (Kanine Records) är en fullängdare som skulle passa perfekt i hörlurarna på badstranden när vi framåt sensommaren förhoppningsvis kopplat ett kraftfull
nacksving på Coronan.
Pearl från Los Angels tar oss elegant & grannt melodiöst tillbaka till 70-talet med sina granna
poplåtar som genomsyras av solvarma melodier och ett låtsnickeri av klass och personlighet även
om receptet är välkännt .
ABBA, Fleetwood Mac, Dusty Springfield och klar hippiekänsla spökar elegant och smakfullt i ljudbilden. 
/ Björn
 
 
 
 

Personligt stark och högklassig återkomst

 
Senast vi hörde något från Patrik Backlund var 2012 då han släppte sitt andra soloalbum "Wolfrunner".
När han igår äntligen lossade sin tredje excellenta fullängdare "Zen Palace" så är det efter en lång personlig kamp där han både som människa och artist visat en beundransvärd styrka och öppenhet.
 
Faktumet att det dröjt nio år mellan de båda fullängdarna säger han själv beror på att "det handlar om musik som ligger mycket nära mig själv vilket innebär att man bjuder på en tämligen ärlig del av sig själv, och det har jag inte riktigt haft självförtroendet att göra".
Att inget skivbolag nappade på hans erbjudande att ge ut "Z.P.", och att han därmed själv roddat hela den processen från ax till limpa, är ännu ett svaghetstecken från en bransch som allt för ofta ikläder sig skygglappar och struntar i personlig klass & kvalité.
/Björn    
 
 
 
 
 

RSS 2.0