Popgeni

En februaridag i Karlstad kan vara så grinig att jag inte längre har lust att gå och se FBK spöa Frölunda. Men jag har i vart fall varit på Sandgrund Lars Lerin, den gamla danskrogen där jag sprang runt sommaren 1979 när jag gjorde lumpen på I 2 är i dag ett väldigt mysigt museum med massor av stora Lars Lerin-akvareller överallt. Imponerande på alla sätt.

Mina musikminnen från Karlstad går långt tillbaka. Jag flyttade till Värmland när jag skulle fylla sex. Vi bodde i Karlskoga. Men i Karlstad bodde faster Margit och farbror Enar och mina kusiner Bengt-Göran och Evy. Kusinerna var äldre och de hade skivor. De visste allt om mina idoler Sven-Ingvars men vi spelade Stones, Beatles och Monkees. Sedan flyttade Bengt-Göran efter gymnasiet till karlskoga. Och då for vi till Degerfors på konserter med Motvind och Björn Afzelius Band.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg i denna kategori var det mest till Örebro vi for och lyssnade på musik. Men iubland gick färden västerut. Mest klassiskt var det när jag och Tomas var några av de 120 som sommaren 1977 var inne på Club Zebra i Kristinehamn och hörde Sex Pistols. Vi var även till Storsfors tidigt 1977 och hörde Ulf Lundell & Nature. Till Karlstad var det inte lika ofta.

Men visst. Vi var på Mariebergsskogen och hörde Uriah Heep med Kebnekaijse som förband. Inte mina favoriter direkt. Men kult ändå på något sätt. När vi for till Sundstaskolans aula för att höra Dr. Feelgood var det mer i min smak. Tyvärr hade Wilko hoppat av. Men John ”Gypie” Mayo var ingen dålig ersättare. Och det svängde rätt skönt där i aulan. En aula där till och med Beatles spelade en gång tillsammans med trio Me Bumba…

Ja, Karlstad är sig likt och inte. Munken finns förstås kvar. Och det som då hette Europa heter något annat i dag, men Dr Alban ska komma dit.
Ett annat musikminne var när Sven-Ingvars då gjorde sin årliga sommarkonsert på Sandgrundsudden. Det var minst 10 000 i publiken 1979 trots att de då var rätt så ute och det var flera år kvar till Hultfredscomebacken.

På samma lucka som mig på I 2 bodde Per Sahlin som då var gitarrist i Arvika Gammeldansorkester, sveriges första riktiga folkrockband och ett band som jag gillar än. När vi hade haft kadettbalen hade vi show. Kompband på showen var inga andra än Mantra med gitarrguden Henrik Jansson som då inte var känd utanför Värmland.
Vad har vi då för övrig musik från Karlstad. 90-talet var det All That Jazz, sedan dansmusik med Basic Element. 2000-talets största var väl Hederos & Hellberg. Senaste stora är kanske Molotov Jive som faktiskt har skivomslag av Lars Lerin.Bra indierock är det i vart fall



/cbj

Foto från Arlo Guthries page på Facebook
Fotot är taget kl. 23.30 i fredags kväll på Bräcke station där Arlo väntar på nattåget mot Kiruna. Vi var inte riktigt så ensamma som det ser ut på fotot. Och SJ hade skrivit fel på vagnsordningen på skylten bakom Arlo så vi fick springa med väskor och allt. Men trots sin ålder och sitt intensiva rökande visade sig Arlo ha en riktigt god kondition.
Jag tillbringade tolv timmar med Arlo i fredags från det att han klev av tåget från Trondheim i Östersund till dess han klev på tåget mot Kiruna. Han vilade i vår soffa några , han åkte i min bil, vi åt lunch med Guinness på O´Leary´s och framför allt var det en makalös konsert i Gamla Kyrkan - lyssna under "30 timmar i Östersund" nedan.
Jag kommer aldrig att glömma fredagen den 27 januari 2012. Det hade jag aldrig trott när jag som väldigt ung på Karlskoga stadsbibliotek upptäckte en LP med ett facsinerande omslag med Arlo och en ung pojke i farmarkläder som fick mig att börja lyssna...
/cbj

Vaknar upp i ett hotell med mer marmor per kvadratmeter än något annat hotell jag varit på. Det är visst tisdag i dag. Då måste detta vara Malmö. Det är en stad full av Problem...
/cbj

Så här skrev Mats Olsson i Expressen för snart 35 år sedan...

DU DÄÄÄR!!!” - vrålar Stefan Ahlqvist. Och svensk rock har fått Problem. Problem är ett Malmöband som debuterar på bolaget LARM. Det är ett band med många utvecklingsmöjligheter. Jag har inte hört bättre svensk rock sen Namelosers på 60-talet.  Svensk rock befinner sig i en annars sorglig situation. Progg-rocken har slutit sig i sitt skal. Gamla uvar som Afzelius, Nationalteatern och Peps drar lasset. Inget nytt. Ingen ny ung publik. Motvind gav mig en kick en gång, men de har nu hamnat i en tradik teaterrockmusikalmusik.  Skifs står på krogen. Pugh gör disco. Jerry Williams, ja Jerry är fin. Gör sin grej bra, men det är ju inget nytt. Kalle Pedal är utmärkt men inte heller ny.
Det bildas punkband med korta ilskna engelska namn men musiken är bara svaga kopior av Ramones och Pistolerna. Svensk rock har problem - Problem. I EP:ns fyra låtar märks brister, men ännu mer märks deras känsla för musiken, deras fullständiga kontroll, deras fullständiga övertygelse.  Stefan Ahlqvists röst spottar fram ilska och förakt (”DU DÄÄÄR!!!”) i ”Kroppsvisit” och musiken är lika rått ilsken och föraktande. Musik, sång och text hör ihop på ett för svenska förhållanden unikt sätt.  Sen skiftar det till ”Jag vill inte ha”, som ett Stones 66 och given plats på Tio i topp. "Va har jag gjort” är våldsammare, attack på full kaliber gitarrdäng. ”Malmö sta” är en kärleksförklaring (?) till hemstan.
Man märker influenser från MC5, Stooges och Stones men mest är det Problem ändå.  Jag spelar spelar till och med låtsasgitarr till den och det har jag inte gjort sedan Namelosers (mycket underskattade) ”Land of a 1000 dances” . Problem-EP:n fås från LARM, Box 5100, 200 71 Malmö eller hippa skivaffärer och kostar 16 kronor. Såvitt jag förstår tänker Phonogram göra en LP med Problem så småningom"(Tack till Punktjafs för hjälp att hitta texten)

" Och då gick jag fram och sa: Mr Cash , jag önskar att jag får se ut som ni när jag når er ålder. Han log och tackade mig så mycket. Sedan pekade jag ner och sa att där nere sitter min mamma. Hon skulle bli överlycklig om ni gick fram och hälsade på henne. Johnny lade ifrån sig gitarren på en gång och gick ner till mammas bord och han hälsade och gav henne en jättestor kram."
"Då ringde make up-tjejen och sa; Tommy, Mike Tyson ska vara med i showen i kväll. Jag vet att du gillar honom. Skulle du vilja hälsa på honom så går det bra. Jag och mamma åkte dit. Hon släppte in oss till Mike. Jag hälsade och han hälsade särskilt på mamma. Jag berättade om min beundran men han var mer intresserad av mamma. De fick en särskild kontakt."
"Vi var på en fest i Newport. Det var guldskivor över hela väggarna. Men jag vet inte än i dag vem vi var hos. Jag gick dit med en väldigt trevlig tjej jag lärt känna. Hon var god vän med Hugh Hefner och skulle komma i Playboy nästa månad. Där fanns alla typer. Det var stor fest. Helt plötsligt kom de in med en stor bricka alldeles full med linor av kokain. De kunde inte förstå att jag inte var intresserad. Men de respekterade det. Jag var där med festens snyggaste tjej. Det var Ok att jag inte tog droger eller söp. Men tjejen kunde inte låta bli. Då föll hon i mina ögon."
Jag har varit en vecka i Härjedalen. Två gånger har vi haft gäster till lunch. Första gången av en kvinna som varit Bengt Palmers flickvän mitt i Popsverige på 1960-70-tal och sedan flyttade till USA där hon arbetade som hushållerska hos Frank Sinatra och där träffade hon sin blivande man. Hennes första uppdrag var att varje helg åka till Beverly Hills polisstation och lösa ut sin svärfar och Lee Marvin som alltid tagits för rattfylleri av lokala polisen. Michael Douglas är gudfar till hennes barn. John Denver var stadig gäst i deras hem och hon och hennes man brukade ta hand om en utfattig kille som så gärna ville bli skådis. Killen heter Kurt Russell. Ja, hur många fler kändisar som helst skulle kunna nämnas.Men Kerstins historia känner jag sedan länge hur fantastisk den är.
Den andra gästen är mannen bakom citaten ovan. Här är ett gammalt skönt skivomslag med honom:


Så här står det på Ebay: 

Tommy Dean came from Vemdalen in Northern Sweden. In 1966 he started a band called Gunfighters, and released a single for the Dollar label; Sea of Love/Honky Tonk Man. This is his second single, issued under his own name. Super cool Swedish garage/rnb/punk original 45 from the mid 60s! Not to be confused with the legendary Tommy Dean on the Vee Jay label!Tommy Dean var här i går. Han var en gång stor popstjärna. När han stod på scenen på Klubb Vaball på Runeborg på Frösön i Östersund slet tjejerna så i honom att hans pappa fick dra från andra hållet och han blev av med sina ena beatleboot.
Han lämnade sedan ungdomspopen och var på Svensktoppen i slutet av 1960-talet och en i dåtidens innegäng.När han en gång var i slagsmål utanför Café Opera blev det en löpsedel på kvällstidningarna. 
Boxaren Bosse Högberg blev en av hans bästa vänner, en vänskap som höll i sig till Bosses död och nu är Tommy expert vid kommande filminspelning om Bosses liv. Han hjälpte George Scott i USA. Han har träffat musikstjärnor av alla de slag, skulle ha sjungit på Jerry Browns installation som guvernör i Kalifornien och höll på att göra en musik-CD med Monica Lewinsky och ett antal rappare - när någon övertygade henne om att lämna samarbetet. Att han sedan hållit på med VM-matcher i boxning, bodde tillsammans med och hjälpte George Scott när han var världsmästare och annat hann vi också med.Medge att det låter helt otroligt. Men det är alldeles sant - och det är inte ens hälften av allt han skulle kunna berätta...
Tänk vilka levnadsöden som kan dölja sig i detta landskap. Jag skulle kunna lyssna hur länge som helst på dessa människor. Önskar jag var mer som David Lagercrantz för Tommy Deans liv skulle bli en häftig roman.Men hemma i Härjedalen berättar han inte så mycket om sitt liv för folk tycker bara att han skryter och framhåller sig själv. Det får man inte göra i Härjedalen... /cbj

Skellefteå. Detta Västerbotten kryllar av kulturpersonligheter och idrottsprofiler. Det är också här som den svenska indiemusiken blommade ut på allvar runt skivbolaget A West Side Fabrication. I Skellefteå finns tyngre industrier än på andra håll men också en natur och ett landskap som är så vackert. Här kommer en i dagarna uppmärksammad sång om en plats i Skellefteå kommun.

Efter detta kommer det ultimata Skellefteå-bandet The Wannadies med den ultimata låten om Skellefteå ”My Hometown”. The Wannadies gjorde sig en framgångsrik karriär inte minst i England. Men varifrån de kom är tydligt:

Inget är så viktigt I Skellefteå som ishockeyn. Bara svenska mästare en gång. Men de som var med då är hjältar än. Och ingen är väl större än Hardy Nilsson. Självklart skulle ett popband från Skellefteå som sjunger på svenska döpa sig till Hardy Nilsson.

Men från Skellefteå kommer inte bara trallvänlig pop. Från Skellefteå kommer också världens ledande folk/viking/metal-band Vintersorg som skördar framgångar över hela världen med sin progressiva metall som dragit alltmer åt det svarta. Här kommer klassiska låten ”Svältvinter” från albumet ”Ödemarkens son” från 1999. Årets album ”Jordens puls” är duons åttonde

En resa till Skellefteå kan bli hur lång som helst. Vi borde nämna Sahara Hotnights, This Perfect Day, A Shrine, Maria Möller, Victoria Silvstedt och kanske även Stieg Larsson. Men vi slutar i stället med en tjej från Skellefteå som verkligen kan sjunga i en låt om bland annat tjejer från Skellefteå ”Korsdrag i själen”. Vid flygeln en annan västerbottning – Berndt Egerbladh. Från programmet ”Två och en flygel”:

/cbj(skrivet vid ett bord intill Expolaris Center i Skellefteå)

Jag sitter i Uppsala igen. Jag är här precis mitt emellan konserter med Ryan Adams och Marianne Faithfull. Men det är skönt. I Uppsala är jag så gärna tillbakablickande. I Uppsala har jag skrivit i minst fyra olika tidningar, jag har sänt radio i flera år, jag har varit på något hundratal konserter, jag har haft så roligt man kan begära och jag skulle kunna citera Expressens Björn Nilsson i att jag åtminstone i vissa stunder skulle kunna tänka mig att offra ett år av de år jag har kvar för bara en enda kväll tillbaka till då i Uppsala.
Jag kom till Uppsala i januari 1980. Jag flyttade från Uppsala i september 1985. De första månaderna i Uppsala for jag ofta till Stockholm till Music Palais och till Musikverket för spelningar med band som Reeperbahn, Alien Beat, The Pain och andra. I Uppsala gick jag på V-Dala och upplevde Ted Gärdestad, Kenta, Eva Dahlgren, Ulf Lundell och andra. Jag bodde i Studentstaden och det tog ett tag innan jag gick till Rackarbergspuben. Där blev det mest Dag Vag, Aston Reymers Rivaler, Calcutta Transfer, Blues Annika, Ola Magnell, Kjell Höglund och Roffe Wikström. Men även Cornelis, Magnus Lindberg och till och med Olle Adolphson.

Sedan var det alla Uppsala-band. N-Liners som sedan blev Eklund, Jameson, Eklund och till sist Webstrarna, Svart med Caiza Almén från Östersund, Stain, Rävjunk,Rune Strutz, Lars Garage och inte minst underbara Low Rain. Sedan alla gamlingar med Red Label, Good Morning Blues med flera. Och mina speciella garagefavoriter The Sleep och Watermelon Men dök så småningom upp. Dessutom var det Micke Wallin som jag läste Informationsteknik med och hans The Preachers.


Runt 81-82 började jag skriva rock i studenternas veckotidning Ergo. De ville ha någon som ville skriva om svensk rock och livescenen i Uppsala. Perfekt. Jag kom in gratis på allt. Och ibland var det tre kvällar i veckan på Rackis. Livet lekte och det gav kraft åt studierna.
För helt plötsligt hade Rackis också börjat locka liveband av annat slag. Bröderna Uffe och Björn hade bara rättigheter för folköl, men den var billig, och med deras chilenska piroger och massor av livemusik satte det fart på allt. På Rackis såg jag allt – och jag menar ALLT. Legender som Sir Douglas Quintet, Nico, Eric Burdon, Linus & The Losers, Wilko Johnsons Solid Senders, Richard Lloyd, Queen Ida,The Saints, Roy Buchanan, Peter Hammill, Vibrators, Richard Thompson och dåtidens allra viktigaste band som Green On Red, Barracudas, Blow Monkeys, franska Dogs, Jason & Scorchers, The Cheaters, The Triffids, The Lyres, Robert Cray, Katrina & The Waves och många fler. Samt första spelningar med svenska band som Lolita Pop, Gyllene Tider, Docent Död, Wilmer X, Dead Scouts med Per Persson, Lustans Lakejer och en hel del till.

Rackis var mitt allt, Jag bodde först nära och sista året väldigt nära. Och jag blev överlycklig när jag var tillbaka i Uppsala runt 15 år senare och när gick in på Uffes dåvarande arbetsplats Katalin så kände han igen mig på långt håll.
Annars var det givetvis också Musikforum, ännu mera V-Dala och den självklara samlingsplatsen på Musikörat – världens bästa skivbutik någonsin – i alla fall i Uppsala- i alla fall då i början av 1980-talet. Usch, den här texten blir för lång. Men nostalgin finns kvar. Och det blir aldrig som det var – men det var förbannat bra…
För allt i Uppsala, tack till hela korridoren på Studentstaden med Per & Helena i spetsen för alla festerna. Tack till Freddie som oftast var med. Tack till Micke Wallin, Imre Von Polgar(RIP), Erik Illés, Sören G Andersson, Peter Ericson på Musikörat, Peter R. Ericson, Nicke Rune, Peter på Skivboden, Lasse, Lasse, Lennart och Peter, Rosman. Till sist ett gigantiskt tack till Uffe & Björn på Rackis och alla på Ergo och även till Ulf G. och Björn G. på UNT som lät mig skriva.
/cbj
Här hittar ni länken till Rackis-nostalgi

Sitter på Hotell Clarion Winn i Gävle.Har av någon outgrundlig anledning uppgraderats till Chopin-sviten och njuter ett glas av världens godaste Leffe Bruin. Första gången jag bodde här på hotellet var jag här i en hel månad. Då åt jag varje dag frukost tillsammans med Helena Bergström och övriga gänget med Colin Nutley i spetsen som var här och spelade in ”Black Jack”. Det är av någon underlig anledning nu snart 22 år sedan. Då hade jag ganska nyss träffat den kvinna som jag 2012 varit gift med i 20 år.

I Gävle möttes också mina föräldrar. De båda kom från Jämtland. Han från Frostviken och hon från Bispgården. Men det var här i Gävle de möttes några år in på 1950-talet.
Mina första stora musikfavoriter från Gävle var Mobben. Bandet med sångaren Peter Ericson var det närmaste Mott The Hoople vi någonsin haft i Sverige. Och deras ”Fjärran höjder”, om ett bostadsområde i Gävle, är fortfarande bland de bästa låtar på svenska som gjorts. Här är Mobben( och sångaren Peters son Petter Ericson Stakee är 2011 sångare i Albert Cross; ett av de mest spännande amerikanska rockbanden just nu). Mobben från det makalösa albumet ”Elektrisk natt:

Efter progg kom punk. Gävlepunken hade namn som P.F. Commando, ett av de första punkbanden på vinyl i Sverige, Mora Träsk, som då var ett vuxenband, och så The Pillisnorks med en ung Thomas Magnusson, senare Di Leva. Här är P.F. Commando från 1980 med ”Nu ska vi ha kul”:

Di Leva är Gävles stolthet. Dialekten finns kvar. Även om han flyttat till Stockholm innan han slog igenom kan ingen tvivla på var han kommer ifrån. Själv recenserade jag honom i Upsala Nya Tidning en gång och skrev runt 1985: ”Det kan ju inte vara så kul att framstå som en kombination av Bosse Larsson(ja, då populär programledare i SVT:s ”Nygammalt”) och Boy George hela livet”. Men jag har alltmer förstått att jag hade fel. Här är Di Leva i en skön promovideo från just 1985:

I dag finns det inget större i Gävle än The Refreshments.Vi var ett antal popgenier som minns dem i från tidigt 1990-tal. Då dök de upp i Östersund med hjältar som Mickey Jupp och Billy Bremner. Själv kommer jag ihåg när deras turnébuss runt 1997 rullade över min tomt i Ångsta utanför Östersund. De skulle då ner till något fritidshus där en kvinna från Gävle var på besök. Bak i bussen satt Totta Näslund. I dag är The Refreshments bland det största och bästa Sverige har. Här är The Refreshments live från Austin, Texas, våren 2011:
/
/cbj

Luleå. Norrbottens största stad. En stad med järnverk och universitet. En stad med politik och intellektuella diskussioner och en stad av hårt kroppsarbete, hockey och basket. En stad där Mattias Alkberg recenserar skivor i stadens ena tidning.
Musiken i Luleå har alltid varit på gränsen. Gunnar Wiklund var stadens store son i tidigt 1960-tal. Han var kung av Svensktoppen och sjöng country på svenska innan någon visste vad country var. På 1970-talet var proggen nästan mer proggig i Luleå än till och med i Göteborg. Här fanns Ted Ström och gänget i Norrbottens Järn, här fanns tunga Rekyl och folkmusik med Norrlåtar. Radions Luleå-redaktion var mest politisk i landet.
Sedan blev det tyngre och tyngre med Fireside, skivdebut 1994, och Raised Fist, skivdebut 1998. Men samtidigt kom det intellektuella fram med Bear Quartet, bildat 1989, och sedan Mattias Alkberg BD och Matti på egen hand.
Luleå är en stad full av alla ingredienser som en stad som skapar bra rockmusik bör ha. Nedan kommer ett axplock av musik med Luleå-rötter från 1962-2011.
/cbj
Gunnar Wiklund - 1962

Norrbottens Järn-1975

Fireside-1995

The Bear Quartet – 2004

Raised Fist – 2009

I Hudiksvall finns Boa. En helt sanslös butik fylld till bredden av nya och begagnade cd-skivor, dvd, vhs, teve- och dataspel och allt möjligt. Jag försöker alltid att gå in där när jag är i Hudiksvall.
Och aldrig kommer man ut tomhänt. I dag på förmiddagen låg det en cd med jullåtar av Smålands svar på Pogues Wild Rover, en dvd med Ettore Scolas "Terrassen" och så det stora fyndet - en vhs med Torsten Ehrenmarks två teveprogram "Hr Ehrenmark på toppen" och "Hr "Ehrenmark i Paris", i kassen och 200 kr mindre i plånboken. Torsten är min stora, stora hjälte allt sedan jag varje Fars dag gav pappa "Årets Ehrenmark" och så fort jag kunde läsa sökte upp hans kåserier i Dagens Nyheter.
Nedan en låt med Wild Rover från 1990, inledningen till "Terrassen" och inte minst möjlighet att lyssna till Torsten Ehrenmarks sommar-program från 1980.

/cbj

I går gjorde jag en svensk resa.
Jag åkte först till Falun. Staden som varit hemort för två av den svenska kriminalhistoriens läskigaste personer. Först massmördaren fänrik Mattias Flink som för att han blivit utslängd från två krogar istället gick och hämtade uniform och en AK 4 och gick ut på stan och mejade ner en rad helt försvarslösa personer varav sju personer dog, fem kvinnor och två män. Detta groteska vansinnesdåd genomfördes i juni 1994.
Från Falun kommer också den enligt i vart fall sig själv och en rad svenska domstolar överbevisade seriemördaren Thomas Quick/ Sture Bergwall. Först sa han att han hade mördat många, nu säger han att han inte mördat någon. Men att döma av allt detta är ändå Falun ett lite halvläskig stad.
Men från Falun kommer också systrarna Kallur och framför allt underbara Cecilia Forss som 2011 är klart bäst i Idol. Igår var Cissi faktiskt på hemmaplan. Men vi visar några gamla favoritklipp med Cissi från olika sammanhang.


Från Falun kommer också halvläskiga Sabaton

Från Falun reste jag vidare norrut. Nu är jag i Gällivare.
 Från Gällivare kommer en av de mest spännande sångerskor vi har i det här landet. Från Gällivare kommer också skaparen av Max Hamburgerrestauranger och förra gången jag var här flög jag i samma plan som Marcus Hellner.
Men här på Popgeni är det Sofia Jannok som gäller. Pop på samiska är alldeles självklart. Sofia är väl värd att upptäcka.

/cbj

Drygt två veckor har gått sedan sedan terrorism och galenskap i extremhögerform drabbade Norge. Det har sedan dess varit ett land som fyllts med begravningar av unga människor. Maria Menas vackra version av Olle Paus "Mitt lille land" har skänkt tröst mitt i bedrövelsen.
Maria Mena har vi haft med på bloggen minst två gånger förut inte minst när hon sjöng temat till den östersundsinspelade filmen "Hjem til jul"/"Home for christmas".
/cbj

I lördags ställdes den andra dagen av "Down On The Farm" in i Norge av förståeliga skäl. Chip Taylor skulle ha spelat. I stället skrev han låten "This Darkest Day" som han i lördags kväll framförde vid en minneskonsert i Halden där flera av de som överlevt massakern på ö-lägret deltog. På detta sätt vill även Popgeni visa sitt deltagande.
Eventuellt tar vi Chip till Östersund i höst. Hoppas han kan sjunga den här vackra sången då...

Är sedan i söndags i Umeå. En stad att tycka om. Det är kanske inte lika många husvagnar på torget som kränger rullpizza längre. Och Garageland är inte längre kvar i sin gamla lokal. Sånt är tråkigt. Men jag har en förkärlek till Umeå allt sedan jag lyssnade på Fredrik Burgmans radiokåserier och såg Staffan och Bengt på teve. Och i dag vore Nöjessverige enormt trist utan alla Umeå-inslag som Klungan, Calle Norlén, Pia Johansson, Jonas Inde, Jan Bylund och en hel del till.Nedan visar vi inledningen till klassiska "Sant och sånt" med Staffan och Bengt.

I dag häpnade jag också över hur Umeå hyllar sina kulturpersonligheter när jag gick förbi Gammlia Idrottscenter och såg skylten "Styrkehallen" - vad fint att Tove i så unga år redan får en sådan eloge...eller...Förresten visade sig Bildmuseet i Umeå ha en utställning av en brittisk hyllad ung konstnärinna som både tagit sin titel och delar av sitt innehåll från ett jobb jag gjort - och det är alldeles sant.
Musik från Umeå. det finns givetvis en hel del gammalt - även tiden före Berndt Egerbladh. Men i rockväg var väl det första stora Meshuggah 1987 och samma år bildades Komeda.Ett band som fick uppmärksamhet även utanför Sverige.Här ett klipp från MTV:

1991 bildades skivbolaget NONS - North Of No South som kom att ge ut skivor med band som Komeda, Tri Lligo, Dr Kosmos, The Perishers, Ray Wonder och Isolation Years.Här klassisk böghockey med Doktor Kosmos

1992 var ett annat viktigt år. Då startade Umeås viktigaste band någonsin Refused och hela Straight Edge-rörelsen bildades. Refused höll på till 1998 när de splittrades och Dennis Lyxzén startade The (International) Noise Conspiracy och David Sandström valde sin egen och minst lika spännande väg.Men vi bjuder på en riktig klassiker med Refused

2000-talet kom. TINC gjorde stor internationell karriär och 2001 gav Lisa Miskovsky ut sin debut. The Deportees blev en ny grupp att minnas. Och i TV 4 vann Daniel Lindström från Umeå det första Idol och fem år senare var det Tove Styrke från Umeå som gjorde störst avtryck även om hon inte gick till final.Nedan en makalös låt med just Deportees

I dag räknas också jämtarna Annika Norlin, Säkert! och Hello Saferide!, samt Patrik Backlund till Umeås väldig levande musikscen. Till Yran kommer Umeås senaste storheter Syket och Umeås kanske allra största pophopp 2011 Caotico.Men bakom allt lurar fortfarande den evige tonåringen, som lokaltidningarna kallade honom efter helgens Täfteå-festival, Dennis Lyxzén och hans nya svenskspråkiga Invasionen

Ja, jag hade kunnat lägga till ungefär 20 minst lika intressanta videoklipp med Umeåanknytning. Det är helt otroligt vad mycket spännande, nyskapande och inte minst bra musik som det har kommit från Umeå under de senaste 24 åren. Och Umeå har makalösa Scharinska Villan med inte minst Klubb Lennart och den så sköna skivbutiken Burmans Musik.Ja, i Umeå skulle man faktiskt kunna bo...
/cbj

Det är den 25 maj 2011. Jag är tillbaka i Örebro. Jag har inte sovit en enda natt i Örebro sedan januari 1980. 31 år är en lång tid. Men Örebro har varit en så viktig del i allt som bland annat ledde fram till att jag mot betalning kom att skriva om musik i nästan tre decennier och att livemusik fortfarande är bland det roligaste jag vet.

Jag växte upp i Karlskoga. En stad där det nu finns festivalen Putte i Parken. På min tid fanns det fylla i parken och dansband inne på Kupolen. Någon enstaka gång kunde vi glädjas åt uppträdanden, ja, de gånger det inte var Harry Brandelius eller Lill-Babs. Det kunde vara Björn Skifs och när Ulf Lundell och Nature kom var en höjdpunkt. Nature var för övrigt från Örebro och blev ett så bra rockband när en Mats Ronander direkt från högstadiet i Örebro kom in som sångare och Stanley Larsson lämnade Neon Rose för att efterträda Bosse Skoglund som trummis. Lasse Wellander från Nora var redan gitarrhjälte. Här är Nature med "Mystery Brew":

Det var i Örebro jag fick höra det jag ville höra. Min första punkkonsert i Sverige var Sex Pistols på Club Zebra i Kristinehamn sommaren 1977. Men på Stora Hotellet i Örebro hösten 1977 fick jag höra The Clash, en konsert hyllad av Thåström i hans ”Kort biografi med litet testamente”. Och på Konserthuset i Örebro var jag och Bengan på The Stranglers. Vi var inte så många i publiken och efter ett tag fick bandet upp de flesta på scenen.

En minnesvärd afton i Brunnsparken var det en double bill – John Cale i blodig slaktarrock och Ian Hunter´s Overnight Angels med Earl Slick på gitarr. En fantastisk kväll. En annan kväll i samma park var det Kal P Dal och Iggy Pop. Iggy spelade i en kvart och sedan avbröt han efter att ha fått stenar, fiskar med mera kastade mot sig.

På  Prisma var det de svenska banden. Några fullkomligt överjordiska kvällar med Ulf Lundell där jag hamnade i lokaltidningen  bredvid Lundell på en bild. Men ännu bättre på Konserthuset hösten 1979 med Ripp Rapp-turnén och Janne Andersson på gitarr. Den sista, senaste, konserten för mig i Örebro var för övrigt Ulf Lundells turnépremiär på Kär & Galen-turnén sommaren 1982. Magnus Ugglas ”Vad ska jag ta livet av mig för”-turné var lysande på Konserthuset och han var även kul tillsammans med brittiska Stadium Dogs i Brunnsparken.

Och så Power House där jag hörde Charles Brown med Hjärtslag och Rockmagasinet med en sanslös Ensamma Hjärtan-konsert. En parkfestival sommaren 1980 bjöd på en stor ny favorit med lokala Lolita Pop och sent omsider en klassiker där Ebba Grön kom så sent att arrangörerna fick fixa fram byggstrålkastare.Men Karin Wistrand och hennes Lolita Pop blev en följeslagare från Örebro genom en stor del av 1980-talet.Här är Lolita Pop live från 1983 med "Barrikaden"

Ett av de bättre lokala banden i Örebro hette Colt 45. Dom gillade jag verkligen. De ombildades senare till Kenneth & The Knutters. Ja, så kan det också gå.

Örebro är nostalgi. Länkarna vid artistnamnen ovan leder till recensioner från just de konserterna jag var på i Örebro. Recensionerna är skrivna av legendariske Nerikes Allehanda-skribenten Håkan Pettersson. Länk till Håkans sköna blogg ”Håkans Pop” hittar ni ute till höger.Och här har ni hans lista på Örebros största artister.

Tack Örebro – och då har jag ändå inte skrivit om varför Hjalmar-revyerna är så bra, alla föreställningar med Örebro-ensemblen jag sett och en massa annat som Örebros egen Miss World Mary Stävin. Det tar vi någon annan gång. Men jag avslutar med en stor, stor favorit hos några av oss lumpargrabbar på I 3 i Örebro i slutet av 1970-talet. Hon blev en stjärna via Hjalmar-revyerna och sedan teves Solstollarna. Hon var bara 16 år när hon började dansa på scenen med Hjalmar och vi dyrkade henne - Så förlåt alla popgenier och alla andra, men - Här är Britt Dahlén - i och för sig åtta år senare - från Solstollarna 1987, men ändå...:

/cbj
(PS - Det här är mitt Örebro - därför får ni vare sig Millencolin eller Jasmine Kara den här gången...)

Är på resa i norr. För första gången på över trettio år tillbaks i staden där jag föddes. Kiruna är sig likt. Lite mer Kebab än sist. Men gruvan, LKAB-kontoret, världens vackraste kyrka och Hotell Ferrum finns kvar, åtminstone till flytten av staden drar igång. Och om fyllan växer till på Mommas krog lär jag väl få se snart. Smockfullt på flyget med folk som vill till Ishotell och ut i vildmarken var det i alla fall.
I kväll ska jag se hockey med det Skellefteå som hälften av alla killarna jag brukade spela hockey med borta på Triangelvägen hamnade i. Tre killar från min gata i Kiruna spelade i elitserien med Skellefteå i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Ja, ja, själv flyttade jag söderut från Kiruna till Karlskoga och hamnade i samma skola som Bengt-Åke Gustafsson - men inte blev jag hockeyspelare för det...
För att fira återkomsten - att jag är tillbaks i födelsestaden- bjuder jag på några Kiruna-klipp
/cbj
Först självklart. Hjältarna från Tuolluvaara - The Shanes :


Sedan mer samtida hjältar i underbara Willy Clay Band:



Sedan en mer okänd men stark vissångare - Patrik Björnström med "Dödens Malm" från 2010:



Till sist lite whiskeydoftande gruvmusik med Tullamore Dew:

Om man sitter uppe på Klompen med en påse färska räkor. Då tittar man ut över en liten stad där det bor runt 9000 människor; i hela kommunen 3000 till. Då tittar man ut över Namsos -staden som under de senaste 40 åren avlat fram musiker som sålt över fem miljoner skivor i ett land där man totalt bara har fyra och en halv miljon invånare. Namsos är staden som är ett fenomen i den skandinaviska musikvärlden och som delar av Jämtland har betydligt närmare till än till Östersund. Ändå är Namsos väldigt okänd både som fenomen och stad hos oss…

Namsos ligger vackert mellan fjäll och fjord längst inne i Namsfjorden - där den kända laxälven Namsen har sitt utlopp. Vi talar om Nordtröndelag, ganska mitt i Norge. Namsos växte fram som exporthamn för träindustrin. För exakt 150 år sedan etablerades det första sågverket i Namsos och som mest var det elva stora sågverk igång – i dag är bara två kvar. Men träindustrin har också ställt till det för staden.
I juni 1872 var första branden när två småpojkar lekte med tändstickor i ett uthus. Inom några få timmar hade 80 procent av bebyggelsen blivit offer för flammorna. 25 år senare var det dags igen och bara tjugo hus och två sågverk stod kvar efter branden. Alla gånger byggdes staden upp snabbt igen. Tillgången på sågat trä var god. Men det var inte slut på eländet för Namsos. På Adolf Hitlers födelsedag, den 20 april 1940, gjorde tyskt bombflyg processen kort med staden och kvar var bara en rykande ruinhög. Om man pratar med äldre Människor uppe i Frostviken så är det många som minns den dagen när horisonten stod i lågor.
I dag är Namsos en  liten stad. Men man skryter gärna om att man har Norra Europas största och mest påkostade badanläggning i Oasen - ett badhus helt inbyggt i berget. Och tittar man på kommunens hemsida hittar man också bland sevärdheter något som kallas ”Rai Rai Enterteinment”beläget på andra våningen i stadens kulturhus. För en svensk ser det konstigt ut. Men för en norsk är det självklart – det är D.D.E:s supporterklubb där man kan köpa D.D.E.-souvenirer, skivor och i bästa fall möta en medlem i D.D.E.
Här är D.D.E. med sin första hit om hamnen i Namsos - "Vinsjan på kaia" med text och allt:

D.D.E. är de tjugo senaste årens största fenomen i den norska musikvärlden. Deras mest framgångsrika CD ”Det går likar no” har sålt i över 300 000 exemplar i ett land där det bara bor fyra och en halv miljon invånare. .I oktober 2003 firade D.D.E. tio år som artister med en bejublad konsert inför 8000 människor i Oslo Spektrum. På något sätt blev den konserten som Namsos slutgiltiga triumf.
-Jag är stolt över att min hemstad har fostrat så många kända namn, sade sångaren och dragspelaren Bjarne Brondbo när han introducerade de två gästerna Åge Aleksandersen och Terje Tysland.
Stärkt position
D.D.E:s framgångar har stärkt den position Namsos sedan några decennier har i norskt musikliv.
Det började en gång på 1970-talet med gruppen Prudence som gav namnet Trønderrock sitt första ansikte. Sedan kom Namsos och Trønderrocken att dominera norskt musikliv i några decennier.
Här kan vi höra Prudence i klassiska "Mild Grey Fog":

På  1960-talet var Namsos en ganska sömnig stad . Inte mycket engagerade folk – det viktigaste lär ha varit att man någon gång skulle lyckas slå Steinkjer i fotboll. Rockmusik var inget acceptabelt och knappast en tänkbart sätt att tjäna pengar på. Det fanns inga ungdomsgårdar och politikerna satsade inte på ungdomen. De som sysslade med musik hade en källare vid ett pannrum att öva i. Ur den miljön växte gruppen Prudence fram.
Det var svårt att bli profeter i sin egen stad. Prudence blev stora över hela Skandinavien; turnerade flitigt i Sverige och Danmark, och spelade bland annat inför 40 000 åskådare på Roskildefestivalen. Deras skivor sålde i allt större upplagor. Men när de kom hem och spelade på festplatsen på Namsos Martnan 1973 bestod publiken bara av 20 personer. Men något har hänt under de trettio år som gått.
När det senaste stora namnet från Namsos Askil Holm avslutade Namsos Rockfestiva lför snart åtta år sedan var konserten en jättesuccé
Men allt går tillbaka till Prudence.
 I Prudence fanns Åge Aleksandersen och Terje Tysland. När Åge gjorde sin första solo-lp på det multinationella storbolaget Polydor 1975 döptes den till postadressen till hemstaden ”7800 Namsos”. Och alla medverkande musiker var från Namsos. På den skivan sjöng Åge bland annat om att det var mycket långt från Namsos till Royal Albert Hall; en text som handlade mycket om betydelsen av att som musiker sikta lokalt och inte bara tävla med ”Rolling Stones og Slade”. Och Åge Aleksandersen blev sedan ett norskt fenomen med långt över en miljon skivor sålda under eget namn och till och med en jättehit i Sverige med ”Ljus och värme”. Terje Tysland har också gjort stor succé på egen hand med ett flertal hyllade skivor.
Hör Åges mest kända låt:

Runt Prudence fanns också Frode Viken – i dag låtskrivare och medlem i D.D.E.. Och D.D.E:s först skivor i början av 1990-talet producerade av Åge Aleksandersen och medlemmar i D.D.E. har varit och är med i Åges band.
Askil Holm; som gjorde storslagen CD-debut 2003 med ”Daydream Receiver”, har också en koppling till Prudence. Hans föräldrar var goda vänner till Jan Devik som började som roadie och sedan spelade både gitarr och bas i Prudence. Ända sedan han var tre-fyra år gammal kom Askil att besöka Devik och det var Devik som var den förste att lära Askil Holm att spela gitarr. Vid årsskiftet kunde Askil Holm tacka genom att på sitt eget skivbolag återutge Jan Deviks tjugo år gamla solodebut ”Spark”.

Hör Askil Holm live på NRK 2007 här:

- Namsos har kanske inte den allra mest spännande musiken att bjuda på rent uttrycksmässigt, men det har fostrats många spännande personer där. Och de sista tio åren har det dykt upp många bra band och nya konstellationer där Namsosfolk varit aktuella. Så på många sätt dyker Namsos alltid upp och blir ofta nämnt på olika sätt i media. Det är sånt som håller liv i myten om Namsos, sade Askil Holm i en intervju med Adresseavisa.

Namsos betydelse
Basisten i D.D.E. Eivind Berre har funderat på Namsos betydelse. I slutet av 1980-talet var han med och byggde upp Rockverkstedet i Namsos och där startade både D.D.E. och Askil Holm.
-En orsak till att så många från Namsos har lyckats kan vara att vi ligger lite utanför- på landsbygden. Som artist måste du ha en del egenskaper ,bland annat ett speciellt självföretroende. I en liten stad som Namsos är det enkelt att stick fram huvudet. Men många har flyttat från Namsos och önskat ting som är omöjliga i Namsos. Men i D.D.E. hade vi från starten en önskan om att bo kvar i Namsos; även om det varit mycket enklare för oss i Trondheim, säger han till Adresseavisen.
Och visst flyttade många från Namsos. Men Åge Aleksandersen återvänder regelbundet till Namsos; från sin bostad i Trondheim, när han spelar in sina skivor. Och Askil Holm, som också numer bor i Trondheim, har en egen musikstudio i Namsos.
Namsos är en vacker stad. Och den är väl värd ett besök oavsett om man kommer söderifrån på den av D.D.E. så omsjungna ”E 6” eller österifrån efter vägen från Gäddede .
Hamnen är kanske inte vad den varit. Men om man ser ut över den  bör man ha med sig D.D.E:s  genombrottssång ”Vinsjan på kaia”; sången där gruppen sjunger att Beatles aldrig gjorde musik som lät lika vackert som ljudet från hamnen. Färska räkor är heller aldrig fel och som den här artikeln redan uttryckte det från början så bör man äta dem en solig dag uppe på Klompen – Namsos stadsberg 114 meter över havet – givetvis också omsjunget av D.D.E. i sången ”By´n æ bor i”: ”Kinn mot kinn ska vi sett oppå Klompen/ og sjå  på at sola går ned…”.

Inte ett spår i Sverige
Men i svenska skivaffärer hittar man inte längre nya skivor av Åge Aleksandersen eller D.D.E. En del äldre skivor finns kvar i lager på sina håll. Men Namsos-fenomenet är i stort sett okänt i Jämtland trots att vi bor så extremt nära. Nätbutiken CDON säljer norsk musik på sin svenska sida.
Mer sentida band från Namsos som har varit Dadafon, Quintrophenia och Null$katte$nylterne. De senare var på Storsjöyran 2006. Hör dem här:
  Och i bandet Grannes möter vi den andra generationens Trönderrockare med ättelägg till gamla storheter som blivit framgångsrika på egen hand:

 Så det ser ut som att det kan bli flera decennier till med musik från Namsos i Norge. Kommunalt har man satsat på musiken. Namnet Rock City är etablerat och det finns en inomhusgata med skivomslag från stadens band.
Tack vare musiken har Namdalingarna  något att vara stolta över - även om det påstås att det fortfarande finns föräldrar i Namsos som skrämmer sina barn med att Prudence ska komma och ta dem om de inte uppför sig….
För jämtar och härjedalingar är Namsos ett trevligt utflyktsmål på lagom avstånd. Och om man åker dit så kan det ju vara bra att känna till Namsos betydelse…
/cbj