Älskade SVT
Vi vet att ni väntat - men här är hon!
Men vi tackar våra kära Facebook-vänner Peter Fransson, ibland går han ut på stadens gator med efternamnet LeMarc, och Peter Hallström, som när han inte spelar med vår väninna Kim Richey skriver en och annan låt för prinsessbröllop, långliggarrekord på Svensktoppen och annat, för att vi äntligen blivit upplysta.
Självklart vill ni vara med i Belindas Fan Club. Den finns på Facebook.
Först visar vi Belinda ensam och sedan när hon kompar sin gode vän Borat med en låt som borde framföras på alla bröllop. Long Live The Keytar...
Årets rockbukett
Grande Roses
”Hide” (EMI/Capitol)
PPPPP
”Äntligen, du” stod det i det korta men kärnfulla mailet som sångaren, gitarristen och låtskrivaren Göran Messelt Andersson skickade till mig när ”Hide” dök upp på Spotify.
En helt vanlig tisdag någon vecka senare med lunginflammation i kroppen som en mollstämd 12 taktsblues prickade jag Tingshuset öppningstid, för att vara bergsäker på att få lägga mina händer på ett vinylexemplar av en av årets absolut bästa utgåvor.
Som jag/vi/dom har längtat efter den här releasen! Och ett tag trodde jag/vi/dom till och med att den aldrig skulle dyka upp.
Men Göran och gitarristen Johan Törnqvist har tack och lov med tiden sakta men säkert upptäckt att de är ler och långhalm och ett par musikaliska själar som tillsammans är TNT.
Med Magnus Eklund, gitarr, Erik Berg, bas och Emil Karlsson på trummor är kvintetten idag faktiskt ägare till ett sound som inget annat band på vårt klot har.
Visst finns det influenser. Men när dessa underbara outlawrockare vräker sig ut ur mina högtalarna med sin, som de själva säger post-apocalyptiska rock, så blir känslan oerhört svår att beskriva i ord.
Men på bandets hemsida kan man läsa att spelar klassisk rock och att man lirar den högt.
Det är egentligen allt man behöver veta, för alla bitar ramlar omedelbart på plats när resan från ”Go Home” till avslutningsspåret ”Follow The Lights” är igång Grande Roses "Hide".
Enda felet med ”Hide” är att den bara innehåller sex låtar.
För har man följt G.R. irrfärder fram till det sanslöst rättvisa skivkontraktet med EMI så vill man bara ha mer.
Och det finns säkerligen en hel del material på hög från Messelt Andersson, och kanske även från de övriga fyra?
Det är bara att hoppas att managementet runt Grande Roses har förstånd nog att omgående ge kvintetten möjlighet för att spela in den där länge efterlängtade fullängdaren.
Liknande artister: Finns egentligen inga. Men G.R. tycker själva att Gun Club, Union Carbide, tidiga Springsteen, norska Madrugada och Sisters Of Mercy funkar om man nu måste nämna sånt som påminner.
Björn Bostrand
I´m not blonde and I´m not....
Förståelse för blått gräs...
Jag tycker att detta är lysande. Skådespelarna Danny Pudi och Monica West bidrar i högsta grad till att regissören Adam Reid fått till en riktigt bra video.
"The Understanding" med sin tänkvärda text kommer att ingå på det kommande tredje albumet med Jones Street Station. Kika gärna in på deras hemsida.
/cbj
Magi med Vlautin och vänner
Har haft förmånen att lyssna på Richmond Fontaines nya album ”The High Country” i några veckor nu (Tack, Liza på Border som så många gånger förr!)
På måndag är det dags för release och med facit i hand så är det bara att på nytt buga och tacka Willy Vlautin och kompani för den granna uppvisning mitt emellan den alternativa countryn och indierocken.
”Lost In The Trees” är en av många killers på albumet.
Bara att investera i helheten i ett eller annat format.
/Björn
Sommarens snyggaste video! Näst sista dagen i augusti.
Ja, vi kanske hypar upp Gripka en aningen.
Men varför skulle vi inte? Karln är ju fantastisk.
Och när hans musik flätas samman med vackra svartvita bilder då är det nästan så en liten tår kryper fram i ögonvrån.
Vackert var ordet!
/Stefan
USA - Ukraina 0 - 1
Ärligt talat kan jag inte höra originalet längre utan att börja nynna med stark ukrainsk brytning...
/Stefan
Utan grenadin...
Annie är en multiinstrumentalist som behärskar det mesta. Innan den egna karriären turnerade hon med Sufjan Stevens band.På soundtracket till "New Moon" sjunger hon med Bon Iver.
Sent i går kväll besökte Annie Letterman och framförde "Cruel" från det kommande albumet "Strange Mercy". Albumet som blir hennes tredje släpps den 13 september.
En svensk Chrissie...
Frida har en bra och rolig hemsida där man kan lyssna och titta. Klicka här.
Upptäck Frida Selander. Och gör det nu!
/cbj
Lennarts Galleri 53 - Linda missar inte....
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Förra veckan släppte vi fram Lasse Winnerbäck. Logiskt nog blir det därför Miss Li den här veckan. De två är duon vars röster med "Om du lämnade mig nu" har skapat en av de allra största svenska låtsuccéerna någonsin. Låten blev årets låt 2007 på både Grammisgalan och Rockbjörnen.Om två veckor är det fyra år sedan låten släpptes som singel. I juli i år passerade Linda & Lasse 200 veckor på Svensktoppen.En helt ofattbar framgång. Men det är en sång som griper tag i alla och det beror väldigt mycket på Miss Li´s röst.
Miss Li heter egentligen Linda Carlsson och kommer från Borlänge. I juli nästa år fyller hon 30 år. Hon debuterade under eget namn hösten 2006 med sin mycket egna pianopop. Senaste albumet heter "Beats & Bruises" vilket bland annat syftar på att Miss Li arbetade så mycket att hon blev sjuk.
Bilden ovan är ett vackert porträtt av en väldigt gripande sångerska.
/cbj
Obama, can´t you tell? Obama, can´t you tell...?
Det här med politik kontra musik och även annan konst är knasiga saker...
Men Obama verkar ju vara en skön snubbe, helt enkelt. En sån där kille man vill hänga med på en efterfest klockan 5 på morgonen och prata om allvarliga saker. Som Levi Stubbs, vad som hände med Motown egentligen efter 1968 och Steve Jobs inflytande i databranchen...
Kanske inte är så konstigt att jag gillar Obama. Han har sin födelsedag en dag för mig, vilket innebär också att vi har samma mån-födelsedag.
Men det är ju på det andliga planet.
I stället skulle vi nog mest hänga i soffa över några thailändska cigg (som har en bild på en stor ful tumör på framsidan) som vi snott av Mogge och några vinpavor vi snott av Jonasson under hans senaste utställning.
Vad Obama vill, rent politiskt har jag ingen aning om. Jag bryr mig hellre inte. Enligt ryktena vill han ha en bra sjukvård som liknar den vi har, men går tvärtemot vad vår egna Mitt Romney, Christer Siwertsson, vill ha.
Men jag vet inte. Jag bryr mig inte.
Jag vill helst bara hänga med Obama och lyssna på en herrans massa musik. Så som Bobby Womack och Chi-Lites.
Jag tror han skulle gilla det!
Grattis i efterskott Obama!
Och är det så att ni hittar något politiskt i mitt val av låtar, så är det (naturligtvis) helt och hållet en ren slump... Vi skålar bara vidare och sjunger:
"I know you'd like to thank your shit don't stank
But lean a little bit closer
See that roses really smell like boo-boo..."
/Stefan
Campbell tar farväl
Han har gett ut 54 studioalbum sedan debuten med Green River Boys ”Big Bluegrass Special” (1962).
I morgon kommer nummer 55, ”Ghost On The Canvas” som också blir det sista för den idag 75-årige Glen Campbell.
Under sin 50 år långa karriär har han sålt 45 miljoner plattor och är en legend som byggt broar mellan country och pop med odödliga låtar som exempelvis ”Wichita Lineman”, ”Gentle On My Mind”, ”By the Time I Get To Phoenix” och ”Rhinestone Cowboy” för att nu bara plocka ett fåtal ur katalogen.
Förra sommaren berättade Campbell att han fått diagnosen alzheimer och därför bestämt sig för att göra bokslut och ta farväl av musikbranschen med ett album och en längre avskedsturné.
På plattan samarbetar han med en mängd musiker som Paul Westerberg, Jakob Dylan. Chris Isaak, Billy Corgan, Brian Setzer, Robert Pollard (Guided By Voices) och The Dandy Warhols.
Albumet är en given fortsättning på hyllade ”Meet Glen Campbell” ”(2008) där han visade att hans okopierbara sångröst aldrig låtit bättre.
Att den inte är ett dugg sämre tre år senare kan man höra i titelspåret som är skriven av Paul Westerberg. Obs! Recension av albumet kommer inom kort.
/Björn
Le Big Mac
Det har aldrig varit bra att vara för stor. Ett exempel är när Andres Lokko hyllade Manic Street Prechers i början, innan de blev för populära. Då gillade inte Lokko Manics längre. Trots att James Dean Bradfield förskönade både låtskrivandet och sitt gitarrspel. Mysteriet med Lokko är dock att han fortfarande ändå gillar ELO...
Hur som helst, Bradfield är en stor beundrare av Lindsey Buckingham. Och på sätt och vis är FLeetwood Mac Lindsey Buckingham. Trots det blev plattorna Fleetwood Mac och Rumours lite för stora för att kritikerna skulle vara helt nöjda. Under 1990-talet fick Fleetwood Mac äntligen den respekt som de alltid förtjänat. Men då var inte Buckingham med i bandet. I stället hade man ersatt honom med TVÅ gitarrister, Billy Burnette och Rick Vito. Och Fleetwood Mac var synnerligen ointressanta. Fram till 1997. Då lyckades Stevie Nicks och Mick Fleetwood tjata med Buckingham igen. Och återkomsten kom på Bill Clintons valkampanj, eftersom Clinton var ett stort fan av Mac och låten "Don´t Stop" var den han använde i kampanjen.
Jo, jag vet att Fleetwood Mac var ett högt respekterat bluesband i början. Och att bandet nådde sin dåvarande höjdpunkt med Peter Green i spetsen. Men för mig var det popbandet Fleetwood Mac som kom att sätta sig fast i hjärtat. Framför allt Stevie Nicks låtar och Lindsey Buckinghams gitarr och produktion.
Fleetwood Mac Kanske bästa album är Rumours eftersom den är så genial i sin smått desperata framtoning. Och mer känslomässigt laddade låtar får man leta efter. Så kan det gå om man bildar band med två par. Fråga Abba. I längden orkar man inte.
1987 var det nogh för Buckingham. De hade just haft en megahit med plattan Tango In The Night och inför den stundande turnén så hoppade Buckingham av. Då gjorde att han och Stevie Nicks rök ihop handgripligen utanför Stevie Nicks hus i Beverly Hills. Efter det pratade de inte med varandra på nästan 10 år.
Så för att sammanfatta det hela, så kan man säga att Fleetwood Mac utan Lindsey Buckingham är betraktat som skräp. Medan Fleetwood Mac med Lindsey Buckingham är kult. Vilket är lite orättvist eftersom Stevie Nicks och Christine McVie skrev minst lika bra låtar. Men det var i kombination med Lindsey Buckinghams roll som producent som deras låtar kunde lyfta ordentligt. Plattorna Fleetwood Mac, Rumours, Tusk, Mirage och tango In The Night är stor popmusik med Lindsey Buckingham som huvudarkitekt. Även deras senaste Say You Will är en liten undanskffad pärla. Lyssna bara på Stevie Nicks i Throw Down och Say You Will så fattar ni vad jag menar.
Fleetwood Macs sound är mest baserat på Lindsey Buckinghams gitarrspel.
Där av kommer här en lite lektion av Buckingham själv, producerat av Guitar World.
Så det är bara att plcoka fram guran och plocka med i Landslide (skriven av Stevie Nicks).
/stefan
Dagens kap...
Janne Lucas Persson - Vilket CV !
Min hjälte blev han när han var med på Pugh Rogefeldts svar på Dylans Rolling Thunder Revue. "Ett steg till" var en lysande turné och Janne Lucas Perssons "Funderingen", en låt om miljöförstöringen som var aktuell redan då 1974, är en av topparna tillsammans med Magnells "Påtalåten". Tyvärr finns inte Janne Lucas bästa låtar på Youtube. Men här kommer hans cv med melodifestivalsslåtarna från 1980 och 1981 inlagda. I kväll den 27 augusti spelar Janne Lucas Persson med Kjell Andersson Band på Captain Cook - fritt inträde!
/cbj
Kort historik Janne Lucas Persson
1947 – Föds som Jan Persson i Göteborg
1953 – Får sitt första piano. Spelar in första skivan med piano och dragspel.
1955 – Spelar piano och dragspel i radions ”Barnens brevlåda” med Sven Jerring
1966 – Göteborgs-bandet ”Lucas” vinner Nalens popbandstävling och får kontrakt med Stikkan Anderssons bolag Polar.
1967-”Lucas” vinner Sveriges Radios popbandstävling. Släpper LP och får jamma med
Sammy Davis Jr i Göteborg.
1971-Stikkan Andersson sätter in Janne Lucas som kapellmästare på Ted Gärdestads och Lena Andersson gemensamma turné.
1973 -Janne Lucas spelar piano på Pugh Rogefeldts klassiska LP ”Pugh On The Rocks” och Janne Lucas Band släpper LPn ”Grand Piano” på Metronome.
1974 – Pugh Rogefeldt sätter samman sin motsvarighet till Bob Dylans Rolling Thunder Revue och kallar den ”Ett steg till” och med på den rikstäckande turnén är Janne Lucas, Ola Magnell m fl. Turnén blir ett av de mest framgångsrika svenska dubbelalbumen någonsin och Janne Lucas ”Funderingen” är en av de bästa låtarna.
1975-Janne Lucas Band turnerar med Jerry Williams
1976-1988 – Janne Lucas är huspianist i SVT:s ”Vi i femman”under tolv år och turnerar med eget band.
1980 – Janne Lucas blir tvåa i svenska uttagningen till Schlagerfestivalen med ”Växeln Hallå Hallå”. Vinner gör Tomas Ledin med ”Just nu”. Släpper tre instrumentala album i Japan.
1981 – Janne Lucas blir trea i svenska uttagningen till Schlagerfestivalen med ”Rocky Mountain”.
1985 – Startar rockskola för ungdomar och gospelkör hemma i Onsala. Kören turnerar under många år framåt runt i landet, i Europa och till Kanarieöarna och släpper två album
1987 – Börjar mångårig karriär som fältartist. Fortsätter turnera och spela runt i Europa.
1998 – Börjar åka runt och hålla gospelrockseminarier med körer runt i landet. Det håller på än.
2004 – Domare och biträdande programledare i P 4- musikfrågesport ”Klang i Bygget”.
2009 – är med i SVT:s ”Dobidoo”
2010 – Spelar första gången med Kjell Andersson Band AHO på Verkö slott och ett mer än fullsatt Captain Cook i Östersund. Spelar in låtar med bandet inför ny skiva.
2011-Tillsammans med Little Gerhard på spelningar i Thailand. I april släpps nya albumet ”Come and sing a song”. Spelning med Kjell Andersson Band AHO inför en begeistrad publik på Verkö slott. Spelningar i Sundsvall och Östersund
Innan vi kände Melissa
I dag bjuder vi på två spår från kommande albumet. Dagsfärska "Under löven" och så titelspåret "Innan jag kände dig" i en liveversion direkt från studion.
Det enda vi saknar är egentligen en spelning med Melissa Horn i Östersund igen. Det finns ju en så lämplig ledig dag mellan Umeå och Trondheim.../cbj
...apropå Gripka och Östersund
... och här har ni ett underbart akustiskt klipp med Israel Nash och New York-punkarna The Fieros som kompar Gripka på Marité i Östersund den 22 september.
Vågar ni verkligen missa det giget?
/Björn
Alvedon, gurgel & Bottle Rockets
Förkylning, feber och en djävulusiskt irriterande rethosta på nätterna ha jäckat mig i olika grad de senaste två veckorna.
Just nu är jag inte i arbetsform och försöker bota mina åkommor med en mix av outlaw country och roots rockarna The Bottle Rockets från St. Louis, Missouri, Alvedon och gurgelvatten.
Alla bidrar med sitt, men det går trögt.
Bottle Rockets självbetitlade debut från 1993 och ”Brand New Year” (1999) finns inte i Spotifyarkivet
Därför bidrar jag med spellistan The Bottle Rockets "Bottle Up – Some Of The Best" som är ett favoritplock från några andra album i deras diskografi som jag tycker att fler borde ha koll på.
Kanske funkar den som lindring för någon annan i samma situation?
/Björn
På onsdag - Ny live med Israel Nash Gripka från våren 2011...
Lyssna på tre låtar från liveskivan inspelad våren 2011 här
Köp biljetter till IF Popgenis, Rootsy Lives och Marités konsert med Israel Nash Gripka på Marité i Östersund den 22 september 2011.
Biljetter säljs via Cityshop/Ticnet. Köp biljetter här
Förband: Björn Gidlund.
Restaurang Marité har öppet från 18.00. Konsertstart 20.00. Israel Nash Gripka med band kliver på strax efter 21.00.
Restaurang, Bar och DJ Popgeni hela kvällen.
En kväll som inte bör missas...
Här kan ni beställa nya liveskivan från Rootsy för endast 99 kr. Klicka här.
The Thin Ice
Jag har på sista tiden laddat min ipod med plattor av America och Pink Floyd för att äntligen sätta mig in deras musik. America gick sådär... Jag återkommer med det.
Däremot är jag numer helt såld på Pink Floyd.
Är nog den sista i världen, men det skiter jag i.
Förr tyckte jag mest att det lät som ljudcollage, men nu äntligen fattar jag hur det hänger i hop.
"Dark Side Of The Moon" är nog en av världens bästa plattor.
"Wish you Were Here" är troligen en av världens bästa låtar.
Och att jag inte upptäckt "The Wall" tidigare är märkligt.
Så eftersom bloggen speglar det jag lyssnar på just för tillfället, så måste ju även Pink Floyd vara med.
Vill slå ett extra slag för "Meddle" och "Animals" som kom lite i skymundan. Fantastisk musik som får dagarna att springa förbi.
Söker just nu efter filmen "The Wall" med Bob Geldof i huvudrollen. jag kommer i håg att jag såg den för 10 år sen ungefär, men nu vill jag se den igen. Tack och lov för klippen på youtube.
Anledningen till att jag fastnade i Pink Floyd var en av de där bloggtjejerna i aftonbladet som totaldissade Roger Waters som gammal gubbe.
I dagens medievärld är det fullt ok att fortfarande diskriminera ålder. Speciellt fortfarande musikaliskt aktiva mäns ålder.
Därför är jag glad över att den bästa musiken är tidlös. Texterna är tidlösa. Vi brottas fortfarande med samma problem. Problem som en del blogg/krönikörer fortfarande inte fattat finns. Utan inbillar sig att de lever i en slags stockholmsdröm med två timmars bloggjobb om dagen, fika med hunden i 7 timmar och klubbande på stureplan resten av den vakna tiden. Då behöver man inte lyrik, poesi eller annat fjant. Då kan man göra som vår nöjesminister Lena som vill kalla kultur för underhållning.
Det är ett stickprov av den värld vi lever i idag. Och där behövs Pink Floyd, John Lennon, Miles Davies, Janis Ian och Joni Mitchell fortfarande. Över 30 år efter sin "storhetstid".
/Stefan
Äntligen...
... har ett av de absolut bästa banden oavsett vart man vänder blicken fått det där skivkontraktet man är så oerhört värda.
Grande Roses sexspårare "Hide" är magiskt bra och Göran och vänner har en magnifik musikalisk profil. "Follow The Lights" är avslutningsspåret.
/Björn
Lyckliga nu....
Den 11 oktober kommer det äntligen nytt från Ryan Adams. Då släpps albumet "Ashes & Fire". Här nedan kan ni få höra det kommande albumets tionde och näst sista spår "Lucky Now":
Lucky Now by ryanadams
Och här nedan ett smakprov från när Ryan i april i år i Los Angeles bjöd på livepremiär av ett antal av det kommande albumets låtar. "Dirty Rain" är det första spåret på "Ashes & Fire":
"Danskar kan inte göra musik..."
Själv ligger jag lite mittemellan. Aqua och MLTR är kanske inte de bästa representanterna för dansk popmusik. Men rätt som det är dyker det upp något siktigt svängigt.
Som Junior Senior. En one hit wonder som 2002 tog över världen i ett par minuter med "Move Your Feet".
På brittiska Top Of The Pops så framförde bandet låten i singback. Vilket hörs tydligt på de dansk-engelska uttalet av de två körtjejerna. Men framför allt, hade trummisen en Bob Hund-tröja på sig.
Danskar kan ha bra smak de med...
Lite onsdagseftermiddagspartynostalgi med ett band som lyckades kombinera bra smak med hitlistedisco!
/Stefan
Aussiescenen lever 13
Det händer en massa musikaliska saker på andra sidan klotet som vi här uppe inte har en susning om.
Som exempelvis helcoola och högljudda trion The Vasco Era.
/Björn
Bad As Me
Tom Waits funderar i dag över upphovsrätt inför sitt nya skivsläpp den 25 oktober. Under det funderar Kakmonstret på något helt annat...
R.I.P. Jerry Leiber(25 april 1933 - 22 augusti 2011)
Nytt från Marina & The Diamonds
Just nu släpper hon en ny låt i veckan via sin hemsida och twitter. Just i dag kom "Radioactive". Officiell utgivningsdag är först den 3 oktober. Men alla som gillar tjejer från Wales räcker upp en hand...
Popgeni & Rootsy Live presenterar stolt:
- Per Bjurman, Aftonbladet(augusti 2011)
Tom Skjeklesaeter, Verdens Gang 5/6
-KELLY DEARMORE – TWANGVILLE
Restaurangen serverar middag kl. 18.00 för konsertgäster.
Lennarts Galleri 52 - För snäll för ett...
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Vi har tidigare publicerat ett porträtt av Lars Winnerbäck i Lennarts Galleri. Det var en gammal bild. Senast Lars var på Storsjöyran sökte han själv upp Lennart Jonasson och bad att få en ny bild tagen. Han ville inte se så snäll ut längre, sa han.
Ja, resultatet ser ni ovan. Inte direkt någon typ man blir rädd för att möta. Nej, snällhet är underskattat. Och är man så stor som Lars Winnerbäck är, med hela turnén i höst utsåld utan någon marknaadsföring att tala om och trots extrakonserter i mängder överallt, så är det nog extra bra att vara snäll.
/cbj
Nedan från i våras:
Ingen berättade för mig...
Och så lägger vi till deras "Nancy Lee" från oktober 2010. Helt filmad av en iphone 4 för övrigt. Det har blivit billigare att göra videor - men man måste ha många polare...
Till sist från Jools Holland i april i år. Jösses vad det svänger...
/cbj
Magazinet nr. 6
Kurt Cobains exflamma Mary Lou Lord, och därför naturligtvis Courtney Loves hatobjekt nummer ett, frontade Sound Affects no. 38, våren 1998.
Man skickade till och Pierre Hellqvist med flyget till New York för att träffa ”den traditionella amerikanska gitarrpopens främsta hopp”, som man uttryckte det.
Mary Lou's debutalbum ”Got No Shadow” från samma år är en riktig pärla på ämnet, men tyvärr så blev det inte så mycket av med ”gitarrpopens främsta hopp.
Man firade också tioårsjubileum med det här numret och greppade utan minsta lilla skyddshjälm den minst sagt svårlösta uppgiften när magasinets 11 medarbetare skulle plocka ut sina 25 favoritalbum mellan åren 1988-1997.
Varken svenska Grand Tone Music eller brittiska Rialto självbetitlade album, som fick toppbetyg på recensionssidorna, finns på Spotify.
Så därför bygger jag 38:ans spellista Div. Artister "Sound Affects No.38" på Mary Lou Lord, som förresten ett tag lirade med Juliana Hatfields, och låtar från albumen som chefredaktören, ansvarige utgivaren och salige popgeniet John L. Byström menade var de bästa mellan 88-97.
Naturligtvis god lyssning och smakfullt botaniserande i arkiven.
/Björn
Ge den en chans...
För er som missat den.
En del har heller, helt enkelt, inte orkat igenom filmen om Bob Dylan.
Men I´m not there är en vacker och mustig film. Den kräver en hel del av åskådaren. Det är definitivt ingen film som man slötittar på. Man måste hänga med. 6 olika skådespelare gestaltar Bob Dylans olika personligheter. Och alla gör ett fantastiskt jobb. Inte minst Cate Blanchett som gör en fin Bob Dylan i skarven mellan den akustiske folksångaren Dylan och det elektriska pop och lyrikgeniet Dylan.
Så ge den en chans. Det är två timmar ren filmkonst som leker med ögat. Ett färgsprakande fyrverkeri i popkonst.
/Stefan
Samma sak händer i morgon...
/cbj
Månsken i augusti
Ingenting är längre som förut
Månen hänger tyst i himmelns hus
Det är tid att ge sig av
Tid att göra slag i sak
Ser på mig i spegeln där jag står
Förvånansvärt befriad från igår
Det är tid att ge sig av
Och det ska bli så underbart
Nej aldrig tillbaka finns inget jag saknar
Ja tro mig jag vet vad jag gör
Var inte rädd jag är här hos dig
Ingenting har ändrat sig
Troget ska jag vänta dig
Som ett månsken i Augusti
Var inte rädd jag är här hos dig
Jorden må förändra sig
Jag är fast och full i tron till dig
Som ett månsken i Augusti
Månsken i augusti
Samlar mina saker för att gå
Litet sting av vemod känns ändå
Men jag ångrar ingenting
Jag måste våga ge nånting
Nej aldrig tillbaka
Finns inget jag saknar
Ja tro mig jag vet vad jag gör
x2
Var inte rädd jag är här hos dig
Ingenting har ändrat sig
Troget ska jag vänta dig
Som ett månsken i Augusti
Var inte rädd jag är här hos dig
Jorden må förändra sig
Jag är fast och full i tron till dig
Som ett månsken i Augusti
Månsken i augusti
Jo, det här är Lena Philipssons klart bästa låt
/cbj
Indiansommar
Söndagseftermiddagar tenderar att bli smått melankoliska. Vet inte varför. Om det är en slags uppladdning inför veckan, eller vad det är. Men helst trivs jag om jag aktiverar mig på något sätt under förmiddagen. Tennis, Simmning, gymmet, cyckling, curling, vad som helst utom löpning för det är så förbannat tråkigt. Sen efter en dusch är det dags för matlagning och sen bara pösa ihop med en påse onyttigt, gärna friterat, och kolla på gamla filmer, serier eller vad som helst med John Cleese.
Under de här timmarna flödar musiken från alla håll och kanter. Och tre låtar som jag kom på mig själv att nynna på in i skallen i dag, var dessa tre.
Craft Spells, från Stockton i Kalifornien, kom med sitt debut album "Idle Labor" i mars. De har helt och hållet förlorat sig själva och sitt sound i 80-talets pop. Med ringade gitarrer i bakgrunden sjunger sångaren Justin Paul Vallesteros små, små sköra melodier som låter så bräckliga att de kan går sönder vilken sekund som helst. När jag hörde den första gången på en av LT-Mattias spellistor så stannade allting upp.
Alla fans av Joy Division kan nog känna igen vissa likheter mellan Justins sångröst och Ian Curtis.
Kolla upp "Idle Labor"!
Fin pop, utan gränser.
R.E.M har väl alla hört och sett. Och deras "Perfect Circle" är en lite bortglömd pärla. Men också en singel som fansen vårdar ömt.
M.Ward är ena halvan av She & Him. Him-halvan. 2007 gjorde han en rasande snygg cover på Daniel Johnstons "To Go Home". Men jag upptäkte aldrig låten på riktigt förrän Patrik Backlund gjorde en ännu bättre cover, när han spelade på Tingshuset i våras. Och jag har inte fått ur låt-fan ur skallen än.
Ta vara på de sköna sensommardagarna.
/Stefan
Kommer någon ihåg …
… amerikanskan Jesse Sykes?
Som likt fågeln Fenix bildade bandet Jessy Sykes & The Sweet Hereafter ur spillrorna av americanagrupperna Whiskeytown och Hominy.
Tillsammans med gitarristen Phil Wandscher så kompleterade Jesse bandet med violinisten Anna Maria Ruljancich, trummisen Kevin Warner och basisten Bill Herzog.
Debuten ”Reckless Burning” (2002) och uppföljaren ”Oh, My Girl” (2004) lovordades i musikpressen men var aldrig i närheten av det genomslag som de är värda i de breda leden
Jesses Marianne Faithful rökiga röst trollbinder och The Sweet Hereafter är ett grymt grannt och följsamt kompband till Sykes tempomässigt underbart rogivande folk, americana och countryunk.
Av någon oförklarlig anledning så finns inget av albumen på Spotify.
Så för att noviserna på ämnet ska få koll så blir det istället Jesse Sykes & The Sweet Hereafter, "Like, Love, Lust And The Open Halls Of The Soul" (2007) som bildar spelista och referens.
Och faller ni pladask för den egensinniga pärlan så är det bara att sätta igång jakten på de båda föregångarna som båda är snäppet värre.
Inte för att jag kommer att göra det till en vana i framtiden i "kommer någon ihåg" köret. Men är det någon som känner igen vinylen, framsidan, som Jesse vilar så elegant på?
/Björn
/Björn
Aussiescenen lever 12
De fyra tonårssystrarna Amy, Hannah, Sarah, and Holly Findlay från Darraweit Guim, en liten stad i Victoria, Australien har fått full fart på karriären efter sin spelning på Glastonbury festivalen i juni.
Kvartetten som började träna på sina respektive instrument sent 2006 och en månad senare startade ett band är inte längre bara en jättesnackis down under.
Och man kan inte säga annat än att äldsta syrran Amy har en fantastisk rockpipa och att de som band knappast skämmer ut förebilder som Led Zeppelin, Frank Zappa och Jimi Hendrix (de måste bara ha snöat in på mamma & pappas vinylsamling).
Debutalbumet lär vara på gång i Aussieland.
/Björn
Patti Smith
Sedan det fina tillkännagivandet av att hon fått Polarpriset 2011:
Och till sist från 1976 och Old Grey Whistle Test "Horses" och "Hey Joe".
Läs underbara "Just Kids", som nu finns i pocket, och lyssna på Patti Smith.
/cbj
Radiohead från källaren
Vinylkällaren 44
The Rubinoos
”Back To The Drawing Board” (Beserkley) 1979
Amerikanska independent etiketten Beserkley hade alltid nerdragaren ”home of the hits” printad på sina plattor. Och visst låg det massor av sanning bakom det påståendet även om deras artister sällan nådde högt upp på försäljningslistorna.
Men det berodde nog mest på att jätten Warner aldrig hade vett att marknadsföra namn som Greg Kihn Band, Jonathan Richman & The Moderna Lovers, Tyla Gang och The Rubinoos och deras exemplariska uttryck på rätt sätt.
The Rubinoos, Jon Rubin, Royse Ader, Donn Spindt och Tommy Dunbar var en exemplarisk powerpopkvartett som alltid satte tydliga melodier och stark stämmsång i främsta rummet.
The Rubinoos "Back To The Drawing Board" var deras andra fullängdare i konsten att skapa popmagi inom tre minuter. Så det är bara att kasta sig över Spotylistan som innehåller de elva låtarna på originalvinylen, plus fyra bonusspår.
Plattor har fortsatt att komma under 2000-talet med gruppen. De båda senaste ”Automatic Toaster” och ”Biff Boff Boing!” är utmärkta bevis på att Jon, Tommy, Al Chan och Donn fortfarande vet hur man gör.
Rubinoos firar 40 år som popband i år och powerporänderna verkar aldrig gå ur gubbkvartetten som kört sin uppskattade ”40th Anniversary Show” i USA under året.
Omgångens Hidden Treasure med sin minst sagt murriga baksida är a tough one.
Men jag vet att albumet finns i samlingen åtminstone hos en till av oss Popgenier.
Jag säger bara awesome guitarslinger.
/Björn
Sverige - Frankrike 0-0 (?)
Men vilka gjorde den bäst? Sverige eller Frankrike?
Jag vet redan vad Björn kommer att svara och vad Bengt Ola anser om saken... =)
/Stefan
Nytt från Deer Tick
“Man, you can practically smell the sweat and the beer! Shit, you may even hear a guitar or two break somewhere in there!,” “It’s got a little Exile, it’s got a little In Utero, it’s got a little Nilsson Schmilsson, but it’s 100% Deer-Fucking-Tick in our purest, and most carefree form.” Ja, så säger Deer Ticks John McCauley själv om sitt nya album.
Här kan ni gratis ladda ner "Miss K" från Deer Ticks kommande album "Divine Providence" som släpps den 25 oktober.
Deer Tick är:
John McCauley – gitarr,sång
Ian O’Neil – gitarr,sång
Chris Ryan – bas,sång
Rob Crowell – keys, saxofon,sång
Dennis Ryan – trummor,sång
Här är låtlistan för kommande Divine Providence :
The Bump
Funny Word
Let’s All Go to the Bar
Clownin’ Around
Main Street
Chevy Express
Something to Brag About
Walkin Out the Door
Make Believe
Now It’s Your Turn
Electric
Miss K.
This Darkest Day - fri för nerladdning
Chip Taylor var i Halden för att spela på Down On The Farm-festivalens lördag 23 juli. Men på fredag 22 juli inträffade de vansinniga terrordåden i Oslo och på Utöya och den galne högerextremisten mördade människor i mängd. Down On The Fram ställdes in. Men Chip Taylor som hela tiden fick berättat för sig vad som inträffat av Ida Jenshus satte sig ner och skrev sången "This Darkest Day". En sång han första gången framförde tillsammans med andra artister på den minneskonsert i Halden som fick ersätta festivalen. Sedan sjöng han också låten på Olavsdagene i Trondheim och i Steinkjers kyrka tillsammans med Ida Jenshus.
Nu är låten inspelad tillsammans med sång av Chip Taylor, Paal Flaata och Ida Jenshus. Eventuella vinster går till norskt centrum mot rasism. Här kan ni ladda ner låten gratis
Läs mer om låtens tillkomst här
Aussiescenen lever 11
Har inte kommit ur morgonrocken ännu och vad passar då bättre än att puffa för färska aussiekvartetten The Pajama Club.
Inte minst för att det handlar om en av mina stora musikaliska hjältars nya band.
Tillsammans med hustrun Sharon så har nämligen Neil Finn (ex. Split Enz, Crowded House), Sean Donnelly från Nya Zeeland och Alana Skyring (The Grates) slagit sina fina musikskallar ihop.
Debutalbumet ska släppas under september och bifogade smakprov sounds great, i mina öron.
/Björn
Vinylkällaren 43
Bill Nelson's Red Noise
”Sound On Sound” (Harvest/EMI) 1979
Tidigt 1978 släppte Be Bop Deluxe sitt sista album ”Drastic Plastic”.
Det efter att gitarristen och sångaren Bill Nelson, som till 90 % var lika med bandet, bestämde sig för att växla över från blues, poprock och glamrock soundet som hade format ett handfull personliga och fantasifulla fullängdare.
Red Noise blev experimentell new wave med ett elektroniskt sound, och även där blev Nelson stilbildande. Självklart var det omöjligt att helt sopa undan spåren från det förflutna, inte minst eftersom en del av låtarna skrevs under Be Bop Deluxe eran.
”Revolt Into Style”, ”Art/Empire/Industry”, ”Don't Touch Me I'm Electric”, ”For Young Moderns”, ”Stop/Go/Stop”, ”Furniture Music” och ”Radar In My Heart” är en utmärkt kompromiss mellan det som hade varit och nytänkandet.
Och det är fortfarande en spännande och lockande platta där ovan nämnda låtar byggs av skarpa melodier med vassa gitarrer, mekaniska syntar, knyckiga rytmer och Bill Nelsons karakteristiska vocals.
Bill Nelson's Red Noise "Sound On Sound" blev enda plattan i fullvuxet format för Red Noise, som också innehöll Andy Clark och brorsan Ian Nelson på syntar och keyboards, Rick Ford, bas, och legenden Dave Mattacks som gästtrummis på fyra av albumets 12 spår.
Men Nelson har sedan dess fyllt på med imponerade 43 album där han alltid gjort som han velat.
Omgångens H.T till höger är också elektrisk på alla sätt och viss, men på ett annat sätt än Bill.
Artist och albumtitel efterlyses.
/Björn
Thorogood hyllar sina hjältar
George Thorogood & The Destroyers
”2120 South Michigan Ave.” (EMI)
PPPP
Antingen så gillar man honom eller inte.
Fast egentligen har jag svårt att förstå att man tycka illa om den dynamiske amerikanske bluesrockaren och baseballfantasten.
Det har aldrig varit någon hemlighet att 61-åringen haft ett extra rum i sitt hjärta för allt som producerats på Chess-etiketten.
Att han nu ett 20-tal album in i diskografin väljer att hylla och tolka Muddy Waters, Howlin' Wolf, Willie Dixon, Chuck Berry och Bo Diddley känns bara så totalt självklart och verkligen på tiden.
Och det gör han naturligtvis på sitt alldeles självklara och oefterhärmliga sätt tillsammans med en svintight Destroyers där gitarristen Jim Suhler och gäster som Buddy Guy, naturligtvis gitarr, och Charlie Musselwhite, munspel, hjälper till att höja stämningen.
Ännu en coverplatta. Skittrist, tänker kanske en del av er. Men då har ni fel.
Men det blir aldrig trist med Thorogood vid rodret och en fifty fifty mix.
Han sätter eld på och rockar stenhårt i ”Going Back”, ”Seventh Son”, ”Let It Rock”, ”Mama Talk To Your Daughter”, ”Willie Dixon's Gone” och ”2120 South Michigan Ave. .
Det stilfulla och suggestiva gunget är den röda tråden genom ”Hi-Heel Sneakers”,”Spoonful”, ”Two Trains Running”, ”Bo Diddley”, ”Help Me” och ”My Babe”
Homerun på homerun helt enkelt.
En utsökt partyplatta för gästerna som vill twista sig halvt medvetslösa.
Liknande artister: Stevie Ray Vaughan, Johnny Winter, The Geogia Satellites, Bob Seger, Ted Nugent.
Björn Bostrand
This is birdland...
Ja, det låter mycket Neil Young om Israel Nash Gripka. Men på ett bra sätt. För framförallt finns det starka låtar. Lyssna bara på den här:
För övrigt så går det så där för Baltimores baseballteam. Men man vann ju sista matchen mot Detroit. OCgh i dag möter man Oakland, så för Bengt Olas skull så hoppas vi på seger.
För övrigt så tycker jag att var och en kan gå in på Spotify och kolla upp Israel Nash Gripka. Det är musik, som klippt och skuren för indiansommaren 2011.
Jag lovar.
/Stefan
Värt att kolla upp...
TIPS: Israel Nash Gripkas nya. Ett sensationellt vackert namn på en artist. Men verkligen inte bara. Gripka, en yngre Neil Young från Missouri i New York-exil, har med nya ”Barn doors and concrete floors” gjort albumet Ryan Adams, Jakob Dylan och kanske till och med Young (nuförtiden) bara drömmer om. Det är inspelat i en lada i Catskills-bergen, vilket säkrat rätt sorts jordiga The Band-känsla, men är producerats av Steve Shelley från Sonic Youth, vilket adderat en nerv den här typen av lantlig americana sällan rymmer. Sommarens album vid sidan av Gillian Welchs nya."
Kollar på Spotify och jodå, plattan finns där. Och den här gången har Bjurman helt rätt i sin hyllning....
/B-O
Popåret 1967
(Andy Warhol 1967)
Det var ett spektakulärt musikår i många avseenden. The Summer Of Love. Nerdrogade långhåriga snorungar i parker runt om San Fransisco, som sedermera började kalla sig hippies och skulle rädda världen med blommor.
En vacker tanke. En färgstark idé.
Nu blev det inte så. Nixon, Reagan, Bush och Bush kom emellan.
I England blommade mode som aldrig förr. Swingin´ London hade blivit ett begrepp. Twiggy var världens smalaste storstjärna på modellhimlen och allt Beatles rörde vid var stor konst.
Jag har ju gjort en rejäl djupdykning ner i Billboard-listornas historia. Och blivit fullkomligt bländad av alla låtar som kom under 1967.
Neil Diamond fick en hit med "Girl, You´ll Be A Woman Soon". En av mina absoluta favoriter tack vare Quentin Tarantinos Pulp Fiction och Urge Overkill. Av någon anledningen gjorde även Cliff Richard den 1970, men det glömmer vi. Urge Overkill i all ära, men Neil Diamonds version är svårslagen.
Sandy Posey var en sångerska från Alabama. Hennes röst är obestridligt countryinfluerad. Men låten "I´ll Take It Back" är i grunden en poplåt enligt gammaldags amerikansk tradition. "Ì´ll Take It Back" var Sandy Posey fjärde och sista hitsingel i USA. Strax efter henne kom en kvinna med en snarlik röst som kallade sig Dolly Parton.
Janis Ian var bara 14 år när hon (1965) sjöng in "Society´s Child" med Shangri-Las producent Gerorge Morton bakom spakarna. Låten hande om ett kärleksförhållande mellan en svart man och en vit kvinna, där den vite kvinnan tvingas hålla sig efter de normer som, samhället satt vid den tiden. Och gör då slut med mannen.
Ett ämne som var så kontroversiellt att radion först inte vill ta i låten med tång. Men när låten släpptes som singel för fjärde gången blev den en hit. 1967, året då normerna började ruckas ordentligt.
Det skulle dröja 9 år innan Janis Ian fick sitt ordentliga genombrott med "At Seventeen". Men hon är och förblir en av de modigaste singer/songwriters som USA har haft.
Jomenvisst. Politisk medvetenhet, psykadelia och kärlek var ledande under 1967 års låtar.
Men visst kom det även bubbelgumpop 1967.
Gärna då med en storfamilj.
The Cowsills startade 1965 av bröderna Bill, Bob och Barry Cowsill. Men för att alla namn inte skulle börja på bokstaven B så tog de med brorsan John också. Och mamma Barbara för att få lite studs i refrängerna. Men minstingarna Paul och Susan fick inte vara med. Susan var ju bara 8 år dessutom. Dessutom fick hon i slutet av 1970 och början av 1980 samarbeta med Dwight Twilleys plattor och konserter som "harmony vocals".
Bara en sån sak.
Hur som helst. 1967 fick The Cowsills, utan Susan och Paul, en stor hit med "The Rain, The Park And Other Things". Ja, så pass stor att alla ville boka upp gruppen som hade de snyggaste stämsången efter The Mamas And The Papas. SÅ då blev både Susan och Paul med i The Cowsills i alla fall för att mamma Barbara skulle hålla reda på dem. Dessutom blev brorsan Richard (Bobs tvillingbror) också med på ett hörn som turnéledare.
Det sägs att det var The Cowsills som var inspirationen till den amerikanska tv-succén The Partridge Family senare på 1970-talet.
I den här filmsnutten är alltså både Susan och Paul med, fast de inte sjunger på låten.
Men när The Cowsills återförenades som trio för ett par år sedan var det Bob, Susan och Paul som fick köra den här låten i TV.
I augusti 1967 brände Bobby Vee in på försäljningslistans 3:e plats.
Bobby Vee?!?!
Mannen med tidiga 60-tals hits som "Rubberball" (som M.A Numminen faktiskt gjorde bäst som "Gymmibåll"), "The Night Has Thousand Eyes", "Run To Him" och "Devil or Angel".
Han var en av alla dessa "Bobbys" som fanns innan The Beatles slog igenom.
Kunde han få till pophits?
Jodå. Innan så hade Carol King försett honom med "Take Good Care Of My Baby" och låten "More Than I can Say" skäms inte för sig heller.
Men "Come Back When You Grow Up" är i all sin enkelhet en romantisk liten låt.
Och så fortsätter den på det poplära temat för ung tjej som är ivrig att växa upp och som är intresserad av äldre killar, som även Neil Diamond hade i sin låt.
Jag vet inte vem som startade trenden men året därpå kom den strålande popsingeln "Young Girl" med Union Gap. Efter den gick det inte att göra en bättre låt på det temat.
Naturligtvis vimlande det av hits som också blev stora här i Sverige. The Who "I Can See For Miles", Tom Jones "Green Green Gras Of Home", Jefferson Airplane "White Rabbit" och "Somebody To Love", Hollies "Carrie Ann", The Mamas ANd The Papas "Dedicated To The One I Love", Beatles "Penny Lane", "Strawberry Fields" och "All You Need Is Love". Bara för att nämna några. Dessutom kom ju Sgt Pepper och Velvet Underground & Nico. Två viktiga plattor i min samling.
Men jag har valt de låtar som inte blev hits i Sverige och håller mig till det.
Listan för 1967 finns i alla fall här.
Men jag väljer med att avsluta med en riktig höjdare. Brenton Wood fick inte så många hits. Men den här slog ordentligt. 26 år senare hittade en tjej från Brooklyn, New York den här låten. Och hon spelade in den med sin kille.
Kommer någon ihåg vad hon hette, nu igen?
Hon hade blått hår och var, förutom sångerska, skådis och numer även producent och låtskrivare på heltid.
Den som vet, vinner min kanelbulle.
/Stefan
Kommer någon ihåg …
… Pete Droge?
En amerikansk singer/songwritern som klarade jämförelserna med John Mellencamp och Tom Petty utan behöva skämmas en sekund.
Men nu har det tyvärr inte gått lika bra för Pete som det gjort för hans betydligt mer kända musikaliska gelikar, och det trots att han öppnade karriären med strålande dubbeln ”Necktie Second” (1994) och ”Find A Door” (1996) som ligger till grund för spellistan Pete Droge "Best Of" .
Han följde upp med ytterligare tre plattor fram till 2006 utan att lyckas få det genomslag som han var värd
Jo, han gör plattor fortfarande och den senaste från i år är ett instrumental soundtrack till filmen ”A Lot Like You”
Det känns faktiskt lite som att slösa bort en begåvad låtskrivare och sångare.
/Björn
Beat generation
Det tvistas hårt om Viva Brother från Slough, Great Britain, bara är ett billigt Oasis-ripoff eller återkomsten av ett stor gitarrband i britpopens anda.
Själva kallar de sitt sound gritpop och droppar inte helt oväntat band som Blur, Stone Roses och The Smiths som några av sina främsta influenser
Jag bryr mig inte så mycket i någon av ovanstående båda frågeställningar utan konstaterar bara att fullängdaren ”Famous First Words” som funnits ute i en dryg vecka nu innehålller tio låtar som får mig på riktigt gott humör.
Och vem är inte ett eko av det förflutna om man skådar noga genom den musikaliska luppen?
Huvudsaken är ju att man känner glädjen inombords och att det kittlar beatnerven.
/Björn
Grattis Olle!
Jag satt i köket i Torvalla en gång och intervjuade honom på telefon när barnen hela tiden kom in och skrek efter glass - det fick oss att börja associera till låtar...Ja, Olle är en hjälte som haft många tuffa år på slutet. Nu bor han i Alingsås och börjar hitta tillbaka...Grattis Olle! Och tack för alla lysande låtar under de senaste 32 åren...
/cbj
Billboard top 100 1970
The Adventures Of Rain Dance Maggie
De senaste åren har de lämnat skatefunken allt mer och blivit mer poporienterade.
"The Adventures Of Rain Dance Maggie" är inget undantag. Det har en grovfunkig vers med Fleas snubblande basgång som snart mynnar ut i en spikrak poprefräng. Lika delar sol och smog med palmer i bakgrunden som Sunset Boulevard en varm eftermiddag. Det är bara att plugga in låten i bilstereon och köra tills solen går ner...
/Stefan
Vinylkällaren 42
Carlene Carter
”Musical Shapes” (WB) 1980
Ett riktigt ess i countryfacket.
Och trots sina 31 år på nacken så passar den hur bra som helst in på vilken countryradiostationer i dagsläget som värnar om klassig americana och countryrock. Naturligtvis blev den aldrig hyllad på den årliga galan på Grand Ole Opry i Nashville det året, men ignorerade artister och band i det sammanhanget är ofta lika med kvalité.
Och jag ljuger inte det minsta när jag påstår att den är pärlan i Carlenes diskografi, i konkurrens med ”Little Love Letters” från 1993 då.
1980 var Carter gift med Nick Lowe vilket innebar att hela Rockpile, förutom Lowe på bas, Dave Edmunds och Billy Bremner på gitarrer och Terry Williams trummor kompade på tio av plattans 12 spår.
Edmunds gör en oslagbar duett med Carlene i ”Baby Ride Easy med och Johnny Cash ”Ring Of Fire” får sig en läcker vinkling när Clover-medlemmarna John McFee, gitarr, Johnny Ciambotti, bas, Sean Hopper, orgel, och Kevins Wells, trummor tar över för stunden.
Men den är Rockpiles driv och känsla förenat med Carlenes sång och ypperliga låtskrivande i ”Too Bad About Sandy”, ”Foggy Mountain Top”, ”Cry”, ”Madness”, ”Bandit Of Love”, ”I'm So Cool” och ”That Very First Kiss” som gör helheten så rätt.
Naturligtvis så producerade Nick den här bakelsen.
Gossen som smyger till höger på albumbaksidan är the hidden treasure i den 42:a omgången av Vinylkällaren.
Som ung fick han sin spräckt sex gånger i boxningsringen innan han började göra det som han var bäst på.
Lätt som en plätt hävdar jag. Någon som är av en annan åsikt?
/Björn
Riding with the king
John Hiatt
”Dirty Jeans And Mudslide Hymns” (New West)
PPPPP
Vad f-n säger man?
Kanske ”damn you man” va bra du är för att nu vinkla på magiska ”Damn This Town” som öppnar Hiatt 19:e studioalbum sedan debuten med ”Hangin´Around The Observatory” 1974.
Ett är dock tvärsäkert. Det är få som kan visa upp en diskografi med samma kraft, glöd och patos som den idag 59 år unge och helt excellente låtsmeden med rötterna i Indiana.
En annan sak som också är bersäker är att Hiatt aldrig riktigt fått betalt i försäljningssiffror sett med tanke på den enorma låtskatt han sitter på.
Men han lär ju klara sig ganska hyfsat för det har ju alltid funnits en hängiven skara fans runt klotet och ett gäng artister och goda musikvänner som under åren förstått potentialen i materialet och därför lånat, tolkat och dragit in stålar till honom på det viset.
Efter en del sökande efter den riktigt rätta musikaliska profilen på sina fem första album så hittade han bulls-eye med ”Riding With The King” (1983) och har sedan dess svaravt ihop rock'n'roll, blues, folk och country till något alldeles eget.
Det är amerikansk musikhistorik när den är som mest excellent och kommer så nära mitt hjärta som det bara är möjligt.
Gitarristen Doug Lancio, trummisen Kenneth Blevins och steelmannen Russ Pahl är följsamma bollplank åt Hiatts melodramatiska och småmelankoliska sinne på en platta där producenten Kevin Shirley ramat in med en ljudbild som väger in totalt rätt, hör ”Hold On For Your Love” och ”Down Around My Place” och dö en smula.
Killern ”Damn This Town”, ”Til I Get My Lovin Back” och ”I Love That Girl” är annars öppningstrippeln på en platta som bara ytterligare förstärker en briljant sångare och låtskrivares odiskutabla storhet.
”Dirty Jeans är John Hiatts sjunde studioalbum under 2000-talet. Och jag ber en stilla bön att hans kreativitet och kärlek till sin konst ska hålla i sig i många, många år till.
Liknande artister: Dave Alvin, Steve Earle, James McMurty, Rodney Crowell, John Mellencamp.
Björn Bostrand
More Mayhem
Det är något visst med Cee Lo´s känsla för 1960-tal...
...30 år senare
Londons förorter brinner igen.
The Specials gjorde den här alltför ofta aktuella sången i början av 1980-talet.
Ni som vill läsa en insiktsfull artikel från Dorian Lynskey om musik och uppror i England kan läsa här. Dorian kom i våras ut med boken "33 Revolutions Per Minute - A History of Protest songs".
/cbj
Mitt lille land
Maria Mena har vi haft med på bloggen minst två gånger förut inte minst när hon sjöng temat till den östersundsinspelade filmen "Hjem til jul"/"Home for christmas".
/cbj
Country + R ´N´ B = Sant
Resultatet "Modern Sounds In Country And Western Music" slog sig stenhårt in på försäljningslistans första plats. "Volume 2" av samma namn placerade sig på försäljningslistans andra plats.
Succén var total och Ray Charles slog igenom ordentligt nu även hos den vita publiken.
På samma sätt rynkades många näsor när det började eyktas om att hiphopartisten Nelly bjudit in countrysångaren Tim McGraw till studion. Men resultatet blev e´n megastor hit runt om i världen. Nu var det ett tag sen man hörde "Over And Over", men vi glömmer den aldrig.
/Stefan
Aussiescenen lever 10
Melbourne-fyran Oh Mercy har både Crowded House och The Go-Betweens i sitt artärblod och är därför helt omöjliga för mig att inte gilla hårt.
De har naturligtvis släppt några album down under, men i vanlig ordning är de svåra att får tag på här uppe.
Två år gamla ”Privileged Woes” finns dock att få tag på iTunes för den som blir lika berörd av de här två klippen som jag.
/Björn
Världens bästa låt.
Hur som helst. Just världens bästa låt är ju svår att utse, eftersom vi alla har olika tycke och smak baserat på olika erfarenheter och upplevelser. Men bland världens bästa låtar, har vi hyfsat enad smak. Men jag vet inte riktigt vad de andra tycker om denna. Men om artister som Loot The Louvre, Lillasyster, Manic Street Preachers, Keith Urban, White Plain Ts, My Chemical Romance och varför inte våra egna Patricks Combo, kan göra cover på en och samma låt, så måste en viss kvalité finnas i låten.
Och visst gör det det.
Som så många andra låtar kom den till av en slump. Christopher Stewart, även kallad Tricky, satt och fipplade med sin Mac och framför allt med softwareprogramet GarageBand och ett hihatljud som han hittat där. Hiphopparen The-Dream kom in och undra vad det där var för låt och tillsammans la de på ackord och inom kort var låten uppfunnen.
Det stor med låten är just att den korsar pop, hiphop och R´n B på ett lysande sätt. Och så har den en kraftfull refräng som bara inte går att tvätta bort ur skallen. Hur mycket det än regnar...
/Stefan
...och regnet det bara öser ner...
/S
Gilla Deadman gilla Ha Ha Tonka
De har släppt plattor sedan 2003 och bestämde sig 2007 för att byta namn från Amsterband till Ha Ha Tonka, efter en nationalpark i Ozark Mountains, Missouri.
I april releasade kvartetten från Springfield, Missouri, sitt tredje album ”Death Of A Decade” på Bloodshot Records. Ett album som tyvärr mestadels har passerat i det tysta men snurrat massor av varv i min CD-spelare.
För mixen av sydstatsrock, countryrock, indie, bluegrass, folk och americana som utmynnar i både elegant balans, tryck i ljudbilden och mycket lockande låtar är tveklöst värt ett större erkännande.
Vet inte varför jag inte kommit till skott tidigare och skvallrat om Ha Ha Tonka.
Men efter Deadmans odiskutabla genombrott så borde det även finnas plats för Ha Ha Tonka.
/Björn
En fontän av musik
Lennarts Galleri 51 - Han körde förbi...
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Den leende mannen här ovan heter Patterson Hood. Han är en av originalmedlemmarna i det av Popgeni så omhuldade bandet Drive-By Truckers. Patterson föddes med musiken i Shoals, Alabama. Hans pappa David Hood var basist i klassiska Muscle Shoals Rhytm Section.
Drive-By Truckers bildades 1996 i Athens, Georgia. Men fler än Patterson hade sina rötter i Alabama.Första albumen kom 1998, 1999 och 2000. Men det var först med dubbeln "Southern Rock Opera" som allt började lossna. Den gavs först ut 2001 på eget litet bolag. Men den fick så hyllande mottagnade att storbolagen blev intresserade och albumet gavs ut på nytt av Mercury 2002.
2008 besökte Drive-By Truckers Storsjöyran och Patterson Hood blev så här glad när han träffade Lennart Jonasson.
2011 har Drive-By Truckers haft sina största framgångar hittills, varit med i alla stora teveshower och deras album "Go-Go Boots" nådde listorna. Häromdagen släppte deras förra skivbolag en samling med deras låtar 1998-2009.
/cbj
Remvideokonst
Det skulle ju bli videos till samtliga 12 låtar på R.E.M:s ”Collapse Into Now”.
Här är två särlingar på ett album som inte har några svackor.
/Björn
Aussiescenen lever 9
Härliga låtar och elegant performance av australiensaren Jordie Lane.
Folkamericana som kryper så där behagligt rogivande under huden.
Singer-songwritern från Melbourne som släppte sitt debutalbum ”Sleeping Patterns” i juni säger att Crowded House alltid tillhört de personliga favoriter och visst kan man höra vissa likheter i de graciösa melodierna.
Själv hör jag också vingslag av ständigt saknade Grant McLennan.
Men annars står han stabilt på egna ben.
/Björn
Back on the breadline
I morgon är det slut på sötebrödsdagarna och det är bara att hoppa in i ekorrhjulet igen.
Men det har ju sannerligen sina poäng också med jämna mellanrum även om det ofta handlar om ”everyday things”.
OBS! The Plimsouls finns inte på Spotify så därför får ni ingen favoritlista med den amerikanska gruppen, med Peter Case som snillet, som gjorde två av tidiga 80-talets bästa new wave och powerpop album.
/Björn
Joss knäcker på nytt
Brittiska guldstrupen Joss Stone har i dagarna släppt sitt femte album ”LP1”.
Hon var blott 16 bast när hon 2003 knockade musikvärlden med sin dynamiska soulladdade stämma på debuten ”The Soul Sessions” och sedan dess har hon fortsatt att totalövertyga i genren.
”LP1” är producerad av Dave Stewart, en sanning som vid första vetskapen inte fick mig att göra vågen direkt.
Men oj så jag bedrog mig.
Stewart har uppenbarligen varit ett ypperligt bollplank till Joss som låter lika underbart bra som någonsin när hon mixar in slingor av rock'n'roll i soulbilden och får en inget annat än helsnygg ljudbild att ta avstamp ifrån. Knäckande bra.
/Björn
Välkommen Morgan
Här är han.
Popgenis senaste förstärkning både när det gäller kunskap, passion och en åldersmässig uppfräschning.
Morgan ”Mogge” Hall behöver ingen närmare prestation i musikkretsar och i Östersund är han redan i unga år en levande legend i musikskrået.
Vi säger hjärtligt välkommen.
Här samspråkar Morgan med den för stunden småskumme teknikchefen Mattsson till vänster. Uppstickaren i mitten är ingen annan än Stefan ”Small Boi” Herdell.
/Björn
Aussiescenen lever 8
Ett utmärkt sätt att säga god morgon till en ny till synes fantastisk sommardag är vackert klingande australiensarna The Hello Morning.
Ett band som man bara måste hålla koll på framöver.
/Björn
Vadå festivaltrött?
Men vi är väldigt sugna på Best Coast. Och därför visar vi deras tjusiga Drew Barrymoore-regisserade video "Our Deal" nedan.
Och inte blir det sämre av att det i dag blev klart att Sub Pops senaste enorma framgång Washed Out kommer. Det nya albumet "Within Without" släpptes den 11 juli och har fått högsta och näst högsta betyg överallt.
Ernest Greene har skapat ett av soundtracken till sommaren 2011. Vi visar när han gästade brittiska The Guardian tidigare i år och spelar första låten från albumet.
Tja, Trondheim är ju en fantastiskt sympatisk stad...
/cbj
Get More: MTV Supervideo, Music, Best Coast
Här kan du läsa mer om PStereo-festivalen
Ung kärlek
Numer bor han i Nashville, han har turnerat som förband till nästan hur många som helst; John Mayer, Sheryl Crow, Train, och hans låtar har dykt upp i nästan alla teveserier som skapats under de senaste fem åren; Scrubs, 30 Rock, Grey´s Anatomy, The Hills, One Tree Hill...
Mat har gjort sånger om Katrina i New Orleans, allvarliga bilkrascher och han förlorade sin älskade Martin-gitarr i översvämningarna i Tennessee förra året. Att Mat stavar sitt namn just så beror på ett fel i hans födelsecertifikat som han valt att behålla...
/cbj
Dexys midnattsspringare kommer fram 2012...
Det är bara första minuten av ett helt album. Men det lovar gott, det gör det...Låten heter passande nog "Now".
/cbj
Holdin On To Black Metal...
Till helgen spelar de på Lollapalooza och under nya videon får grabbarna dra sina egna videofavoriter för er...
/cbj
Dagens fråga
/cbj
Fina fab four vårdare
Det är massor som känt sig kallade genom årtiondena. Men det är långt ifrån alla som lyckats.
A tolka The Beatles på ett värdigt sätt.
Brittiska The Inmates och amerikansk The Smithereens tycker jag man ska sortera in i skaran som får stora A för att de gjort det på ett briljant sätt utifrån sin egen läckra musikaliska profil.
Inmates/Smithereens "Tribute To Beatles".
/Björn
F.O.W. gör det igen
Fountains Of Wayne
”Sky Full Of Holes” (Yep Roc)
PPPPP
Nytt och ytterst passande bolag för bandet när Chris Collingwood och Adam Schlesinger ännu en gång levererar ett nytt knippe älskvärda låtar utifrån sin fantastiska popmall och charmerande texter.
Deras låtskrivarestetik är för det mesta oantastlig och här stapplar man 13 låtar som drivs med ett underbart smittsamt powerpopflyt och hudnära balladfeeling.
Redan halvvägs sitter jag där med ett lyckligt leende på läpparna och konstaterar att de har gjort det igen.
Och när man levererar på den nivån så är man fortfarande en riktig popgrupp som ingen sann powerpopfantast kan eller bör vara utan.
Femte kapitlet med ännu mer optimal popmusik där melodikänsla triumferar från start till mål och Collingwood och Schlesingers varma smartness är omistlig, hör själv Fountains Of Wayne "Sky Full Of Holes".
”Sky Full Of Holes” gör det också ännu mer besvärligt.
Att välja låtarna till en av de mest svårslagna best of samlingarna någonsin utan att göra ett trippelalbum.
Liknande artister: The Posies, Jellyfish, Matthew Sweet, Sloan, Teenage Fanclub.
Björn Bostrand
Lennarts Galleri 50 - För ett år sedan...
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Storsjöyran 2011 är över. Nu minns vi Kim Richey, Deadman, Raphael Saadiq och många till. För ett år sedan var bloggen ny och då hyllade alla mannen på bilden ovan. Det är ett år sedan Elliott Murphy frälste runt 3000 i publiken på Tuttifrutti-scenen.
I sommar har Elliott Murphy gjort en unik spelning på fartyget Blidösund i Stockholm och i höst återkommer han till Kägelbanan i Stockholm med The Normandy Allstars. Elliott Murphy är en unik artist och låtskrivare. Läs mer om Elliott Murphy å hans trevliga hemsida här
/cbj
