Popgeni

En gång var hela IF Popgeni på väg att splittras på grund av denne man. Men det här är faktiskt vackert...
/cbj

När The Cure spelade i Bilbao häromdagen strulade tekniken. Det var något keyboard som inte ville riktigt. Då gick Robert Smith ut med akustisk gitarr och körde tre noga utvalda Cure-låtar. Det är ruskigt bra..
-Applådera inte för mycket, ni kan börja ge mig idéer, sa han.

The Avett Brothers spelade hos Conan precis före midsommar. Det är fem år sedan de gjorde sin tevedebut i samma program. Låten de spelade har fyra år på nacken. Sedan "Murder In The City" gavs ut på en egen EP första gången 2008 har de hunnit med ett par Rick Rubin-producerade album.
Bröderna Seth och Scott från Charlotte, North Carolina, kallas ibland för grungegrass. Deras traditionellt rotade musik framförs med attityd och känns väldigt samtida. Just nu är de ute på en stor turné genom USA och Canada som håller på fram till slutet av september.

The Corrs på Storsjöyran var en höjdare, båda gångerna. Tänk vad tiden går.Här är en kvart att njuta av./cbj

Svenska Red Doves senaste låter väldigt mycket som amerikansk förpunk från tidigt 1970-tal. Vi gillar särskilt att de kör med tecknade videor. Detta sätter fart på vilken onsdag som helst.1-2-Let´s-Go...

Vår Facebook-vän Chip Taylor tipsade om Austins The Possum Posse. Deras musik och den här skönt absurda jaktvideon passar utmärkt i hop. Mina vänner-plats på skärmen för "The Guy On A Buffalo"!

"Detta är en så fin Valentine-låt som Steve Earle skrivit. Jag åkte upp till Falun och spelade in den med Staffan Lindfors på bas (som också gjort den svenska översättningen) och Ian Carr på gitarr.
Det är en present från oss för att fira Er, oss själva, Musiken och Alla Hjärtans Dag
. God Lyssning till er!
sofia"

I dag fortsätter vi vårt lärande. "Sesame Street" kan det där. Och när vi nu nått till bokstaven B så finns det ju bara en som med den äran kan sjunga om just detta. Plats på scenen för Blues Boy King...

Skivinspelningar i slutet av 1960-talet för Stax. Ett franskt teveteam fångade Isaac Hayes, Brook Benton, Booker T. och The Mar-Keys bland mycket annat. Ni kan kalla det dokumentär. Vi kallar det magi...
/cbj

När jag fick min dotter så kom jag på mig själv att fundera över vilken musik som jag har med mig från min egen barndom. Tidigare skrev jag ett inlägg om min mors influens och vilken riktning som hon fick in mig på. Relativt omedveten, skulle jag tro eftersom 90% av den musik hon spelade var dansband, medan de låtarna som jag sög åt mig var hitlistemusik från 70-talet.
Men det finns också låtar som vuxit sig fast. Och som jag fortfarande gillar och blir så där drömskt nostalgisk utav.
Den första är Heart & Soul. En gammal Hoagy Carmichael klassiker som sjungits av alla från Dean Martin, Frank Sinatra och Ella Fitzgerald. Men kändast är den med The Cleftones från sista natten med gänget. De gjorde helt enkelt om det gamla örhänget till suverän doo wop. Men den är versionen är mer eller mindre bortglömd. Men den ligger närmast Hoagy Carmichaels original.
Helen Ward sjunger och det hörs lång väg att Carmichael vaskat fram en äkta amerikansk gludklimp från början till slut.


Den andra är en brittisk glamklassiker. The Sweet i den här Chinn/Chapman dängan. Lite fånig, lite corny, men ändå jävligt rolig. Det här är också morsans förtjänst. Även om glamrock var totalt främmande för henne. Men hon hade, och har fortfarande, en bra känsla för melodier. Och jag antar hon har fört det vidare.
Jag har också ett rätt sjukt minne till den här låten från början av 2000-talet. Jag och brorsan var så där ordentligt drängfull på Dansmaran i Folkets Hus i Ö-vik. Bandet Perikles spelade, och jag gillade det jag hörde. Det var inte en enda klassisk dansbandslåt utan de körde covers från Ac/Dc till Beach Boys, 80-tals hits och Bonnie Tylers "It´s a heartache" och även Huey Lewis "Whole Lotta Lovin". Men som sista låt drog de i gång "Poppa Joe" och fick alla att sluta dansa och i stället dansa ringdans. Min bror och jag deltog inte, men det hela såg så bizarrt ut att vi bestämde oss för att dricka apelsinjuice resten av natten.

br />
Den sista är en 80-talare. Jag var nog bara 8 år då den här kom. Men trots det gick den rakt in.
Idag kan det låta hopplöst 80-tal om produktionen, men det är låtens och dess uppbyggnad som är storheten. Den sa mig något. Sedan är ju Agnetha Fältskogs sångröst väldigt speciell.
Det var bara något år sedan när poletten trillade ner. Det var först då som jag fick reda på att det var Jeff Lynne som låg bakom låtskrivandet och produktionen.
Sorry, Christer. Men Jeff Lynne är en begåvad musiker.


/Stefan

Brittiska sångerskor har något visst, visst?
I år har ju Adele slagit igenom ordetligt utanför den där regniga ön, men hon är ju långt ifrån först att kombinera en stor sångröst med trevliga låtar. En av mina favoriter från barnsben är Alison Moyet.
Jag kan inte riktigt förklara vad det är hos henne som jag faller för gång på gång jag hör hennes låtar.
Men hon hade något då. Och hon har det fortfarande.


Alison Moyet var ju också den ena halvan av duon Yazoo. Kanske är de mest kända för hiten "Don´t Go". Men deras debutlåt "Only You" har kanske legat längst på hitlistorna. Inte i Yazoos version då, utan a capellagruppen The Flying Pickets fick en hit med den julen 1983.
Den här videon med The Flying Pickets får mig att tänka på "Flykten Från Apornas Planet".
Vet inte riktigt varför...


Andra halvan av Yazoo var Vince Clark. Vince har tidigare varit med att starta gruppen Depeche Mode. Men han hoppade av det projektet och bildade Yazoo med Alison Moyet i stället. Efter att de hade gått skillda vägar så bildade han en duo med Andy Bell. Vince Clark genuina känsla för skriva poplåtar gjorde att Erasure också blev en av de som på allvar utmanade Stock Aitiken och Watermans "Hit Factory" i slutet av 1980-talet. Låten "Chorus" från 1991 klättrade på listorna världen över, utom i Sverige där de nådde plats nummer 37 som bäst. Lite bättre gick det för uppföljaren "I Love To Hate You".
För att inte tala om deras Abba-covers...
I år har inte bara Vince Clark släppt en skiva med Erasure. Han har också haft en del spelning med Yazoo. Och både han och Alison Moyet är "still going strong".


Abba, ja... För en massa år sedan, eller om det var månader, höll IF Popgeni en av de svåraste quizen någonsin. Ever. På CC. Vi trodde folk var allmänbildade... Men men... Hur som helst fick vi ett argt mail om att vi skulle ha haft frågor om bland annat Abba. Men det är ju inte så kul. Eller, nja, om någon spontant kan rabbla den svenska texten till "Honey Honey", kan jag möjligen bjuda på ett glas läsk.
Men visst. Benny Andersson och Abba kunde de med. Trots att alla proggare var arga så de blev alldeles röda i nyllet. 
Framför allt peakade de mot slutet av karriären. När Björn Ulveaus blivit lite säkrare på engelskan och de värsta nonsenstexterna som "King Kong Song" och "Dum Dum Diddle" var spårlöst borta.
Min favorit bland Abba-låtarna är "If it Wasn´t For The Nights" från "Voulez Vous".
I texten så märks det en aning att det började knaka i fogarna rejält mellan paret Färltskog och Ulveaus. Texten känns helt enkelt ärligare än många av Abbas texter. Och sen tar ju aldrig låtfan slut. Den bara fortsätter och fortsätter...

Somehow I'd be doin' alright if it wasn't for the nights
If it wasn't for the nights, I think that I could make it
I'd have courage left to fight if it wasn't for the nights
If it wasn't for the nights, I think that I could take it
How I fear the time when shadows start to fall
Sittin' here alone and starin' at the wall

Jag vågar nog påstå att de flesta som legat sömnlös någon natt, oberoende pga vad, känner nog igen sig. Vare sig de vill eller ej. Och som svensk är man matad med Abba och det finns, hur kritisk man än är, åtminstone en låt som man gillar. Vare sig man vill eller ej.
och den här erkänner jag att jag gillar.
Men så är ju melankolisk pop med en glittrig discokulan snurrandes i taket.
Det brukar kunna bli bra då.

Dessutom. Dekoren i det här klippet är det fulaste jag någonsin sett....
Horribelt!
Men så är det inspelat i Japan också...



/Stefan

Vem minns inte Svante Grundberg och Björn Wallde i Nattsudd. En lätt udda serie program när de två "programledarna" odlade en myt om sig själva med att enbart dricka drinkar och röka Camel. Allt medan de plinkade på gitarrer (Björn Wallde påstod att han uppfunnit ett helt nytt ackord "P-moll") och visade klipp från gamla filmer och låtar från svunna tider.
När man själv sitter och nattsuddar framför youtube med en otänd Lucky i mungipan och ett glas Jameson med is i näven, så kommer man ibland i håg de olika programen. Även om klippen och låtarna skiljer sig en aning i från vad Grundberg och Wallde visade i TV.
Det jag ständigt återkommer till är i alla fall dessa små klipp.


Fats Domino kommer nog alltid att vara en av mina absoluta favoriter. Det spelar ingen roll hur mycket house, techno, rock eller soul som går in i öronen per dag. Fats Domino består. Han var helt enkelt en av de bästa. En av arkitekterna inom amerikansk rock ´n roll.

 


Bobby Darin i all ära. Men i slutet av 1960-talet blev de mesta guld som hade med Nancy Sinatra att göra.
Men att det är Dean Martins show från början till slut, råder det ingen tvekan om.



Fick en box med Nina Simone av min käre farbror när jag fyllde år. Och vill man bara slappna av är Nina Simones musik oslagbar. Så är det bara. Hennes smarta arrangemang och hennes röst är så suverän att man kan lyssna i timmar.
Perfekt sena nätter och tidiga mornar.
Videon till "My baby just cares for me" gjorde på 80-talet. Det var en av de där klippen som jag aldrig glömmer. Det är också vid sådana tillfällen som man tackar att youtube finns.

/Stefan

(Andy Warhol 1967)

Det var ett spektakulärt musikår i många avseenden. The Summer Of Love. Nerdrogade långhåriga snorungar i parker runt om San Fransisco, som sedermera började kalla sig hippies och skulle rädda världen med blommor.
En vacker tanke. En färgstark idé.
Nu blev det inte så. Nixon, Reagan, Bush och Bush kom emellan.
I England blommade mode som aldrig förr. Swingin´ London hade blivit ett begrepp. Twiggy var världens smalaste storstjärna på modellhimlen och allt Beatles rörde vid var stor konst.

Jag har ju gjort en rejäl djupdykning ner i Billboard-listornas historia. Och blivit fullkomligt bländad av alla låtar som kom under 1967.
Neil Diamond fick en hit med "Girl, You´ll Be A Woman Soon". En av mina absoluta favoriter tack vare Quentin Tarantinos Pulp Fiction och Urge Overkill. Av någon anledningen gjorde även Cliff Richard den 1970, men det glömmer vi. Urge Overkill i all ära, men Neil Diamonds version är svårslagen.


Sandy Posey var en sångerska från Alabama. Hennes röst är obestridligt countryinfluerad. Men låten "I´ll Take It Back" är i grunden en poplåt enligt gammaldags amerikansk tradition. "Ì´ll Take It Back" var Sandy Posey fjärde och sista hitsingel i USA. Strax efter henne kom en kvinna med en snarlik röst som kallade sig Dolly Parton.


Janis Ian var bara 14 år när hon (1965) sjöng in "Society´s Child" med Shangri-Las producent Gerorge Morton bakom spakarna. Låten hande om ett kärleksförhållande mellan en svart man och en vit kvinna, där den vite kvinnan tvingas hålla sig efter de normer som, samhället satt vid den tiden. Och gör då slut med mannen.
Ett ämne som var så kontroversiellt att radion först inte vill ta i låten med tång. Men när låten släpptes som singel för fjärde gången blev den en hit. 1967, året då normerna började ruckas ordentligt.
Det skulle dröja 9 år innan Janis Ian fick sitt ordentliga genombrott med "At Seventeen". Men hon är och förblir en av de modigaste singer/songwriters som USA har haft.


Jomenvisst. Politisk medvetenhet, psykadelia och kärlek var ledande under 1967 års låtar.
Men visst kom det även bubbelgumpop 1967.
Gärna då med en storfamilj.
The Cowsills startade 1965 av bröderna Bill, Bob och Barry Cowsill. Men för att alla namn inte skulle börja på bokstaven B så tog de med brorsan John också. Och mamma Barbara för att få lite studs i refrängerna. Men minstingarna Paul och Susan fick inte vara med. Susan var ju bara 8 år dessutom. Dessutom fick hon i slutet av 1970 och början av 1980 samarbeta med Dwight Twilleys plattor och konserter som "harmony vocals".
Bara en sån sak.

Hur som helst. 1967 fick The Cowsills, utan Susan och Paul, en stor hit med "The Rain, The Park And Other Things". Ja, så pass stor att alla ville boka upp gruppen som hade de snyggaste stämsången efter The Mamas And The Papas. SÅ då blev både Susan och Paul med i The Cowsills i alla fall för att mamma Barbara skulle hålla reda på dem. Dessutom blev brorsan Richard (Bobs tvillingbror) också med på ett hörn som turnéledare.
Det sägs att det var The Cowsills som var inspirationen till den amerikanska tv-succén The Partridge Family senare på 1970-talet.
I den här filmsnutten är alltså både Susan och Paul med, fast de inte sjunger på låten.
Men när The Cowsills återförenades som trio för ett par år sedan var det Bob, Susan och Paul som fick köra den här låten i TV.


I augusti 1967 brände Bobby Vee in på försäljningslistans 3:e plats.
Bobby Vee?!?!
Mannen med tidiga 60-tals hits som "Rubberball" (som M.A Numminen faktiskt gjorde bäst som "Gymmibåll"), "The Night Has Thousand Eyes", "Run To Him" och "Devil or Angel".
Han var en av alla dessa "Bobbys" som fanns innan The Beatles slog igenom.
Kunde han få till pophits?
Jodå. Innan så hade Carol King försett honom med "Take Good Care Of My Baby" och låten "More Than I can Say" skäms inte för sig heller.
Men "Come Back When You Grow Up" är i all sin enkelhet en romantisk liten låt.
Och så fortsätter den på det poplära temat för ung tjej som är ivrig att växa upp och som är intresserad av äldre killar, som även Neil Diamond hade i sin låt.
Jag vet inte vem som startade trenden men året därpå kom den strålande popsingeln "Young Girl" med Union Gap. Efter den gick det inte att göra en bättre låt på det temat.


Naturligtvis vimlande det av hits som också blev stora här i Sverige. The Who "I Can See For Miles", Tom Jones "Green Green Gras Of Home", Jefferson Airplane "White Rabbit" och "Somebody To Love", Hollies "Carrie Ann", The Mamas ANd The Papas "Dedicated To The One I Love", Beatles "Penny Lane", "Strawberry Fields" och "All You Need Is Love". Bara för att nämna några. Dessutom kom ju Sgt Pepper och Velvet Underground & Nico. Två viktiga plattor i min samling.
Men jag har valt de låtar som inte blev hits i Sverige och håller mig till det.
Listan för 1967 finns i alla fall här.

Men jag väljer med att avsluta med en riktig höjdare. Brenton Wood fick inte så många hits. Men den här slog ordentligt. 26 år senare hittade en tjej från Brooklyn, New York den här låten. Och hon spelade in den med sin kille.
Kommer någon ihåg vad hon hette, nu igen?
Hon hade blått hår och var, förutom sångerska, skådis och numer även producent och låtskrivare på heltid.
Den som vet, vinner min kanelbulle.


/Stefan

2011 är det 100 år sedan Gustaf Fröding avled. Och 2010 var det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes. Popgeni hyllar Gustaf Frödings minne med fyra olika inslag.
Först visar vi ett unikt klipp där Sven-Erik Magnusson framträder tillsammans med Soundtrack Of Our Lives-gitarristen Mattias Bärjed. Inte så konstigt som man kan tro då Mattias är uppvuxen i Skåre utanför Karlstad och därför har både Fröding och Sven-Ingvars i blodet. Här gör de Sven-Erik Magnussons tidslöst vackra tonsättning av Fröding "Anita".

Sedan kan vi förstås inte låta bli att spela Cornelis Vreeswijks oslagbara version av "Ett gammalt bergtroll" från klassiska dubbelalbumet "Poem, ballader och lite blues" som släpptes 1970.

Så den dramatiska berättelsen om Bulten i Boo med Herr T. och hans spelemän inspelad 1977.

Till sist en riktig klassiker. Från 1973 och programmet "Sommer in Schweden" ser vi Zarah Leander och en proggskäggig Sven-Erik Magnusson göra "Det var dans bort i vägen". Det är bara att njuta.

/cbj