Popgeni

 

Fjolårets yranknock, Deadman, fick i år en ny inbjudan, vilket alla vi som var på Intiman fjol lyfter på hatten för. Och det kändes som om Steven Collins & Co var precis lika glada, åtminstone om man ska gå efter den uppsluppna stämning som man skapade i Cirkustältet. Samtidigt är det nog så att Deadman i skrot och korn är en av de där grupperna som aldrig gör en usel spelning. Lägstanivån är så otroligt hög. Och det känns som om man här med att lira live, det är något som är mycket roligare än att harva på i studion.

Extasen stegrades undan för undan och allt fler fyllde tältet för att värma sig av den innerlighet som detta förnämliga band utstrålar. Och publiken ville att nirvanan skulle fortsätta betydligt längre än den dryga timme som gick så fort. När gruppen kapitulerade och körde extranumret The Bands "Up on cripple creek", ville vi ha ännu mer.

Det är nog dags att ta hit bandet för en klubbspelning där speltiden gärna kan bli minst den dubbla….

 /TC

Tobbe har redan skrivit om Posies fredagsspelning på Yran, men jag måste också få säga några väl valda ord om den omtumlande upplevelsen.

Det var nästan så att man nöp sig armen för att förstå att det faktiskt var sant – Jon Auer och Ken Stringfellow stod framför mig på scenen i Storsjöteaterns stora salong. Länets powerpopfans hade samlats till denna popsakrala stund och jisses vilket ös det blev.

Efter timmen som bjöd på ett dussin powerpopkarameller ville vi ha mer, men Jon slet efter sista numret av sina strängar och bad om ursäkt för att det varken blev några extranummer eller besök på yrans efterfest.

- Vi ska transportera oss till Finland i natt, sorry boys.

Nu vill vi ha tillbaka bandet fort som fan för en klubbspelning.

/Teknikchefen

Ända från den stund då Yran släppte nyheten om att man kontrakterat Raphael Saadiq till årets festival har jag med spänd förväntan längtat till yranlördagen då Saadiq äntligen klev på scenen strax före klockan elva. 

Hade jag fått råda hade Saadiq & Co fått ta över Stortorgsscenen efter presidenttalet och fått ytterligare en timmes speltid. Man fixar det större formatet, även om stunden nu vid en mindre scen blev intim med en närhet där man knockades av värmen som utstrålades av ett gäng musiker som verkligen bjöd på sig själva.

/Teknikchefen (ok, bilden på Raphael är taskig, men iPhonen fixar inget bättre...)

Det må så vara att Veronica Maggio var lysande i går men bredvid veteranen Orup står hon sig fortfarande slätt! Av olika anledningar har dock mina och Orups vägar inte tidigare korsats så finalkvällens första uppträdande på Stortorget var också min första riktiga smak på honom som liveartist. Med ett alldeles utmärkt band, stor showmanship och en oklanderlig katalog ägde han Stortorget på ett sådant sätt som jag gillar. Dessutom lät det utmärkt. Fantastiskt bra!

Jag hastade därefter ned till Me And My Army och konstaterade att jag inte var ensam på plats; måhända var fler än jag nyfikna på Andreas Kleerup och hans nya band. Och - jag tror inte att någon blev besviken. Bra show, bra låtar och hyfsat med publik. Jag vill absolut höra mer!


En kort titt på Säkert! men jag kände att kvällen var mer upptempo än så - så jag traskade vidare till Frida Selander på Teatern, en västerbottniskt Chrissie Hynde spelade gitarr och munspel som hon aldrig gjort annat. Vill också höra mer av henne.

Håkan Hellström är en gammal Yran-bekanting. Jag har väl ingen särskild relation till honom men håller honom ändå litet högt sedan han givit upp de fåniga sjömanskostymerna - kanske ett karriärsval som Ark borde ha tänkt på? Kvällens konsert på Stortorget var hur som helst mycket trevlig och intensiv men jag hade varit mycket mer positiv om det hade låtit bättre - eller i alla fall låtit bra. Som det var nu hördes inte basen och trummorna flöt ihop till någon studsande soppa. Trist och ganska klent att en så etablerad artist som Hellström inte kan får det att låta bra.

Kvällens utropstecken var dock - jag tror också att Orup håller med - Raphael Saadiq och hans högfunkiga soulband. Jag kan inte tänka mig att det svängt lika hårt tidigare i Yrans historia. Raphaels tenor påminde om Smokey Robinson men just när man funnit en bekväm plats i 60-talssoffan skiftade bandet till funkigare och svettigare rytmer. Jag hoppade vilt som en tonåring och var evinnerligt glad att få uppleva en sådan högtidsstund. Världsklass!

tp

Förra året gästades Yran av ett av de få band som jag skulle resa långt för att få se - Teenage Fanclub. Trist nog blev det inte den succé som jag hade hoppats på, möjligen beroende på att det var litet för glest i publiken.

I år bjöds vi på en precis lika stor akt i Posies från Washington och jag var övertygad om att placeringen av bandet i Storsjöteaterns mer intima miljö skulle borga för en klassisk konsert. Tyvärr var det återigen alldeles för få som sökt sig till teatern.

Posies visade sig dock vara fullblodsproffs och fullföljde en spelning som ändå kan betecknas som klassisk. Det formligen sputade enerigi - och annat - från Ken Stringfellow och Jon Auer när vi bjöds på klassiker efter klassiker från bandets digra katalog. Förhoppningen om att får höra Flavour Of The Month infriades och dån hörde till höjdpunkterna. En annan höjdpunkt var inhoppet av Östersunds egen Julia Hanberg, som körade på en av låtarna.

Allt som allt, en alldeles lysande konsert, med alldeles, alldeles för få besökare!

Så där ja, nu är Yran äntligen igång!

Efter en ganska kort stunds funderande i morse kom jag fram till att den första kvällen riktiga Yran-kvällen 2011 nog var en av de allra bästa som jag närvarat vid. Egendomligt nog var det dock ganska litet folk i cirkulation men de som saknades kanske återfanns någonstans i Badhusparken, med tårna doppade i det ljumma vattnet. De var en alldeles underbar kväll, som Askungen kanske hade formulerat sig.

Musiken då? Det är förstås svårt att vara helt rättvis när man - med några undantag - inte ser hela konserterna utan bara fångar upp några brottsstycken där artisterna förstås både kan vara bättre eller sämre än under resten av konserterna. Så, ta mina nedanstående funderingar med rätt så många nypor salt.

Först ut för mig var Daniel Adams-Ray, som ställde upp med en lika oortodox sättning som hans Snook-kollega Linnros härom året. Själv tyckte jag att han tidvis uppträdde för mycket med ryggen mot publiken, á la en  Morrison eller en Davis, men vid frukostbordet i morse fick jag klart för mig att det hade varit en alldeles särdeles bra konsert. Extra bonus-poäng skall tilldelas honom för det roliga mellansnacket med lokal bäring. Den del av konsteren som jag så var sisådär.

Jag hoppade därefter vidare till September som var fantastiskt bra! Bland de mer svettigt dansanta numren vävdes in låtar från vinterns Så Mycket Bättre - Petter, Plura och Di Leva var alla representerade. Trist som konsertbesökare att en flåshurtig Kitty Jutbring avbröt med fåniga påor och småsunkiga skämt, vilket tog tempo från konsterten. En proffsig September föreföll att gilla läget så jag skall kanske inte klaga så mycket. De långa delar av konsteren jag såg var utmärkta!

Trans Europe Express på Stortorget var en ambitiös och annorlunda satsning, en som förtjänar alla lovord som en ny och spännande satsning. Emellertid är jag inte säker på att fick den paketering som den bäst förtjänande; jag tror att den hade vunnit på en mindre och mer intimt format eller i vart fall en annan plats än just Stortorget. Som det nu blev försvann för mycket av detaljerna i musiken. Den del av föreställningen som jag såg var bara sisådär.

Efter att ha tagit del av de många lovord som amerikanskan Kim Richey fått, bl a på denna blogg, var det naturligt med ett besök i Gamla Kyrkan. Litet trist att vi var så få på plats. Akustiken och stämningen var formidabel och Kim precis lika bra som hade förutskickats. En extra bonus fick vi när hennes medmusikant Peter Hallström sjöng sin egen Håll mitt hjärta, Björn Skifs-hiten Ni alla känner till. Fantastiska låtar och ett smittsamt gott humör med roligt mellansnack höll oss alla i andakt. Om hon inte slutat efter en timme hade jag fortfarande suttit kvar och lyssnat, så bra var det faktiskt! Jag såg hela konserten och fantastiskt är faktiskt ett ord som inte räcker till i detta sammanhang!

Nu slutade dock Kim efter sin timme och jag hastade därefter snabbt ner till Tutti  Frutti-scenen där Lisa Miskovsky höll på att runda av sin konsert med Lady Stardust. Lisa föreföll vara lika överlycklig som publiken. Det lilla jag så fick mig att ångra att jag inte hade snabbat på ner till Tutti Frutti-scenen.

Mitt nästa och näst sista stopp för kvällen var på Intiman på Storsjöteatern. I en närmast olidlig värme men med - från början - ganska gott om plats visade amerikanska Deadman på bara en kort sekund exakt vart skåpet skulle stå. Bandet har jämförts med Band och visst finns det många likheter men jag undrar om Manuel och Danko m fl någonsin var lika otvungna som Deadman. Jag köpte deras första live-skiva efter konserten och kunde litet senare snabbt konstera att det inte var en lyckträff att bandet var så bra i Intiman. Tro mig, Deadman kommer att bli hur stora som helst!

Innan jag cyklade hemåt genom sommarnatten, för ett sista nattdopp i Storsjön, stannade jag till vid Stortoget för att se Burnt Out Punks, som gav på en både ovanlig och uppfriskande fräck föreställning. Även detta inslag var friskt vågat men passade bättre in på Torget än Berlin-hyllningen några timmar innan.

Summa summarum - Deadman och Richey var båda helt fantastiska och jag rekommenderar er alla som inte såg Deadman igår att se dem kl 20.00 på Intiman på Stosjöteatern i kväll - vi som var där i går är garanterat där i kväll igen! Själv har jag börjat att ladda upp för Posies, som måhända kanske är det bästa som världen bjuder i powerpopväg i dag...