Kolla upp Klein
Amerikanska country, americana singer/songwritern Jess Klein har ett nytt album ute sedan början av oktober.
Klein har sedan hon flyttade till Austin, Texas, 2008 jobbat med artister som Jon Dee Graham, Randy Weeks, Radney Foster, Jimmy LaFave, Slaid Cleeves, Butch Hancock, Jimmie Dale Gilmore, Will Sexton, Ray Bonneville och John Fullbright.
Ganska självklart känns det som när man bärs av hennes målande röst genom de tio spåren på albumet.
/Björn
Christian tål alla jämförelser
I morgon släpps Christian Kjellvanders nya album "The Pitcher".
I vanlig ordning en samling granna sånger från artisten, låtskrivaren, gitarristen och sångaren som klarar vilka internationella jämförelselser som helst.
"The Pitcher" är inspelad i en kyrka på landsbygden tillsammans med musikaliska vänner och delar av Göteborgssymfonikerna.
I samband med skivsläppet kommer Kjellvander att förutom några "instore gigs" på Bengans i Göteborg och Folk å Rock i Malmö fredag, lördag och söndag denna vecka även att göra ett antal livespelningar med början den 8:e november i Örebro.
I dagsläget är det inte aktuellt med något liveframträdande i Östersund med omnejd.
/Björn
Olika uttryck
En svensk dubbel. Men med lite olika tonsatta uttryck.
För de som av någon anledning har glömt eller aldrig haft koll på Kristoffer Åströms strålande solokarriär så är de 19 spåren på "An Introduction To..." en perfekt kartläggning av hans melodiösa vemod.
Efter åtta album vill inte Åström kalla den för en best of platta utan mer som en inspark i hans musikaliska värld.
I The Crunch är det Sulo Karlsson (Diamond Dogs) som sjunger och sköter den ena gitarren medan den andra guran hanteras av Mick Geggus (ex. Cockney Rejects).
De övriga två pusselbitarna i The Crunch är Dave Tregunna på bas (ex. Sham 69) och trummisen Terry Chimes som var med och startade The Clash.
Den som kan sin punk och new wave på sina fem fingrar har nog redan listat ut hur det låter.
/Björn
Tröstar sorgen med...
...Joshua James.
Spelningen i fredags på Jazzköket var magisk.
Tror att Björn har något inspelat.... håll ögonen öppna... för du har väl ögonen på "bjorntherocker" på Youtube..?
Näe.
Lou är inte med oss längre.
Fan också.
/B-O
Namnbytet spelar ingen roll
Det tog 25 år och 15 album innan Wesley Stace släppte nummer 16 "Selt-Titled" under eget namn.
En brittisk trubadur i Robyn Hitchcock, Nick Lowe och Billy Braggs ljudspår och definitivt en alldeles för mycket och ofta ignorerad hantverkare som dessutom har gett ut noveller sedan 2005 i sitt dopnamn.
Men det artistiska namnbytet har inte haft minsta kvalitativa inverkan på Stace fina pop och singer/songwriter ådra och "S.T." är bara en fortsättning från en lågmäld men stilfull betraktare av omvärlden.
Och Wesley Stace melodier är fortfarande bedårande.
"We Will..." finns på "S.T" och helläckra covern av Roky Erickson "If You Have Ghosts" hittar man på samlingsplattan "Where The Pyramid Meets The Eye : A Tribute To Rocky Erickson" från 1990.
Dags att ni fördjupar er!
/Björn
Ett fynd för oss som inte hade en aning
Tony McLoughlin
"The Contender" (Wild Eye Records/Hemifrån)
PPPP
Det är säkerligen många som hade nollkoll på irländsk födda McLoughlin. Jag och Rune Häger är två av dem.
"The Contender" är McLoughlins femte fullängdare och uppföljare till i det tysta hyllade "Ride The Wind" från 2010.
Men det är ju faktumet att man omöjligt kan ha koll på allting oavsett hur mycket man vill och försöker som är en av musikens största kickar.
Första ögonkontakten med omslaget fick mig att tänka ärrad amerikansk bluesman.
Men jag behöver bara lyssna 30 sekunder på titelspåret som inleder albumet för att haja att Tony gör något annat med Telecastern och sin snygga barytonstämma.
Tillsammans med en handfull excellenta musikaliska vänner gräver McLoughlin med stil i rootsmyllan och serverar 14 spår med fyllig americanasmak i Tom Petty och Bruce Springsteens fotspår.
Och den jämförelsen tål varenda låt då McLoughlin med klass växlar stolta upptempoess som "Harlan Road", "Turn The Music On", "I Get The Message" och "A Heart Won't Run" med coolt nedväxlade "In The Time", "Moonshadow", "Keep Your Powder Dry" och "Travelling Song".
Tony McLoughlin är inget Petty-Springsteen-ripoof.
Tony McLoughlin är sig själv och som sådan ett fynd för oss som inte hade en aning.
Liknande artister: Tom Petty, Bruce Springsteen, Steve Earle, Arlo Guthrie, David Olney.
Björn Bostrand
Parant dubblering
Halden Electric
"Women" (Home Of The Range Records/Rootsy.nu)
PPPP
Det norska musikundret fortsätter att vara en vit fläck på den blågula musikkartan.
Så har det varit i decenium nu och lär väl fortsätta.
Med det inte sagt att det inte finns svenska musiclovers som redan upptäckt det fina med Halden Electric som just idag släpper sitt tredje album där sångaren och låtskrivaren Anders Svendsen är pappa till de 20 låtarna på dubbel-CD'n.
Ursprungsidén med "Women" var ett akustiskt album med textmässiga betoningar på relationer människor emellan.
Trots att det slutade med ett gäng underbara låtar på ämnet så fick Svendsen känslan av att något saknades och när produktionen av plattan dröjde så bestämde han sig för att göra ytterligare ett besök i Kleiva Studios i Halden med sina musikervänner.
Men istället för att spinna vidare på den spröda och graciösa americana, country, folk och roots tråden så blev det ytterligare nio låtar som vägde in i en lite tyngre elektrisk viktklass.
Men ungefär på samma grundingridienser.
Den dubbleringen berättar bara mer om Anders Svendsens uppenbara personlighet och begåvning som låtskrivare och sångare med ett utsökt band i ryggen
"This is a genuine Halden Electric production made by beautiful people under controlled atmospheric conditions", kan man läsa på insidan av vikup-CD'n.
Och så är det.
Björn Bostrand
Colin har att brås på
Det är inte så konstigt att Colin Gilmore uppvuxen i Lubbock,Texas avslutar sitt nya album med en snygg cover på Nick Lowes "Raging Eyes".
För det finns mycket av den enkla smartness som är Lowes kännetecken på tio spår långa "The Wild And Hollow" (Woobietown Records/Hemifrån).
Men även inspiration från Bob Dylan och Woody Guthrie går att bena ut ur hans popiga folkcountryrock sound.
Äpplet faller sällan långt ifrån trädet heter det ju och när pappa heter Jimmie Dale Gilmore så förstår man att även Joe Ely, Butch Hancock och Terry Allen har inspirerat Colin
Men samtidigt visar "The Wild And Hollow", som är hans tredje fullängdare, tydligt att Colin Gilmore står stabilt på egna ben.
/Björn
Lindas nya inget för Spotify?
Brittiska folkrocklegenden Linda Thompson har i dagarna följt upp 2007 års "Versatile Heart" med "Won´t Be Long".
Ett album där hon musikaliskt har försonats med ex.maken Richard Thompson och där andra klassiska namn som Dave Swarbrick, Martin Carthy och John Kirkpatrick också backar upp på sina respektive instrument.
Men det är tydligen inget som Spotify tycker platsar i deras musikarkiv, eller är det bara så att de är sena på att lägga ut?
Titelspåret är skrivet av Linda och Richards son Teddy Thompson.
/Björn
Less is more
Letar du efter något riktigt laidback, innerligt och rogivande?
Men samtidigt med en skarp och tydlig profil.
Då är Rick Shea från San Bernadino din man. "Sweet Bernardine" (Tres Pescadores Records/Hemifrån) heter det färska albumet med tio låtar i rock, country, folk och mexican style där Shea på ett ytterst personligt sätt berättar sina egna livshistorier.
Shea är en sångare som känns och inte går att ignorera.
Men han armbågar sig inte fram.
Arrangemangen är sparsamma och enkla och för det mesta handlar det om en akustisk gitarr, bas, dragspel, mandolin och blygsamma trummor även om Shea på några spår också plockar fram sin granna Telecaster.
Men "less is more" brukar det heta och med ett starkt låtmaterial och en ypperlig röst som hela tiden bjuder in så växer "S.B." snabbt till en musikaliskt rogivande god vän.
/Björn
Spel mot ett mål
Fattar ingenting!
Baskerys tredje fullängdare "Little Wild Life" nordiska släppdatum var den 9:e oktober och systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson har fått utsökta recensioner i tidningar som DN, Hallands Nyheter och Arbetarbladet den senaste veckan.
Men en sökning på siter som CDON och Ginza efter plattan ger nollresultat.
Beror den nollan på att den ges ut på egna oberoende bolaget Mother Tarantula?
Samtidigt distribueras albumet av Border, men en sökning på deras hemsida innebär också en nitlott.
Men på Spotify finns den med amerikanske producenten Matt Wignall (Mando Diao, Cold War Kids) inspelade 11 spåraren som firar stora triumfer med ett dynamiskt livenära sound som man fångade i en gammal danslokal i forna ÖstBerlin under hösten 2012.
Med en blandning av country, rock, små rockabillyslingor och stämsång som man kan dö för tar Baskery ytterligare ett steg upp på kvalitetsstegen.
"The Nono", "The Big Flo (Adios)", "The Reverend" och "The Last Beat" (alla låtarna utom hudnära accapella öppningen "Northern Girl" har titlar som börjar med The) är höjdarna på ett album som inte har en svag stund.
Hårt arbete under några år på livescenerna och flitigt turnerande i USA har lett till ett ytterst välförtjämt samarbete med ett amerikanskt musikförlag och under 2014 flyttar trion "over there" för att försöka fängsla medborgarna.
Jag är övertygad om att det blir spel mot ett mål.
/Björn
Sir Paul gör mig varm inombords
Paul McCartney
"New" (Concord/Universal)
PPPP
Vad han har betytt för mitt musikaliska intresse är svårt att klä i ord.
Visst har det funnits enstaka tillfällen då man har funderat på om han tappat känslan, Wings "Wild Life" är ett exempel.
Men sett till helheten i en makalös karriär så handlar det om små svårupptäckta repor på en bländade yta.
När Sir James Paul McCartney 71 år gammal för första gången sedan 2007 års "Memory Almost Full" släpper ett nytt album med nytt eget material så blir man som livslång Beatles fantast varm inombords.
Inte bara för att kopplingarna till tidernas bästa band är uppenbara, hör titelspåret, "On My Way To Work", "Early Days", "Everybody Out There" och "Hosanna", låtar som skulle platsa på vilket Beatles album som helst.
Men också för att McCartney "trots" sin aktningsvärda ålder fortfarande visar ett glödande och totalpassionerat intresse för den stora konstarten som popmusik med de rätta generna verkligen är.
"New" är också ett tydligt bevis på att han är angelägen om att engagera sig i det nutida soundet, hör "Appreciate", "I Can Bet", "Quennie Eye","I Can Bet" och "Looking At Her", med Beatles banbrytande mallar som tydlig grund.
Att han har järnkoll på vad som ligger i tiden och är "inne" vittnar valet av producenter som han arbetat med. Paul Epworth (Adele, Florence & The Machine, Ethan Jones (Kings Of Leon, Laura Marling) Mark Ronson (Amy Winehouse, Lily Allen) och Giles Martin son till en annan Sir, producenten George Martin, som i allra högsta grad var delaktig att forma Beatlarnas sound.
Som sångare är Macca fortfarande bedårande bra.
Att det även gäller i låtskrivarrolllen behöver jag egentligen inte förtydliga.
Vinylen är beställd!
Björn Bostrand
Nolan slipar vidare på ädelstenen
I kväll gör kanadensiska monsterbegåvningen Joe Nolan sin första spelning på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla.
Det är den första av totalt nio gig i Sverige och Norge som han genomför tillsammans med underbara sidekicken Lydia Loveless.
För exakt ett år sedan bländade Joe publiken på Studioscenen i Östersund tillsammans med Chet O'Keefe och Johan Örjansson i Tripple Troubadours konceptet när IF Popgeni arrangerade en oförglömlig kväll på Studioscenen i Östersund.
Den 25 och 26:e oktober återkommer han till Östersund när han dubblar på Östersund Bluesfestival.
Två dagar tidigare släpper han sitt fjärde album döpt till "Tornado" som liksom hyllade föregångaren "Goodbye Cinderella" är inspelad i Nashville med Bob Dylan gitarristen Colin Linden i producentstolen och som en av musikerna i ett band bestående av aktad musikadel.
Mitt första möte med de 11 spåren på "Tornado"under tisdagskvällen, en fullvärdig recension kommer närmare releasedatumet, slår omedelbart fast att Joe tar ytterligare ett steg när det handlar om att slipa på en ädelsten.
Att det inte bara verkar vara Joe som bär på en begåvning i familjen blir tydligt när man ser och hör duetten "Bleeding" med systern Nataya.
"High As The Moon" klippet som ligger under de här textraderna är hämtad från Triple Troubadours spelningen 2012.
Vore synd att missa honom en gång till, eller...?
Dessutom på samma fina och hudnära scen.
/Björn
Belöning för den tålmodige
"Ett ambitiöst och episkt folkverk" har skivbolaget sagt om Jonathan Wilsons andra album "Fanfare" som finns tillgänglig sedan i fredags.
Det är bara att instämma och i takt med upprepningarna växer de 13 spåren, ingen är kortare än fyra minuter och 11 sekunder och längst är "Dear Friend" med sina 7.20, sig allt starkare.
Det är klassiskt ambitiös rockmusik där Wilson växlar mellan hårt och mjukt och obehindrat vandrar ut och i olika musikaliska uttryck. Omväxlade nästan småflummigt högtravande för att sen växla till omedelbart och sprudlande.
Men det blir aldrig i närheten av ointressant eller tråkigt.
"Fanfare" är inget man tar till sig i en handvändning.
Den uthålliga blir väl belönad.
/Björn
Vi tar gärna på oss dumstruten
Man kan omöjligt känna till allt.
Inte ens Popgeni hade koll på att brittiska popgenisyskonen Alex, gitarr & sång, och Tom White, trummor & sång, comebackade med albumet "Idiots" den 17 juni efter sex år i malpåse.
Men vi tar gärna på oss den dumstruten bara vi får missionera för andra oupplysta om en knock till återkomst och deras enaståend förträfflighet när det gäller att skriva och framföra popmusik som både doftar och smakar av allt det där som vi har närmast vårt hjärta.
Vi överlåter dessutom till er att namedroppa ur popkatalogen efter att ni sugit åt er den här excellenta trippeln.
/Björn
Isbell fortsätter på hög nivå
Efter sex år som låtskrivare och gitarrist i Drive By Truckers så hoppade Jason Isbell plötsligt av Truckers-tåget för dryga sex år sedan.
Men inga sura miner från Truckers medlemmar och frontmannen Patterson Hood, basisten Shonna Tucker och trummisen Brad Morgan fanns med på Isbells solodebut "Sirens Of The Ditch" 2007, Hood producerade till och med plattan.
Efter ytterligare ett par utmärkta fullängdare med koderna country, indie, roots, southern rock så släppte Isbell i måndags studioalbum nummer fyra "Southeastern".
Byggd på ett dussin låtar så är det på nytt ett album som redan lyfts till skyarna av en enad recensentkår.
Och förklaringen är ganska enkel.
Är man inne på det som D.B.T. ,Ryan Adams och många andra fina bärare av ovanstående musikaliska koder släpper ifrån sig så blir Jason Isbell ett tämligen givet alternativ.
Annars är det bara att låta bli.
/Björn
Kärt återseende
Det är fem år sedan hon släppte sitt senaste album.
Och visst är vi några popgenier som undrat vart Tish Hinojosa tog vägen.
Men för ganska precis en veckan sedan dök "After The Fair" upp, hennes 15 fullängdare sedan debuten med "Homeland" 1989.
Själv säger Tish att "A.T.F." är inspirerad och färgad av åren 2004-2013 då hon varit bosatt i Hamburg, Tyskland.
Men den europeiska livsstilen har musikaliskt inte förändrat den Texas födda Tish musikaliska på något nämvärt sätt.
Det handlar fortfarande om mexikansk folkmusik och country spetsat med modern singer/songwriting och porlande popmelodier.
/Björn
...på en liten, liten spindeltråd...
Det var en del som höjde på ögonbrynen när Ellinor Olovsdotter dundrade in på Yrans dansschen i somras. Helt enkelt för att hon känns rätt unik i ett allt mer gråmulet soul/hiphop-Sverige.
Ellinor Olovsdotter må vara frispråkig. Hon må anser saker som får kepsen att snurra flera varv på småbarnsfarsor som upptäkt att morla är bra.
Men jag bryr mig inte så mycket om det. Har väl en sån där trist liberazl syn på att folk kan väl få vara och tycka som de vill. Bara de har en balans. Dels i deras skapande och dels i deras tyckande. Och föratt det inte ska falla över åt något håll krävs ett balanssinne, som nästan kräver ett sjätte sinne.
Och det tycker jag Elliphant har.
Det betyder inte att jeg delar åsikter, eller ens gillar allt som görs. Men hprt arbete brukar löna sig. Och jag tror att Elliphant vinner i längden.
Hon är en färgstark personlighet i en allt mer grådaskig, fejkad, helyllebranch (där ändå gubbar med pengar är vinnarna) som nöjesbranchen.
/Stefan
Hissar vit flagg
North Mississippi Allstars
"World Boogie Is Coming" (Song Of The South/Border)
PPPPP
Boogierockens frälsare.
Album nummer sju sedan starten 1996 knyter liksom ihop hela den magnifika säcken av modern Mississippi country blues som bröderna Luther, gitarr,sång och Cody Dickinson, trummor, sång, samlat på sig under denna skakande fina mission.
Som söner til Memphis legenden Jim Dickson kan man utan att bli ifrågasatt säga att arvet finns både i generna och blodomloppet.
Samtidigt har de ytterligare sugit åt sig North Mississippi arvet när de lirat och lärt på juke joints med tunga bluesförfäder och läromästare som R.L. Burnside, Junior Kimbrough och Otha Turner.
Men precis som andra innovatörer på bluesscenen som tänker en bit utanför den vanliga 12 taktsboxens ramar så är bröderna Dickson och vänner en kraftfull injektion som är omöjlig att värja sig emot.
Det som gör Allstars speciella är att man i huvudsak kokar ihop sin brygd på delar av det som pappa Jim och hans musikaliska polare formade i norra Mississippi och kryddar stilrent med elektrisk juke joint blues och stor rock'n'roll typ Led Zeppelin.
Med hjälp av långvariga musikaliska vänner som Lightnin’ Malcolm, Duwayne, Garry Burnside, Kenny Brown, Alvin Youngblood Hart, Sharde Thomas, Sid and Steve Selvidge och Robert Plant på munspel har man skapat den perfekta rootsrock'n'roll plattan förankrad både i det förflutna och nutiden.
De 17 spåren över 59 minuter är alla barn av deras eget patent, The Mississippi country-folk-boogie.
Att anslaget hos N.M.A. är underbart annorlunda blir tydligt när man hör deras omstöpningar av bluesklassiker som "Rollin 'n Tumblin" och "My Babe".
Sen sopar de undan benen på en med eget guld som "Boogie","Snake Drive", "Meet Me In The City", "Turn Up Satan", "World Boogie", "Goin' To Brownsville", "I'm Leaving" och "Jumper On The Line".
World Boogien är över oss. Och det är ett rent nöje att hissa vit flagg.
Önskar att jag var i spanska Zaragoza, Madrid, Bilbao, Barcelona eller Pamplona resten av veckan.
Där lirar nämligen North Mississippi Allstars live med sitt galet fina koncept de närmaste fem kvällarna.
Liknande artister: John Lee Hooker, R.L. Burnside, Junior Kimbrough, Led Zeppelin, Black Crowes
Björn Bostrand
Udda bjällerklang
Mer än två månader till julafton men julpyntet har redan vräkt ut sig i butikerna och den första snön är förhoppningsvis inte långt borta.
Vad passar då bättre att plussa på med lite bjällerklang ?
Men nu är kanske inte noiseduon Sleigh Bells från Brooklyn det första man tänker på när det blir dags att välja musik för att dansa kring granen på julafton.
Debuten "Treats" från 2010 lyftes till skyarna och igår var det officiell releasedag för nya albumet "Bitter Rivals" som är ett totalfrossande i trasiga beats, distade gitarrer och hårt överpacade melodier.
Kör "Bitter Rivals" på julgransplundringen istället så kan ni garanterat kasta ut en naken gran och enkelt suga upp barren med the vacuum cleaner.
/Björn
Ekologisk rootskänsla
Själv vill jag sortera in honom som en legend i det amerikanska singer/songwriter facket.
Men jag är medveten om att det inte är så många på våra breddgrader som har bra koll på Texastrubaduren Terry Lee Hale som levt ett kringflackande liv under större delen av sitt liv.
Själv mötte jag honom musikaliskt första gången 1993 på hans andra album "Oh What A World" och med ytterligare fyra album på Glitterhouse etiketten under 90-talet höll han ett godkänt utgivningstempo.
Men på 2000-talet har det gått betydligt trögare för den genuine folk, rock, country och rootsleverantören med kritikerhyllade "Blue Room" (2000) och "Celebration What For" fyra år senare som enda livstecken på etablerat etiketter.
Men den 14:e oktober 2013 bryter han tystnaden med nya plattan "The Long Draw".
De senaste åren har Hale varit bosatt i Tyskland och Frankrike.
Men albumet är inspelat i Seattle, han är ju en av 80-talets gudfäder på den scenen, tillsammans med baskiska musikerna Nicholas Chelley, bas, och Frantxoa Errecarret, trummor, och Hale på gitarr och sång som huvudsaklig stomme.
Det finns dock en del gästspel från gamla Seattle vänner med förflutet i band som Nirvana, Mudhoney, The Walkabouts och Laura Veirs som också bidrar till ekologiska rootskänslan.
Det är också den som är det finaste med Terry Lee Hale och hans tonsatta berättelser som formats av ett liv på resande fot med äventyr och ett ständigt sökande.
/Björn
Nödvändig bärare av traditionen
Chet O'Keefe
"Because Of You" (Rootsy)
PPPP
Ikväll spelar Chet på Buckleys i Oslo under sin nästan månadslånga turné i Sverige och Norge.
För ganska exakt ett år sedan stod han på Studioscenen, i Östersund tillsammans med Joe Nolan och Johan Örjansson och trollade bort alla som var där med sin mjuka hudnära amerikanska singersongwriter.
Då lirade han låtar från debutplattan "Game Bird" som kom 2010 och förra veckan landade uppföljaren som följer i liknande klassiskt musikaliska fotspår.
Textmässigt samsas melankolin och humorn på nytt i Chets låtar och melodier är omedelbart ljuvliga.
Han är en förmedlare av en tradition som har så många stora mästare att man som en i nästa generation bara skulle bli knäsvag vid blotta tanken att spinna vidare på den tråden.
Men Chet är en ytterst värdig bärare av arvet och dessutom en nödvändig sådan.
En musiker och låtskrivare med en egen skarp profil och en befriare när ljudverktyg som auto-tune, vocoder och talk box oftast sopar bort all känsla av kött och blod.
Liknande artister: Otis Gibbs, John Prine, Guy Clark, Townes Van Zandt, Kinky Friedman.
Björn Bostrand
Black & White
Kungen av swamp blues, Tony Joe White, fyllde 70 i juli.
Den 16:e oktober släpper han albumet "Hoodo" som i nya numret av Uncut pekades ut som månadens Americana.
Bara att hålla utkik!
/Björn
Wright passar överallt
Brian Wright
"Rattle Their Chains" (Sugar Hill/Hemifrån)
PPPP
Multiinstrumentalisten, låtskrivaren och sångaren från Texas verkar passar in nästan överallt.
På sitt fjärde album vandrar han vant och helt obesvärat mellan pop, american, country och folk och samtliga stilarter sitter perfekt.
"R.T.C." är ett varmt och personligt hantverk genom de 12 spåren och Wright tål utan tvekan jämförelserna med de ruggigt tunga namnen som finns listade i "liknande artister" nedan.
Han är en pricksäker och varm textförfattare och melodierna slår alltid i takt med hjärtat oavsett om det handlar om storslagen country som i "Haunted", popflytet i "Hear What I Want", det smått episka folkflytet i "Rosalee" eller det rootsiga bluesgunget i "Over Yet Blues".
På hyllade föregångaren "House Of Fire", debuten på Sugar Hill, gjorde han det mesta själv men här har han jobbat han med fullt band och albumet är inspelat livei studion.
Men den verkligheten känns nästan som en parentes i sammanhanget för Brian Wright verkar ha känslan som krävs oavsett hur förutsättningarna för produktionen ser ut.
Och man kan inte låta bli att ännu en gång förvånas över låtskrivarna från Texas som till synes hur enkelt som helst stapplar granna låtar på hög.
Liknande artister: Townes Van Zandt, Steve Earle, Guy Clark, Jimmie Dale Gilmore, Joe Ely
Björn Bostrand
Monster Magnet tar rygg på Macca
Dave Wyndorf och stonerrock kungarna Monster Magnet skuggar McCartney när man dagen efter releasar nya albumet "Last Patrol"
Och trots att det är tre år sedan senaste med "Mastermind" så behöver ingen M.M. fantast vara det minsta
orolig för att man inte ska känna igen sig.
/Björn
MmmmmCartney
Den 15:e oktober släpper Sir Paul sitt nya album som fiffigt nog är döpt till "New" och innehåller 12 sprillans nya låtar från Pauls penna.
Det är tillika första albumet med helt nytt material på sex år och med tanke på mitt livslånga förhållande till Paul och The Fab Four så var det helt självklart att förhandsboka vinylen.
/Björn
Mmmmm....
Och det här då.
Vet inte varför Cameron Mesirow (Glasser) stannar tiden för mig...
Debutplattan var en knock, men det här låter lite mer introvert och svårt.
Men det är satan så snyggt gjort.
Inom kort kommer nya plattan "Interiours"... kolla upp!
/B-O
Världens viktigaste band...
...är på G igen.
The Baseball Project, där Steve Wynn, Peter Buck, Linda Pitmon och Scott McCaughey klär av sin vurm för baseball, har slitit i studion och en ny platta ligger inte alltför långt borta. På sin Facebooksida berättar man om musik att njuta av fram tills dess:
"Whilst we work feverishly to finish the new BBP album, today let's take a moment to celebrate the release of two new albums I'm very proud of. Tired Pony's "The Ghost In the Mountain", and the Parson Red Heads' "Orb Weaver". Beautiful music via Portland, Topanga, Ireland, Scotland and beyond."
Vet inte om det är Steve W som roddar Facebooksidan, men en koll på Spotify berättar att det här är två kanonvax av exceptionell kaliber, speciellt den sistnämnda.....Check it out!
PS. Mike Mills ryktas numera vara mer en medlem i TBP än i REM....
/B-O
Inte med i Idol
John Lennon McCullagh från Doncaster, South Yorkshire, nej det är inget skämt han heter faktiskt så, är först ut på legenden Alan "Creation" McGees nya bolag 395 Music med albumet "North South Divide" (359 Music/Border) den 14 oktober.
Influenserna är tidiga Dylan, Donovan, Paul Weller, Marc Bolan, Johnny Cash och Jake Bugg och på öriket pratar man om McCullagh som en stor råtalang.
De 12 spåren på albumet är sparsamt producerade och byggs förutom ett munspel här och en fiol där enbart runt John Lennons skarpa röst och hans akustiska gitarr.
John Lennon McCullagh är 15 år och inte med i Idol.
/Björn
Odiskutabel stjärnstatus på Lindi
Popgeni älsklingen Lindi Ortega släpper sitt tredje album "Tin Star" i morgon.
De två föregångarna och ett flitigt turnerande, hon besökte Sverige och Malmö, Göteborg och Stockholm så sent som i augusti, har gjort henne till ett aktat, eftertraktat och hyllat namn i countryvärlden.
"Tin Star " känns som en naturlig fortsättning på framgångsreceptet som stavas omistlig talang och den innehåller både uptempo och varsamma låtar på ämnet.
Titelspåret med sedvanligt magiskt voklat utspel av Lindi sorteras väl lämpligast in i den senare kategorin.
Köp!
/Björn
Like a great album from The Band
The Deep Dark Woods
"Jubilee" (Sugar Hill/Hemifrån)
PPPP
Ibland kan jag bli lite trött på den melankoliska americana och folkpsychedeliska lunken och verkligen längta efter lite mer jävlaranamma och en och annan tempohöjare på plattor som i grunden är högklassiga.
Album nummer två från kanadensiska femman T.D.D.W. är ett lunkalbum.
Men den parentesen brukar gå över tämligen snabbt, i alla fall om det som i det här fallet är ett platta som är full av strålande låtar och ett högklassigt, varmt och passionerat levererande från bandet.
"Jubilee" handlar mycket om att man ska kunna stanna upp och lyssna i en musikalisk verklighet som för det mesta går ut på att man ska köra över varandra.
Kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om "Bourbon Street", "18th Of December" eller någon annan av de totalt 13 småsakrala spåren skulle dyka upp på reklamradiokanalerna eller någon av P3 eller P4:s spellistor?
Inspelad i en stuga i skuggan av Rocky Mountains nära Bragg Creak, Alberta, tar Ryan Boldt, Chris Mason, Lucas Goetz, Geoff Hilhorst och Clayton Linthicum lyssnaren med på en resa genom folkrock och country historiken i både USA och England och omfamnar den på sitt alldeles egna sätt.
Huvudsakliga låtskrivaren och gitarristen Ryan Boldt hypnotiska röst ligger i framkant i mixen och backas smakfullt upp av Mason och Goetz.
Mestadels inspelad live och dokumenterat på första tagningen så har spontaniteten dominerat i en syremättad produktion av Los Angeles baserade folkrockaren Jonathan Wilson som nästa vecka släpper sitt nya album "Fanfare".
"Like a great album from The Band", är Billboards omdöme och det är inget jag protesterar emot.
Liknande artister: Fleet Foxes, The Band, The Byrds, Fairport Convention, Dolorean.
Björn Bostrand
Man blir varm inombords
Bob Woodruff
"The Year We Tried To Kill The Pain" (Rootsy)
PPPP
1994, 1997 och 2011. Där har ni årtalen för Bob Woodruffs diskografi.
1994, 1997 och 2011. Där har ni årtalen för Bob Woodruffs diskografi.
Det är naturligtvis inget annat än en kulturskandal att den i dag 52-årige Bob som i Rolling Stone så pricksäkert beskrivs som mannen med en musikalisk aura mitt emellan Bruce Springsteen och Steve Earle inte lirat in en platta vartannat år under sin brokiga karriär.
Den bristen får branschen ta på sig i första hand även om Woodruff också var delaktig i att den helt lysande öppningen med "Dreams And Saturday Nights" (1994) och "Desire Road" (1997) stannade av så brutalt.
Återkomsten 2011 med "The Lost Kerosene Tapes 1999" kan vi tacka Jerker Emanuelsson på Sound Asleep Records för.
Han fick höra talas om att det skulle finnas en helt färdiginspelad skiva med Bob och fick grepp om både plattan och rättigheterna att få ge ut den.
Hösten 2012 turnerade Bob i Sverige tillsammans med dynamiska Texas-bandet Shurman för att marknadsföra album och bland annar gjorde man ett helt oförglömligt maratongig på Captain Cook i Östersund.
Efter turnén stannade han kvar i Sverige, Örebro, för att spela in "The Year We Tried To Kill The Pain" med en handfull svenska musiker och ett slutresultat som plussades på med pålägg av Benmont Tench, Heidi James och Rich McCulley i Los Angeles.
Och fjärde kapitlet i den här berättelsen gör mig varm inombords. Inte minst för att comebacken är av samma kaliber som de tre föregångarna och bara bekräftar den klass och skarpa profil han visade livs levande på C.C. i Östersund i slutet av oktober ifjol.
De 12 spårten är en blandning mellan nya låtar och med nya inspelningar av gamla låtar.
Och jag dör en smula när Bob med sin utsökta stämma lotsar mig igenom en varierad bukett oemotståndliga looserlåtar som titelspåret, "I Didn't Know", "I´m The Train", "There's Something There", "I'm Losing You".
Och vi kan hoppas på en snar utökning av diskografin för när jag pratade med Bob efter spelningen i Östersund så antydde han att det fanns material till två album redan då.
Och det verkar ju tack och lov inte vara några problem att hitta de som är intresserade att se till att folket får chans att njuta av Bob Woodruff igen.
Björn Bostrand
Sid & Susie väljer från hjärtat
Matthew Sweet och The Bangles Susanna Hoffs, även kallade Sid & Susie, har redan tolkat personliga favoritlåtar från 60 och 70-talet på de två första volymerna i serien "Under The Covers".
Den 12:e november är det dags för release av "Under The Covers, Vol 3" som följdaktligen handlar om duons darlings från 80-talet.
Att begränsa sig till 14 låtar på CD och vinyl, eller 17 som det finns på iTunes Deluxe versionen, måste vara en tuff uppgift.
Men som på de två övriga utgåvorna så visar man fingertoppskänsla när man uppenbarligen på nytt väljer från hjärtat och inte siktar in sig på monsterhitarna i mainstreamfåran från det svunna deceniet.
Eller vad sägs om följande låtlista?
"Sitting Still" (R.E.M.), "Girls Talk" (Dave Edmunds), "Big Brown Eyes" (The dB's), "Kid" (Pretenders), "Free Fallin’" (Tom Petty), "Save It For Later" (The English Beat), "They Don’t Know" (Kirsty MacColl), "The Bulrushes" (The Bongos), "Our Lips Are Sealed" (The Go-Go’s), "How Soon Is Now" (The Smiths), "More Than This" (Roxy Music), "Towers Of London" (XTC), "Killing Moon" (Echo & The Bunnymen),"Trouble" (Lindsey Buckingham).
På iTunes Deluxe versionen finns ytterligare tre låtar, "Train in Vain" (The Clash), "You’re My Favorite Waste Of Time" (Marshall Crenshaw) och "I Would Die 4 U" (Prince).
Covern på Neil Youngs "Cinnamon Girl" hittar man på den första plattan.
/Björn
Olikheter i perfekt balans
Fagervall och Björkenvall låter som en forwardduo i Kiruna Hockey.
Men istället handlar det om Markus Fagervall, född i Jukkasjärvi 1982, och Tony Björkenvall, född i Gällivare 1972, som mötes 2009 under inspelningen av SVT:s program Kexi med artister från Norrbotten.
Markus sjöng en låt med Tonys Willy Clay Band och detta blev början till ett nytt musikaliskt arbete och en stark vänskap mellan de båda norrlänningarna.
Förra veckan släppte duon äntligen sitt debutalbum "The Silence" och där hör man två personliga röster som trots sina olikheter tillsammans är en ren och skär njutning.
Det är inget fel på låtskrivarkonsten heller och musikaliskt har man gjort en tidlös debut som faktiskt tål jämförelsen med klassiska folkrocklegender som Everly Brothers och Simon & Garfunkel.
/Björn
Israels svåra album
Israel Nash Gripka
"Israel Nash's Rain Plans" (Loose/Rootsy)
PPPP
Många kanske kommer att se det här som Israels svåra album efter melodisk heltydliga ess som "New York Town" (2009) och 2011 års magnifika genombrott "Barn Doors And Concrete Doors.
Men kanske handlar det mest om att musikaliskt vilja uttrycka en stor förändring i privatlivet när han med familjen lämnade pulsen i New York och flyttade ut till en ranch utan Austin där landskapet är ödsligt, ibland skrämmande men också storslaget och vackert.
Man kan liksom höra förutsättningar ute "in the middle of nowhere" gå som en melankolisk tråd genom de nio spåren.
Och när man vilar ögonen på omslaget och läser citatet "see the beauty that surrounds you" så blir det ännu tydligare.
Men har man fallit raklång för hans tidigare produktion så det handlar bara om att bekanta sig med den nya tonen i Gripkas sätt att forma sina låtar.
För han har inte gjort det minsta avkall på förmågan och känslan att skriva kraftfulla och personliga sånger som alltid tar avstamp i grandiosa melodier.
Att på nytt dra paralleler till en yngre Neil Young är svårt att låta bli, men som vanligt med reservationen att Gripka har sitt eget personliga och tydliga uttryck.
Vackra och smått episka öppningstrippeln "Woman At The Well", "Through The Door" och "Just Like Water" fäster på direkten.
Resterande sex spår med elektriska explosionerna "Mansions" och "Rexanimarum" som tydliga bevis på att Israel tänkt i lite nya banor den här gången vinner tämligen omgående en arbetsseger.
Liknande artister: Neil Young, Deadman, The Band Of Heathens, The Deep Dark Woods, Johan Örjansson.
Björn Bostrand
