Popgeni

Det är vecka 33 och året är 1998 i landet mellanmjölk.

Den svenska försäljningslistan för album toppas av Modern Talking följd av Ricky Martin, Electric Banana Band och Freestyle.

Andra jättesvackor bland de 20 bästa är Hjalle & Heavy, Céline Dion, Drängarna , Björn Rosenström och Drömhus.

Huuvaligen!

Men tack och lov fanns Sound Affects nummer 40, som också hade 10 årsjubileum, som en räddare i den musikaliska nöden.

En av redaktionens många personliga darlings var Elliot Smith, som hösten 98 var aktuell med utsökta albumet “XO”, prydde omslaget och en fem sidor lång läsvärd intervju med Smith var ett av de tunga knäcken i tidningen.

Att Smith fem år senare skulle avlida endast 34 år gammal efter ett par knivhugg i bröstkorgen, som han förmodligen utdelat själv efter ett gräl med en flickvän, är en av musikhistoriens mest bisarra förluster.

Ett annan bärande historia var ett lika långt knäck med Manic Street Preachers som var rykande aktuella med fullängdaren “This Is My Truth Tell Me Yours”

Mark Linkous, mer känd under gruppnamnet Sparklehorse, interjuvades om färska albumet “Good Morning Spider” och berättar bland annat om sitt tunga heroinmissbruk.

När 47-årige Linkous begick självmord den 6:e mars 2010, han sköt sig själv med ett gevär, så gick musikvärlden miste om ännu ett udda och älskvärt popsnille.

Andra band och artister som dök upp under Spotlite rubben var Ash, Rocket From The Crypt, Roddy Frame, Barusta, Robert Pollard (Guided By Voices), Evelyn Forever, Jack, The Supernaturals och kanadensiska Sloan.

Tyvärr finns inga låtar med Sloan med på Div. Artister "Sound Affects No. 40" eftersom deras 98-utgåva “Navy Blues” inte existerar på “spoten”.

Annars handlar ovanstående spellista om sånt som luftades I SA #40 på ett eller annat sätt.

Sånt som faktiskt borde legat på den svenska försäljninglistan istället för smörjan i början av den här texten.

/Björn

Ny elegant video från Nada Surfs helt exemplariska album “The Stars Are Indifferent To Astronomy” i form av “When I Was Young”.
Och då kunde jag bara inte låta bli att sätta ihop Spotifylistan Div. Artister "Some Powerpop Friends Of Nada Surf" med 50 powerpop gems från 70-talet fram till nu som på ett eller annat sätt är solklart besläktade med “When I Was Young”.
Det blev som att skjuta från höften och bara skrapa lite på ytan. Men själv tycker jag att det blev ett strålande 50-tal, och det finns hur många anledningar som helst att återkomma till ämnet.
/Björn

 

Har investerat i vinylutgåvan också av en av årets tveklöst mest klockrena garagerock, punkpop och powerpopare och fick en nedladdning i mp3 format på köpet.

Sånt gillar vi och just nu lirar jag vinylen både högt och hårt på en skönt ledig måndag.

Hey ho, let's go, och Ramones måste le i sin himmel.

Lyssna själva The Barreracudas "Nocturnal Missions".

/Björn

 

Chris Difford fyller år i dag

Från 1978 och genom hela 80-talet på åtta album utgjorde Difford tillsammans med Glenn Tilbrook engelska gruppens Squeeze helt excellenta låtskrivarduo.

Rättvist jämfördes de med både Lennon & McCartney och Ray Davies (The Kinks) när det gällde smartness i låtbyggandet.

Oftast var det Tilbrook som sjöng lead på låtarna och på min Spotifylista Squeeze "Best Of Difford & Tilbrook" med 15 av duons finaste ess så tar Difford bara ton på new wave doftande trippeln ”Take Me I'm Yours”, ”Cool For Cats” och ”Slap And Tickle”.

Men man kan höra honom ”morra” personligt snyggt bakom Glenn många av de övriga låtarna.

I eget namn har han släppt tre album och det senaste, av recensenterna hissade Chris Difford "Cashmere If You Can" visar han med tydlighet att den speciella popkänslan sitter där fortfarande.

Jag är stolt över att vara av samma årgång som C.D.

/Björn

 

20 år sedan hissade och hyllade albumklassikern ”Girlfriend”, i alla fall i kritikerleden och bland de obotliga popnördarna runt vårt klot, såg dagens ljus.

Det firade Matthew Sweet med att släppa nya albumet ”Modern Art” lite i det tysta i slutet av september.

Men i vårt förgiftade gäng så är han en fortfarande en högt aktad musiker och låtskrivare med en utsökt discografi i bakfickan.

”Modern Art” är inget undantag från den regeln.

Själv hävdar Sweet att den kan ses som en vinkling på hela hans karriär, och visst är det så om man med det menar kvalité.

Uselt med videos från färskingen så vi kör titelspåret från 20-åringen där Matthew gör en kanonduett och helt formidabel ryggradsrysare med John Hiatt.

Och här är Matthew Sweet "Modern Art" bara ett klick bort från dig som har Spotify.

/Björn

Förkylning, feber och en djävulusiskt irriterande rethosta på nätterna ha jäckat mig i olika grad de senaste två veckorna.

Just nu är jag inte i arbetsform och försöker bota mina åkommor med en mix av outlaw country och roots rockarna The Bottle Rockets från St. Louis, Missouri, Alvedon och gurgelvatten.

Alla bidrar med sitt, men det går trögt.

Bottle Rockets självbetitlade debut från 1993 och ”Brand New Year” (1999) finns inte i Spotifyarkivet

Därför bidrar jag med spellistan The Bottle Rockets "Bottle Up – Some Of The Best" som är ett favoritplock från några andra album i deras diskografi som jag tycker att fler borde ha koll på.

Kanske funkar den som lindring för någon annan i samma situation?

/Björn

... har ett av de absolut bästa banden oavsett vart man vänder blicken fått det där skivkontraktet man är så oerhört värda.
Grande Roses sexspårare "Hide" är magiskt bra och Göran och vänner har en magnifik musikalisk profil. "Follow The Lights" är avslutningsspåret.
/Björn

Kurt Cobains exflamma Mary Lou Lord, och därför naturligtvis Courtney Loves hatobjekt nummer ett, frontade Sound Affects no. 38, våren 1998.

Man skickade till och Pierre Hellqvist med flyget till New York för att träffa ”den traditionella amerikanska gitarrpopens främsta hopp”, som man uttryckte det.

Mary Lou's debutalbum ”Got No Shadow” från samma år är en riktig pärla på ämnet, men tyvärr så blev det inte så mycket av med ”gitarrpopens främsta hopp.

Man firade också tioårsjubileum med det här numret och greppade utan minsta lilla skyddshjälm den minst sagt svårlösta uppgiften när magasinets 11 medarbetare skulle plocka ut sina 25 favoritalbum mellan åren 1988-1997.

Varken svenska Grand Tone Music eller brittiska Rialto självbetitlade album, som fick toppbetyg på recensionssidorna, finns på Spotify.

Så därför bygger jag 38:ans spellista Div. Artister "Sound Affects No.38" på Mary Lou Lord, som förresten ett tag lirade med Juliana Hatfields, och låtar från albumen som chefredaktören, ansvarige utgivaren och salige popgeniet John L. Byström menade var de bästa mellan 88-97.

Naturligtvis god lyssning och smakfullt botaniserande i arkiven.

/Björn

… amerikanskan Jesse Sykes?

Som likt fågeln Fenix bildade bandet Jessy Sykes & The Sweet Hereafter ur spillrorna av americanagrupperna Whiskeytown och Hominy.

Tillsammans med gitarristen Phil Wandscher så kompleterade Jesse bandet med violinisten Anna Maria Ruljancich, trummisen Kevin Warner och basisten Bill Herzog.

Debuten ”Reckless Burning” (2002) och uppföljaren ”Oh, My Girl” (2004) lovordades i musikpressen men var aldrig i närheten av det genomslag som de är värda i de breda leden

Jesses Marianne Faithful rökiga röst trollbinder och The Sweet Hereafter är ett grymt grannt och följsamt kompband till Sykes tempomässigt underbart rogivande folk, americana och countryunk.

Av någon oförklarlig anledning så finns inget av albumen på Spotify.

Så för att noviserna på ämnet ska få koll så blir det istället Jesse Sykes & The Sweet Hereafter, "Like, Love, Lust And The Open Halls Of The Soul" (2007) som bildar spelista och referens.

Och faller ni pladask för den egensinniga pärlan så är det bara att sätta igång jakten på de båda föregångarna som båda är snäppet värre.

Inte för att jag kommer att göra det till en vana i framtiden i "kommer någon ihåg" köret. Men är det någon som känner igen vinylen, framsidan, som Jesse vilar så elegant på?

/Björn

/Björn

… Pete Droge?

En amerikansk singer/songwritern som klarade jämförelserna med John Mellencamp och Tom Petty utan behöva skämmas en sekund.

Men nu har det tyvärr inte gått lika bra för Pete som det gjort för hans betydligt mer kända musikaliska gelikar, och det trots att han öppnade karriären med strålande dubbeln ”Necktie Second” (1994) och ”Find A Door” (1996) som ligger till grund för spellistan Pete Droge "Best Of" .

Han följde upp med ytterligare tre plattor fram till 2006 utan att lyckas få det genomslag som han var värd

Jo, han gör plattor fortfarande och den senaste från i år är ett instrumental soundtrack till filmen ”A Lot Like You”

Det känns faktiskt lite som att slösa bort en begåvad låtskrivare och sångare.

/Björn

 

Det är massor som känt sig kallade genom årtiondena. Men det är långt ifrån alla som lyckats.

A tolka The Beatles på ett värdigt sätt.

Brittiska The Inmates och amerikansk The Smithereens tycker jag man ska sortera in i skaran som får stora A för att de gjort det på ett briljant sätt utifrån sin egen läckra musikaliska profil.

Inmates/Smithereens "Tribute To Beatles".

/Björn

Originalförpackningen la ner för länge sen.

Och de senaste sex, sju åren så har tygkassen från en av våra två lokaltidningar med republikflaggan definitivt känts som en billig nödlösning långt ifrån värdig Popgenispelets själ.

Så lagom till vårt 1-årsjubileum av Popgenibloggen så är det dags för en saftig kvalitativ upprättelse.

Direkt från London kommer den här eleganta skapelsen som ska bära de 3500 frågorna inom sig i framtiden.

Temat för dagens spellista är hur given som helst Div. Artister "Guitar Case".

/Björn

Sol, men en hård vind och bara en 17-18° i luften är inget som får en erkänd badkruka att slänga sig i plurret.

Men seglarna hade en kanondag med rätt drag i tygen så därför spinner dagens ”the list” Div. Artister "Catch The Wind" på temat båt, sol, vind och vatten.

Och den är garanterat Sailing-free.

/Björn

Inget ligga-och-jäsa-på-stranden väder idag på Bestkusten så klipporna på naturreservatet Tjurpannan ligger till grund för dagens spellista Div. Artister "On The Rocks".

Öppningen med Hank Williams III ”Hellbilly” är minst lika hård som vädret kan vara grymt där ute när fastland möter öppet hav.

Sen fortsätter det i skönt blandade känslomässiga vågor.

Allt slumpmässigt bestämt av iPod 30GB och för dagen smakmässigt nedredigerat från 53 till totalt 16 granna sjöstjärnor av undertecknad.

/Björn

Tog med mig lilliPoden, den på 4GB ni vet, till badstranden idag.

Mellan bad, fika, sandkakebakning, strossande på bryggorna, glassköp och spaning på det allt mer intensiva båtlivet så hann jag med 65 låtar också när poden jobbade på ”blanda spår” med finess.

Det var inte första gången som jag funderade på om det inte under det där silverfärgade skalet finns en sann musikälskare av kött och blod?

Den här listan Div. Artister "On The Beach" är ett smakfullt plock från de 65 spåren.

/Björn

Vinylkällaren on vacation bläddrade i vinylbackarna på loppis i Tanumshede med den där klassiskt lätta mögeldoften i näsborrarna.

Det verkade som om någon hade skeppat över en del av Roddans solokatalog i vinylformat till backen för nyinkommet.

Men även om de till synes var i fint skick så var jag aldrig nära att slå till för 30 spänn per styck för ovanstående fyrtal.

Har gjort ett antal fina vinylfynd under åren i den här röran och högg givetvis direkt på 10CC ”The Original Soundtrack” från 1975 i mint condition för futtiga 20 riksdaler, och det även om den redan sedan tidigare självklart finns i min samling.'

Någon som är intresserad av Tanum-exet till bra pris?

Om ni har glömt bort hur bra den är så har ni en ”spotifyare” här 10 CC "The Original Soundtrack" med två fina extraspåren "Channel Swimmer" och "Good News" som inte finns på vinylutgåvan.

/Björn

Engelska The Hollies samtliga inspelningar på EMI från april 1963 till october 1968 serverade på sex CD och 158 låtar för sanslöst billiga 228:- på Ginza med frakt är ett boxklipp som heter duga.

Gruppen hade ett antal hits under ovan nämnda tidsperiod men då ofta skrivna av andra.

Ingen av dem finns med på mitt Spotifyplock The Hollies "Hidden Clarke, Hicks & Nash".

Här handlar det istället om fokus på Alan Clarke, Graham Nash och Tony Hicks snygga låtskrivande som kom lite i skymundan.

Doldisarna alltså, förutom ”Stop Stop Stop”, ”Carrie Anne” och ”On A Carousel”, då.

31 spår, b-sidor och LP-spår där de med egna namn och under pseudonymen Ransford visar prov på excellent hantverk a' la 60-talets beat generation.

Dessutom blir man åter påmind om trions oantastliga stämsång.

Tack för tipset Teknikchefen.

Och du har väl investerat i en egen box?

/Björn

Uj vad jag hatar TV3 och TV4:s alla reklamjinglar om den bästa sommarmusiken som de försöker, och tyvärr ganska ofta, lyckas köra ner i vilsna semestersvenskars hörselgångar sommar ut och sommar in.

Jag har alltid gjort och gör fortfarande mina egna "best of summer" och alternativen är hur många som helst.

Och ett knippe låtar med Nils Lofgren och hans Grin från debutalbumet ”Grin” (1971) och ”1+1” året efter är ett utsökt alternativ.

På Grin "Sound Of Summer" finns tio handplockade Lofgren-pärlor från en period ganska långt innan E Street Band.

/Björn