Popgeni

Patti Smith debuterade som argsint skivartist i mitten av 70-talet ungefär samtidigt som Blondie, Television och Ramones, samtliga sprungna ur den bördiga New York-scenen. När både Blondie och Ramones flirtade med pop-publiken valde Smith och Television en annan väg. Television, med sångaren, gitarristen och låtskrivaren Tom Verlaine i spetsen, f ö en god vän till Smith, gjorde - efter flera omtag - en lysande debut med gitarrbaserade Marquee Moon, en skiva som jag både när den kom och nu håller som en av de allra bästa i min samling. Bandets senare karriär blev dock ganska kort och ointressant.

Smiths egen skivdebut med Horses från 1975 gjorde mig förstås lika nyfiken men lämnande mig snart i huvudsak kallsinning och oengagerad. Hon fick i o f s utmärkt press men jag minns särskilt en TV-sändning från en konsert från Konserhuset i Stockholm som övertygade mig om att hon bara var en överreklamerad hajp. När vi någon gång litet senare emellanåt korsade vägar, som t ex när Because The Night blev en världshit, tillskrevs jag detta hennes samarbetspartner - eller ren tur. Men, tänk så fel man kan ha…

Ibland behöver man bara hitta rätt nyckel för att dörren skall öppna sig. Min nyckel var boken Just Kids, som i huvudsak handlar och Smiths unga år och hennes relation till vännen och fotografen Robert Mapplethorpe. När sista bladet i den alldeles förträffliga boken vänts, lovade jag mig själv att ge Smith en ny chans och - se där! - plötsligt föll alla bitarna på plats.

Jag var nog därför en av dem som såg mest fram emot hennes lördagsbesök på Stortorget.

Det finns en hel del detaljer kring Smith som ger en liten förklaring till hennes storhet. Hon började sin musikaliska bana tillsammans med gitarristen Lenny Kaye, vilken hon fortfarande kamperar med. Kaye, som är den amerikanska garagerockens gudfader och ”pappa åt” Nuggets-samlingen med amerikans undergroundmusk, är förstås en utmärkt pelare att vila sig mot i alla rocksammanhang. En annan detalj är att hon i huvudsak hållit sig till samma krets av musiker - när det varit möjligt - i stället för att välja en litet bättre gitarrist eller basist, trots att detta förstås hade varit en väg. Härom året samarbetade hon med Verlaine, som på något vis slöt cirkeln.

Lördagskvällens konsert var en vidunderlig mässa. Där jag tidigare bara sett ilska och kyla syntes värme och engagemang. T o m det envisa regnet kändes varmt och behagligt - stundtals. Inledningen med favoriten Dancing Barefoot och låtarna från Horses var all formidabla - bl a Redondo Beach och en fullkomligt furiös Gloria - och satt som supersmäck. Det var visserligen mycket regn men också detta kändes mest som lyckotårar från de högre makterna än de iskalla regn vi vanligtvis får från väst.

All heder åt Yran som gav oss denna högtidsstund!

/ t

Samtidigt som Patti Smiths spelning pågick ett rejält gitarrmangel på Studioscenen i Storsjöteatern. Jag kom in i mitten av spelningen, en smula nyfiken på Bergen-gruppen The Megaphonic Thrift, som jämförts med shoegazergrupper som Sonic Youth och My Bloody Valentine.

Ljudet var smärtsamt högt, strax intill gränsen till att vara för mycket och upplevelsen var som om en ångvält körde över dig, om och om igen. En yvigt distad gitarrvägg förstärks av en hypnotisk vokal insats av basisten Linn Frökedal och Richard Myklebust och det är omöjligt att inte beröras. I mina öron var detta Yrans mest "blytunga" och mest tuffa spelning detta år.

/TC

Så stod hon där, Patti. En ikon och legend på många sätt, som tittade ut i hällregnet på de förväntansfulla som trotsat vädergudarna, och det var överraskande många med tanke på hur j-la blött det faktiskt var.

Och det var inte en trött rockstjärna vi fick möta, jag menar som lackade ur för att de yttre betingelserna var så trista. På något sätt var det faktiskt tvärtom, som om hon sagt till sina förnämliga medmusiker "att nu jävlar ska vi ge dessa tappra själar en upplevelse som de sent ska glömma".

Det hela var sensationellt bra. Och när jag säger det kan jag inte uttala mig om avslutningen, eftersom jag då traskat ner in till Studioscenen och The Megaphonic Thrifts spelning. Men Björns ovationer om Pattis avslutande låtar fick mig att förstå att jag skulle ha dröjt kvar och verkligen missat något yranklassiskt.

/TC

Hårdrocksfansen är lite sura över genrens utbud på årets yra. Och även om årets startfält har en genrebredd som enligt min åsikt saknar motstycke, kan jag förstå att hårdrockarna förväntat sig att se minst en akt av renommerat tyngre kaliber.

Tror dock att de som bevistade norska Kvelertaks spelning i Badhusparken, fick en upplevelse som var en hyvens tröst.

Jävlar vilket röj gruppen pumpade upp. Och jag blir så varm inombords när man får ta del av ett band med tre(!) gitarrister.

 /TC

Fredagskvällens mest imponerande föreställning bjöd Laleh på. Hon klev ut på Stortorgsscenen med ett leende som knockade oss alla och den enorma karisma och sanna värme denna fantastiska människa utstrålar är så unik och äkta.

Det är ytterst få stunder som jag upplevt samma magi på Stortorgsscenen, frågar är om jag någonsin varit med om den flod av sann empati och ödmjukhet som fick många tusen att le.

Tack, Laleh.

/TC

Men det fungerade över förväntan, även om det var trångt.

Anna var själv på ett strålande humör, och att hon trivs med Östersund och i synnerhet Storsjöyran, var hon inte sen med att understryka.

Hennes utsökta låtskrivande saknar jämförelse och det är väl därför hon sedan många år har en fanskara á la hardcore. Och när hon gång efter annan visar vilken underbar liveartist hon är, omgiven av en handplockad samling medmusiker, är jag inte ett dugg förvånad över hur stark upplevelsen är.

Synd bara att spolningen krockade med Thåströms. Det blev en halvtimme med Anna, jag skulle gärna önskat att det blev mer, men det är ju så det är på en festival…. man önskar att det gick att klona sig.

/TC

"Som en knytnäve i magen". Orden kom får någon bakom mig, när Jocke Thåströms primalskrik ekade ut i natten vilandes på en taggtrådig ljudmatta designad av gitarristen Pelle Ossler. Och visst ligger det något i de orden. Thåströms musikaliskt mörka betraktelser har samtidigt en musiklyrik som jag är så innerligt svag för. 

"Beväpna dig med vingar

beväpna dig med sång

beväpna dig med allting

som du längtat och drömde om en gång"

Berättelserna andas en tillförsikt, samtidigt som det finns ett vemod och en reservation för att allt här i livet inte är så jävla självklart. 

Och tillsammans med ljudkonstnären Pelle Ossler skapas en ganska så fantastisk upplevelse, som likt en ångvält ramlar över dig, tung och oundviklig. Och när de båda, som fallet var på fredagskvällen, verkligen lever ut och tydligt är tända på uppgiften för kvällen, ja då fick även vi som följt Jocke genom åren, en unik musikupplevelse.

Och när Anna Ternheim, som startat sin spelning en kvart innan Jocke, skyndade sig för att köra i "Brunkebergstorg", brister Thåström ut i ett av sina sällsynta leenden och stunden är fullkomlig. Som Thåströmspelning betraktat, var det här en av de absolut bästa jag sett honom göra i solokarriären.

 /TC