Storslaget historiskt hopkok
Guards
"In Guards We Trust" (Partisan/Border)
PPPP
Richie Follin har förflutet i band som The Willoz och Cults. Någon som är på?
Spelar inte så stor roll för nu är det Guards som gäller för hela slanten och album nummer två från Richie, Loren Humphrey och Kaylie Church är full av pampig och påflugen pop inramad i en storslagen produktion.
Brittisk psychedelia och Kalifornisk solskenspop korsas med 70-talets powerpop sound, en gnutta grunge, stänk av tidlös soul och en gullig flirt med tidiga 80-talets new wave.
Men ingridienserna äri vanlig ordning rätt betydelselösa när man skapar ett sound som sätter sig som ett häftplåster redan vid första mötet.
Det är som att möta en ett gäng gamla musikaliska vänner igen och singelsläppet "Ready To Go" banar bergsäkert väg för Brooklyn kvartetten som utan tvekan har ytterligar ett gäng hits att trumfa med fortsättningsvis.
"Nightmare", "Silver Lining", "Heard The News", "Home Free" och "Coming True" är godis från ett album som inte har några svackor.
Liknande artister: Christopher Owens, Palma Violets, Bleached, Deer Tick.
Björn Bostrand
Green och Shapiro - Dagens hurihelvittekundemanmissadendå!
Adam Green är något av ett unikum. Han är inte en skicklig singer/songwriter med en ironisk blick när det gäller att härma populärmusik och driva lite med 60-talets politiska folkvåg. Så kallad Anti-folkmusic. Han är även ena halva av The Moldy Peaches och han målar även riktigt intressanta målningar på lediga stunder.
Med sina soloalbum har New York-konstnären under 00-talet fått en riktigt stor publik här i Europa. Framför allt i Tyskland, av alla ställen.
Men så hamnade han i den klassiska separationssitsen, som så många andra. Den känslomässiga dragkampen som fått så många artister att bli lite mer självutlämnande. Samtidigt som kompisen Binki Shapiro var på väg att separera från sin Strokestrummis Fabrizio Moretti.
I januari redan släpptes deras duettplatta "Adam Green & Binki Shapiro".
En platta sprängfylld med 60-tals referenser och indiepopgitarrer. Det låter som om man skulle smasha ihop Nancy Sinatra, The Crystals och Dusty Springfield med Suede.
She & Him, tänker några. Absolut, säger jag. Men den här platta står på egna ben.
Mycket kanske på grund av att Adam Green och Binki Shapiro lyckats göra en smått ironisk skiljsmässoplatta, som ändå tränger sig under skinnet med sina omedelbara melodier. Mycket på grund av att Adam Green börjar allt mer att närma sig M.Wards höga kvalitetsnivå.
Det här är sådan musik som jag inte riktigt begriper hur jag kunde klara mig utan, innan jag hörde den...
/Stefan
Rickenbackerpop plus 50
Som förgiftat Popgeni så är det med glädje man konstaterar att Per Gessle och polarna i G.T. har kvar sin popådra.
Och visst är det härligt att höra 50-plussare som fortfarande med största trovärdighet kan lira powerpop med Farfisasound så det bara smäller om det.
Gessle har helt enkelt mycket långt kvar till sista refrängen som låtskrivare och kärleken till Rickenbackerpopen verkar helt intakt
/Björn
Melodiskt flöde
Todd Thibaud
"Waterfall" (Blue Rose/Rootsy)
PPPP
Musikvärlden är full av orättvist bortglömda popsnillen.
Amerikanen Todd Thibaud är definitivt en av dem som släppt ifrån sig en lång rad kanonlåtar med de finaste smakessenserna från powerpop, heartlandrock och americana utan att speciellt många brytt sig.
Debuten "Favorite Waste Of Time" kom 1996 och innehåller inte Marshall Crenshaw låten med samma namn även om likheten mellan de båda är slående när de gäller konsten att snickra poppärlor.
Fem studio och några liveplattor är hans diskografi fram till nu.
"Waterfall" skiljer sig inte från den tidigare produktionen direkt när det gäller leveransen av den där klassiskt snygga popmusiken som man hör allt mer sällan.
Öppningsspåret "What May Come", When The Evening Falls Apart", "Hollow", "All In A Dream" och "My Own" är bara fem bevis av dussinet där Todds röst, som en mix av en ung Elvis Costello och Clive Gregson (Any Trouble), är en övertygande inspark i en ytterst njutbar melodiskt flödande sfär.
Jag kan förstå att man inte säljer speciellt många plattor på konstnärligt granna omslag som det här. Det ska ju vara mer rätt i ansiktet numera.
Men den välbekanta tesen att man inte ska bedöma hunden efter håren stämmer hundraprocentigt in på Todd Thibaud.
Men man törs väl inte hoppas att han ska få sitt välförtjänta break i den utslätade radiobruset som regerar idag.
Eller...?
Liknande artister: Michael Penn, Marshall Crenshaw, Elvis Costello, Any Trouble, Kevin Salem.
Björn Bostrand
1964 års bästa låt.
Vad? Beatles? Jo, visserligen, men nej. Rolling Stones?
Nja, deras klassiker kom lite senare...
Näe, 1964 års klassiker är den här och ingen annan. I 1987 års version. Sorry alla ni andra.
Fråga: Varför fick inte Tom Waits någon mikrofon?
/Stefan
Donny Bieber och faran med att driva med deras fans
Justin Bieberfeber har nu drabbat landet. Ve och fasa, säger någon. Jippie, säger någon.
Spelar roll.
Egentligen rör det sig om en musikalisk upprepning från urminnestider. Eller, i populärkulturen tog den fart ordentligt på 1950-talet.
Inom dagens populärkultur har det tonårsmässiga trånet efter en idol vuxit sig stark.
När Elvis slog igenom med dunder och brak på 1950-talet fick det här med idoldyrkan en helt ny dimension. Det var även då som medierna, då radio, biograferna och speciellt tv, fick huvudroll i detta.
När Elvis skakade på höfterna till Blue Suede Shoes rasade en hel föräldrakår. Det anspelade på sex. Avskyvärt!
Så TV begränsade Elvisbilden till enbart överkroppen. Och han fick sjunga "Hound Dog" till en valp uppsatt på pidestal för att nå upp till Elvis ansiktshöjd. (Fantasin hos tv-producenterna var det inget fel på). Det hindrade inte Elvis från att skaka loss som vanligt och även införa en handrörelse som fick tjejerna att dåna och deras föräldrar att rasa...
Läget då var att de idoler tejejr hade var Elvis, Tommy Steele och en hel hoper amerikaner som hette Bobby.
Men så kom britterna och de hade bildat band. Helt plötsligt fanns 4-5 killar att välja mellan. Störst blev som alla vet Beatles.
Vi recensenter gillar inte att ordet pojkband används om Beatles. Det handlade om ett band med ett musikgeni som hette McCartney. En av dåtidens främsta poppoeter, John Lennon, som var en musikalisk kameleont som i princip kunde få allting att svänga. Utan George Harrisons gitarr hade inte Eric Clapton, Jeff Lynne och Oasis funnits. Ringo Starr var välden som kanske var minst populär, men var fortfarande en driven trummis, men ett tungt backbeat som gav gruppen sin identitet i början. Dessa fyra drev rockhistorien framåt på 1960-talet.
Men tjejernas idoldyrkan blev inte mindre. Och den hysterin som fanns runt gruppen, har faktiskt inte än i dag haft något liknande propotion. Nu fanns det även olika stilar. Rolling Stones som var de farliga grabbarna. The Who som var modsens gunstlingar. The Searchers som var för de snällare. Och så vidare...
Men tjejernas idoldyrkan blev inte mindre. Och den hysterin som fanns runt gruppen, har faktiskt inte än i dag haft något liknande propotion. Nu fanns det även olika stilar. Rolling Stones som var de farliga grabbarna. The Who som var modsens gunstlingar. The Searchers som var för de snällare. Och så vidare...
Men efter att 1960-talet blivit 1970-tal och världen då stod i lågor med studentmassakrar, krig och ond bråd död, så fanns det i USA ett sug efter något mer oskyldigt. Det var då Som The Jackson 5 slog igenom. Och Donny Osmond. Jackson 5, som blev The Jacksons som blev Michael Jackson popkungen nummer 1 på 80-talet, var tugummipop i början. Med lite soulinfluenser. Men USA behövde den oskyldigheten då. Och Donny Osmond. Hur många tjejer har inte gråtit sig till sömns till toner na av hans version av Puppy Love? Jag vill inte veta.
För mig är Donny Osmond, lagomt konservativ, lagomt Gudstroende och med den där buisiga charmen, lågvattenmärket nummer 1. Den musik han producerar under de här åren är mer urvattnad än ett homeopatpreparat.
Men han fyller en funktion. Han är en idol. Precis som Marc Bolan, som nog är en av de största rent musikaliskt under samma period.
Vidare kommer ett ett gäng grupper med Bay City Rollers i spetsen,men sen dalar det ut en aning. Under slutet av 70-talet och början 80-talet delas de flesta upp i olika grupperingar där punkare, raggare, syntare och hårdrockare är de största. Andy Gibb, är nog den som lyckades hålla tonårsidolfanan högt under den tiden.
Men under slutet av 80-talet kommer nästa stora pojkband. New Kids On The Block. De lämnar stafettpinnen efter ett par år till Backstreet Boys, men nu har amerikanerna fått konkurrens av engelsmännen i Take That och Irländarna i Boyzone. Lite senare kommer även Westlife in på kartan innan 90-tal blir 2000-tal.
Kvalitetsmässigt har nu pojkbanden gått tillbaka en aning. Det handlar fortfarande om hitmakeri från drivna hitproducenter som hittat det rätta soundet.
I det här fallet handlar det om Cheironstudion med Denniz Pop, Max Martin, Andreas Carlsson och Kristian Lundin i spetsen. För mig så är det här en ren 90-tals version av 1960-talets Brill Building i New York. Där Carol King, Gerry Goffin, Neil Sedaka, Doc Pomus, Barry Mann och Cynthia Weil satt och spottade ur sig hits till soloartister, och ibland även åt sig själva.Skillnaden är att på 90-talet ligger Brill Buliding i Sverige och de får mängder av förfrågningar av artister och bolag som vill ha hits.
I det här fallet handlar det om Cheironstudion med Denniz Pop, Max Martin, Andreas Carlsson och Kristian Lundin i spetsen. För mig så är det här en ren 90-tals version av 1960-talets Brill Building i New York. Där Carol King, Gerry Goffin, Neil Sedaka, Doc Pomus, Barry Mann och Cynthia Weil satt och spottade ur sig hits till soloartister, och ibland även åt sig själva.Skillnaden är att på 90-talet ligger Brill Buliding i Sverige och de får mängder av förfrågningar av artister och bolag som vill ha hits.
Allt är kanske inte guld som kommer från studion på Kungsholmen, men en del är definitivt det. Jessica Folkers debutplatta tillhör mina favoriter. För mig är det en direkt tidskapsel från 1998 som jag slängs tillbaka till när jag hör "Tell Me What You Like" eller "I Do". Backstreet Boys hittar som "As Long As You Love Me" och "Quit Playing Games" har jag lärt mnig att gilla, men framför allt så är deras Black And Blue ett riktigt bra album med låten "The Call" som ledstjärna framför stora balladen "Shape Of My Heart". N Sync var också en grupp som fick oförtjänt mycket dynga i recensionskretsar. Deras "Bye Bye Bye" står sig än i dag.
Men så blev det en djupdykning ner i träsket igen i mitten av 2000-talet. Och nu sitter vi här med One Direction, med Max Martins gamle kollega Rami som huvudproducent och låtskrivare. Charmiga grabbar, men musiken är en ren pastish på det Rami och Max Martin gjorde i början 2000-talet. Justin Beiber som i begynnelsen fick med hjälp av Uscher och framför allt The-Dream försökt att hitta på något nytt. Men varför en briljant artist som The-Dream enbart gav Bieber sina mest intetsägande och menlösa låtar (vi snackar ändå om killen som inte gjort en dåliga soloplatta på egen hand och som skrev "Umbrella" till Rihanna) är en gåta.
Senaste plattan "Believe" fick bra recensioner, vilket för mig är en gåta. Plattan låter i grund och botten som något Fredrik Kempe krystar ur sig till varje melodifestival. Eric Saade upphöjt till 2. Att etablerade Rodney Jerkins schabblar bort den potentiella hiten "As Long As You Love Me" (inte Backstreet Boys-låten) är en gåta.
Men precis som Donny Osmond fyller han en funktion.
Han är en Idol. Precis som Justin Timberlake, som nyss gjort sin bästa platta.
Men jag har inget emot att man driver med de här idolerna.Tvärtom. Humor handlar om att slå uppåt. Och historiskt sett, så går ju historierna igen. Så även om jag får tippa, så sitter nog Justin Beiber där om några år, helt utan fans, men får vara med i några kändisdokusåpor för att hålla sitt minne vid liv.
Men jag kan ju ha fel.
Han kan ju få den där omedelbara poplåten som kommer att gå till historien. Vem vet?
Vad jag däremot blir smått illamående av är den form av ny humor, som Hanna Fahl i DN skrev om angående ett Bieber-fan som blir lurad av morgongänget i NRJ.
Tonåringar har, som jag skrivit om ovan, alltid haft ett beroende av ett visst mått av idoldyrkan. Om det handlar om Justin Bieber, Donny Osmond, New Kids On The Block, Eddie Izzard, Björn Walldegård... spelar ingen som helt roll alls.
Tonåringar är barn som är under utveckling att bli vuxen. Det är nya människor som letar efter identitet. Det är människor som i viss mån är sköra, eftersom uppbyggnaden måste bli så stabil som möjligt. Då kan ingen komma in och peta på en byggkloss så den blir sned. I så fall finns en risk att det rasar vid ett senare tillfälle. När belastningen på den snedvridna klossen blivit för tung.
Vi känner väl alla till kompisar som var NKOB-fans och som i dag gömmer undan sina t-shirts med rodnad på kinderna. Vilket i sig är helt onödigt. Snarare ska alla NKOTB-fans och Backstreet Boys-fans vara stolta. Det var då de utvecklade sin passion. Den passion som de kanske kan dra nytta av idag. Kanske i arbetet. Kanske i fritidsintresset. Den passion som ger deras liv ett meningsfyllt innehåll.
Om nu ingen gått in och petat. Lagt in en elektronisk minne som ger personen en stöt på 220 volt när minnet av förnedrelse av passionen dyker upp.
Jag lyssnar inte på det där reklamradioskvalet. Jag tycker inte det ska ta upp min tid. Därför visste jag heller inget om det innan jag läste Hanna Fahls krönika. Vilket fick mig att bli illamående. Martin Björk, Jakob Öqvist och Izabella Fröberg beter sig lika illa som enbart en känslomässigt trasig mobbare på högstadiet kan göra. Det är fullkomligt hjärtlöst. Fullkomligt onödigt. Och det är så fullkomligt humorbefriat det kan bli.
Humor kan vara vara ett effektivt vapen. Låt därför de som verkligen kan, hantera det. Personer med talang. Personer med fingertoppskänsla.
Flåsande RadioDjs i kommersiella skitkanaler bör hålla sig till det som de verkligen kan.
Påa och ava låtar.
Nu kom ju Björk, Öqvist och Fröberg ut i dagarna och sa att inslaget är en inspelad sketch..?!?
Frågan som följer blir då: vad var tänkt som poäng?
Humor fungerar ju så att karraktärer överdrivs. Som karrikatyrerna av Reinfeldt i Partaj eller Dr Alban i Pippirull.
Men i det här inslaget uteblir överdrivningen. Man driver egentligen inte åt något håll. Inte med sig själva. Man är inte överdrivet elak för att lyssnaren ska klart fatta att de skojar (åt något håll). Och vilken roll ska den här brorsan, som ska ha fantiserats upp för att lura sin syster som "kan bli ledsen" spela?
Vilket får slutsatsen att "sketchen" är nu ännu mer poänglös, än om det var ett riktigt samtal som gick fel.
Är det humor 2013? Eller är det bara en efterhandskonstruktion, för att inte verka totalt befriad från empatisk förmåga.
Tyvärr är alternativet efterhandskonstruktion det med lägst odds fortfarande.
För ingen kan väl vara så talanglös att man skriver en sådan sketch som cementerar att det finns en löjlighet i tonårstjejers idoldyrkan... Eller...?
/Stefan (som också hade idoler på 80-talet som John Lennon, Keith Richards, Izzy Stradlin, Nikki Sixx mfl...)
Tack, Richie!
Richie Havens finns inte med oss längre. Han gick bort 72 år gammal under måndagen i sitt hem i New Jersey och man blir så ledsen. Den mycket egensinnige och svårefterhärmlige Havens blev ett namn för den riktigt stora massan efter sitt tre timmar långa framträdande på Woodstock 1969.
Här är det mest kända numret från den spelningen - "Freedom".
Ha det bra däruppe, Richie!
Kalifornisk popmusik del 2013
Bleached
"Ride Your Heart" (Dead Oceans/Border)
PPPP
Popmusik från Kalifornien är varierar lika mycket som det finns stadsdelar i Los Angeles. Men om man ska ta en övergripen bild över The Golden States musik så hamnar Phil Spectors Wall Of Sound först. Surfarnas gitarrer och stämsång inspirerade The Byrds tolvsträngade gitarrer och stämsång över Bob Dylans folkmusik, country och psykadelia. Frank Zappas Bizarre Records och The 5th Dimensions soul. The Eagles och Poco föräldade soundet och gjorde det mer fläckfritt. Så fläckfritt, att det även smög sig in i punkpoduktionerna. Överlag kan man säga att popmusik från Kalifornien har ett fläckfritt sound med en vilja att komma så nära perfektion som möjligt. Så som Fleetwood Macs "Rumours". Det gäller såväl punk som indiemusiken.
Så kan man också sammanfatta Bleacheds nya platta "Ride Your Heart". Det är jinglande gitarrer som för tankarna mot Stilla Havets vågor, men det är även lika mycket skitigt garagepunkigt. Sången sitter perfekt. Atmosfären känns varm och somrig som en sensommarkväll.
Visst tänker man på band som The Go-Gos, men problemet är att låtarna på "Ride Your Heart" faktiskt är bättre än vad The Go-Gos lyckades producera. Man siktar mot The Ramones, men stannar på en The Misfits-nivå.Men med melodier som stannar kvar.
I amerikanska magazines har systrarna Jessica och Jennifer Clavin gillat att i ena stunden springa omkring i oljeskitiga t-shirts, för att i den nästa klä sig i svart och vitprickiga klänningar och Velvet Underground-Nicos gamla solglasögon från 1967. Och det hörs även på skivan.
Den 28 och 29 Maj besöker Bleached Sverige.
Ta chansen och se dem.
Stefan Herdell
Chips mörkaste någonsin
Chip Taylor
"Block Out The Sirens Of This Lonely World" (Trainwreck/Rootsy.nu)
PPPP
En riktig måndagsplatta.
Om man nu tycker att måndagar många gånger kan vara det tyngsta som finns.
"B.O.T.S.O.T.L.W." innehåller övervägande svårmodiga och nedstämda historier där Taylor mestadels ser mörker och tvivel. Inte så konstigt med tanke på att flera av låtarna tillkom under en peroiod efter massakern på Utøya 2011.
Taylor var i Halden den 22 juli för att spela på en festival, men istället blev det en omskakande minnesstund för offren där han framförde nyskrivna "This Darkest Day".
I perioden efter denna ofattbara upplevelse skrev han några av sina mest allvarliga och tyngsta sånger under sina dryga 50 år som artist och låtskrivare. Och de finns här bland de 12 hudnära spåren
"And it's god bless Americans, and god bless Norwegians, and god bless all of us, in times like these" går refrängen i "God Bless Norwegians"
Men ibland behöver man sänka tempot i livets ekorrhjul och det finns mycket styrka och ro att hämta även hos en nedstämd Taylor som här med jämna mellanrum får mig att osökt tänka på Johnny Cash samarbete med Rick Rubin.
Men för att balansera upp den ofrånkomliga dysterheten så får man också bonus-CD'n "Is That The Final Take", en femspårare som innehåller mer lättsamma låtar som Chip skrev i goda vänners lag under en kortare turné innan inspelningen av "Block Out...".
De skulle naturligtvis varit helt fel att blanda ihop dem med dussinet på huvudplattan. Men som kompliment till varandra blir de ömsinta påminnelser om livets båda motsatser.
Allt är inspelat i Norge och det är första gången som Taylor överlåtit jobbet som huvudproducent till någon annan. Norske pianisten Göran Grini, som också spelar i Chips band The New Ukrainians, blev den som fick förtroendet.
T.N.U. som för övrigt består av basisten Björn Petterson, gitarristen John Platania och trummisen Magnus Olsson är de som står för den musikaliska ryggraden på
Liknande artister: Johnny Cash, Townes Van Zandt, Waylon Jennings, Willie Nelson, Carrie Rodriguez.
Björn Bostrand
Lita på vakterna
New York bandet Guards känns som en spegelbild ur pop och rock´n´roll historiken.
Men spelar roll när man gör det så musikaliskt träffsäkert och med en sådan glimt i ögonvrån.
Den musikaliska själen finns i 60-talets psychedeliska pop och resten av ljudbilden är bara upp till lyssnaren att bena ut, om man nu vill.
För egentligen räcker det med att bara suga i sig "Silver Lining" och "Ready To Go" och gå vidare med debutalbumet "In Guards We Trust" som släpps lös den 29 april.
/Björn
Turnpikes sköna coola polare
I torsdags var Oklahoma essen Turnpike Troubadours på livebesök i Östersund och slog undan benen totalt på de 200 själarna som hade lyckan att vara på plats.
Men det finns mer att hämta från Oklahoma, inte minst Turnpike-kompisen John Fullbright som finns med som en av gästmusikerna på gruppens senaste pärla "Goodbye Normal Street".
Fullbright har även en egen solokarriär att vårda och solodebuten "From The Ground Up", som släpptes i USA ifjol och i Europa i mars i år, är en ren njutning i americana och countryrockblues fåran.
Kolla på de här smakproven bara...
/Björn
Inget för dig med ett hjärta av sten
Kim Richey
"Thorn In my Heart" (Lojinx/Border)
PPPP
Hon har aldrig varit rädd för att följa sin musikaliska inspiration och fingertoppskänsla på något av sina sex tidigare studioproduktioner.
Country, americana, pop och folk har därför alltid vandrat ut och in och blandats ihop och format Kim Richeys varma och svåremotståndliga aura.
Själv säger hon att hon inför inspelningen av de tolv låtarna ville att det skulle bli en renodlad countryplatta. Mycket på grund av att hon inför ett framträdande i BBC Radio Scotland i Glasgow ombads att göra en countrycover och då valde Kris Kristoffersons odödliga klassiker "Sunday Morning Coming Down".
Och visst är countryvibbarna närvarande, men ofta uppblandad med de övriga stilarterna och det vilar en bedårande melodisk melankoli över Neilson Hubbards stilfulla produktion.
Och inte blir det direkt sämre av att Richey har support att framföra sitt granna låtmaterial av musikaliska vänner som Jason Isbell, Pat Sansone (Wilco), Carl Broemel (My Morning Jacket), Will Kimbrough och Trisha Yearwood.
Vi som var på plats i Gamla Kyrkan i Östersund under Storsjöyran 2011 och fick uppleva Richeys karisma, både som vanlig människa och stor artist, kapitulerar omgående och åker bara med från det inledande titelspåret till avrundning med jazzcountryn i "Everything's Gonna Be Good".
Man måste ha ett hjärta av sten för att neka närkontakten på "T.I.H."
Liknande artister: Rosanne Cash, Emmylou Harris, Shawn Colvin, Allison Moorer, Trisha Yearwood.
Björn Bostrand
Nolan i vårvintersolen
Ingen som var på plats på Studioscenen den 14 oktober förra året glömmer Joe Nolans karismatiska och innerliga liveframträdande.
Kanske kan man börja hoppas på en uppföljare till "Goodbye Cinderella" när Joe på den här klart udda scenen framför "Alligator" i vårsolen i Edmonton's river valley.
/Björn
Lust for life...
Det är inte personligt.
Det handlar helt och hållet om att Stooges fortfarande är "a real fucking group".
I alla fall enligt snart 67-årige Iggy Pop som lirat in nya albumet "Ready To Die" med sitt band.
Release i slutet av april och inte fan låter det en enda sekund som gubbarna är redo att lämna in med plattans 10 spår larmande i Koss lurarna.
Det är också första gången på 34 år som Iggy och Stooges-gitarristen James Williamson jobbat ihop.
/Björn
Kim berikar din musikaliska själ
En äkta lowbudget video med underbara Kim Richey från Bluebird Cafe, Nashville Tennessee under förra veckans Tin Pan South Songwriter's Festival tillsammans med kompmusikerna Jeff Black, Gareth Dunlop och Sam Bush.
Men "Thorn In My Heart" är helt hudnära och tillika titel och öppningsspåret på Richeys nya utsökta album som släpps på måndag hos oss.
Upptäck för bövelen! Om det inte redan är gjort.
/Björn
Totally essential
Måste bara påminna om en av de tveklöst bästa och mest motiverade supergrupperna.
Att se den här videotrippeln handlar om livslång ståpäls.
/Björn
Mysfluff med Kurt
Kurt Vile
Wakin on a pretty daze
(Matador)
PPPPP
Jag vet inte vad han vurmar om mest, Kurt Vile, som vid sidan om sitt War On Drugs fortsätter göra soloplattor som blir allt bättre. Två år gamla ”Smoke rings for my halo” fick mig att upptäcka honom och det är en platta som snurrat åtskilliga varv sedan dess. Och det är inget snack om att den nya utgåvan kommer att snurra minst lika mycket, eftersom de elva nya sångerna visar att utvecklingskurvan går spikrakt uppåt.
Låt dig inte skrämmas av låtlängder som vid ett par tillfällen klockar bort emot tio minuter. Det funkar alldeles utmärkt och ingen kan väl klaga på en speltid långt över timman.
Jag faller platt för den smådystra men varma melankolin, där melodierna är urstarka och de små berättelserna ur vardagen är mer tydligt raka och ljusa än på ”Smoke rings...”.
Helheten vilar på ett plockande lekfullt gitarrlir och jag älskar Kurts smånonchalanta, berättande sångröst. Ibland känns det som om man är mitt inne i en roadmovie... musiken bara flyter in dig i något meditativt. Ungefär som War On Drugs-kompisen Dave Hartley som under namnet Nightlands gav ut ”Oak Island”, som också är ett spännande ljudäventyr, om än mycket väsenskilt. Och det råder inget tvivel om att detta är två plattor som är givna på min lista när året ska summeras.
/TC
Fortfarande stilfullt trogen sina ideal
Steve Earle & The Dukes (& Duchesses)
"The Low Highway" (New West/Rootsy)
PPPP
15:e studioplattan sedan debuten med "Guitar Town" 1986 kan nog ses som en tillbakablick på en brokig och stundtals omtumlande karriär med missbruk och fängelsedom som personliga minusposter.
Men trots dessa problem så har Earle ur mitt perspektiv alltid levererat, och oftast helt omistligt.
För första gången sedan "Exit O" från 1987 så återanvänder han också bandnamnet The Dukes, när Chris Masterson, gitarr & pedal steel, Kelly Looney, bas och Will Rigby (ex. The dB´s) trummor på ett helt oantastligt sätt agerar musikalisk ryggrad.
Dessutom spetsar han läckert med The Duchesses, 17 år yngre frun Allison Moorer som även har en egen karriär att hålla igång, och Eleanor Whitmore på fiol och mandolin.
Visst känns det som att man har hört saker som ruffigt rockiga "Calico County" och lägereldsballaden "Burnin' It Down" tidigare. Men spelar roll?
Man får det man förväntar sig och i Steve Earles fall är det lika med en stabil kvalitetssäkring då han fortfarande är stillfullt och övertygat trogen sina ideal.
Så rullar det på genom dussinet där "Love´s Gonna Blow My Way" och "After Mardi Gras" är låtarna som Steve skrev tillsammans med Luke Micarelli som han spelade mot i den hissade TV-serien "Treme".
Där gestaltade han den luggslitne gatumusikern Harley under de två första säsonger.
Lika intressant och njutbar som album nummer 15 kommer säkert de båda böcker som han planerar att ge ut framöver.
Själv har han sagt att han lovat sig själv att aldrig skriva om sitt liv. Men först kommer faktiskt memoarerna som är uppdelad i tre sektioner.
Del ett handlar om mötet med Townes Van Zandt och om deras komplicerad vänskap och mentorsförhållanden. Andra delen beskriver tiden i Nashville och den självdestruktiva drogspiral som han befann sig i och som kulminerade i en fängelsevistelse, där han bestämde sig för att bli drogfri.
Avslutningen sätter fokus på vägen tillbaka till ett normalt liv, som började med inspelningen av "Train A Comin" från 1995.
OBS! "The Low Highway" släpps den 17 april.
Liknande artister: Townes Van Zandt, Guy Clark, Dave Alvin, John Mellencamp, Joe Ely.
Björn Bostrand
Phosphorescent - Skäggcountryns revival
Japp!
Försök att uttala det om ni kan...
Den här skäggige singer/songwritern ligger i alla fall på First Aid Kits spellista, just nu.
Det ska vara skäggigt i år!
/Stefan
Legendens patos lever
Todd Rundgren
"State" (Esoteric Antenna/Border)
PPP
"The Legendary Todd Rundgren" står det på en sticker som pryder den idag 64-årige sångaren, multiintrumentalisten, låtskrivaren och producentens 23 soloalbum sedan debuten med "Runt" för 43 år sedan.
Ikon må vara ett missbrukat ord, men i Todds fall stämmer det fullt ut.
Bland vissa av oss i Popgeniekretsar är han en av de stora musikaliska hjältarna och många, många är Todd-albumen både i vinylhyllorna och CD-lådorna.
Folkpensionärsmässig så är han fortfarande en stilbildare vars musikaliska hunger och nyfikenhet aldrig sätter några gränser och "State" känns bitvis som ett axplock ur hans sanslöst imponerande produktion.
Med en högt svävande ljudbild och en mix av rock, pop, soul och electronica är "State" inte som alla andra och Todd har i vanlig ordning placerat sig i framkant med produktionen.
Samtidigt är de tio låtarna av skiftande kvalité och flummiga "Angry Bird", överproducerade "Ping Me", svulstiga "Collide-A-Scope" och den enformiga maskindiscodängan "Smoke" hade gärna kunnat få stanna kvar i byrålådan.
Men i "Imagination", "Seroius", "In My Mouth". "Party Liquor" och "Sir Reality" är hans musikaliska patos orubbad.
Och på min musikaliska önskeslista finns fortfarande förhoppningen att han ganska snart ska plocka ihop syskonet till makalösa dubbeln "Something/Anything" från 1972.
Liknande artister: 10cc, Steely Dan, Queen, Cheap Trick, Badfinger.
Björn Bostrand
Inte så långt från Skövde till Hanoi
The Gloria Story
The Gloria Story
”Born To Lose”
(Wild Kingdom/Sound Pollution)
PPPP
Skövdekvintetten följer upp sin succédebut. Men den här gången gör de allt själva. Ingen producent från Hellacopters osv. Nej, nu drar de på med mer gas och tar bort alla finmaskiga filter.
För den som jag har sina musikaliska rötter i 1970-talet är detta lysande rock. Det handlar inte 70-talets mer avancerade band utan mer om de som kombinerade metallen med glamrockens melodier och punkens attityd. Jag kommer osökt att tänka på de gamla 80-talshjältarna Lords Of The New Church med musiker från Dead Boys, The Damned och Sham 69 och självklart på Finlands största bidrag till rockhistorien Hanoi Rocks. Själva skulle jag tro att bandet hyllar Thin Lizzy, tidiga Queen, Clash och Mott The Hoople och de där banden som fanns i Los Angeles innan allt slogs ihop till Guns N Roses.
The Gloria Story har slagkraftiga melodier, de har taggtrådsgitarrer och de har en enorm känsla för den mer partyinriktade delen av 1970-talets lite tyngre musik. I Sverige har ju både Backyard Babies, The Ark och Hellakopters varit inne på samma musikaliska garage och snott reservdelar. Men jag tycker faktiskt att Gloria Story gör det med mer humor och en skönare attityd och de känns inte alls lika sökta som de nämnda banden.
Jag älskar titellåten och hänger faktiskt med hela vägen genom alla tolv låtar. Jag kommer ofta på mig hur mycket jag förbannar att jag lyckades missa Hanoi Rocks kvällar på Marquee i London, fast jag var i stan, som sedan blev ett av de bästa livealbum jag vet. Nu får jag hoppas på att få uppleva The Gloria Story med två leadsångare och tre gitarrister i stället…
Liknande band: Hanoi Rocks, Lords Of The New Church, LA Guns, Hellacopters
Christer B. Jarlås
Förbannat, vackert, unikt
Grande Roses
"Disease" (Noise-O-Lution)
PPPPP
Symtomen är solklara.
Men det är inte Grande Roses som är sjuka.
För en mer vital, förbannad, energifylld och vacker rockplatta på lika delar indielarm, postpunk och rockslammer blir oerhört svårt att hitta under 2013.
Istället är det de stora, klumpiga och cyniska skivbolagsjättarna som har drabbats av totalt storhetsvansinne när de inbillar sig att de exakt vet hur du, jag och alla andra vill ha vår musik förpackad.
Det är därför de utan minsta lilla förvarningen och med totalkorkade anledningar kickar band som Grande Roses för att de "inte passar in i säljbilden".
Men jättarna kommer aldrig att kunna kväsa gräsrötterna oavsett vilka övergrepp de tar till.
"Disease" är inget annat än en kraftfull och total revansch på döskallarna från ett fantastiskt band.
Live är sångaren Göran Messelt, gitarristerna Johan och Magnus Eklund, basisten Erik Berg och trummslagaren Emil Karlsson en furiös rak vänster mitt i nyllet i 180 knyck. Och man tar gärna den räkningen hur många gånger som helst.
Kraften i "rosornas" budskap finns självklart även i vinylspåren, även om känslan inte blir lika fysisk.
Men samtidigt öppnar sig en bredare ljudbild från en kvintett som i det allmänt vitalt rådande musikaliska formel 1 racet ramar in helheten med en melodisk elegans.
Titelspåret, "Bullets", "Radio Heartbreak" är en helt klockren högenergisk inspark i deras energigivande depprock.
Med "Sold Out Our Time", "You´re Never Gonna Change", "As The Poison Is", "Love In Reign", "Yours" och "Sunken Ship" sänker man tempot en aning, men tapppar aldrig ett uns i musikalisk briljans.
Istället tillför man ytterligare en dimension till sin storhet.
Den här gången bryr jag mig inte om att lista liknande artister för jag kommer faktiskt inte på några andra band som för tillfället låter som Grande Roses.
Andra personliga favoriter berör naturligtvis lika mycket.
Men med "Disease" förstärker G.R. sin position i min unika skara.
Björn Bostrand
Country på svenskt allvar
Honks
”Singelgatan”
(Soundcarrier)
PPPP
Countrymusik på allvar med svenska texter finns det alldeles för lite av. I småländska Älmhult har kvartetten Honks insett att de rockstjärnedrömmar de hade i sina tidigare band som Creeps, Deeptone och The Daffodils sedan länge är förbi. Och vardagen med det fullständigt tidskrävande småbarnslivet är passerad. Vad gör man då som vuxna män om man ändå gillar att spela. Jo, man kan börja om.
Honks( namnet står för Herrarna Olsson Nilsson Karlsson Ström) vill försöka berätta om livet som det kan vara för dem och deras vänner i mindre svenska städer vid sidan av kvällspressglamour. Och de lyckas ofta förvånansvärt bra.
Jag hoppas att Honks når ut. Derass låtar är lika självklara utsnitt ur en sällan visad verklighet precis som förra årets bästa svenska film ”Äta Sova Dö” och inte för inte användes deras musik i just den filmen.
Här finns musikaliska och röstmässiga kopplingar till allt från Torsson till Anders F Rönnblom och Lasse Stefanz. Och just det gör att detta är ett väldigt lyckat försök. Första låten ”23:an Söderut” borde för övrigt bli en rejäl hit.
Liknande: Torsson, Perssons Pack, Eldkvarn, Lasse Stefanz
Christer B. Jarlås
She & Hims senaste... Våren är här!
Man blir liksom lite glad.
Hjärtat vill upp och ta ett par glädjeskutt och dansa lite shimmy.
Eller nåt...
Sådan här tidlös pop, med starka influenser från 50-60-talet, har en våraktig och glädjesmittande effekt. Zooey Deschanel och M. Ward har gjort det förr. Och, tammefan, gör de det inte igen...
Det låter Goffin/King. Det låter Mann/Weil. Det är Phil Spector och The Honeycombs som blåser maskrosfrön över en frodig sommaräng.
Så i väntan på Deschanel och M.Wards "Volume 3"...
Värkänslor i en liten ask.
/Stefan
Australisk indiepop
Jag kan ha fel, men dett kan vara något som Australienexperten Björn Bostrand missat.
Jag vet att jag missat det. I Augusti i fjol släppte bandet Split Seconds in debutplatta "You´ll Turn Into Me".
En helt bedårande indiepopplatta som har mycket mer besläktat med den brittiska scenen än den australienpop jag har kommit i kontakt med. Jämförelsen med The Smiths och Joy Division kommer man inte ifrån. Men Split Seconds har något alldeles eget, i sin berättande stil. Plattan "You´ll Turn Into Me" berättar på ett nästan Springsteenskt vis om karräktärer textförfattaren Sean Pollard möter i sin resa från Perth till Melbourne...
Plattan kan avnjutas här: "You´ll Turn Into Me"
/Stefan
Söta melodier, punkattityd och ett jävla slammer
När vi ändå är inne på lite Rock ´n roll...
Palma Violets har jämförts med Artic Monkeys. Men de är lite mer än så.
De blev genast älskling till brittiska musikkåren med NME i spetsen. De blev utsedda till bästa nykomling år 2012, enbart grundad på singlarna "Best Of Friends" och "Last Of The Summer Wine".
I februari i år kom plattan "180" på bolaget Rough Trade.
Och det tog ett par genomlyssningar innan jag fattade vad det var jag hörde.
Vid första lyssningarna så var det som det brukar vara när jag hör något hypat.
Jahapp. Inget nytt. Det mesta har man hört förrut...
Men ju längre tiden går så letar sig låtarna längre och längre in. Till slut fattar man inte att man kunnat avfärda Palma Violets som efterapare.
Jodå, de har samlat det finaste med brittisk garage och punkpop genomtiderna. Det ångar av The Smiths, The Jesus And Mary Chain och The Clash. Men förfinat det en aning på The Libertinevis genom att vara brutalt uppkäftiga.
Palma Violets "180" är dagens första tips på skitig jävla rock n roll från Londons bakgator.
/Stefan
Snygg, sexig singel
The-Dream, eller Terius Nash som han egentligen heter, håller på med ett projekt som verkar vara hur långt som helst. Och de tre album han släppt hittills har hyllats överallt. Med all rätt. Det började med Love/Hate, fortsatte med Love vs Money och fortsatte med Love King 2010. Men produktiv som han är så gav han 2011 "1977" gratis på sin hemsida. I år har skivbolaget kommit på att det var en bra platta och gav ut den under namnet Terius Nash.
Inget nytt under solen här. Skivbolagen ligger numer hopplöst efter sin tid.
Men, i väntan på den fjärde plattan "Love IV" i Love-projektet har nu The-Dream släppt en ny singel. Ämnet är det ultra-amerikanska uttjatade ämnet: kvinnors bakdelar på dansgolv. Men Terius Nash är en hitmakare. Det är inte för inte som han skriver låtar till Justin Beiber och Beyonce. Mannen ligger ju bakom 2000-tals klassiker som "Umbrella" och "Single Ladies (Put A Ring on It)". Så "Slow It Down" har allt man begär av en singel idag. En melodi som fångar lyssnaren och vaggar sakta in en i låten.
Snygg, sexig singel.
Rock ´n roll.
/Stefan
... här får ni ett par hörbara bevis
Easy Octobers debut "Things We Said Yesterday" är magnifik.
"Baby Blue" och "Rocket Man" är spår ett och tre på albumet som släpps på onsdag.
Gör dig själv en välgärning och köp den!
/Björn
En blågul diamant
Easy October
"Things We Said Yesterday" (Adore Music/Border)
PPPPP
Man åker dit direkt på öppningen "Baby Blue" (nej, det är inte en cover på Badfingers ess).
I alla fall om man är en sucker för elegant och ursnyggt melodiskt vemod som ramas in med varsamma och varma sinnen och händer.
E.O. är inget annat än något så sällsynt som en svensk supergrupp. Men det innebär inte att medlemmarna varken har medverkat i Melodifestivalen eller är speciellt kända i de så kallat "breda lyssnarleden".
E.O. är en supergrupp på sin passion, kunnande och övertygelsen att inte kompromissa med sina värderingar.
Och att kalla kvartetten för debutanter är att trampa i klaveret.
Kristoffer Hedberg, gitarr, sång, jobbar med sitt fjärde soloalbum, Kristofer Åström, sång, gitarr och banjo, är som medlem i Fireside och på egen hand under en lång och högklassig diskografi, en av de stora svenska indiemusikerna som allt för få tagit till sitt hjärta.
Tillsammans med trummisen Johan Håkansson, som lirat med Olle Ljungström, Mattias Hellberg och TSOOL, samt jokern och åldermannen i leken, Nikke Ström så är E.O. ännu ett efterlängtat andningshål i den allmänna utslätningen.
Indie, pop, americana, folk eller vad ni nu får till är den mest lämpliga etiketten att sätta på de tio låtar spelar liksom ingen roll.
För mig är "T.W.S.Y" bara är ett strålande resultat utifrån alla inblandade, där också producenten David Fransson ingår, talang, passion och kärlek till hantverket.
Efter "Baby Blue" följer ytterligare nio låtar som med bara lite tid på sin sida garanterat kommer att växa ihop till en av de absolut finaste och mest lyssningsvärda och njutbara svenska produktionerna i år.
Bara du ger den chansen.
Björn Bostrand
