Popgeni

Vår Facebook-vän Seth Swirsky påminde om denna grupp. Så här beskrivs gruppen på Wikipedia:
Spanky and Our Gang, popgrupp bildad i Chicago, Illinois 1966. Idag är gruppen kanske inte så ihågkommen men de hade en hel del hits i andra halvan av 1960-talet. Deras sound var influerat av folk-rock och jazz. Framförandet var väldigt glatt och oskyldigt.
Medlemmar i gruppen var i början Oz Bach (bas), Eleine "Spanky" McFarlane (sång, slagverk), Nigel Pickering (gitarr), och Malcolm Hale (trummor). McFarlane (av en vän kallad "Spanky" efter en karaktär hon liknade i en tv-serie) hade varit aktiv i mindre musikprojekt tills 1965 då hon blev fast i Florida under en storm. Där träffade hon musikerna Oz Bach och Nigel Pickering som hon sedan bjöd in att starta en grupp tillsammans. De började uppträda på en liten klubb i Chicago med uppsättningen Bach på bas, Pickering på gitarr, och McFarlane på tvättbräda(!) under namnet Spanky and Our Gang. Detta var mest på skämt, men lokala medier uppmärksammade deras spelningar och namnet blev kvar. Malcolm Hale som McFarlane kände sedan tidigare blev nu gruppens trummis. De började spela på större klubbar och fick snart skivkontrakt (sent 1966). Gruppen släppte sin första singel, den folk/pop inspirerade "Sunday Will Never Be the Same" 1967 och låten blev en topp-tio hit. Samma år fick gruppen ännu en trummis, John Seiter.
Bach slutade 1968 och ersattes av Kenny Hodges som tog med sig sin vän sångaren Lefty Baker till gruppen. Det här året bytte också gruppen producent då de kände att de inte fick utlopp för sitt sound. Detta resulterade i att man på nästa album kunde hitta både blues och jazz inspirerad pop. Hits för gruppen 1968 blev "Sunday Morning", "Give a Damn" och "Like to Get to Know You".
Det här året hände dock något som fick gruppen att bryta upp, Malcolm Hale dog oväntat av lunginflammation i oktober. Mycket tack vare honom hade gruppen lyckats hålla ihop. Samtidigt hade Seiter blivit erbjuden jobb i the Turtles och McFarlane var gravid och hade inga planer på att uppträda. Ett livealbum med gruppen släpptes 1970 och 1975 samlades några gruppmedlemmar för en inspelning av ett album. När the Mamas and the Papas återförenades på 1980-talet togs McFarlane in som ersättning för Cass Elliot.

Våra vänner från Galway levererar fortfarande bra musik. Från nya albumet "The Further Adventurse Of The Saw Doctors" kommer sköna "Friday Town".
...och vi kommer aldrig någonsin att glömma när de satte sig mitt på Stortorget i Östersund och spelade - ingen fattade att det var ett av Europas, och framför allt Irlands, mest spännande band som satt där. De var så bra att flera ur Östersunds A-lag kom fram och ville ge dem pengar - det var sommaren efter att "I Useta Love Her" hade slagit alla försäljningsrekord hemma på Irland...

/cbj

I somras stod Kim Richey i Gamla kyrkan i Östersund och sjöng denna klassiker. Några år tidigare stod Kris Kristofferson själv på Stortorget i Östersund och sjöng den. Här ser vi i dag en lyckad filmatisering av sången till Kris inspelning. Låten var med på Kris Kristoffersons debut-LP. Men den som först hade en mindre hit med låten var Ray Stevens. Annars är det väl Johnny Cash som haft största hiten med låten, 1970 toppade den listorna i USA...

Well I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
An' I shaved my face and combed my hair,
An' stumbled down the stairs to meet the day.

I'd smoked my brain the night before,
On cigarettes and songs I'd been pickin'.
But I lit my first and watched a small kid,
Cussin' at a can that he was kicking.
Then I crossed the empty street,
'n caught the Sunday smell of someone fryin' chicken.
And it took me back to somethin',
That I'd lost somehow, somewhere along the way.

On the Sunday morning sidewalk,
Wishing, Lord, that I was stoned.
'Cos there's something in a Sunday,
Makes a body feel alone.
And there's nothin' short of dyin',
Half as lonesome as the sound,
On the sleepin' city sidewalks:
Sunday mornin' comin' down.

In the park I saw a daddy,
With a laughin' little girl who he was swingin'.
And I stopped beside a Sunday school,
And listened to the song they were singin'.
Then I headed back for home,
And somewhere far away a lonely bell was ringin'.
And it echoed through the canyons,
Like the disappearing dreams of yesterday.

On the Sunday morning sidewalk,
Wishing, Lord, that I was stoned.
'Cos there's something in a Sunday,
Makes a body feel alone.
And there's nothin' short of dyin',
Half as lonesome as the sound,
On the sleepin' city sidewalks:
Sunday mornin' comin' down.

Do do do do do do do do,
Do do do do do do do,
Do do do do do do do do,
Do do do do do do do.

(To fade)

Inte för att Popgenierna har någon som helst erfarenhet av att vakna upp bakfulla när ungarna far runt som vildar och teven står på. Nej, inte vi inte. Men det finns det kanske andra som har. Därför är det i dag dags för en av alla tiders bästa låtskrivare Bobby Russell att beskriva det som är så vanligt i andra hem, inte i våra, men i andras...
Om ni inte visste det så skrev Bobby låtar som "Little Green Apples" och "The Night The Lights Went Out In Georgia". "Saturday Morning Confusion" skrev han för exakt 40 år sedan - 1971. Bobby blev bara 51 år. Han avled i en hjärtinfarkt 1992.

 

Det bästa med klämdagar är att man kan sluta lite tidigare.
Och varför inte fira det med den ultimata fredagslåten.
Ever!

The Cure - Friday I'm In Love by manon42
/Stefan

Aaah, i morgon är det den första juni. Då blir det semester - gud så skönt, eller...
/cbj

Vissa söndagsmorgnar är lättare än andra. Kris och Johnny vet allt om hur det kan vara att vakna en söndagsmorgon...Allt!
/cbj

Här kommer två Valentinskort från Popgeni.
Först underbara Cee Lo med stöd av Mupparna och Gwyneth Paltrow i "Forget You" från nattens Grammy-gala:


Och här kommer Bruce själv live från 2005 med "Valentine´s Day":

/cbj

Fråga mig inte varför.
Men 15 cm fuktig nysnö som skulle bort på söndagsmorgonen fick mig att osökt tänka på indieskottarna Snow Patrol som fick vänta nästan tio år innan genombrottet för deras melodiösa melankoliska och storslagna indierock kom med albumet "Final Straw" 2003.
Nu har jag ju lyssnat ganska ofta på dem sedan 2003 eftersom de har hunnit med ytterligare ett par kanonfina album i form av "Eyes Open" (2006) och "A Hundred Million Suns" (2008) och fjolårets "Songs For Polarbears".
En blandning av hårt och mjukt i elegant melodiös balans.
/Björn

Efter en fantastisk middag kastade vi oss in i popmusikens irrgångar, med hull och hår, utan tvekan. När krutröken skingrats stod Pson och Ola som vinnare...och eftersom Pson inte fick några Carolafrågor var det ingen som helst tvekan om att resulatet var rättvist. /B-O

En annan grym lördagslåt är John Fogertys ”Almost Saturday Night”.

En skön kliva-upp-till version av den pärlan är Gene Clark & Carla Olssons tolkning som finns på duons enda album ”So Rebellious A Lover” från 1987.

Ett stycke musik som jag hissat tidigare och fortfarande rekommenderar varmt.

Just nu är det nog bara undertecknad som är vaken i Camp Popgeni i Who Valley. Men snart...

/Björn

tp

Nu när vi kommit till veckans första lördag, det ljuva vattenhål som både popgenier och alla andra så väl behöver för att klara den avslutande resan till andra sidan torsdagen. Vackert besjungen av bl a Lisa Loeb, Tori Amos och Simon & Garfunkel men aldrig så ljuvt som i denna underbara låt från 1980.

Då var jag inte ens 20 fyllda, med det ljuva livet framför sig och inte ett enda moln på himmelen. Ingenting kunde passa bättre in i bilden av oförlöst ungdom än att explodera i en fanatisk teenage kick tillsammans med The Undertones, det brillianta popbandet från Nordirland, som faktiskt fortfarande är verksamt, numera utan sångaren Feargal Sharkey som lämnade bandet redan 1983.

/tp