Popgeni

Köp en lammstek. Lyssna på Ash´s Orpheus på repeat.
Späcka lammsteken med feta och färsk timjan. Bind ihop skiten och gnussa in vitlök. Sno ihop en vitlöksgratäng. Öppna retsinan.
Kan inte bli fel. /B-O

Ps- Jag börjar jobba på måndag. Semester är bättre.../cbj

28-åriga Lissie Maurus är nästa amerikanska att hålla ögon och öron på. I alla fall om man gillar personlig Californiarock mixad med snygg pop och stänk av americana i botten. Efter två EP, sällsynta saker numera, så släpptes fullängdsdebuten "Catching A Tiger" för några månader sedan.
En del har jämfört henne med Stevie Nicks när hon bossade i Fleetwood Mac. Själv tycker jag att det finns fler fina kopplingar, men framför allt en egen personlighet som sticker ut och gör henne till en artist som jag gärna nämner i samma andetag som exempelvis Tift Merritt, Brandi Carlile, Joan Osborne och Kasey Chambers.
Vad tycker du?
/Björn

... och så här rockade The Sinners röven av MTV-fansen 1988.
/Björn

Är det här the facts? Eller finns det mer att få ut av livet?
Lätt att det känns så här direkt efter semester, men visst tusan finns det så mycket, mycket mer att plocka ut.
The Godfathers var ett riktigt, riktigt bra engelskt rock'n'roll band på sina första tre album. Garanterat aldrig Margaret Thatchers cup of tea heller.
/Björn

Hörde jag någon säga att "white boys ain't got no soul?"
/Björn

Året var 1993. Den hamnade i högen ”får vänta”, eftersom det kom så förbannat många mer namnkunniga plattor den veckan som skulle trängde sig in på prio ett att recenseras. Först någon vecka senare hamnade Autohazes ”Stumblebum” i cd-spelaren och jag blev mycket konfunderad över den vemodiga och melankoliska popen jag fick höra.
Gruppen bildades tidigt 90-tal och ”Stumblebum” var en utgåva på stora Sony Music anpassad för övriga världen där man samlat singlar och ep:s som tidigare bara släppts på hemmamarknaden. Jag blev så förbannat nyfiken på bandet att jag tog kontakt med skivbolaget som arrangerade en telefonintervju med sångaren Tim Jackson. Jag kommer ihåg att Tim var mycket förvånad över telefonsamtalet från Sverige, men samtidigt glad över att ringarna på vattnet äntligen nått utanför aussieland. Han var sprudlande intensiv och vi pratade så länge att jag började bli svettig över den kommande telefonräkningen. Samtalet resulterade i en text som aldrig publicerades och om jag minns saker och ting rätt, skickade jag den senare till Popredaktionen som aldrig hörde av sig.
Autohazes egensinniga gitarrpop har sedan dess aldrig nått mitt öra i annan skepnad. Inte förrän här om kvällen, då jag satt med mitt Itunesbibliotek på shuffle och ett annat australiskt band som gåtfullt döpt sig till 78 Saab snurrade igång låten ”Karma package deal”. För att krångla till det har inte den låten så mycket att göra med Autohazes speciella uttryckssätt. Men av ren nyfikenhet kollade jag upp om bandet har något på Youtube och blev överraskad då jag missat att man gett ut två plattor sedan debuten ”Picture a hum, can´t hear a sound”. Och eftersom jag hade mitt Itunes i gång plockade jag hem ”Crossed lines” och ”The Bells line” och blev mer än konfunderad då det där knepiga autohazesoundet poppade upp igen.
Ta mig fan.
Speciellt på senaste plattan ”The Bells line” lyser melankolin lika vackert som på de låtar Tim & Co gjorde för många år sedan. Lyssna på ”One of these days” så förstår du vad jag menar.
En ny platta är by the way på G senare i höst. Och Autohaze, ja dom finns faktiskt också på Youtube.
/Bengt Ola

Har drabbats av hjortronnoja den här helgen så därför blir det inget nytt avsnitt av Aussieskolan förrän på måndag. Och ingen koppling passar bättre just nu än det här fina svenska popbandet.
/Björn

The Tough Alliance drog fram som en virvelvind 2004-2005. Med låtar som Make It Happen, Holiday och Koka-Kola Veins vann de över många kids med sina starka melodier till dunkande elektropop. Även jag blev fullkomligt knockad av debutsingeln Make It Happen. De var också intressant genom att ha en stark integritet. De gav knappt intervjuer alls. Respekt till dessa.
Men live var de inte lika kul. De gjorde väsen av sig genom att köra helt playback och stå och vifta med baseballträn. En image som verkar coolt i teorin, men det blev väldigt platt live. Jag recenserade dem under en Yra och gav dem, minst sagt, en sval recension. Den konkurrerande blaskan gav dem högsta betyg, vill jag minnas. Förstår fortfarande inte för playback blir, hur man än vänder och vrider på det, totalt ointressant. Musik ska leva och konserter är den ultimata musikaliska upplevelsen med kontakt mellan artist och publik. Så är det. Punkt, slut, tack och gonatt!
Men musiken är och förblir fantastisk. Nu har den ena halvan av TTA, Erik Berglund, släppt en soloplatta under namnet CEO. Håller han TTA-mått, kan man fråga sig?
Med råge, är svaret. Det handlar om känslig och klaustrofobisk ångest-musik, med fingertoppskänsla. Tonårsångest eller 30-års kris spelar ingen roll. Det finns lite för alla. Starka melodier sprakar bakom medryckande elektroniska beats. Kolla upp! Nu på en gång. Det här är en av årets plattor.
/Stefan

Behövde lite frukostmusik på fredagsmorgonen och snubblade över den här 15 år gamla vackrare varianten av The Stranglers.
/Björn

Att den amerikanska altcountry och americanapärlan Kim Richey i kväll spelar i Gäddede kyrka är inget annat än en sensation. Själv sitter man fast på redaktionen och kan bara drömma sig dit med en video från "tuben. Annat är det för popgenivännen Christer som kommer att vara en av de lyckliga i publiken.
Christer berättade på en knastrig telefon från Storvattnet att Richey på onsdagsmorgonen repade låtar på grannbryggan. Helt enkelt en musikaliskt magisk händelse i en vacker vardag.
/Björn

Kyrkan som nämns i rubriken är i det här sammanhanget detsamma som popgenigängets gemensamma blogg. Här har vi vår katedral där vi minns tillbaka (helvete, nostalgi är inte heller rumsrent...idag får en del recensenter och musiktyckare spunk när man vågar titta bakåt) och finner ständigt efterkomlingar som på ett eller annat sätt har snappat upp det som knockade oss när vi knallade omkring i v-jeans och rökte Bond (dom små paketen för 2,35, men då fick man också med tändstickor).
På Virgin Records samlades en massa andra kufar efter det att Mike Oldfield 1972 knackat på dörren till Richard Branson med sin tape där Tubular Bells fanns, något som i sig det kan finnas all anledning till att göra en egen betraktelse av här på popgenibloggen. Som bekant blev långhårige Mike med alla sina instrument något helt nytt i dåtidens brittiska musikliv och Virgin blev en tummelplats för sökande artister som Tangerine Dream, Gong, Daevid Allen och Hatfield & The North. Sedermera kom även en av rockhistoriens mest lyckosamma utgivningar i Sex Pistols debutalbum.
Oldfield och Pistols i all ära men för mig grävde Hatfield & The North in sig för evigt i själen.
Varför?
Svårt att säga. Det är en fråga vars svar jag har svårt att förklara än idag då jag dammar av vinylen till denna musikskatt.
Hatfield & The North var i sin samtid totalt udda och låter än idag som ingenting annat. Varje gång jag lyssnar igenom den andra av gruppens två utgåvor - The Rotter´s Club" förstår jag varför jag perioden senare, där och då mitt i all brittisk new wave, hade ett extra vaket öra för fusionjazz i alla dess former. Men jag söker fortfarande ett bra svar då frågan "varför" kommer upp...
Bengt Ola

Fick äntligen se vad föllingesonen Jonas Jonsson hittat på med sitt Bedroom Eyes då gruppen spelade på yranfredagen. Utan att gå in på för många superlativer, kan jag kort och gott berätta att jag lämnade spelningen med ett stort leende, då alla förväntningar infriades med råge.
Av allt som kommit fram i popväg i länet, kan jag inte komma på något som spöar det Jonas & Co redan nu har utvecklat. Det här kan bära precis så långt som helst och det ska bli kul att se hur debutfullängdaren tas emot då den släpps den 25 augusti.
Den som är nyfiken kan redan nu kolla in och lyssna på den lovande debutsingeln Hand-in-hand grenade på http://www.myspace.com/bedroomeyes
/Bengt Ola

Det är tidig morgon...okej, relativt tidigt för att vara en semesterdag och jag försöker vara kreativ under det att Sus ligger och knoppar någon timme till. Bläddrar i hennes Itunesbibliotek och hittar en artist som 2001 kom med en debutplatta som fick det luttrade recensentörat att lystra lite extra - Kevin Tihista.
Efter den fina debuten kom Tihista med fyra ytterligare plattor, den sista "Home Demons, Vol 1" släpptes 2005 och titeln utlovade en snar forsättning. Tyvärr har den mycket ödmjuke och habile låtskrivaren därefter varit knäpptyst. En ny platta utlovades av skivbolaget för två år sedan, men vi som med debuten stoppade in honom i facket "forever loved ones" kliar oss i huvudet och undrar vad i helvete det är som händer...?
Någon som vet? /Bengt Ola

Yran 2010 är slut. Det är också ryggen. Och av gammal vana höll jag på att öppna en vinflaska. Glömde att man ska upp tidigt och jobba... Det fanns riktiga guldkorn. Elliott Murphy har nämnts. Bedroom Eyes i zigzag. Det luktar årets nykomlig i Grammisgalan lång väg om hans platta promotas rätt. Ett bestånde men som jag kommer att få leva med ett tag framöver är minnet av denna låt i Badhusparken från nåns fanklubb... /Stefan

Sitter just nu och dricker morgonkaffe och njuter fortfarande av upplevelsen från gårdagskvällen då en gammal rockhjälte gav många Yranbesökare en glädjechock. Christer har redan nämnt Elliott Murphy här på sidan, och på sitt sätt har vi alla som knockades av yranspelningen i går Christer att tacka då han genom åren ständigt påmint yrangänget om Elliott Murphys existens.
Då yran annonserade att Elliott skulle spela på årets yra, tog jag för givet att han skulle lira solo, vilket han förstås inte kom att göra. En trio fransmän - Olivier Durand, gitarr, Alan Fatras, trummor och Laurent Pardo på bas - gjorde tillsammans med Elliott konsertupplevelsen till något helt annat. Resan genom de 12 låtarna som de fyra hann med var omtumlande och jämförelser med Tom Petty, en ung Springsteen och självaste Bob Dylan stod som spön i backen. Dessutom fick vi gitarrnördar en ny hjälte i Olivier Durand vars uttryck och känsla fick en att bli knäsvag av glädje.
En meeting med bandet efter spelningen kanske kan resultera i att Murphy kommer tillbaka till Östersund - intresse finns från de fyra och nu är det bara att hålla tummarna för att någon arrangör ser till att den här liveakten kan få tillfälle att förgylla en helkväll - en timmes speltid är efter Murphy-mått-mätt att se som en uppvärmning...
Kolla in: www.elliottmurphy.com
www.olivierdurand.com
/Bengt Ola

Kul Yra i går. Och ännu bättre i kväll. Själv riskerar jag missa Teenage Fanclub då Songs From The Swedish Badlands påkallar närvaro. Men alla sanna popgenier hoppas jag möter upp vid Tuttifrutti i morgon kl. 21.15. För även om Yran stavat namnet fel på banderollen vid scenen så blir musiken rätt. Manager Anders har haft trubbel med instrumenten som SAS inte kan garantera att de får tas in i kabinen.Med Air France är det inget problem - men SAS Inrikes verka ha problem av alla de slag. Nu mommer Anders och instrumenten med tåg i stället. Vi se på Cooken i kväll, eller.../Christer

Kanonkul att vi rullar! Ett bra motto för sidan borde vara, I got nothing you need, but everything you want, för att nu citera Alejandro Escovedo. I de breda leden så har folk inte koll på hur mycket bra musik de missar. Egentligen så har ingen av oss popgenier järngrepp heller, men skillnaden är att vi hela tiden jobbar på det. Björn

Okej, nu är vi på banan.