Popgeni

Foto: H&M

 Min första idol:
Sven-Ingvars - Någon att hålla i hand
Jag flyttade till Värmland från Kiruna när jag skulle fylla sex. Hamnade som granne till Sten & Stanleys skivstudio i Karlskoga och till Sten Nilsson och mitt i den svenska danbandsboomen och Svensktoppen. Sven-Ingvars var bäst. Och när jag startade studentradion för Värmlands Nation i Uppsala i början av 1980-talet var de så ute det bara kunde bli - då spelade vi en Sven-Ingvars-låt i varje program. Sen blev de ju kult, men det var långt senare...

 En artist som har betytt mycket för mig:
Ebba Grön - Vad ska du bli?
Jag var sjutton år 1976 när punken började blomma ut. Såg Sex Pistols på Club Zebra i Kristinehamn 1977, Clash på Stora Hotellet i Örebro, Stranglers på Konserthuset i Örebro. Och jag blev överlycklig när Ebba Grön kom med samma attityd och bra låtar på svenska. De första singlarna lever kvar. Och Vad ska du bli brukade jag och en kompis, som nu är på UD, avsluta våra förhörskvällar inför juridiktentorna i Uppsala med och refrängen håller än och alltid. Thåström och Lundell är två artister som hängt med sedan 1970-talet fram till i dag.

Det här får mig att dansa:
The Clash - White Man In The Hammersmith Palais.
Bra reggae. Bra tyngd. Clash måste vara med. Jag gifte mig med en tjej som dansat sedan hon var barn och ibland nästan halvprofessionellt. Jag är en usel dansör. Men basen i reggae gör att man nästan rör sig ändå. Och Joe Strummers sång om den misslyckade reggaekonserten är bara för bra.

Just nu lyssnar jag på:
Perssons Pack - Stenad i Stockholm.
Per Persson är en av landets absolut bästa låtskrivare. Alltför ofta bortglömd. Och att de efter så lång tid gjort en ny skiva är bara för kul. Jag tillhörde de skribenter som tog till mig Persson redan med hans första band Dead Scouts och jag tycket att Packets Bröllopsdag är en av de bästa svenska låtarna någonsin.

Låt jag städar/diskar till:
Hello Saferide - My Best Friend
En glad låt. Jag har visserligen jobbat med både Annika, som sjunger, och Erika som låten handlar om. Men det är främst en låt att bli glad av. Och jag ser framför mig de två hoppandes på Yrans efterfester när jag hör den.

Bästa sommarlåt:
Elliott Murphy - Summer House
Murphy och Steve Forbert är mina två största musikaliska hjältar. Elliotts Summer House är så vemodigt vacker. Och båda är lysande sångare och textförfattare. Mer Elliott Murphy åt folket säger jag.

Bästa peppningslåten:
Ian Hunter - Irene Wilde (liveversionen från ”Welcome To The Club”)
Livet är inte lätt när man växer upp. Men barndomen styr inte allt. En dag kan allt ändras och textraderna har så rätt. Läste någonstans att detta också är Magnus Ugglas favoritlåt. En urstark ballad

Lyssnar jag på i bilen:
Tomas Andersson Wij - Mellanstora Mellansvenska städer. Det är där jag åker. Runt, runt till domstolarna i mellannorrland Östersund, Härnösand, Örnsköldsvik, Hudiksvall, Gävle. Den här låten har allt det. Och jag gillar TAW och allt han har gjort.

Låt som jag gillar i smyg: 
Bay City Rollers - Summerlove Sensation.
Jag är ett barn av 1970-talet och föll för både glitterrocken, glamrocken och punken. Mina hjältar heter än Johnny Rotten, Joe Strummer och Ian Hunter. Men jag var mycket i England då i mitten av 1970-talet. Och överallt spelades det Bay City Rollers. Det gick inte att värja sig. Jag gillar begravningsscenen i Love Actually när hon valt att spela Bay City Rollers Bye, Bye Baby. Inte någon credlåt direkt. Men kul fortfarande.

 

Peter Hallström till vänster, Kim Richey i mitten och Magnus "Buster" Rudfäll till höger.Foto från Gäddede kyrka: Kerstin Jarlås
Hej vänner, är tillbaks inom täckningsområde och allt. Men turen till fjällen gav mer än väntat. Det blev bland annat en intervju med en tjej som skrivit två USA-ettor, åt bl a Trisha Yearwood, haft sina skivor nominerade till årets countryskiva, varit Grammy-nominerad två gånger, är med på Ryan Adams klassiska "Heartbreaker", har skrivit låtar åt Dixie Chicks, Brooks & Dunn och några tjog andra och på helt nya skivan bland annat skriver en fin låt med Mark Olson.Dessutom slog hon igenom hela 39 år gammal - det finns hopp för alla.
I kväll, torsdag, spelar Kim Richey på Hotell Malmens lilla bar i Stockholm.
Här kommer sanningen om Kim Richey i Jämtland - exklusivt skriven för Rootsy.nu men där har den funnits sedan i helgen så Håkan tycker nog det är OK att den kommer här på bloggen också, hoppas jag:
Frostviken. Norra Jämtland. Närmare till Norge än till mer bebodda svenska trakter. Mest brunbjörnar per capita i världen. Men inte så många människor. En trakt som såväl politiker som Gud oftast verkar ha glömt. Sommaren 2010 inträffade ändå något märkligt…
Per-Olof Sundman hittade hit en gång. Han drev pensionat i Jormvattnet och började skriva här. Beppe Wolgers kom hit och skrev ett antal fina poesiböcker och en stor del av hans underbara barnfilm ”Dunderklumpen” utspelar sig här. Allt sedan denne skribent föddes har jag åkt hit upp till en by ingen utom några få känner till vid sidan av alla allfartsvägar och redbarhet. Häromdagen var min dotter ute med kanoten med vår Golden Retriever. Hon kom tillbaka och sade att det står en kvinna där borta på Busters brygga och sjunger. Jag gick ner och tittade. Såg den blonda kvinnan och såg Magnus ”Buster” Rudfell vid pianot.
Det visade sig att kvinnan är Kim Richey. Alla som hört Kim vet att hon gör musik man vill höra mer av. Men hur kommer det sig då att en av Nashvilles bästa låtskrivare står på en brygga vid en liten nordjämtländsk sjö och sjunger? Jag går givetvis över till granngården, där finns huset som min far växte upp i och som min farfar en gång för runt 80 år sedan tvingades flytta till när ett idiotiskt borgensåtagande gjorde att han fick sälja sin rika föräldragård. Det hade kunnat bli en sorgsen countryballad i sig. Men det var inte det. Åtminstone inte nu.

Låtskrivarresa

Kim tar emot i det mindre röda huset nere vid sjön. Ett hus min farbror en gång byggde. Vad gör du här, frågar jag?
-Jag var i november förra året ute på en låtskrivarresa. Då kom jag till Peter Hallström och vi började skriva musik ihop. Sedan kom Peter till mig i Nashville och vi fortsatte. Då frågade han om jag inte hade lust att komma till sommaren och berättade om den konsert han och Buster brukar ha. Jag sa ja, men hade ingen aning om vart vi skulle, berättar Kim och ler.
Det märks att hon trivs här nere vid sjön där hon badat varenda dag tillsammans med Peters barn. Det har däremot inte blivit så mycket låtskrivande. I stället massor av bad, utflykter till det vackra Hällingsåfallet, den samiska kultplatsen Ankarede och inte minst en konsert inför en alldeles fullsatt Gäddede kyrka torsdagen den 5 augusti.
Peter Hallström är, för den som inte vet det, en av Sveriges mer framgångsrika låtskrivare. Två av hans mest kända låtar är Björn Skifs-klassikern ”Håll mitt hjärta” och Sarah Dawn Finers ”I Remember Love”. Peter är mycket god vän med Magnus ”Buster” Rudfell ,en kille med rötterna i Skåne som ett tag fanns med i Stockholms musikalvärld i olika körer och annat. Men numer bor ”Buster” i Frostviken där han arbetar som kyrkvaktmästare och ägnar mycket tid åt sin hobby med draghundar. För några år sedan köpte han och hans Maria fastigheten som en gång var min släktgård. Där lever de med sina barn och alla sina hundar.
2010 var fjärde gången som Peter och ”Buster” gav en gemensam sommarkonsert och det var tredje gången i Gäddede kyrka. Den stora skillnaden i år var att de gästades av Kim Richey. Kim spelade gitarr och sjöng sex egna låtar och körade på en av Peters senaste låtar. En alldeles fullsatt kyrka, minst 150 personer, stod upp och jublade flera gånger. En smått magisk kväll i den vackra kyrkolokalen. Ännu mer magisk för oss som där begravt föräldrar, farföräldrar och farbröder.
-Jag älskar att spela i kyrkor. Ljudet blir alltid så fantastiskt. Vilken publik det var. Underbart. Och nästa vecka ska vi spela tillsammans i Stockholm. Då blir det tillsammans med Peters spelkompisar, ett lysande band med så många musiker att vi säkert blir fler än publiken.

”Knackebrood”

Under konserten berättade Kim om hur mycket hon trivs i Frostviken. Och att hon hotat ”Buster” och hans Maria att hon ska komma och bosätta sig hos dem.
-I said I could live on ”knackebrood” and cheese…
Kim Richey har samtidigt tagit ett stort steg I sitt eget liv. Efter mer än 20 år i Nashville, hon flyttade dit 1988, har hon brutit upp och flyttat till London.
-Jag gillar Europa. Jag har många vänner i London och har nära till Köpenhamn och till Peter i Stockholm. Det var mitt musikförlag som föreslog att jag skulle flytta dit. När man är i Nashville så är man bara där, om du förstår vad jag menar. När jag är i London kan jag flyga till Nashville. Men London är hemma.
På den nya skivan , den fina ”Wreck Your Wheels”, som släpps i USA i september, finns den intagande låten ”Careful How You Go” som hon skrivit tillsammans med Will Kimbrough.
-Jag har en låtskrivarvän i London, inte Will, som lever ett riktigt musikerliv. Sover hela dagarna och är uppe hela nätterna. Vi brukar vandra runt mitt i London när alla andra sover. Vi ser rävar och råttor. Och en gång i vintras föll snön över London när vi vandrade runt. Det var så vackert och de få vi mötte var så uppåt, det snöar inte så ofta i London. Då kom den texten till.
Kim Richey har samarbetat med många låtskrivare genom åren. På nya skivan är det förutom Will Kimbrough bland annat Mark Olson, Boo Hewerdine, Pat MacLaughlin och ett antal till som hon skrivit låtarna med.
-Ja, för mig är det fantastiskt att resa runt och skriva låtar tillsammans med andra. Många låtskrivare har blivit riktigt nära vänner på det sättet. Det är faktiskt ett lysande sätt att möta nya vänner, det kan jag rekommendera, säger hon med ett nytt stort leende.
-Och jag har aldrig förstått varför man ska sitta helt ensam i ett rum för att skapa musik. Det är ju tråkigt. Det är mycket roligare att skriva tillsammans med någon, fortsätter hon.
Tillsammans med Peter Hallström har det redan blivit två helt nya färdiga låtar. Uppe i Frostviken skulle de egentligen skriva fler låtar. Men livet med Peters familj och ”Busters” familj var så mycket roligare. Kanske fortsätter de skriva låtar i Stockholm – om de hinner. För spelningen i Malmens lilla hotellbar på torsdag den 12 augusti är något hon ser fram emot.

USA-turné

I september släpps nya ”Wreck Your Wheels” i USA.
-Ja, då blir det dags att åka hem igen. Det blir en sexveckors turné med band. Vi kommer att spela från den nya skivan och en del äldre låtar.
Hur är då skillnaden mellan de låtar hon skriver åt sig själv och de hon gör åt andra?
-Inte så stor. Men med åren kan jag ändå se att låtarna jag gör åt andra blir mer och mer pop. Men min ambition är att göra så bra låtar som möjligt.
Jag säger sedan givetvis att jag hoppas att hon kommer tillbaka till Sverige och spelar. Jag berättar att jag precis varit på Storsjöyran och att jag hoppas att hon kan komma dit någon gång. Jag nämner Josh Rouse och Elliott Murphy som två skickliga låtskrivare som jag mötte där för ett par dagar sedan.
-Josh känner jag. Han är ju från Nashville. Hans fru, eller exfru är det ju nu, brukar sköta mitt hår. Han är en riktigt bra låtskrivare.
Vi kommer in på att Josh Rouse numer bor i Barcelona och jag berättar att Elliott Murphy, uppvuxen på Long Island, sedan tjugo år bor i Paris. Och så nu då Kim som flyttat till London.
-Ja, du ser. Jag är en del i en trend.
Jag lämnar Kim till att packa ihop inför resan söderut. Jag går i stället uppför backen till huset där Peter Hallström med familj har bott i veckan. En liten Jack Russel-valp kommer och skäller högt.
-Ta det lugnt. Han är en vän och ingen fiende, säger Peter till hunden.
Vi har träffats tidigare. Peter är ju numer en tradition i byn. Tidigare var det fantastiskt nog att ha en av landets skickligaste låtskrivare här. Nu har han dessutom komponerat en instrumental väldigt vacker låt till byn. Den fick inleda konserten i kyrkan. Så nu är det Peter och Beppe Wolgers som tillägnat denna lilla by, som en gång hade bara en bofast invånare, nu är de sju, något verk. Det finns en dikt av Beppe i ”Röster från Vattudalen” och ett musikstycke av Peter. Det är inte dåligt.

Kims storhet

Men nu skulle det handla om Kim Richey.
-Ja, hon är helt fantastisk. Hon är så lätt att arbeta tillsammans med. Hon är dessutom väldigt snäll och väldigt trevlig. Det är långtifrån alla i den här branschen ska du veta, säger Peter med eftertryck.
Peter forsätter med att berätta om deras samarbete. Och han avslöjar att han inte riktigt förstod Kims storhet från början.
-Men när jag var hos henne i Nashville satt vi och jobbade. Sedan skulle vi bara gå ut och ta en kaffe. Vi hann knappt komma ut innan folk kom fram och började krama om henne och många ville tacka och andra bara hälsa. Jag förstod först ingenting och tittade på Kim. Hon ryckte på axlarna, som för att förklara att det bara var så.>br> Peter har dessutom andra tankar för framtiden.
-Kim spelar flera veckor per år i Australien. Och i England är hon väldigt efterfrågad. Nu ska vi göra spelningen på Malmen. Det vore kul att göra fler spelningar i Sverige framöver. Har du tips så hör av dig, avslutar Peter. För nu måste han packa bilen och hjälpa hustrun att städa ur ”Busters” andra hus. Ett väldigt fint hus nära bäcken, ett hus som min faster en gång byggde, och som en annan av mina farbröder senare byggde ut.
Tänk, så det kan bli, här flyr man undan för att ha semester efter en intensiv musikhelg med sex recensioner, intervjuer och två krönikor. Och så dyker en av världens bästa kvinnliga artister och låtskrivare upp. I min lilla by. På min farfars gamla gård. Längst upp i norra Jämtland.
Nu har Peter Hallström med fru, barn och Kim Richey rullat söderut. Kvar är den fina, senaste, skivan som Kim signerat till min fjortonåriga dotter. ”Hej Kerstin! Glad you heard us in the canoe! Love Kim” står det på “Wreck Your Wheels”. En cd vi båda gillar, och som även min 80-åriga mor som också var med på konserten i Gäddede kyrka gillar…
Christer B. Jarlås
Fotnot 1: Byn där Kim Richie bodde första veckan i augusti 2010 heter Storvattnet. Försök att hitta den på en karta om ni kan? ”Mitt favoritställe på jorden”, sade Peter Hallström i Gäddede kyrka när han presenterade sitt specialskrivna musikstycke. ”You live in one of the most beautiful places in the world”, sa Kim Richey. Men tala inte om bynamnet för så många fler. ”Det är allt je säg” som Beppe avslutar sin dikt ”Anders Erik i Storvattnet”…
Fotnot 2: Förlåt alla personliga referenser i texten. Men jag hade aldrig, aldrig, någonsin trott att jag skulle kunna göra en intervju med en internationell artist och låtskrivare här, så ja, det gällde liksom att ta chansen…
Fotnot 3 - tillagt i juli 2011: På Yran-torsdagen den 28 juli 2011 kommer Kim Richey och Peter Hallström att kl. 14.00 hålla ett seminarium på Storsjöteatern och berätta om sitt låtskrivande. Och på kvällen ger de konsert i Gamla Kyrkan i Östersund. Märkligt nog faller hennes namn bort i en del Yran-annonser - märkligt eftersom de inte har så många andra artister som skrivit två USA-ettor och som ens är i närheten av hennes meriter...

Mästerfotograf: Lennart Jonasson
När Ebba Grön lades ner efter den där hysteriska folkparkssommaren där Thåström ibland inledde med att säga "Hej, det är vi som är nya Noice" så var kraven enorma. Men Imperiet blev på alla sätt så mycket större och så mycket mer på allvar än Ebba Grön. Visst, Ebba anses viktigare av många, men Imperiet hade så mycket mer på alla plan.
Imperiet vågade samarbeta med Fläskkvartetten, Imperiet sjöng Taube och Bellman i en tid när många såg det som det töntigaste man kunde göra, Imperiet spelade i New York och de gjorde en skiva på engelska som faktiskt var bra.Och Imperiet byggde broar bakåt till den gamla proggvärlden och samarbetade med både Mikael Wiehe och Cornelis Vreeswijk.
Men som allt Thåström var inblandad i var inte Imperiet gnisselfritt någonstans. Det knakade och brakade och bråkade.Och multigeniet Christian Falk fick väl aldrig riktigt visa sin enorma potential i Imperiet. Men vilka många bra låtar gruppen hann med.
På Lennart Jonassons fina bild ser Imperiet både lite farliga ut och lite rädda ut och framför allt ser de så små och unga ut. Världen kanske är för stor men den lockar också./cbj

De fanns tyvärr inte lika många kvinnor som män i aussievågen. Men The Divinyls Christina Amphlett var desto mer färgstark och karismatisk, både som person och sångerska.
Tillsammans med gitarristen och låtskrivarpartnern Mark McEntee producerade hon under sin karriär en handfull album med personlig och kraftfull pop och rock. Grädden på moset var utan tvekan Amphletts suktande, lätt hesa och kraftfulla hickup röst. Albumdebuten ”Desperate” kom 1983, men då hade man redan 1981 släppt singeln ”Boys In Town” som fanns med på minialbum-soundtracket till filmen ”Monkey Grip”. Regissören Ken Cameron blev så imponerad av Amphletts person att han till och med fixade en liten roll för henne i filmen.
Efter ”Desperate” följde ”What A Life” 1985 och ”Temperamental” 1988. Men mest känd för den breda massan blev duon med den självbetitlade fullängdaren på Virgin 1991. Amphlett fick där sedlighetsivrarna att sätta kaffet i vrångstrupen med videon till ”I Touch Myself” där budskapet inte gick att misstolka. Den blev en stor hit världen runt, bland annat etta i Australien och topp tio i USA.
Samtidigt blev ”I Touch Myself” en sorts backlash och det skulle dröja ytterligare fem år innan sista albumet, ”Underworld”. landade på skivdiskarna.' Men då var man redan bortglömda och det spelade inte så stor roll att den också håller hög och personlig Divinyls-klass.
/Björn

Popmusik blir sällan bättre än när det handlar om primala känslor. Som brustna hjärtan, svartsjuka, sex. Helst ska det vara tonårshjärtan i gungning. Men huvdsaken är att det handlar om svarta känslor som förmörkar en livssituation. Det behöver inte vara helt igenom svart. Det räcker med bara en ton av svärta, för att det inte ska bli jobbigt Lasse Berghagen-glatt. Det kan handla om en glad dagdröm om motorcyklar, men indirekt så dagdrömmer man ju sig bort från den grå tristessen. Ja, jag tror ni fattar.
Storheten i det här klippet är, förutom en smart låt i grunden, orkesterarrangemanget. Bakgrundskörer som dessa, görs inte längre. Influenserna från Phil Spector är påtagliga. Dessutom spottar Jackie Deshannon ur sig de bistra orden, till en positivt inriktad melodi, samtidigt som hon dansar glatt. Paradoxalt men fruktansvärt snyggt. Dessutom tillhör Jackie Deshannon de som aldrig riktigt fått cred för sitt låtskrivande. Trots hits som "When you walk in the room", "Keep me in mind", "Breakaway" och "Bette Davies Eyes". Den här låten kom som B-sida till "When you walk in the room". The Searchers gjorde en menlös version av den först. Det var den första versionen jag hörde. Men jag fattade inte tycke för låten förrän jag hörde orginalet, bara för några år sedan. Nu hänger den sig kvar i mitt liv och den återkommer med jämna mellanrum, antagligen för alltid. /Stefan

Kyrkan som nämns i rubriken är i det här sammanhanget detsamma som popgenigängets gemensamma blogg. Här har vi vår katedral där vi minns tillbaka (helvete, nostalgi är inte heller rumsrent...idag får en del recensenter och musiktyckare spunk när man vågar titta bakåt) och finner ständigt efterkomlingar som på ett eller annat sätt har snappat upp det som knockade oss när vi knallade omkring i v-jeans och rökte Bond (dom små paketen för 2,35, men då fick man också med tändstickor).
På Virgin Records samlades en massa andra kufar efter det att Mike Oldfield 1972 knackat på dörren till Richard Branson med sin tape där Tubular Bells fanns, något som i sig det kan finnas all anledning till att göra en egen betraktelse av här på popgenibloggen. Som bekant blev långhårige Mike med alla sina instrument något helt nytt i dåtidens brittiska musikliv och Virgin blev en tummelplats för sökande artister som Tangerine Dream, Gong, Daevid Allen och Hatfield & The North. Sedermera kom även en av rockhistoriens mest lyckosamma utgivningar i Sex Pistols debutalbum.
Oldfield och Pistols i all ära men för mig grävde Hatfield & The North in sig för evigt i själen.
Varför?
Svårt att säga. Det är en fråga vars svar jag har svårt att förklara än idag då jag dammar av vinylen till denna musikskatt.
Hatfield & The North var i sin samtid totalt udda och låter än idag som ingenting annat. Varje gång jag lyssnar igenom den andra av gruppens två utgåvor - The Rotter´s Club" förstår jag varför jag perioden senare, där och då mitt i all brittisk new wave, hade ett extra vaket öra för fusionjazz i alla dess former. Men jag söker fortfarande ett bra svar då frågan "varför" kommer upp...
Bengt Ola