Lat söndag
Ja, jag vet.
Det här är popnörderi på högsta nivå.
Men, jag finner en stor glädje i att slötitta på de här när lillan är febrig och jag själ har halsont modell värre.
Programmet Pop Quiz är brittiskt. Det här avsnittet är från början at 1980-talet någon gång. Med Nick Lowe, Suzy Quattro, John Martyn, Hank Marvin från The Shadows och Roger Taylor, trummis i Queen.
Popgodis för oss nördar.
Eller som Jan Gradvall skrev. "Nörderi är bara en nedsättande titel för specialkunskap".
/Stefan
Det här är popnörderi på högsta nivå.
Men, jag finner en stor glädje i att slötitta på de här när lillan är febrig och jag själ har halsont modell värre.
Programmet Pop Quiz är brittiskt. Det här avsnittet är från början at 1980-talet någon gång. Med Nick Lowe, Suzy Quattro, John Martyn, Hank Marvin från The Shadows och Roger Taylor, trummis i Queen.
Popgodis för oss nördar.
Eller som Jan Gradvall skrev. "Nörderi är bara en nedsättande titel för specialkunskap".
/Stefan
Den 6:e februari - Yngre än gårdagen
I dag tänkte vi på olika artister med stor begåvning.
Den 6:e februari 1967 kickstartade The Byrds i gång det som skulle bli The Summer Of Love.
De släppte sitt album "Younger Than Yesterday". Ett fullkomligt lysande album där vartenda spår har sin charm. Naturligtvis finns den briljanta Bob Dylan covern "My Back Pages" med, men också den egna "So You Want To Be A Rock ´n Roll Star". Men min favorit är ändå basisten Chris Hillmans bidrag "Have You Seen Her Face". Färgsprakande pop från första ackordet till det avslutande soslot som låten låten tonar ut i.
Bättre än så blir det inte.
Den 6:e februari 1945 föddes Bob Marley.
Utan tvekan den största reggaeprofilen genom tiderna. Och kommer nog att så förbli.
Alla hans hits som "No Woman No Cry", "Buffalo Soldier" och "I Shot The Sheriff" kommer att leva vidare.
Precis som hans album "Exodus", "Kaya" och "Survival".
Han jobbade med Peter Tosh och Lee Scratch Perry och skapade magi.
"Iron Lion Zion" blev en hit på 1990-talet. Naturligtvis hamnade den på min personliga spellista och har blivit kvar där.
En lysande artist som slocknade lite för fort.
Den 6:e februari 1998 avled Carl Wilson efter sviterna av lungcancer.
Trots sin dom så genomförde Wilson konsert efter konsert med Beach Boys. Och med nästintill samma stämma.
Brorsan Brian hade knarkat bort sin stämma redan under 70-talet. Samma sak gällde mellanbrodern Dennis.
Men Carl höll sig till sprit och cigaretter, och de bidrog till att avsluta hans liv vid 52 års ålder.
Strax efter hans död bestämde sig Brian Wilson att röntga sin lungar. Han har bskrivit det som det modigaste han har gjort.
Carl Wilson har ändå gjort sig odödlig som sångrösten i "God Only Knows" och "Good Vibrations". Och ingen kommer att bräda hans sånginsats i låten "Darlin´".
"Long Promised Road" är i stort sett okänd. Men den visar att Carl Wilson också var en lysande låtsnickrare.
Sov gott, Carl och Bob!
Och nu är det snart den 7:de.
/Stefan
Tre i rad
Kickar i gång nyåret med en trippel som dök upp i min 180 gig ipod idag.
(Den där radomfunktionen är ovärdelig i bland)
Och den livade upp allt medan det kockades en biff rydberg på kvarvarande oxfilé.
För trots allt ligger det något i det Jonas Gardell skrev på twitter i dag.
"Allt som på nyårsafton var magiskt och löftesrikt, är på nyårsdagen bara en trist väntan på att få gå och lägga sig."
Det skriver vi under på.
Wreckless Eric.
The one and only.
The Supremes. Behövs inte säga något mer.
Smith var ett band som hade en enda hit. Den här.
Det var Del Shannon som upptäkte bandet på en nattklubb i Los Angeles i slutet av 1960-talet.
Del Shannon arrangerade den här version av Burt Bacharachs "Baby It´s You" och det blev en hit.
Sen försvann bandet.
Men låten lever kvar än mycket tack vare Quentin Tarantino och hans användande av låten i filmen Death Proof.
/Stefan
(Den där radomfunktionen är ovärdelig i bland)
Och den livade upp allt medan det kockades en biff rydberg på kvarvarande oxfilé.
För trots allt ligger det något i det Jonas Gardell skrev på twitter i dag.
"Allt som på nyårsafton var magiskt och löftesrikt, är på nyårsdagen bara en trist väntan på att få gå och lägga sig."
Det skriver vi under på.
Wreckless Eric.
The one and only.
The Supremes. Behövs inte säga något mer.
Smith var ett band som hade en enda hit. Den här.
Det var Del Shannon som upptäkte bandet på en nattklubb i Los Angeles i slutet av 1960-talet.
Del Shannon arrangerade den här version av Burt Bacharachs "Baby It´s You" och det blev en hit.
Sen försvann bandet.
Men låten lever kvar än mycket tack vare Quentin Tarantino och hans användande av låten i filmen Death Proof.
/Stefan
Girl Crisis
Det fantastiska kvinnliga coverkollektivet från Brooklyn med det lika fantastiska namnet Girl Crisis har nu kommit fram till Ace Of Base och "The Sign".
Vi vet inte vad som glädjer oss mest. Att det finns ett coversongskollektiv i Brooklyn? Att det är kvinnligt? Eller att de väljer Ace Of Base?
Det kunde vara för bra för att vara sant. Men nu är det sant.
Och för att särskilt glädja alla Popgenis många läsare som hyser stor kärlek till Ace Of Base så visar vi även originalet. En av de mest framgångsrika svenska låtarna någonsin. Låten tillbringade sex veckor som etta på USA-listan 1994 och var 1994 års absolut mest framgångsrika låt i USA. Och när Billboard summerade sina första 50 år så hamnade "The Sign" på plats 51 på 50-årslistan...
Vi vet inte vad som glädjer oss mest. Att det finns ett coversongskollektiv i Brooklyn? Att det är kvinnligt? Eller att de väljer Ace Of Base?
Det kunde vara för bra för att vara sant. Men nu är det sant.
Och för att särskilt glädja alla Popgenis många läsare som hyser stor kärlek till Ace Of Base så visar vi även originalet. En av de mest framgångsrika svenska låtarna någonsin. Låten tillbringade sex veckor som etta på USA-listan 1994 och var 1994 års absolut mest framgångsrika låt i USA. Och när Billboard summerade sina första 50 år så hamnade "The Sign" på plats 51 på 50-årslistan...
Tala tyst...
Snart kommer Tony Bennets andra duettalbum "Duets II". Tony fyller 85 år i år.
I dag visar vi "Speak Low" där Tony gör duett med Norah Jones. Under videon får ni låtlistan och vilka duettpartners som Tony har denna gång. Mest uppmärksammad är väl duetten med Amy Winehouse och mest efterlängtad är kanske duetten med Lady Gaga - den får ni 30 sekunder av längst ner...
/cbj
Tony Bennett & Lady Gaga - The Lady Is A Tramp by gagadaily
I dag visar vi "Speak Low" där Tony gör duett med Norah Jones. Under videon får ni låtlistan och vilka duettpartners som Tony har denna gång. Mest uppmärksammad är väl duetten med Amy Winehouse och mest efterlängtad är kanske duetten med Lady Gaga - den får ni 30 sekunder av längst ner...
/cbj
OFFICIAL TRACKLISTING
1. The Lady Is A Tramp with Lady Gaga (Listen to a 30 second clip)
2. One For My Baby (And One More For The Road) with John Mayer
3. Body And Soul with Amy Winehouse
4. Don’t Get Around Much Anymore with Michael Bublé
5. Blue Velvet with k.d. lang
6. How Do You Keep The Music Playing with Aretha Franklin
7. The Girl I Love with Sheryl Crow
8. On The Sunny Side of the Street with Willie Nelson
9. Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) with Queen Latifah
10. Speak Low with Norah Jones
11. This Is All I Ask with Josh Groban
12. Watch What Happens with Natalie Cole
13. Stranger In Paradise with Andrea Bocelli
14. The Way You Look Tonight with Faith Hill
15. Yesterday I Heard The Rain with Alejandro Sanz
16. It Had To Be You with Carrie Underwood
17. When Do The Bells Ring For Me with Mariah Carey
Tony Bennett & Lady Gaga - The Lady Is A Tramp by gagadaily
I´m not blonde and I´m not....
Dolly Parton har varit i Sverige till många förtjusning. För 44 år sedan dök hon upp i The Porter Wagoner Show och sjöng sin hit "Dumb Blonde". Det fanns ett liv före botox och silikon. Och jösses vad bra hon är. Buck Trent på elgitarr. Buck är en av countryns allra skickligaste instrumentalister och mannen som uppfann den elektriska banjon...
R.I.P. Jerry Leiber(25 april 1933 - 22 augusti 2011)
Dags för grönska!
We are the Village Green Preservation Society
God save Donald Duck, vaudeville and variety
We are the Desperate Dan Appreciation Society
God save strawberry jam and all the different varieties
God save Donald Duck, vaudeville and variety
We are the Desperate Dan Appreciation Society
God save strawberry jam and all the different varieties
1968 släppte Kinks temaskivan The Kinks Are the Village Green Preservation Society, vilken var den sista med den ursprungliga kvartetten - basisten Pete Quaife lämnade gruppen tidigt i början av 1969.
Skivan är ett ambitiöst verk om det ljuva livet på landet och hålls idag som en av bandets mest betydande skivor, vid sidorna av de många fantastiska singlarna åren dessförinnan. Den skivköpande publiken var dock, som det kan vara, mer intresserad av de tidigare charmiga singlarna är ett genomarbetat konceptalbum och försäljningen blev därför mycket blygsam. Skivan tog sig inte upp på några listor och den sammantagna försäljningen - då - har uppskattats till ca 100 000 exemplar - i hela världen! Trots detta har skivan med åren kommit att bli både en av bandets mest populära och, faktiskt, mest säljande originalskivor.
Själv fick skivans titellåt ljudsätta gårdagseftermiddagens stilla promenad med hunden - till alla funderingar om hur bra man egentligen kan ha det i vårtider.
Nedanståpende klipp är från 1973 och får väl anses som gammal vintage Kinks, som här har förstärkta med en stilfull orkester. Tempot är avsevärt lägre än på studioinspelningen, som liksom struttar fram, och även om solen i skrivande stund döljer sig bakom molnen är intrycket bakom de blundande ögonen mycket grönt!
tp
Ps. En annan liten betraktelse av livet på landet kastas med här nedan i samma lantissvep. Den betraktelsen må ske från ett annan perspektiv men både betraktelsen och låten är hursomhelst väl värdig Kinks. Jag talar förstås om Blurs fina Country House, här live från 1995.
Skivan är ett ambitiöst verk om det ljuva livet på landet och hålls idag som en av bandets mest betydande skivor, vid sidorna av de många fantastiska singlarna åren dessförinnan. Den skivköpande publiken var dock, som det kan vara, mer intresserad av de tidigare charmiga singlarna är ett genomarbetat konceptalbum och försäljningen blev därför mycket blygsam. Skivan tog sig inte upp på några listor och den sammantagna försäljningen - då - har uppskattats till ca 100 000 exemplar - i hela världen! Trots detta har skivan med åren kommit att bli både en av bandets mest populära och, faktiskt, mest säljande originalskivor.
Själv fick skivans titellåt ljudsätta gårdagseftermiddagens stilla promenad med hunden - till alla funderingar om hur bra man egentligen kan ha det i vårtider.
Nedanståpende klipp är från 1973 och får väl anses som gammal vintage Kinks, som här har förstärkta med en stilfull orkester. Tempot är avsevärt lägre än på studioinspelningen, som liksom struttar fram, och även om solen i skrivande stund döljer sig bakom molnen är intrycket bakom de blundande ögonen mycket grönt!
tp
Ps. En annan liten betraktelse av livet på landet kastas med här nedan i samma lantissvep. Den betraktelsen må ske från ett annan perspektiv men både betraktelsen och låten är hursomhelst väl värdig Kinks. Jag talar förstås om Blurs fina Country House, här live från 1995.
Copy copy
Den här veckan 1971 så toppade George Harrison den engelska singellistan med ”My Sweet Lord”.
Att Harrison senare blev stämd för att ha plagierat Ronald Macks ”He's So Fine” som blev en stor hit för The Chiffons 1963 är väl känt.
George nekade till att han medvetet skulle ha kopierat Macks komposition.
Tycka vad man vill om det, men visst är likheten generande när man lyssnar in svenska Brainpools läckra sammansvetsning av de båda låtarna.
George ”original” finns också med för att ni på bästa möjliga sätt ska kunna göra jämförelsen.
/Björn
Eric von Schmidt: Mest känd för en sång han inte skrev?
Under arbetet med faktainsamling för inlägg här i Popgenibloggen snubblar man allt som oftast över spännande information som man dittills missat eller helt enkelt inte noterat. Ett sådant exempel gäller Animals första singel från 1964, Baby Let Me Take You Home, som i likhet med vad tiderna då bjöd, var en cover av en halvobskyr låt. Den har dock en brokig historia.
Den amerikanske singer-songwritern Eric von Schmidt rörde sig i kretsarna kring Bob Dylan och Joan Baez i början av 60-talet. Vid 26 års ålder flyttade han till Massachussets, där han snart blev ett namn på den lokala folkscenen. Han hade en stor repertoar och märkvärdigt goda kunskaper om den musik han framförde. Enligt Dylan träffades de för första gången utanför Harvard och spelade engagerat låtar för varandra.
En av de låtar som von Schmidt då spelade för Dylan var Baby, Let Me Follow You Down, en låt som läskpappret Dylan felaktigt antog att hans nye kompis själv hade skrivit. Låten hamnade i alla fall på Dylans första, självbetitlade skiva och ingick i många år i hans liveset. Dylan själv tillskrev där låten Rick von Schmidt (!).
von Schmidt har dock svurit sig fri som upphovsman till låten och hänvisat till en version av Blind Boy Fuller och att "3/4 av låten" skrivits av pastorn Gary Davis. Animals inspelning av samma låt tillskrivs Bert Russel och Wes Farrell. Alldeles klart är dock att von Schmidt inte hade något att göra med låten - mer än att introducera den för Dylan! Farrell skrev dock alldeles säkert ledmotivet till TV-serien om Partridge Family (!) liksom Beatles´ Boys och McCoys´ Hang on Sloopy. Kanske är det med låten som med gamla blues-låtar, inget vet riktigt vart de kommer från?
Animals då? Jo de gjorde ju dessutom en intensiv cover av House Of The Rising Sun, en annan låt på Dylans första skiva. Den låten släpptes som bandets andra singel, enligt vad jag läst till Dylans stora förtret, och de fick förstås en monumental hit. Av någon anledning tänker jag spontant på Byrds eller Hollies eller Bryan Ferry när jag tänker på Dylancovers men Animals är tydligen lika skyldiga... Hur som helst, bandets elektriska version som sägs ha varit instrumentell för Dylans transformering från folksångare till rockare är en riktig klassiker. Det antagandet låter också högst rimligt - bandet torde kunna fungera som mall för alla asprirerande rockers, sju dagar i veckan.
Själv hörde jag låten för första gången när jag såg Last Waltz på bio; för er som måhända har missat den eller vill uppleva det magiska igen - här kommer den.
tp
Ps. Observera särskilt Dylans gitarrtöjande i inledningen - en okänd talang, månntro?
Den amerikanske singer-songwritern Eric von Schmidt rörde sig i kretsarna kring Bob Dylan och Joan Baez i början av 60-talet. Vid 26 års ålder flyttade han till Massachussets, där han snart blev ett namn på den lokala folkscenen. Han hade en stor repertoar och märkvärdigt goda kunskaper om den musik han framförde. Enligt Dylan träffades de för första gången utanför Harvard och spelade engagerat låtar för varandra.
En av de låtar som von Schmidt då spelade för Dylan var Baby, Let Me Follow You Down, en låt som läskpappret Dylan felaktigt antog att hans nye kompis själv hade skrivit. Låten hamnade i alla fall på Dylans första, självbetitlade skiva och ingick i många år i hans liveset. Dylan själv tillskrev där låten Rick von Schmidt (!).
von Schmidt har dock svurit sig fri som upphovsman till låten och hänvisat till en version av Blind Boy Fuller och att "3/4 av låten" skrivits av pastorn Gary Davis. Animals inspelning av samma låt tillskrivs Bert Russel och Wes Farrell. Alldeles klart är dock att von Schmidt inte hade något att göra med låten - mer än att introducera den för Dylan! Farrell skrev dock alldeles säkert ledmotivet till TV-serien om Partridge Family (!) liksom Beatles´ Boys och McCoys´ Hang on Sloopy. Kanske är det med låten som med gamla blues-låtar, inget vet riktigt vart de kommer från?
Animals då? Jo de gjorde ju dessutom en intensiv cover av House Of The Rising Sun, en annan låt på Dylans första skiva. Den låten släpptes som bandets andra singel, enligt vad jag läst till Dylans stora förtret, och de fick förstås en monumental hit. Av någon anledning tänker jag spontant på Byrds eller Hollies eller Bryan Ferry när jag tänker på Dylancovers men Animals är tydligen lika skyldiga... Hur som helst, bandets elektriska version som sägs ha varit instrumentell för Dylans transformering från folksångare till rockare är en riktig klassiker. Det antagandet låter också högst rimligt - bandet torde kunna fungera som mall för alla asprirerande rockers, sju dagar i veckan.
Själv hörde jag låten för första gången när jag såg Last Waltz på bio; för er som måhända har missat den eller vill uppleva det magiska igen - här kommer den.
tp
Ps. Observera särskilt Dylans gitarrtöjande i inledningen - en okänd talang, månntro?
Vilken var den första rock ´n´roll - låten?
En del anser inte det. Historia tillhör det förgångna och är alltså passé. Men jag tror benhårt att vi måste kunna titta bakåt för att förstå vår samtid.
Anledningen till att jag hamnade i den här tankegången är dels en diskussion om den svenska monarkins vara eller icke vara. Och den fantastiska serien Boardwalk Empire med Steve Buscemi som går på HBO. Kolla upp den snarast. Första avsnittet var dessutom regisserat av Martin Scorsese.
Serien utspelar sig i Atlantic City under 1920- 30-talet och hamndlar om gangsters, korrumption och alkoholsmuggling. Och är fylld av fantastisk musik från samma tid. Just efter fjärde avsnittet så slog det mig att "sanningen" om Bill Haley är en ren bluff.
Jag har sedan urminnestider läst att Bill Haleys "Rock Around the clock" är den första rock ´n´ roll låten.
Jag vill nu sticka ut hakan och säga att det är fel det kan bli. Bill Haley var långtifrån först. Men han var vit. Kanske är det enbart därför som han räknas.
Big Joe Turner föddes 1911 och enligt Doc Pomus så hade aldrig rock ´n`roll funnits utan honom.
Det ligger något klokt i det. Men var han först?
Jag kan här bjuda på "Roll ´Em Pete" som spelades in 1938, men som blev en hit 1939.
Tillsammans med boogiepianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis började han spela på Café Society i Greenwich Village i New York 1938. Men det var med pianisten Pete Johnson som Big Joe Turner spelade in den här låten med.
Man skulle kunna trycka in Big Joe Turner i bluesgenren, men då skulle samtidigt "Roll ´Em Pete" hamna bland Boogie Woggie-låtarna.
Just därför vill jag hävda att "Roll ´Em Pete" är den första riktiga Rock ´n´Roll låten. Åtminstone så var det den som banade vägen för Little Richard, Fats Domino och Chuck Berry.
Men jag blir gärna emotsagd.
/Stefan
Nya misstag
Jag har tidigare mässat om Jellyfish och bandets korta men glimrande karriär. Av någon anledning missade jag då denna solskens-video till New Mistake från Spilt Milk.
Strax efter att den skivan spelats in, gjordes detta unplugged-framförande av The Ghost of Number One från samma skiva.
Mmm...smaskens!
Strax efter att den skivan spelats in, gjordes detta unplugged-framförande av The Ghost of Number One från samma skiva.
Mmm...smaskens!
tp
Makalösa Warnes och Cohen
På tisdag är det återutgivningsdax av Jennifer Warnes bedårande "Famous Blue Raincoat" från 1987.
Originalutgåvan innehåller nio tolkningar av några av Leonard Cohens absolut bästa kompositioner och Cohen själv sjunger duett med Warnes i "Joan Of Arc".
Den uppdaterade utgåvan innehåller fyra extraspår som absolut inte skäms för sig i sammanhanget när de serveras av en makalös sångerska.
Ett inget annat än oumbärligt album som inte tappat ett uns av sin aura och borde finnas i varje skivsamling.
Lyssna själv här innan du skaffar dig ett eget exemplar Jennifer Warnes "Famous Blue Raincoat"
Finns det förresten någon på två ben som kan stå emot kraften i "First We Take Manhattan" med Stevie Ray Vaughans gitarr och Warnes röst i perfekt symbios?
/Björn
Vi tänder ett ljus...
Efter en lysande Mini-LP 1980, en lika bra självbetitlad fullängdare från samma år och en nästan ännu bättre uppföljare året därpå, Tusen heta kyssar, hamnade Docent Död i ett slags limbo efter att gitarristen Zebo Hillborg s m s tagit sin Gibson SG ur kliniken.
Zebos gitarrspel var i hög grad präglande för låtarna på Tusen heta Kyssar så det är väl begripligt att hans exit satte myror i huvudet på de övriga docenterna. Dessutom bytte bandet i samma veva skivbolag, från kommersiella Sonet till alternativa Mistlur.
Zebo gick, om jag inte minns fel, vidare till medverkan på Peter LeMarc´s Orup-producerade andra skiva. Cirkus Cirkus, ni vet den med Kom klappa min kanin, Lösningen på personalproblemet blev skåningen Mats Möller, som varvade orgelspelande och popsjungande, naturligtvis på en räligt grötig skånska, med läkarstudier. Han medverkade på två skivor, 1983 års Ge henne Allt och Tid och Lust året därpå, då bandet också hunnit med att byta namn till det klatschigare Docenterna.
Dag Lundqvist på nya bolaget Mistlur fick till ett fläskigt Spector-sound och lyckades allra bäst på Alla Helgons Dag - man får hoppas att det inte var därför att låten handlade om honom! Sjunde himmelen på efterföljaren Tid och Lust, som också sjöngs av Möller, känns däremot som ett litet misslyckat försök att koka soppa på egen spik. Därefter försvann Möller från bandet. Han hann dock med minst en soloskiva, som jag tyckte var bra då men känns hopplöst daterad när jag nu lyssnar på låtar från den på Spotify - liksom så myclet från den tiden.
Alla små klagomål åsido - Alla Helgons Dag håller förstås fortfarande utmärkt bra
tp
Fredag igen!
Soundtracket till helgens alla eftertankar tillägnas självfallet The Byrds och Björns Spotify-lista.
Emellertid, innan dess skall dock en lättjefull fredag, för min del i gräsänklingens tecken, avklaras och då erfordras betydligt starkare och högljudda varor. Vad sägs om allas våra Sex Pistols och Anarchy in the UK, här i en engelsk TV-upptagning med Glen Matlock på bas i stället för rikstönten Sid Vicious.
Jag måste säga att det är förvånansvärt att de fyra Pistolerna på 70-talet klankades för bristande musikalitet när de så på pricken på scen lyckas fånga ljud och känsla från studioversionen av Anarchy. Även om Pistols då inte var särskilt drabbade av rykten och påståenden om att som gamla hippies s m s haka på den nya punktrenden, (fast Rotten var ju egentligen bara en gammal hippie!) så måste deras fläskiga musikalitet uppmärksammas!
När det gäller sådana rykten som jag nämner ovan var det nog betydligt värre för Jet Black och Dave Greenfield, Stranglers´ trummis och organist som nästan var pensionsfärdiga redan 77. Därtill bildades Stranglers redan 1974 och lät som Doors! Ettt annat band som gärna framställde sig som simplare än de egentligen var är Vibrators, detta band med en egendomlig länk till Pistols, och vars gitarrist senare ingick i Peter Gabriels band. Police, med en gammal jazz-basist och en åldrig gitarrist som tidigare spelade i Curved Air, är väl kanske det bästa exemplet på sena 70-talets medlöpare - eller medsurfare, på den nya vågen!
Länken då? Jo, Vibrators kompade ju å ena sidan Chris Spedding under 1976 (och faktiskt också Ian Hunter året därpå) medan Spedding å andra sidan hjälpte Pistolerna med produktionen av sin första studiodemo då Problems, No Feelings och Pretty Vacant spelades in - eftersom Pistols-inspelningarna lät så bra ryktades det länge att det i själva verket var Spedding som spelade gitarrer - men vi vet förstås bättre!
Skål!
Emellertid, innan dess skall dock en lättjefull fredag, för min del i gräsänklingens tecken, avklaras och då erfordras betydligt starkare och högljudda varor. Vad sägs om allas våra Sex Pistols och Anarchy in the UK, här i en engelsk TV-upptagning med Glen Matlock på bas i stället för rikstönten Sid Vicious.
Jag måste säga att det är förvånansvärt att de fyra Pistolerna på 70-talet klankades för bristande musikalitet när de så på pricken på scen lyckas fånga ljud och känsla från studioversionen av Anarchy. Även om Pistols då inte var särskilt drabbade av rykten och påståenden om att som gamla hippies s m s haka på den nya punktrenden, (fast Rotten var ju egentligen bara en gammal hippie!) så måste deras fläskiga musikalitet uppmärksammas!
När det gäller sådana rykten som jag nämner ovan var det nog betydligt värre för Jet Black och Dave Greenfield, Stranglers´ trummis och organist som nästan var pensionsfärdiga redan 77. Därtill bildades Stranglers redan 1974 och lät som Doors! Ettt annat band som gärna framställde sig som simplare än de egentligen var är Vibrators, detta band med en egendomlig länk till Pistols, och vars gitarrist senare ingick i Peter Gabriels band. Police, med en gammal jazz-basist och en åldrig gitarrist som tidigare spelade i Curved Air, är väl kanske det bästa exemplet på sena 70-talets medlöpare - eller medsurfare, på den nya vågen!
Länken då? Jo, Vibrators kompade ju å ena sidan Chris Spedding under 1976 (och faktiskt också Ian Hunter året därpå) medan Spedding å andra sidan hjälpte Pistolerna med produktionen av sin första studiodemo då Problems, No Feelings och Pretty Vacant spelades in - eftersom Pistols-inspelningarna lät så bra ryktades det länge att det i själva verket var Spedding som spelade gitarrer - men vi vet förstås bättre!
Skål!
tp
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/0TZ_9-rbslo?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/0TZ_9-rbslo?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Hur tänkte dom då?
Ibland brukar jag fundera över hur bra eller dåliga de låtar man lyssnade på under sina aningslösa och formativa år i början av 70-talet. Ibland får jag för mig att något jag minns från förr säkert fortfarande är bra, bara för att bli ordentligt besviken. Oftare är det dock tvärtom - man blir förvånad över hur bra det egentligen fortfaramde är.
Ett bra exempel på den senare kategorin är studiobandet Pilot, vars låtar Magic och January fortfarande är stortartad pop, trots att man kanske kunde befara det värsta... Ett bra exempel på den förra kategorin är Lynsey De Paul och hennes karaokevänliga Sugar Me. Om jag minns rätt skrev Miss De Paul musik tillsammans med den Ken-liknande figur som på poplistorna kallade sig Barry Blue (vars skivor jag självfallet har där hemma) och gick senare vidare till en scenkarriär på West End-teatrarna i London., där jag tror att hon fortfarande verkar. Egentligen tycker jag att Sugar Me fortfarande är rätt kul men - vad tänkte hon på när hon spelade in denna video???
Ett bra exempel på den senare kategorin är studiobandet Pilot, vars låtar Magic och January fortfarande är stortartad pop, trots att man kanske kunde befara det värsta... Ett bra exempel på den förra kategorin är Lynsey De Paul och hennes karaokevänliga Sugar Me. Om jag minns rätt skrev Miss De Paul musik tillsammans med den Ken-liknande figur som på poplistorna kallade sig Barry Blue (vars skivor jag självfallet har där hemma) och gick senare vidare till en scenkarriär på West End-teatrarna i London., där jag tror att hon fortfarande verkar. Egentligen tycker jag att Sugar Me fortfarande är rätt kul men - vad tänkte hon på när hon spelade in denna video???
Den minnesgode noterar att hennes ledsång, som måste ha spelats in samtidigt som videon, inte stämmer överens med ledsången på originalinspelningen. Detsamma gäller den eldiga Klaus Wunderlicht-orgeln som söker piska upp en infernalisk stämning. Hmm....Hon förtjänat dock ändå ett särskilt omnämnande för sitt modiga adlibbande - sugarrr, sugarrrr...grrrrr.
Jag slänger mer en dos Pilot också, för oss som aldrig kan få nog av smarrig svulstig pop med vassa gitarrer och löjliga texter - och vanvettiga scenkläder! / tp
Jag slänger mer en dos Pilot också, för oss som aldrig kan få nog av smarrig svulstig pop med vassa gitarrer och löjliga texter - och vanvettiga scenkläder! / tp
A trip down memory lane 1
Låtar från det förflutna. Kommer ni ihåg dem?
Först ut är en rootsdubbel från 1965 och jag överlåter presentationen till Jimmy Saville, sjukt populär programledare i Top Of The Pops på 60-talet.
/Björn
Särlingen Lewie
Många, kanske de flesta, får bara uppleva en hitlåt i sin karriär.
Särlingen Jona Lewie, född John Lewis i Southampton 14 mars 1947, fick vara med om det dubbla. "You´ll Always Find Me In The Kitchen At Parties" (ovan) nådde andraplatsen på den engelska topplistan i början av 1980. Körtjejen i gult är salige Kirsty MacColl som här lade sin första bakgrundssång på en Stiff Records inspelning.
"Stop The Cavalry" som kom i slutet samma år, peakade som nummer tre på den engelska singellistan. Förmodligen så hade den nog nått hela vägen upp till toppen om inte John Lennon blivit mördad den 8 december. De två låtarna som placerade sig före "Stop..." var nämligen två återutgivningar från Lennons låtkatalog.
/Björn
Berserkely Records - home of the hits!
I slutet av 70-talet tog den nybakade juristen Matthew King Kaufman från Baltimore ett stickspår från sin förväntade karriär. Han åtog nämligen att vara co-manager från San Fransisco-bandet Earthquake. Sedan hans adepter landat ett kontrakt med A&M och framtiden såg ljus ut, kunde han ta tillfället i akt att lära sig allt som fanns att veta om musikproduktion, bl a av legendaren Glyn Johns.
I likhet med de flesta drömmar tog Earthquake aldrig riktigt fart och Kaufman blev mer och mer missmodig. Lyckan stod honom emellertid oväntat bi: bandet hade fått med en liten snutt i klassiska filmen Getaway och musikproducenten Quincy Jones hade av misstag glömt att fråga om lov till detta. Saken bilades dock utan mycket tjafs och Kaufman kunde därefter för bandets räkning inkassera en check på drygt 1 000 dollars. Det var dock ännu inte slut på lyckan - efter ett framgångsrikt besök på en närlbelägen travbana hade han samlat ihop drygt 3 000 dollars!
Med ersättningen från Jones´ och travvinsterna etablerade Kaufman snart sitt eget skivbolag, Berserkely Records, som under senare delen av 70-talen kom att kämpa nos mot nos med engelska Stiff Records som det smartaste bolaget i världen.
Earthquake var det första bandet ut på den nya etiketten men inte där tog karriären fart. Kaufman knöt dock en hel del nya artister till bolaget, som till en början släppte ett flertal singlar. Dessa samlades sedermera på albumet Berserkely Chartbusters från 1973, en obligatorisk skiva i varje samling. På denna återfinns bl a Earthquake´s lysande version av Easybeats´ klassiker Friday on my mind.
De nya artister som Kaufman knutit till bolaget skulle snart låta tala om sig. En av dem var ett litet udda Velvet Underground-fan från östkusten som snart skulle storma världen - Jonathan Richman, som inledde sin karriär hos bolaget. Hans Roadrunner spelades in av Kaufman på drygt två timmar, med Earthquake som kompband, liksom legandariska Government center, och Roadrunner är fortfarande ett måste på alla bilåkar-skivor. En liten kuriosa är att den låten finns i ytterligare en version, inspelad och producerad av John Cale, förmodligen inte så långt i tiden från det att han tog engelska Squeeze under sina vingar som producent i början av det bandets karriär.
I mitten av 70-talet kunde vi svenskar läsa om det fantastiska San Fransisco-bandet The Rubinoos. Den första singeln, en cover av Tommy James & the Shondell´s klassiker I think we´re alone now, lovade gott.
Den första, självbetitlade LPn från 1977 var ett fyrverkeri i klassisk pop, alltifrån 50-tals doowop till hårdrockspastichen Rock´n roll is dead. Bäst av alla låtarna är nog I never thought it would happen. The Rubinoos, namngivna av Jon Rubin, sjöng klockrent och har inom sin egen nisch knappast överträffats av någon sedan mitten av 70-talet.
Uppföljaren Back to the drawing board från 1979 var nästan lika bra, med powerpopklassiskern I wanna be your girlfriend som det absoluta utropstecknet. I anslutning till att denna släpptes kom bandet att bli förband till Elvis Costello & Atrractions på deras Armed Forces-turné i USA, då bl a den omtalade "Ray Charles-episoden" inträffade. Det finns numera en utmärkt live-skiva från 70-talet, där bandet visar upp sig i fin form.
Greg Kihn, också från Baltimore, hade litet smygande anslutit till Berserkely-artsterna. Han satte snart ihop ett eget band som kom att bli bolagets främsta namn. Hans andra skiva, Greg Kihn again, innehöll både en brilliant cover av Buddy Holly´s Love´s made a fool of you och Bruce Springsteen´s For You, med glittrande 12-strängade gitarrer à la Byrds. Springsteen var så nöjd med Kihns version att han raskt skänkte honom sin egen, då outgivna Rendez-Vous till hans nästa skiva. Mest känd för den breda publiken är dock Kihn för de senare - och inte lika roliga - The Breakup song och uppföljaren Jepardy.
I början av 80-talet var Kihn faktiskt den enda kvarvarande artisten på bolaget och när han inte lyckades följa upp succén med Jepardy, valde Kaufman att avveckla etiketten, som dock därefter har licensierats till amerikanska Rhino.
Arvet efter Berserkely Records lever dock vidare. Både Jonathan Richman och the Rubinoos är fortfarande aktiva och håller dess fana högt. Härom året kom förresten en 3-CDbox med The Rubinoos, Everything You Always Wanted to Know About, som är alldeles utmärkt; den sista skivan i den boxen upptar livekonserten fråpn 70-talet som jag nämnde ovan (den finns också på Spotify). Ett tydligt tecken på att det inte bara är jag själv som blir äldre är att bandet faktiskt firar sitt 40års-jubileum nu i år. Tänka sig...
Vi kan därför med gott mod passa på att skåla med Jon Rubin och de andra för det skivbolag, Berserkely Records som slutligen kom att förlösa det - och det gör vi genom att titta på denna lilla sammanfattning av ett riktgt bra popband - the Rubinoos! / tp
I likhet med de flesta drömmar tog Earthquake aldrig riktigt fart och Kaufman blev mer och mer missmodig. Lyckan stod honom emellertid oväntat bi: bandet hade fått med en liten snutt i klassiska filmen Getaway och musikproducenten Quincy Jones hade av misstag glömt att fråga om lov till detta. Saken bilades dock utan mycket tjafs och Kaufman kunde därefter för bandets räkning inkassera en check på drygt 1 000 dollars. Det var dock ännu inte slut på lyckan - efter ett framgångsrikt besök på en närlbelägen travbana hade han samlat ihop drygt 3 000 dollars!
Med ersättningen från Jones´ och travvinsterna etablerade Kaufman snart sitt eget skivbolag, Berserkely Records, som under senare delen av 70-talen kom att kämpa nos mot nos med engelska Stiff Records som det smartaste bolaget i världen.
Earthquake var det första bandet ut på den nya etiketten men inte där tog karriären fart. Kaufman knöt dock en hel del nya artister till bolaget, som till en början släppte ett flertal singlar. Dessa samlades sedermera på albumet Berserkely Chartbusters från 1973, en obligatorisk skiva i varje samling. På denna återfinns bl a Earthquake´s lysande version av Easybeats´ klassiker Friday on my mind.
De nya artister som Kaufman knutit till bolaget skulle snart låta tala om sig. En av dem var ett litet udda Velvet Underground-fan från östkusten som snart skulle storma världen - Jonathan Richman, som inledde sin karriär hos bolaget. Hans Roadrunner spelades in av Kaufman på drygt två timmar, med Earthquake som kompband, liksom legandariska Government center, och Roadrunner är fortfarande ett måste på alla bilåkar-skivor. En liten kuriosa är att den låten finns i ytterligare en version, inspelad och producerad av John Cale, förmodligen inte så långt i tiden från det att han tog engelska Squeeze under sina vingar som producent i början av det bandets karriär.
I mitten av 70-talet kunde vi svenskar läsa om det fantastiska San Fransisco-bandet The Rubinoos. Den första singeln, en cover av Tommy James & the Shondell´s klassiker I think we´re alone now, lovade gott.
Den första, självbetitlade LPn från 1977 var ett fyrverkeri i klassisk pop, alltifrån 50-tals doowop till hårdrockspastichen Rock´n roll is dead. Bäst av alla låtarna är nog I never thought it would happen. The Rubinoos, namngivna av Jon Rubin, sjöng klockrent och har inom sin egen nisch knappast överträffats av någon sedan mitten av 70-talet.
Uppföljaren Back to the drawing board från 1979 var nästan lika bra, med powerpopklassiskern I wanna be your girlfriend som det absoluta utropstecknet. I anslutning till att denna släpptes kom bandet att bli förband till Elvis Costello & Atrractions på deras Armed Forces-turné i USA, då bl a den omtalade "Ray Charles-episoden" inträffade. Det finns numera en utmärkt live-skiva från 70-talet, där bandet visar upp sig i fin form.
Greg Kihn, också från Baltimore, hade litet smygande anslutit till Berserkely-artsterna. Han satte snart ihop ett eget band som kom att bli bolagets främsta namn. Hans andra skiva, Greg Kihn again, innehöll både en brilliant cover av Buddy Holly´s Love´s made a fool of you och Bruce Springsteen´s For You, med glittrande 12-strängade gitarrer à la Byrds. Springsteen var så nöjd med Kihns version att han raskt skänkte honom sin egen, då outgivna Rendez-Vous till hans nästa skiva. Mest känd för den breda publiken är dock Kihn för de senare - och inte lika roliga - The Breakup song och uppföljaren Jepardy.
I början av 80-talet var Kihn faktiskt den enda kvarvarande artisten på bolaget och när han inte lyckades följa upp succén med Jepardy, valde Kaufman att avveckla etiketten, som dock därefter har licensierats till amerikanska Rhino.
Arvet efter Berserkely Records lever dock vidare. Både Jonathan Richman och the Rubinoos är fortfarande aktiva och håller dess fana högt. Härom året kom förresten en 3-CDbox med The Rubinoos, Everything You Always Wanted to Know About, som är alldeles utmärkt; den sista skivan i den boxen upptar livekonserten fråpn 70-talet som jag nämnde ovan (den finns också på Spotify). Ett tydligt tecken på att det inte bara är jag själv som blir äldre är att bandet faktiskt firar sitt 40års-jubileum nu i år. Tänka sig...
Vi kan därför med gott mod passa på att skåla med Jon Rubin och de andra för det skivbolag, Berserkely Records som slutligen kom att förlösa det - och det gör vi genom att titta på denna lilla sammanfattning av ett riktgt bra popband - the Rubinoos! / tp
Collins, Lee & Case
Från Paul Collins Beat är inte steget långt till The Nerves där Collins kamperade ihop med två andra powerpop-snillen i form av Jack Lee och Peter Case (Plimsouls). Lee var en fena som låtskrivare på den tiden och Blondie fick en monsterhit med hans "Hanging On The Telephone", liksom Paul Young med "Come Back And Stay". På samlingen "Jack Lee's Greatest Hits Vol. 1" från 1981 finns ytterligare bevis på hans fina ådra i form av "Give Me Some Time", "Paperdolls", "Stand Back And Take A Good Look" och"I'm Gonna Have Fun".
By the way. För dryga två veckor sedan släppte Collins utmärkta nya albumet "King Of Power Pop!" där han visar att han på intet sätt glömt det han gjorde med Paul Collins Beat och The Nerves på 70 och 80-talet.
Även som soloartist har han hållit fanan högt under åren, men det är först med "King Of Power Pop!" som han är tillbaka där det hela började.
Köp och gör en kulturgärning för bövelen!!
För att återanknyta till The Nerves så hittade jag det här klippet från 2007 på "tuben". Collins i guldkavaj och Case i hatt pangar tillsammans med några betydligt yngre påläggskalvar ur sig Jacks "Hanging On The Telephone i Antones Records, Austin, under festivalernas festival, South By Southwest
Klassisk livescen och man kan få gåshud för mindre!
Det är bara att konstatera att det var bara jag, mina popgenievänner och Jack Lee som saknades. Och visst måste Popgenigänget bara göra den där sällskapsr
Från Paul Collins Beat är inte steget långt till The Nerves där Collins kamperade ihop med två andra powerpop-snillen i form av Jack Lee och Peter Case (Plimsouls).
Lee var en fena som låtskrivare på den tiden och Blondie fick en monsterhit med hans "Hanging On The Telephone", liksom Paul Young med "Come Back And Stay".
På samlingen "Jack Lee's Greatest Hits Vol. 1" från 1981 finns ytterligare bevis på hans fina ådra i form av "Give Me Some Time", "Paperdolls", "Stand Back And Take A Good Look" och"I'm Gonna Have Fun".
By the way. För dryga två veckor sedan släppte Collins utmärkta nya albumet "King Of Power Pop!" där han visar att han på intet sätt glömt det han gjorde med Paul Collins Beat och The Nerves på 70 och 80-talet.
Även som soloartist har han hållit fanan högt under åren, men det är först med "King Of Power Pop!" som han är tillbaka där det hela började.
Köp och gör en kulturgärning för bövelen!!
För att återanknyta till The Nerves så hittade jag det här klippet från 2007 på "tuben".
Collins i guldkavaj och Case i hatt pangar tillsammans med några betydligt yngre påläggskalvar ur sig Jacks "Hanging On The Telephone i Antones Records, Austin, under festivalernas festival, South By Southwest
Klassisk livescen och man kan få gåshud för mindre!
Det är bara att konstatera att det var bara jag, mina popgenievänner och Jack Lee som saknades.
Och visst måste Popgenigänget bara göra den där sällskapsresan till SXSW inom de närmaste åren?
/Björn
