Läckrare än de flesta

 
Kvartetten Bonafide med rock'n'roll och rootssnillet Pontus Snibb som frontman släpper idag sitt
sjätte album, "Flames" (OYR Recordings/Cargo Records).
Med sin minst sagt gedigna bakgrund som musiker har Pontus lirat blues och rock i flera decenier
i band som Mescaleros, SNiBB och Buckaroos.
Han har dessutom varit trumslagare i  
amerikanska kult cowpunk-bandet Jason & The Scorchers. 
En lysande låtskrivare, gitarrist och sångare vars låtar  bygger på essenser från hela rootsträdet. 
Bonafide har missionen "att spela hårdrock som den ska spelas, trogen rötterna i elektrisk blues och
tidig R´n´B"
Det gör Pontus och bandmedlemmarna Anders Rosell, gitarr, Martin Ekelund, bas och Niklas Matsson,
trummor, läckrare än de flesta i den genren.
/Björn
 

Pop på svenska.

På sista tiden har jag tack vare Sonics 100 bästa svenska album-lista snöat in på svensk musik.
Man blir lite full i skratt av kommentarer på bla aftonbladet om Kent, Joakob Hellman och diverse black metal... Jag tycker det totalt har missat poängen med just den här typen av 100-bästa-listor. Sina favoritplattor har man ju ändå kvar. Varför ska dom vara med. Dom har man ju hört.
Näe, då är det intressant att upptäcka nytt. Som den där plattan med Ulf Lundell som inte är "Kär och galen". Eller gruppen Studio, som jag totalt missat. Hans Appelqvist, Barbro Hörberg eller Bo Hanssons platta "Sagan Om Ringen"...
Det är där upptäckerglädjen finns.
Vem orkar bryr sig om att Kent kommer först på 22:a plats eller att Refused ligger före Broder Daniel...? Vad är poängen med att hetsa upp sig för det? Bryr man sig ens om musik då? Eller blandar man i hop tävlingsinstinkt med kärleken till bra musik?
 
Hur som helst så kommer man osökt in på kontakten med musik som man själv upplevde som viktigt. Som inte finns med på listan, men som man påminds om. (Jodå, den här typen av listor kan ha den effekten också!)
Som Stars On Mars. Någon som kommer i håg dom?
 
 
Deras platta "Poster" var en av mina absoluta svenska favoriter. Plattan är tuggummipop i rakt nedstigande led från Marc Bolans T.Rex-glam och Abbas poppigaste poplåtar. Refrängen som naglade fast sig och stämsång som vi inte sett sedan, just, Abbas storhetstid. 
Och vad hopplöst kär man samtidigt var i Sophie Eklöfs indielook.
I dag är i alla fall Sophie Eklöf sångpedagog och leder den makalösa kören The Sweptaways.
 
 
Sator är ett annat band som nog kommer att följa efter mig som en hopplös hund.
Plattan "Headquake" är deras bästa. Med tre hitsinglar och ett jävla röj, helt enkelt. Det var ju ingen skräll direkt att de fick hits med covers på Abbas "Ring Ring" och Lili och Susies "Oh Mama". Popådran var väl synlig. Precis som punkådran från framför allt Ramones, men även från från konkurrenter som Rocket From The Crypt.
Rak och ren rock ´n roll helt enkelt.
Shut up. Take a walk. I´d rather drink, than talk...
 
This Perfect day, var också märkligt nog borta från listan. Deras självbetitlade andra album är popmusik ut i fingerspetsarna och låt i samma linje som Popsicle eller Eggstone.
Deras plattan "Don´t Smile" blev en flopp. Trots ett ökat intresse från USA.
Men Skellefteåbandet repade sig aldrig direkt efter den floppen. Trots att man fick sin största svenska hit strax efter med "Fishtank" från plattan "C-60".
Hur som helt. "Don´t Smile" är mycket bättre än ryktet. Men den är svår. Ja, jag skulle nog säga bäcksvart, ångestfylld och  helt utan framtidstro.
Popmusik har sällan varit mer dyster samtidigt som den klätts upp så pass poppigt. En svår balansgång. Kent lyckades med ångest, pop och disco. This Perfect Day snubblade på mållinjen med ångest, pop och distade gitarrer. Men melodierna går inte att argumentera emot. Mitt i all svårmodig dist, skiner melodierna igenom som en klara ljusstrimmor i regnbågens alla färger.
Just det, gör "Don´t Smile" så snygg.
 
Brainpool, förstås... Dagispop för mogen tonåring. Sure... Men Brainpool hade ändå ett djup, mer på det musikaliska planet. De var inte lika uppkäftiga som Sator, men det kritiserade lite från höften. Som marknadsghetsen i låten "We aim to please". Men ingen lyssnade på budskapet. Därför är vi här i dag.
Jag var 18 när "Painkiller" släpptes. Jag gillade alla låtar fram till avslutande "Girl Found" som var ett enda stor gäspning. De hade en vardagskänsla över sig som inte riktigt går att sätta fingret på. Från jagklararmigbättreutandigsåfuckoff-låten "Ready Steady Go" via "Some Days Are Made For Smoking" med orkesterarr av Curt-Eric Holmqvist (Gomorron Sverige Hyland-Style), smådesperata "Invisible To Her" med lån från "Stand By Me", drömska "A Postcard From Juan" till tonårssnoriga hiten "Bandstarter" till Brian Wilson-pastishen "Smile" (som fick svar av This Perfect Day i "Don´t Smile"?!?!).
Det var ganska tonårsfånigt, clearasildoftande och pojkrumssvettigt. Men det var vad en grubblande 18-åring behövde just då. En färgsprakande glittrig spegling av tonårskänslor från halvpunkiga popslynglar med Beach Boys-körer.
 
En av anledningarna till att jag inte tålde "Girl Found" var att det var ett svar på den smått suveräna "Girl Lost" från första plattan "Soda". Och en intressant video där Kent Norberg från Sator poserar vilt i cowboymundering och cigarett. Förstår dock inte vad indiantjejerna har för funktion. Eller ja, jag förstår inte vad de snubbarna i solbrillor och målade tånaglar ska fylla för funktion i "Bandstarter"videon heller.
Jag fattar faktiskt inget av Brainpools videos.
 
 
Det var tugummipopen det.
Avslutar med bandet Loudean.
Antar att inte en käft idag vet vilka det var. Eller vad de gjorde.
Men för mig personligen spelade de en rätt viktig roll. De hittade absolut rätt ton för min del med sin musik. Mullrande gitrarrer och integritetsstark pop. Karolina Lundgren var en låtskrivare som jag föll för pladask. Direkt. Loudean hade "Det". Men så försvann de, lika fort som de dykt upp.
De gjorde en ep eller singel som kom före plattan "No More No Less" och jag har letat med ljus och lykta efter den och de låtar som inte var med på själva plattan. Utan reslutat. Det enda jag kommer ihåg var den mollfärgade tonen i låtarna och att de träffade precis där hjärtat är som skörast.
Så jag får hålla mig till "No More, No Less" fortfarande.
För det är en platta som verkligen förtjänar att uppmärksammas igen.
Så bra är den, fortfarande.
 
Nu blev det här också en slags hyllning till ZTV. En kanal som var livsviktig för en popfrälst ungdom runt 20 år på 1990-talet. Tillsammans med tidningen Pop och MTV med Ray Cokes, utgjorde den grunden för hela min uppväxt. Något som som jag ser tillbaka på med glädje nu när ZTV är borta och MTV kör meningslösa och könsnormscementerande skitprogram, istället för musik.
Tack Sonic för nostalgikicken!
Och kom ihåg, musik är fortfarande en konstart hur många år den än har på nacken.
/Stefan
 
 
 
 
 

Shout Out Louds

Snart dags för nya albumet "Optica". Här kommer i vart fall den andra singeln. Garanterat snart i en amerikansk teveserie nära dig:

Julens bästa lyssning

På juldagen och på nyårsdagen sände P4 en mycket fin radiodokumentär om Peter LeMarc i två delar. Det är två väl använda timmar att lyssna på den. Varsågoda! Lyssna: Peter LeMarc - 30 år på skiva 20121225 15:03 Lyssna: Peter LeMarc - 30 år på skiva 20130101 15:03

Skrika ut högstarna....

I februari kommer deras nya, och fjärde, album."Optica" Men i veckan kom deras nyaste video "Blue Ice". Lite rymdinspirerat, eller....Nåväl, ett av landets absolut bästa band fortsätter leverera, nästa år har de funnits i hela tolv år.... /cbj

Memphis i himlen - om saknaden efter Lennart Persson....

Peter LeMarcs nya album kommer till veckan. Den här sången "Memphis i himlen" handlar om Peters saknad efter vännen Lennart Persson. Vi lägger på ytterligare en låt från det kommande albumet.Vill ni läsa vad landets främste musikskribent Lennart Persson skrev så finns länken här bredvid, se Lennart P...
/cbj
 
 

September girl

Händerna upp i luften
Pannan mot baren
Nu spränger vi taket
Hamnar i himlen där änglarna gråter
Stan är vaken
Allt är förlåtet, älskling
Händerna upp i luften
Vi ska bli fulla
Livet är meningslöst
Vem bryr sig?
Natten är vacker.
 Du är som natten och jag är en vinnare igen.
Petra Marklund "Händerna Mot Himlen"- 2012
 
Den som inte får något vått i blicken och ett fånigt leende när Petra Marklund tar ton, nåste vara fullkomligt okänslig. Inte nog med att hon har en röst som går rätt in i hjärtat och hjärnan, hon har även en snygg bukett med pophits. 
 
 
Men gansk snart visade det sig att Petra Marklund var någonting mer, än bara en discodiva som sjöng andras låtar. Hon ville vara med, i textproduktion och i musikproduktionen. Dessutom stuvade hon gärna om sina hits, framförde dem akustiskt i olika orkesterarr. Och i "Så Mycket Bättre", fick hon hits med Pluras "Kärlekens Tunga" och Petters "Mikrofonkåt".
Och nu har hon inlett iett samarbete med den sprudlande (obs ironi) sångaren i Kent. Jocke Berg, kan konsten att skriva låtar, det vet vi. Men i samarbete med andra så är det bara Titiyos "Come Along" som gemene man faktiskt kommer i håg. Men i och med singeln "Händerna Mot Himlen", som släpptes i dag, så kan jag nästan sätta skallen på att Petra Marklund får en ny gigantisk svensk hit. Jocke Bergs text är en sådan som träffar, i alla fall mig, i solarplexus, så att man nästan kippar efter andan. Med Kents första plattor spikade han tonårsångesten. Här har han kapslat in medelålderskrisen i 3.58 minuters poplåt, med en refräng som verkligen tar lyssnaren upp till himlen där änglarna gråter. 
 
 
(Det finns en svartvit video till den här låten också, men än så länge är det bara en av de där stockholmska fyrfärgspyorna som lagt upp den, så vi skiter i att länka tills den hamnat på ett coolare ställe)
 
/Stefan
 
 

Första hjälpen räddar Polarpriset...

Här är First Aid Kit från årets utdelning med Simon & Garfunkels så vackra "America" - och visst ser väl Paul Simon helt tagen ut när han reser sig upp och applåderar - och så från förra året med Patti Smiths "Dancing Barefoot" - i en version som fick Pattis ögon att tåras...<

Popgeni on a mission

Popgeni lirade sina favoritlåtar på c/o Östersund på torsdagskvällen.
Peson, Teknikchefen och jag gjorde vårt bästa för att locka in pop och rocknördar i tältet, men responsen var lite klen.
Kanske berodde det på att det inte gick att få sig en pilsner på plats? Eller så vill Yranbesökarna bara sjunga med i coverbandens utnötta refränger.
Men spelar roll.
Som de obotliga popnördarna vi är så njöt vi av den snyggt brokiga spellistan över 120 minuter,
/Björn 

Jag vet vad kärlek inte är...

...ja, så heter Jens Lekmans kommande album - men på engelska förstås. "I Know What Love Isn´t" släpps den 4 september. Här är den första låten. "Erica America" är inte precis sommarens gladaste sång. Snarare tvärtom. Marcus Söderman har regisserat den här videon som är gjord i en enda tagning.

Celophane Flower vissnar aldrig

Den här har jag längtat efter i snart fyra år nu.

Kanske redan sen 2007 då det hade gått ett år sedan herrrar Jimmy Bragde, Andy Hansson och David Wickstroem släppte sin andra fullängdare, ödmjukt döpt till “In Their Best Album So Far”.

En fullkomligt utsökt uppföljare till minst sagt lika granna förstlingen “Too Good To Be Famous” från 2002.

Men livet har sin gång med allt vad det nu betyder att skaffa sig ett “riktigt jobb” för att bringing home the bacon när branschen inte känner igen ett par snillen när de snubblar över dem.

Dessutom har jag under åren lärt mig att herrar Bragde och Hansson är utstuderade perfektionister som inte släpper ifrån sig något utan att bådas stora musikaliska hjärtan tickar helt samstämmigt.

De senaste tre åren har jag tjatat, undrat och smått bönat om nytt material varje gång när jag stött på någon av dem hemma i Östersund.

Jag hade nästan gett upp när Jimmy ringde mig förra veckan och frågade om jag skulle vara intresserad av en demo som han färdigställt.

Men han betonade att Andy, som numera bor i huvudstaden och därmed inte varit delaktig i processen, inte riktigt kunde acceptera demofinishen.

Det var ju det där med samma hjärtslag.

Men för en T.C.F. addict så är deras melankoliska alternative country och americana fortsatt svårstraffad.

Sex spår vardera av Andy och Jimmy och det är väl bara att fortsätta önska att de snart ska skapa förutsättningar för det där skarpa studioläget som utmynnar i album nummer tre.

Tills dess suktar jag stenhårt efter volym 2 av “The Rehearsal Tapes”.

/Björn


Gråt i skymningen

I dag släpps "Gråta som en karl". Det är det första smakprovet från Peter LeMarcs efterlängtade nya album "Svag doft av skymning" som släpps den 26 september.
I år är det exakt 30 år sedan Peter Le Marc debuterade med albumet "Buick". En succédebut enligt media, men som inte sålde särskilt bra. Och i augusti är det 25 år sedan "Peter LeMarc" släpptes.Den vita skivan som etablerade Peter i svenska hjärtan och den skiva där röster och texter kopplade grepp som aldrig har släppt. I höst är det så fem år sedan senaste albumet "Kärlek i tystnadens tid" släpptes. År som varit präglade av en inställd turné, cancerbesked och samtidigt kreativa samarbeten och inspelning av denna nya skiva.
"Gråta som en karl" är Peter Le Marc på allvar och det är då han är som allra bäst...
/cbj

Jakob är på gång...

En gång satt jag på gamla After Eight och väntade och väntade. En annan journalist intervjuade samtidigt någon annan, jag tror det var Sticky Bomb som nog var trummis i huvudakten Wilmer X . Men jag skulle intervjua förbandet. Han hade då släppt en enda singel. Han kom, skönt förvirrad, han hade gått vilse och skämdes över det eftersom han gjort lumpen på A 4 i Östersund. Han berättade om hur han brukade sitta i en städskrubb och skriva sina låtar under lumpartiden. Vi hade det trevligt. Sedan på konserten fick han på grund av försening dra ner sitt set med några låtar. Men det jag hann höra övertygade mig....
På sommaren efter var han den stora stjärna på Storsjöyran. Han lockade så mycket folk att konserten fick avbrytas på grund av publiktrycket. På efterfesten sågs vi igen och pratade och drack. Det var väl det som gav oss idén att vi skulle få Lasse Tennander att förstå The Pogues storhet. Jag och Jakob körde igenom den del av Pogues-låtar vi kunde. Lasse log märkligt överseende hela tiden. Sedan såg jag honom på Cirkus Broadway på Gärdet och det var väldigt bra...
Jag talar om Jakob Hellman som nu är tillbaks mer på allvar än de mer taffliga comeback-försök som då och då har gjorts. Här är lite gammalt och lite nytt med en hjälte från förr...
/cbj

Toni sprider blå moln...

Nytt från Toni Holgersson. Både på skiva, från den 6 juni, och live lite här och där...Här är två nya låtar...Ingen sjunger som Toni!
/cbj

Vi kommer ihåg....

"Sturm und drang" är den starkaste låten på Tomas Andersson Wijs senaste album "Romantiken". Nu har denna suveräna låt med en text att lyssna intensivt på äntligen fått en väl matchande video. detta är riktigt, riktigt bra.
/cbj

Lykke Li med nytt från Record Store Day...

Den 21 april var det Record Store Day världen över. Då passade Lykke Li på att bjuda på något helt nytt. Håll till godo...

Kör rakt på...

I går var de hos Kimmel. I sommar kommer de till Storsjöyran. Detta mina vänner är The Hives!

Svenska pärlor

Ända sen jag såg Grammisgalan i februari i år, så har jag Marcus Krunegårds uppträdande fortfarande färskt i minnet. Vissa artister lyckas med bedriften att med bara cirka tre minuter på sig, skapa magi på en scen. Marcus Krunegård har den gåvan. Och hans "Askan är den bästa på jorden" är tre minuters popmagi. Med artisten och ett ensamt piano.
Så är det bara.


Redan innan Kent släppte sin "999", så blev det ett litet rabalder när de nobbade Skavlan. Skavlan ville inte att de skulle få spela hela sin låt på ca 7 minuter. Hej  å tack, sa Kent. Det är integritet och sånt gillas.
Men ungefär samtidigt som "999" släpptes så dök det upp en låt som hette "Ett år utan sommar", som tydligen inte skulle platsa på "Jag är inte rädd för mörkret" som släpps den 25 april.
Varför då? Låten är ju smått fantastisk. Kent verkar gå på knock i år.
Håll utkik! 



Fantastiska Amanda Mair är bara 16 år. Och fullständigt upphypad. Men det är också en sånt där ögonblick som jag aldrig kommer att glömma, när hon uppträdde på TV4s morgonprogram med Jesper Börjesson, en random lördag. Allting bara stannade upp. Till och med dottern slutade att sparka sig runt i sängen, på jakt efter hennes tygtiger, och tittade mot tvn. Små stunder av magi.
Inte illa för en nykläckt artist på 16 år...



/Stefan


Everybody Hurts

Hur många låtar finns det som heter "Everybody Hurts"? Nå, det kanske är en väl nördig fråga. Men Markus Krunegård kommer i vart fall med ännu en skön svensk uppväxthistoria. Sånt kan vi inte få för mycket av...Därför visar vi även den officiella videon längst ner under den fina texten.

Det är en känsla som jag haft sen jag var barn
Som jag vant mig vid att ha
Livet pågår nån annanstans
kärlek besöker nån ibland

Tyst det var här vi lekte nyss
skolgård vägg i vägg med äldrevård
Dom väntar på att dö på Sandbyhov
Dom i centrum vill här ifrån

Där lärde jag mig gilla Everybody hurts
Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör
Jag lärde mig att änglar bara finns i snö
Där lärde mig att gilla ”Everybody Hurts

Varv på varv i ett elljusspår
Samla fart i flera år
Såg på när ni drog iväg
Såg på när vi växte isär

Där centrum är dödens väntrum
Där tiden går mellan Fonus o Konsum
En kasse mat en vässad kniv
ett helt liv

Där lärde jag mig gilla Everybody hurts
Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör
Jag lärde mig att änglar bara finns i snö
Där lärde mig att gilla ”Everybody Hurts

Ritar 8:or i gruset på fotbollsplan
På cyklar genom en avlövad stad
En klocka som står still
Här blev jag till
Där längtan är allas kärnkraft
Där ingen törs men alla hoppas
Där allt står still
där livet är utan reffränger
känner jag igen mig

Där lärde jag mig gilla Everybody hurts
Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör
Jag lärde mig att änglar bara finns i snö
Där lärde mig att gilla ”Everybody Hurts



Läs Hela: http://svenskalyrics.se/markus-krunegard-everybody-hurts/#ixzz1qrO3pgtB


En rolig halvtimme med Anna i Bennys Studio...


Anna Ternheim med band uppträder på Gamla Teatern i Östersund på torsdag. PSL-programmen hittar ni ute till höger som Per Sinding-Larsen...

RSS 2.0