Popgeni

Efter ett drygt antal år av källstudier, tillika kvällsstudier, har jag lärt mig att lätt se de drag som förenar oss  alla popgenier. Det allra mest påfallande draget är den uppenbara oförmågan att inse att föremålet för vårt  aktuella intresse, oavsett om det är en låt, en obskyr skiva eller en rolig historia, nästan alltid saknar betydelse för andra  medmänniskor än - just det, andra popgenier.

Ett annat påfallande drag är viljan att klyva låtar, texter , inspelningar, etc till de minsta av atomer och därefter genom en regelmässig hårdanalys av de sönderplockade delarna, påvisa just det man från början hade försatt sig att göra, t ex visa att just den låten är den allra bästa, att det gick utför för det bandet efter den eller den omvälvande händelsen, att det är John och inte Paukl som skrattar till i bankgrunden av den outgivna 15:e tagningen av den och den låten, etc.

Ett mer förväntat drag är förstås den påfallande sakkunskap som vi popgenier samlat på oss genom åren, inte minst genom nästan sjukligt lusläsande och upprepat musiklyssnande, gärna i hörlurar. Det finns därför sällan en anekdot eller en missad tagning som undgått popgeniet. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om allt detta men oavsett om man ägnar sig åt popmusik eller frimärken, ser väl sjukdomsbilden ungefär likadan ut?

I ett skov av lusläsande för något år sedan, lärde jag mig att Brian Wilson premiärspelade den makalösa Surf´s Up på en TV-show som presenterades av Leonard Bernstein, den världsberömde dirigenten - född 1918! - som tillsammans med Steven Sondheim skrev West Side Story, med bl a den ytterligt vackra Maria.

Låten Surf´s Up vad avsedd för det havererade Smile-projektet och släpptes senare på albumet med samma namn, då med ledsång av brodern Carl Wilson. Brian Wilsons ursprungliga version, med drömsk och - om man skall vara helt sanningsenlig - svårbegriplig text av Van Dyke Parks, Wilson´s parhäst i Smile-projektet, släpptes sedermera på den förnäma Beach Boys-lådan Good Vibrations, som innehåller flera dittills outgivna inspelningar från Smile.

Nåväl, vad gör då ett popgeni när mörkret lagt sig och huset fylls av andras djupa andetag? Med assistans av Youtube har nattsömn mer och mer blivit en vara helt utan bästaföre-datum, och lätt kan skjutas upp till "senare". Med historien om Bernstein och Surf´s Up hittade jag härom kvällen till den makalösa TV-showen Inside Pop - the Rock Revolution från 1967, där Bernstein utifrån den klassiske musikern med ett stort engagemang och kunnande, analyserar allt från Beatles, Monkees till Rolling Stones in i minsta detalj. Hade det inte varit för att hans frånfälle 1990, hade han helt klart gjort sig vid popgenibordet. Maken till insiktsfull entusiast ser man sällan!

Bernstein var nog förresten rent allmänt en rätt glad skit. Under en vecka i Rom för många år sedan,  1988 tror jag, hade jag tur nog att få se två av världens främsta dirigenter dirigera i Accademia Nazionale di Santa Cecilia, dels Bernstein, dels den djupt koncentrerade Carlo Maria Giulini. Jag hade båda kvällarna plats i körbåset bakom scenen, d v s kunde se dirigenternas varje ansiktsrörelse. När Guilini försvann in i ett koma-liknande tillstånd, ur vilket han endast väcktes av ett litet för starkt trumpet ntro, var Bernstein i stället sprittande och smittande entusiastisk; hans hänförda publik kunde inte vänta med sina "bravon" till dess musiken tystnat och de oceaner känslor som förmedlades av hans ansikte och kroppsspråk kommer aldrig att lämna mig, först förvåningen - vem börjar skrika innan allt är klart? - därefter ilskan och uppgivenheten och omsorgen om de förorättade musikerna,  och slutligen den lycka och glädje, som delades med både musiker och publik. Efter att ha ropats in en fyra-fem gånger lät han oss vänta länge länge på den sista, varefter han dök upp på scenen framför alla uppnästa pingviner, med sina damer i italiensk altissima cottura - nyduschad och i morgonrock! Nästan litet popgenialiskt, det med!

Hur som helst, Inside pop säger inte bara mycket om musikern Bernstein och dåtidens popmusik utan också om nyfikenhet och tolerans inför det nya och okända, en fråga som har fortsatt aktualitet i dessa dagar.

Nedan kommer Inside Pop, fördelat på sex Youtube-avsnitt, det första inbäddat och de övriga länkade här, avsnitt 2, avsnitt 3, avsnitt 4, avsnitt 5 och avsnitt 6 (det med Surf´s Up). Se förstås alla!

/ tp