Popgeni

Svenska Red Doves senaste låter väldigt mycket som amerikansk förpunk från tidigt 1970-tal. Vi gillar särskilt att de kör med tecknade videor. Detta sätter fart på vilken onsdag som helst.1-2-Let´s-Go...

Vår Facebook-vän Chip Taylor tipsade om Austins The Possum Posse. Deras musik och den här skönt absurda jaktvideon passar utmärkt i hop. Mina vänner-plats på skärmen för "The Guy On A Buffalo"!

"Detta är en så fin Valentine-låt som Steve Earle skrivit. Jag åkte upp till Falun och spelade in den med Staffan Lindfors på bas (som också gjort den svenska översättningen) och Ian Carr på gitarr.
Det är en present från oss för att fira Er, oss själva, Musiken och Alla Hjärtans Dag
. God Lyssning till er!
sofia"

I dag fortsätter vi vårt lärande. "Sesame Street" kan det där. Och när vi nu nått till bokstaven B så finns det ju bara en som med den äran kan sjunga om just detta. Plats på scenen för Blues Boy King...

Skivinspelningar i slutet av 1960-talet för Stax. Ett franskt teveteam fångade Isaac Hayes, Brook Benton, Booker T. och The Mar-Keys bland mycket annat. Ni kan kalla det dokumentär. Vi kallar det magi...
/cbj

När jag fick min dotter så kom jag på mig själv att fundera över vilken musik som jag har med mig från min egen barndom. Tidigare skrev jag ett inlägg om min mors influens och vilken riktning som hon fick in mig på. Relativt omedveten, skulle jag tro eftersom 90% av den musik hon spelade var dansband, medan de låtarna som jag sög åt mig var hitlistemusik från 70-talet.
Men det finns också låtar som vuxit sig fast. Och som jag fortfarande gillar och blir så där drömskt nostalgisk utav.
Den första är Heart & Soul. En gammal Hoagy Carmichael klassiker som sjungits av alla från Dean Martin, Frank Sinatra och Ella Fitzgerald. Men kändast är den med The Cleftones från sista natten med gänget. De gjorde helt enkelt om det gamla örhänget till suverän doo wop. Men den är versionen är mer eller mindre bortglömd. Men den ligger närmast Hoagy Carmichaels original.
Helen Ward sjunger och det hörs lång väg att Carmichael vaskat fram en äkta amerikansk gludklimp från början till slut.


Den andra är en brittisk glamklassiker. The Sweet i den här Chinn/Chapman dängan. Lite fånig, lite corny, men ändå jävligt rolig. Det här är också morsans förtjänst. Även om glamrock var totalt främmande för henne. Men hon hade, och har fortfarande, en bra känsla för melodier. Och jag antar hon har fört det vidare.
Jag har också ett rätt sjukt minne till den här låten från början av 2000-talet. Jag och brorsan var så där ordentligt drängfull på Dansmaran i Folkets Hus i Ö-vik. Bandet Perikles spelade, och jag gillade det jag hörde. Det var inte en enda klassisk dansbandslåt utan de körde covers från Ac/Dc till Beach Boys, 80-tals hits och Bonnie Tylers "It´s a heartache" och även Huey Lewis "Whole Lotta Lovin". Men som sista låt drog de i gång "Poppa Joe" och fick alla att sluta dansa och i stället dansa ringdans. Min bror och jag deltog inte, men det hela såg så bizarrt ut att vi bestämde oss för att dricka apelsinjuice resten av natten.

br />
Den sista är en 80-talare. Jag var nog bara 8 år då den här kom. Men trots det gick den rakt in.
Idag kan det låta hopplöst 80-tal om produktionen, men det är låtens och dess uppbyggnad som är storheten. Den sa mig något. Sedan är ju Agnetha Fältskogs sångröst väldigt speciell.
Det var bara något år sedan när poletten trillade ner. Det var först då som jag fick reda på att det var Jeff Lynne som låg bakom låtskrivandet och produktionen.
Sorry, Christer. Men Jeff Lynne är en begåvad musiker.


/Stefan

Brittiska sångerskor har något visst, visst?
I år har ju Adele slagit igenom ordetligt utanför den där regniga ön, men hon är ju långt ifrån först att kombinera en stor sångröst med trevliga låtar. En av mina favoriter från barnsben är Alison Moyet.
Jag kan inte riktigt förklara vad det är hos henne som jag faller för gång på gång jag hör hennes låtar.
Men hon hade något då. Och hon har det fortfarande.


Alison Moyet var ju också den ena halvan av duon Yazoo. Kanske är de mest kända för hiten "Don´t Go". Men deras debutlåt "Only You" har kanske legat längst på hitlistorna. Inte i Yazoos version då, utan a capellagruppen The Flying Pickets fick en hit med den julen 1983.
Den här videon med The Flying Pickets får mig att tänka på "Flykten Från Apornas Planet".
Vet inte riktigt varför...


Andra halvan av Yazoo var Vince Clark. Vince har tidigare varit med att starta gruppen Depeche Mode. Men han hoppade av det projektet och bildade Yazoo med Alison Moyet i stället. Efter att de hade gått skillda vägar så bildade han en duo med Andy Bell. Vince Clark genuina känsla för skriva poplåtar gjorde att Erasure också blev en av de som på allvar utmanade Stock Aitiken och Watermans "Hit Factory" i slutet av 1980-talet. Låten "Chorus" från 1991 klättrade på listorna världen över, utom i Sverige där de nådde plats nummer 37 som bäst. Lite bättre gick det för uppföljaren "I Love To Hate You".
För att inte tala om deras Abba-covers...
I år har inte bara Vince Clark släppt en skiva med Erasure. Han har också haft en del spelning med Yazoo. Och både han och Alison Moyet är "still going strong".


Abba, ja... För en massa år sedan, eller om det var månader, höll IF Popgeni en av de svåraste quizen någonsin. Ever. På CC. Vi trodde folk var allmänbildade... Men men... Hur som helst fick vi ett argt mail om att vi skulle ha haft frågor om bland annat Abba. Men det är ju inte så kul. Eller, nja, om någon spontant kan rabbla den svenska texten till "Honey Honey", kan jag möjligen bjuda på ett glas läsk.
Men visst. Benny Andersson och Abba kunde de med. Trots att alla proggare var arga så de blev alldeles röda i nyllet. 
Framför allt peakade de mot slutet av karriären. När Björn Ulveaus blivit lite säkrare på engelskan och de värsta nonsenstexterna som "King Kong Song" och "Dum Dum Diddle" var spårlöst borta.
Min favorit bland Abba-låtarna är "If it Wasn´t For The Nights" från "Voulez Vous".
I texten så märks det en aning att det började knaka i fogarna rejält mellan paret Färltskog och Ulveaus. Texten känns helt enkelt ärligare än många av Abbas texter. Och sen tar ju aldrig låtfan slut. Den bara fortsätter och fortsätter...

Somehow I'd be doin' alright if it wasn't for the nights
If it wasn't for the nights, I think that I could make it
I'd have courage left to fight if it wasn't for the nights
If it wasn't for the nights, I think that I could take it
How I fear the time when shadows start to fall
Sittin' here alone and starin' at the wall

Jag vågar nog påstå att de flesta som legat sömnlös någon natt, oberoende pga vad, känner nog igen sig. Vare sig de vill eller ej. Och som svensk är man matad med Abba och det finns, hur kritisk man än är, åtminstone en låt som man gillar. Vare sig man vill eller ej.
och den här erkänner jag att jag gillar.
Men så är ju melankolisk pop med en glittrig discokulan snurrandes i taket.
Det brukar kunna bli bra då.

Dessutom. Dekoren i det här klippet är det fulaste jag någonsin sett....
Horribelt!
Men så är det inspelat i Japan också...



/Stefan

Vem minns inte Svante Grundberg och Björn Wallde i Nattsudd. En lätt udda serie program när de två "programledarna" odlade en myt om sig själva med att enbart dricka drinkar och röka Camel. Allt medan de plinkade på gitarrer (Björn Wallde påstod att han uppfunnit ett helt nytt ackord "P-moll") och visade klipp från gamla filmer och låtar från svunna tider.
När man själv sitter och nattsuddar framför youtube med en otänd Lucky i mungipan och ett glas Jameson med is i näven, så kommer man ibland i håg de olika programen. Även om klippen och låtarna skiljer sig en aning i från vad Grundberg och Wallde visade i TV.
Det jag ständigt återkommer till är i alla fall dessa små klipp.


Fats Domino kommer nog alltid att vara en av mina absoluta favoriter. Det spelar ingen roll hur mycket house, techno, rock eller soul som går in i öronen per dag. Fats Domino består. Han var helt enkelt en av de bästa. En av arkitekterna inom amerikansk rock ´n roll.

 


Bobby Darin i all ära. Men i slutet av 1960-talet blev de mesta guld som hade med Nancy Sinatra att göra.
Men att det är Dean Martins show från början till slut, råder det ingen tvekan om.



Fick en box med Nina Simone av min käre farbror när jag fyllde år. Och vill man bara slappna av är Nina Simones musik oslagbar. Så är det bara. Hennes smarta arrangemang och hennes röst är så suverän att man kan lyssna i timmar.
Perfekt sena nätter och tidiga mornar.
Videon till "My baby just cares for me" gjorde på 80-talet. Det var en av de där klippen som jag aldrig glömmer. Det är också vid sådana tillfällen som man tackar att youtube finns.

/Stefan

(Andy Warhol 1967)

Det var ett spektakulärt musikår i många avseenden. The Summer Of Love. Nerdrogade långhåriga snorungar i parker runt om San Fransisco, som sedermera började kalla sig hippies och skulle rädda världen med blommor.
En vacker tanke. En färgstark idé.
Nu blev det inte så. Nixon, Reagan, Bush och Bush kom emellan.
I England blommade mode som aldrig förr. Swingin´ London hade blivit ett begrepp. Twiggy var världens smalaste storstjärna på modellhimlen och allt Beatles rörde vid var stor konst.

Jag har ju gjort en rejäl djupdykning ner i Billboard-listornas historia. Och blivit fullkomligt bländad av alla låtar som kom under 1967.
Neil Diamond fick en hit med "Girl, You´ll Be A Woman Soon". En av mina absoluta favoriter tack vare Quentin Tarantinos Pulp Fiction och Urge Overkill. Av någon anledningen gjorde även Cliff Richard den 1970, men det glömmer vi. Urge Overkill i all ära, men Neil Diamonds version är svårslagen.


Sandy Posey var en sångerska från Alabama. Hennes röst är obestridligt countryinfluerad. Men låten "I´ll Take It Back" är i grunden en poplåt enligt gammaldags amerikansk tradition. "Ì´ll Take It Back" var Sandy Posey fjärde och sista hitsingel i USA. Strax efter henne kom en kvinna med en snarlik röst som kallade sig Dolly Parton.


Janis Ian var bara 14 år när hon (1965) sjöng in "Society´s Child" med Shangri-Las producent Gerorge Morton bakom spakarna. Låten hande om ett kärleksförhållande mellan en svart man och en vit kvinna, där den vite kvinnan tvingas hålla sig efter de normer som, samhället satt vid den tiden. Och gör då slut med mannen.
Ett ämne som var så kontroversiellt att radion först inte vill ta i låten med tång. Men när låten släpptes som singel för fjärde gången blev den en hit. 1967, året då normerna började ruckas ordentligt.
Det skulle dröja 9 år innan Janis Ian fick sitt ordentliga genombrott med "At Seventeen". Men hon är och förblir en av de modigaste singer/songwriters som USA har haft.


Jomenvisst. Politisk medvetenhet, psykadelia och kärlek var ledande under 1967 års låtar.
Men visst kom det även bubbelgumpop 1967.
Gärna då med en storfamilj.
The Cowsills startade 1965 av bröderna Bill, Bob och Barry Cowsill. Men för att alla namn inte skulle börja på bokstaven B så tog de med brorsan John också. Och mamma Barbara för att få lite studs i refrängerna. Men minstingarna Paul och Susan fick inte vara med. Susan var ju bara 8 år dessutom. Dessutom fick hon i slutet av 1970 och början av 1980 samarbeta med Dwight Twilleys plattor och konserter som "harmony vocals".
Bara en sån sak.

Hur som helst. 1967 fick The Cowsills, utan Susan och Paul, en stor hit med "The Rain, The Park And Other Things". Ja, så pass stor att alla ville boka upp gruppen som hade de snyggaste stämsången efter The Mamas And The Papas. SÅ då blev både Susan och Paul med i The Cowsills i alla fall för att mamma Barbara skulle hålla reda på dem. Dessutom blev brorsan Richard (Bobs tvillingbror) också med på ett hörn som turnéledare.
Det sägs att det var The Cowsills som var inspirationen till den amerikanska tv-succén The Partridge Family senare på 1970-talet.
I den här filmsnutten är alltså både Susan och Paul med, fast de inte sjunger på låten.
Men när The Cowsills återförenades som trio för ett par år sedan var det Bob, Susan och Paul som fick köra den här låten i TV.


I augusti 1967 brände Bobby Vee in på försäljningslistans 3:e plats.
Bobby Vee?!?!
Mannen med tidiga 60-tals hits som "Rubberball" (som M.A Numminen faktiskt gjorde bäst som "Gymmibåll"), "The Night Has Thousand Eyes", "Run To Him" och "Devil or Angel".
Han var en av alla dessa "Bobbys" som fanns innan The Beatles slog igenom.
Kunde han få till pophits?
Jodå. Innan så hade Carol King försett honom med "Take Good Care Of My Baby" och låten "More Than I can Say" skäms inte för sig heller.
Men "Come Back When You Grow Up" är i all sin enkelhet en romantisk liten låt.
Och så fortsätter den på det poplära temat för ung tjej som är ivrig att växa upp och som är intresserad av äldre killar, som även Neil Diamond hade i sin låt.
Jag vet inte vem som startade trenden men året därpå kom den strålande popsingeln "Young Girl" med Union Gap. Efter den gick det inte att göra en bättre låt på det temat.


Naturligtvis vimlande det av hits som också blev stora här i Sverige. The Who "I Can See For Miles", Tom Jones "Green Green Gras Of Home", Jefferson Airplane "White Rabbit" och "Somebody To Love", Hollies "Carrie Ann", The Mamas ANd The Papas "Dedicated To The One I Love", Beatles "Penny Lane", "Strawberry Fields" och "All You Need Is Love". Bara för att nämna några. Dessutom kom ju Sgt Pepper och Velvet Underground & Nico. Två viktiga plattor i min samling.
Men jag har valt de låtar som inte blev hits i Sverige och håller mig till det.
Listan för 1967 finns i alla fall här.

Men jag väljer med att avsluta med en riktig höjdare. Brenton Wood fick inte så många hits. Men den här slog ordentligt. 26 år senare hittade en tjej från Brooklyn, New York den här låten. Och hon spelade in den med sin kille.
Kommer någon ihåg vad hon hette, nu igen?
Hon hade blått hår och var, förutom sångerska, skådis och numer även producent och låtskrivare på heltid.
Den som vet, vinner min kanelbulle.


/Stefan

2011 är det 100 år sedan Gustaf Fröding avled. Och 2010 var det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes. Popgeni hyllar Gustaf Frödings minne med fyra olika inslag.
Först visar vi ett unikt klipp där Sven-Erik Magnusson framträder tillsammans med Soundtrack Of Our Lives-gitarristen Mattias Bärjed. Inte så konstigt som man kan tro då Mattias är uppvuxen i Skåre utanför Karlstad och därför har både Fröding och Sven-Ingvars i blodet. Här gör de Sven-Erik Magnussons tidslöst vackra tonsättning av Fröding "Anita".

Sedan kan vi förstås inte låta bli att spela Cornelis Vreeswijks oslagbara version av "Ett gammalt bergtroll" från klassiska dubbelalbumet "Poem, ballader och lite blues" som släpptes 1970.

Så den dramatiska berättelsen om Bulten i Boo med Herr T. och hans spelemän inspelad 1977.

Till sist en riktig klassiker. Från 1973 och programmet "Sommer in Schweden" ser vi Zarah Leander och en proggskäggig Sven-Erik Magnusson göra "Det var dans bort i vägen". Det är bara att njuta.

/cbj

Först Ducks De Luxe med "Coast To Coast"

Sedan Eddie & The Hot Rods: "Do Anything You Wanna Do" från Marc Bolans teveshow

Dr Feelgood med underbara "She Does It Right"

Lite softare med bitterljuva "Two Left Feet" med The Kursaal Flyers:

Till sist från pubrockens sista skälvande år 1979 med The Inmates och "The Walk";

/cbj

Pal Ritz & The Piccolos hade Abbas skivbolag och hela världen framför sina fötter för 30 år sedan. I dag kommer ingen ihåg dem, ja, utom jag och någon fler. Men bara 85 visningar på YT säger en del. Sångaren heter Per Skjervik och han kom till Åmål från Norge. Bandet hette först Slips. Men sedan fick de fint kontrakt med Polar och Rutger Gunnarsson och Tomas Ledin som producenter - men Pal Ritz & The Piccolos blev aldrig så stora som de borde ha blivit...
"Modern Politik" var och är i vart fall en lysande låt.
/cbj


"Resa genom livet" var inte alls lika bra. Men så här såg de ut live:

Det finns inget att tillägga.
Det är pop!


/Stefan

Det är en dag när man behöver en sån här låt. Det bara är så...
/cbj

It's hard to be ignored
When I look at you, you look so bored
My baby, my darling
I've been taking a beating

tp

tp

Vårt Popgeni Björn är på väg för någon vecka i Oslo under kommande VM. Vi vill att han ska vara beredd. Den eviga konflikten mellan broderlanden kan väl formuleras som i nedanstående låtar. Eller...

Vi går 18 år tillbaka i tiden. Där och då var livet mycket omtumlande, smått kaotiskt och jag sökte som så många gånger innan en tillflykt in i musiken som gett mig så mycket, inte minst kraft då man i stunden som mest behöver det.
Jag hade året innan börjat att skriva för Östersundsposten och redaktionen var yster och fantastisk, med medarbetare som brann för det vi gjorde. Och vi gjorde en skitbra nöjesjournalistik, endast i konkurrens med den andra tidningen i länet, Länstidningen. Där och då vräkte det in recensionsplattor och det var många gånger svårt att hänga med i svängarna. Nya alster sattes under lupp, kritiserades för att hamna i skivsamlingen i total glömska.
Men på en och annan av dessa plattor ramlade det in spår som etsade sig fast för livet. Dublinbröderna Peter och Colin Devlin lyckades få Daniel Lanois att producera The Devlins debutalbum ”Drift” (1993) i Lanois hemmastudio i New Orleans och det stressade kritikerörat reagerade genast för att det här var något extra speciellt.
Som låt nummer tio på ”Drift” finns ett spår som jag alltid kommer att bära med mig, hur smärtsamt det var där och då. Det här är minimalistiskt stor musikkonst, där ett exakt låtskrivande möter en empatiskt förstående producent.
Ta del, vänner.
/B-O

Lördagsbläddrar i CD-lådorna och tvärnitar vid amerikanska The Loud Family och deras första album ”Plants And Birds And Rocks And Things” (Alias Records) från 1992.
Indiepoprock gruppen som gitarristen och sångaren Scott Miller bildade efter att han lagt ner paisleypop bandet Game Theory två år tidigare.
”Plants...” är 19 låtar lång och innehåller saker som ”He Do The Police In Different Voices”, ”Self Righteous Boy Reduced To Tears” och ”Some Grand Vision Of Motives And Irony”.
Men fullt så knepigt som de låttitlarna doftar är den inte.
Kompisen Mitch Easter står för produktionen och det musikaliska släktskapet med Easters eget projekt Let's Active är närstående på ett album där Big Star smarta poplåtar blandas med melodisk psychedeliska rockspår.
”Plants...” finns inte på Spotify, men däremot fyra andra av de sju albumen i familjens diskografin.
Så botanisera!
/Björn

Pulp? Pulp är väl knappast bortglömda. Och inte heller Jarvis Cocker, vars glasögon tog en egen rundtur under Yrans efterfest 2001. Jag tror t o m att hans glasögon knackade på hos Lennarts fotostudio, men eftersom Lennart stod i barkön och pratade med Håkan Hellström, så vände Jarvis glasögon igen. Hur som helst så träffade jag på Jarvis utanför entrén med en ciggarill i näven och då var han glad för glasögon hade hittat tillbaka till hans nästipp igen.

Youtube är smått fantastiskt. Man surfar runt och hittar nya grejer hela tiden som är svårt att slita sig i från. Vissa videos har man helt enkelt missat. Och under 90-talet var det sällsynt då ZTV och MTV pumpade ut videos dygnet runt. Jodå, på den tiden spelade kanalerna musik och inte nåt skitnödigt amerikanskt dravel om unga killar som ska dejta tjejers morsor för lista ut vem som hade den snyggaste tjejen. På den tiden var musikvideos viktiga. Det är de inte dag. Medan Michael Jackson la ner miljoner på sina låtar som Scream, så hade svenska band en lägre budget. Men var ganska ofta bättre då de var gjorda med glimt i ögonvrån. Tomas Alfredson började för övrigt sin bana med musikvideos. Hur som helst, den här videon till Komeda örhänge "Cul De Sac" har en viss värme i sig. Jag kommer att tänka på filmen Amelie Från Montmartre. Varför vet jag inte. Men det finns en värme i både musik och bild som jag känner att jag behöver.

Electric Six skickar en hälsning full av äkta snusk till de svenska elbolagen. Electric Six visar här på elbranschens sanna moral - eller har vi missat nå´t. Känsliga läsare varnas! Och om ni blir upprörda så har ni inte sett våra elräkningar...

I morse avled Charlie Louvin som en följd av cancer. Han skulle ha fyllt 84 år i år.
I år är det också hela 48 år sedan The Louvin Brothers splittrades. Och två år senare 1965 avled Ira i en bilolycka. Charlie levde vidare och hade en egen både hyllad och uppmärksammad egen karriär. Han var givetvis invald i Country Hall Of Fame.
Men alla visste ändå att The Louvin Brothers var något utöver det vanliga. Nedan kan vi lyssna på vad många anser är den bästa duett som har spelats in i countrymusiken - och countryhistorien är som alla vet full av duetter.
Bröderna hette inte ens Louvin. I efternamn hette de Loudermilk och de var kusiner till John D. Loudermilk.
The Louvin Brothers var bäst inom den genre av country som kallas "Close Harmony". Deras sätt att sjunga blev viktigt för Byrds och inte minst för Gram Parsons och Emmylou Harris.
I början var The Louvin Brothers mer inne på gospel och religiösa sånger. Men Ira levde ett liv fullt av alkohol och våld. Han var gift många gånger och hans tredje fru sköt honom tre gånger för att undkomma honom. När han dog påkörd av en rattfyllerist var han efterlyst. Och brödernas LP "Satan Is Real" från 1960 är en klassiker inte mins på grund av sitt omslag.
På 2000-talet har Charlie Louvin sjungit tillsammans med bland andra folk från Wilco, Bright Eyes och med Elvis Costello och George Jones.
/cbj

"January" med Pilot.En stor favorit för vissa av oss. Pilots enda riktigt stora hit låg etta i hela tre veckor i UK under 1975, men alla veckorna var i februari. Störst var låten i Australien med åtta veckor i topp. Alan Parsons produktion är så snygg.
David Paton och Billy Lyall hade 1973 lämnat Bay City Rollers för att hemma i Edinburgh starta Pilot. De fick med sig Ian Bairnson och Stuart Tosh.
Första singeln "Magic" kom 1974 och nådde elfte platsen i UK och topp 5 i USA.
Men Pilots saga blev kort. Två av medlemmarna spelade på Kate Bushs debut-LP "The Kick Inside" Och 1978 var Pilot över. Tre av medlemmarna spelade då i The Alan Parsons Project och Stuart Tosh förstärkte 10 CC.
/cbj