Hårresande bäst

 
Som att ta tidsmaskinen tillbaka till "down under" med start 1976 då The Saints med "I'm
Stranded" knockade med klotets första punkdänga.
Under följande år och långt in på 80-talet producerade den oftast sorgligt ignorerade aussie-scenen
mängder med högkvalitativ och odödlig rock'n'roll, garage, punk och pop.
Datura4 är kvartetten som 2016 med bästa möjliga träffbild återupplivar en del av den magin.
 
Bandet frontas av gitarristen, sångaren och låtskrivaren Dom Mariani som var med när det begav 
sig i band som excellenta garage och powerpop orkestrarna The Stems, Someloves och DM3.
Tillsammans med gitarristen Greg Hitchcock (ex. You Am I och tidigare yxman i New Christs),
trummisen Warren Hall ( ex. The Drones) och basisten Stu Loasby är dessa fyra gubbs en  skänk
från ovan i den eviga och stilrena jakten på de perfekt rock'n'roll riffen.
 
"Hairy Mountain" (Alive/Border) är bandets andra album (debuten "Demon Blues" som skuggar när
det gäller klass släpptes 2015) och en underskön hyllning till föregångarna på en mix av friform rock,
garage, prog, boogie och psych med muskulöst fokus på storstilade melodier som alltid varit Marianis
styrka.
Helt given på min årsbästalista!
/Björn 
 

Glöm inte Riddle & The Stars

 
För exakt två månader sedan tokhyllade jag det australiensiska/amerikanska samarbetet i kvartetten
Riddle & The Stars.
Nu är det dags att påminna er som kanske har glömt att aussie singer-songwritern Ben Riddle, äkta
paret Bobbo och Tracy Byrnes och trummisen Brandon Allen lossar sitt andra album "New Coastline"
(Songs & Whisper/Hemifrån) just idag.
 
En platta späckad med excellenta vokala harmonier från tre utsökta vokalister, grandiosa låtar färgade
av roootsinstrument, elgitarr, bas, trummor som mynnar ut i ett varmt sound som någon beskrev
som ett möte mellan "Fleetwood Mac och The Waterboys".
Men Riddle & The Stars har absolut något alldeles eget också.
/Björn
 

Bomma inte bröderna Landreth

 
Redan från barnsben fanns bröder Joey och David Landreth på bluesklubbarna i Winnipeg,
Manitoba när pappa Wally spelade gitarr där.
Ett antal år senare turnerar de själva kors och tvärs mellan hemlandet och USA med sin egen grupp
The Bros. Landreth och drar för varje gig till sig nya fans med låtarna från det Juno Award vinnade 
debutalbumet "Let It Lie" (Slate Creek Records/Border) som oemotståndlig säljargument.
Tidlöst rätt roots-rock-sound mycket stilfullt förankrat med fyrstämmiga harmonier, Joeys slidegitarr,
Davids bas, Alex Campbell's keyboards och B3 samt Ryan "Rhino" Voth's trummande. 
Influenserna spänner från The Allman Brothers Band via Bonnie Raitt förebilder som Ry Cooder,
Little Feat, John Hiatt och Lyle Lovett tilldagens breda Americana-fåra.
Som helhet resulterar det i en ljudbild som även spetsas med soul och souther rock och förvandlas
till något som är helt omöjligt att låta passera ohört.
Kolla upp!
/Björn
 




Ryan hos Dave

Say no more. Den 10 mars 2015 står han på Cirkus och det gör Popgenis utsände också. 
/TC
 

44 år senare...

 
Linda Perhacs är något av ett unikum.
1970 gjorde hon plattan "Parallelograms" som är en urtjusig kombination av psychadelia och folkpop. Någonstans mittemellan Joan Baez och Joni Mitchell. Med "Parallelograms" spåddes en lysande framtid i musikbranchen för Linda Perhacs. Men ödet och hon ville något annorlunda.
44 år senare kan Linda Perhacs se tillbaka på sitt liv. Hon lever nu ett stillsamt liv i Topanga, Kalifornien, med sin make, som samlar på levande fåglar (falkar och hökar). Linda Perhacs själv, har jobbat som tandläkare och mått gott på det. Även om hennes låtar från 1970 började dyka upp i filmer och i populärkulur, vilket ledde till att Linda Perhacs nu fick en helt ny generation av fans.
2012 när Linda Perhacs fyllde 69, så hade musiken i henne att grott så länge att den bara var tvungen att komma ut på något sätt. Med god hjälp av musikern och hyllade artisten Julia Hollter, började hon musicera igen. De plockade även in producenten Fernando Pedomo (född tio år efter Linda Perhacs debut) och bitarna började falla på plats.
Och nu, 44 år senare, så kommer uppföljaren till "Parallelograms". "The Soul Of All Natural Things" är redan nu något av en indiehit. Som följer fotstegen från debuten, men med ett modernt sound, som gör att även "Parallelograms" i dag låter modernt och fräscht.
En solskenshistoria från Kalifornen. Och två makalöst snygga plattor, från en och samma artist.
 
/stefan

Atkins och Cash is king

 
Nicole Atkins kommer från Neptune, New Jersey. Hennes debut "Neptune City" släpptes 2005 och spelades in i Malmö med Cardigansproducenten Tore Johansson. Och framför allt kom hennes rötter fram här. Den Chrisse Hyndespunkiga attityden och Steve Nicks känsla för melodier. Roy Orbinsons känsla för drama och Tore Johansson fick ge allt en svensk indiekänsla, Nya plattan "Slow Phaser" är även den inspelade i Malmö Med Tore som producent. Och här märks också släktskapet med artister som Ellen Sundberg. Allt från drömska Lana Del Ray vibbar och Feist snåriga små melodier, till balansen mellan Country och pop som Neko Case, som i "Girl You Look Amazing".
"Slow Phaser" är ett väldigt starkt album och sätter redan nu en hög nivå att nå upp till för singer/songwriters. Det roliga är att jämtländska Ellen Sundberg är också där uppe numer. Och frågan är om Ellen med sin nya, kommande platta tar ett rejält kliv framåt nu. I varje fall är hon i samma vatten som Atkins och även Rosanne Cash.
 
 
För den som har missat det, så har Rosanne Cash släppt ett nytt album. Efter att Pappa Johnny gått ur tiden, så beslöt sig Rosanne Cash att fokusera på albumet "The List" från 2009. Det är de låtarnma som Johnny Cash listade upp som de hundra bästa sångerna som dominerat de senaste åren. Dessutom beslöt hon sig att renovera och göra om pappa Johnnys barndomshem i Dyess, Arkansas till ett museum. Ett projekt som öppnade många minnen och som blev en kreativ punkt. Så pass kreativ att det resulterade i den nya plattan "The River And The Thread". Som kan vara en av Rosanne Cashs bästa plattor. En platta som grundar sig i countrymusiken, men som allt mer växer sig större. Utanför countryns gränser. Dessutom rör det sig inte om några dussinlåtar, utan enkla melodier kombinerade med mer komplicerade arrangemang."The River And The Thread" är en skiva man kan lyssna ofta på och hitta nya detaljer hela tiden. Men i grunden rör det sig om melodistark country, som man inte kan vara utan, när man väl har hört det.
 
/Stefan
 

Spräng sten i Norrland.

Alltså... Angående norrlänningar, så finns det något i Ronny Erikssons bevingade ord från hans standup-shower från 1990-talet.
"Vi må int bra, om vi int må lite dåligt".
Jag antar att det är just det som gör oss misstänksamma. Varje gång det ringer en hurtig telefonförsäljare, så ringer varningsklockor. Vi har ju sett Uppdrag Granskning. Vi vet hur uselt betalt de har och hur deras chefer pressar dem till max för att kunna pracka på alla något som de absolut inte behöver. Så när de väl ringer, slår spärren till.
"Vad är du så glad över?", tänker man. "Näääe, det måste vara nåt lurt...".
Och så är det oftast. Samma sak gäller de här hurtiga företagarna, som lovar guld och gröna skogar till fantastiska priser.
"Vad är du så förbannat glad över? Vi såg ju senast i morse insändaren i tidningen om hur hopplöst det är med arbetsgivaravgifter, sjukmånader och eventuelld höjd skatt. Så var kom den här glättigheten ifrån? Näääe, Det måste vara nåt lurt..!".
Och så kan det vara. Eller så behöver de skriva arga insändare för att kunna bemöta sina kunder med ett relativt lätt hjärta. Man är ju inte mer än norrlänning. Och man måste ju må lite dåligt, för att kunna må bra...?
 
Vad fanken har nu detta med Bruce Springsteen att göra. Ingenting, förmodar jag. Men av någon anledning associerar jag ofta till Ronny Eriksson när jag hör Springsteen. Men om Ronny Erikssons beskrivningar av Norrland är gjord med humor och massor av glimtar i ögonvrån, så är Springsteens musik bäcksvart. Eller åtminstone svartvit. Men gemensamt har de ändå blues. Springsteen har kanske mer blues i grunden, medan Eriksson resonerar att blues funkar bra i Norrbotten. Som låten om Holger som, i sin olycka, skulle hoppa framför tåget. Men eftersom tåget var så försenat, så höll han på att frysa ihjäl. Så han gick hem istället.
Bruce Springsteen har nog ingen aning om hur det är att bo i Norrland. Att kliva upp halv fem varje morgon för att dra igång snöslungan och slunga snö i en timme, innan man far till jobbet. Bara för att latdrulen till granne inte orkar ploga ända fram till bilparkeringen på gårn.
Men hans musik anpassar sig till den miljö man känner till. För som norrlänning känner man ju inte till hur det är för en arbetslös i Texas, eller en bilmontör i New Jersey, eller en ensamstående förälder i New York.
Men det är ju oftast det som är det fina med musik. Det tilltalar ens hjärna. Får den att leverera bilder. Bra musik sätter i gång en filmprojektor i huvudet. Det gör även Springsteens nya platta "High Hopes". Trots att recensenter gnällt på plattan att det skulle vara för "självisk" och inte "tänka på sin publik". Hur fan man kan begära det av en artist. Nåväl. "High Hopes" är stundtals riktigt bra. Kanske inte det bästa, men rätt långt ifrån hans bottennapp "Human Touch" (som ändå är en av 1990-talets minnesvärda plattor, vilket säger allt om artisten Springsteen). Tom Morello förstör inte Springsteens låtar, utan bidrar med ett råare sound. Men, trots allt så är det låtar som låter som "Just Like Fire Would" som är lite av Springsteens signum. Och är en av låtarna som fastnar direkt. Trots att man som jänning kanske associerar mer till oron över att inte värmepannan har lagt av, än ett kringflackande liv på motellrum med vinpavor och cigaretter som enda tröst.
/Stefan

Rock'n'roll retorik

Det är så här man ska sjunga och spela rock'n'roll!
Tror du mig inte så kolla upp Vanja Lo och gossarnas debutalbum "Sings And Plays Rock'n'Roll" som släpps på onsdag.
Ämnat att övertyga.
/Björn

Måndagspop

När man klarat sig igenom en hel helg och inser när man vaknar upp på söndagsmorgonen att man fortfarande lever, något så när, blir i alla fall jag väldigt mottaglig för nya influenser.
Och då fanns hon bara där.
En av Micke Mojos konkurrenter i The Voice.
Vilket jag inte hade en aning om, eftersom jag inte såg det programmet.
Men i Nyhetsmorgon på TV4 påsöndagar har de för vana att ta dit artister med det lilla extra. Så även nu.
Nicole Sabouné har gjort en debut som ekar av Joy Division, New Order, The Cure och The Jesus And Mary Chain. Med en lätt uppfräschning av ekoeffekter och gitarrer, så att det låter lika mycket 2014 som 1981. "Must Exist" är elegant gothdisco, pop och rock med rötterna i bäcksvart mylla. Med refränger som luktar jordgubbar och smultron.
 
Läckert, med andra ord.
 
/Stefan

Champions redan från start

Superharmoniska bröderna Michael och David Champion med rötterna på Isle Of Wight går på kraftfull knock med debutalbumet "Down Like Gold" (PIAS/Border) som släpps den 21 februari.
Harmonierna flödar över och psych-pop rysningarna är många på ett album som touchar stora ögonblick från Beach Boys, R.E.M. och Flaming Lips, men även borde locka till sig de som har ett gott öra till Bon Iver, Fleet Foxes eller Antony & The Johnsons.
Fast egentligen räcker det med att älska grann popmusik med extraordinär balans av melodisk värme och melankoli.
/Björn

Yransläpp-1

 
Det är alltid lite skönt när Yran börja annonsera om vilka artister som kommer och hälsar på i vår lilla norrländska stad. Det blir som en bekräftelse på att det blir en fest i år igen. En fest som blir allt djupare förankrad i den jämtlänska myllan. Och de artister som kommer hit är inte kattskit direkt. Icona Pop, som börjar få en karriär i USA, framför allt med hiten "I Love it". Men den kom för snart två år sedan. Vad kommer Icona Pop att hitta på nu. Det kan bli väldigt intressant.
Mavis Staples. Kommentarer är överflödiga. Släppte i fjol den bitvis briljanta albumet "One True Vine", med Wilcos Jeff Tweedy bakom spakarna. Vill man grotta ner sig mer i Mavis Staples härliga gospelsoul rekommenderas "You´re Not Alone" (även den med Jeff Tweedy) och The Staples Singers plattor "Be Altitude: Respect Yourself" från 1972 och "Let´s Do It Again" från 1975.
Veronica Maggio. Gjorde ännu en stark platta "Handen i Fickan Fast Jag Bryr Mig" som placerar sig högt bland svenska plattor genom tiderna. Vet inte hur många gånger jag och dotra studsat omkring varje gång "Sergels Torg" spelades i fjol. en det har blivit ett par gånger.
Little Jinder har blivit rätt hypad av svenska musikjournalister. Hennes första eps.försvann nästan obemärkt förutom singeln "Whatever 4ever". Menmed "Shh" i bakfickan fick p3 guldpris för årets pop. Och singeln "Ful och tråkig tjej" har någonting som är svårt att sätta fingret på. Little Jinder kan mycket väl bli en raden av starka svenska kvinnliga artister. För egen del föredrar jag singeln "Shh". Blev förförd av henne och låten genom hennes besök i Musikhjälpen i december.
Ja, och så kommer Takida igen... Har inget emot Stiftelsen som jag tycker fångar bra melodier med en liten trulig norrländsk attityd. Sångaren Robert Pettersson är en alldeles utmärkt sångare, och väldigt långt ifrån Gaffas omdöme (som mer var ett försök att hitta på en kul sågning, utan att ha belägg för det. Vilket gjorde att det spårade ur och blev ett personangrepp, som det kan bli när recensenter inte vet vad de ska skriva.). Men Takida har förhoppningvis sitt bästa framför sig. För jag kan inte påstå att jag är överförtjust i deras discografi hittills.
 
/stefan
 
 
 

En tuff allierad

 
En av de roligaste svenska akterna under årtiondet 2000-10 var The Tough Alliance. De mer eller mindre lekte fram sin musik med en stor portion allvar mitt i all badebollträsvingande. Visserligen trista live. Mimande med basebollträ var vare nytt eller speciellt uppkäftigt i början av 2002.
Men framför allt levererade de dansant popmusik med känsla för det melankoliska och svarta. Med plattanj "White Magic" tog den ena halvan av TTA, Eric Berglund, idén ett steg längre. Under hans projekt CEO så var det mer avskalat och mer konstnärligt inriktat.
För ett par veckor sedan släpptes Eric Berglunds nya låt "Whorehouse". En låt som säkert kommer att reta en och en annan. Men jag skulle tippa på att låten handlar om hur världen egentligen mår. I en intervju med amerikanska musiktidningen Pitchfork, kommenterade Eric Berglund situationen i världen med orden " skrämmande kaos, ett horhus, en krigszon eller bara konkurrens. Nu är den som ett ostron".
Även om "Whorehouse" innehåller en hel del mörker, så finns där en melodi och en refräng som är ljus och klar som en svensk sommarnatt.
/Stefan
 

Lily Allen är tillbaka

 
Jag har saknat Lily Allen. Hon är rakt på. In your face. Varesig du vill eller inte. Hon kläcker ur sig låtar som "Fuck You" och "Smile" utan att blinka. Och nu är hon med igen. Efter en jobbig förlossning 2011 har hon långsamt tagit sig tillbaka till rampljuset.
Första singelsläppet "Hard Out Here" har naturligtvis skapat debatt. Men den här gången är det videon som kritiserats. Suzanne Moore på The Guardian menar att videon "befäster bilden av den vita medelklasskvinnan som använder anonyma svarta tjejer som rekvesita". Lily Allen själv hävdar att videon inte har med rasism att göra utan driver med hur bilden qav kvinnor är i poulärkulturen i dag. Dansarna valde hon efter deras danskunnighet, skriver hon på twitter.
Ja.. Döm själva. För egen del kan jag säga att jag finner videon väldihgt överdriven, så en ironi finns helt klart. Frågan är hur olika man uppfattar den.
/Stefan

Amerikansk rock. Mitt i vägen.

Jag har väldigt, väldigt svårt för den här radiorocken som verkar vara klippt och skuren för den kommersiella marknaden. Men just Paramore har jag svårt att värja mig emot. Jag gillar deras låtar. Jag gillar deras charm. Bandet som har rötterna i staden Franklin i Tennessee. Det finns i deras gener. Gammal bluesig hårdrock i Blue Oyster Cult-stil. Men influenserna från hitjagande popmakare som Max Martin och country som Keith Urban, kan man också hitta. Men de har också en integritet som jag nog tycker är det bästa med dem. Du vill kunna grotta ner sig i gamla hårdrockriff eller vältra sig i Led Zeppelin.Om de känner för det.
Tyvärr är Paramore inte så kända i Sverige. Det är endast via Rock Bandspelen som de flesta har hört dem. Det är lite synd. Paramore skulle pigga upp vilken radiokanal som helst. Överhuvudtaget så har kommersiell popmusik ett starkt år i år. Paramores fjärde album "Paramore", har toppat listorna i så väl USA som England, Brasilien, Australien och en rad länder till. Men inte i Sverige. Det borde vara dags snart.
/Stefan

Svarta läppar dyker upp igen

Atlantas skramliga svarta läppar är tillbaka och fortsätter i god stil att blanda 60-tals pop med punkrockiga 2010-tals gitarrer. Uppkäftigt och melodiös på samma gång. Men framför allt en bra låt.
Man kan behöva det på en måndag.
 
/Stefan
 

Soldränkt indiepop från L.A.

 
Papa bildades i New York av två bröder från Kalifornien. Darren och Evan Weiss samt en kompis Danny Presant. Darren Weiss har även turnerat med sitt andra band Girls, men med Papa tar han ett steg mot den mer dansanta scenen.
Det verkar vara lite uppochner just nu. Indiepop från USA har aldrig varit intressantare än vad den är nu. Medan britterna gör den mer intressantare och mer gatunära soulmusiken just nu.
Papa är ett exempel på hur indie just nu ska låta. Det går att beskrivas med ett ord. Mycket.
/Stefan 
 

Poli-sånger från maniska gatupräster

De politiskat medvetna och historiskt vakna Manic Street Preachers är aktuella med ny musik.
Ett av väldigt få band som får mig att menlöst sitta och fånflina och snudd på klappa händerna i takt till
varenda låt de släpper. Och "Show Me The Wonder" är inget undantag.
Fyra minuters glädjerus.
/Stefan

Yran 13

 
Så var årets Storsjöyra slut.
Vissa av oss har jobbat på lokaltidningarna från onsdag tills i natt. De flesta har kustkat runt och kollat på konserter. Min miss i år var att jag inte hann med The Mercy Brothers och EL Perro Del Mar. Två akter som blev lovordat av kompisar och kollegor.
Bad Religion rockade Badhusparken och till och med båtarna guppade i punktakt. Crystal Castles dränkte samma badhuspark med sin smått magiska postapokalyptiska punk-techno. En hårt koreograferad Alice Cooper fick in mig i ett nostalgiskt/musikhistoriskt lyckorus. Som jag skrev i recensionen så spöade han det mesta som gått på scenen, inklusive Lady Gaga. Och det gjorde han med en rutinshow.
Erfarenhet vinner i längden.
Till och med Ulf Lundell, som inte tillhör min stora favoriter, gjorde en stabil show. De flesta var nöjda med First Aid Kit även utan mellanregistret. Nomads gjorde en av sina toppspelningar, något som inte fick plats i någon av lokaltidningarna. Jag fick en påminnelse om att Östersund som stad blomstrar i talanger inom hiphop (Grotesk) och ökenrock (Armadillo). Andra nykomlingar som kommer att växa in i sin kostym är Nord & Syd, även om deras spelning inte kommer fastna i mitt minne. Jag kom snarare på att tänka på 90-tals band som Pineforest Crunch, Loudeans, Stars On Mars och singer/songwritern Idha Övelius, vars spelningar än så länge är långt före Nord & Syd. Men att de har talang och att de kommer att utveckla den är redan nu självklart. 
Hårdrockarna fick sitt med både Cooper och In Flames. De senare fyllde stortorget, trots att även de var rutinmässiga och lite stela. Men de jag har träffat som såg den, hyllade bandet.
Den enda arrangörsmissen var Amanda Jensen i Cirkustältet. Det räckte inte till. Det var minst dubbelt så många som fick plats, som ville in. Men å andra sidan, med Uffe på torget och med Johnossi i Badhusparken, var skulle hon då vara? Ett sådant angenämt problem, säger rätt mycket om hur fullt med bra musik lördagen var.
Så som festival var Storsjöyran i år en av de bättre. De vakter jag har mött har inte tyckt att det har varit så mycket fylla inne på området som de hade förväntat sig i det fina vädret. Och trots att lördagen bitvis gick ut på att trängas, var de allra flesta goa och glada.
En del har antytt att Alice Cooper var en publikfriare som man lite grann "safe-ade" med. Men då glömmer man att det är inte bara att pricka av en lista på band som man vill ha till sin festival. Inte nog med att det ska finnas en budget (sorry alla Springsteenfans, men man behöver pengar till artisten också), så måste det även klaffa med turnée och artistens tillgänglighet.
Men det är bra att man på hårdrocksidan siktar in sig på mittfåran. Det är trots allt då det kommer publik. När det gäller dansscenen, så känner jag mig mer kluven. Ska de inte helt och hållet skita i den? Nu kanske jag låter som en gammal surgubbe, men det ungarna verkar vara ute efter är ju att dansa. Vad som händer på scenen är mindre viktigt. Så i princip skulle man kunna klara sig på att mixaihop låtar till ett långt pärlband av danshits, låta ett rykte säga att det är Adrian Lux som ska spela och så låter man en vanlig poser leka dj i skuggorna på scenen. Billigt.
Eller så flyttar man på tivolit och kostar på ett danstält med rejäla ljus och kanske en scen i mitten.
Problemet är att man får inte så många av de stora housedj;s hit så länge belgiska Boom kör Tomorrowland  samtidigt. Men när vi har artister som Rebecka & Fiona och Adrian Lux.
Bra Yra. Bra underhållning.
Och vad har hänt med käket på stråket? En klar uppryckning från tidigare års slafsande och skolbespisningsduttande. Härligt, måste jag säga.
/stefan

Felstavade hjärtan

Ett av de mest potentiella och spännande popbanden just nu är Haerts. 
Ett band med basen i New York, men vars medlemmar kommer från England, Tyskland och USA.
Efter att ha tagit del av videon kan man bara konstatera att de tar den kulturella arvet från Andy Warhols The Factory och de sköraste melodierna från Brill Building, ett steg till. Det är estetiskt vacker och musiken är stundtals bländande. Debutsingeln fick namnet "Wings", men det är nu med "All The Days" som bandet nått ut på bredare front. Debutplattan väntas senare i år.
Och vi väntar... Men medan vi väntar kommer vi att spela sönder dessa två spår... Klart bäst just nu. Vem sa att indie var död? Inte i resten av världen i alla fall.
 
/Stefan

Popmusik att ha i åtanke inför sommaren

Gillar man shoegazingfenomenet, som föddes med My Bloody Valentine så är No Joy något man bör kolla upp. Precis som sina föregångare gömmer de sina sköra små melodier bakom ton av distade gitarrer. Dessutom är videon till "Hare Tarot Lies" en sådan som kanske bör ha varningtext. Men det som först verkar vara en drogliberal video, urartar mot slutet och den fula baksidan skymtas mer än väl.
Ett välbalanserad inlägg idrogdebatten, skulle man kunna säga.
 
Australiensiska bandet Jagwar Ma ligger säkerligen på alla innelistor som finns. Bland annat så gjorde de en snygg spelning på Hultsfredfestivalen.
Men Sydneybandet kommer aldrig att få någon större publik i Sverige i dag. Folk är för lata. Jagwar Ma kräver lyssnaren uppmärksamhet. Albumet "Howlin" har fått överväldigande respons från musikkritiker.
Och jag gillar dem.
Så framtiden får utvisa i fall de ska ha en plats på min personliga topp 100 lista över mitt liv, eller om det bara blir en dammsamlare...
 

RSS 2.0