Lennon Jr
Julian Lennon har bevisat att han är en strålande fotograf.
Framför allt så har han haft en utställning kallad "Timeless", 2010, där han fotat brorsan Sean från en av hans turnéer.
Han är också den Lennon som hänger mycket med Paul McCartney och var även en av de stöttepelare när Linda McCartney dog i bröstcancer 1998.
1998 var också ett år då Julian Lennon släppte plattan "Photograph Smile". En mycket underskattad platta, eftersom han, naturligtvis, blir jämförd med pappa John. Men Julian kan stå på egna ben. Och när han levererade en Beatlesinspirerad låt från "Photograph Smile", så väljer han att göra en Beatlesparodi av videon. Som en slags fortsättning på The Rutles. Som är helt okej. Men framför allt kan han skriva låtar. Och man ska nog i alla fall försöka låta bli att jämföra honom med pappa Johns livsverk, I grund och botten handlar ju det här bara om ren popmusik i rakt nedstigande led från The Beatles.
De här två videorna har i alla fall gått förbi mig, tills för ett par veckor sedan.
Och jag kan bara inte låta bli att gilla dom.
/stefan
Box-office
Näe, nu är det dags att snacka lite boxar.
Det släpps, med jämna mellanrum, bra boxar som är värda att lägga några extra slantar på. I fjol handlade det mycket om Pink Floyd. I år har det varit ganska tyst. Till nu. Nu verkar det släppas på löpande band. Det här är två exempel.
Den första är Harry Nilssons samlade album från 1967 - 1977. "The RCA Albums Collection". 14 album plus tre stycken med "sessions", alternativa tagningar, studiotjatter, radioreklam etc. Allt förpackad en in lila, liten låda.
Harruy Nilsson var killen som hade en otroligt stor talang. En amerikansk singer/songwriter som jobbade som låtskrivare åt bland andra Phil Spector. Men som fick en egen hit med "Everybody´s Talkin´" från filmen "Midnight Cowboy". På senare år har låten även dykt upp i diverse reklamsammanhang.
Men han hade något speciellt. Lennon/McCartney älskade honom. Och plattorna från slutet av 1960-talet är i samma anda som McCartneys första plattor. Men ett vilt och hårt leverne, med bland andra Lennon, Mickey Dolenz och Alice Cooper, tog ut sin rätt. Mot mitten av 1970-talet började rösten ta styrk. Den starka, men empatiska och smått desperata rösten som gjorde "Without You" till en världssuccé, och som inte ens Mariah Carey kunde spöa med sin version. I arbetet med albumet "Sandman" började han hosta blod.
Men mest minnesvärd är "Ariel Ballet", "Harry", "Nilsson Schmillson" och "Son Of Schmillson". Där hans talang och mångfald kommer fram. Han gjorde även musiken till en tecknad film, "The Point" som också är underbart stycke musik. Minnesvärd är också "Pussy Cats" som var ett partyalbum med John Lennon under hans "Lost Weekend" i L.A utan Yoko Ono. Men det har också sina djupa brister. Inte heller samarbetet med Van Dyke Parks i "Duit On Mon Dei" är fläckfritt, men har även det sina ljusa stunder.
Den andra kulturgärningen är ett ihopsamlande av Otis Reddings arbete i "The Complete Stax/Volt Singles Collection". Riktigt komplett är den nu inte, eftersom jag saknar debuten "Shout Bamalama" från 1961. Men i övrigt är det, så vitt jag kan se, varenda singel han spelade in för bolaget.
Hade det inte varit för den där olycksaliga kvällen den 9:e december 1967, så hade den här soullegenden nog varit större. Men nu krashade hans plan ner i Lake Monona och den enda som överlevde var trumpetare Ben Cauly.
Nu blev Otis Redding en soullegend i alla fall. Mycket tack vare den singel skivbolaget släppte efter krashen, "(Sitting On) The Dock Of The Bay". Den enda låt jag har hört som inger exakt samma känsla som att ligga vid vattnet och höra vågorna slå mot strandkanten. Och att han var en stor sångare bevisades även ett år senare då hans version av Jackie Wilsons "(Your Love Has Lifting Me) Higher And Higher", minst sagt spöade skiten ut originalet. Dessutom toppade låten Tio I Topp här hemma i Sverige 1969.
Så vill man ha musik som värmer, långt in i 2014, så är de här boxarna ett säkert köp.
/Stefan
Vinylkällaren 75
Radio Birdman
"Under The Ashes" (Trafalgar/WEA) 1988
Det blir allt mer uppenbart ju mer tiden tickar iväg. Man sitter på en del värdesaker i vinylformatet som stiger i värde för varje månad som går.
Den här boxen har undertiteln "The Collection Of Radio Birdman/New Race Recordings" och släpptes 1988 i Australien och innehåller 4 LP, 2 EP och en singel med ett att av de bästa garagerock och punkband som någonsin existerat.
Klassiska debutalbumet "Radios Appear" från 1978 finns i originalversionen tillsammans med en så kallad "overseas version" som släpptes på andra sidan klotet tio år senare.
Originalalbumet innehåller tio låtar och tre av dem existerar av någon anledning inte på overseas utgåvan, men å andra sidan så är den senare laddad med 12 spår.
Album nummer två, "Living Eyes" kom 1978 innan bandet i samma veva tröttnade på skivbolaget Sire usla marknadsföring utanför Australien och lade ner gruppen som bildades 1974 och därmed faktiskt var före till och med The Saints när det gällde den underbart slamriga missionen.
Efter splittringen dök Rob Younger, sång, Deniz Tek, gitarr, sång, Chris Masuak, gitarr, piano, sång, Warwick Gilbert, bas, och Ron Keely, trummor upp i grupper som New Race, New Christs, Screamin Tribesmen och Celibate Rifles och var i högsta grad delaktiga i den excellenta Aussievågen som höll utsökt klass genom hela 80-talet.
Younger, Tek och Masuak återförenade Radio Birdman 2006 och släppte albumet "Zeno Beach" som till förvåning för många var minst lika vasst som de båda första albumen.
Att den musikaliska formen var intakt var egentligen inte så konstigt då alla tre aldrig lagt av med sitt värv utan praktiskt taget rockat hela tiden under de 26 år som passerat.
På Discogs marketplace på nätet finns det sex exemplar av "under The Ashes" till salu och priserna varierar från det tyska "very good" exemplarets 1.564 kronor till den "near mint" och av medlemmarna signerade grekens 2.607 riksdaler.
Mitt exemplar är mint och måste därmed vara värt minst 2.400.
Men jag säljer inte en av mina bästa musikaliska vänner för det skambudet?
Björn Bostrand
Ett besök i Arthur Lee Land ett måste
Arthur Lee Land är den amerikanska Lyons, Colorado, baserade singer/songwritern, multiinstrumentalisten och loop artisten som helt i skuggan, i alla fall på våra breddgrader, släppte albumet "Cracked Open" i mitten av maj.
Som barn stämplades han som ett hyperaktiv av femte graden och i dag beklagar han att man inom det amerikanska skolsystemet inte använde sig av diagnosen ADHD som han menar kan vara en dynamisk gåva.
Att han är en mycket begåvad, attraktiv musiker och låtskrivare är de 10 spåren på "Cracked Open" ett odiskutabelt bevis på.
Och live ska Lee Land enligt amerikansk musikpress vara en innerlig upplevelse som one-man-band.
Han skriver musiken själv medan hans äkta hälft Carol Lee står för texterna.
Electro-americana är en en bra grund, men ljudbilden är också färgad av folkrock, bluegrass, country, worldbeat och melodiskt lockande popfeeling.
Själv säger han soundet på "Cracked Open" är starkt influerat av en turné som han gjorde i västra Afrika.
Hos oss distibueras "Cracked Open" av fina och passionerade independent bolaget Hemifrån som specialiserat sig på artister med en musikalisk ådra som oftast träffar direkt utifrån ett blandat och brett genreträd. Och jag lovar att det finns massor av godis att upptäcka där.
Smått häpnadsväckande att varken CDON, Bengans eller Skivhugget har "Cracked Open" i sitt sortiment, en brist som bör åtgärdas med det snaraste.
Däremot finns den i mission syfte på oftast suveränt utrustade Spotify och som nedladdning på iTunes.
/Björn
Poli-sånger från maniska gatupräster
De politiskat medvetna och historiskt vakna Manic Street Preachers är aktuella med ny musik.
Ett av väldigt få band som får mig att menlöst sitta och fånflina och snudd på klappa händerna i takt till
varenda låt de släpper. Och "Show Me The Wonder" är inget undantag.
Fyra minuters glädjerus.
/Stefan
För oss romantiker
Amy Speace
"How To Sleep In A Stormy Boat" (Wind Bone/Border)
PPPP
Det finns liten eller nästan ingen plats för vacker musik i dagens speedade radiobrus där alla slamrar på i ett många gånger meningslöst överpacat tempo för att inte drunkna i kakafonin.
Det finns liten eller nästan ingen plats för vacker musik i dagens speedade radiobrus där alla slamrar på i ett många gånger meningslöst överpacat tempo för att inte drunkna i kakafonin.
Därför kan jag inte låta bli att undra hur Amy Speace ska kunna hitta ut med denna samling graciösa och innerligt vackra sånger som kan få klockor att stanna?
Det här är femte fullängdaren från amerikanska Speace som startade sin kulturella karriär som skådespelare och regissör och plockade upp gitarren och skrev sin första låt halvvägs på väg mot de 30.
Här finns 11 spår som alla tar sikte på både hjärta och hjärna och där titelspåret, "The Fortunate Ones" och duetten med Grammy nominerade och hyllade singer/songwritern John Fullbright,"The Sea & The Shore", är en oemotståndligt trippel som sätter prägel på urstarka helheten.
"How To Sleep..." är ett album som kräver tid, uppmärksamhet och en del lugn och ro för att liksom rota sig inom lyssnaren. Något som till en fet majoritet är en bristvara på radiokanalernas spellistor.
Men även om Amy Speace inte platsar där så är det garanterat kravodlad musikalisk hälsokost för den som uppskattar och älskar alla de där beståndsdelarna som är så förtjusande och hudnära med musik.
För det bor en romantiker inom oss alla, även om alla inte vill erkänna det.
Liknande artister: Brandi Carlile, Kelly Willis, Tift Merritt, Lucinda Williams, Allison Moorer.
Björn Bostrand
Yran 13
Så var årets Storsjöyra slut.
Vissa av oss har jobbat på lokaltidningarna från onsdag tills i natt. De flesta har kustkat runt och kollat på konserter. Min miss i år var att jag inte hann med The Mercy Brothers och EL Perro Del Mar. Två akter som blev lovordat av kompisar och kollegor.
Bad Religion rockade Badhusparken och till och med båtarna guppade i punktakt. Crystal Castles dränkte samma badhuspark med sin smått magiska postapokalyptiska punk-techno. En hårt koreograferad Alice Cooper fick in mig i ett nostalgiskt/musikhistoriskt lyckorus. Som jag skrev i recensionen så spöade han det mesta som gått på scenen, inklusive Lady Gaga. Och det gjorde han med en rutinshow.
Erfarenhet vinner i längden.
Till och med Ulf Lundell, som inte tillhör min stora favoriter, gjorde en stabil show. De flesta var nöjda med First Aid Kit även utan mellanregistret. Nomads gjorde en av sina toppspelningar, något som inte fick plats i någon av lokaltidningarna. Jag fick en påminnelse om att Östersund som stad blomstrar i talanger inom hiphop (Grotesk) och ökenrock (Armadillo). Andra nykomlingar som kommer att växa in i sin kostym är Nord & Syd, även om deras spelning inte kommer fastna i mitt minne. Jag kom snarare på att tänka på 90-tals band som Pineforest Crunch, Loudeans, Stars On Mars och singer/songwritern Idha Övelius, vars spelningar än så länge är långt före Nord & Syd. Men att de har talang och att de kommer att utveckla den är redan nu självklart.
Hårdrockarna fick sitt med både Cooper och In Flames. De senare fyllde stortorget, trots att även de var rutinmässiga och lite stela. Men de jag har träffat som såg den, hyllade bandet.
Den enda arrangörsmissen var Amanda Jensen i Cirkustältet. Det räckte inte till. Det var minst dubbelt så många som fick plats, som ville in. Men å andra sidan, med Uffe på torget och med Johnossi i Badhusparken, var skulle hon då vara? Ett sådant angenämt problem, säger rätt mycket om hur fullt med bra musik lördagen var.
Så som festival var Storsjöyran i år en av de bättre. De vakter jag har mött har inte tyckt att det har varit så mycket fylla inne på området som de hade förväntat sig i det fina vädret. Och trots att lördagen bitvis gick ut på att trängas, var de allra flesta goa och glada.
En del har antytt att Alice Cooper var en publikfriare som man lite grann "safe-ade" med. Men då glömmer man att det är inte bara att pricka av en lista på band som man vill ha till sin festival. Inte nog med att det ska finnas en budget (sorry alla Springsteenfans, men man behöver pengar till artisten också), så måste det även klaffa med turnée och artistens tillgänglighet.
Men det är bra att man på hårdrocksidan siktar in sig på mittfåran. Det är trots allt då det kommer publik. När det gäller dansscenen, så känner jag mig mer kluven. Ska de inte helt och hållet skita i den? Nu kanske jag låter som en gammal surgubbe, men det ungarna verkar vara ute efter är ju att dansa. Vad som händer på scenen är mindre viktigt. Så i princip skulle man kunna klara sig på att mixaihop låtar till ett långt pärlband av danshits, låta ett rykte säga att det är Adrian Lux som ska spela och så låter man en vanlig poser leka dj i skuggorna på scenen. Billigt.
Eller så flyttar man på tivolit och kostar på ett danstält med rejäla ljus och kanske en scen i mitten.
Problemet är att man får inte så många av de stora housedj;s hit så länge belgiska Boom kör Tomorrowland samtidigt. Men när vi har artister som Rebecka & Fiona och Adrian Lux.
Bra Yra. Bra underhållning.
Och vad har hänt med käket på stråket? En klar uppryckning från tidigare års slafsande och skolbespisningsduttande. Härligt, måste jag säga.
/stefan
Finaste sortens rockpoesi
Amerikanska Cold Satellite är ett sextetten där prisade poeten Lisa Olstein och hyllade låtskrivaren, sångaren och gitarristen Jeffrey Foucault samarbetar när det gäller att forma gruppens klassiskt snygga profil på en tidlös mix av rock, blues och country.
Den självbetitlade debuten kom 2010 och nyligen släppte man uppföljaren "Cavalcade" som med sina dussinet spår är ett klockrent eko av Faces, Crazy Horse, Drive By Truckers och vilka band som helst med rätt trovärdighet.
Även monster som Led Zeppelin och Rolling Stones, är relevanta utan att Foucault och hans mogna och ytterst kompetenta bandkompisar behöver be om ursäkt det minsta.
Samarbetet mellan Jeffrey och Lisa startade vintern 2007 när hon befann sig mellan böcker och han mellan album.
Har du sålt din själ till den äkta rock'n'rollen så är "Cavalcade" svår, för att inte säga nästan omöjlig, att låta bli.
/Björn
Kolla Keating
Annie Keating
"For Keeps (Grapevine Music)
PPPP
Organisk americana på rootstemat som fängslat öron och sinnen världen över.
Det är en av omdömena på Massachusett uppvuxna Keatings fyra tidigare album och det är en innehållsdeklaration som håller även på femman.
Själv hade jag ingen koll på henne alls innan den här plattan som funnits på import sedan i april droppade ner i min brevlåda för några veckor sedan.
Men det känns helt rätt redan från första mötet och jämförelserna med Lucinda Williams, Gillian Welch och Bonnie Raitt är på intet sätt att ta i överkant.
Själv hör jag också musikaliska liknelser med personliga darlingen Gina Villalobos (längtar intensivt efter nytt material från det hållet) i lockande spår som "Storm Warning", "Right By You", "Take Only What You Can Carry","Leap Of Faith" och "Sidecar" där hon backas upp på ett ursnyggt sätt av ett stort gäng kompetenta och tight samspelta kompmusiker.
Hon är inte världens bästa sångerska, men i min värld har alltid personlig känsla och passion alltid spöat de som gapar högst för att nå höga C, och Keating är både spröd och stark på samma gång i sitt varmt smånonchiga vokala uttryck.
Enda plumpen bland de 12 spåren är den fyrkantiga funkrappen "Let It come", som känns riktigt malplacerad i sammanhanget.
Men det är bara en lite repa i lacken på ett album där hon avslutar med en öm och hudnära cover på Neil Youngs "Cowgirl In The Sand".
Liknande artister: Lucinda Williams, Gina Villalobos, Gillian Welch, Bonnie Raitt, Lynne Hanson.
Björn Bostrand
En av de stora traditionsbärarna
Rory Block
"Avalon - A Tribute To Mississippi John Hurt" (Stony Plain/Rootsy)
PPPP
Det finns ett klipp på YouTube där Rory Block instruerar hur man lär sig att lira akustisk gitarr som legenden Robert Johnson och hans musikaliska bröder gjorde.
Det ser så otroligt lätt ut när den 63 åriga amerikanskan kör med ryggmärsmetoden och jag blir så otroligt imponerad men samtidigt lite frustrerad över att jag inte behärskar tekniken.
Jag har följt Rory sedan i början av 90-talet, men karriären startade redan 1975 och det här är den 27:e utgåvan i en imponerande karriär där hon både elektriskt och akustiskt agerat passionerad budbärare för blues när den är som mest hudnära.
"Avalon..." är den femte utgåvan i en den så kallade mentorserien där hon hyllar lika många klassiska bluesikoner. Att avslutningen har fokus på Mississippi John Hurt känns självklart eftersom det var av honom och Skip James som Rory som tonåring i mitten av 60-talet lärde sig teknik och bluesens grunder.
Den övriga kvartetten som föregått Hurt på CD-utgåvorna känns också ganska självklara eftersom fokus har funnits på Robert Johnson, Son House, Rev. Gary Davis och Mississippi Fred McDowell.
Rory har skrivit öppningsspåret "Everybody Loves John" medan de övriga tio spåren handlar om hennes akustiska tolkningar av Hurts egna och lånade alster.
Förhoppningen från Rory sida med den här och de tidigare utgåvorna är säkerligen att musikälskare i de yngre generationerna ska bli nyfikna på stilartens avskalade och hudnära rotsystem.
Och ännu är det långt ifrån försent att upptäcka och djupdyka i Rory Blocks excellenta diskografi.
Liknande artister: Bonnie Raitt, Sue Foley, Elizabeth Cotten, Ry Cooder, Roy Rogers.
Björn Bostrand
Kristallslott
Bäcksvarta rytmer och beats som smitts i järn och bly. Med melodier som skär som solstrålar genom skuggor. Kanadensiska duon Ethan Kath och Alice Glass gillar att bland svarta med vitt. Elektronik popmusik med hjärna. Technomusik med hjärta.
Snart på en scen nära dig.
/Stefan
Alices Underland
Precis om en vecka har Alice Cooper hållit hov i Östersund.
Det är klart att man som popnörd går i väntans tider, för att uttrycka det milt.
Men innan dess så ska jag ge mig på att gissa på ett par låtar Alice INTE kommer att spela.
Den första är "Reflected" en smått briljant liten poplåt, där de psykadeliska influenserna går han i hand med en ren och skär popmelodi. Låten är från Alice Coopers första platta "Pretties For You" från 1969. Då var Alice Cooper gruppnamnet och gruppens sångare var då Vincent Furnier. Men ju längre tiden gick
, desto mer växte Alice Cooper som karraktär in i Vincent Furnier. Så i dag är Alice Cooper och Vincent Furnier två olika karraktärer. Skapad av honom själv. Dels för att hålla isär den golfspelande, republikanröstande och filmtokige mer private Vincent,med scenfiguren Alice. Men även för att det på sjuttitalet gick för långt med alkoholmissbruk och blev komplicerat för Vincent Furnier, Det märks då han tvärt bryter med skräckkarraktären Alice Cooper på skivan "Whiskey And Lace" från 1977. Då blev han en privatdektitiv istället. Alkoholmissbruket slutade på New Yorks Sanatorium, något han breättade om på plattan "From The Inside". från 1978.
, desto mer växte Alice Cooper som karraktär in i Vincent Furnier. Så i dag är Alice Cooper och Vincent Furnier två olika karraktärer. Skapad av honom själv. Dels för att hålla isär den golfspelande, republikanröstande och filmtokige mer private Vincent,med scenfiguren Alice. Men även för att det på sjuttitalet gick för långt med alkoholmissbruk och blev komplicerat för Vincent Furnier, Det märks då han tvärt bryter med skräckkarraktären Alice Cooper på skivan "Whiskey And Lace" från 1977. Då blev han en privatdektitiv istället. Alkoholmissbruket slutade på New Yorks Sanatorium, något han breättade om på plattan "From The Inside". från 1978.
Nummer två kommer från 1980-talet när Alice Cooper fått ny fart, men var inte så populär. Men "No Balony Homosapiens" är en snygg popdänga som filmiskt berättar historien om när aliens landar på jorden och blir välkomnad av Alice och hans gäng. Plattan "Zipper Catches Skin" blev ingen hit. Det skulle dröja ett par år innan Alice fick hitten "He´s Back ( The Man Behind The Mask)" från filmen Friday The 13th IV - Jason Lives.
Den tredje och sista är från Alice Coopers uppsvingperiod från början av 1990-talet. Alice Coopers ballader har alltid varit av hög klass. "Only Women Bleed" och "You And Me" från 70-talet var fortfarande in på 80-talet en av de största powerballaderna, så amerikanska hår(d)rocksband led av en allt för stor countryinfluens på balladfronten. Säga vad man vill om Desmond Child och Dianne Warren, men de visste hur en hit skulle snickras då. Vilket gör plattan "Trash" relativt ointressant i Alice Coopers katalog. Men paradoxen är att de var med och skrev "Only My Heart Talking" som är en rockballand i rakt nedstigande led från ovan nämnda Alice-ballader. Och med den slog Alice än en gång den nya generationen av rockers på fingrarna och visade hur en ballad skulle levereras.
Avslutande "Wind Up Toy" är som en av Alice Cooper mardrömmar i komprimerat format. Låten kom 1991 på plattan "Hey Stoopid" och hade hela dåtidens hårdrockselit med. Karrakjtären Steven från 1975 års "Welcome To My Nightmare" återkommer, Och mitt i Steve Vais gitarrmatta levererar Alice Cooper en av hans mest smittande refränger.
Man tar av sig hatten och bugar för denne ikon inom musikhistorien.
/Stefan
Havtorn och hundar
Mayer Hawthorns stora influenser kommer från 60- och 70-talets stora soulstjärnor. Hela Motownklanen med Holland/Dozier/Holland i spetsen, Isaak Hayes, Barry White, Curtis Mayfield...
När Los Angelesmusikern blandar allt detta och lägger till bas och trummor a la 2013, låter det lite... Hmm.. Maroon 5.
Men det skiter jag i.
Det är soulpop. Det är lika trallvävnligt som en Marvin Gaye-hit och det gungar. Så jag är nöjd. Även om han verkligen har försökt att radioanpassa sin musik.
/Stefan
Vet inte vad det är...
...men just under sommaren så har jag en dragning åt monoton discodunk.Jag har egentligen bara ett enda krav på den här typen av sommarhouse. Och det är att det ska vara en soulrefräng, Och den här låten är en enda soulrefräng rätt igenom.
John De Sohns "Dance Your Tears Away" är egentligen redan en hit. Men videon är ny. Även om temat "springa runt på stan utklädd till nåt djur" känns aningen 1998...
/stefan
Musikalisk syster med Lucinda och Carrie
Sara Petite från San Diego,USA, hade Loretta Lynn och Dolly Parton som stora förebilder när hon började förkovra sig i countrykonsten.
Sedan dess har hon plussat på sin musikaliska CV med ytterligare färg från den rika paletten och hennes fjärde album på sju år, "Circus Comes To Town", handlar om både bredd och klass.
Här finns rockig country som får mig att osökt tänka på Kirsty MacColl kompade av Rockpile.
Mixat med tidlös nedtonade countryballader som går i Lynn och Partons fotspår så ger albumet ett friskt och varierat intryck av en artist som förstått att genrens rotsystem mår extra bra om det får omfamnas även av klassisk pop och rockabilly.
Har man ett särskilt gott öga till Lucinda Williams, Östersundsaktuella Carrie Rodriguez och Nanci Griffith så är Sara Petite svår att låta bli.
/Björn
Långt ifrån ett magplask
Vaknade tidigt denna blåsiga morgon.
Men jag låg kvar länge i sängen och fördjupade mig i juniutgåvan av förstklassiga Mojo där den exklusiva intervjun med comebackande The Breeders i vanlig ordning var helt excellent.
Konstaterade samtidigt ännu en gång hur lysande Spotify i iPhonen är när man ligger i en varm säng och exempelvis vill påminna sig själv hur vass Breeders debutalbum "Last Splash", och inte minst "Cannonball",
från 1993 är.
/Björn
Countryroots
För den som har missat det, så har Willie Nelson en plattan ute just nu. "Let´s Face The Music And Dance" släppte4s i april och har varit upp på 16:e plats på amerikanska billboardlistan. Inte illa för en 80-åring. Hur mycket dansande det blir framöver vet jag däremot inte. Men "I Wish I Didn´t Love You So" är en tryckare som sätter många countrywannabes som Lady Antabellum på plats.
Det är också lite roligt att äldre artister fortsätter att göra riktigt bra album. Kanske för att en av det starkaste trenderna just nu är backa bandet mot det mer organiska rötterna. Oavsett om man håller på med hiphop eller country, så är det ett slags tillbaka till rötterna-tänk som finns nu. Kanske är det också därför som Emmylou Harris just nu finns på en slags ikonplatå.Inte för att hennes samarbete med Rodney Crowell i "Old Yellow Moon" är det bä'sta hon har gjort. Ganska långt ifrån, faktiskt. Men det stör liksom inte. Hon fortsätter att vara en superstjärna vid 66 års ålder.
En del hävdar att en musikers musikaliska peak är vid 20 - 25, då kreativitet är dom mest effektivt.
Jag hävdar fortfarande att det är skitsnack.
Konstnärer kan vara vid vilken ålder som helst. Och har man förmågan att skriva låtar, trollbinda andra människor med text, musik, röst, så spelar det ingen som helst roll om man är 16 eller 80 år. Kreativitet och konst har ingen ålder.
Så är det bara.
/Stefan
Fyrsträngig konst
Är du en som tror att det är omöjligt att skriva melodiska och välklingande poplåtar med hjälp av en ukelele?
Då tycker jag att du ska kolla in amerikanskan Victoria Vox senaste album "Key".
/Björn
The Thin Lizzy Story
En timme från BBC om detta fantastiska band vars låtar vi kommer att spela hela kvällen den 19 juli på Brunkullans sköna uteservering i Östersund...
Nile siktar på hjärtat
I skymundan av sommaren släppte den 65-årige New York bon Robert Anthony Noonan sitt åttonde studioalbum "American i mitten av juni
Mer känd som Willie Nile, men inte ens artistnamnet eller faktumet att han har en 35 år lång artistkarriär på nacken, får knappast genomsnitts Svensson att nicka igenkännande.
Men kontinuiteten på diskografin som han hunnit med sedan 1980, då han debuterade med den självbetitlade och flera gånger klassikerstämplade förstlingen, har haft alldeles för stora glapp för att han skulle fastna i de breda ledens medvetande och skörda den där framgången som han är värd.
Ett år äldre än Bruce och med ett liknande bredbent heartlandsound skulle man kunna beskylla Nile för att vandra i bossens fotspår.
Men inget vore mer fel för Willie är en stor musikalisk personlighet och Nile-fantasterna är överens om att han är minst lika vass som någonsin tidigare och att de 11 nya spåren är finaste sortens singer/songwriter i good ol'street-tough rock'n'roll skolan.
Och jag nickar instämmande.
/Björn
Speace - a late bloomer
Har alltid varit svag för vackra och melankoliska sånger.
Och det finns många underbara sådana på amerikanska singer/songwritern Amy Speace nya album "How To Sleep In A Stormy Boat" som släpps ut i frihet på onsdag.
Speace började sin karriär som skådespelare och producent och det var inte förrän som 25-åring som hon plockade upp gitarren för att tre år senare skriva sin första låt.
How To Sleep...", som är hennes fjärde fullängdare, är likt föregångaren "Land Like A Bird" producerad av Nielson Hubbard och Amy gästas vokalt av John Fullbright, Ben Sollee och Mary Gauthier.
Duetten med minst lika begåvade Fullbright i "The Sea And The Shore" kan få vilken hårding som helst att gå ner på knä.
Kolla upp!
/Björn
Ariel och Jorge har en dubbel tillsammans
Ariel Pink är från L.A. Jorge Elbrecht är från Miami. Tillsammans har de slagit sina konstnärliga hjärnor ihop och kommit upp med ett knippe sånger som kommer att förlänga sommaren med minst en månad.
/Stefan
Back on dry land once again..
Så där...
Ny burk. Nya tag.
Ny musik från Elton John.
Efter arbetet med "The Union" tillsammans med legenden Leon Russell, så har producenten T-Bone Burnette tvingat Elton att gå tillbaka till rötterna. Ännu mer än med "Songs From The West Coast". På nya plattan "The Diving Board" så är det bara Eltons piano i fokus. Med hjälp från, överrasskande nog, Raphael Saadiq på bas och Jay Bellerose på trummor.
Plattan har skjutits upp fyra gånger nu. Ursprungligen var det tänkt att den skulle bli släppt i december 2012, men sköts först upp till februari 2013. Allt för att Elton inte var riktigt nöjd med vissa låtar. Nu verkar datumet 13 september 2013 vara definitivt. Bernie Taupin skriver, som vanligt texterna, och Elton John sägs vara rent exalterad över resultatet i stort.
Så det verkar spännande.
I dagarna släpptres singeln "Home Again" och... Tja... Jag reagerade väl sådär... Visst kan man tänka sig att vi är tillbaka till hans avskalade "Empty Sky" och "Elton John", men någon ny "Your Song" är inte "Home Again". Och det ska vi nog vara nöjda med. För "Home Again" är mer vuxen och sofistikerad. Men, jag vill nog höra den lite mer.
Mötley Crues basist och riffmakare har i alla fall via twitter skrikit ut sin kärlek för låten.
Så nog verkar Elton fortfarande besitta förmågan att beröra via sin musik.
(Björn lär väl må lite smått illa över detta, men det är ju tur att vi inte tycker lika i allt... :)
/Stefan
The Boys Are Back In Town !!!
Nästa fredag kan ni träffa nästan hela IF Popgeni på Norrlands bästa och trevligaste uteservering. Där kommer vi att spela Thin Lizzy-låtar hela kvällen. Bara Thin Lizzy och inget annat.
Ladda med att titta på nästan två timmar Thin Lizzy från Rockpalast 1981. I´m a rocker. Yes, I am..
Grå vardag
Min dator har lagt av. Det sista som sågs var en leende Göran Lambertz. Det blev tydligen för mycket för mitt gamla Windows, som drog en djup suck och vägrade sen att ens reagera. Så jag får köra från paddan i stället. Trots dotterns protester som vill köra Pippi Långstrumpmemory i stället.
Hur som helst, Skylar Grey har släppt ett album. Och vem är det då? Hennes låtar har vi hört. Hon skrev "Love the Way You Lie" till Eminiem och skrev refrängen till Dr Dres "I Need A Doctor". Så talang har hon definitivt.
Nu har hennes album "Don't Look Down" precis släppt och det är en rätt mörk historia där hon väver in mycket minnen från sin barndom. Det är en hel del referenser till trailorparks och slitna och skräpfyllda gårdar som får de utskällda gårdarna i Hammerdal att likna välvårdade paradis.
men singeln "C'mon Take A Ride" sticker ut med sin mer glättiga ton och sarkastiska text. Där hon snarare gör narr av sig själv och sin samtid.
Även om videon inte riktigt speglar samma knivskarpa samhällskunskap som Skylar Grey verkar besitta.
Holly Brook Hafermann, som hon egentligen heter, är nog här för att stanna.
/Stefan
Sommarplattan
Rolling Stones Magazine har en förkärlek för listor. De har genom åren listat allt som går att lista. Nu senast, så var det en lista på de coolaste sommarplattorna genom tiderna, som fick mig lusläsa deras hemsida.
Det som gör mig så intresserad av den här typen av journalistisk musiklek, är att jag ständigt upptänker någonting nytt. Och, så påminns jag om mina egna favoriter i ämnet.
Som Del Shannons "Home And Away".
Att den plattan inte finns med på listan, kanske jag borde tycka vara konstigt, men så är det inte.
"Home And Away" släpptes först i fjol. 22 år efter Del Shannons död.
Visserligen hade skivan, i sin helhet, funnits på samlingen "The Liberty Years", men på egna ben har den aldrig stått, förrän sommaren 2012.
Historien om Del Shannon är lika tragisk som den är helt magnefik rent musikaliskt.
Han var den hyllade amerikanska ikonen i början av 1960-talet. Med hits som "Runaway", "Little Town Flirt", "Hats Off To Larry" och "Handy Man".
Men även om musiken i bland kan kategoriseras in som solskenspop, så berättade texterna helt andra historier.
Singeln "Stranger In Town" är rent kuslig, speciellt nu när man med facit i hand vet hur historien slutade.
Del Shannon var jagad av demoner genom hela sitt liv. Framför allt försökte han bota sig själv med whiskey, vilket ledde till att han aldrig spelade in den där perfekta popplattan som han faktiskt var kapabel till. Eller, jo, han spelade ju faktiskt in "Home And Away" 1967 och "The Further Adventures Of Charles Weston". Men den första släpptes aldrig, så när "The Further Adventures..." släpptes hade publiken tröttnat på att vänta.
1966 hade Del Shannon skrivit kontrakt med Liberty Records. Vilket ledde till producenten Snuff Garret, som hade för vana att låta sina artister (som Gary Lewis And The Playboys) att spela in covers av dåtidens hits. Oftast som ren utfyllning.
Det var, med andra ord, rent slöseri med talang. För röstmässigt stod Del Shannon på topp.
1967 fick han däremot kontakt med The Rolling Stones producent Andrew Loog Oldham. Oldham hade året tidigare blivit frälst i The Beach Boys "Pet Sounds" och var på det klara med att han ville göra ett brittiskt svar. Med samma 3-dimensionella ljudbild. Och med lika starka låtar. Och Del Shannon kom i precis rätt tid.
Oldham anlitade låtskrivarna Tommy Boyce och Bobby Hart, som levererade låtar specialskrivna för Del Shannon, med olycklig kärlek i centrum.
Resultatet blev helt fantastiskt. Men av någon anledning vägrade skivbolaget ge ut plattan. Och Del Shannons otur förtsatte. 1968 släpptes till slut "The Further Adventures of Charles Westover", som är snudd på lika fantastisk den.
Men i den här tiden, med flower power och den baksmälla som följde, så passade inte Del Shannon in.
Under 70-talet gjorde Del Shannon lite sporadiska besök i musikbranchen, men för det mesta isolerade han sig hemma med sin whiskeyflaska.
Tom Petty fick till slut ut honom, och han fick en liten hit med "Sea Of Love" islutet av 70-talet från plattan "Drop Down An Get Me".
Under 80-tal fick Del Shannon ett uppsving. Mycket tack vare polisserien "Crime Story" och hans nyinspelning av "Runaway". 1987 började han spela in låtar tuill en ny platta med Jeff Lynne, Tom Petty och Mike Campbell. Även George Harrison var med på ett hörn. Del Shannon fick även vara med att köra på Tom Pettys "Full Moon Fever" och det ryktades om att han skulle få ersätta Roy Orbinson i Travelling Wilburys.
Men innan något sånt så skulle han comebackplatta produceras. Och Del Shannon var eld och lågor över den nya plattan.
Men i februari 1990 så proppade han ändå i sig prozak och satte en 22 kalibrig rifle mot huvudet och tryckte av.
När "Rock On" sedan släppte 1991 blev det en hit. Men, då var det försent.
Trots det så lever Del Shannon vidare genopm sin musik. Med sina demoner och sånger om olycka och kärlek på glid så har han blivit något av kungen av krossade hjärtan.
Med den kvalite som finns på "Home And Away" och även på "The Further Adventures Of Charles Westover, finns där ännu mer musik att återupptäcka.
Så även om låtarnas texter behandlar svår svärta, så lyfter musiken upp låtarna till de högsta höjderna inom pophistorien. Och just den här dubbelsidigheten, tillsammans med Del Shannons lätt själfulla röst, gör musiken fortfarande aktuell i dag.
Det kan ingen någonsin ta i från honom.
/Stefan
Skön sommarsoul
Lady är Terri Walker och Nicole Wray.
De ville göra en gammaldags soulplatta tillsammans.
En platta som direkt för tankarna mot Motown, Stax och Atlantic.
Och så gjorde dom det.
Och det låter riktigt jädra bra.
2013 visar sig vara ett spännande år för soul.
Mavis Staples har precis kommit ut med en skiva. Och precis som med Tom Jones platta häromåret, så är det tillbaka till rötterna som gäller. Tillbaka till den amerikanska söderns träsk, musik och krabbkött.
Mavis Staples som var stjärnan när hennes The Staples Singers släppte "Be Altitude: Respect Yourself" 1972. En platta sprängfylld med soul, gospel och glädje. Trots att pappa Staples var djupt troende.
Mavis Staples platta årgång 2013 heter "One True Vine" och är uppe och nosar på samma höjder.
Den här plattam ska spelas när mörkret börjar återkomma, men medan nätterna fortfarande är varma och man kan dricka rosé efter klockan 2.
Lady och Mavis Staples har skapat musik som troligen gör att pappa Staples och Lennart Persson gör high fives, där uppe någonstans bakom molnen.
För det handlar om musik som aldrig dör.
/Stefan
Happy Birthday, America!
Lie by the sword
Black times
False reward
The greetings of doom
So proudly they hail
Lost fortune of free
The stripes and bright stars
Promise lost
Oh where has it gone
Brothers, sisters stand firmly and try
Reaching the spacious skies
Fourth of July
Black times
False reward
The greetings of doom
So proudly they hail
Lost fortune of free
The stripes and bright stars
Promise lost
Oh where has it gone
Brothers, sisters stand firmly and try
Reaching the spacious skies
Fourth of July
Ny svensk sommarpop
- Ellinor är en låt som jag inte riktigt minns hur den kom till men som en dag var inspelad och det var som om den alltid hade funnits. För mig handlar den mycket om en känsla och att hålla den vid liv när alla säger att den inte funkar på distans – att begrava sin ängslan och strunta i vad andra tycker. Ellinor är en kärlekslåt med sommaren som scen, beskriver Olle Blomström, som Faråker egentligen heter, sin nya singel.
Dagens låt
Miles Kane, fd frontman i The Rascals och Last Shadow Puppets är tillbaka med nytt album "Dont Forget Who You Are". Den här singeln är två månader gammal och det förundrar mig lite att vi lyckats missa den. I varjefall hittar jag inget om den.
Skit samma. Solen lyser. Fåglar kvittrar. Och här finns rytm och en glad refräng. Allt man behöver en måndagsmorgon.
/Stefan
