Bus eller godis?
Det ringde på dörren till Popgenikontoret och utanför stod Ryan Adams. Bus eller Heavy Metal-show, sa han. Dumt nog valde vi Heavy Metal Show. Nå, förlåt oss för att vi inte valde bus...Happy Halloween önskar vi alla, och med viss tveksamhet även Ryan Adams...
Tunggung i lördagsnatten...
I Östersund är vi många som fortfarande inte kan förstå varför Micke Mojo efter alla dessa år inte är en nationell angelägenhet. Här har vi Micke Mojo lead och sång med Lasse Ericsson på bas, Björn Höglund på trummor och Bosse Lindberg också gitarr, live från Mats Lundins sköna studio.Skivinspelning just nu i september 2011
Micke han kan spela gitarr han...
Micke han kan spela gitarr han...
Hårdrock, punk & metall på väg till Östersund...
R.I.P. Gary
En semestrande Gary Moore avled på ett hotell i Spanien under helgen, 58 år gammal.
Jag, Christer och Lennart såg och hörde honom en fredagskväll i en flyghangar på Hell Blues Festival för en massa år sedan.
Dagen efter var vi på 2 O'Clock Blues på Hell Station där Moore likt många andra artister flanerade runt tillsammans med damsällskap.
När Lennart frågade om han fick ta en bild så avböjde han bestämt.
/Björn
Likström/Växelström
När det gäller skitig riffrock så kommer alltid Ac/Dc vara kungarna över kungarna för min del.
Jag kan inte rå för att hjärtat hoppar till en smula vid varje intro av "Highway To Hell", "Back In Black", "Dirty Deeds Done Dirt Cheap", "T.N.T", "Whole Lotta Rosie", "You Shook Me All Night Long" och "Thunderstruck".
1990 hade Ac/Dc varit ett band i 15 år och bandet hade överlevt sångarens Bon Scotts bortgång. 1980 hittade man den minst sagt karismatiske sångaren Brian Johnson och bandet var i gång igen.
Jag har nu inte valt någon av ovanstående klassiker, utan valt att dela med mig av en av Ac/Dcs mer bortglömda hits. "Money Talks" blev den andra singeln från plattan "The Razors Edge" från 1990. Det räcker med att se videon för att förstå att Angus Young var galnare än någonsin och bandets populäritet nådde en peak. Låtens text är lika intressant i dag med Tiger Woods bravader i färskt minne. Det här med golddiggers kan vara ett dilemma för dagens kändiselit...
"Money Talks" kanske är Ac/Dc´s mer popigare låtar, med en refräng som klistrar sig fast på hjärnan efter första lyssningen. Men är trots det förbaskat tung.
2008 kom den senaste platta "Black Ice". Från den finns också den grymma "Anything Goes" som även den har en ren poprefräng. Mycket kan bero på att popfarbrorn Brendan O´Brien skapat lite hitfeeling över Ac/Dc-soundet. Inte så konstigt då att "Black Ice" är Ac/Dc´s bästa platta sedan 1990.
/Stefan
When the deep purple falls over sleepy garden walls...
Ny kategori. Helt enkelt för att få utlopp för den hår(d)rockskanal som jag är uppvuxen med under det glada 80-talet.
Bör inte blandas i hop med kategorin "riff it upp" som kan gälla riff inom 60-tals eller 80-tals pop också.
Den här handlar uteslutande om den "Hårdrock" som Siwert Öholm förfasade sig över... Med blues och boggie woogie i botten. Fast med distade gitarrer.
Men det fattade ju inte Öholm och Barnjournalen och alla vänner av ordning. Man kan tycka vad man vill om Anders Tegnér, men han får aldrig komma med något argument om vare sig stage art eller konstform. Mediedrevet slog till. Obönhörligt. Och orsakade till till hårdrocken växte sig in oss unga vare sig vi ville eller inte. För ingen av oss ville ju vara som Siwert Öholm.
(Anders Tegnér hamnade sedermera i juryn till Bert Karlssons påhitt Fame Factory. Det är nog det närmsta ondska den gode Tegnér har kommit.)
I dagsläget kan man sammanfatta detta med att det finns inget som egentligen heter hårdrock. Det handlar om rock musik. Enbart. Jag tycker helt eneklt att man kan ta bort en hel drös med olika genrer som "Trash", "Sleaze" och "hardcore".
I grund och botten handlar det musik med vers och refräng. Fast med distade gitarrer. Men lyssna på John Mutt Langes produktion av Def Leppards "Hysteria" och med dagens mått så är det inte mycket rock. Det är ett popalbum.
Kanske förändras synen på musiken genom åren. Men för säkerthets skull har vi naglat fast den med olika genrenamn för att kunna veta vad vi pratar om.
Hur som helst.
Jag tänkte börja med att dela med mig av en viktig låt i min musikaliska uppfostran. Det handlar om Deep Purple. Jag fick plattan "Perfect Strangers" av farsan julen 1984 eller 1985 (Dåligt omdöme, farsan???). Jag visste ingenting om Deep Purple. Brorsan hade fått mig att lyssna på Eddie Meduza, som Christer skrivit förträffligt om tidigare, och så gillade jag när farsan spelade Beatles och Stones. Jag hade genom plugget upptäkt att hårdrocksband hade låtar som jag gillade, Twisted Sisters och Mötley Crue, men det var ingenting jag utvecklat.
Tack vare Siwert Öholm, så blev ju WASP favoriter. Inte på grund av musiken som var anskrämligt tråkig och dålig, utan mer av deras scenshower med blod, kött och halvnakna kvinnor. För en 7-åring var det så coolt och spännande...
För vem fan ville vara som Siwert Öholm?
Men så började jag lyssna på "Perfect Strangers". Och fattade ingenting. Men jag lyssnade och lyssnade. Och till slut hade den krupit sig in under skinnet. Just den här låten. Texten i "Knocking At Your Back Door" förstod jag naturligtvis inte då. Men för ett par år sedan återupptäkte jag låten och förstod även texten. Den är helt brilljant. Går inte att säga så mycket mer.
Fortfarande tycker jag att "Perfext Strangers" är Deep Purple bästa platta. Visst, "Deep Purple In Rock" är en klassiker och det finns stunder i både "Fireball" och "Machinehead" som smälter det steniga hårdrockshjärtat i mig. Men "Perfect Strangers" var speciellt. Ett par år tidigare kunde Deep Purple har splittrats för alltid. Ian Gillian och Roger Glover hoppade av bandet 1973. Ritchie Blackmoure ville inte jobba med Glovers ersättare Glenn Hughes så han fortsatte med bandet Rainbow. Och det blev en soppa av allt.
Men 1984 var orginaluppsättningen tillbaka. Med starka låtar och med en Ian Gillian i högform. Och trots att "Knocking At Your Back Door" skrevs och producerades 1984 så märks idag inga ålderstecken. Låten och productionen är nästintill tidlös (trummorna är lite för 80-tals klatshiga). Och det måste man bara hylla.
/Stefan
