I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Mala siktar på hjärtat
Mala Oreen är med största sannolikhet ett okänt namn för de flesta av oss nordbor. Den schweiz-amerikanska fiolspelande folk & singersongwritern har fått musikaliska omdömen som “helande”, “kraftfull” “magnetisk” “passionerad” och uppfriskande som en porlande alpbäck om sina kompositioner.
Det stämmer utmärkt på de tio spåren på "Awake"(TOURBO Music/Hemifrån) som släpptes för några dagar sedan. Ett album som genomsyras av slingor av mänsklig healing, naturens kraft, men också om saknad och förluster och med hopp om en ljusare framtid.
Neilson Hubbard, som även spelar trummor. percussions & piano har producerat albumet med varm fingertoppskänsla. Ytterligare sex instrumentalister har bidragit till att skapa en ljudbild som ramar in Mala´s låtskatt på ett ypperligt sätt. /Björn
Bard Edrington V´s, sjunde fullängdare "Two Days In Terlingua" (Hemifrån) har ett lite annorlunda upplägg än att "bara" knalla in i en studio och börja jobba. Det blev mer en musikalisk extraordinär upplevelse när producenten Bill Palmer kläckte idén att man istället skulle använda sig av en mobil inspelningsstudio och göra inspelningen i en 100 år gammal kyrka i norra delen av Chihuahua öknen som ligger på gränsen mellan USA och Mexiko. Edrington och hans rutinerade och extraordinära musiker tände alla ordentligt på upplägget.
De 12 spåren är precis som albumtiteln skvallrar om inspelad rakt upp och ner på två dagar och utan pålägg och max tre omtagningar på varje låt. Bard, sång & gitarr, och hans medmusikanter, Karina Wilson, sång, violin, Zoe Wilcox, bas, Alex McMahon, steel, gitarr, banjo, & bröderna Bill Palmer, sång, bas & Jim Palmer, trummor har alla satt kvalitativt varma och hudnära avtryck på helheten. Som lyssnare får man känslan av att man sitter inom samma fyra väggar. /Björn
24 september släpper blågula Gibrish sitt 5:e album "Ådalsbanan" (Paraply Records/Hemifrån.
I vanlig ordning genomsyrad av bandets alldeles egna starka, personliga musikaliska profil och sound. Som på tidigare album så spinner kvintetten, med rötter i Sundsvall & Medelpad, ihop ett vackert melankoliskt grovkorningt sound på en blandning av rock, blues, jazz och teatermusik på de 14 spåren.
Temat den här gången är människors utflyttning från landsbygd till stad, men också om militärens dödsskjutningar av demonstranter i Lunde år 1931.
Missa inte prisade singersongwritern, Annie Gallup´s, nya album "Oh , Everything (Gallway Bay Music/Hemifrån) som är hennes 13:e utgåva i eget namn.
Uppvuxen i Ann Arbor, Michigan upptäckte hon som tonåring att countryblues fick hennes musikaliska ådra att pumpa extra hårt och hon lärde sig själv att spela gitarr genom kopiera licks från blueslegender som Mississippi John Hurt, Doc Watson och Dave Van Ronk.
Annie's musikaliska backkatalog rymmer ett dussintal CD utgivningar på olika indieetiketter, ett omfattande turnerande och livespelningar i både USA & Kanada. Dessutom är hon ena halvan av duon Hat Check Girl där hon tillsammans med Peter Gallway släppt flera excellenta album.
Gallway har också hjälpt Annie med produktionen & inspelningen av albumet som på ett fullt naturligt sätt vandrar i skuggan av pandemin, något som Annie kommenterar på följande sätt.
“This past year, the year of the pandemic, was everything and its opposite. Immersed in the world, and at the same time, isolated from the world; so much happening, so little going on. Oh, everything. I haven’t slept well. But, insomnia plus isolation equals the luxury of time to think. Most of these songs were a spinoff of tossing and turning in the dark". /Björn
Efter en turnésväng med låtarna från senaste plattan ”Funstyle” (som kom 2010) i bagaget har det varit knäpptyst om Liz Phair. En snabb googling ger vid hand att hon dock varit aktiv med annat, såsom eget skrivande och jobbat med tv-produktioner. Jag har följt henne under hela tjugoåttaåriga resan från debuten ”Exile in Guyville” och lyfter på hatten åt 13 nya låtar på ”Soberish”, där hon ånyo anlitar Brad Wood som producerade hennes två första utgåvor. Phairs känsla för ursnygga popharmonier står mer i förgrunden än den sylvassa lyriken som var ett signum i den tidiga karriären.
Paul Weller är aktivare än någonsin och släpper knappt ett år efter ”On sunset” låtar som får en att sucka av glädje. Med nya ”Fat Pop Volume 1” sluggar han sig in på toppen av den brittiska albumlistan för femte decenniet, om man nu slår ihop solokarriären med The Jam och Style Council. ”On sunset” var för mig det årets allra bästa albumsläpp och Fat Pop är ett styrkebesked av samma kaliber. Låtarna genomsyras av en gedigen mångårig känsla i hantverket att skriva en snygg låt och man baxnar över den uttrycksfulla lekfullheten som saknar gränser.
Sagan fortsätter och man kan bara undra hur i helvete han får till det, Ryley Walker. För mig är han fortsatt en av samtidens mest spännande nya röster/gitarrister som ånyo knockar lyssnaren med en ny samling sånger på ”Course in fable”. Låtarna är som tidigare vilandes på en lekfull ljudbild som andas tidig Van Morrison, där suggestivt psykedelisk folkmusik och frijazz lekfullt saknar gränser.
Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna
Eric "Roscoe" Ambel har sedan tiden i Del Lords alltid varit en av mina husgudar.
"The Lords" var ett lysande rootsrock'n'roll band som mellan 1984 och 2013 hann med fem utsökta
studioalbum och en explosiv live-EP utan att få det erkännande i de breda leden som de var värda.
Efter att D.L. kastade in handduken 2014 så har New York baserade Ambel jobbat med och producerat en grann skara band & artister som Nils Lofgren, The Brandos, Steve Earle, The Yayhoos, Del Lords, The Bottle Rockets, Joan Jett, Mojo Nixon, Blood Oranges, Blue Mountain, Freedy Johnston och Mary Lee's Corvette.
Så när gode vännen John "Chico" Finn bestämde sig för att spela in album nummer fem med sitt band Esquela så var "Roscoe" en lågoddsare som producent.
En viss pandemi ställde till det och allt fick formas & skapas på distans.
Resultatet blev 10 personligt, jordnära & klassiga rootsrockare som färgas av funderingar runt Coronan, rasism, sexuella övergrepp och klimatkrisen.
Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna.
Amerikanska rockbandet Tashaki Miyaki med musikrötterna i Los Angeles, California, som bildades 2011 och redan från början på den amerikanska indiescenen odlat en mystisk bild av sig själva genom
att framträda med alias istället för sina riktiga namn.
Det och en ljudbild som klingade av paisley underground/drömpop vibbar var naturligtvis något som musikpress typ NME & Mojo Magazine tände omgående på.
Men numera vet man att sångerskan och multi-instrumentalist Paige Stark samtgitarristen Luke Paquin (ex. Hot Hot Heat) möttes i Los Angeles redan 2004.
2011 kom den självbetitlade EP-debuten i England och två år senare formade amerikanska Burger Records om EP'n till en kassettutgåva i USA.
Ett coveralbum 2011,med passande titeln "Under Cover", där man bland andra tolkade låtare av Sam Cooke, The Association, Buzzcocks, INXS & Father John Misty blev nästa projekt.
Den följdes fyra år senare av "Under Cover Vol.2" som underligt nog bara fanns tillgängligt som gratis download.
2017 stegade Paige & Luke in i en studio tillsammans med basisten Dora Hiller och formade gruppens första riktiga fullängdare "The Dream" som producerades av Luke och släpptes på Metropolis Records i april det året.
De 11 nya spåren på ”Castaway”(Metropolis Records/Hemifrån) med release i början av juni är absolut något att kolla upp för er som blir knäsvag av drömsk, melodisk och högt svävande gitarrpop.
The Coral är ett engelskt Merseyside rockpopband som bildades 1996.
Det självbetitlade debutalbumet 2002 nominerades till Mercury Music Prize och NME Magazine rankade fullängdaren som det fjärde bästa britiska albumet det året.
19 år senare är gruppen lika övertygande & inbjudande när de laddar dubbel-albumet "Coral Island"(Run On Records) med 22 låtar som genomsyras av personlig, tidlös grann formad pop, psykedelia, folkrock och Beatles vibbar.
Amerikanska americana singer/songwritern Nikki O'Neill's kärlek till soulmusiken började redan i tidig ålder och hon tvekar inte en sekund när hon nämner Pops Staples och Teenie Hodges somsina viktigaste gitarrförebilder.
På sitt andra soloalbum, “World is Waiting” (Blackbird Record Label/Hemifrån) som släpps i tidiga maj visar hon med klass & stil att hon behärskar låtskrivarkonsten och sättet att leverera . Där finns sju låtar där hon och hennes tighta band, med basisten Rob Fresco & trummslagaren Rich Lackowski, bjuder på en snygg blandning av blues, rock, soul med smakfulla stänk av americana. /Björn
Explosiv och energiskt snärtig garagerock är ett som ett musikaliskt vaccin i Cornatider när man emellanåt känner av tvivlet.
2019 debuterade kvartetten Hot Breath med den strålande självbetitlade sexspårs EP'n och om en vecka lossar man efterlängtade fullängdaren "Rubbery Lips"(The Sign Records/Border).
Ett riffspäckat album fyllt med explosivt snärtig & melodiös garage rock'n'roll när den är som allra mest oemotståndlig.
Göteborgskvartetten Jennifer Israelsson (sång och gitarr), Jimmy Karlsson (trummor), Karl Edfeldt (gitarr) och Anton Frick Kallmin (bas) har ett förflutet i band som Honeymoon Disease, Hypnos & Grande och är en helt perfekt kvartett att med klass & stil vårda den fina svenska rocktraditionen.
Amerikanen Doug Schmude har plockat ihop en alldeles förträfflig, charmig och jordnära sjuspårare i form av CD´n "Mileposts" (Lost Hubcap/Hemifrån). Sju egna låtar där country,folk, rock & blues är beståndsdelarna som Doug med stor personlighet & värme använder sig av. Paralleler till storheter som Steve Earle, John Mellencamp, Jason Isbell & Ryan Bingham har nämnts & det är både hedrande och rättvist.
Men det är Doug´s starka personlighet som är den huvudsakliga kryddan.
Mellohysteri på burken och jag bojkottar i sedvanlig ordning. Återser och njuter istället av Heath Cullen som är 100% på riktigt från start till mål på sitt kommande album "Springtime In The Heart" (Five By Nine Recordings/Hemifrån)
Fem år har gått sedan senast med hyllade fullängdaren "Outsiders", där Cullen jobbade med Elvis Costello’s Imposters.
Inspelad i Los Angels med trefaldiga Grammy prisade musikern & producenten Joe Henry i producentstolen och med ett gäng av Henry´s excellenta musiker i ryggen så faller alla nödvändiga pusselbitar på plats på "S.I.T.H".
Själv säger Heath att albumet innehåller tydliga spår av optimism och hopp. Den kan ses som ett serum mot otäcka och dåliga nyheter, något som vi alla behöver i dessa i svåra tider, därav albumtitel.
Hade absolut noll koll på låtskrivaren, gitarristen och sångaren Jesse Brewster innan ett ex. av hans femte album "The Lonely Pines" (Crooked Prairie Records/Hemifrån) landade i min postlåda.
Det räckte med 30 sekunder av öppningspåret "Let´s Run Away" för att känna att det här är på riktigt, en känsla som håller i sig genom albumets samtliga tio spår.
Jesse växte upp med hippieföräldrar i norra Kalifornien's bergstrakter och på Hawaii.
Willie Nelson, Rolling Stones, Beatles, Tom Petty, Fleetwood Mac, Bob Marley och Eagles var musikaliska favoriter under uppväxten och är något som präglat honom som låtskrivare och musiker.
"Write what you know" har alltid varit Brewster's rättesnöre och att han med fingertoppskänsla & elegans vet vad det handlar om går som en röd tråd genom albumets samtliga 10 spår.
Catherine Britt är australiensiskan från koldistrikten i Newcastle, New South Wales, som började skriva låtar redan som tonåring.
Första turnén gjorde hon 16 år gammal när hon öppnade för Kasey Chambers & Chris Issac under deras Australien turné.
Ett år senare packade hon kappsäcken och flyttade till Nashville TN, USA, där hon skrev på ett skivkontrakt med RCA Records och under de följande sex åren förkovrade sig inom country, roots & folk musik
Att hon lärt den läxan & förvaltat arvet med stor passion hörs klart & tydligt på hennes sprillans nya fullängdare "Home Truths" (Beverly Hillbilly Records/Hemifrån).
Bakom bandpseudonymen Love On Drugs döljer sig elegante låtsnickaren, gitarristen & sångaren Thomas Pontén, backad av Robert Olsson, bas, och Martin Lillberg, trummor.
"MeLODies" (Paraply Records/Hemifrån) är en klassig & smakfull fortsättning 2016 års "I Think I'm Alone Now" & "Solder" från 2018.
Den här gången har trion fokus på en 50/50 mix av americana och power pop och tillsammans med
ett gäng musikaliska vänner löser man även den uppgiften på ett mycket smakfullt sätt.
Son Of The Velvet Rat, Georg Altziebler och hans äkta hälft Heike Binder, lossar efterlängtade
nya fullängdaren "Solitary Company" (Fluff & Gravy Records/Heimfrån) 19:e mars. Ånnu en gång bjuder de på en spännande och personligt högklassig musikalisk resa som klingar sällsynt elegant, hudnära & varmt. Kabarétraditonen med mästare som Georges Brassens, Jacques Brel och Fabrizio De André blandat med vår tids stora stilbildare, Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Bob Dylan är influenser som inspirerar.
Och Altziebler visar på nytt att han är en spännande låtskrivare annorlunda som absolut bör kollas upp.
Mitt musikhjärta har alltid bankat varmt för Aussie music.
Här om dagen snubblade jag pladask över YouTube sensationen & onewomanband Tash Sultana som är ett musikaliskt snille på att skruva ihop egna låtar på pop, rock & R&B recepten.
Andra fullängdaren "Terra Firma" (Mom+Pop Music) släpptes för tre dagar sedan.
Svenskamerikanska singer-songwritern Deborah Henriksson är uppenbart en doldis för de breda massorna i vårt land.
Nu finns det utmärkt tillfälle att åtgärda denna musikaliska brist då prisade Deborah i början av januari släppte dubbel CD-n "So Far" (Hemifrån).
Röstmässigt och musikaliskt har hon jämförts med både Kate Bush och Enya och på dubbel-CD finns 26 låtar som tydligt bekäftar att den jämförelsen håller.
Multiinstrumentalisten Mats Nyman som skrivit musiken och spelar merparten av instrumenten står också för arrangemangen av de de 26 låtarna.
