Älska 6:e oktober

Älska 6:e oktober!
Nya album med JD McPherson & Whitney Rose förgyller dagen.
 
 
 
McPherson's "Undivided Heart & Soul" ( New West/Border) är ännu en pärla från skivbolaget
som 99 gånger av 100 aldrig har fel när de lossar nya verk.
Oklahoma-sonene tredje fullängdare är en helt övertygande uppvisning i hur man på läckraste sätt
korsar 60-tals soul, rock´n`roll, R&B och pop och sen landar det i nutid med en genomgående känsla
att det nästan aldrig gjorts förut.
Talang, klass, känsla och passion rakt igenom.
Det med ett smått genialiskt band i ryggen och gästande musikervänner som Aaron Lee Tasjan, Butch
Walker, Parker Milsap, Lucius-sångerskorna Jess Wolfe & Holly Laessig och Nicole Atkins.
Inspelad i historiska RCA Studio B med Lucius-trummisen Dan Molad i producentstolen.
 
 
 
 
 
Kanadensiska Rose har rättvist nämnts i samma andetag som Lydia Loveless, Lindi Ortega, Holly
Williams, Nikki Lane och Lera Lynn ur den nya generation av kvinnliga countryartister.
Men likt dessa, inte minst Lydia Loveless, så tar Whitney med jämna mellanrum gärna stickspår
till andra stilarter som pop, americana, soul och rock när hon skriver sina låtar.
Något som är hur uppenbart som helst på andra albumet "Rule 62" (Six Shooter/Border).
 
Twangig country som i "I Don't Want Half I Just Want Out", blandas med soul, "Cant Stop
Shakin", americanavärme, "Tied To The Wheel", och avslappnat rocksväng, "Time To Cry".
"Rule 62" är en strålande bred uppföljare till 2015 års "Heartbreaker Of The Year"och ytterligare ett
stort kvalitetssteg framåt i utveckling för en mycket talangfull artist, låtskrivare och sångerska
/Björn 

 

 

Lär känna Frank & Pi

 
 
"Rafferty Train" är ett av 10 spår på "Bass, Drums, Guitars and Organs" (Rave On Productions/
Hemifrån)

Tillika andra fullängdsreleasen från Frank Migliorelli & The Dirt Nappers. 
Låtiteln skvallrar mycket riktigt om en hyllning till brittiska musikern, kompositör och sångaren Gerry Rafferty.
Migliorelli har många strängar på sin lyra.
Förutom att han är utmärkt låtskrivare med en uppenbart fin känsla för tidlös popmusik så är han 
också, bland mycket annat, verksam som professor på New York University.
Att han är musikaliskt skolad med 45-varvs singlar, AM-radion och har rötterna djupt i det bästa från
amerikansk folk, pop, rock och soul går som en röd tråd genom albumets dryga 35 minuter. 
 
 
 
Rutinerade Los Angeles baserade  singer/ songwritern Pi Jacobs är sedan ett par veckor bakåt i 
tiden aktuell med sin nya fullägdare "A Little Blue" (Travianna Records/Hemifrån).
Själv kallar hon sitt musikaliska uttryck för "americana bluesy rock thing".
Ett uttryck något som under unga år växter fram ur kärleken till hennes mamma's stora samling av
rock och soul, och gjorde att hon själv som tonåring plockade upp gitarren och började skriva egna låtar.
I december kommer Pi till Sverige för tre spelningar.
8:e på Kontoret, Uddevalla, 9:e Café NäRa, Borås och 10:e Holy Moly, Göteborg.
Absolut något att lägga på minnet för den som befinner sig i närheten de aktuella dagarna.
/Björn
 
 
 
 
 

Två som inte gör som väntat

 
Rebecka Törnqvist tar långt ifrån raka spåret mot medel-Svenssons musikaliska inre på albumet
"Home Secretary" (Moule Record/Border).
En ljudbild som gör att hon garanterat struntar blankt i att inte platsa på skvalradions spellistor
känns som ett starkt ställningstagande.
"H.S" har 11 spår som ställer krav för att man ska hitta rätt och gilla själen.
Tillsammans med 
gitarristen och producenten Johan Lindström har Rebecka gjort en platta som både
skaver och smeker på en och samma gång.
Törnqvist själv har sagt att det är berättelser om tid och rörelse.
Men man behöver inte förstå.
Bara öppna sina sinnen och känna att det är en form av skruvad melodiöst grann ambient som med
jämna mellanrum bara omfamnar en totalt.

 
Det har varit en lång och framgångsrik resa för Mike Scott, 58-åringen från Edinburgh, och den
odiskutabla frontfigureni The Waterboys som är inne på sitt 34 år som musiker.
Men 23 låtar starka dubbelalbumet "Out Of All This Blue" (BMG/WMS) genomsyras inte av de vanligtvis dominerande irländska influenserna.
För på sitt 14 album har Scott blandat upp med tidlös R&B, soul och funk, blandat med trumloopar
och kryddat sitt starka ursprung med nypor av modern hiphop.
Men det fungerar alldeles förträffligt med ett strålande dynamiskt följsamt band och en Scott som
sjunger lika kraftfullt som någonsin tidigare.
Den 11:e november spelar The Waterboys på Münchenbryggeriet i Stockholm.
Kan bli hur bra som helst.
/Björn

 
 

SUSTO tar sikte på Europa

 
I början av 2017 släppte amerikanska kvintetten SUSTO sitt andra album "& I'm Fine Today
(Rocksnob/
Rootsy Music) på hemmaplan.
Plattan fick recensenterna att ställa sig upp och applådera och fotfolket att falla in i hyllningskören.
Sedan dess har allt runt omkring bandet bara snurrat snabbare och snabbare med stenhårt turnerande
och framträdanden i stora och betydelsefulla TV-shower:
Nu tar gitarristen, sångaren och låtskrivaren Justin Osborne och vänner sikte på Europa.
Blir det samma genomslag här för deras saftiga lager på lager mix av rock, pop och country?
/Björn 
 

Lesley värmer musikhjärtat

Amerikanska singer/songwritern Lesley Kernochan har inga problem med stilarterna och på sina 
tre tidigare album har hon blandat swing, pop och jazz.
Fjärde fullängdaren "A Calm Sun" (Maple Syrup Music/Hemifrån) är full av granna americana,
country & folk genomsyrade kompositioner från Lesley's penna.

Inspelad i Los Angeles i The Village och East West Studios har hon tillsammans med excellenta musiker
som Dean Parks, Aaron Sterling, Jeff Babko, Dan Lutz, Christopher Bruce, Scott Jacoby, Emily Lazar
och John Schimpf format en platta med 14 spår som värmer musikhjärtat.
popmatters.com hissas Lesley som något mitt emellan Kacey Musgrave och Norah Jones
/Björn 

 

 

Lopez - ett fynd för bluesfantasterna

På sitt tredje album "Slowdown" (MarEmil Records/Hemifrån) har amerikanska bluesgitarristen
Alex Lopez tillsammans med sitt aband The Xpress skapat  ljudvågor som gungat över till andra
sidan Atlanten också.
Tidiga unga influenser som Eric Clapton, Jimmy Page och Jimi Hendrix ledde senare i det vuxna livet
återkoppling till bluesrötterna och fördjupande studier avlegender som BB King, Albert Collins och
Buddy Guy.
"Slowdown" är en fin provkarta på Lopez skills som bluesgitarrist, sångare och låtskrivarkonst som
borde vara klart intressant för sanna bluesfans runt hela vårt klot.
/Björn

 
 

Word

 
Michael Ward with Dogs and Fishes "Mendacity" (Hemifrån)
A humble stab in the direction of Donald Trump.
/Björn


Lilly Hiatt tar ännu ett steg

 
"Trinity Lane" (New West/Border) är Lilly Hiatt's tredje fullängdare.
Ett album där dottern till maestron John Hiatt tar ytterligare en kvalitativt steg som singer/songwriter
med en förträfflig och tidlös fingertoppskänsla för rötterna i rock & popmusiken.
Många gånger mycket nära sin pappas snille, men även med en egen stark musikalisk integritet och
ett personligt uttryck
"T.L." är till stora delar en uppgörelse med sig själv och funderingar över hur livet varit fram tills nu
och hur fortsättningen kan komma att se ut.
/Björn


Två gånger nutidsretro

 
 
Amerikanska trion The Yawpers visar både bredd och stor variation  tempomässigt på sitt andra
album "Boy In A Well" (Bloodshot/Border).
En vass blandning av rockabilly, garagerock, punk och en gnutta blues till ett sound som får en 
att osökt tänka på en fusion av Cramps och The Replacements.
Fullt naturligt då att ”The Mats”, som Replacements kallades ganska ofta, gitarrist Tommy Stinton 
hjälpt till med både produktionen och gitarrliret på plattan.
 
 
 
 
 
De båda brödraparen i The Sherlocks är ett hett namn på den brittiska indiepopscenen med sitt
traditionellt klassiska och melodiskt drivna gitarrsound.
Influerade av The Jam, Clash och Artic Monkeys har man polerat upp ljudbilden a´la 2017 på debuten
"Live For The Moment" (PIAS/Border).
När det är som bäst, som i "Will You Be There" och "Was It Really Worth It", är det tidlös
gitarrpop som lockar.
Men som helhet med ett dussin låtar med liknande ljudbild blir det för många upprepningar.
/Björn


 

Rawlings och vänner är på riktigt

 

Varma och levande sångröster som inte är körda genom något äckligt filter, riktiga instrument och
en fantastisk flock låtar.
Faktum att huvudrollsinnehavaren  David Rawlings har musikaliskt och röstmässigt sällskap av Gillian
Welch, Willie Watson, Paul Kowert, Brittany Haas, Ketch Secor samt Taylor och Griffin Goldsmith gör
knappast helheten sämre.
Snarare innebär det att ren och skär jordnära magi totalt genomsyrar Rawlings färska fullängdare 
"Poor David´s Almanack" (Acony/Border).

Grandiost fångad på analog tape av studiorävarna Ken Scott och Matt Andrews, som måste ha varit
lyriska över uppdraget under den där helgen i Woodland Sound Studios, Nashville,
Tio låtar över 38 minuter som inkluderar alla nödvändiga pusselbitar för att sätta ihop det perfekta albumet
med en grandios blandning av nutida Americana kryddade med tydliga slingor av folk och country.
/Björn

 

 

 


Spännande indierock med stark melodiös profil

 
Spännande och skönt påträngande melodiös indierock från amerikanska Pennsylvania fyran
The Districts på tredje fullängdare "Popular Manipulations" (Fat Possum/Border).
Trion Rob Grote, gitarr & sång, Connor Jacobus, bas, och Braden Lawrence, trummor har känt
varandra i många år och bestämde sig att starta ett band när de gick på high school i hemstaden Lititz.
 
Efter att ha turnerat med föregångaren "A Flourish And A Spoil" från 2015 så började Grote fundera
i lite andra banor och med annorlunda ideér i sitt låtskrivandet och gruppens sätt att forma demos.
"Vi ville förändra en del saker musikaliskt, men samtidigt behålla grunden och inte göra allt för stora
förändringar i vårt sound, berättar Rob Grote.
 
Det slutade med 50 sångidéer och att man tillsammans med nya gitarristen Pat Cassidy klev in i en
studio i LA med veteranproducenten John Congleton.
Fyra av de 11 låtarna på albumet blev resultatet av den vistelsen och resten styrde bandet själva upp.

“Något som vi lärde oss av att jobba med Congleton var att arrangera låtar, fortsätter Grobe.
Det hörs verkligen på albumet som genomgående har ett fylligt muskulärt och vackert melodiös
sound som drivs av offensiva gitarrmattor, tunga trummor och Grote's högflygande sång. 
/Björn

 

 

Spännande indierock med stark melodiös profil

 
Spännande och skönt påträngande melodiös indierock från amerikanska Pennsylvania fyran
The Districts på tredje fullängdare "Popular Manipulations" (Fat Possum/Border).
Trion Rob Grote, gitarr & sång, Connor Jacobus, bas, och Braden Lawrence, trummor har känt
varandra i många år och bestämde sig att starta ett band när de gick på high school i hemstaden Lititz.
 
Efter att ha turnerat med föregångaren "A Flourish And A Spoil" från 2015 så började Grote fundera
i lite andra banor och med annorlunda ideér i sitt låtskrivandet och gruppens sätt att forma demos.
"Vi ville förändra en del saker musikaliskt, men samtidigt behålla grunden och inte göra allt för stora
förändringar i vårt sound, berättar Rob Grote.
 
Det slutade med 50 sångidéer och att man tillsammans med nya gitarristen Pat Cassidy klev in i en
studio i LA med veteranproducenten John Congleton.
Fyra av de 11 låtarna på albumet blev resultatet av den vistelsen och resten styrde bandet själva upp.

“Något som vi lärde oss av att jobba med Congleton var att arrangera låtar, fortsätter Grobe.
Det hörs verkligen på albumet som genomgående har ett fylligt muskulärt och vackert melodiös
sound som drivs av offensiva gitarrmattor, tunga trummor och Grote's högflygande sång. 
/Björn

 

Brue - americanans underbarn?

 
15-åriga amerikanen Sammy Brue har skrivit låtar sedan han var tio och 14-år gammal satte han sitt
namn på ett skivkontrakt med alltid lika elegant fingertoppskänsliga skivbolaget New West Records.
 
Nästan steg i den här minst sagt intressanta singer/songwriter, folkrock, altcountry, americana karriären
är debutalbumet "I Am Nice" (New West/Border).
Producerat av Ben Tanner (Alabama Shakes) och John Paul White (ex. Civil Wars) och med ett dussin
strålande låtar från Sammy´s egen penna har resulterat i idel lovord.
Rolling Stone beskriver plattan som en "kollektion med förödande vackra låtar" och utser på stående
fot Sammy Brue till "americanans underbarn"
 
Steget från att lirat  på gatorna redan som tioåring till att bli inbjuden att spela med likasinnade som
Justin Townes Earle, Lucinda Williams, John Moreland och John Paul White samt att debutera med
ett personligt och superstarkt album som "I.A.N" skvallrar om en oerhört intressant fortsättning
på karriären.
/Björn
 
 
 

En dröm för obotliga popsnören

 
Solklart att amerikanska GospelbeacH musikaliskt hänvisar ursnyggt till ett visst årtal på 60-talet
med sitt andra album "Another Summer Of Love" (Alive/Border). 
Brent Rademaker, Neal Casal, Jason Soda och Johnny Niemanns har i sina respektive musikaliska
backspeglar lirat med Beachwood Sparks, Ryan Adams, The Tyde och Watson Twins.

Uppföljaren till debuten "Pacific Surf Line" från 2015 är en solskenshistoria mitt i prick för alla som
älskade och fortfarande älskar tidlöst läcker soft rock, vintage pop, country rock, och psychedelia
när den är på sitt finaste melodiska humör.
Men GospelbeacH varma musikaliska näringskanaler sträcker sig också in på 70-talet och de 10 spåren
har även smaksättning från band  som Cheap Trick, The Cars och America, de sistnämnda hade 
monsterhiten "A Horse With No Name", om det nu är någon som undrar.
En bedårande flirt med det förflutna och en dröm för obotliga popsnören.
/Björn







 
 
 

Jaime's magnifika crossover

 
Sugen på en ny country som med klass blandar country ballader a'la 60 och 70-tal
med soul, pop och en klar gnutta punkrock attityd?
Då är Jaime Wyatt's sju spår på debuten "Felony Blues" (Forty Below Records/Border) given.
Albumtiteln är en hyllning till album som 
David Allan Coe’s "Penitentiary Blues" och Johnny
Cash "Live From Folsom Prison" för Wyatt har liksom Coe och Cash haft problem med droger och 
som ung suttit på kåken.
Men det är historia nu och hon har tillsammans med Sturgill Simpson och Margo Price utnämnts
till en av de mest intressanta nya artisterna att hålla både öron och ögon på.
Personligen tycker jag att det finns tydliga kopplingar mellan Jaime och Lydia Loveless.
Båda sitter inne med dynamiska röster och ett klassiskt elegant och oantastligt sätt att skriva låtar
på där man med stil och vördnad både vårdar genrens själ och elegant smaksätter med andra stilar.
Ungefär som om Linda Ronstadt och Roling Stones skulle ha gjort en platta tillsammans är också
ett droppat omdöme om Jaime som sitter perfekt.
 
Kompad av John Schreffler och Ted Russell Kamp från Shooter Jennings band, Gabe Witcher
från Punch Brothers och nära vännen och trummisen Freddy Bokkenhauser, numera medlem
i Ryan Adams turnéband, så har hon klassig backning på debuten.
Duetten med Sam Outlaw,"Your Loving Saves Me", och ess som "Wishing  Well", "Stone Hotel"
"Misery And Gin" och "Giving Back The Best Of Me" skapar en stark längtan efter en dubbel så
stor efterföljare till "F.B." inom kort.
/Björn 
 
 

 
 

Americana från huvudstaden

Harper's Weekly var namnet på en veckoutgåva från utgivarna av Harper´s Magazine som gavs ut
för första gången 1857.

Men 160 år senare är det också ett sex man starkt band från Stockholm bestående av Gustav
Johansson, sång, gitarr, Erik Törner, bas, kör, Torbjörn Erlands, banjo, kör, Joel Kant, trummor,
percussion, och Tobias Sundström, sologitarr som imponerar rejält med sitt tio låtar starka debutalbum
"MorningComes" (Rootsy/WMS).
Av den instrumentala sättning att döma så är det ingen vild gissning att utan att ha hört gruppen
tro att det handlar om en ljudbild som kan sorteras in i den breda Americana fåran med avstickare till folk, bluegrass och country.

Gruppen bildades 2013 och med frontmannen och låtskivaren Gustav Johansson är man idag en
fullfjädrad musikalisk njutning på ovanstående genres.
Men det finns även en elegant tidlös popfeeling som ger Gustav´s starka låtmaterial en extra krydda.
Som helhet är Harper´s Weekly en samling utsökta och samspelta musiker i perfekt fusion med
Johansson's grandiosa sångröst som ledstjärna.
Upptäck!
/Björn


75 år ung

 
Don Bryant är ett levande bevis på att saker kan bli så mycket bättre med stigande ålder.
När den nu 75-årige soulikonen lossat sitt blott andra (!!??) soloalbum "Don't Give Up On Love" (Fat
Possum/Border) under en livslång karriärså kan man inte låta bli att undra varför så lite.
Han började som låtskrivare på soul och rockabilly etiketten Hi-Records som startade 1957
och hade artister som Al Green, Ann Peebles, O.V. Wright, Willie Mitchell och Otis Clay i sitt  stall.
1974 gifte sig Bryant med Peebles och paret skrev bland andra monsterklassikern "I Can't Stand
The Rain" tillsammans.
 
Som artist är Bryant nu 75 år ung och utrustad med en fantastisk röst och tio exemplariska låtar
som tar klockrent avstamp i äkta soul och under resans gång smakfullt färgas med slingor av blues,
gospel och rock för att som helhet smälta ihop till det perfekta soundet.
/Björn
 
 
 

Colter Wall chockar

Colter Wall är en 21-årig låtskrivare från Saskatchewan, Kanada.
Men om ni blundar när ni lyssnar på videon till "Kate McCannon" ovan så hör ni en ärrad outlaw med
en baritone röst som låter som den okända brodern till en åldrande Johnny Cash.

På självbetitlade debutalbumet "C.W" (Young Mary´s/Border) färgar han de tio egna kompositionerna
,och covern på Townes Van Zandt's "Snake Mountain Blues", med influenser från nämnda Van Zandt,
Hank Williams, Robert Johnson, Bob Dylan, Johnny Cash, The Band och vilka du vill av de övriga som
haft stor betydelse för magin och formandet av rootsmusikens hjärta.
Men man hör och känner även släktskapet med moderna Americana band och artister från Colters egen generation. 

"Colter Wall is bar-one the best young singer-songwriter I've seen in twenty years", har Steve Earle sagt.
Helt klart är också att han efter sina liveframträdande lämnat publiken klart chockade med sin "mogna" 
röst, starka personlighet och tidlöst grandiost låtskrivande.
Albumet släpps på fredag.
/Björn 

 

 

 

Down Harrison knockar igen

 
Nära 365 dagar efter debutplattan går Down Harrison på knock med album nummer två
"Possessed" (Rootsy Music).
Och det är bara att hissa vit flagg om man inte kan motstå en traktering på finaste sortens råvaror
inom americana, rock, pop och country
Nio spår internationell toppklass och känsla med Jesper Willaume, sång, gitarr, munspel, Micke Wedberg,
gitarr, keyboards, sång, Tommy Cassemar, bas, Pelle Alsing, trummor.
 
Låtskrivarsnillet Willaume står för texterna, alla fyra för musiken, arrangemangen, produktionen och
Wedberg för mixen och inspelningen.
Nio spår med en rutinerad och ärrad kvartett - plus gästmusikerna Ola Gustafsson, gitarr, pedal steel och
mandolin och Mats Schubert, orgel & piano - som på absolut bästa sätt vet hur man ska behandla,
vårda rötterna och med varsamhet, känsla, stort och varmt hjärta forma en grandios låtlista som aldrig
behöver något bäst före datum.
/Björn
 

Bobbo är på riktigt

 
Som medlem i The Fallen Stars och Riddle & The Stars har Bobbo Byrnes ett flertal gånger bevisat
att han är ett starkt och aktat namn på den amerikanska och internationella Americana scenen.
På soloalbumet "Motel Americana" (Songs & Whispers/Hemifrån) blir det ännu mer uppenbart när
man möter  multinstrumentalisten och låtskrivaren Byrnes som på ett hudnära och smakfullt sätt
tillreder musik på de finaste råvarorna i americanans receptbok.

Med musikalisk backning av hustrun Tracy Byrnes, bas, Rami Jaffee, hammond B3, Ben Riddle, sång
Fallen Stars trummisen Brandon Allen och några till så sköter Bobbo sången, gitarrer, mandolin, pedal
steel och en B3 på dussinet låtar.
Fingertopps känsliga covers av Slim Dunlap (The Replacements) "Hate This Town", aussielegenden
Paul Kelly´s "To Her  Door", och Jagger & Richards "No Expectations" blandas stilrent med sju pennade
låtar med äkta hälften Tracy och ytterligare två med andra vänner.
 
Grandiosa folk-pop-americana öppningen "Hold Me" är den oemotståndliga insparken som berättar 
att det här är äkta och jordnära hantverk format av ett stort och varmt hjärta.
"1,2,3" bryter det finstämda när den stångar sig fram och gör klart att Bobbo's nästa solotrip skulle kunna
bli ett album med grovt rockig altcountry av finaste sorten.
/Björn
 
 

 

 


RSS 2.0