Southern soul och vässade rockkanter

 
Utnämnd som Muscle Shoals egna Americana-prinsessa med debuten "Razor Wire" 2014 tar snart
30 åriga Hanna Aldridge ytterligare ett kvalitetsmässigt steg.
Hon har flyttat från Muscle Shoals och slagit ner bopålarna i Nashville där hon har spelat in "tvåan"
"Gold Rush" (Rocksnob/Warner/Rootsy.nu).
 
Ett färgstarkt och snyggt melodiskt klingande album där Hannah's starka röst är den röda tråden
genom de tio egenhändigt komponerade låtarna där southern-soul nerven från "R.W." möter 
vässade rockkanter och i helt rätt produktion.
Det handlar om små justeringar i ljudbilden och den höga lägstanivå är en garanti för en platta
som känns i hela kroppen. 
Hannah Aldridge har hitills under sin karriär spelat live mer i Europa än hemmavid. Under hösten är
det tänkt att hon med band åter ska ställa sig på svenska livescener som hon gjorde under en turné 2015.
Missa inte tillfället att då möta en varm artist av hög internationell kaliber.
/Björn
 
 
 
 

Ypperlig rocksoul med mogna Men

Efter fyra adrenalindränkta och rockiga studioalbum mellan 2001-2013 och fjolårets live-EP'n "At The
Cavern" har supertrion The Men från Lund droppat tempot på "Sunburst" (The Men Musical Industries)
Eller snarare medvetet dragit i handbromsen.
Men tro nu inte att det skulle innebära något negativt med den nedväxlingen.

För trion, Sven Köhler på sång, munspel och saxofon, Ola Främby på bas och sång samt Olof Wallberg
på gitarr, keyboard och sång 
är 100 % kvalitetssäkring med sina respektive bakgrunder i The Sinners,
Colubrids & Brainpool och The Girls.
Trion sitter helt enkelt inne med så mycket medfödd feeling, kunnande och passion att det bara inte kan bli fel.

Dessutom skriver kvartetten Köhler, Främby och bröderna Joakim och Niklas Kilestam låtar av absolut
finaste snitt.
Skillnaden mot de fyra föregångarna, som de betraktar mer eller mindre som liveinspelade, är att man lagt
mer tid och krut på arrangemangen i studion, kryddat med elpiano och saxophone, sänkt tempot vilket
öppnat upp och inneburit en detaljrikare och ståtlig ljudbild där det finns massor att njuta av. 

– Vi ville åt en soulkänsla som vi inte utforskat tidigare och ge lite mer plats för våra olika personligheter,
säger 55-åriga Sven Köhler som jobbar som läkare när han inte sjunger i detta mästerliga hobbyband:

"Sunburst" är redan nu en stekhet aspirant till en plats på 2017 årsbästalista.
Och den kommer inte försämra sin möjligheter att ta en plats där i takt med återkommande lyssningar.
/Björn

 
 
 
 

Ett perfekt bete

 
Kenny White är den New York City baserade singer/songwritern, studiomusikern, producenten och
författaren som startade sin karriär på 70-talet och sedan dess har jobbat med ett otal grandiosa
namn som Gladys Knight, Linda Ronstadt, Mavis Staples, Peter Wolf, Ricky Skaggs, Aaron Neville,
Marc 
Cohn, Shawn Colvin, Keith Richard, Mick Jagger, Steve Earle. Merle Haggard, Shelby Lynne
och Neko Case.
 
Men inte förrän  2002 kom han till skott med solodebuten "Uninvited Guest" och under fjolåret landade
fullängdare nummer sex, "Long List Of Priors" "MVP Music/Continental Record Service/Hemifrån),
i hemlande och som från och med nu finns tillhanda hos oss.
White får efter sina livespelningar ofta frågan från publiken varför man inte har hört honom tidigare trots
att han har varit mycket aktiv och ett välkänt namn i årtionden på New York scenen.
Men det är som bekant aldrig för sent att upptäcka.
 
"L.L.O.P." med sina 13 egna mångskiktade och tidlöst snygga exempel på singer/songwriting hantverk
som färgas av en handfull olika genres borde vara ett perfekt bete för de som aldrig tröttnar på klassiskt
hantverk.
Förutom White's ordinarie band med  Duke Levine, guitar, Shawn Pelton, trummor, och Marty Ballou
på bas medverkar även David Crosby, Peter Wolf, Larry Campbell, Amy Helm och Catherine Russell
på albumet.
 
Så här kommenterar Kenny White själv plattan.
“As usual, this became a deeply personal record for me. A chronicle of how the heart copes with the passing years, these tumultuous times, and the struggle to find simplicity in a complex world. It took being able to tune out the noise and interference of that world before I could hear what was inside me. That’s the trick. I also wanted to make a pure ‘sounding’ record. Where you can lose yourself in the sonic landscape and feel like you are in the room with the musicians and singers.”
/Björn
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I Gram & Emmylou's ljudspår

 
Svensk superduo med legendarisk brittisk gitarrist och stark rytmsektion i form av Stefan Bellnäs,
bas, och Johan Håkansson, trummor.
Superduon är som alla med hyfsad koll på den svenska musikhistorien och med en snabb blick på
omslaget redan listat ut Sulo Karlsson och Idde Schultz.
Legenden på oantastligt vackra elektriska och akustiska gitarrer heter Chris Spedding och fyller 73 år 
den 17:e juni. 
 
Fröet till "The Piggyback Riders "Midnight At The Tenth Of Always" (Wild Kingdom Records)
såddes när Sulo samarbetade med Spedding på soloalbumet "Sulo's Brilliant Outsiders".
Känslan och den personliga kemin under det projektet gjorde att båda bestämde sig för en fortsättning och bandet var ett faktum.
 
Att det musikaliska uttrycket blev country, americana och altcountryrock är egentligen inte det minsta
förvånade då både Sulo och Chris varit genrebrett gränsöverskridande i sina respektive karriärer.
Samtliga 12 låtar är skrivna av Sulo som på ett övertygande sätt visar att han behärskar hantverket
med både värme och fingerstoppskänsla.
Klass rakt igenom.
När Idde inte sjunger Gram & Emmylou doftande duetter med Sulo så blir man alldeles varm inombords
av hennes sång i hudnära balladerna "There's Nothing Left in Me (That's Good For You)", "Windfall" och
"Whispering Shadows".
/Björn
 
 
 
 
 
  

I Sonics & Cramps ljudspår

 

The Buttertones "Gravedigging" (Innovative Leisure/Border) är mer som en 50-tals film som
snart ska börja än ett album. Eller ett soundtrack som ska inspirerar till att göra en film, skriver
skivbolaget i sin pressrelease.

Men egentligen är debuten från femmannabandet med rötterna i södra Kalifornien en uppvisning i
hur surf, garagerock, och varm soul serverades innan Beatles gick på knock på tidigt 60-tal.
Kryddat med postpunk är de 11 låtarna över 31 minuter ett smörgåsbord för oss som gillar klassiga
traditionsbärare typ The Sonics, The Cramps, The Gun Club.
/Björn 

 
 
 
 

Outlaw gör det igen

 
En av den moderna altcountryns största påläggskalvar släpper album nummer två kommande fredag.
Sam Outlaw gjorde starka avtryck med 2015 års magnifika debut "Angeleno".
 
"Tenderheart" (Six Shooter/Border) har han samlat ihop ungefär samma musiker som på
förstlingen och med en blandningen av dur och moll levererar han på nytt ett en imponerande flock
låtar som helt enkelt är oemotståndliga för alla oss som inte kan motstå korsningen av traditionell
country och popmusik när den är som mest melodiöst träffsäker.
/Björn
 
 
 
 

 

Fortfarande lika tidlöst rätt

 
Vill bara påminna om att brittiska The Blue Aeroplanes med karismatiske och färgstarka sångaren
Gerard Langley är tillbaka.
Men egentligen har de aldrig lagt ner även om det varit stora glapp mellan utgåvorna.
Tio år sedan "Harvester" och på  "Welcome, Stranger" (Art Star) är det som inget har förändrats
när man formade magiska dubbeln "Swagger" 1990 och "Beatsongs" 1991.
Langley's mix av rock och beat poetry är fortfarande lika cool och tidlöst rätt.
/Björn 
 

Ripp presenterar sig själv

 
 
Kanadensaren Mark Ripp får presenterar sig själv.
 
I'm a singer songwriter in the americana genre. My start was in the coffee houses of Toronto, some 35
years ago. Those folk beginnings we're followed by a 10 year run as front man and writer for Canadian
roots rockers The Bel-Vistas. The last couple of decades have been spent raising a family and pursuing
music as a solo artist.
I work away in my home studio now and am sometimes involved in recording and producing for others.
My brand new release is called “Under The Circumstances”, and is a musical journey through the often
unwieldy lives we lead. Influences are many, but the ones who set the bar high for me, then and now,
include, Bruce Springsteen, Tom Petty, Bob Dylan, John Hiatt, Van Morrison and Nick Lowe. If you’re
a fan of thoughtful, melodic, roots based song writing I encourage you to have a listen. For the most
part I perform as a solo acoustic act, and when all stars align I have a wonderful band called
The Confessors who make me look good.”
 
På färska Mark Ripp & The Confessors "Under The Circumstances" (Banbury Park Records/Hemifrån)
har han god täckning för sina angivna influenser i texten ovan, och det spetsat med en stark personlighet
och ett varmt låtskrivarhjärta.
Inga videos på YT ännu från albumet så därför rekommenderas Spotify där "U.T.C" finns i sin helhet.
/Björn



Griper tag direkt

  

Stommen i Son Of The Velvet Rat är det äkta paret Georg Altziebler och Heike Binder.
Efter fem hyllade album i hemlandet Österrike och med en ständig inspiration från öknen i Kalifornien
valde de 2013 att flytta sitt hem till Joshua Tree för att komma hudnära sin musikaliska hänryckning.

Fullängdare nummer sex ”Dorado” (Fluff & Gravy Records/Hemifrån) är ett ytterst njutbart och
högklassigtt bevis på att de gjorde rätt.
Producerad av aktade amerikanska singer-songwritern, gitarristen och producenten Joe Henry är
de tio spåren en storslagen melankolisk resa genom americana land med paranta influenser av europeisk 
folk noir och fransk chanson som skapar ett säreget och mycket personligt sound.
Egentligen inte så mycket att tillägga mer än att det vore synd att missa ett album som så omedelbart
griper tag.
/Björn

 
 
 
 

 

 


DNA som Radio Dept.

 
Varm och snyggt klingande indiepop på debutalbumet "You Tried" (PNKSLM Recordings/Border)
från färska Malmö-baserade kvartetten Hater med Caroline Landahl, Måns Leonartsson, Adam Agace
och Lukas Thomasson.
Nio låtar på 25 minuter smyckas av Caroline Landahl's grandiosa röst och ramas in av poptoner
somskimrar med ett musikaliskt DNA närbesläktat med Radio Dept.
/Björn
 
 
 
 

Dags för Alynda

Det borde vara dags för det breda internationella erkännandet för Puerto Rico bördiga och Bronx
uppväxta Alynda Segarra och hennes bandalias Hurray For The Riff Raff.
Album nummer fem "The Navigator" (ATO/Border) är ännu ett utsökt inlägg i Segarras klart annorlunda
och personliga roots, folk, americana, rock skiftande musikaliska palett.

Karriären startade med att hon rymde hemifrån som 17-åring och "buskade" med sin gitarr på gatorna
för att få mat för dagen och överleva.
Sin musikaliska profil grundade hon genom att lyssna och drömma om rootslegender som Bessie Smith,
Ma Rainey, Memphis Minnie och Woody Guthrie.
På "The Navigator" fortsätter Segarra att imponera med en ljudbild som hela tiden präglas av hennes
egen stora karisma.
/Björn 

 

Tidlöst smakfulla Holly Macve

 
De poppar upp både här och där numera.
Kvinnorna som skapar ryggradsrysningar på det odödliga och klassiska countryreceptet med smakfull
smaksättning av folk i tidlös skrud.
Holly Macve, 21 år gammal född i Galway, Ireland,  men uppvuxen i Yorkshire, England, är ännu
en i den unga generationen att definitivt kolla uppe med tanke på sångrösten och låtmaterialet på
debutalbumet "Golden Eagle" (Bella Union/Border).
"Jag älskar sånger som berättar historier och tar dig någon annanstans. Jag har alltid känt en dragning
till klassisk country med sitt omedelbara sound och enkla melodier och uppskattar verkligen tidlös
musik som du inte riktigt vet när den är inspelad, säger Macve.
Och så låter G.E. från början till slut.
/Björn 
 
 
 
 


 

Egen profil

 
"This Is The Life I Choose" (33 Records/Hemifrån) är fjärde fullängdaren från rutinerade brittiska
kvartetten Z
oe Schwarz Blue Commotion som tillsammans predikat bluesbudskapet sedan 2012.
Egentligen inget nytt under solen.
Men de 11 egna kompositioner av Zoe och gitarristen och producerande Rob Koral har en egen profil
som kanske skulle 
ha varit som bortblåst om man siktat in sig på att bara köra covers.
Pete Whittaker på hammond orgel och Paul Robinson, trummor, kompleterar helheten och tillsammans
nyttjar kvartetten den stora musikaliska erfarenheten som finns i respektive CV på bästa sätt.
/Björn
 

Strålande fortsättning från Nadia Reid

 
25-åriga Nya Zeelandskan Nadia Reid släppte debuten "Listen To Formation, Look For The Signs"
för två år sedan. Ett album som hyllades unisont.
"Preservation" (Basin Rock/Border) är den strålande fortsättningen på hennes personliga singer/songwriter
uttryck med högsta kvalité på låtarna färgade av folk, american, pop och indie.
Eleganta och varma arrangemang med Reids omfamnande röst mjukt och smakfullt placerad i ljudbilden.
Ett fynd på alla sätt och vis.
/Björn
 
 
 
 

Lane, Gallo & Jardier

 
Öppningsspåret, "700 000 Rednecks", på uppföljaren till 2014 års Dan Auerbach (Black Keys)
producerade "All Or Nothin'", är ett mitt-i-prick-bevis på att Nikki Lane ytterligare vässat snygggt
på sitt klockrena crossovertänk.
37 minuter långa  "Highway Queen" (New West/Border) är en urstark historia med texter
oftast naket förankrade i hennes egna stundtals trassliga kärlekrelationer. 
Man faller pladask direkt.
 
 
 
Han säger själv att han nästan aldrig haft en aning om vad han håller på med.
Själv är jag helt på det klara redan nu att  Ron Gallo gjort det perfekta postpunk-noiserock-powerpop
albumet under 2017 med "Heavy Meta" (New West/Border).

 
 
 
 
"Jardier" (Comrad Film/Hemifrån) är det självbetitlade debutalbum från femmannabandet som 
startades av frontmannen och låtskrivaren Alex.
Känslofullt är ledordet för de 10 låtarna på en blandning av pop, rock, folk och blues som möts i ett
stort varmt sound med extra toppning av en excellent kraftfull sångare långt fram i ljudbilden. 
Faller "Core" dig i smaken så finns det mycket mer att hämta här.
/Björn
 
   
  

Håll ut!

 
Håll ut! På fredag finns den tillgänglig.
INVSN fjärde fullängdare "Beautiful Stories" (Woah Dad/Border).
/Björn

Replacement ränderna går aldrig ur

 
Sorgligt nog blev det ingenting av återföreningen av The Replacements.
Paul Westerberg  tyckte inte att de andra i bandet hade rätt inställning och bestämde sig för att
skrota planerna på en omstart efter den 33 gig långa och hyllade återföreningsturnén under 2015.
Men Replacemnets originalbasist Tommy Stinson hade samlat på sin en hög med egna låtar och
bestämde sig snabbt för omstart av egna bandet Bash & Pop, som han bildade omedelbart efter
Replacements första splittringen 1991.

Han plockade med sig musikervänner som Luther Dickinson, Frank Ferrer, Cat Popper;
Steve Selvidge och Joe "The Kid" Sirois in i sin egen studio och tillsammans spelade de under totalt
18 månader in en hel flock nya låtar.
Skivbolaget Fat Possum Records signade bandet omgående och för två veckor sedan släpptes
"Anything Could Happen" (Fat Possum/Border).
Likheten med "Friday Night Is Killing Me" från 1993 är slående och ett säkert bevis på att rätt 
rock'n'roll inställning alltid är tidlös.
Och precis som hos chefen Paul Westerberg så går de grandiosa Replacement-ränderna aldrig ur
för Stinson heller.
/Björn
 

Melodisk smartness och push

 
Amerikanska Cloud Nothings är tillbaka med fullängdaren "Life Without Sound" (Wichita/Border),
uppföljaren till 2014 års hissade "Here And Nowhere Else".
"L.W.S." är fjärde albumet sedan sångaren, gitarristen och låtskrivaren Dylan Baldi började skriva och
släppa låtar under sitt eget alias Cloud Nothings för åtta år sedan.
Under mer än ett år knåpade Baldi på låtar och matat bandkompisarna, trummisen Jayson Gerycz
och basisten TJ Duke, med material innan de plockade med sig producenten John Goodmanson
(Sleater Kinney, Death Cab For Cutie) in i omtalade Sonic Ranch studios i El Paso för att under tre
veckor i mars förra året spela in de nio låtarna på albumet.
 
Resultatet är enligt skivbolaget Baldi's mest "polerade" och övertygande material hitills, och ett
album som sätter fingret på hans ypperliga känsla för melodier.
Det bara att hålla med och C.N. har melodiskt bara tjänat på att dra lite i handbromsen. Med det 
inte sagt att man tappat i kraft.
Ett album som med sin melodiska smartness och push borde locka Foo Fighters fans.
/Björn
 
 

Våga lär känna Duke

 
Duke Garwood har släppt sex album i eget namn sedan 2006.
Som musiker har han en karriär som sträcker sig tillbaks till tidigt 90-tal när han under namnet Duke
James spelade gitarr på the Orbs "Perpetual Dawn" som finns på deras debutalbum "Adventures
Beyond The Ultraworld från 1991.
En doldis i de breda leden med sin experimentellt suggestiva ljudbild färgad av skruvad blues och
rock i Nick Cave och Mark Lanegans ljudspår.  
Inte så konstig egentligen då han musikaliska uttryck är oerhört långt ifrån den kommersiella 
likriktningen och utslätningen i radiovågorna.
 
Kanske kan han ta ett litet kliv ut ur den musikaliska anonymiteten under 2017 med nya albumet
"Garden Of Ashes" (Heavenly/Border)?
11 spår som kräver sin lyssnare men samtidigt ger massor tillbakq om man ger den lite tid.
Mark Lanegan och Duke Garwood har arbetat ihop en hel del genom åren och Lanegan är glasklar i sitt
omdömen om Duke.
"Utan tvekan en av mina favoritartister genom tiderna. Att arbeta med Duke har inneburit en av de absolut
bästa erfarenheterna i mitt liv när det handlat om att spela in musik."
/Björn
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kan inte låta bli att tänka på Kirsty MacColl

 
"I Hope You Don't Mind Me Writing" (CTRL02/Border).
Fjärde utgåvan från Lucy Spraggan som utan att tappa tråden växelvis är singer/songwriter, poetry
slam, pop, folk och hip hop. 
I grund och botten handlar det om en grann artist som älskar det "simpla" i omedelbara poplåtar
och kryddar med varma och jordnära texter. 
Kan inte låta bli att tänka på Kirsty MacColl när jag kryssar genom albumet.
Det har självklart att göra med den genuint charmiga brittiska tonen.
/Björn

 

RSS 2.0