Mera Millsap åt folket

 
Elton John är en i fansskaran.
Och med färska albumet "Other Arrangements" (Thirty Tigers/Border) kommer den flocken
garanterat att växa rejält. 
För 25-årige Parker Millsap, den amerikanska singersongwriter, multiinstrumentalisten från Purcell,
Oklahoma, är en fena i musikskrået.
Millsap´s tre första fullängdare "Palisade" 2012, den självbetitlade från 2014 och "The Very Last Day"
från 2016 bjuder på en urstark hantering av blues, country, rock, Americana, soul och folkrock. 

De 12 egenhändigt snickrade spåren på "O.A." är en strålande fortsatt uppvisning på ovanstående
smakfulla innehållsrika grundrecept från Parker som tveklöst stärker sin musikaliska helhet ytterligare.
Strålande!
/Björn
 

Inte bara för namnet

 
Inte bara för det fina bandnamnet.
Jag har alltid varit svag för Malmöbandet Björns Vänner krumelurpop som sällan slutar lyckligt men
samtidigt drivs av melodisk värme och textmässigt småskruvat snille som omfamnar.
 "Smyger I Skuggorna" (Adrian Records/Border) är inget undantag från den underfundigt egna
och starkt personliga regeln.
/Björn
 
 
  

Supercoola Crockett

 
Charley Crockett är en supercool kamelont i countryamericana myllan med bedårande smaksättning
pop, rock, soul.
På färska albumet "Lonesome As A Shadow" (Thirty Tigers/Border) går den f.d. gatumusikanten
på knock med ett dussin låtar som oemotståndligt och pricksäkert vandrar ut och in i ovan nämnda
stilarter utan att någon gång missa målet.
Musikaliska gaukorsningar med stark personlighet och snille.
/Björn 
 
 
 

31 bara en siffra

 
Det skiljer 31 år mellan Rita Coolidge & Eleanor Friedberger
Ändå går det att hitta många likheter i bådas musikaliska uttryck.
73-åriga Coolidge som tidigt på 70-talet var gift med en hårt krökande Kris Kristofferson, som hon
också spelade in ett antal album med, har nu gjort comeback efter tio års tystnad med albumet
"Safe In The Arms Of Time" (Blue Elan/Border).
En levande legend som backat Eric Clapton, Stephen Stills m.fl., m.fl. och fortfarande har den kvar
den rätta värmen och glöden i sin sångröst.
Mogen laidback rockmusik skulle nog många kategorisera den som. Men det är också ett album
som sätter 
fingret på hennes musikaliska bredd som genom karriären rört sig obehindrat mellan 
country, pop R&B och jazz.
 
42-åriga landsmaninnan Eleanor Friedberger startade sin musikaliska karriär i syster & broder duon
Fiery Furnace som från starten 2003 hann med sju album fram till 2009.  
2011 gjorde Eleanor solodebut med albumet "Last Summer" och "Rebound" (Frenshkiss/Border)
är hennes fjärde album med stark personligt lätt mollstämd fundersam indiepop med klistermelodier.
Klart besläktade med andra personliga favoriter som Aimee Mann, Jenny Lewis och varför inte aussie
snillet Courtney Barnett?
/Björn
 
 
 

Klickar omedelbart

Mary Battiata & Little Pink "The Heart, Regardless" (NW14/Hemifrån) är ett imponerade starkt 
album i altcountry, Americana, honky tonk och twang-folk-popens fotspår som tyvärr trillat mellan 
de flesta stolarna på vår breddgrader.
När det släpptes i USA och Europa i slutet av 2017 började det omedelbart att klättra på  amerikanska 
roots och countrylistor och lyriska recensioner stapplades på hög.
Men det är sannerligen aldrig för sent att göra bekantskapen med Battiata och hennes fyra 
strålande medmusiker i bandet Little Pink då det mötet omedelbart klickar.

Mary Battiata är inte bara en ytterst själfull sångerska, hon har jämförts med Linda Thompson, Margo
Timmins och Rosanne Cash, utan dessutom en helt lysande låtskrivare.
13 av de 14 spåren på "The Heart..." är pennade av Mary som visar upp en förträfflig bredd, känsla
och klass på ovan nämnda stilarter.
Bandnamnet är förresten en hyllning till The Band och deras debutalbum "Music From Big Pink" från
1968.
Missa inte!
/Björn

 

 


Laura & Josh

Jag får liknande känslor när jag lyssnar på Josh Rouse & Laura Viers.
Båda skapar musikaliskt en varm och melodiskt excellent ljudbild som liksom bara suger tag i en.
"Love In A Modern Age" (Yeproc/Border) har Rouse ställt den akustiska gitarren åt sidan och
valt att åter omfamna det polerade synthesizer soundet som präglade hans produktion under 80-talet.
Resultatet är nio behagligt och snyggt laidback elektroniskt baserade poplåtar som träffar rätt vid
första mötet.
"The Lookout" (Bella Union/Border) är Veirs tionde studioproduktion och ett avbrott i det
excellenta samarbetet med Neko Case och k.d. Lang.
Producerad av hennes äkta hälft Tucker Martine, som även jobbat med First Aid Kit & She & Him,
så handlar det om dussinet låtar med både storslagna och intima vinklingar på Americana, mörk indie pop
och intim elektronisk folk med stor förmågan att fästa på stört.
/Björn

 

 


Innerlig melodisk glöd med doldis Donovan

 
 
Högt respekterad och aktad i hemlandet Kanada för sin varma och innerliga mix av pop, softrock,
folk & country.  
På våra breddgrader är Donovan Woods en doldis trots en diskografi med fyra strålande album.
Det borde bli ändring på det med fullängdare nummer fem "Both Ways" (Meant Well/Border)
som bara är tio dagar bort.
På sina tidigare albumen kombinerar Woods en urstark melodisk känsla med textmässigt kraftfulla
berättelser där han gärna ser 
att man som lyssnare drar sin egna slusatser om budskapen han
vill förmedla.
De 12 spåren på "B.W." är inget undantag från den regeln oavsett om det bara är Donovan och en
akustisk gitarr i huvdrollen eller med ett fullt laddat band i ryggen.
/Björn    
 
 

February stars

Det kommer mycket och hela tiden i en strid ström.
Med andra ord är det långt ifrån lätt att hålla koll på all bra musik som formligen forsar ut på
marknaden varje månad.
Lyssnar dessutom bara på de kommersiella radiokanalernas enkelriktade utbud så missar man
massor som formas av lika delar personlighet, klass och kvalite´.
Här har ni smakprov på en kvartett från februari månad som definitivt är värda att lyssna in sig på.
/Björn

 

Ruby Boots "Don't Talk About It" (Bloodshot/Border)

 

The James Hunter Six "Whatever It Takes" (Daptone/Border)

 

Violent Years "I Blame You And You Blame Me" (Apollon Reco/Border)

 

Mary Battiata & Little Pink "The Heart, Regardless" (Little Pink/Hemifrån)

 


Kerr fäster direkt

 
Martin Kerr är en engelsk född singer/songwritern som sedan många år är bosatt i Kanada där
han  
skapat sig ett aktat namn med ett antal album och med tiden tagit sig från "busking" i gathörn 
till de fina konserthallarna och större arenorna
Senaste utgåvan "Better Than Brand New" (Martin Kerr Music/Hemifrån) visar upp en själfull
sångare och artist som jämförts med 70-tals trubadurer som Cat Stevens, James Taylor, John
Denver & Tracy Chapman men klarar sig alldeles perfekt med sin egen starka profil.
 
De dussinet egna kompositionerna på fullängdaren varierar mellan avskalat saker med bara han
själv en gitarr och röst till större arrangemang med fullt band och smakfullt balanserad produktion.
Men oavsett förpackning så är det alltid hans sången, engagemanget och magnetiska låtar som
titelspåret, "Waiting Game","Little Screens", "Not In Stores", "The Update" "Lovers In A Dangerous
Time" och "Just Another Man" som fäster direkt.
/Björn 
 
 

Bowen vill bli som Clark

 

Waco, Texas, baserade Wade Bowen nya album "Solid Ground" (Thirty Tiger/Border) är album
nummer elva i diskografin och summerar på något sätt hans 20 år som framgångsrik artist i USA.
Men när livet rullat in på  fjärde deceniet så finns fokuset mer på det musikaliska arvet som han en
gång ska lämna efter sig.
 “Jag  började fundera på hur länge till jag skulle kunna fortsätta med det här och få folk att vara 
intresserade av det gör. Men jag hoppas att jag kan vara som Guy Clark som 72-åring och även då
vara kapabel att göra låtar som folk uppskattar. Så jag tog gott om tid och vägde in alla
sorts aspekter när jag skrev låtarna till det här albumet, säger Bowen.

Solid Ground har en motorvägsbred ljudbild genomsyrad av country, blues, rock och americana där
förebilder som Guy Clark, George Strait, Stevie Ray Vaughan, ZZ Top, Robert Earl Keen,Springsteen,
Tom Petty och John Mellencamp på ett lagomt sätt färgar Bowens fina musikaliska ådra.
S.G. släpps 9:e februari.
/Björn 

 

 

 


Oates odiskutabel mainman

 
 Faktiskt inte ett dugg konstig att det låter som det gör om 69-årige John Oates soloalbum
"Arkansas" (Thirty Tiger/ Border) som är tillgänglig från och med idag. 
Oates har fortfarande kvar den magnifikt varma sångrösten som man hörde i en räcka med hits under
70-talet tillsamman med Darryl Hall i duon Hall & Oates.
Det var faktiskt Oates som var leadsångaren i klassiker som "Sara Smile" och "Maneater" för att nu
nämna några av deras största örhängen.
 
Upprinnelsen till "Arkansas" var Oates respekt och stora beundran för Mississippi John Hurt och
det 
hela var från början tänkt som en hyllning till den amerikanska countrybluessångaren och gitarristen.
Men med ett kanonband i ryggen under ledning av legenden Sam Bush och ett gäng andra musikeress
från americana och countryskrået så växte inspelningarna i Nashville till en utsökt blandning av
bluegrass och deltablues färgad med både americana och country.
Med John Oates hela tiden som odiskutabel mainman i förarsätet.
/Björn 
 

Burch bjuder på oemotståndliga popkarameller

 
Anna Burch var en av medlemmar i bortglömda och trist ignorerade Frontier Ruckus och har även
gjort musik i eget namn.
Men med "Quit The Curse" (Heavenly/Border) känns det som solklart att hon har hittat rätt med
sin 
fina och varmt pulserande popådra.
Grandios melodiös mjuk nutida indiepop i Courtney Barnett's ljudspår.
Men också den tidlösa varianten som får en att osökt tänka Juliana Hatfield, Bangles, The Go-Go´s,
Aimee Mann & Pretenders.  
/Björn
 

Klass från alldagliga Kessler

Med ”About Memory” (Todd Kessler Music/Hemifrån) återvänder singer/songwritern Todd Kessler
till sina rötter och formar ett tidlöst elegant folksound med smakfulla vinklingar på soft altrock och
klassisk americana. 
Född och uppväxt i Chicago har Kessler lite i det tysta en gedigen karriär bakom sig.
Ett första albumsläpp 2006 med"We Are The Musicmakers" och en fortsättning med
gruppen Todd Kessler & The New Folk och albumet ”Sea Fever” 2012.

Men på grund av faktumet att medlemmarna började bilda familjer och få barn så bestämde man sig
för att lägga ner T.N.F. 2015.
Efter födseln av Kesslers andra son samma år så har han ändå lyckats med konststycket att fokusera
hårt på sin musik och skrivit ett stort antal låtar som blev grunden för "A.M".
Att bli förälder ännu en gång gjorde att låtskrivandet fick en mer nostalgisk ton som påverkades av
känslorna att vara pappa, säger han .

Influerad av artister och band som Paul Simon, Fleetwood Mac, Ryan Adams och David Gray 
lyckas han på ett  personligt och mycket tilldragande sätt berätta smakfulla verkliga historier
som vilken annan alldaglig människa som helst kan relatera till.
Basic class!
/Björn


Oemotståndligt poparv

 
Alabama kvartetten Belle Adair och deras andra fullängdare "Tuscumbia" (Single Lock/Border)
är en mindre drog för alla oss Beatlesbarn som fortsättningsvis snöade in på och omedelbart lärde
oss älska The Byrds, Big Star, Teenage Fanclub, australiesiska The Stems, R.E.M. , Wilco, DM3 och
alla andra band med ett extra stor hjärta och en solklar passion för oemotståndliga harmonier, klassisk
stämmsång och ringande varma gitarrer.
 
Sångaren & gitarristen Matt Green skrev större delen av låtarna på ´Tuscumbia när han bodde i staden
med samma namn och tillsammans med Adam Morrow, gitarr & sång, Reed Watson, trummor och
Hayden Crawford, bas, kryddar de stundtals sitt klassika popsound med nypor av California country
och vintage Britpop.
/Björn 
 

Måstekoll på Matthew

 
Matthew O’Neill’s andra album ”Trophic Cascade” (Underwater Panther Coalition/Hemifrån)
är ett fynd för den som gillar variation.
Det blir knappast sämre av att den mycket natur och jordnära amerikanen O'Neill dessutom är en
utmärkt sångare och låtskrivare med ett gäng lysande musiker i ryggen
På plattans 14 spår mixar han varierade musikaliska recept som americana, psychedelia, soul, folk,
rock’n’roll, pop, world och country och är lika övertygande hela vägen.
 
Uppropet till mänskligheten att det är dags att agera i americana crunchiga "Bridge Builder", elegant
Nick Cave besläktade "Poisoning The Well", sammetsmjuka popsmekning "Gates", soulinsmorda
"Louisiana", psychedelia dopade dubbeln "Alzheimer's Blues" & "Tunkashila", funkpumpade "There
You Go Again" och 
countrypassgångaren "Breakstride" är en grann bukett över Matthew's breda
och personliga musikaliska känsla.
Måstekoll tycker jag.
/Björn
 
 

 

 
 

Svart bankar hjärtat

 
Album nummer åtta från B.R.M.C. "Wrong Creatures" (PIAS/Border) och uppföljaren till 2013
års "Specter At The Feas" skapade en del ångest för järntrion Peter Hayes, guitar, sång, munspel, 
Leah Shapiro, trummor och gitarristen &  basisten Robert Levon Been.
– Den har tagit så lång tid att få klar att jag har gått från att hata till att verkligen uppskatta helheten,
ha Hayes kommenterat.
 
Ett dussin alster där bandets ambition att vägra fastna i en genre, utan ständigt utveckla sitt sound
och nästan aldrig upprepa sig själva har fungerat ännu en gång.
Ljudbilden av egen grandios bluesfärgad garage rock'n'roll, hypnotisk mumble  psychedelia och en
form av svarta Americana rötter i moll.
Låter både bekant och annorlunda och jag sitter andäktigt kvar genom albumets alla 60 minuter.
/Björn
 
 
 
 

  

Hayward fortsätter bryta ny mark

 
Uppväxten i Wisconsin under 80 och 90-talet övertygade Hayward Williams att ge sig iväg och leta
efter något annat utanför detstatsgränsen.
Han struntade i att satsa på en högre utbildning började spela i band istället och lärde sig mycket 
om vad man bör och inte borde ha gjort som musiker på den amerikanska musikscenen.
Skolningen och skinnet på näsan kom under många års livespelningar på pubar och till slut öppnades möjligheterna med större Europa turnerande, gig på stora festivaler i USA och några svängar till Australien.

Med sitt sjätte album "Pretenders" (Why River Records/Hemifrån) fortsätter han att bryta ny mark
inom den spännande och nydanande traditionella folkrocken.
Williams har något alldeles eget och "Pretenders" är ett album som växer för varje närkontakt.
Visst går det att göra kopplingar till exempelvis Leonard Cohen, Neil Young och Chris Isaak.
Men det utan att det skulle handla om plagiat på något sätt.
/Björn 


Tre coola gubbs

 
Tre ärrade gubbs med en cool uppställning och stor musikaliskt färdighet.
Det är Mojo Monkeys, Billy Watts, gitarr & sång, Taras Prodaniuk, bas & sång, David Raven, trummor
och leadsång.
På sitt tredje album "Swerve On" (Medikull Records/Hemifrån) mixar man ihop New Orleans
grooves, Bakersfield honky tonk och Texas swing på ett så charmigt och dynamiskt sätt att man bara
måste kapitulera.
Under de senaste två decenierna har de kompat artister som Bruce Springsteen, Norah Jones, Eric
Burdon, Merle Haggard, Teresa James, Kris Kristofferson, Shelby Lynne, Mike Ness, Bonnie Raitt, Richard Thompson, John Trudell, Dwight Yoakam och Lucinda Williams.
Dussinet egna läckra låtar, plus en cover på Allen Toussaint's klassiker "Ride Your Pony", som passar
allra bäst på små scener med närkontakt.
/Björn 
 

 

Naturnära D.D.W


En ny fullängdare med kanadensiska neo-folk rock, country, indiepop och americana kanadensarna
Deep Dark Woods är alltid något att se fram emot.
Det har de visat på sina fem tidigare album och det gör man på nytt på nio spår jord och hudnära 
"Yarrow" (Six Shooter Records/Border).
Varsamma naturnära låtar som "Deep Floodin Waters", "Up On The Mountaintop", "The Birds Will
Stop Their Singing"och "Fallen Leaves" ger mig samma känsla som att sitta i en stilla svampskog 
en tidig och vacker höstmorgon med en kåsa fylld med rykande Arvid Nordquist.
Peace of mind!
/Björn
 
 
 
 

Underbara Barr Brothers

 
The Barr Brothers, de amerikanska bröderna Andrew, trummor, sång, percussion, keys och
Brad, sång, gitarr, bildade gruppen i Montreal, Quebec, 2006.
Som tredje fasta medlem i bandet handplockade man kanadensiskan Sarah Pagé ( harpa, sång,
percussion.
Den självbetitlade debuten kom 2011 och följdes upp av "Sleeping Operator" 2014. Fem överblivna
låtar från "S.O" släpptes i EP-format på "Alta Falls" 2015.
I musikpressen har de rättvist jämförts med storheter som The Band, Traffic och White Stripes.
Men deras deras mix av folk-pop-rock-americana och annat erbjuder så mycket mer i ett starkt personligt 
och kalejdoskopiskt sound.
 
Brad har skrivit samtliga 11 låtar på färska "Quenns Of The Breakers" ( Secret City Records/Border). 
De två första albumen har både blivit nominerade för Juno Awards, 2013 & 2015, i kategorin "Adult
Alternative Album of the Year".

Med tanke på de dryga 50 underbara minuterna som utgör "Q.O.T.B." så vore det oerhört märkligt
om inte blir nomineringar både här och där för ett av årets mest spännande och ståtliga fullängdare.
Given på min årsbästalista.
/Björn
 

RSS 2.0