Oemotståndligt poparv

 
Alabama kvartetten Belle Adair och deras andra fullängdare "Tuscumbia" (Single Lock/Border)
är en mindre drog för alla oss Beatlesbarn som fortsättningsvis snöade in på och omedelbart lärde
oss älska The Byrds, Big Star, Teenage Fanclub, australiesiska The Stems, R.E.M. , Wilco, DM3 och
alla andra band med ett extra stor hjärta och en solklar passion för oemotståndliga harmonier, klassisk
stämmsång och ringande varma gitarrer.
 
Sångaren & gitarristen Matt Green skrev större delen av låtarna på ´Tuscumbia när han bodde i staden
med samma namn och tillsammans med Adam Morrow, gitarr & sång, Reed Watson, trummor och
Hayden Crawford, bas, kryddar de stundtals sitt klassika popsound med nypor av California country
och vintage Britpop.
/Björn 
 

Måstekoll på Matthew

 
Matthew O’Neill’s andra album ”Trophic Cascade” (Underwater Panther Coalition/Hemifrån)
är ett fynd för den som gillar variation.
Det blir knappast sämre av att den mycket natur och jordnära amerikanen O'Neill dessutom är en
utmärkt sångare och låtskrivare med ett gäng lysande musiker i ryggen
På plattans 14 spår mixar han varierade musikaliska recept som americana, psychedelia, soul, folk,
rock’n’roll, pop, world och country och är lika övertygande hela vägen.
 
Uppropet till mänskligheten att det är dags att agera i americana crunchiga "Bridge Builder", elegant
Nick Cave besläktade "Poisoning The Well", sammetsmjuka popsmekning "Gates", soulinsmorda
"Louisiana", psychedelia dopade dubbeln "Alzheimer's Blues" & "Tunkashila", funkpumpade "There
You Go Again" och 
countrypassgångaren "Breakstride" är en grann bukett över Matthew's breda
och personliga musikaliska känsla.
Måstekoll tycker jag.
/Björn
 
 

 

 
 

Svart bankar hjärtat

 
Album nummer åtta från B.R.M.C. "Wrong Creatures" (PIAS/Border) och uppföljaren till 2013
års "Specter At The Feas" skapade en del ångest för järntrion Peter Hayes, guitar, sång, munspel, 
Leah Shapiro, trummor och gitarristen &  basisten Robert Levon Been.
– Den har tagit så lång tid att få klar att jag har gått från att hata till att verkligen uppskatta helheten,
ha Hayes kommenterat.
 
Ett dussin alster där bandets ambition att vägra fastna i en genre, utan ständigt utveckla sitt sound
och nästan aldrig upprepa sig själva har fungerat ännu en gång.
Ljudbilden av egen grandios bluesfärgad garage rock'n'roll, hypnotisk mumble  psychedelia och en
form av svarta Americana rötter i moll.
Låter både bekant och annorlunda och jag sitter andäktigt kvar genom albumets alla 60 minuter.
/Björn
 
 
 
 

  

Hayward fortsätter bryta ny mark

 
Uppväxten i Wisconsin under 80 och 90-talet övertygade Hayward Williams att ge sig iväg och leta
efter något annat utanför detstatsgränsen.
Han struntade i att satsa på en högre utbildning började spela i band istället och lärde sig mycket 
om vad man bör och inte borde ha gjort som musiker på den amerikanska musikscenen.
Skolningen och skinnet på näsan kom under många års livespelningar på pubar och till slut öppnades möjligheterna med större Europa turnerande, gig på stora festivaler i USA och några svängar till Australien.

Med sitt sjätte album "Pretenders" (Why River Records/Hemifrån) fortsätter han att bryta ny mark
inom den spännande och nydanande traditionella folkrocken.
Williams har något alldeles eget och "Pretenders" är ett album som växer för varje närkontakt.
Visst går det att göra kopplingar till exempelvis Leonard Cohen, Neil Young och Chris Isaak.
Men det utan att det skulle handla om plagiat på något sätt.
/Björn 


Tre coola gubbs

 
Tre ärrade gubbs med en cool uppställning och stor musikaliskt färdighet.
Det är Mojo Monkeys, Billy Watts, gitarr & sång, Taras Prodaniuk, bas & sång, David Raven, trummor
och leadsång.
På sitt tredje album "Swerve On" (Medikull Records/Hemifrån) mixar man ihop New Orleans
grooves, Bakersfield honky tonk och Texas swing på ett så charmigt och dynamiskt sätt att man bara
måste kapitulera.
Under de senaste två decenierna har de kompat artister som Bruce Springsteen, Norah Jones, Eric
Burdon, Merle Haggard, Teresa James, Kris Kristofferson, Shelby Lynne, Mike Ness, Bonnie Raitt, Richard Thompson, John Trudell, Dwight Yoakam och Lucinda Williams.
Dussinet egna läckra låtar, plus en cover på Allen Toussaint's klassiker "Ride Your Pony", som passar
allra bäst på små scener med närkontakt.
/Björn 
 

 

Naturnära D.D.W


En ny fullängdare med kanadensiska neo-folk rock, country, indiepop och americana kanadensarna
Deep Dark Woods är alltid något att se fram emot.
Det har de visat på sina fem tidigare album och det gör man på nytt på nio spår jord och hudnära 
"Yarrow" (Six Shooter Records/Border).
Varsamma naturnära låtar som "Deep Floodin Waters", "Up On The Mountaintop", "The Birds Will
Stop Their Singing"och "Fallen Leaves" ger mig samma känsla som att sitta i en stilla svampskog 
en tidig och vacker höstmorgon med en kåsa fylld med rykande Arvid Nordquist.
Peace of mind!
/Björn
 
 
 
 

Underbara Barr Brothers

 
The Barr Brothers, de amerikanska bröderna Andrew, trummor, sång, percussion, keys och
Brad, sång, gitarr, bildade gruppen i Montreal, Quebec, 2006.
Som tredje fasta medlem i bandet handplockade man kanadensiskan Sarah Pagé ( harpa, sång,
percussion.
Den självbetitlade debuten kom 2011 och följdes upp av "Sleeping Operator" 2014. Fem överblivna
låtar från "S.O" släpptes i EP-format på "Alta Falls" 2015.
I musikpressen har de rättvist jämförts med storheter som The Band, Traffic och White Stripes.
Men deras deras mix av folk-pop-rock-americana och annat erbjuder så mycket mer i ett starkt personligt 
och kalejdoskopiskt sound.
 
Brad har skrivit samtliga 11 låtar på färska "Quenns Of The Breakers" ( Secret City Records/Border). 
De två första albumen har både blivit nominerade för Juno Awards, 2013 & 2015, i kategorin "Adult
Alternative Album of the Year".

Med tanke på de dryga 50 underbara minuterna som utgör "Q.O.T.B." så vore det oerhört märkligt
om inte blir nomineringar både här och där för ett av årets mest spännande och ståtliga fullängdare.
Given på min årsbästalista.
/Björn
 

Älska 6:e oktober

Älska 6:e oktober!
Nya album med JD McPherson & Whitney Rose förgyller dagen.
 
 
 
McPherson's "Undivided Heart & Soul" ( New West/Border) är ännu en pärla från skivbolaget
som 99 gånger av 100 aldrig har fel när de lossar nya verk.
Oklahoma-sonene tredje fullängdare är en helt övertygande uppvisning i hur man på läckraste sätt
korsar 60-tals soul, rock´n`roll, R&B och pop och sen landar det i nutid med en genomgående känsla
att det nästan aldrig gjorts förut.
Talang, klass, känsla och passion rakt igenom.
Det med ett smått genialiskt band i ryggen och gästande musikervänner som Aaron Lee Tasjan, Butch
Walker, Parker Milsap, Lucius-sångerskorna Jess Wolfe & Holly Laessig och Nicole Atkins.
Inspelad i historiska RCA Studio B med Lucius-trummisen Dan Molad i producentstolen.
 
 
 
 
 
Kanadensiska Rose har rättvist nämnts i samma andetag som Lydia Loveless, Lindi Ortega, Holly
Williams, Nikki Lane och Lera Lynn ur den nya generation av kvinnliga countryartister.
Men likt dessa, inte minst Lydia Loveless, så tar Whitney med jämna mellanrum gärna stickspår
till andra stilarter som pop, americana, soul och rock när hon skriver sina låtar.
Något som är hur uppenbart som helst på andra albumet "Rule 62" (Six Shooter/Border).
 
Twangig country som i "I Don't Want Half I Just Want Out", blandas med soul, "Cant Stop
Shakin", americanavärme, "Tied To The Wheel", och avslappnat rocksväng, "Time To Cry".
"Rule 62" är en strålande bred uppföljare till 2015 års "Heartbreaker Of The Year"och ytterligare ett
stort kvalitetssteg framåt i utveckling för en mycket talangfull artist, låtskrivare och sångerska
/Björn 

 

 

Lär känna Frank & Pi

 
 
"Rafferty Train" är ett av 10 spår på "Bass, Drums, Guitars and Organs" (Rave On Productions/
Hemifrån)

Tillika andra fullängdsreleasen från Frank Migliorelli & The Dirt Nappers. 
Låtiteln skvallrar mycket riktigt om en hyllning till brittiska musikern, kompositör och sångaren Gerry Rafferty.
Migliorelli har många strängar på sin lyra.
Förutom att han är utmärkt låtskrivare med en uppenbart fin känsla för tidlös popmusik så är han 
också, bland mycket annat, verksam som professor på New York University.
Att han är musikaliskt skolad med 45-varvs singlar, AM-radion och har rötterna djupt i det bästa från
amerikansk folk, pop, rock och soul går som en röd tråd genom albumets dryga 35 minuter. 
 
 
 
Rutinerade Los Angeles baserade  singer/ songwritern Pi Jacobs är sedan ett par veckor bakåt i 
tiden aktuell med sin nya fullägdare "A Little Blue" (Travianna Records/Hemifrån).
Själv kallar hon sitt musikaliska uttryck för "americana bluesy rock thing".
Ett uttryck något som under unga år växter fram ur kärleken till hennes mamma's stora samling av
rock och soul, och gjorde att hon själv som tonåring plockade upp gitarren och började skriva egna låtar.
I december kommer Pi till Sverige för tre spelningar.
8:e på Kontoret, Uddevalla, 9:e Café NäRa, Borås och 10:e Holy Moly, Göteborg.
Absolut något att lägga på minnet för den som befinner sig i närheten de aktuella dagarna.
/Björn
 
 
 
 
 

Två som inte gör som väntat

 
Rebecka Törnqvist tar långt ifrån raka spåret mot medel-Svenssons musikaliska inre på albumet
"Home Secretary" (Moule Record/Border).
En ljudbild som gör att hon garanterat struntar blankt i att inte platsa på skvalradions spellistor
känns som ett starkt ställningstagande.
"H.S" har 11 spår som ställer krav för att man ska hitta rätt och gilla själen.
Tillsammans med 
gitarristen och producenten Johan Lindström har Rebecka gjort en platta som både
skaver och smeker på en och samma gång.
Törnqvist själv har sagt att det är berättelser om tid och rörelse.
Men man behöver inte förstå.
Bara öppna sina sinnen och känna att det är en form av skruvad melodiöst grann ambient som med
jämna mellanrum bara omfamnar en totalt.

 
Det har varit en lång och framgångsrik resa för Mike Scott, 58-åringen från Edinburgh, och den
odiskutabla frontfigureni The Waterboys som är inne på sitt 34 år som musiker.
Men 23 låtar starka dubbelalbumet "Out Of All This Blue" (BMG/WMS) genomsyras inte av de vanligtvis dominerande irländska influenserna.
För på sitt 14 album har Scott blandat upp med tidlös R&B, soul och funk, blandat med trumloopar
och kryddat sitt starka ursprung med nypor av modern hiphop.
Men det fungerar alldeles förträffligt med ett strålande dynamiskt följsamt band och en Scott som
sjunger lika kraftfullt som någonsin tidigare.
Den 11:e november spelar The Waterboys på Münchenbryggeriet i Stockholm.
Kan bli hur bra som helst.
/Björn

 
 

SUSTO tar sikte på Europa

 
I början av 2017 släppte amerikanska kvintetten SUSTO sitt andra album "& I'm Fine Today
(Rocksnob/
Rootsy Music) på hemmaplan.
Plattan fick recensenterna att ställa sig upp och applådera och fotfolket att falla in i hyllningskören.
Sedan dess har allt runt omkring bandet bara snurrat snabbare och snabbare med stenhårt turnerande
och framträdanden i stora och betydelsefulla TV-shower:
Nu tar gitarristen, sångaren och låtskrivaren Justin Osborne och vänner sikte på Europa.
Blir det samma genomslag här för deras saftiga lager på lager mix av rock, pop och country?
/Björn 
 

Lesley värmer musikhjärtat

Amerikanska singer/songwritern Lesley Kernochan har inga problem med stilarterna och på sina 
tre tidigare album har hon blandat swing, pop och jazz.
Fjärde fullängdaren "A Calm Sun" (Maple Syrup Music/Hemifrån) är full av granna americana,
country & folk genomsyrade kompositioner från Lesley's penna.

Inspelad i Los Angeles i The Village och East West Studios har hon tillsammans med excellenta musiker
som Dean Parks, Aaron Sterling, Jeff Babko, Dan Lutz, Christopher Bruce, Scott Jacoby, Emily Lazar
och John Schimpf format en platta med 14 spår som värmer musikhjärtat.
popmatters.com hissas Lesley som något mitt emellan Kacey Musgrave och Norah Jones
/Björn 

 

 

Lopez - ett fynd för bluesfantasterna

På sitt tredje album "Slowdown" (MarEmil Records/Hemifrån) har amerikanska bluesgitarristen
Alex Lopez tillsammans med sitt aband The Xpress skapat  ljudvågor som gungat över till andra
sidan Atlanten också.
Tidiga unga influenser som Eric Clapton, Jimmy Page och Jimi Hendrix ledde senare i det vuxna livet
återkoppling till bluesrötterna och fördjupande studier avlegender som BB King, Albert Collins och
Buddy Guy.
"Slowdown" är en fin provkarta på Lopez skills som bluesgitarrist, sångare och låtskrivarkonst som
borde vara klart intressant för sanna bluesfans runt hela vårt klot.
/Björn

 
 

Word

 
Michael Ward with Dogs and Fishes "Mendacity" (Hemifrån)
A humble stab in the direction of Donald Trump.
/Björn


Lilly Hiatt tar ännu ett steg

 
"Trinity Lane" (New West/Border) är Lilly Hiatt's tredje fullängdare.
Ett album där dottern till maestron John Hiatt tar ytterligare en kvalitativt steg som singer/songwriter
med en förträfflig och tidlös fingertoppskänsla för rötterna i rock & popmusiken.
Många gånger mycket nära sin pappas snille, men även med en egen stark musikalisk integritet och
ett personligt uttryck
"T.L." är till stora delar en uppgörelse med sig själv och funderingar över hur livet varit fram tills nu
och hur fortsättningen kan komma att se ut.
/Björn


Två gånger nutidsretro

 
 
Amerikanska trion The Yawpers visar både bredd och stor variation  tempomässigt på sitt andra
album "Boy In A Well" (Bloodshot/Border).
En vass blandning av rockabilly, garagerock, punk och en gnutta blues till ett sound som får en 
att osökt tänka på en fusion av Cramps och The Replacements.
Fullt naturligt då att ”The Mats”, som Replacements kallades ganska ofta, gitarrist Tommy Stinton 
hjälpt till med både produktionen och gitarrliret på plattan.
 
 
 
 
 
De båda brödraparen i The Sherlocks är ett hett namn på den brittiska indiepopscenen med sitt
traditionellt klassiska och melodiskt drivna gitarrsound.
Influerade av The Jam, Clash och Artic Monkeys har man polerat upp ljudbilden a´la 2017 på debuten
"Live For The Moment" (PIAS/Border).
När det är som bäst, som i "Will You Be There" och "Was It Really Worth It", är det tidlös
gitarrpop som lockar.
Men som helhet med ett dussin låtar med liknande ljudbild blir det för många upprepningar.
/Björn


 

Rawlings och vänner är på riktigt

 

Varma och levande sångröster som inte är körda genom något äckligt filter, riktiga instrument och
en fantastisk flock låtar.
Faktum att huvudrollsinnehavaren  David Rawlings har musikaliskt och röstmässigt sällskap av Gillian
Welch, Willie Watson, Paul Kowert, Brittany Haas, Ketch Secor samt Taylor och Griffin Goldsmith gör
knappast helheten sämre.
Snarare innebär det att ren och skär jordnära magi totalt genomsyrar Rawlings färska fullängdare 
"Poor David´s Almanack" (Acony/Border).

Grandiost fångad på analog tape av studiorävarna Ken Scott och Matt Andrews, som måste ha varit
lyriska över uppdraget under den där helgen i Woodland Sound Studios, Nashville,
Tio låtar över 38 minuter som inkluderar alla nödvändiga pusselbitar för att sätta ihop det perfekta albumet
med en grandios blandning av nutida Americana kryddade med tydliga slingor av folk och country.
/Björn

 

 

 


Spännande indierock med stark melodiös profil

 
Spännande och skönt påträngande melodiös indierock från amerikanska Pennsylvania fyran
The Districts på tredje fullängdare "Popular Manipulations" (Fat Possum/Border).
Trion Rob Grote, gitarr & sång, Connor Jacobus, bas, och Braden Lawrence, trummor har känt
varandra i många år och bestämde sig att starta ett band när de gick på high school i hemstaden Lititz.
 
Efter att ha turnerat med föregångaren "A Flourish And A Spoil" från 2015 så började Grote fundera
i lite andra banor och med annorlunda ideér i sitt låtskrivandet och gruppens sätt att forma demos.
"Vi ville förändra en del saker musikaliskt, men samtidigt behålla grunden och inte göra allt för stora
förändringar i vårt sound, berättar Rob Grote.
 
Det slutade med 50 sångidéer och att man tillsammans med nya gitarristen Pat Cassidy klev in i en
studio i LA med veteranproducenten John Congleton.
Fyra av de 11 låtarna på albumet blev resultatet av den vistelsen och resten styrde bandet själva upp.

“Något som vi lärde oss av att jobba med Congleton var att arrangera låtar, fortsätter Grobe.
Det hörs verkligen på albumet som genomgående har ett fylligt muskulärt och vackert melodiös
sound som drivs av offensiva gitarrmattor, tunga trummor och Grote's högflygande sång. 
/Björn

 

 

Spännande indierock med stark melodiös profil

 
Spännande och skönt påträngande melodiös indierock från amerikanska Pennsylvania fyran
The Districts på tredje fullängdare "Popular Manipulations" (Fat Possum/Border).
Trion Rob Grote, gitarr & sång, Connor Jacobus, bas, och Braden Lawrence, trummor har känt
varandra i många år och bestämde sig att starta ett band när de gick på high school i hemstaden Lititz.
 
Efter att ha turnerat med föregångaren "A Flourish And A Spoil" från 2015 så började Grote fundera
i lite andra banor och med annorlunda ideér i sitt låtskrivandet och gruppens sätt att forma demos.
"Vi ville förändra en del saker musikaliskt, men samtidigt behålla grunden och inte göra allt för stora
förändringar i vårt sound, berättar Rob Grote.
 
Det slutade med 50 sångidéer och att man tillsammans med nya gitarristen Pat Cassidy klev in i en
studio i LA med veteranproducenten John Congleton.
Fyra av de 11 låtarna på albumet blev resultatet av den vistelsen och resten styrde bandet själva upp.

“Något som vi lärde oss av att jobba med Congleton var att arrangera låtar, fortsätter Grobe.
Det hörs verkligen på albumet som genomgående har ett fylligt muskulärt och vackert melodiös
sound som drivs av offensiva gitarrmattor, tunga trummor och Grote's högflygande sång. 
/Björn

 

Brue - americanans underbarn?

 
15-åriga amerikanen Sammy Brue har skrivit låtar sedan han var tio och 14-år gammal satte han sitt
namn på ett skivkontrakt med alltid lika elegant fingertoppskänsliga skivbolaget New West Records.
 
Nästan steg i den här minst sagt intressanta singer/songwriter, folkrock, altcountry, americana karriären
är debutalbumet "I Am Nice" (New West/Border).
Producerat av Ben Tanner (Alabama Shakes) och John Paul White (ex. Civil Wars) och med ett dussin
strålande låtar från Sammy´s egen penna har resulterat i idel lovord.
Rolling Stone beskriver plattan som en "kollektion med förödande vackra låtar" och utser på stående
fot Sammy Brue till "americanans underbarn"
 
Steget från att lirat  på gatorna redan som tioåring till att bli inbjuden att spela med likasinnade som
Justin Townes Earle, Lucinda Williams, John Moreland och John Paul White samt att debutera med
ett personligt och superstarkt album som "I.A.N" skvallrar om en oerhört intressant fortsättning
på karriären.
/Björn
 
 
 

RSS 2.0