Lane, Gallo & Jardier

 
Öppningsspåret, "700 000 Rednecks", på uppföljaren till 2014 års Dan Auerbach (Black Keys)
producerade "All Or Nothin'", är ett mitt-i-prick-bevis på att Nikki Lane ytterligare vässat snygggt
på sitt klockrena crossovertänk.
37 minuter långa  "Highway Queen" (New West/Border) är en urstark historia med texter
oftast naket förankrade i hennes egna stundtals trassliga kärlekrelationer. 
Man faller pladask direkt.
 
 
 
Han säger själv att han nästan aldrig haft en aning om vad han håller på med.
Själv är jag helt på det klara redan nu att  Ron Gallo gjort det perfekta postpunk-noiserock-powerpop
albumet under 2017 med "Heavy Meta" (New West/Border).

 
 
 
 
"Jardier" (Comrad Film/Hemifrån) är det självbetitlade debutalbum från femmannabandet som 
startades av frontmannen och låtskrivaren Alex.
Känslofullt är ledordet för de 10 låtarna på en blandning av pop, rock, folk och blues som möts i ett
stort varmt sound med extra toppning av en excellent kraftfull sångare långt fram i ljudbilden. 
Faller "Core" dig i smaken så finns det mycket mer att hämta här.
/Björn
 
   
  

Håll ut!

 
Håll ut! På fredag finns den tillgänglig.
INVSN fjärde fullängdare "Beautiful Stories" (Woah Dad/Border).
/Björn

Replacement ränderna går aldrig ur

 
Sorgligt nog blev det ingenting av återföreningen av The Replacements.
Paul Westerberg  tyckte inte att de andra i bandet hade rätt inställning och bestämde sig för att
skrota planerna på en omstart efter den 33 gig långa och hyllade återföreningsturnén under 2015.
Men Replacemnets originalbasist Tommy Stinson hade samlat på sin en hög med egna låtar och
bestämde sig snabbt för omstart av egna bandet Bash & Pop, som han bildade omedelbart efter
Replacements första splittringen 1991.

Han plockade med sig musikervänner som Luther Dickinson, Frank Ferrer, Cat Popper;
Steve Selvidge och Joe "The Kid" Sirois in i sin egen studio och tillsammans spelade de under totalt
18 månader in en hel flock nya låtar.
Skivbolaget Fat Possum Records signade bandet omgående och för två veckor sedan släpptes
"Anything Could Happen" (Fat Possum/Border).
Likheten med "Friday Night Is Killing Me" från 1993 är slående och ett säkert bevis på att rätt 
rock'n'roll inställning alltid är tidlös.
Och precis som hos chefen Paul Westerberg så går de grandiosa Replacement-ränderna aldrig ur
för Stinson heller.
/Björn
 

Melodisk smartness och push

 
Amerikanska Cloud Nothings är tillbaka med fullängdaren "Life Without Sound" (Wichita/Border),
uppföljaren till 2014 års hissade "Here And Nowhere Else".
"L.W.S." är fjärde albumet sedan sångaren, gitarristen och låtskrivaren Dylan Baldi började skriva och
släppa låtar under sitt eget alias Cloud Nothings för åtta år sedan.
Under mer än ett år knåpade Baldi på låtar och matat bandkompisarna, trummisen Jayson Gerycz
och basisten TJ Duke, med material innan de plockade med sig producenten John Goodmanson
(Sleater Kinney, Death Cab For Cutie) in i omtalade Sonic Ranch studios i El Paso för att under tre
veckor i mars förra året spela in de nio låtarna på albumet.
 
Resultatet är enligt skivbolaget Baldi's mest "polerade" och övertygande material hitills, och ett
album som sätter fingret på hans ypperliga känsla för melodier.
Det bara att hålla med och C.N. har melodiskt bara tjänat på att dra lite i handbromsen. Med det 
inte sagt att man tappat i kraft.
Ett album som med sin melodiska smartness och push borde locka Foo Fighters fans.
/Björn
 
 

Våga lär känna Duke

 
Duke Garwood har släppt sex album i eget namn sedan 2006.
Som musiker har han en karriär som sträcker sig tillbaks till tidigt 90-tal när han under namnet Duke
James spelade gitarr på the Orbs "Perpetual Dawn" som finns på deras debutalbum "Adventures
Beyond The Ultraworld från 1991.
En doldis i de breda leden med sin experimentellt suggestiva ljudbild färgad av skruvad blues och
rock i Nick Cave och Mark Lanegans ljudspår.  
Inte så konstig egentligen då han musikaliska uttryck är oerhört långt ifrån den kommersiella 
likriktningen och utslätningen i radiovågorna.
 
Kanske kan han ta ett litet kliv ut ur den musikaliska anonymiteten under 2017 med nya albumet
"Garden Of Ashes" (Heavenly/Border)?
11 spår som kräver sin lyssnare men samtidigt ger massor tillbakq om man ger den lite tid.
Mark Lanegan och Duke Garwood har arbetat ihop en hel del genom åren och Lanegan är glasklar i sitt
omdömen om Duke.
"Utan tvekan en av mina favoritartister genom tiderna. Att arbeta med Duke har inneburit en av de absolut
bästa erfarenheterna i mitt liv när det handlat om att spela in musik."
/Björn
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kan inte låta bli att tänka på Kirsty MacColl

 
"I Hope You Don't Mind Me Writing" (CTRL02/Border).
Fjärde utgåvan från Lucy Spraggan som utan att tappa tråden växelvis är singer/songwriter, poetry
slam, pop, folk och hip hop. 
I grund och botten handlar det om en grann artist som älskar det "simpla" i omedelbara poplåtar
och kryddar med varma och jordnära texter. 
Kan inte låta bli att tänka på Kirsty MacColl när jag kryssar genom albumet.
Det har självklart att göra med den genuint charmiga brittiska tonen.
/Björn

 

Kurt Deemer's melankoli

 
Känner du dig nyfiken på ett kvintett mogna herrar som på ett mycket smakfullt sätt plockar ihop
en tidlöst grann elektrisk och melankoliskt färgad ljudbild på lika delar alt-country, powerpop, klassisk
rock och lite indie så kan Kurt Deemer Band absolut vara något.

Debuten från Baltimore femman "Gaslight (K.D.B./Hemifrån) är fylld med låtar färgade av bandledaren
Deemer's genuint tidlösa singer/songwriter hantverk.
/Björn 

 
 
 
 
 

Mitt emellan Lucinda Williams och Lydia Loveless

 
 
Miss Tess, Nashville, TN, har alltid haft klassisk country, honky tonk, southern rhythm'n'blues, New
Orleans jazz, swing, swamp pop och tidig rock ‘n’ roll i sina musikaliska blodbanor. 
Det är helt uppenbart även på senaste  albumet “Baby, We All Know” (Rights Records/Hemifrån).
11 stilfulla egna låtar där M.T. kompas hur läckert som helst av The Talbacks med gitarresset Thomas
Bryan Eaton som frontfigur. 
 "De här låtarna känns som min bästa kollektion av originalmusik hittills, säger Tess och refererar till
många olika karaktärer både i det riktiga livet och fantasin som inspirationskällor i låtskrivaprocessen.

Både albumet och de båda bifogade Folk Alley Sessions-klippen saluför en förträfflig livekvartett på
vilket hak som helst.
Mitt emellan Lucinda Williams och Lydia Loveless. 
/Björn
 
 

67, 68, 69, 40 år senare

Som att ta den musikaliska tidsmaskin tillbaka till de tre sista åren på 60-talet.
Klas Qvist, aka Citizen K, ska inte anklagas för stöld, men helt klart har han låtit inspirationen från
en kraftfull stilbildande era färgat och format de 23 låtarna på dubbelalbumet "Second Thoughts" (Paraply Records/Hemifrån).
 
Beatles dubbeln "White Album" från 1968 ska ha varit en självklar inspirationskälla för C.K. låtskrivande.
Men här finns också aha-upplevelser till ett flertal andra grupper och artister, tänker både Beach Boys
och The Byrds, från den på många sätt omvälvande och högkvalitativa tidseran.
Man behöver inte vara "barn av tiden" eller inbiten nostalgiker för att uppskatta Klas och hans excellenta
medmusikers stilrent graciösa och klassiska popfeeling.
Synd bara att det inte finns några Y.T. klipp för att liksom ytterligare sätta fingret på det grandiosa arvet.
Men du blir övertygad på Spotify och med nedanstående länk.
https://soundcloud.com/user-289324136/sets/second-thoughts
/Björn
 
 
 

Januari levererar glimrande trippel

 
35 år sedan Alejandro Escovedo bildade San Francisco punkarna The Nuns och agerade
förband till en av Sex Pistols sista spelningar.
Sedan följde altcountry pionjärerna Rank And File, Texas kultrockarna True Believers och
11 album i eget namn med en massa avstickare och samarbeten med många andra artister.
 
"Burn Something Beautiful" (Fantasy/Border) är således 65-åriga Escovedos 12 album i eget namn
och ett urstarkt bevis på att ålder bara är två siffror när det handlar om att leverera odiskutabel
och helt tidlös rock'n'roll som "folkpensionär".
Dessutom är det ett strålande samarbete med två andra sylvassa legender, Peter Buck (R.E.M.)
och Scott McCaughey (The Minus 5).
 
Förutom att de har producerat de 13 spåren så har de skrivit samtliga låtar tillsammans med Escovedo.
Andra som bidrar med musikalisk grace är gitarristen Kurt Bloch (Fastbacks), trumslagaren John Moen (Decembertist), saxofonisten Steve Berlin (Los Lobos) och vokalisterna Corin Tucker (Sleater-Kinney) och
Kelly Hogan (Neko Case).
 
 
"Stich Of The World" (Yep Roc Records/Border) är album nummer sex från den alltid lika älskvärda
Tift Merritt.
De 11 låtarna kom till på en gård i Texas, i hennes stuga i Kalifornien plus i New York på grund av
stora förändringar i hennes liv.
Hon mötte gamle vännen Sam Beam (Iron & Wine) på en flygplats och de bestämde sig för att samarbeta
på plattan som i vanlig ordning är excellent personlig country med starka drag av americana och pop 
och allt inspelat i Los Angeles när hon var gravid i sjätte månaden och därefter flyttade till sin hemstad
Raleigh, North Carolina.
Tift sitter nu på en grandios discografi som är inget annat en skatt för dig som inte hittat den ännu.
Med början i slutet av januari gör hon nio livspelningar i Europa, men tyvärr ingen i Sverige.
 
 
 
The Black Lillies.
Ett tidlöst klingande americana band som lätt som en plätt skapar en läcker och bred ljudbild på
lika delar bluegrass, jazz, rock, country, soul och blues.
Bildade i Knoxville, Tennessee 2009 av multiinstrumentalisten och låtskrivaren Cruz Contreras släppte
gruppen sitt femte album "Hard To Please" (Attack Monkey/Border) under fjolåret.
 
Ett på alla sätt varmt album som nu också är tillgängligt hos oss i samband med sextettens första
Skandinavienturné med 11 spelningar i Sverige.
Med soundet förankrat i americana har man aldrig några som helst problem att även framkalla känslan
av både Muscle Shoals och Grand Ole Opry.
/Björn
 


 
 

Längtar hårt efter fullvuxna C.O.L.

 
 
 
London baserade kvintetten Curse Of Lono släppte sin självbetitlade debut- EP "C.O.L." (Submarine
Cat Records/Hemifrån) den 14:e oktober 2016.
Där finns fyra låtar som knockade mig totalt.
Och inom kort följer man upp med en fullängdare som bara måste sätta country-indie-americana-folkrock
bandet ordentligt på kartan under 2017.
Gruppen bildades 2015 i London av singer-songwritern Felix Bechtolsheimer som kände att det 
efter fyra album var dags att lägga ner de fina brittiska rootspionjärerna Hey Negrita. 
 
En dag stötte Felix ihop med gamla vännen Oli Bayston som var helt insnöad på Krautrock och
Radiohead, vilket fick honom att få en nytändning och tänka i andra banor med sitt låtskrivande.
Under sommaren 2015 plussade duon på med ex. Hey Negrita trummisen Neil Findlay, gitarristen
Joe Hazell, 
basisten Charis Andersson och Dani Ruiz Hernandez på keyboard och Curse Of Lono
var komplett.
 
Samtidigt med releasen av EP'n  lossade man också en kortfilm regisserad av Alex Walker
och 
filmad av Bart Sienkiewicz där de fyra låtarna från EP'n är soundtracket och skådespelarna
Grant Masters och Marta Hermida spelar huvudrollerna.
En utsökt och högkvalitativ helhet som gör att man med spänning väntar in den fullvuxna debuten
som förhoppningsvis kommer att innehålla ess som "Just My Head" och "Trouble".
/Björn

 

 

 

 


Mer innerligt och varmt låtskrivande

 
 
Hat Check Girl ligger inte på latsidan.
"Two Sides Of Every Story" (Gallway Bay Music/Hemifrån) är album nummer sex från
rutinerade duon Annie Gallup och Peter Gallway som båda har imponerade, och i Gallway's
fall livslång,  solokarriärer vid sidan om detta granna duoprojektet.
Den här gången handlar det om tio låtar, skrivna parvis och samlade i fem kapitel med interlude
och epilog.
Peter and Annie spelar alla instrument och delar på sången, förutom trummorna som legenden
Jerry Marotta sköter.
En sorts hudnära och rogivande lo-fi folk-americana-bluescountry som bygger på innerligt låtskrivande
och varmt framförande är även fortsättningsvis Annie och Peter's hantverk.
I avsaknad av video från plattan så är ovanstående videoklipp hämtad från "at 2 in the morning"...
från 2015.
Men den röda tråden är densamma.
/Björn 
 
 

Fäster direkt

 
I går var det Farsta.
Då släppte punkkompisarna Hans Edström (Grisen Skriker, Raketerna) och Gurra Ljungstedt
(Ebba Grön, Imperiet) debutplattan "Efter Kalaset" (BMG).
Hans och Gurra har känt varandra sedan punken började jäsa i Rågsved på 70-talet och när de
träffades på en fest för några år sedan så började de snacka om att det var dags att börja lira
tillsammans igen.
 
Med Daniel Lagerlöf, el, akustisk gitarr & kör, Peter Svedin Helleday, bas, började Hans,
sång & gitarr och Gurra, trummor, repa och snart hade de en repertoar som höll för livespelningar.
På ett av gigen hängde Per Hägglund från Imperiet med.
Beväpnad med en kamera dokumenterade han Farsta och visade klippet för bolagsbossen Sanken som
högg på stående fot, signade bandet och producerade låtarna på EP'n "Kung Av Mörker".
För att göra albumet komplett tillfrågades en annan stor svensk musik och producent personlighet in,
Ulf "Rockis" Ivarsson.
Plussa på med att Stefan Glaumann, som jobbat med både Ebba Grön och Raketerna, har mixat
plattan och det är många fina trådar som tvinnas ihop.
Edströms står för ett stilfullt låtskrivandet på albumets tio låtar, Henrik Franzén har skrivit texten till
"Den Där Musiken".
Orden är starkt förankrade i verkligheten med nära berättelser om livets "ups and downs" och med
"Kung Av Mörker" och titelspåret har man dessutom gjort två av årets bästa svenska låtar
som fäster direkt.
/Björn 
 

Dayton's rootsklass

 
Jesse Dayton lirade sologitarr på  Waylon Jennings album "Right For The Time" och på Ray Price
"Prisoner Of Love".
Han har också spelat in med  Willie Nelson, Johnny Cash och sin personliga favorit Glen Campbell
strax efter att denne fick sin Alzheimer diagnos och dessutom backat Kris Kristofferson live.
Han även deklarerat att "The Clash & X räddade honom från att gå på Foghat konserter",
hanterat en av gitarrerna på Supersuckers albumess "Must’ve Been High", turnerat med både Mike
Ness från Social Distortion och punkikonen John Doe, X.
 
Därför är det inte det minsta konstigt att det låter som det gör på hans nionde studioalbum, 
"The Revealer" (Blue Elan Records/Hemifrån)
Ett saligt roots
kok av rock'n'roll, punk, alt och traditionell country, americana och en gnutta blues
med personliga texter som fokuserar på den egna bakgrunden och pappan och hans farbröders många
gånger tuffa verklighet.
Rootsklass!
/Björn
 

Ruth, Meyers, Tweeddale & Heidi

 
"Fossil Scale" (Navigator/Border) är andra albumet från den tvåspråkiga singer/songwritern och
harpisten Georgia Ruth från Aberystwyth, Wales. 
Debuten "Week Of Pines" från 2013 hyllades av ett gäng tunga musikskribenter som bland annat
refererade till klassisk namn som Sandy Denny, Van Morrison och Bert Jansch.
Vill man själv absolut hitta soundalikes till Ruth's granna hybrid av pop, electronica och folk i hennes
egen generation så ligger Feist, St Vincent och Bat for Lashes nära till.
 
 
 
 Honeyblood duon Cat Meyers och Stina Tweeddale har skruvat en aning på soundet och 
"Babes Never Die" (Fat Cat/Border) är mer punk och pop än på den lite mollstämda debuten.
Full attack som på ovanstående "Ready For Magic" blandas med basic popharmonier i "Love Is 
A Disease", "Hey Stellar", "Justine, Misery Queen" och "Cruel" och en klart behaglig new wave 
retrokänsla a´la The Go-Go's och The Bangles dominerar genom albumets 39 minuter.
 
 
"The Year I Was Born" finns på albumet "Here We Go 1,2,3" (Navigator Records/Border) som är
nummer fem i ordningen från den prisade 36 åriga irländska folksångerskan.
Heidi Talbot startade sin karriär som gatusångare i hemlandet innan hon hastigt hamnade
som frontperson i den irländskt-amerikanska musikal gruppen Cherish The Ladies.
"Here We Go..." är producerad av musikaliska partnern och äkta maken John McCusker och inspelad
i parets egenhändigt byggda studion nära huset tätt intill den skotska gränsen.
 
Det är en rogivande platta från början till slut med tio låtar som reflekterar över födsel, död och
åldrandet med växelvis folk, americana och klassisk pop som musikalisk grund.
Pogues inspirerade "Chelsea Piers", covern på Natalie Merchant's "Motherland", "The Year I Was Born",
"The Willow Tree" och "Time to Rest" är odiskutabla exempel på balsam för stressade själar.
/Björn
 
 

 

 
 
 
 
 
 

Porlande Sam

 
Sam Evian från New York hamnade i skivbolaget Saddle Creeks radar och det behövdes knappast
mycket pannskrynklig för att signa den här eleganten.
Evian säger själv att "Premium" (Saddlecreek/Border) är som en "analog dröm i en digital värld".
Den har också beskrivits som "a sunbaked cassette of Pet Sounds or All Things Must Pass, composed
with glowing guitar chords, aching pedal steel, Wurlitzers and iconic 20th-century synths."
Sant!
Benar man vidare i ljudbilden på de nio spåren så hör man klart och tydligt att Evian också måste
vara en addict av klassisk soul från 70-talet.
I mina öron spökar Shuggie Otis "Freedom Flight" från 1971. 
/Björn

 
 
 
 

Liz och Aaron

 
"Weightless" (Sugar Hill/Border) producerad av Brett Reyenolds (Band Of Horses) är album
nummer två från den amerikanska singer/songwritern Liz Longley.
Med skarpt fokus på utsökta poplåtar, men ändå med både tydliga stråk av rock´n´roll och roots 
närvarande i ljudbilden, är hennes låtar textmässigt starkt förankrade i den egna verkligheten.
“Songwriting is the cheapest form of therapy. It helps make sense of situations and emotions that
aren’t yet understood. “The songs I am drawn to singing every night are the ones that carry the most
truth, the ones that I relate to no matter where I am in my life, säger Liz Longley.
Det hörs!
 
 
Ännu mer guld från det här praktiskt taget alltid lika pricksäkra skivbolaget.
Aaron Lee Tasjan är likt musikaliskt snarlika labelkompisen Daniel Romano ett av många ess i 
New West leken.
Tasjan's vilt skiftande bakgrund i en sen inkarnation av New York Dolls, arenarock bandet Semi Precious
Weapons,, Neil Young signade altcountry akten Everest, brittiska rootsrockarna Alberta Cross och
underbara southernrock legenderna Drivin’ N’ Cryin' gör det i stort sett omöjligt att sortera in honom
i ett speciellt fack.
Själv har den östra Nashville baserade Tasjan alltid sett sig själv som en låtskrivare först och främst.
Något som framstår tämligen glasklart på nya albumet "Silver Tears" (New West/Border) som är
hans första soloalbum på ett etablerat skivbolag och efterföljaren till egenhändigt släppta "In The Blazes"
från ifjol.
Det är aldrig fel och Tasjan har solklar grace som gör att man lätt kan dra jämförelser med aktade namn
som Harry Nilsson, Robbie Robertson, Tom Petty, Guy Clark, Arlo Guthrie, Todd Snider och Randy Newman
när det gäller låtsnickrandet och leveransen. 
"S.T." är en rakt igenom en feelgoodresa med countryrock, americana, tidlös singer/songwriterpop,
folkrock ocn gnutta blues i förarsätet.
/Björn 
 

Kanadensiska mördarballader


Kanadensiska singer/songwritern Lynne Hanson bjussar på  läckert inbjudande rootsfolk vibbar,
ibland med skönt ruffiga och oputsade musikaliska ramar.
I hemlandet har hon nominerats för bland annat Canadian Folk Music Award och förutom flitigt
turnerade i hemlandet även hunnit med livespelningar i USA och Europa samt delat scen med
höjdare som Gretchen Peters, Steve Forbert och gitarrmaestron Albert Lee.
 
På sjuspåraren "7 Deadly Spins" (L.H./Hemifrån) pangar Hanson ut vässad och snygg altcountryrock
med mördarballad tema och ytterst följsamma kompbandet The Good Intensions i ryggen.
"River Of Sand" i videoklippet ovan är titelspåret från fullängdaren som släpptes 2014, men samtidigt
också som ett facit på soundet som dominerar och så elegant formar "7.D.S."
/Björn
 
 

 


Giulia sticker ut

 
Vaggan stod i Italien men musikaliskt har Giulia (Julia) Millanta putsat på sin musikaliska
ådra i Austin, Texas, som hon numera också kallar sitt hem.
"Moonbeam Parade" (Ugly Cat/Hemifrån) är hennes femte fullängdare som berättar om 
en artist som gärna experimenterar och tar ut svängar med stor personlighet, inte
minst på tolkningen av Bowie's "Rock'n'Roll Suicide"
 
Men även de övriga 12 låtarna som hon mestadels skrivit själv, men också samarbetat med
andra, ramas in av en spännande ljudbild med texter som färgas av hela paletten av
livets ups and downs.
 
Musikaliskt är det singer/songwriter, americana och en form av laidback southernrock som 
bara växer tillsammans med ett gäng ruggigt fina musiker som Charlie Sexton (Bob Dylan),
Howe Gelb (Giant Sand), Glenn Fukunaga (Dixie Chicks), Gabriel Rhodes (Willie Nelson),
Dony Wynn (Robert Palmer), David Pulkingham (Patty Griffin) och fina countryvännerna 
Kimmie Rhodes och Michael Fracasso.
/Björn

 


Mer New West godis

 
Mer godis från New West.
Shovels & Rope har skinn på näsan.
"Little Seeds" (New West/Border) är album nummer fem från Charleston, South Carolina, duon 
och äkta paret Cary Ann Hearst och Michael Trent som utan problem och med klar finess mixar 
folk, rock'n'roll, countryrock, indie och punk i en lockande ljudbild.
Som man kan konstatera på dessa båda smakprov och de övriga tio låtarna på "L.S" så går
Cary Ann och Michael aldrig bort sig oavsett om man väljer att para ihopden granna  stämsången 
med skenande elektriska gitarrer eller varm mandolin.
Tasty!
/Björn
 
 
 

RSS 2.0