Judith behärskar konsten

 
Amerikanska singer/songwritern Judith Owen behärskar sannerligen den många gånger svåra
konsten att tolka andras kompositioner med personlighet, klass, stil.
 
Kolla upp hennes senaste album "redisCOVERed" (Do Music/Twanky Records/Hemifrån) där hon
elegant friserar om klassiker som Joni Mitchell's "Ladies Man", Deep Purple´s "Smoke On The Water",
Lennon-McCartney´s "Blackbird", Chris Cornell´s "Black Hole Sun", Donna Summer's "Hot Stuff"
och ytterligare sju låtar.
/Björn





Americana & Ghotic altrock i perfekt harmoni

Rosade London-femman Curse Of Lono har nyligen lossat sitt andra album "As I Fell" (Submarine
Cat Records/Hemifrån).

Första singeln från albumet är "Valentine", ett stycke som med tydlighet sätter fingret på deras vemodiga och
coolt melodiösa sound som absolut kan höras som ett elegant och stilfullt lån från klassiker som Doors,
Velvet Underground och modernare höjdare typ Wilco och War On Drugs.

– "Valentine" handlar om den där mördande svartsjukan som skruvar upp dig till en nivå där du till sist
inte känner igen dig alls, säger gruppens frontman, gitarrist och sångare, Felix Bechtolsheimer.
Här finns också låtskrivare Bechtolsheimer's "And It Shows" som är en den första låt han skrev efter att blivit
fri från ett tungt heroin och metadon missbruk.   

Sedan bildandet av gruppen i London 2015 så har Bechtolsheimer haft sällskap av Joe Hazell, leadguitar & sång, Dani Ruiz Hernandez, keyboards & sång, Charis Anderson, bas & sång och Neil Findlay, trummor.
Sugen och nyfiken på en ytterst elegant mix av harmonistark americana korsad med pulserande gothic alt
rock så är C.O.L. ett helt perfekt val.
/Björn

 


Dags för Van Cleef

 
Den här har jag gått och sugit på den här pärlan sedan i början av sommaren.
Nu känns det som att det är dags att puffa för italienaren Andrea Van Cleef och albumet "Tropic
Of Nowhere" (Rivertale Productions/Hemifrån)
2002 släppte Van Cleef och bandet The Bogartz sitt debutalbum "Honeymoons In The Desert".
Releasen följdes av strålande recensioner och gruppen blev högvilt för några stora skivbolag.
Men där hamnade bandet i en rävsax där jättarna ville polera och tillrättalägga Bogartz sound och efter
tre års 
frustration så bestämde Van Cleef och kompani att lägga ner verksamheten.
 
Efter ett antal EP, singelsläpp och ett flitigt turnerande under det egna namnet  så bestämmer sig
Andrea 2010 att börja turnera på egen hand.
Samtidigt växte känslan av behovet att börja skriva nya låtar med rötterna i singer/songwriter genren
och på fullängdaren "Sundog" från 2013 är soundet akustiskt baserat med Van Cleef's baritone
smakfullt balanserad långt fram i ljudbilden.
Fortsättning på det upplägget finns naturligtvis även på "T.O.N."
/Björn
 
 
 

Huff - en fortsatt orättvis doldis


Nashville baserade singer-songwritern Mark Huff släppte sitt första soloalbum "Happy Judgment"
redan 1989.
Under 90-talet kom ett antal uppföljare som prisades med diverse utmärkelser
och gjorde honpm till ett aktat och respekterat namn bland andra betydligt mer kända och
"stora" artister.
Men det stora välförtjänta genombrottet har låtit vänta på sig och att man kan efter snart 30 år 
sedan debuten fortfarande betrakta honom som en oförskämt orättvis doldis.
 
Inte minst med tanke på den högklassiga musikaliska tråden som genomsyrar de 11 spåren på
"Stars For Eyes" (Exodus Empire/Hemifrån) som släpptes i USA i mars och nu finns tillgänglig på
våra bredggrader genom Peter Holmstedt som driver independentbolaget Hemifrån.
Gör dig själv en stor musiktjänst och kolla upp Mark Huff och många andra artister och grupper som
finns i Hemifrån's varma famn.
/Björn
 
 
 

Elegant personlig musikalisk strykning

De tre bröderna, Sam, James och Abe Wilson, i Sons Of Bill, från Charlottesville, Virginia, har 13 år på nacken, fyra album och en EP i discografin att ståta med.
Fullängdare nummer fem ”Oh God Ma'am” (Loose/Border) som funnits ute i par veckor nu är en mycket övertygande tiospårare där man med värme, personlighet och fingertoppskänsla formar en ljudtapet där R.E.M. och Wilco finns i kulisserna.
Med Americana, pop, melodiskt folkrock och melankolin som tydlig krydda är albumet ännu en elegant personlig musikalisk strykning som gör att man kapitulerar på stört.
/Björn

 

 


Sammet för själen



Äkta paret Georg Altziebler & Heike Binder med rötterna i Österrike, men sedan några år bakåt
bosatta i Joshua Tree, är frontduon i gruppen Son Of The Velvet Rat som är aktuella med liveplattan
"The Late Show" (Fluff & Gravy/Mint 400/Hemifrån).
Albumets 11 spår är inspelad under tre gig gjorda i Österrike, Tyskland och USA och låtarna
är i huvudsak plockade från Joe Henry producerade och kritikerhyllade "Dorado" från 2017.

Men där finns även bidrag från tidigare fullängdare som "Animals","Firedancer" & "Red Chamber Music".
Med ett sound som genomgående färgas av en melankolisk känsla i stilarter som folk, rock &
americana så passar en kategori som folk noir alldeles utmärkt för att ringa in helheten.
"T.L.S" är en utmärkt inspark för den tidigare oinvigda och som dessutom gör det svårt att låta bli
att botanisera vidare i backkatalogen.
/Björn 


Rätt retro

 
"SASSAFRASS!" (Outside/Border) är album nummer fyra från Tami Neilson där kanandensiskan
som har sin bopålar nedslagna i östaten Nya Zeeland spinner vidare på sitt läckra retrosound med
en blandning av rockabilly, country & pop.
Tami´s röst har jämförts med Patsy Cline, Mavis Staples, Etta James och soulsångerskor när de är
som absolut vassast.
Det är bara att hålla med.
/Björn
 
 

Alla pusselbitar på plats

 
 
Trummor, gitarr, & sång är grunden och energin som driver New Jersey baserade powerduon
Dharmasoul och debutplattan "Lightning Kid" (Dharmasoul/Border).
Men trots debutverket är Jonah Tolchin, gitarr & sång, och Kevin Clifford, trummor & sång två mycket
meriterade och ytterst kompetenta herrar med imponerande musikaliska CV.
Jonah och Kevin har varit på motsatta, men ändå närbesläktade musikaliska resor sen barnsben och
varje gång som deras vägar korsats har de känt av en gemensam energi som de nu förkroppsligar i
Dharmasoul.
 
Tolchin var bara 15 år när han som skicklig och passionerad bluesgitarrist träffade blueslegenden
Ronnie Earl och blev inbjuden att spela live med honom.
Sen har det bara rullat på med samarbeten och studiojobb med musiker som Steve Berlin (Los Lobos),
John McCauley (Deer Tick), Mickey Raphael (Willie Nelson), Scarlett Rivera (Bob Dylan), Ben Knox
Miller (The Low Anthem) Anderson East, Sam Amidon, Greg Leisz, James Gadson och Eric Heywood.
Jonah har också delat livescener i USA och runt om i Europa med artister som Greg Allman, Tony Joe
White, Dave & Phil Alvin, Chris Smither, Justin Townes Earle, Rickie Lee Jones, Tom Paxton, Burton
Cummings, Chuck Prophet och Mandolin Orange för att nu plocka några namn ur arkivet.
Ett kontrakt med Yep Roc Records har dessutom mynnat ut i två uppmärksammade soloalbum, "Clover
Lane" (2014) och "Thousand Mile Night" (2016).
 
Kevin Clifford började fokusera på piano redan som femåring med sin klassiskt skolade mamma som lärare.
10 år gammal bytte han till trummor och ytterligare en handfull
 år senare mynnade det ut i en akademisk
examen på Loyola University, New Orleans.
Inspirerad av jazz & funk trummisar som Brian Blade och Stanton Moore har Kevin fortsatt experimentera 
och influerats av hip-hop, neo-soul, traditionell och modern jazz, Braziliansk och Afrokubansk stilarter.
Med tanke på Tolchin & Clifford's imponerande musikaliska CV´s kanske det kännas lite splittrat och svårt att ringa in Dharmasouls musikprofil.
Men alla pusselbitar faller snabbt och elegant på plats när de på ett helt medryckande sätt gungar, svänger
och kränger sig igenom albumets 10 spår.
 
De bådas listade influenser som färska Medeski Martin Wood & Scofield, Vulfpeck, D’Angelo, Soulive,
Snarky Puppy och fina oldies som The Meters, Staple Singers, Otis Redding, The Allman Brothers Band &
Stevie Wonder är också utmärkta vägvisare.
Eller som de själva förklarar.
"This project feels like something that’s been waiting for ten years, comments Tolchin. "Yet it couldn’t have happened any sooner than it did.  "Lightning Kid" represents a culmination of our collective influences throughout our years as music appreciators and players, ranging from folk and world music to funk, jazz, blues, rock, hip-hop, R&B, and gospel.  Adds Clifford, "We don’t think about fitting into specific genres. That’s what makes our partnership so special.  We have an openness and a clarity that respects and honors freedom of musical expression."
/Björn


Missa inte Bobbo

Ny högklassiga musikaliska byggstenar från Bobbo Byrnes som delar sina soloutflykter med  band
som The Fallen Stars och Riddle & The Stars.
Byrnes står på en livescen runt 150 gånger om året, i eget namn och tillsammans med de båda
bandkonstellationerna.
Minst sagt underligt att han inte är ett större namn med sin pricksäkra, granna och stundtals ruffiga
northern country och americana som träffsäkert beskrivits som mer lik Paul Westerberg än Lynyrd Skynyrd.
"Two Sides To This Town" (Songs &  Whispers/Hemifrån), som är uppföljaren till
solodebuten "Motel Americana" som släpptes i mars förra året, fortsätter han att rakt igenom de
tio låtarna, tre covers och sju egna, visa vilken utsökt personlig singer/songwriter han är.
"Two Sides... släpps den 29:e juni.
/Björn

 

 


Bröderna Ruen både nu och dåtid


20-åriga bröderna Henry & Rupert Stansall har blivit en allt hetare snackis under de senaste åren.
När de inom några dagar släpper sitt debutalbum ”All My Shades Of Blue” (Thirty Tigers/Border)
så lär buzzet kring dem och det Rick Rubin producerade albumet öka markant.

50 och 60-talen går som en röd tråd genom plattans 12 spår, men även om Everly Brothers, Roy
Orbison och Frankie Valli (The Four Seasons) ofta nämns som huvudinfluenser så är de lika bekväma
och träffsäkra när det kommer till 60-talets melodiösa beatpop och läckert skramlig rockabilly.

Musikaliskt är de tidlöst graciösa och lika rätt med sina runt 60 år gamla influenser.
Eller som Rubin uttryckte det varför han så gärna ville producera debuten.
- Jag gillar deras sätt att skriva låtar som låter som att det kommer från en annan tidsålder.
Samtidigt skapar de något nytt med traditionella influenser.
/Björn

 

Mera Millsap åt folket

 
Elton John är en i fansskaran.
Och med färska albumet "Other Arrangements" (Thirty Tigers/Border) kommer den flocken
garanterat att växa rejält. 
För 25-årige Parker Millsap, den amerikanska singersongwriter, multiinstrumentalisten från Purcell,
Oklahoma, är en fena i musikskrået.
Millsap´s tre första fullängdare "Palisade" 2012, den självbetitlade från 2014 och "The Very Last Day"
från 2016 bjuder på en urstark hantering av blues, country, rock, Americana, soul och folkrock. 

De 12 egenhändigt snickrade spåren på "O.A." är en strålande fortsatt uppvisning på ovanstående
smakfulla innehållsrika grundrecept från Parker som tveklöst stärker sin musikaliska helhet ytterligare.
Strålande!
/Björn
 

Inte bara för namnet

 
Inte bara för det fina bandnamnet.
Jag har alltid varit svag för Malmöbandet Björns Vänner krumelurpop som sällan slutar lyckligt men
samtidigt drivs av melodisk värme och textmässigt småskruvat snille som omfamnar.
 "Smyger I Skuggorna" (Adrian Records/Border) är inget undantag från den underfundigt egna
och starkt personliga regeln.
/Björn
 
 
  

Supercoola Crockett

 
Charley Crockett är en supercool kamelont i countryamericana myllan med bedårande smaksättning
pop, rock, soul.
På färska albumet "Lonesome As A Shadow" (Thirty Tigers/Border) går den f.d. gatumusikanten
på knock med ett dussin låtar som oemotståndligt och pricksäkert vandrar ut och in i ovan nämnda
stilarter utan att någon gång missa målet.
Musikaliska gaukorsningar med stark personlighet och snille.
/Björn 
 
 
 

31 bara en siffra

 
Det skiljer 31 år mellan Rita Coolidge & Eleanor Friedberger
Ändå går det att hitta många likheter i bådas musikaliska uttryck.
73-åriga Coolidge som tidigt på 70-talet var gift med en hårt krökande Kris Kristofferson, som hon
också spelade in ett antal album med, har nu gjort comeback efter tio års tystnad med albumet
"Safe In The Arms Of Time" (Blue Elan/Border).
En levande legend som backat Eric Clapton, Stephen Stills m.fl., m.fl. och fortfarande har den kvar
den rätta värmen och glöden i sin sångröst.
Mogen laidback rockmusik skulle nog många kategorisera den som. Men det är också ett album
som sätter 
fingret på hennes musikaliska bredd som genom karriären rört sig obehindrat mellan 
country, pop R&B och jazz.
 
42-åriga landsmaninnan Eleanor Friedberger startade sin musikaliska karriär i syster & broder duon
Fiery Furnace som från starten 2003 hann med sju album fram till 2009.  
2011 gjorde Eleanor solodebut med albumet "Last Summer" och "Rebound" (Frenshkiss/Border)
är hennes fjärde album med stark personligt lätt mollstämd fundersam indiepop med klistermelodier.
Klart besläktade med andra personliga favoriter som Aimee Mann, Jenny Lewis och varför inte aussie
snillet Courtney Barnett?
/Björn
 
 
 

Klickar omedelbart

Mary Battiata & Little Pink "The Heart, Regardless" (NW14/Hemifrån) är ett imponerade starkt 
album i altcountry, Americana, honky tonk och twang-folk-popens fotspår som tyvärr trillat mellan 
de flesta stolarna på vår breddgrader.
När det släpptes i USA och Europa i slutet av 2017 började det omedelbart att klättra på  amerikanska 
roots och countrylistor och lyriska recensioner stapplades på hög.
Men det är sannerligen aldrig för sent att göra bekantskapen med Battiata och hennes fyra 
strålande medmusiker i bandet Little Pink då det mötet omedelbart klickar.

Mary Battiata är inte bara en ytterst själfull sångerska, hon har jämförts med Linda Thompson, Margo
Timmins och Rosanne Cash, utan dessutom en helt lysande låtskrivare.
13 av de 14 spåren på "The Heart..." är pennade av Mary som visar upp en förträfflig bredd, känsla
och klass på ovan nämnda stilarter.
Bandnamnet är förresten en hyllning till The Band och deras debutalbum "Music From Big Pink" från
1968.
Missa inte!
/Björn

 

 


Laura & Josh

Jag får liknande känslor när jag lyssnar på Josh Rouse & Laura Viers.
Båda skapar musikaliskt en varm och melodiskt excellent ljudbild som liksom bara suger tag i en.
"Love In A Modern Age" (Yeproc/Border) har Rouse ställt den akustiska gitarren åt sidan och
valt att åter omfamna det polerade synthesizer soundet som präglade hans produktion under 80-talet.
Resultatet är nio behagligt och snyggt laidback elektroniskt baserade poplåtar som träffar rätt vid
första mötet.
"The Lookout" (Bella Union/Border) är Veirs tionde studioproduktion och ett avbrott i det
excellenta samarbetet med Neko Case och k.d. Lang.
Producerad av hennes äkta hälft Tucker Martine, som även jobbat med First Aid Kit & She & Him,
så handlar det om dussinet låtar med både storslagna och intima vinklingar på Americana, mörk indie pop
och intim elektronisk folk med stor förmågan att fästa på stört.
/Björn

 

 


Innerlig melodisk glöd med doldis Donovan

 
 
Högt respekterad och aktad i hemlandet Kanada för sin varma och innerliga mix av pop, softrock,
folk & country.  
På våra breddgrader är Donovan Woods en doldis trots en diskografi med fyra strålande album.
Det borde bli ändring på det med fullängdare nummer fem "Both Ways" (Meant Well/Border)
som bara är tio dagar bort.
På sina tidigare albumen kombinerar Woods en urstark melodisk känsla med textmässigt kraftfulla
berättelser där han gärna ser 
att man som lyssnare drar sin egna slusatser om budskapen han
vill förmedla.
De 12 spåren på "B.W." är inget undantag från den regeln oavsett om det bara är Donovan och en
akustisk gitarr i huvdrollen eller med ett fullt laddat band i ryggen.
/Björn    
 
 

February stars

Det kommer mycket och hela tiden i en strid ström.
Med andra ord är det långt ifrån lätt att hålla koll på all bra musik som formligen forsar ut på
marknaden varje månad.
Lyssnar dessutom bara på de kommersiella radiokanalernas enkelriktade utbud så missar man
massor som formas av lika delar personlighet, klass och kvalite´.
Här har ni smakprov på en kvartett från februari månad som definitivt är värda att lyssna in sig på.
/Björn

 

Ruby Boots "Don't Talk About It" (Bloodshot/Border)

 

The James Hunter Six "Whatever It Takes" (Daptone/Border)

 

Violent Years "I Blame You And You Blame Me" (Apollon Reco/Border)

 

Mary Battiata & Little Pink "The Heart, Regardless" (Little Pink/Hemifrån)

 


Kerr fäster direkt

 
Martin Kerr är en engelsk född singer/songwritern som sedan många år är bosatt i Kanada där
han  
skapat sig ett aktat namn med ett antal album och med tiden tagit sig från "busking" i gathörn 
till de fina konserthallarna och större arenorna
Senaste utgåvan "Better Than Brand New" (Martin Kerr Music/Hemifrån) visar upp en själfull
sångare och artist som jämförts med 70-tals trubadurer som Cat Stevens, James Taylor, John
Denver & Tracy Chapman men klarar sig alldeles perfekt med sin egen starka profil.
 
De dussinet egna kompositionerna på fullängdaren varierar mellan avskalat saker med bara han
själv en gitarr och röst till större arrangemang med fullt band och smakfullt balanserad produktion.
Men oavsett förpackning så är det alltid hans sången, engagemanget och magnetiska låtar som
titelspåret, "Waiting Game","Little Screens", "Not In Stores", "The Update" "Lovers In A Dangerous
Time" och "Just Another Man" som fäster direkt.
/Björn 
 
 

Bowen vill bli som Clark

 

Waco, Texas, baserade Wade Bowen nya album "Solid Ground" (Thirty Tiger/Border) är album
nummer elva i diskografin och summerar på något sätt hans 20 år som framgångsrik artist i USA.
Men när livet rullat in på  fjärde deceniet så finns fokuset mer på det musikaliska arvet som han en
gång ska lämna efter sig.
 “Jag  började fundera på hur länge till jag skulle kunna fortsätta med det här och få folk att vara 
intresserade av det gör. Men jag hoppas att jag kan vara som Guy Clark som 72-åring och även då
vara kapabel att göra låtar som folk uppskattar. Så jag tog gott om tid och vägde in alla
sorts aspekter när jag skrev låtarna till det här albumet, säger Bowen.

Solid Ground har en motorvägsbred ljudbild genomsyrad av country, blues, rock och americana där
förebilder som Guy Clark, George Strait, Stevie Ray Vaughan, ZZ Top, Robert Earl Keen,Springsteen,
Tom Petty och John Mellencamp på ett lagomt sätt färgar Bowens fina musikaliska ådra.
S.G. släpps 9:e februari.
/Björn 

 

 

 


RSS 2.0