Volleyboll-Molly....
Paul hos Jools - då och nu
Universums modigaste man...
Från country till hiphop.... Välkommen tillbaka, Aprilväder!
Har man en ledig måndag, och vädret är under all kritik, så är det alltid trevligt att lätta upp med lite glad musik.
Som den här dubbeln.
Som har en spännvidd mellan 1976 och 2001. Mellan countrypop och hiphop. Mellan Lovin Spoonful och Onyx.
"Welcome Back" var John Sebastians sista hit i USA. En sådan där omedelbar poplåt som har "Det". Och John Sebastian är coolare än någonsin.
New York-grabbarna i Onyx lånade lite text och inspiration från den låten och fick till bland det grövsta gunget man tryckt in i hiphoplåt någonsin. En riktigt fullträff. Men också, ironiskt nog, Onyx sista hit. Men två riktiga glädjespridare är dessa två låtar, onekligen.
Tack för att ni finns!
/stefan
Det farliga året
Behöver världen Blur 2012 ?
Alla hyllade Glenn på Grammyn....
Gibbons är tillbaka
Till min och en del andras förvåning, även om det just nu knappast är så många som har koll eller ens bryr sig, så är brittiska Steve Gibbons Band aktuella med nya albumet “The Train”.
I alla fall så finns det redan nu på Spotify för den som vill kolla dagsformen på den idag 70-åriga brittiska rockern och hans band.
Ur min synvinkel är den klart godkänd och hans röst är nära förr i tiden på ett album som är laidback med ett sound som korsar lite av känslan på “Any Road Up” (1976) med folk och countrykänsla.
Naturligtvis slösar man inga slantar på en promovideo med en gammal snubbe som Steve Gibbons.
Så det får blir ett par suveräna rockers från tiden, slutet av 80-talet, när han och bandet var som allra vassast.
För den galopperande rock'n'rollen, förutom det småsprittande titelspåret då, lyser med sin frånvaro på “The Train”.
/Björn
Simon, kom igen. Det är dags nu. Vi behöver dig. Och Silverbullit.
Mest illa var att det var samma sak med den musik jag tog del av livs levande. Jag var blasé och hela situationen kändes minst sagt underlig. Att vara ett med musik under så många år hade sakta men säkert förvandlats till en grå vardag. Och jag hatade detta faktum och önskade att ett mirakel skulle hända.
På Yran det året 2005 hände precis detta.
Det måste ha varit 1996 eller 1997 som jag träffade Simon Olsson första gången. Simon hade precis klivit av scenen efter att med sitt Silverbullit ha knockat Hultsfred med en spelning som där och då tjongade in på topp fem av vad jag dittills hade varit med om. En omtumlande rockupplevelse som var en osannolik mix av Stooges, Primal Scream och New Order. Debutplattan var en mer tyglad version av göteborgsbandet livs levande som är en übersvettig rockupplevelse. Jag spelar den fortfarande då och då, och hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska debutplattor som någonsin släppts.
Där och då, efter Hultsfredsspelningen hoppades jag att den tidigare så livaktiga och udda rockscenen i Göteborg var på väg in i en ny gyllene era. Tyvärr kom de förhoppningarna på skam.
Det kom att ta fyra långa år innan nästa skivsläpp (Citizen Bird) från Simon & Co. Tre år senare kom Arc Light. Det som hänt med bandet var att de vässat soundet än mer till att vara en hårdrocksvarsion av New Order, med magnifika elektroniska ljudmattor och Simons magnetiska sångröst hade tagit nya dimensioner.
Tillbaka till tältet nere i Badhusparken den yrankvällen. Jag hade inte träffat eller pratat med Simon sedan releasen av Citizen Bird och gruppen hade varit mycket sparsamma med sina liveframträdanden. Den första genomlyssningen av Arc Light hade gett mig en förhoppning om att gruppen tagit ett nytt steg i sin musikaliska utveckling och jag var mycket spänd på att höra de nya låtarna live.
Av en ren tillfällighet sprang vi på varandra innan spelningen. Jag slogs av att den spenslige sångaren var högenergiskt laddad, precis samma upplevelse jag hade på Hultsfred då jag knockades av en sann ren rockenergi som få svenska rocksångare bjudit på. Efter vårt korta möte infann sig en känsla i att det som komma skulle, hade potential till att bli ett av de yranguldkorn som man kommer att bära med sig livet ut.
Hur det blev?
Den timslånga spelningen med Silverbullit gav mig tillbaka lusten i att njuta av och söka ny musik. Energin och det sanna rockuttrycket – vad rockmusiken i sin essens handlar om – har Silverbullit i sitt artärblod och är kompromisslösa när man står på scen.
I fjol kom nyheten om att Silverbullit fått ett stipendium från SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik).
– Vi delar pengarna lika i bandet. Det blev 6666 kr var som jag tänkte ge i kollekt till min lokala satan-församling, kommenterade Simon det hela med sin sedvanliga glimt i ögat. Samtidigt avslöjade han att bandet jobbar på nytt material. Låt oss hoppas att det nya året lyfter på täcket till ett nytt kapitel i bandets karriär, att löftet inte rinner ut i sanden.
/TC
PS. Tyvärr finns inte Silverbullits allra bästa låt ”Peter Pencilbrain” på tuben. Kolla in på Spotify. Där finns rubbet.
Superfunk!
Superfunk släppte plattan Hold Up! år 2000. Superfunk bestod av DJ-trion Fafa Monteco, Stéphane B och Mike 303. Och deras knutpunkt var soliga Marseille. Vilket jag tycker genomsyrar plattan från början till slut.
Gruppen fick en stor hit med "Lucky Star" och en något mindre med The Young MC.
Men min favorit kom redan i inledningen och kallades "Last Dance In Copacabana" som var en musikalisk resa från Europa, via Brasilien för att till sist landa i New York. En vansinnigt smart och sofistikerad stycke musik. Och dessutom housemusik, som var ständigt bespottad här i Sverige.
Naturligtvis blev plattan en absolut favorit.
Gruppen försvann senare, men som alltid finns musiken kvar. Och den dyker upp hemma hos mig när man minst anar det själv. Låten Last Dance är en sampling av det genomgående temat av "Last Dance In Copacabana" med sång av Ron Caroll. Videon är störtskön vintage med enbart snabba bilar i centrum.
En av 2000-talets låtar, definitivt.
/stefan
Efterlysning!
Matraca Berg - för bra för att missas...
Sedan en låt från debutalbumet som blev video och singel tio år senare. Ruskigt bra:
Här gästas Matraca av Patty Loveless, Suzy Bogguss, Trisha Yearwood, Martina McBride and Faith Hill. Ingen dålig samling...
Här är låten som blev utsedd till årets låt 1997 "Strawberry Wine":
<<
När "The Dreaming Fields" släpptes 2011 hade det gått hela tolv år sedan albumet innan. Men som låtskrivare åt andra har hon alltid varit aktuell. Och hon bor i Nashville tillsammans med sin man Jeff Hanna som är medlem i Nitty Gritty Dirt Band. Så vi avslutar med en låt inspelad i juni 2011 som är titellåt på senaste albumet:
/cbj
Som lite bonus lägger vi in "You And A Tequila". Grammynominerad som en av årets låtar 2011:
Layla (En liten hyllning till Pattie Boyd)
I tried to give you consolation
When your old man had let you down.
Like a fool, I fell in love with you
Turned my whole world upside down.
När jag ändå var inne på året 1972...
En av mina personliga favoriter som fanns också med på 1972 års Billboardlista.
Derek and the Dominos var Eric Clapton, keaboardisten Bobby Whitlock, basisten Carl Raddle och trummisen Jim Gordon. Och Layla var en låt, eller snarare ett kärlekssjukt skrik, till George Harrisons fru Pattie Boyd. Clapton var upp över öronen förälskad i henne. Men han fick vänta till Pattie Boyd skiljt sig från Harrison innan hon kunde bli fru Clapton. Layla fick även inspiration från sagan "Leila och Majnun" av iranske poeten Nezami. Därav namnet.
Snacka om egoboost. The Beatles Something och den här låten och Claptons Wonderful Tonight ska vara skrivna enbart för henne. Även Claptons "Belly Buttom Blues" från Derek And The Dominos "Layla And Other Assorted Love Songs" från 1970. Låten släpptes som singel två år senare och blev en klassiker.
Hade hon en ovanligt god smak när det gäller killar?
Nja, det beror på hur man ser det.
Boyd skiljde sig från Harrison pga att Harrison hade en affär med Ringo Starrs fru Maureen. Och 1988 skiljde sig Boyd från Clapton pga att Clapton fick barn med modellen Lory Del Santo...
Men hennes syn på det hela är lite kluven. I en intervju sa hon:
"For years it tore at me. To have inspired Eric, and George before him, to write such music was so flattering. 'Wonderful Tonight' was the most poignant reminder of all that was good in our relationship, and when things went wrong it was torture to hear it."
Hur som helst. Hennes betydelse, som stilikon och som inspirationskälla till de här låtarna, kan ingen ta ifrån henne. För låtarna har ju, som bekant, träffat många, många människor.
Precis som Linda McCartney så hade Pattie Boyd ett genuint fotointresse.
Under 2011 så har hon turnerat runt med sin utställning av bilder i bland annat Moskva.
Det har också ryktats om att Galleri Bolin velat locka hit henne till sommaren, gärna i samband till Yran.
Om det lyckas vet vi inte i dagsläget. Men nog vore det en bit av rock ´n roll-historia om det gick i lås.
Det här extremt roliga klippet är från 1984 och det bara Eric Clapton på scenen som var med i Derek And The Dominos. De två Rolling Stonesarna Charlie Watts och Bill Wyman är så stilla att deras frisyrer är intakt under låten. trots ett väldigt högt tempo. Percussionlegendaren Ray Cooper får däremot fnatt vid gong-gongen.
/Stefan
Billy rapped all night about his suicide...
En av 1990-talets bästa
/cbj
PS. Verklighetens par hittades i en bil som kraschat utför en klippa långt från deras planerade färdväg...
Gutta på nattlig visit...
Johnette & James
Har torskat på ett skönt återfall med amerikanska Concrete Blonde.
Sprungna ur Los Angeles post-punk myllan, liksom band som Wall Of Voodoo, X, och The Go-Go's, så är Concrete Blonde en glömd juvel.
De två huvudrollsinnehavarna var sångerskan, låtskrivaren och basisten Johnette Napolitano samt gitarristen James Mankey.
När några stora skivbolag fick upp öron och ögon för duon så kallade de sig för Dream 6 och hade bara släppt en EP.
Men Napolitano och Mankey ville inte dansa efter majorbossarnas pipor utan krävde full artistisk kontroll och hamnade istället på den vid tidpunkten coola etiketten I.R.S som sorterade under CBS.
Där fanns också R.E.M. och det var faktiskt Michael Stipe som tyckte att de skulle kalla sig för C.B.
Resten är faktiskt ett stycke utsökt amerikansk rock'n'roll historik.
Från den självbetitlade debuten 1987, fem år efter att man bildade bandet, fram till 1993 års "Mexican Moon", så lyckades Napolitano och Mankey verkligen hålla greppet om sin särart och trillade aldrig ner i någon av branschens många varggropar.
Mellan förstlingen och "M.M" så släpptes, med Harry Rushakoff och Paul Thomson som alternerande bakom trummorna, även "Free" (1989), "Bloodletting" (1990) och "Walking In London" (1992).
En personligt balanserad och mångfacetterad full hand i hur man blir som bäst om man håller fast vid sin övertygelse.
C.B. var naturligtvis inte ensamma om att få alldeles för lite säljcred hos de stora massorna, men det är en annan och ganska vanligt förekommande historia.
De sex videorna som ramar in den här feta texten är alla hämtad från dessa fem album.
Da shit finns på Spotify.
/Björn
Stackars Chris Isaak...
Men just i Il Divos fall kan nog Chris skratta hela vägen till banken. Avgör själva - här är Il Divo med "Wicked Game":
Delar här och där...
Over there was my baby..
and over there was my baby..
and way over there was my baby
Mitt i dessa otäckstider irrade si mina tankar till Jimmy Cross och hans enda hit, I Want My Baby Back från 1965.
Cross var en amerkansk radioproducent och sångare. Hans enda kända låt var en parodi på de låtar om tonårskärlek och ond bråd död, som hemsökte topplistorna under det tidiga 60-talet, med Shangri-Las Leader Of The Pack som den kanske mest framgångsrika.
Cross, som dog 1978 av en hjärtattack, vid bara 39 års ålder, kommer hur som helst att för evigt minnas för denna klassiska låt.
tp
Treackordsguden....
2012 kommer enligt våra vänner på rootsy.nu albumet "Three Chord God" med inga mindre än Graham Parker & The Rumour. Det är 31 år sedan deras senaste gemensamma album släpptes. Sedan skildes deras vägar åt när The Rumour splittrades. Men The Rumour var då och är också vid återföreningen: Bob Andrews (keyboards), Martin Belmont (gitarr), Brinsley Schwartz (gitarr), Andrew Bodnar (bas) og Stephen Goulding (trummor). Och Graham Parker - han fyllde 61 år i förrgår...
Här kommer Graham Parker & The Rumour från när det begav sig 1977-78.
Så här sa Graham Parker själv i en intervju för två dagar sedan med Gatehouse
"Me and the Rumour have just done an album," he said, sounding excited. "The whole original band. There was no great plan involved. I work on whims basically. It was just a whim and it suddenly grew and the next thing I know I've got the Rumour and they were all saying, 'Yeah, let's do it.' So the whole thing came together in a rush."
Parker and the Rumour recorded a batch of new songs in June and July, and before the dust settled, the phone rang.
"A week later the director Judd Apatow called me and told me about a new film he was about to start making called 'This Is 40.' And the next thing I knew I was acting in this movie in August and September. It's all been a bit mad. The Rumour was flown to L.A. to do a shoot in the movie, and we did a two-day shoot in a theater so that scene should be in it."
Back to the nineties...
Någon som kommer i håg bandet Silver Sun?
Bandet hette ursprungligen Sun, men efter en tvist med rättigheterna till bandet så ändrade sångaren James Broad namnet till Silver Sun, efter The Silver Beetles.
Bandet var ett i mängden av Londonband som kom under britpoperan. Men de stack ut med trallvänliga singlar och en snygga bakgundstämmor i Beach Boys-stil.
En av de första låtarna "Top Trumps" låter som signaturmelodin till Bumbibjörnarna, fast med distade gitarrer.
Rätt som det är, så faller jag tillbaka till de här banden som Super Furry Animals, The Supernaturals och Silver Sun. Bara för att det är kul pop helt enkelt.
Silver Sun gjorde två plattor som 2005 och 2006 som inte gjorde något väsen av sig. Men även där finns det spår som "Immediate" och "Bubblegum", som håller kvar sommarkänslan långt in i hösten.
/Stefan
Inte så liten längre...
Här kommer en trio låtar som fortfarande går utanpå det mesta. Plats på scenen för Steve Forbert:
/cbj
