Popgeni

When I look at a list of all the things I've done, it really does blow my mind. I really did a lot of stuff and nobody knows it

- Jack Nitzsche

Ibland är det fantastiskt att på måfå surfa runt på nätet. I samband med att jag letade information om nåt helt annat fastnade mina ögon på ett bekant namn - och vips hade jag tagit stickspåret till något helt annat.

Det var namnet Jack Nitzsche som mina ögon fastnade på. Legandar, javisst, men ibland blir t o m ett popgeni mållöst. Stickspåret to mig hit:

Jack föddes 1937 i mellanvästern, där han också växte upp. Han flyttade dock redan som 18-åring till Los Angeles med ambitionen att bli en framgångsrik jazzsaxonfonist. Likt många andra wannabes gick det trögt till en början; hans första sysslor blev att kopera notblad, vilket får betecknas som föa glamoröst.

Efter en tid träffade han den unge Sonny Bono, och tillsammans skrev de klassikern Needles and Pins, som blev en dundersuccé för Jackie DeShannon. Därefter behövde Jack aldrig se sig om igen.

Han fick själv en mindre hit med surflåten The Lonely Surfer och måhända var det orkesteringen av Link Wray´s The Rumble som fick Phil Spector att kasta sina ögon på honom; Bono ingick förresten också i den krets av kreativa musiker och kompositörer som arbetade i Spector´s popfabrik, i vilken krets Jack snart skulle bli en integrerad och betydelsefull del. Han skrev både rrangemang åt  Spector och dirigerade vilket m h t Spectors svulstiga produktioner höll honom sysselsatt. Han kom förstås att arbeta mycket tillsammans med sessionmusikerna Wrecking Crew, även om han inte medverkar, såvitt jag kan erinra mig, på Brian Wilsons inspelningar av Pet Sounds eller Smile.

Redan 1964 mötte han Rolling Stones och kom att medverka som pianist  på bandets album The Rolling Stones, Now!, Out of Our Heads, Aftermath och Between the Buttons. Det är också hans pianoklinkande som hörs  på singlarna Paint It Black och Let's Spend the Night Together liksom körarrangemanget på You Can't Always Get What You Want. Han ersattes bl a av Nicky Hopkins som pianist i Stones.

I  samband med att Brian Jones lämnande Stones och fråga om ersättare för honom uppkom, introducerade han  1968 Ry Cooder för bandet och de kan höras jammande tillsammans på skivan Jamming with Edward. Cooders särpräglade slide-spelande och öppna gitarrstämningar, t ex på Honky Tonk Women, kom därefter att influera bandet under flera år.

Ett annat av hans mer långvariga samarbeten var det med Neil Young. Det började med att han producerade och arrangerade Buffalo Springfields skiva Expecting To Fly och Neil Youngs självbetitlade debutalbum 1968. Han medverkar också på flera skivor runt och omkring Harvest.

Under 70-talet drabbades han av depressioner, som han efter kända förebilder sökte bota med diverse substanser. Han kom på kant med Young och avbröt också sitt långvariga  samarbete med Reprise records. Denna negativa spiral kulminerade med att han arresterades 1979 efter misshandel av sin flickvän.

Under 70-talet arbetade han aktivt med filmmusik och rönte framgånar med soundtracken till Mick Jaggers Performance, Exorcisten och Gökboet. Denna karriär kröntes möjligen 1982 med en Oscar för Up Where We Belong från den tårdrypande En officer och gentleman, bl a i konkurrens med Eye of the Tiger. Oscarslåten skrev han bl a tillsammans med Buffy Saint-Marie, känd bl a från Soldier Blue, med vilken han samarbetat  sedan början av årtiondet. De gifte sig förresten två år efter Oscarssuccén!

I slutet av 70-talet fann han en ny publik hos den unga arga nya vågen. Han både producerade Graham Parker & Rumour´s tredje skiva, 1979 års Squeezing Out Sparks, och ersatte även Bob Andrews som pianist i Parkers band. En underbar liten slump såg honom ersättes av Nicky Hopkins som pianist i Parkers band på den efterföljande skivan, The Up Escalator. I slutet av 70-talet producerade han även tre klasiska skivor med Mink DeVille, där hans erfarenhet från arbete med Spector är uppenbart. 

Vad sägs som denna litet förkortade CV, där jag uteslutit det arbete som jag berättat om ovan:

Arrangör på Crystals låtar He's A Rebel, He's Sure The Boy I Love, Da Doo Ron Ron och Then He Kissed Me, vilket arr Brian Wilson och Beach Boys knyckte rakt av vid sin inspelning av The She Kissed Me. Han arrangerade också Ronettes´ Be My Baby, Baby, I Love You, (The Best Part Of) Breakin' Up, Walking In The Rain och Is This What I Get For Loving You? liksom Darlene Love´s ljuva Christmas (Baby Please Come Home), långt senare lysande inspelad av U2, och övriga låtar på Spector´s klassiska julskiva. Det är  också han som ansvarade för arrangemanget på Spector-fabrikens underbara svanesång, River Deep Mountain High med Ike & Tina Turner (eller rättare sagt Tina Turner och diverse arbetare i Spectors saltgruva).

Han medverkade också som arrangör på Flamin Groovies album Supersnazz, Tubes kitchtiga Don´t touch me there, Ringo Starr´s lysande singel Photograph och Monkees´ Porpoise Song från filmen Head. Han producerade Dwight Twilley´s album Somebody To Love och Buffy Saint-Marie´s Soldier Blue och återfinns som medverkande, i en eller annan egenskap, på skivor av Bobby Darin, Randy Newman, Them, Stevie Wonder, O´Jays, och Tom Petty. Pust...

Efter en tids sjukdom och ett liv med stora kroppsliga påfrestningar, avled han 2000. Samma vecka som han avled skrev REM´s Peter Buck låten 2JN som en hyllning till en av popmusikens stora män.

Själv får han sista ordet, med sin egen hit från början av 60-talet, The Lonely Surfer. / tp