Popgeni

Kim Salmon är i allra högsta grad värd sin plats i West Australian Music Industry Assocaition som han blev introducerad i juni 2004.
Som en av många väloljade kuggar i sena 70, större delen av 80-talets aussievåg skapade han som mainman oborstad rockn'nroll magi i grupper som Cheap Nasties, The Scientists, Kim Salmon And The Surrealists och Beast Of Bourbon.
Det senare båda bandens karriär sträckte sig in i 90-talet och efter det har Salomon dykt upp på solokvist samt i diverse konstellationer och aldrig svikit sitt värv.
Att inställningen och passionen är oförändrad 25 år senare visar de här båda klippen av Scientists pärlan “Swampland”.
/Björn

Psychotic Turnbuckles var ett Sydney baserat band som med sin mix av 60-talets garagerock, psykedelia och postpunk blev ett kultband i slutet av 80-talet med sina treackordsdängor i tidlös slammeranda.
Jesse The Intruder, lead vocals, The Grand Wizard, guitar, The Unknown, bas och Gorgeous Karl Domain, drums, var genremässiga kusiner med andra utsökta aussierockers som The Lime Spiders, The Screamin Tribesmen, New Christs, The Celibate Rifles och Died Pretty varav några redan varit uppe på schemat i aussieskolan.
Men skillnaden mot sina soundalikes var att P.T. laddade nästan lika mycket kraft på sin humor, kaxiga image, coolt smaklösa kläder och peruker som passade perfekt till deras maniskt pumpande rock'n'roll.
På Rattlesnake etiketten släppte de fullängdarna "Destroy Dull City" (1986), "Beyond The Flipout" (1987), "Pharoahs Of The Far Out" (1989), en trippel som hyllades i independent leden.
Själv äger jag den sistnämnda och förbannar mig själv lite för att jag aldrig köpte de övriga två från importbutiken Kangaroo Records i huvudstaden när det begav sig.
/Björn

Det var ett bra tag sedan sist, närmare bestämt nyårsdagen i början av detta år som vi hade en lektion i Aussieskolan.
Med andra ord hög tid att skaka liv i den viktiga skatten.
Och det gör jag med Bruce Springsteen lookaliken Joe Camilleri som emellanåt också var en klar soundalike till "The Boss".
Man kan inte låta bli att undra vem som influerats av vem för Camilleri startade sin karriär redan på 60-talet och spelade i diverse band under en tioårsperiod.
Förmodligen är uppväxta med samma musikaliska modersmjölk.

Det var först 1975 som Camilleri började få rejäl nationell cred när han kickade igång Jo Jo Zep And The Falcons.
Ett band som med sina fem album av pub och snygg aussierock blev en av de mest populära grupperna i hemlandet. 1983 var The Falcons saga all och Camilleri startade åtta personer starka The Black Sorrows.

Fem album blev det under de första tio åren och debutalbumet "Hold On To Me" från 1988 sålde 250.000 exemplar under året som det parkerade på den australienska försäljningslistan.
Ryktet om T.B.S. förträfflighet nådde även andra delar av vårt klot och 150.000 amerikaner och européer köpte också plattan.
T.B.S. blandade egna kompositioner med lån från Van Morrison, John Lee Hooker och Ray Peterson och skapade ett skönt laidback sound som både smekte och svängde och tog sats från rock och rootsfåran med sitt helt tidlösa uttryck.
Ett strålande band som i sjungande systrarna Vika och Linda Bull helt klart hade en extra växel.

Joe Camilleri samlar tydligen fortfarande ihop sina Black Sorrows ibland och gör livespelningar.
Då får man garanterat höra Hold On To Me", "Harley And Rose" "Chained To The Wheel", och "Snake Skin Shoes" som var deras fyra största hit i hemlandet på sent 80 och tidigt 90-tal.
Men det är låtar, som liksom resten av T.B.S. katalog, känns lika nödvändig och angelägen i nuet.
/Björn

2005 begåvades världen med Melbournes´finaste, powerpopbandet Wellingtons, som då släppte sin första fullängdare Keeping Up With The Wellingtons, en utmärkt debut där 70-talets fina melodier paketerades i modern powerpopskrud.

På uppföljaren som kom året därpå, For Friends In Faraway Places, och på deras tredje platta, Heading North For The Winter från 2008, förfinades deras utmärkta mishmashen av nytt och gammalt till perfektion.

I dagarna är bandet redo att skläppa sin fjärde platta, In Transit, och den första singeln från den skivan heter Keep Me Holding On och är förstås alldeles utmärkt smittsam. Kul video, dessutom!

Motorn i bandet är heter Zac Anthony och noterbart är att trummisen Gustav Lindström kommer från Sverige!

Tråkigt nog finns bara några enstaka låtar med Wellingtons på Spotify men jag lovar och försäkrar att hittar Du rätt på deras fullängdare kommer Du inte att bli besviken.

Yran var det - klockan är drygt halv-5 på torsdagseftermiddagen och efter en liten rofylld båttur på en magiskt spegelblank Storsjö och en kort promenad på stadens gator, mest för att andas in Yran-luften, känner både jag och Bengt Ola oss redo för uppdraget som Era egna popgenireportrar på Yran!

Hinner Ni inte med en sista båttur eller promenad - låt då Wellingtons göra det stämningsskapande jobbet!

tp

Ett fyrtal australiensiska kängkurukickar kan vara på sin plats på en småtung nyårsdag.

Det översta paret, ”Word Gets Around” och ”Blush”, kommer från kvartetten The Hummingbirds album ”Love Buzz” som släpptes på etiketten rooArt 1989.

Exemplariskt producerad av amerikanska popgeniet Mitch Easter så är den en klar diamant i slammerpop fåran.

Painters & Dockers ”Die Yuppie Die” och ”Nude School” finns på gruppens andra album ”Kiss My Art” från 1988 på Mushroom Records.

Den förstnämnda låten är ständigt aktuell skön rumlare med mördarrefräng och sylvasst blås.

Gristrynen på ”Nude School” är förmodligen ett internt skämt mellan bandet och fansen som jag aldrig tyckt varit speciellt lattjo.

Men låten svänger och kränger skönt och ”Kiss My Art” är ett läckert album att placera på vinyltallriken now and then.

/Björn

Jag gör det enkelt för mig och kopierar Allmusic.com rakt av för att berätta om You Am I.

För jag löser helt enkelt inte bokstavskombinationer när det gäller att saluföra hur rätt det här bandet är.

Det här kan man läsa på Allmusic: ”Centered around the prolific songwriting skills of singer/guitarist Tim Rogers pop group You Am I is one of the most successful and internationally admired Australian bands of the '90s. At home, they've scored three number one albums.

Sonic Youth and Soundgarden are counted among their admirers, and Silverchair even named themselves after a You Am I song.

Their influences combine The Who, The Small Faces, The Jam and The Replacements”

Det räcker egentligen. Men sen finns det också ett tiotal album mellan 1993 och 2008 som man bara måste berätta om för alla skönt förgiftade popdårar som ännu inte har grävt upp den här skatten.

Jag bidrar med fyra videos och spellistan till totala golvningen You Am I "Convicts" från 2006.

Resten får ni fixa själva.

Teknikchefen gör precis som undertecknad vågen.

/Björn

Sydney kvartetten The Sunnyboys hade en ganska kort men intensiv karriär down under i början av 80-talet.

Bröderna Jeremy, gitarr & sång, och Peter Oxley, bas, bildade bandet 1979 tillsammans med trummisen Bill Bilson och gitarristen Richard Burgman.

Det självbetitlade debutalbumet kom 1981 och följdes av ”Individuals” (1982) och ”Get Some Fun” (1984) innan gruppen upplöstes i juni samma år.

Tre år senare startade Jeremy Oxley om The Sunnyboys med nya medlemmar och gav ut albumet ”Wildcat”.

Men man lyckades aldrig hitta tillbaka till de gamla fansen så man la ner verksamheten för gott 1990.

Och det är ju den inledande trippeln som är bevisen på vilket fint postpunk och power pop band som The Sunnyboys var.

Inget av albumen, eller några Sunnyboys låtar överhuvudtaget finns på Spotify.

Så ni får nöja er med tre Youtube-klipp.

/Björn

Satt en kväll och läste popskvaller från Australien på nätet, mest för att kolla runt om det dykt upp några nya stjärnskott på den inhemska musikarenan. Efter några timmars surfande ramlade jag över ett guldkorn på ett diskussionsforum. En med mig jämnårig popfan rekommenderade en betydligt yngre poplover som hyllade aussiegänget Easybeats att kolla upp Sydneybandet The Allusions som hade en kort karriär mellan 1964-68.
Jag öppnade ett nytt fönster i webbläsaren och gick in på den oändliga tuben, jodå här fanns naturligtvis ett och annat som kunde skingra nyfikenheten.

Vad i…?
En merseybeatpoppig version av Rick Nelsons ”Gypsy woman” var The Allusions debut som släpptes i april 1966. I sin linda var gruppen ett renodlat coverband med speciell vurm för att göra egna versioner av brittisk samtida pop. Efter ett par år insåg man dock att om man skulle komma någonvart i karriären, var det tvunget att försöka plita ner egna låtar. På b-sidan av ”Gypsy woman” finns det första exemplet ”Fever (burns my brain)”, en låt som bandledaren, gitarristen och sångaren Mike Morris snott ihop.
Ljudbilden på de två spåren på debutsingeln är renodlad klämkäck merseybeat, med suverän stämsång. Den som fortfarande vurmar över sitt The Beatles, Gerry & The Pacemakers, The Searchers smäller av när han/hon hör det här. Singeln stannade kvar på topp tiolistan i nio veckor och plötsligt var The Allusions ett band att räkna med – åtminstone hemma i Sydney.
Andra singeln ”The dancer” som kom i augusti 1966 förde upp gruppen ett snäpp till (till nr åtta) på singellistan. Av vad jag har kunnat läst mig till var det bara ett annat band som valt merseybeatsoundet, som där och då hade en framgång – Easybeats.

Det tredje singelsläppet två månader senare blev ”Looks like trouble”, vars basintro ligger farligt nära det klassiska ditot på The Beatles ”I feel fine”. Släppet blev en rejäl flopp som aldrig orkade in på försäljningslistan. Redan innan släppet fick basisten Terry Chapman nog av att (som han själv sade) harva i merseybeatträsket och fick sedermera utlopp för ett mer psykedeliskt poputtryck i The Knack. Singel fyra i ordningen ”Roundabout” kom ett halvår senare, då gruppen varit in i studion och spelat in sin första, och vad jag kunnat utläsa enda självbetitlade fullängdare, med utgivning strax efter nyår 1967. Plattan mixade Mike Morrislåtar med väl valda covers såsom Smokey Robinson's "Shop Around" och The Kinks ”I gotta move” och fick ett sådär mottagande. Det finns ett riktigt bottennapp på plattan. ”I believe” som kliver in som en chock när den tonar ut ur högtalarna. Sånginsatsen på den lugna balladen låter som en halvfull crooner med glappande struphuvud i ett vibrato som får en att vika sig dubbel av skratt.
En EP som samlade de tre första singlarna plus det nya alstret Roller Coaster Man” släpptes tre månader senare.
Därefter blev det bara två ytterligare singelsläpp innan sagan var all för denna lilla parentes i pophistorien. Varken "Seven Days Of Rain" (juli 1967) eller "Mr Love" (februari 1968) kunde rädda skutan från sjunka och Mike Morris insåg att det var dags att avsluta sagan.
I sina bästa stunder var The Allusions klart i paritet med de samtida merseybeatfantomerna som härjade på hitlistorna runt om i världen. Singlarna och fullängdaren kursas idag till ansenliga summor på auktioner och skivmarknader och gruppen rankas idag i toppskiktet av vad som kom fram i den australiska popgrytan på 60-talet. Och när Mike Morris & Co vågade kliva in i ett annat mer tufft sound som i The Kinks (Ray Davies) ”I gotta move” – här hämtad från punk(!!)samlingen Devil´s Children, faller man ganska så platt.

Rubbet av The Allusions låtskafferi finns att hämta på samlingen "Anthology 1964-1968"...har du hjärtat i 60-talets magiska pop finns här en hel del att njuta av....men som sagt allt är inte av samma gyllene snitt som vad som försiggick på klubbarna runt Mersey River...
/B-O

Tveklöst ett av det största, mest dynamiska mest långlivade banden i aussievågen. Och det till en övervägande stor del tack vare sångaren, låtskrivaren och gitarristen Chris Bailey som fortfarande driver bandet med stil.

Senaste albumet ”Imperious Delirium” som kom 2006 visar att lågan fortfarande brinner klart hos Bailey.

Den i dag 51-årige aussielegenden bildade The Saints 1974 i Brisbane tillsammans med skolkompisarna Ed Kuepper, gitarr och Ivor Hay, trummor. Basisten Kym Bradshaw kompleterade bandet och i september 1976 spelade de in ”(I'm) Stranded” (tidernas första punksingel) på ett independent bolag i Australien. Engelska Sounds Magazine utnämnde den till ”veckans och alla andra veckors singel” och plötsligt så hade The Saints ett skivkontrakt med stora EMI på fickan.

Albumdebuten fick samma namn som singeln och släpptes i februari 1977. ”Eternally Yours” (1978), ”Prehistoric Sounds” samma år, ”The Monkey Puzzle” (1981) och ”Out In The Jungle” (1982) följde i samma energiska punk och rootsrockiga hjulspår.

Men ”A Little Madness To Be Free” (1984) innebar en kursändring i soundet med ett tydligare fokus på ett mognare och bredare rock, pop, blues och folk sound.

Men det är absolut inga problem att gilla båda sidorna av gruppen, för egentligen så är skillnaden bara marginell.

Esset ”All Fools Day” (1987) är ett strålande bevis på att Bailey lyckades behålla energin från ”unga” The Sainst och mala ner den på ett utsökt sätt i sina glimrande melodier.

Bailey har även en fin solokarriär i ryggen som startade med ”Casablanca” 1983. Under ett antal år bodde han i Sverige och spelade också in några av albumen här.

Han har även lirat live i Östersund med The Saints, på Furuparken någon gång i slutet av 80-talet. Jag och för övrigt alldeles för få människor var där.

Det finns en hel del ingångar till The Saints låtskatt. Men det känns helt rätt att plocka en platta från var sida av Saintssoundet, och då är följande både album, The Saints "Know Your Product/The Best Of Saints" och The Saints "All Fools Day" klockrena för er som ännu inte har upptäckt Baileys stora livsgärning.

/Björn

Sedan Mark Seymour lämnade australiensiska bandet Hunters & Collectors 1997 så har han solo gett ut sju studioalbum och tre liveplattor. På flera av dem dyker nya versioner av H&C bästa låtar upp med jämna mellanrum, visserligen oantastligt framförda men ändå med lite känsla av överkurs eftersom originalen är så perfekta redan från första gången med Seymour som leadsångare.

Då är det bättre att sikta in sig på studioalbumen ”Embedded” från 2004 och ”Westgate” som kom tre år senare där han fokuserar på sina nya låtar.

Där visar Seymour att han inte tappat varken passionen sedan jag såg honom fronta H&C live på Pipeline i Sundsvall i slutet på 80-talet.

”43 In The Shade” från ”Embedded ” och ”Tobruk Pin” från ”Westgate” är starka och personliga bevis på det.

Bjussar också en Spotifylista Mark Seymour "Best Of" där jag plockat ihop de enligt min mening bästa 14 låtarna från den dubbeln, så att ni kan avgöra själva.

/Björn

I grunden en grupp från Nya Zeeland. Men efter att medlemmarna flyttade till Australien och Syndney i mars 1975 så var Split Enz i allra högsta grad delaktiga i pop och rockvågen från down under.

Tim Finn och Philip Judd träffades på universitetet i Auckland 1971 och började omedelbart att skriva massvis med låtar. För att få utlopp för den blommande kreativiteten så bildad man Split Ends 1972.

Från början var man en akustisk combo med Judd, gitarr & sång, Finn, piano & sång, klassiskt skolade violinisten Miles Golding, Mike Howard, flöjt, och Mike Chunn, bas.

Den varierade musikaliska bakgrunden hos medlemmarna gjorde att soundet spretade åt alla möjliga håll. Man väckte också stor uppmärksamhet med sitt teatraliska uppträdande, vilda och fantasifulla frisyrer, clownlooken och färgglada scenkläder.

När Golding lämnade gruppen 1973 så bytte man till ett mer elektriskt sound och plockade in Geoff Chunn, trummor, Wally Wilkinson, gitarr, och tillfällige saxofonisten Rob Gilles.

Judd vägrade i början att turnera med gruppen eftersom han tyckte att deras musik var för komplex för att framföras live. När Eddie Rayner, keyboards, tog klivet in i bandet 1975 så ändrad man namnet till Split Enz.

Efter ytterligare några förändring i sättningen, där bland annat kostym designer Noel Crombie blev fast medlem på percussion, Geoff Chun ersattes av Paul Crowther och Rob Gilles hoppade av så var man redo för Australien.

1975 kom debuten ”Mental Notes” som spelades in på två veckor. Men Finn, Judd och kompani blev inte nöjda med resultatet som man ansåg gav en lite felaktig bild av gruppen. ”Mental Notes” spelades in på nytt i England, med Phil Manzanera , Roxy Music, i producentstolen.

Den friseringen ändrade inte speciellt mycket på bilden av ett totalt okomersiellt band som med sin egocentriska artrock och ambitiösa arrangemang var miltals från allt vad hitlistor hette. Och även idag är det en spännande och småskruvad musikalisk upplevelse att ta sig igenom de tio spåren.

Fina ”Dizrythmia” följde 1977 och man hamnade i vågskvalpet av punken och blev plötsligt iskalla på vissa fronter. Men i Australien sålde albumet guld och singelsläppet ”My Mistake” blev deras första Top 20 hit.

1978 droppades man av Chrysalis Records och hamnade under ett par år ute i den artistiska kylan.

Det skulle dröja till 1980 innan man gjorde en strålande comeback med fullängdaren ”True Colours” och då med Tim Finns yngre bror Neil som sångare och låtskrivare i gruppen. Soundet var annorlunda med rakare pop och rocklinjer, men med en personlighet som gjorde att den kom att betraktas som en av new wave erans höjdpunkter.

Ytterligare tre studioalbum hann man fylla sin diskografi med.

Efter ”See Ya 'Round” (1984), då hade redan Tim Finn lämnat för att satsa på en solokarriär, la man ner rörelsen.

Split Enz betraktas numera som en institution i sitt hemland och har vid några tillfällen återuppstått i orginalsättningen för livekonserter.

Att bröderna Finn vandrade vidare i karriären som Crowded House, The Finn Brothers och på solokvist är till stor glädje för många popgenier.

”My Mistake” (överst) finns på ”Dizrythmia”, ”I Got You” på ”True Colours” och ” Six Months In A Leaky Boat” hittar man på ”Time And Tide” (1982).

/Björn

Efter det att The Go–Betweens splittrades 1988 så var det solokarriären som gällde för Grant McLennan.

Men innan den tog riktig fart så gjorde Grant en avstickare med Steve Kilbey (The Church) i gruppen Jack Frost. Ett samarbete där de båda fick utlopp för sin kärlek till alternative pop och indie rock med klara stråk av psykedelia. Jack Frosts självbetitlade debut kom 1991, samma år som Lennans solodebut ”Watershed”.

Kilbey och Lennan skulle hinna med ytterligare ett Frost-album ”Snow Job” (1996) som liksom förstlingen fick fina recensioner av förståsigpåarna. Själv rekommenderar jag dem varmt om ni mot förmodan skulle snubbla över dem på någon skivmarknad.

Men för att återgå till Grants solokarriär så var och är bedårande”Watershed” egentligen bara en ursnygg melodiös fortsättning på det han gjorde i The Go-Betweens.

Som singer/songwriter hann han med ytterligare tre fullängdare, ”Fireboy” (1993), ”Horsebreaker Star” (1995) och ”In Your Bright Ray” (1997) innan han 2000 återförenades med Robert Forster och gjorde en omstart på The Go-Betweens.

Fram till Grants död den 6 maj 2006 i sitt hem i Brisbane gjorde duon ytterligare tre album under gruppnamnet. ”The Friends Of Rachel Worth” (2000), ”Bright Yellow Bright Orange” (2003) och ”Oceans Apart” (2005).

Det tre YouTube–klippen, ”Easy Come Easy Go” (ovan), ”Lighting Fires” och ”Thought That I Was Over You” är hämtade från ”Watershed”, ”Fireboy” och Jack Frost förstling.

Kunde heller inte låta bli att plocka ihop en Spotify-lista med 21 av Grant McLennans mest oumbärliga låtar som soloartist. Klicka bara här Grant McLennan "The Very Best Of Grant McLennan"

/Björn

The Go-Betweens. Den finaste av alla popgrupper som växte fram i den australiensiska vågen från mitten av 70-talet.

De bildades 1978 i hemstaden Brisbane och flyttade senare till Europa och coola London för att vara på rätt ställe när man tänkte att karriären skulle lyfta. Grant McLennan träffade studentkompisen Robert Forster på universitetet i Brisbane och man upptäckte snart ett gemensamt intresse för punk och 60-talets folkrock.

Lindy Morrison, trummor, Robert Vickers, bas och Amanda Brown, oboe, violin och gitarr, anslöt och The Go-Betweens var ett faktum.

Ett antal singelsläpp föregick albumdebuten ”Send Me A Lullaby” (1982). Ett album som följdes upp med ytterligare fem fullängdare som profilerade ett band med stark musikalisk integritet

”Before Hollywood” (1983), ”Spring Hill Fair” (1984), ”Liberty Belle And The Black Diamond Express” (1986), ”Tallulah” (1987) och ”16 Lovers Lane” (1988) fick alla lysande recensioner i musikpressen runt om i världen.

Men av oförklarliga anledningar så hittade gruppen aldrig ut till den breda massan med sin granna popmusik. När fantastiska ”16 Lovers Lane”, bland annat med singlarna ”Love Goes On!” och ”Streets Of Your Town”, misslyckades att ta bandet till den berömmelsenivå de var värda så blev besvikelsen så stor att man bestämde sig för att lägga ner gruppen.

McLennan och Forster påbörjade båda solokarriärer (som jag återkommer till senare i Aussieskolan) innan de 2000 återförenades på nytt som The Go-Betweens.

De hann på ett ypperligt sätt återskapa gruppens oemotståndliga känsla på ytterligare tre studioalbum. ”The Friends Of Rachel Worth” (2000), ”Bright Yellow Bright Orange” (2003) och ”Oceans Apart” (2005) innan Grant hastigt bara 48 år gammal avled i sitt hem i Brisbane den 6 maj 2006 av en hjärtattack.

Med McLennan förlorade den australiska musikscenen en av sina absolut finaste utövare. Jag hade själv den stora förmånen att göra en interjuv med McLennan i samband med releasen av ett av hans fyra soloalbum.

Då mötte jag en artist och människa som var lika varm som sin musik.

/Björn

Rob Younger, musiker, sångare, låtskrivare och producent är tveklöst aussierockens stora överlevare.

Han är mest känd som medlem i Sydney-baserade punk och rock'n'roll gruppen Radio Birdman som Younger bildade tillsammans med gitarristen Deniz Tek 1974. En grupp som tillsammans med The Saints räknas som grundbultarna på den australiensiska independent scenen.

Radio Birdmans likör var högenergisk rock'n'roll i Stooges och MC5 ljudspår, men med en tydlig egen profil.

Debutalbumet ”Radios Appear” (titeln är hämtad från texten i Blue Öyster Cults ”Dominance And Submission”) från 1977 räknas och är ett av de stora verken inom punken.

Albumet väckte uppmärksamhet långt utanför hemlandet och amerikanska skivbolaget Sire, som då hade The Ramones i sitt stall, var inte sena att skriva kontrakt med Younger och kompani. 1978 släppte man också ”Radios Appear” internationellt.

Framtiden såg ljus ut för gruppen, men av olika anledningar skulle det dröja tre år innan tvåan ”Living Eyes” landade på skivdiskarna.

Under glappet på 36 månader hade den australiska scenen exploderat och det fanns massor av band som "snikat in sig" på Birdman-soundet.

Sire släppte aldrig "Living Eyes" utanför Australien och bandet splittrades för första gången tätt efter releasen.
Younger gick vidare till supergruppen New Race tillsammans med Birdman-polarna Deniz Tek och basisten Warwick Gilbert. Tek tog kontakt med Stooges gitarristen Ron Asheton och MC5 trummisen Dennis Thompson och vips var New Race ett faktum.

Men karriären blev kort och diskografin begränsade sig till numera eftersökta albumet ”The First And The Last” som spelades in under en månad i början av 1981 och släpptes året därpå.

Parallellt med New Race så hade Younger även gruppen The New Christs. Ett band som bildades 1980 och spann vidare på Radio Birdman filosofi.

Men lineupen som bestod av medlemmar från stilbildande aussieband som Screaming Tribesmen, Lime Spiders och Celibate Rifles var något svajig, och The New Christs debutalbum ”Divine Rights” kom inte förrän 1988. Den följdes året därpå av ”Distemper”.

Efter det har ”Born Out Of Time” (1996), ”Lower Yourself” (1999) och ”We Got This” (2002) poppat upp med klart ojämna mellanrum, men ändå som kraftfulla bevis på att Youngers kraft och lust varit intakt.

Återföreningen av original Radio Birdman en bit in på 2000-talet och releasen av strålande albumet ”Zeno Beach” (2006) gjorde att The New Christ på nytt hamnade i malpåse.

Men när Birdman-medlemmarna i maj 2008 bestämde sig för att lägga ner för andra gången så ruskade Younger på nytt liv i The New Christs.

2009 skrevs kapitel nummer sex i Youngers till synes oändliga musikhistoria när The New Christs släppte ”Gloria”, en platta med samma tydliga power som allt annat i hans diskografi.

/Björn

Bandnamnet ger minnen av gamla Jugoslavien, numera Kroatien, och den vackra staden som jag besökte som 15-åring.

Men The Dubrovniks är istället ännu ett aussieband i den massiva vågen som sköljde över landet i den södra hemisfären mellan 1976-1990. Gruppnamnet var också en hyllning från sångarna och gitarristerna Roddy Radalj (ex. Le Hoodoo Gurus) och Boris Sujdovic som är födda där.

När debutalbumet ”Dubrovnik Blues” släpptes 1989 hade Radalj redan lämnat gruppen för att köra vidare med egna bandet The Surfin Caesars.

Resten av karriären bestod Dubrovniks av Sujdovic, bas & sång, Chris Flynn, gitarr & sång, Glen Armstrong, bas, och trummisen James Baker som innan Dubrovniks lirat med både The Hoodoo Gurus och Beast Of Bourbon.

Soundet var också nära båda dessa aussieikoner med en förkärlek för riffbaserade trashy rock'n'roll med häftplåstermelodier.

”Dubrovnik Blues” följdes av helt lysande ”Audio Sonic Love Affair” (1990) och ”Chrome” (1992) och det hela avslutades med sladdisen ”Medicine Wheel” (1994) innan gruppen splittrades ett år senare.

I dag är hela Dubrovniks-katalogen tråkigt nog oerhört svår att få tag i.

Klipp med gruppen livs levande finns inte heller att hitta och min ambition att plocka ihop en Spotify-lista resulterade i noll träffar.

Så ni får nöja er med stilbilder och bakgrundsflum till den odiskutabla powern i ”Love Is On The Loose Tonight” från ”Audio Sonic Love Affair”.

/Björn

Tidsmässigt så är Melbourne gruppen Jet egentligen någonstans mellan 20-25 år fel om man ser till de övriga namn som jag hittills har listat i aussieserien.