Joan tolkar Dylan på eget sätt

 
Att tolka Bob Dylan's låtskatt är det många som gjort under decennierna.
När en av mina absoluta favoritsångerskor, Joan Osborne, inom blues, folkmusik, country och rock
väljer att göra det på "Songs Of Bob Dylan" (Womanly Hips/Border) så blir det som vanligt
på ett Osborne album.
Starkt personligt utan att på något sätt försöka kopiera.

De 13 spåren spänner från Dylan’s älskade standards på 60 och 70-talen,"Masters of War,”
"Highway 61 Revisited", "Quinn The Eskimo/Mighty Quinn", "Rainy Day Women #12 & 35", "Buckets
Of Rain" och "Tangled Up In Blue” till en handfull av Osborne’s egna Dylan favoriter från senare
album, "Dark Eyes”, "Ring Them Bells”,  "Tryin’ To Get To Heaven” och “High Water”.
Allt framfört med stor känsla, klass och kärlek.
/Björn

 

 



Bruntnell - en av de största

 
Vet inte varför Border Music väljer att släppa Peter Bruntnell's "Nos Da Comrade" (Domestico Records)
ännu en gång?
Första april i fjol var releasedag i vårt land för hans nionde album.
Men nu är "N.D.C" ljusår ifrån något aprilskämt och att på nytt försöka sätta fokus på en av de absolut
finaste och mest högklassiga låtskrivarna från det brittiska öriket är aldrig fel, utan snarare en kulturgärning.
 
Med 21 år in i sin musikaliska gärning så har resonansen i hans låtar en fortsatt obruten kraft och aura, 
Jag blir smått förtvivlad inombords att Bruntnell inte fått den riktiga och ytterst välförtjänta chansen
att hitta ut till de stora lyssnarskarorna, något som han själv till viss del rår för, då han aldrig passat in i
mallen och maskineriet för hur artister ska marknadsföra sin egen "förträfflighet" och "ego".
 
De stora skivbolagen har konsekvent ignorerat Bruntnell sedan debuten medan artistkollegor som
Peter Buck (REM), Jeff Tweedy (Wilco), Jay Farrar (Son Volt) och många andr nämnt honom
som ett snille när det handlar om melodisk och textmässigt värme.
Även den äkta musikpressen har förstått.
"His songs should be taught in schools", skrev NME och Rolling Stone har så rätt konstaterat,"one of
England's best kept musical secrets.
Vi i IF Popgeni hade den stora äran att få ställa Peter Bruntnell på Studioscenen, Storsjöteatern, Östersund
den 19/10 2013.
Något som om ni frågar mig skulle vara en straffspark att göra på nytt om vi fick en ny förfrågan.
/Björn
 
 
 

 

Kolla upp Slaid

 
I över 20 år har Austin baserade singer/songwritern Slaid Cleaves serverat utsökta  album och låtar
med rötterna i folk, blues, country och americana
En poet och musiker av klass som definitivt är värd ett större erkännande i de bredare leden.
 
Debuten "The Promise" släpptes 1990 och sedan dess har det blivit ytterligare nio fullängdare.
"Ghost On The Radio" (Candy House/Border) är nummer elva i ordningen och uppföljaren till 2013
års hyllade "Still Fighthing The War".
/Björn
 
 

Syster magi

Efter sammanlagt 24 album på varsitt håll, Grammy's, Oscar's och massor av andra utmärkelser
gör systrarna Shelby Lynne och Allison Moorer gemensam sak och släpper ett album tillsammans.
På "Not Dark Yet" (Silvercross/Thirty Tigers/Border) möter man Shelby och Allison som på ett fullkomigt
oemotståndligt sätt omfamnar det förgångna, står magnifikt stadigt i nutiden och bugar ödmjukt och
grandiost inför det som väntar runt det musikaliska hörnet.
Det sistnämnda med "Is It Too Much" som systrarna skrivit tillsammans och som avslutar albumet.
 
Innan dess har de på ett helt oantastligt sätt tolkat "My List" (The Killers), "Every Time You Leave"
(Louvin Brothers), "Not Dark Yet" (Bob Dylan), "I'm Looking for Blue Eyes" (Jessi Colter), "Lungs"
(Townes Van Zandt), "The Color of a Cloudy Day" (Jason Isbell & Amanda Shires,) "Silver Wings"
(Merle Haggard) "Into My Arms" (Nick Cave) samt "Lithium" (Nirvana).
 
Känns inte det här i hjärttrakten så gillar man inte musik.
Fotnot: Releasedag för "Not Dark Yet" i Sverige är 18:e augusti.
/Björn
 

Boxguld

 
Tillbaka efter ett litet sommarbreak från skrivandet och missionen att berätta och tipsa om den innerliga
och välgörande musiken som man sällan får läsa eller höra om i de stora mediakanalernas ytliga brus.
 
En perfekt omstart är de tre smått galet välmatade, spännande, kvalitativa retroboxarna i CD-formatet
från Cherry Red Records.
Tre CD-boxar med en fantastisk retromission

"Silhouettes & Statues - A Ghotic Revolution 1978-86" (Cherry Red/Border) botaniserar i
postpunkens start på sent 70-tal och vandrar vidare fram till mitten av 80-talet när den lite mörkare
rocken och electronican färgade ljudbilden.
83 låtar på fem CD med klassiska band på ämnet som Joy Division, Sisters Of Mercy, Cure, The Mission,
Public Image Ltd, Birthday Party, Dead Can Dance, Bauhaus, men också en flock med mindre kända namn
som det aldrig är för sent att upptäcka.

 
C88 (Cherry Red/Border) är fortsättningen på de två tidigare boxarna C86 och C87. Här handlar
det om 80-talets indiescen som samlades under C86 genren.
Tre CD med sammanlagt 72 låtar och namn som House Of Love, Inspiral Carpets, Stone Roses,
Pale Saints, The Vaselines, The Shamen för att skrapa på ytan.
Men även här finns det många tidlös nya fynd att göra.
 
 
 
"Milk Of The Trees - Anthology Of Female Vocal Folk & Singer-Songwriters 1966-73" (Cherry Red/Border)
på tre CD och fyllda med 60 låtar med ikoner som Sandy Denny, Linda Ronstadt, Melanie, Joan Baez,
Nico, Janis Ian, Judee Sill, Laura Nyro, Marianne Faithfull, Dana Gillespie, Vashti Bunyan och många fler
är en pärla för alla som uppskattar, älskar och är nyfikna på den kvinnliga musikexplosionen fem decennier bort.
 
Fyra timmar med total fokus på musiken som gjordes under senare delen av 60 och tidiga 70-talet i både
England och USA av soloartister eller band med kvinnliga solovokalister.
Det är genrebrett så det förslår med San Francisco psykedelia, Los Angeles folkrock, London pop-folk, 
elektrisk och progressiv folkrock och gott om singer-songwriters med rötter i ladies of the Canyon gyllene era.
/Björn

En kulturgärning

 
 
YepRoc Records står för en kulturgärning när de återutger Nick Lowe dubbeln "Nick the Knife" från 1982 
och "The Abominable Showman" 1983 på både vinyl och CD och med tre bonusspår på "N.T.K." och
med två på "T.A.S.".
"Nick The Knife" återupprättade Lowe som soloartist efter den allt för korta karriären i supergruppen Rockpile 
där han tillsammans med Billy Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams bara hann med albumet "Seconds Of Pleasure" innan det blev stora kontraktsproblem.
Williams och Bremner gästade på "Nick ..." och han plockade in gamla kompisen och trummslagaren 
Bobby Irwin, basisten James Eller samt Paul Carrack, frontman i gruppen Ace, på keyboards & sång
“My Heart Hurts,”, som Lowe skrev tillsammans med sin dåvarande fru Carlene Carter, var första singelsläppet
från plattan. Bonusspåren är demoversioner av “Heart” och “Raining Raining” samt rariteten “I Got a Job.”
I vinylutgåvan finns de tre spåren i form av en vinylsingel.
 
"The Abominable Showman" spelades in tillsammans med turnébandet Noise To Go, där Paul Carrack ingick
som ett lysande solosångarkomplement till Nick.
Lowe och Noise To Go behärskade till fullo konsten att blanda hårt driven rock'n'roll med soulfärgad
popmusik som i exempelvis "Raging Eyes" och “Time Wounds All Heels.”
Bandet gjorde succé i USA som öppningsakter åt The Cars och Tom Petty & the Heartbreakers något
som hörs på bonus EP'n med livespår dokumenterade från en livespelning i Cleveland.

"Nick The Knife" och "The Abominable Showman" är första paret från Lowe´s backkatalog som återutges
av YepRoc Records. 
"Nick Lowe And His Cowboy Outfit" tillsammans med "The Rose Of England" följer 25:e augusti. Nära två månader senare, 20:e oktober, släpps  nästa dubbel i form av "Pinker And Prouder Than Previous" och "Party Of One".
Samtliga album har varit utgångna och med facit i hand så är det solklart en rock och popskatt av
tidlös klass som görs tillgänglig på nytt.
/Björn

 

 


Siktar på hjärtat

Efter två års turnerande i de genomgående hyllande svallvågorna efter det självbetitlade debutalbumet
har Birmingham/Nashville baserade Banditos dukat för nya superlativ. 
"Visionland" (Bloodshot/Border)  är inget annat än den optimala fortsättining på deras musikaliska
vision och säregenhet.
Visst kan man höra 70-tals vingslagen av ett kultband som The Band och garage-punk-rock kraften från
Stooges, Velvet Underground och fränder.

Men det är aldrig fel att låta sig påverkas av det förfluta om man samtidigt bär på en heder som inte
tillåter plankning rakt av. Det är därför som Banditos med gitarristen & sångaren Corey Parsons, Stephen
Pierce, banjo & sång och karismatiska sångerskan Mary Beth Richardson i spetsen ska sorteras in
som ett av de absolut bästa banden att blåsa liv i southerrock-blues-altcountry-soul-garage-punk
traditionen med sitt alldeles egna högkvalitativa sound.

Albumet är producerat av Popgenikompisen Isarel Nash och Ted Young och inspelat i Plum Creek Sound
Studios, Austin.
Precis som på debuten har sextetten i demokratisk ordning skapat en helhet som siktar på hjärtat
ännu en gång och träffar mitt i prick
/Björn

 

 

 

 


Ett segertåg från Jason

 
Mäktigt!
Jason Isbell´s fjärde album "Nashville Sound" (Southeastern/Border)  tillsammans med helt
excellenta bandet The 400 Unit är inget annat än ett nära 41 minuter segertåg och komplett höjdare
för det "nya" americanasoundet. 
 Men egentligen skulle innehållsdeklarationen kunna innehålla alla essenserna från rootsfåran uppdaterade
i ett ståtligt och personligt tidlöst sound.
Jason's baritone ligger längst fram i ljudbilden och styr de tio spåren på ett sätt som skapar gåshud.

Inspelad i legendariska RCA Studio A i Nashville med producenten Dave Cobb, som  även rattade föregångarna
"Something More Than Free" och Isbell´s genombrotts platta "Southeastern" från 2013. 
Texterna avhandlar politisk och kulturelal förmåner, "White Man's World", nostalgisk längtan, "The Last Of 
My Kind", kärlek och död, "If We Were Vampires", den förgiftande effekten av vardagens höga krav,  "Anxiety",
resterna efter brustna relationer "Chaos And Clothes" och att finna hoppet igen, "Something To Love".
I "Cumberland Gap" och "Hope The Highroad" ligger det nära till att känna vibbarna från Jason's förflutna
i Drive-By Truckers.
Ur min synvikel sett har jag svårt att tänka mig att det kan komma så många fler album med mer dynamik än
"T.N.S." under 2017.
/Björn 
 
 
 
 
 
 

Kvalitetssäkrat

 
46-åriga Ani DiFranco, ikonisk feminist, singer/songwriter, aktad gitarrist, indie skivbolagsägare och
en av frontpersoner inom D.I.Y. vågen på 80-talet är aktuell med nya albumet "Binary" (Righteous
Babe/Birder/Hemifrån).  
Om jag har räknat rätt så är det albumutgåva nummer 26 sedan den självbetitlade debuten 1990.
Engagemanget, kraften och den politiska medvetenheten är forfarande den starka röda tråden när
DiFranco i vanlig ordning backas av sin trogna duo med gäster som Ivan Neville, Maceo Parker,
Justin Vernon (Bon Iver) och David Bowie's basista Gail Ann Dorsey.
Kvalitetssäkrat!
/Björn
 
 
 
 

Stor musikalisk konst av Justin

 

"Kids In The Street" (New West/Border) är album nummer sju från klart geniala roots, americana
och singer/songwriter trubaduren Justin Townes Earle.
Inför inspelningen av albumet tog Justin beslutet att för första gången i sin tio år långa karriär jobba
med en producent.
Tillsammans med Mike Mogis, som jobbat med bland andra First Aid Kit, M. Ward, Connor Oberst,
drog Earle till Omaha, Nebraska.
Där handplockades en skara musiker med syftet att skapa ett nytt sound som skulle passa perfekt in
på Justin´s bakgrund, både musikaliskt och personligt. 

Tillsammans med Justin's  trogna gitarrist Paul Niehaus har den nya konstellationen lyckats perfekt
med den strategin och "K.I.T.S." är tveklöst ett av Justin Townes Earle's starkaste album med 13 spår
utan några som helst svackor.
Kanske är det till och med nummer ett i diskografin efter ett antal upprepningar.

Hans sinnrika, jordnära, personliga och varma gung styr i "Champagne Corolla", "Maybe A Moment",
"15-25", "Short Hair Woman" och "Trouble Is" medan den ogenerade eftertänksamheten greppar tag
i "Kids In The Street", "What's She Crying For", "What's Goin' Wrong", "Same Old Stagolee", "If I Was
The Devil" och "There Goes A Fool".
Stor musikalisk konst.
/Björn

 

Back in the saddle

 
Amerikanska The Long Ryders har nyligen släppt sin första nya låt på 30 år.
"Bear In The Woods" är ett veritabelt ess som bara behöver 20 sekunder på sig för att bevisa att
bandet med originalsättningen Sid Griffin, gitarr, sång, Tom Stevens, bas, sång, Stephen McCarthy,
gitarr,  sång och Greg Sowders, trummor, är samma excellenta grupp som någonsin tidigare trots
att tre decenier har passerat sedan senast.
 
Stevens som skrivit "B.I.T.W" har tillsammans med sina vänner format ytterligare ett antal 
nya låtar som kommer att finnas på ett album som beräknas släppas någon gång under hösten.
Ocj skulle ni  ha glömt dynamiken i The Long Ryders sound så har ni ett par klassiker nedan för 
att snabbt friska upp minnet.
/Björn
 
 
 
 
 

Nytt med fullblodspensionären

 
Ett album att se fram emot från fullblodspensionären John Mellencamp aka John Cougar Mellenacamp.
Smakproven lovar mycket inför släppet av "Sad Clowns & Hillbillies" (Universal) i slutet av april.
Mellencamps diskografi har för det mesta varit lysande sedan han på tidigt 80-tal satte ner foten
och hoppade av skivbolagskarusellen som ville göra honom till en fyrkantig tonårsidol.
 
"American Fool" 1982 innebar starten på den egna utrrycket på olika delar heartland, roots, ren
rock'n'roll och singer/songwriting med stil och stark identitet.
"S.C.H" är studioalbum nummer 19 sedan 80-talets pånyttfödelse.
Man lyfter på hatten och bugar!
/Björn
 
 

A match made in heaven

 
Samarbetet mellan punk, garagerock och DIY-ikonen R. Stevie Moore och power och paisleypop
esset Jason Falkner "Make It Be" (Bar/None Records/Border) är en oemotståndlig resa genom 
alternative rock, pop och indie när den är som vassast och klassiskt melodiöst rätt.
Samtidigt är det på nåt sätt ett givet scenario när två briljanta artister slår sina musikaliska skallar ihop.
Helt enkelt "a match made in heaven" som det heter.

Moore är i breda kretsar ansedd som gudfadern av DIY inspelningens logik och även utnämnd till en
äkta "lo-fi-legend" av New York Times.
Det attributet gör han verkligen rätt för sig på de korta och skönt skruvade instrumentala eller 
spoken word inläggen som ligger som kryddor mellan de 13 låtarna som sätter fingret på hans klass
som låtskrivare.
R. Stevie's karriär tog fart under den senare delen av 60-talet för att blomma ut rejält under 
70-tales punk och new wave explosion.

Jason Falkner har en fantastisk pop CV, både som medlem i olika grupper och på solokvist.
Han inledde som en i granna paisley underground kvartetten The Three O Clock i mitten på 80-talet, fortsatte
i 60-tals psychedeliska och powerpop ikonerna Jellyfish, tillsammans med Andy Sturmer och Roger Manning, för
att sen slå sina poppåsar ihop med Jon Brion i The Grays, som bara hann med en fullängdare innan uppbrottet.

I mitten på 90-talet skrev Falkner på ett kontrakt med Elektra och gick direkt på knock fullpoängarna "Presents Author Unknown" 1996 och "Can You Still Feel?" 1999.
Senaste soloplattan, "All Quiet On The Noise Floor" kom 2009. så det är verkligen på tiden att höra honom igen.
Falkner har under åren jobbat med en mångd olika artister typ Paul McCartney, Beck, Air och Brendan Benson.
Som musikalisk partner, sångare och gitarrist till Moore och hans låtmaterial är Jason oantastlig.
/Björn

 

Aimee mot den allmänna stressen

 
Amerikanska rock, pop och singer/songwritern Aimee Mann gör en efterlängtade comeback med
sitt nionde soloalbum "Mental Illness" (SuperEgo/Border) som finns tillgängligt från fredag 31 mars.
Uppföljaren till "Charmer" från 2012 är enligt henne själv är den ledsammaste, långsammaste och
mest akustiska som hon någonsin gjort.
 
Men vi som följt henne sedan tiden i new wave bandet Til' Tuesday på tidigt 80-tal och en solokarriär
som inleddes med magnifika "Whatever" 1993 kan glädja oss åt fortsatt stor och personlig musikalisk
integritet och kvalité.
Aimee säger att de 11 spåren på plattan är präglade av den allmänna clichén att hennes låtar oftast
genomsyras av en "dyster och deprimerande" känsla.
"I mean, calling it "Mental Illness" makes me laugh, because it is true, but it’s so blunt that it’s funny,
har hon träffande sagt i en intervju.
 
Inspirerad av sina favoriter från 60 och 70-talets folkrock album har Aimee tillsammans med Jonathan
Coulton, akustisk guitar, kör, Jay Bellerose, trummor, Jamie Edwards, piano, Ted Leo, kör, låtskrivarvännen
John Roderick och nästan alltid närvarande producenten Paul Bryan, som också står för stråkarren,
skapat ett elegant melodiöst feelgood album som även är ett utmärkt antidot mot den allmänna stressen.
/Björn
 
 

Crowell fortsätter glöda

 
Briljant!
Sedan mitten av 80-talet har den idag 67-årige Houston,Texas födda Rodney Crowell, artisten,
singer/songwritern och producenten varit en av de ledanden frontfigurerna och stilbildarna i den så
kallade "new traditionalist movement" inom country och rootsmusiken.
"Close Ties" (New West/Border) som släpps 31:a mars är soloalbum nummer 15 sedan debuten 1977 
med "Ain't Living Long Like This".
Tillsammans med Emmylou Harris har han dessutom gjort "Old Yellow Moon" 2013 och "The Travelling Kind"
två år senare, samt samarbetet med Mary Karr på 2012:an "Kin: Songs By Mary Karr & Rodney Crowell".  

Crowell's soloproduktion under 2000-talet och fram till "C.T" är en mäktig och svårslagen diskografi med 
en musiker som aldrig gjort ett uns avkall på sin artistiska glöd.
Snarare tvärtom.
Mästerverket "The Houston Kid" inledde 2001 och har fortsatt med "Fate's Right Hand" 2003,
"The Outsider" 2005, "Sex And Gasoline" 2008 och "Tarpaper Sky" 2014  och nu "Close Ties":
Om du inte redan gjort det.
Upptäck Rodney Crowell och ge dig själv en stor musikalisk gåva.
/Björn
 
 
 

Upptäck Pieta

 
Ännu ett högklassigt album från amerikanska singer/songwritern Pieta Brown.
"Postcards" (Lustre Records/Border) är kapitel nummer sju i en strålande discografi som startade
med en självbetitlad debut 2002 och som enligt undertecknad inte fått det välförtjänta erkännandet 
den är värd på våra breddgrader.
 
Den här gången berättar Brown 10 musikaliska historier där hon samarbetat med band och artister
som Calexico, The Pines, Mark Knopfler, Popgeni favoriten Carrie Rodriguez, David Lindley och Eric
Haywood & Caitlin Canty.
Och det är exakt som americansongwriter.com skriver:
"Pieta Brown is a major talent...Her artistry combines folk, country and dusky swamp in a graceful,
supple and elegant genre of their own."
Upptäck!
/Björn 
 
 
 
 

Miller's snille

 
Rhett Miller sitter inne med en utsökt, men samtidigt trist ignorerad solokarriär bland de breda massorna.
"The Instigator" 2002 och "The Believer" 2006 är bara två helläckra bevis på hans smakfulla smartness 
som powerpop leverantör under en solokarriär som startade 1989 och började ta form fem år senare
med albumet "Mythologies".

I samma veva som han släppte "Mythologies" så drog han igång altcountry gruppen Old 97's där 
han med sina tre bandpolare pricksäkert mixar powerpop, twang rock och cowpunk.
11 album sedan förstlingen "Hitchhike To Rome" 1994 har det blivit och sedan en dryg vecka bakåt
finns kapitel nummer 12, "Graveyard Whistling" (ATO/Border), i en lysande discografi tillgänglig.
/Björn   
 
 
 
 
 
 
 
 

Good Vibrations

 
 
Toronto bröderna Dallas och Travis Good firar 20 år tillsammans i The Sadies som med sin egna 
smältdegel av traditionell country, surfpop, psykedelia och garage rock alltid töjt på ramarna och
format ett unikt och mycket personligt sound med sin instrumentala skicklighet och låtskrivarkonst.
"Northern Passages" (Yep Roc/Border) är 16:e kapitlet i en discografi som präglas av obruten
klass och smartness.
11 nya låtar som naturligtvis är oerhört långt ifrån att platsa på mainstream kanalernas spellistor och
det ska i vanlig ordning tas som en kvalitetsbevis.

Den amerikansk sångare, gitarristen och producenten Kurt Vile gästar på "It's Easy (Like Walking)
och det känns hur självklart som helst att bröderna Good och Vile funderar på ett bredare samarbete
framöver. 
IF Popgeni hade den stora äran att ställa The Sadies på Studioscenen i Östersund i slutet av april 2015.
Ett oförglömligt livemöte för en övervägande majoritet av oss som var där.
/Björn
 

Glöden falnar aldrig för Son Volt

Altcountryrockande  Son Volt med magnifike frontmannen Jay Farrar i spetsen är inte bara ett av
 tidernas tveklöst bästa band i genren.
Det ryms så mycket mer i deras musikaliska garderob vilket man bevisar med total övertygelse på
"Notes Of Blue" ( Transmit Sound/Border).
Album nummer åtta sedan debuten med banbrytande klassikern "Trace" 1995 är en fortsatt bekäftelse
på att glöden aldrig fallnat för Son Volt.
Den här gången har Farrar och  vänner låtit sig inspireras av blueslegender som Mississippi Fred
McDowell och Skip James, men även av folkikonen Nick Drake.

Resultatet av mixen på mollad country, americana, kraftfull boogierock och bluesstänk med pedal steel,
violiner, trummor, bas, akustiska och elektriska gitarrer samt Farrar's närbesläktade Neil Young stämma
i fronten,är omistlig för alla som fortfarande älskar magi på riktiga instrument och äkta röster.

Textmässigt handlar det ännu en gång om den amerikanska arbetarklassen som lever på drömmen om
att det snart ska komma en förändring som gör att deras livssituation ska lyfta.
"N.O.B." är på alla sätt och vis äkta och en av årets mest givna köp.
/Björn.

 


En hårresande fin musikalisk palett

 
Ännu ett magnifikt powerpop, rock'n'roll, lo-fi country rock album från outtröttliga Chuck Prophet.
Det har blivit 13 soloalbum sedan debuten med "Brother Aldo" 1990 utan att de breda lyssnarleden 
hajat det musikala snillet hos ex. medlemmen i det grandiosa  80-tals psykedeliska rootsbandet  
Green On Red.
Men det finns garanterat en växande skara fans, inkluderat undertecknad,  som gör vågen när 54-åriga Prophet 
nu släpper nya albumet "Bobby Fuller Died For Your Sins" (YepRoc/Border).
 
Titelspåret är inspirerat av Los Angeles rockern, singer/sonwritern och gitarristen Robert Gaston 
"Bobby" Fuller som avled under mystiska omständigheter 1966, endast 24 år  gammal.
Tillsammans med sitt band Bobby Fuller Four hade han ett par rejäla hits med sin egen "Love´s Made
A Fool Of You "och monstercovern av "I Fought The Law".
Överhuvudtaget så genomsyras Prophets 13 låtar av ensamhet, dödsdömd kärlek och den fortsatt
eskalerande spridning av våld i media.
Singeln "Bad Year For Rock and Roll" är en Prophet-klassig hyllning till alla rockmusiker som lämnade oss
under 2016.
“The Thin White Duke took a final bow / there’s one more star in the heavens now/I’m all dressed up in a mohair suit / watching Peter Sellers thinking of you.” skaldar Chuck.
“Alex Nieto” handlar om mordet på säkerhetsvakten från San Francisco som innebar rubriker världen över.
"Min första protestsång och en hyllning till en god människa som fortfarande borde vara i livet", säger Prophet.
 
Men trots det lite mollstämda tema är det en hårresande fin musikalisk palett som ebjuds.
Prophet vässade sin '64 Stratocaster inför inspelningarna och backad av The Mission Express, med hustrun Stephanie Finch, sång, keyboards, Kevin White, bas, Vincente Rodriguez, trummor, sång och James DePrato, gitarr formade han kapitel fem i den magnifika YepRoc historiken som startade med "Soap And Water" 2007.
/Björn  
 
 
 
 

RSS 2.0