Good Vibrations

 
 
Toronto bröderna Dallas och Travis Good firar 20 år tillsammans i The Sadies som med sin egna 
smältdegel av traditionell country, surfpop, psykedelia och garage rock alltid töjt på ramarna och
format ett unikt och mycket personligt sound med sin instrumentala skicklighet och låtskrivarkonst.
"Northern Passages" (Yep Roc/Border) är 16:e kapitlet i en discografi som präglas av obruten
klass och smartness.
11 nya låtar som naturligtvis är oerhört långt ifrån att platsa på mainstream kanalernas spellistor och
det ska i vanlig ordning tas som en kvalitetsbevis.

Den amerikansk sångare, gitarristen och producenten Kurt Vile gästar på "It's Easy (Like Walking)
och det känns hur självklart som helst att bröderna Good och Vile funderar på ett bredare samarbete
framöver. 
IF Popgeni hade den stora äran att ställa The Sadies på Studioscenen i Östersund i slutet av april 2015.
Ett oförglömligt livemöte för en övervägande majoritet av oss som var där.
/Björn
 

Glöden falnar aldrig för Son Volt

Altcountryrockande  Son Volt med magnifike frontmannen Jay Farrar i spetsen är inte bara ett av
 tidernas tveklöst bästa band i genren.
Det ryms så mycket mer i deras musikaliska garderob vilket man bevisar med total övertygelse på
"Notes Of Blue" ( Transmit Sound/Border).
Album nummer åtta sedan debuten med banbrytande klassikern "Trace" 1995 är en fortsatt bekäftelse
på att glöden aldrig fallnat för Son Volt.
Den här gången har Farrar och  vänner låtit sig inspireras av blueslegender som Mississippi Fred
McDowell och Skip James, men även av folkikonen Nick Drake.

Resultatet av mixen på mollad country, americana, kraftfull boogierock och bluesstänk med pedal steel,
violiner, trummor, bas, akustiska och elektriska gitarrer samt Farrar's närbesläktade Neil Young stämma
i fronten,är omistlig för alla som fortfarande älskar magi på riktiga instrument och äkta röster.

Textmässigt handlar det ännu en gång om den amerikanska arbetarklassen som lever på drömmen om
att det snart ska komma en förändring som gör att deras livssituation ska lyfta.
"N.O.B." är på alla sätt och vis äkta och en av årets mest givna köp.
/Björn.

 


En hårresande fin musikalisk palett

 
Ännu ett magnifikt powerpop, rock'n'roll, lo-fi country rock album från outtröttliga Chuck Prophet.
Det har blivit 13 soloalbum sedan debuten med "Brother Aldo" 1990 utan att de breda lyssnarleden 
hajat det musikala snillet hos ex. medlemmen i det grandiosa  80-tals psykedeliska rootsbandet  
Green On Red.
Men det finns garanterat en växande skara fans, inkluderat undertecknad,  som gör vågen när 54-åriga Prophet 
nu släpper nya albumet "Bobby Fuller Died For Your Sins" (YepRoc/Border).
 
Titelspåret är inspirerat av Los Angeles rockern, singer/sonwritern och gitarristen Robert Gaston 
"Bobby" Fuller som avled under mystiska omständigheter 1966, endast 24 år  gammal.
Tillsammans med sitt band Bobby Fuller Four hade han ett par rejäla hits med sin egen "Love´s Made
A Fool Of You "och monstercovern av "I Fought The Law".
Överhuvudtaget så genomsyras Prophets 13 låtar av ensamhet, dödsdömd kärlek och den fortsatt
eskalerande spridning av våld i media.
Singeln "Bad Year For Rock and Roll" är en Prophet-klassig hyllning till alla rockmusiker som lämnade oss
under 2016.
“The Thin White Duke took a final bow / there’s one more star in the heavens now/I’m all dressed up in a mohair suit / watching Peter Sellers thinking of you.” skaldar Chuck.
“Alex Nieto” handlar om mordet på säkerhetsvakten från San Francisco som innebar rubriker världen över.
"Min första protestsång och en hyllning till en god människa som fortfarande borde vara i livet", säger Prophet.
 
Men trots det lite mollstämda tema är det en hårresande fin musikalisk palett som ebjuds.
Prophet vässade sin '64 Stratocaster inför inspelningarna och backad av The Mission Express, med hustrun Stephanie Finch, sång, keyboards, Kevin White, bas, Vincente Rodriguez, trummor, sång och James DePrato, gitarr formade han kapitel fem i den magnifika YepRoc historiken som startade med "Soap And Water" 2007.
/Björn  
 
 
 
 

Prophet. Lika given som Adams

 
En veckan innan Ryan Adams lossar amerikanen Chuck Prophet sitt 14:e soloalbum 
"Bobby Fuller Died For Your Sins" (YepRoc/Border).
Inte alls lika omtalad i de vida kretsarna som Ryan Adams.
Men en fullkomligt lysande låtskrivare, 
musiker och artist med ett minst sagt gediget förflutet med 
start som en av medlemarna i legendariska rockgruppen Green On Red och fortsatte med en helt
lysande solokarriär som rullade igång 1990 och 13 album senare fortfarande är grandiost intakt.
 
53-årige Prophets musikaliska CV innebär imponerande läsning.
Under hela sin karriär har han varit en eftertraktad gitarrist, låtskrivare, producent och samarbetat
med andra artister på album och i olika musikaliska konstellationer av yppersta klass.
Har du inte åldersnoja så har du chansen att upptäcka en doldis som sitter inne med en låtskatt
extra ordinär.
/Björn
 
   

Given investering

 
 
De här båda våldsamt högklassiga smakproven gör utan tvekan Ryan Adams nya album
"Prisoner" (Blue Note/Universal) till en helt given investering.
Release 17:e februari.
/Björn
 
 

 

Snider alltid en fena

 
Spelar ingen roll om det genom de två senaste decenierna handlat om pop, country, altcountry,
indierock, americana eller singer/songwriter.
Todd Snider har alltid varit en fena.
På senare år har han blivit bullrigare, tuffare, coolare och ännu mer jordnära, inte minst som
frontman i gruppen Hard Working Americans.
"Eastside Bulldog" (Aimless/Border) är 25 minuter underbart svängig och skitig källarrock där
Sniders rock alter ego Elmo Buzz bullrar underbart med ett fantastisk storband i ryggen och
Hank Williams Jr som en räv bakom örat.
Oemotståndligt!
Med "E.B." och Hard Working Americans "Rest In Chaos" har Todd Snider släppt två av årets mest
personliga och vassaste rock'n'roll album.
/Björn 
 
 

Omistliga Nisse

 
Inte så mycket att orda om soloalbum nummer åtta från en av de största svenska låtskivarna och
artisterna någonsin.
Den är likt de sju föregångarna omistligt.
"Vägen Västerut" (Gamlestans Grammofonbolag) är Nisse Hellberg's kärleksförklaring till countryn,
men ändå är det på nytt hans patenterade personliga sätt att skruva och fila med finess på rootskonceptet
som imponerar.
"Den sista stora upptäckten jag gjorde var, märkligt nog country. Visst hade jag gillat Hank Williams
och annan 50-tals country & western redan innan men i det stora hela hade jag inte riktigt kunnat ta
den till mig. Kanske var det för mycket "de vuxnas" musik, etablissemangets.
Jag vill minns att den första artisten jag föll för var just George Jones och med tiden växte avdelningen
i skivhyllan för country snabbare än både pop och rock.
Men för att återknyta, detta gör jag från en position här hemma. Texterna är min personliga tankar,
upplevelser och fantasier. Och naturligtvis på mitt eget språk från Sverige, Skåne och Malmö", förklarar
han i pressreleasen.
Det är ju återknytningen som är och alltid har varit storheten med Nisse Hellberg.  
Att sen som jämtlänning få njuta av utflyttade republiksonen Janne Lindén som med sedvanlig
världsklass färgar Nisse's låtmaterial med sitt paranta gitarrlir är naturligtvis en extra bonus.
/Björn

Stor popmusik från stora hjärtan och skarpa hjärnor

 
Är vanligtvis inget större fan av programmerad popmusik.
Men när The Radio Dept. kallar så faller jag raklång.
Efter en seg rättstvist mot det egna bolaget, som man förlorade,  är Johan Duncanson och
Martin Larsson åter med sin melodiöst vackra och oemotståndliga synthpop på "Running Out Of Love" (Labrador/Border).
Ett album som duon enligt skrivet kontrakt är skyldiga Labrador Records, men det hörs  inga hard feelings
i ljudbilden när det gäller bolagsbråket.
 
Bakom det sedvanligt stilrena, grandiosa soundet och knivskarpa pophakarna finns en ytterligare vässade
politisk medvetenhet och ett tydligare ställningstagande än på de tre tidigare albumen.
Texterna berättar om en frustration över ett kallare, ogästvänligare samhällsklimatet som vi upplever. 
Fascismens framsteg, växande högerkrafterna, främlingshat, svensk vapenexport, social orättvisor och
allmän utslagning genomsyrar duons texter och helheten blri stor svensk popmusik från stora hjärtan
och skarpa hjärnor. 
Duncansson och Larsson sitter inne med en helt egen profil och jag hoppas att det inte ska behöva dröja
sex år till innan man släpper album nummer fem.
/Björn

Av bästa sorten

 
Willy och Cody Braun har med klass och stil frontat Reckless Kelly sedan debuten 1998.
Album nummer tio "Sunset Motel" (No Big Deal Records/Thirty Tigers/Border) är ingen undantag
från den gyllene regeln att leverera altcountry, southern rock och Americana av absolut bästa sorten.
Med samma dignitet och klass som några år yngre Uncle Lucius som hörs och syns live Captain
Cool i Östersund torsdagen 13/10.
Oerhört dumt att missa något av banden på alla sätt och vis.
/Björn
 
 
 

Outslitbara garagerockkungar

 
Inget snack om att The Fleshtones fortfarande lever upp till dubbningen som kungarna av amerikansk
garagerock i fusion med rockabilly, soul och surf.
Album nummer 21,  "...The Band Drinks For Free" (YepRoc/Border),  innebär också att man firar
40 år som fortsatta delikata leverantörer av låtar med livsviktiga teman som kärlek, svek och
död körda genom deras patenterade och personliga filter av fuzzad gitarr, Farfisa orgel, bas och trummor.
 
Farfisakungen Pete Zaremba, 62 och gitarristen Keith Streng, 61 år, har varit med sedan gruppen
bildades 1976 medans "färskingarna", 68 åriga Bill Milhizer, trummor,  samt youngstern och basisten
Ken Fox, 56, har skött rytmsektionen sedan 1980 respektive 1990.
Vi kategoriserar dem självklart under "De största popgenierna".
/Björn
 
 
 

Fortfarande excellent popmission

Lite besviken blev jag.
I alla fall till en början.
För som man kan höra när man jämför ovanstående "Thin Air" som finns på odiskutabla Glasgow
favoriterna Teenage Fanclub och deras nya  album "Here" (PeMa/Border) som släpps idag, och
nedanstående esset "Ain't That Enough" från 1997 års "Songs From Northern Britain", så finns en
viss skillnad när det gäller låtarnas själ och sound.
Den går också att höra på "Howdy" 2000 medan 2005 års "Man-made" och "Shadows" 2010 mer
är inne på "Here" tänket.

Men när jag fått lite distans, i takt med antalet upprepningar av deras tionde studioalbum så infinner
sig den där odiskutabla musikaliska värmen som alltid genomsyrat gruppens produktioner..
Så egentligen handlar det bara om lite mjukare finlir på en totalt excellent popmission som pågått
sedan 1990 med debuten "A Catholic Education".
Som det demokratiska band som de alltid varit så har de tre originalmedlemmar Norman Blake,
Raymond McGinley och Gerard Love ritat ihop fyra låtar vardera.
/Björn


 


Fortsatt värme och mystik

 
"Unseen" (Loose Music/Rootsy är titeln på nya albumet med The Handsome Family som har
release 16/9.
Äkta paret Rennie & Brett Sparks tionde studioproduktion sedan debuten 1995 bygger på en
suggestiv ljudbild med countryinstrument, smått overkliga texter och inspiration från den 
amerikanska västern.
 
De tio låtarna är inspelade nattetid i parets hemmastudio av Brett som ännu en gång format den
varma ljudbild som blivit parets eleganta patent.
Instrumentala gäster som David Gutierrez, dobro & mandolin, Alex MacMahon, gitarr, och
Jason Toth, trummor kompleterar Brett, gitarr, sång och Rennie, sång, banjo & autoharp. 
Rennie står för alla låttexter.
/Björn
 
 

Forever young

 
Den 9:e september är det dags för ett nytt efterlängtat album med finaste skottarna Teenage Fanclub.
"Here" (Merge) är titeln på plattan och sex år har gått sedan senaste fullängdaren "Shadows".
Trots att man är oerhört långt ifrån "teenage" längre så verkar det på första smakprovet från albumet
som att Norman Blake och vänner håller fast vid konceptet som alltid inneburit högflygande melodier,
Beatles och Byrds influerade harmonier och en stark kärlek till 60-talets powerpop.

Kan inte annat än tycka att det är underbart med minst sagt mogna musiker, oavsett kön, som inte
överger sin första musikaliska kärlek.
/Björn
 
 

Mudcrutch äntligen på retur

 
Mudcrutch är tilbaka.
Bandet bildades av Tom Petty och Tom Leadon 1970, som båda hade lirat i bandet The Epics.
Förutom Petty, bas & sång och Leadon, gitarr & sång så kompleterade trion 
Jim Lenehan, leadsångare,
Randall Marsh, trummor och Mike Campbell, gitarr, ursprungsuppsättningen..
Men det blev bara en singel, "Depot Street", som inte blev någon hitt innan skivbolaget bestämde
sig för att upplösa bandet.
Resten är Tom Petty & The Heartbreakers historia.
 
Samtidigt måste det ha känts rätt naturligt för Petty att börja fundera på att starta om Mudcrutch
för snart tio år sedan, inte minst med tanke på de ytterst närbesläktade generna
Petty erbjöd originalmedlemmarna Marsh och Leadon att starta om bandet tillsammans med Heartbreakers
originalen, Benmont Tench och Mike Campbell.
"Mudcrutch", som är en blandning av 14 gamla och nya låtar, släpptes i slutet av april 2008.
Ganska precis åtta år senare så är det dags för uppföljaren "2" (Reprise Records) som med sina
11 tidlösa southern pop & rock spår funkar som vilken högklassig produktion som helst ur Petty's
minst sagt klassiga produktion. 
/Björn
 
 

Fortsatt mästerlig Doe

Det är länge sedan John Doe var ena halvan av Los Angeles punkrockarna X och nästan lika
länge sedan han skapde bländande outlawcountry tillsammans med Exene Cervenka,
D.J. Bonebrake och Dave Alvin i The Knitters.
Sedan 1990 har han han hunnit med nio soloplattor med tidlös rockpop färgad av både country
och singer/songwriter och oftast med en extra ordinär skruv.

Solotrip nummer tio "Westerner" (Cool Rock Records/Border) är bara ett ännu ett bevis på
att Doe's verk aldrig varit i behov av bäst-före-stämpel.
Tio låtar producerade av Howe Gelb och med gäster som Cat Power, Debbie Harry och Tom Brosseau.
Själv kallar han albumet som "en psykedelisk soulplatta från Arizona öknen".
Det borde räcka för att göra er som inte redan visste riktigt nyfikna.
Och här nedan får ni en Doe-specialare från 2009 tillsammans med Popgeni vännerna The Sadies.
/Björn


Lika bra som någonsin tidigare

 
Ett favoritband är tillbaka.
Kevn Kinney bildade Drivin 'n' Cryin tillsammans med Tim Nielsen 1985 och hann med ett gäng 
fina album som "Whisper Tames The Lion" (1987), "Mystery Road" (1989), "Fly Me Courageous"
(1991), "Smoke" (1993) och "Wrapped In Sky" (1995) där man med finess blandade southern rock
med country, janglepop och hårrdrock.
Men det stora genombrottet infann sig aldrig och Kinney satsade på en solokarriär med fokus på
folk under tio år och med Drivin 'n' Cryin som en klar bisyssla.
Men 2009 var det dags för återkomsten med fullängdaren "Great American Bubble Factory" som 
spann vidare på deras klassiska och läckra genremix.

Kärleken till EP formatet fick Kinney och vänner att bilda egna skivbolaget New Records där man 
sedan 2012 släppt tre tema-EP´s med sammanlagt 16 låtar, "Songs From The Laundromat" och "Songs
About Cars, Space 
And The Ramones" 2012 samt "Songs from the Psychedelic Time Clock" 2013.
Från den flocken har man plockat ut tio stycken som utgör "Best Of Songs" (Plowboy/Border)
som släpptes i fredags och är en underbar påminnelse om att Kevn Kinney fortfarande som 55 taggare
och 
tillsammans med sina polare har kvar fingertoppskänslan och lusten att skapa lysande rock'n'roll
och pop på sitt klockrena grundrecept.
Jag avslutar  med att citera Rolling Stone Magazine.
"Om Paul Westerberg hade vuxit upp med Angus Young som förebild istället för Alex Chilton så hade
The Replacements förmodligen låtit som Atlanta bandet Drivin 'n' Cryin".
/Björn
 
 

Fortfarande strålande

 
Själv har jag mer eller mindre följt henne sedan 1992 då jag föll pladask
för låtar som "The Hard Way", "He Thinks He´ll Keep Her", "I Feel Lucky",
"Only A Dream" och covern av Lucinda Williams "Passionate Kisses" på
albumet"Come On Come On".
 
Sedan dess har det blivit ytterligare nio album och i morgon släpper
Mary Chapin Carpenter sitt 14:e album "The Things That We Are Made Of"
(Lambent Light/Border).
Elva nya låtar som alla baseras på brev hon fått av vänner och som spinner
vidare på hennes grundtanke om ett melodiöst, sparsamt instrumenterat sound
med hennes varma röst längst fram i mixen.
Carpenters singer/songwriter pop färgad av country och folk är fortfarande strålande.
/Björn 
 

En alldeles speciell sista fredag i april No. 1

 
 
 
29: e april är en klart högklassig fredag. Åtminstone om man gillar musik extraordinär.
Jon Auer och Ken Stringfellow som alltid varit synonymt med The Posies lossar då sitt åttonde
album "Solid States" (Lojinx/Border), uppföljaren till 2010 års "Blood/Candy",
Deras alltid lika fräscha, granna och klassikt tidlösa poptråd sedan debuten med "Failure" 1988 har
färgats av klassisk 60-tals pop, tidlös power pop, bullrig garagerock och Seattledito, men alltid
utifrån duons gigantiska och personliga låtskrivarsnille och känsla för melodier.
Ett extra stort plus i helheten har deras röster och den omistliga stämmsången alltid varit.

Förutsättningarna inför återkomsten med "S.S." blev totalt chockerande när Posies trumslagaren,
sedan 2001, och tillika nära vännen Darius Minwalla hastigt och totalt oväntat avled i slutet av maj 2015.
Medvetandet om att livet levs på en oerhört skörd tråd fick duon att tänka om vad gällde gruppens
fortsatta formande av sin musikmission.
Man lämnade den genialiska grundidén att bara kliva in i en studio och rätt och slätt panga ur sig
musiken med basic garageband filosofi.
 
Istället satt Jon och Ken, som båda vid sidan Posies är aktiva producenter av andra artister, i sina respektive
hemstudios och skapade låtförslag med en elektronisk ljudbild som man skickade till varandra.
Synthar och keyboards dominerar mer än någonsin på albumets 12 låtar och gitarrerna används mer som
soloinstrument och för att skapa effekter.
Trummorna lades på i ett senare skede i Los Angeles med Frankie Siragusa (som producerade Ken´s
soloalbum "Danzig In The Moonlight" och som är med på den nuvarande turnén) och i Kansas med 
Kliph Scurlock som rummat för Flaming Lips under många år.
 
Men även om Auer och Stringfellow väljer ett mer "maskinellt" upplägg på "S.S." så tullar man aldrig 
på kvalité, integritet och högklassig musikalisk utstrålning.
Viljan att alltid upptäcka, växa, göra annorlunda, pröva nytt och inte fastna i ett visst mönster har alltid
varit The Posies drivkraft. 
Eller som Jon Auer och Ken Stringfellow säger själva. "det är vår plikt som artister och musiker att ta
risker och fortsätta utforska".
/Björn
 

 


 
 

Mer C.S.N.&.Y. än Hollies

 
På fredag återvänder legenden Graham Nash, ex. The Hollies, Crosby Stills Nash och Crosby Stills
Nash & Young, med albumet "This Path Tonight" (Blue Castle Records/Rootsy). 
Och det efter ett 14 år långt glapp till senaste soloutgåvan "Sons Of Survivors".
 
Den idag 74-årige Nash hittade uppenbarligen rätt inspiratör till en comeback i gitarristen, låtskrivaren
och producenten Shane Fontayne och tillsammans ritade de ihop 20 låtar på blott en månad.
Fontayne plockade ihop ett band, med musiker som Nash aldrig träffat tidigare, men som han
kände sig mycket bekväm med redan från dag ett.
Sen klev man in i en studio och formade och fäste de tio låtarna på raska åtta dagar.
 
Resultatet är alldeles utmärkt nutidsretro och klart mer C.S.N.&.Y. än Hollies.
"Det är en annorlunda känsla här jämfört med mina tidigare soloplattor, även om jag också hör
ekon 
från alla", säger Nash om den stilfulla akustiska och tidlösa folkrocken som är den röda tråden.
Han sjunger dessutom alldeles förträffligt fortfarande.
/Björn
 
 
 
 
 

Hale för själ och hjärta

 
Texasfödda Terry Lee Hale, numera boende i Marseille, har gett ut plattor i snart 30 år.
Känd som en i den inre kretsen på Seattle scenen, och den enda singer-songwritern som
finns med på 80-tals samlingen, Sub Pop 200, så har han oftast varit en udda och fantastisk
leverantör av musik på lika delar roots, rock och americana på sitt alldeles egna speciella sätt.
När han nu släpper nio spår hudnära "Bound, Chained & Fettered" (Glitterhouse/Border) så 
är det helt naturligt att ställa sig frågan om det inte kanske är hans största stund som artist?
 
Nio sånger som är rena livslektioner där han fokuserar på gåtorna och förvirringen som präglar
våra liv i början av de 21:a århundrandet. 
Formad i norra Italien tillsammans med producenten, gitarristen och lap steel ikonen Antonio
Gramentieri där Hale's gitarr, munspel och sång spelades in live samtidigt som Gramentieri fyllde
på med sin arsenal via kontrollbordet.
 
Intimt, känslofyllt, graciöst balanserat och med en underbart uppenbar känsla av att Terry Lee och
Antonio sitter i samma rum.
 "Jag tycker att "Bound..." känns mycket mer intim och känslomässigt engagerad än mitt förra album
"The Long Draw". Tidigare har jag varit åskådaren men nu känns det som att jag är karaktären,
säger 63-årige Hale. 
Och då ska ni veta att "T.L.D." också är en sällsynt grann historia.
/Björn
 
 

 

 


RSS 2.0