Oumbärliga Courtney

 
18:e maj släpper australiensiskan Courtney Barnette  sin tredje fullängdare "Tell Me How You
Really Feel".
Ett album som med de tre smakproven som ni kan lyssna på här tydligt berättar att hon tagit
ytterligare några grandiosa steg i sitt ytterst eleganta personliga tänk som låtskrivare, musiker
och artist.
Dundergiven på 2018 årsbästalistan och en investering för vilken skivsamling som helst.
/Björn
 

 
 
 

Ingen dussinvara


"Bättre än Beatles", var det någon fantast som skrev inför släppet av de kanadensiska powerpop
ikonernas 12:e  album.
Vet inte det riktigt?
Men kanadensiska och Toronto baserade Sloan, skuggar absolut sina förebilder  när det gäller
den fantastiska konsten att bygga tidlös klassig popmusik på albumet som naturligtvis har titeln
"12" (Yep Roc/Border).
Att bandet är inne på sitt 27:e år med alla originalmedlemmarna intakta är inget annat än makalöst, 
inte minst för det hörbara faktumet att "gubbsen" fortfarande vårdar ett sound som klingar så fräscht,
innovativt och passionerat.
Plattan innehåller naturligtvis 12 låtar där de fyra medlemmarna har skrivit tre vardera.
/Björn
 
 

Kippar efter andan

 
Multibegåvade Simone Felice har nyligen lossat nya albumet "The Projector" (New York Pro/Border).
De tio urstarka låtarna får mig att ta den musikaliska tidsmaskinen tillbaka till Studioscenen, Storsjöteatern
den 15:e november 2012 då Felice tillsammans med sidekicken Matt Green bjöd på en oförglömlig
Popgenikonsert.
Det är något alldeles speciellt med den där sorgen i hans varmt vibrerande sångröst som rakt
igenom albumet med oantastlig känsla och styrka ramar in det musikaliska flowet.
I titelspåret, "The Fawn", "Your Hands", "Same On Any Corner" och "To Be You, To Be Me" är det
så övertygande att jag bitvis kippar efter andan.
/Björn
 

Aldrig för sent att upptäcka Mary Chapin

 
 
Jag har under de senaste tre årtiondena ofta lyssnat på Mary Chapin Carpenter och alltid blivit
varm inombords av rösten, hennes stora melodiösa gåva och konsten att kunna skriva fantastiska låtar.
 
På sitt rykande färska album "Sometimes Just The Sky" (Thirty Tiger/Border) firar hon sin 30-åriga
karriär genom att göra nya versioner av flera av sina mest hyllade kompositioner.
Således en lysande möjlighet för novisen att upptäcka en stor skatt.Titelspåret är däremot en helt
ny Mary Chapin Carpenter darling.
Kolla också in den grandiosa million dollar kören på  "He Thinks He'll Keep Her"!
/Björn
 

Snillet Snibb


Pontus Snibb
är helt klart en av vårt lands mest underskattade musiker genom de senaste årtiondena.
En lysande multimusiker, artist och sångare som alltid har varit totalt rätt oavsett vilken gren på rock'n'roll
och rootsträdet som han häckat på.
I hårdrockande rock'n'roll bandet Bonafide har Pontus och vänner välförtjänt skapat sig ett aktat namn
utomlands under de senaste tio åren.

Och även om han lovat sig själv att inte göra någon egen bluesplatta innan han fyllt 40 så föll han för
skivbolagets önskningar och släppte 2014 albumet "Wreck Of Blues" tillsammans med sin klart
legendariska och klassiga pappa Håkan Nyberg på trummor.
Fyra år senare är det dags för uppföljaren Pontus Snibbs Wreck Of Blues att lossa uppföljaren
"Too Late To Die Young" (Cargo Records) med basisten Kalle Johansson som tredje länk.
11 Pontus verk som är ett prickfritt facit på hur man med största övertygelse och känsla lagar och
serverar en flock klasslåtar med bluesen bakom ratten och rock'n'roll slyngeln i baksätet.
/Björn


Upptäck för bövelen

 
Outlaw, country, americana, folk sångaren och låskrivarkonstnären Colter Wall som låter som tre
gånger äldre än de 22 som han är släpper minialbumet "Imaginary Appalachia" (Thirty Tigers/Border).
Sjuspårsplattan fanns med som bonus på första pressningen av hans succéartade självbetitlade
debut från ifjol men nu återkommer den, och då även på vinyl för första gången.
 
Med rötterna i den kanadensiska Saskatchewanprärien var Wall fjolårets tveklöst största snackis
bland branschkollegor och jämförelserna med legender som Townes Van Zandt, Blaze Foley och
Waylon Jennings när det gäller snille, uttryck och känsla är självklara och håller hela vägen.
Men med parentesen att Colter faktiskt har en egen knivskarp och personlig profil.
Om det inte redan är gjort.
Upptäck för bövelen!
/Björn
 
 
 

Oemotståndliga Troubadours

 
Album nummer fem från altcountryrock och americana femman från Oklahoma gör inga fans besvikna.
Samtidigt är "A Long Way From Your Heart" (Bossier City Records/Border) en platta som definitivt kommer att trollbinda de som ännu inte upptäckt att rötter från Woody Guthrie och Waylon Jennings uppblandad med smakfulla doser av bluegrass, cajun, kryddad med rak rock'n'roll dynamik och glänsande popmelodier är en oemotståndlig anrättning.
 
Turnpike Troubadours med lysande sångaren, gitarristen och frontmannen Evan Felker, R.C. Edwards, fiol, Ryan Engleman, elgitarr, Kyle Nix, fiol, R.C. Edwards, bas, och Gabe Pearson, trummor, gjorde en fantastisk livespelning på Gamla Teatern, Östersund den 18:e april 2013. 
Den karamellen suger vi i IF Popgeni fortfarande på.

  

Lucinda & Louise

 
Personligen har jag alltid kännt jag att det finns klara likheter mellan Lucinda Williams och Louise
Hoffsten.
Det blir ännu en gång uppenbart när Williams valt att göra en nyinspelning av 1992 års magnifika
"Sweet Old World" och uppdatera den till "This Sweet Old World" (Thirty Tigers/Border).
Anledningen till detta är att hon kände som att hon vuxit ifrån större delen av albumets 12 låtar.
Men efter att hon med "fräscha" öron återbekantat sig med den solklara låtskatten och
i studion återfunnit den rätta känslan, så blev det helt uppenbart att skriva kapitel nummer två.
 
Tillsammans med sitt turné och studioband, gitarristen Stuart Mathis, David Sutton, bas och Butch
Norton på trummor samt långvariga vännen, medarbetaren och gitarrvirtuosen Greg Leisz, som
dessutom deltog under de sessionerna av originalalbumet, så spelade man in den nya upplagan
under 10 dagar i studion.
Producerad av Williams själv och maken Tom Overby så har en del av låtarna fått en klart annorlunda 
profil, dock utan att på något sätt förvanska den ursprungliga kvalitén.
Nyutgåvan innehåller dessutom de fyra bonusspåren "Factory Blues", "What You Don't Know",
"
Wild and Blue" och "Dark Side Of Life".
Pure gold!
  

Flera av de 11 spåren på Louise Hoffsten's "Röster I Mörkret" (Gamlestans Grammofonbolag/Border)
skulle kunna platsa på Williams "T.S.O.W".
Det handlar om en liknande fusion av blues, roots och americana som aldrig är offside.
Att Louise har valt att rama sina helt tidlöst aktuella texter med en akustisk, varm och mestadels försynt,
men ändå kraftfull ljudbild handlar naturligtvis om klass och fingertoppskänsla.
/Björn

 

 

 

 


Joan tolkar Dylan på eget sätt

 
Att tolka Bob Dylan's låtskatt är det många som gjort under decennierna.
När en av mina absoluta favoritsångerskor, Joan Osborne, inom blues, folkmusik, country och rock
väljer att göra det på "Songs Of Bob Dylan" (Womanly Hips/Border) så blir det som vanligt
på ett Osborne album.
Starkt personligt utan att på något sätt försöka kopiera.

De 13 spåren spänner från Dylan’s älskade standards på 60 och 70-talen,"Masters of War,”
"Highway 61 Revisited", "Quinn The Eskimo/Mighty Quinn", "Rainy Day Women #12 & 35", "Buckets
Of Rain" och "Tangled Up In Blue” till en handfull av Osborne’s egna Dylan favoriter från senare
album, "Dark Eyes”, "Ring Them Bells”,  "Tryin’ To Get To Heaven” och “High Water”.
Allt framfört med stor känsla, klass och kärlek.
/Björn

 

 



Bruntnell - en av de största

 
Vet inte varför Border Music väljer att släppa Peter Bruntnell's "Nos Da Comrade" (Domestico Records)
ännu en gång?
Första april i fjol var releasedag i vårt land för hans nionde album.
Men nu är "N.D.C" ljusår ifrån något aprilskämt och att på nytt försöka sätta fokus på en av de absolut
finaste och mest högklassiga låtskrivarna från det brittiska öriket är aldrig fel, utan snarare en kulturgärning.
 
Med 21 år in i sin musikaliska gärning så har resonansen i hans låtar en fortsatt obruten kraft och aura, 
Jag blir smått förtvivlad inombords att Bruntnell inte fått den riktiga och ytterst välförtjänta chansen
att hitta ut till de stora lyssnarskarorna, något som han själv till viss del rår för, då han aldrig passat in i
mallen och maskineriet för hur artister ska marknadsföra sin egen "förträfflighet" och "ego".
 
De stora skivbolagen har konsekvent ignorerat Bruntnell sedan debuten medan artistkollegor som
Peter Buck (REM), Jeff Tweedy (Wilco), Jay Farrar (Son Volt) och många andr nämnt honom
som ett snille när det handlar om melodisk och textmässigt värme.
Även den äkta musikpressen har förstått.
"His songs should be taught in schools", skrev NME och Rolling Stone har så rätt konstaterat,"one of
England's best kept musical secrets.
Vi i IF Popgeni hade den stora äran att få ställa Peter Bruntnell på Studioscenen, Storsjöteatern, Östersund
den 19/10 2013.
Något som om ni frågar mig skulle vara en straffspark att göra på nytt om vi fick en ny förfrågan.
/Björn
 
 
 

 

Kolla upp Slaid

 
I över 20 år har Austin baserade singer/songwritern Slaid Cleaves serverat utsökta  album och låtar
med rötterna i folk, blues, country och americana
En poet och musiker av klass som definitivt är värd ett större erkännande i de bredare leden.
 
Debuten "The Promise" släpptes 1990 och sedan dess har det blivit ytterligare nio fullängdare.
"Ghost On The Radio" (Candy House/Border) är nummer elva i ordningen och uppföljaren till 2013
års hyllade "Still Fighthing The War".
/Björn
 
 

Syster magi

Efter sammanlagt 24 album på varsitt håll, Grammy's, Oscar's och massor av andra utmärkelser
gör systrarna Shelby Lynne och Allison Moorer gemensam sak och släpper ett album tillsammans.
På "Not Dark Yet" (Silvercross/Thirty Tigers/Border) möter man Shelby och Allison som på ett fullkomigt
oemotståndligt sätt omfamnar det förgångna, står magnifikt stadigt i nutiden och bugar ödmjukt och
grandiost inför det som väntar runt det musikaliska hörnet.
Det sistnämnda med "Is It Too Much" som systrarna skrivit tillsammans och som avslutar albumet.
 
Innan dess har de på ett helt oantastligt sätt tolkat "My List" (The Killers), "Every Time You Leave"
(Louvin Brothers), "Not Dark Yet" (Bob Dylan), "I'm Looking for Blue Eyes" (Jessi Colter), "Lungs"
(Townes Van Zandt), "The Color of a Cloudy Day" (Jason Isbell & Amanda Shires,) "Silver Wings"
(Merle Haggard) "Into My Arms" (Nick Cave) samt "Lithium" (Nirvana).
 
Känns inte det här i hjärttrakten så gillar man inte musik.
Fotnot: Releasedag för "Not Dark Yet" i Sverige är 18:e augusti.
/Björn
 

Boxguld

 
Tillbaka efter ett litet sommarbreak från skrivandet och missionen att berätta och tipsa om den innerliga
och välgörande musiken som man sällan får läsa eller höra om i de stora mediakanalernas ytliga brus.
 
En perfekt omstart är de tre smått galet välmatade, spännande, kvalitativa retroboxarna i CD-formatet
från Cherry Red Records.
Tre CD-boxar med en fantastisk retromission

"Silhouettes & Statues - A Ghotic Revolution 1978-86" (Cherry Red/Border) botaniserar i
postpunkens start på sent 70-tal och vandrar vidare fram till mitten av 80-talet när den lite mörkare
rocken och electronican färgade ljudbilden.
83 låtar på fem CD med klassiska band på ämnet som Joy Division, Sisters Of Mercy, Cure, The Mission,
Public Image Ltd, Birthday Party, Dead Can Dance, Bauhaus, men också en flock med mindre kända namn
som det aldrig är för sent att upptäcka.

 
C88 (Cherry Red/Border) är fortsättningen på de två tidigare boxarna C86 och C87. Här handlar
det om 80-talets indiescen som samlades under C86 genren.
Tre CD med sammanlagt 72 låtar och namn som House Of Love, Inspiral Carpets, Stone Roses,
Pale Saints, The Vaselines, The Shamen för att skrapa på ytan.
Men även här finns det många tidlös nya fynd att göra.
 
 
 
"Milk Of The Trees - Anthology Of Female Vocal Folk & Singer-Songwriters 1966-73" (Cherry Red/Border)
på tre CD och fyllda med 60 låtar med ikoner som Sandy Denny, Linda Ronstadt, Melanie, Joan Baez,
Nico, Janis Ian, Judee Sill, Laura Nyro, Marianne Faithfull, Dana Gillespie, Vashti Bunyan och många fler
är en pärla för alla som uppskattar, älskar och är nyfikna på den kvinnliga musikexplosionen fem decennier bort.
 
Fyra timmar med total fokus på musiken som gjordes under senare delen av 60 och tidiga 70-talet i både
England och USA av soloartister eller band med kvinnliga solovokalister.
Det är genrebrett så det förslår med San Francisco psykedelia, Los Angeles folkrock, London pop-folk, 
elektrisk och progressiv folkrock och gott om singer-songwriters med rötter i ladies of the Canyon gyllene era.
/Björn

En kulturgärning

 
 
YepRoc Records står för en kulturgärning när de återutger Nick Lowe dubbeln "Nick the Knife" från 1982 
och "The Abominable Showman" 1983 på både vinyl och CD och med tre bonusspår på "N.T.K." och
med två på "T.A.S.".
"Nick The Knife" återupprättade Lowe som soloartist efter den allt för korta karriären i supergruppen Rockpile 
där han tillsammans med Billy Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams bara hann med albumet "Seconds Of Pleasure" innan det blev stora kontraktsproblem.
Williams och Bremner gästade på "Nick ..." och han plockade in gamla kompisen och trummslagaren 
Bobby Irwin, basisten James Eller samt Paul Carrack, frontman i gruppen Ace, på keyboards & sång
“My Heart Hurts,”, som Lowe skrev tillsammans med sin dåvarande fru Carlene Carter, var första singelsläppet
från plattan. Bonusspåren är demoversioner av “Heart” och “Raining Raining” samt rariteten “I Got a Job.”
I vinylutgåvan finns de tre spåren i form av en vinylsingel.
 
"The Abominable Showman" spelades in tillsammans med turnébandet Noise To Go, där Paul Carrack ingick
som ett lysande solosångarkomplement till Nick.
Lowe och Noise To Go behärskade till fullo konsten att blanda hårt driven rock'n'roll med soulfärgad
popmusik som i exempelvis "Raging Eyes" och “Time Wounds All Heels.”
Bandet gjorde succé i USA som öppningsakter åt The Cars och Tom Petty & the Heartbreakers något
som hörs på bonus EP'n med livespår dokumenterade från en livespelning i Cleveland.

"Nick The Knife" och "The Abominable Showman" är första paret från Lowe´s backkatalog som återutges
av YepRoc Records. 
"Nick Lowe And His Cowboy Outfit" tillsammans med "The Rose Of England" följer 25:e augusti. Nära två månader senare, 20:e oktober, släpps  nästa dubbel i form av "Pinker And Prouder Than Previous" och "Party Of One".
Samtliga album har varit utgångna och med facit i hand så är det solklart en rock och popskatt av
tidlös klass som görs tillgänglig på nytt.
/Björn

 

 


Siktar på hjärtat

Efter två års turnerande i de genomgående hyllande svallvågorna efter det självbetitlade debutalbumet
har Birmingham/Nashville baserade Banditos dukat för nya superlativ. 
"Visionland" (Bloodshot/Border)  är inget annat än den optimala fortsättining på deras musikaliska
vision och säregenhet.
Visst kan man höra 70-tals vingslagen av ett kultband som The Band och garage-punk-rock kraften från
Stooges, Velvet Underground och fränder.

Men det är aldrig fel att låta sig påverkas av det förfluta om man samtidigt bär på en heder som inte
tillåter plankning rakt av. Det är därför som Banditos med gitarristen & sångaren Corey Parsons, Stephen
Pierce, banjo & sång och karismatiska sångerskan Mary Beth Richardson i spetsen ska sorteras in
som ett av de absolut bästa banden att blåsa liv i southerrock-blues-altcountry-soul-garage-punk
traditionen med sitt alldeles egna högkvalitativa sound.

Albumet är producerat av Popgenikompisen Isarel Nash och Ted Young och inspelat i Plum Creek Sound
Studios, Austin.
Precis som på debuten har sextetten i demokratisk ordning skapat en helhet som siktar på hjärtat
ännu en gång och träffar mitt i prick
/Björn

 

 

 

 


Ett segertåg från Jason

 
Mäktigt!
Jason Isbell´s fjärde album "Nashville Sound" (Southeastern/Border)  tillsammans med helt
excellenta bandet The 400 Unit är inget annat än ett nära 41 minuter segertåg och komplett höjdare
för det "nya" americanasoundet. 
 Men egentligen skulle innehållsdeklarationen kunna innehålla alla essenserna från rootsfåran uppdaterade
i ett ståtligt och personligt tidlöst sound.
Jason's baritone ligger längst fram i ljudbilden och styr de tio spåren på ett sätt som skapar gåshud.

Inspelad i legendariska RCA Studio A i Nashville med producenten Dave Cobb, som  även rattade föregångarna
"Something More Than Free" och Isbell´s genombrotts platta "Southeastern" från 2013. 
Texterna avhandlar politisk och kulturelal förmåner, "White Man's World", nostalgisk längtan, "The Last Of 
My Kind", kärlek och död, "If We Were Vampires", den förgiftande effekten av vardagens höga krav,  "Anxiety",
resterna efter brustna relationer "Chaos And Clothes" och att finna hoppet igen, "Something To Love".
I "Cumberland Gap" och "Hope The Highroad" ligger det nära till att känna vibbarna från Jason's förflutna
i Drive-By Truckers.
Ur min synvikel sett har jag svårt att tänka mig att det kan komma så många fler album med mer dynamik än
"T.N.S." under 2017.
/Björn 
 
 
 
 
 
 

Kvalitetssäkrat

 
46-åriga Ani DiFranco, ikonisk feminist, singer/songwriter, aktad gitarrist, indie skivbolagsägare och
en av frontpersoner inom D.I.Y. vågen på 80-talet är aktuell med nya albumet "Binary" (Righteous
Babe/Birder/Hemifrån).  
Om jag har räknat rätt så är det albumutgåva nummer 26 sedan den självbetitlade debuten 1990.
Engagemanget, kraften och den politiska medvetenheten är forfarande den starka röda tråden när
DiFranco i vanlig ordning backas av sin trogna duo med gäster som Ivan Neville, Maceo Parker,
Justin Vernon (Bon Iver) och David Bowie's basista Gail Ann Dorsey.
Kvalitetssäkrat!
/Björn
 
 
 
 

Stor musikalisk konst av Justin

 

"Kids In The Street" (New West/Border) är album nummer sju från klart geniala roots, americana
och singer/songwriter trubaduren Justin Townes Earle.
Inför inspelningen av albumet tog Justin beslutet att för första gången i sin tio år långa karriär jobba
med en producent.
Tillsammans med Mike Mogis, som jobbat med bland andra First Aid Kit, M. Ward, Connor Oberst,
drog Earle till Omaha, Nebraska.
Där handplockades en skara musiker med syftet att skapa ett nytt sound som skulle passa perfekt in
på Justin´s bakgrund, både musikaliskt och personligt. 

Tillsammans med Justin's  trogna gitarrist Paul Niehaus har den nya konstellationen lyckats perfekt
med den strategin och "K.I.T.S." är tveklöst ett av Justin Townes Earle's starkaste album med 13 spår
utan några som helst svackor.
Kanske är det till och med nummer ett i diskografin efter ett antal upprepningar.

Hans sinnrika, jordnära, personliga och varma gung styr i "Champagne Corolla", "Maybe A Moment",
"15-25", "Short Hair Woman" och "Trouble Is" medan den ogenerade eftertänksamheten greppar tag
i "Kids In The Street", "What's She Crying For", "What's Goin' Wrong", "Same Old Stagolee", "If I Was
The Devil" och "There Goes A Fool".
Stor musikalisk konst.
/Björn

 

Back in the saddle

 
Amerikanska The Long Ryders har nyligen släppt sin första nya låt på 30 år.
"Bear In The Woods" är ett veritabelt ess som bara behöver 20 sekunder på sig för att bevisa att
bandet med originalsättningen Sid Griffin, gitarr, sång, Tom Stevens, bas, sång, Stephen McCarthy,
gitarr,  sång och Greg Sowders, trummor, är samma excellenta grupp som någonsin tidigare trots
att tre decenier har passerat sedan senast.
 
Stevens som skrivit "B.I.T.W" har tillsammans med sina vänner format ytterligare ett antal 
nya låtar som kommer att finnas på ett album som beräknas släppas någon gång under hösten.
Ocj skulle ni  ha glömt dynamiken i The Long Ryders sound så har ni ett par klassiker nedan för 
att snabbt friska upp minnet.
/Björn
 
 
 
 
 

Nytt med fullblodspensionären

 
Ett album att se fram emot från fullblodspensionären John Mellencamp aka John Cougar Mellenacamp.
Smakproven lovar mycket inför släppet av "Sad Clowns & Hillbillies" (Universal) i slutet av april.
Mellencamps diskografi har för det mesta varit lysande sedan han på tidigt 80-tal satte ner foten
och hoppade av skivbolagskarusellen som ville göra honom till en fyrkantig tonårsidol.
 
"American Fool" 1982 innebar starten på den egna utrrycket på olika delar heartland, roots, ren
rock'n'roll och singer/songwriting med stil och stark identitet.
"S.C.H" är studioalbum nummer 19 sedan 80-talets pånyttfödelse.
Man lyfter på hatten och bugar!
/Björn
 
 

RSS 2.0