En kulturgärning

 
 
YepRoc Records står för en kulturgärning när de återutger Nick Lowe dubbeln "Nick the Knife" från 1982 
och "The Abominable Showman" 1983 på både vinyl och CD och med tre bonusspår på "N.T.K." och
med två på "T.A.S.".
"Nick The Knife" återupprättade Lowe som soloartist efter den allt för korta karriären i supergruppen Rockpile 
där han tillsammans med Billy Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams bara hann med albumet "Seconds Of Pleasure" innan det blev stora kontraktsproblem.
Williams och Bremner gästade på "Nick ..." och han plockade in gamla kompisen och trummslagaren 
Bobby Irwin, basisten James Eller samt Paul Carrack, frontman i gruppen Ace, på keyboards & sång
“My Heart Hurts,”, som Lowe skrev tillsammans med sin dåvarande fru Carlene Carter, var första singelsläppet
från plattan. Bonusspåren är demoversioner av “Heart” och “Raining Raining” samt rariteten “I Got a Job.”
I vinylutgåvan finns de tre spåren i form av en vinylsingel.
 
"The Abominable Showman" spelades in tillsammans med turnébandet Noise To Go, där Paul Carrack ingick
som ett lysande solosångarkomplement till Nick.
Lowe och Noise To Go behärskade till fullo konsten att blanda hårt driven rock'n'roll med soulfärgad
popmusik som i exempelvis "Raging Eyes" och “Time Wounds All Heels.”
Bandet gjorde succé i USA som öppningsakter åt The Cars och Tom Petty & the Heartbreakers något
som hörs på bonus EP'n med livespår dokumenterade från en livespelning i Cleveland.

"Nick The Knife" och "The Abominable Showman" är första paret från Lowe´s backkatalog som återutges
av YepRoc Records. 
"Nick Lowe And His Cowboy Outfit" tillsammans med "The Rose Of England" följer 25:e augusti. Nära två månader senare, 20:e oktober, släpps  nästa dubbel i form av "Pinker And Prouder Than Previous" och "Party Of One".
Samtliga album har varit utgångna och med facit i hand så är det solklart en rock och popskatt av
tidlös klass som görs tillgänglig på nytt.
/Björn

 

 


Siktar på hjärtat

Efter två års turnerande i de genomgående hyllande svallvågorna efter det självbetitlade debutalbumet
har Birmingham/Nashville baserade Banditos dukat för nya superlativ. 
"Visionland" (Bloodshot/Border)  är inget annat än den optimala fortsättining på deras musikaliska
vision och säregenhet.
Visst kan man höra 70-tals vingslagen av ett kultband som The Band och garage-punk-rock kraften från
Stooges, Velvet Underground och fränder.

Men det är aldrig fel att låta sig påverkas av det förfluta om man samtidigt bär på en heder som inte
tillåter plankning rakt av. Det är därför som Banditos med gitarristen & sångaren Corey Parsons, Stephen
Pierce, banjo & sång och karismatiska sångerskan Mary Beth Richardson i spetsen ska sorteras in
som ett av de absolut bästa banden att blåsa liv i southerrock-blues-altcountry-soul-garage-punk
traditionen med sitt alldeles egna högkvalitativa sound.

Albumet är producerat av Popgenikompisen Isarel Nash och Ted Young och inspelat i Plum Creek Sound
Studios, Austin.
Precis som på debuten har sextetten i demokratisk ordning skapat en helhet som siktar på hjärtat
ännu en gång och träffar mitt i prick
/Björn

 

 

 

 


Ett segertåg från Jason

 
Mäktigt!
Jason Isbell´s fjärde album "Nashville Sound" (Southeastern/Border)  tillsammans med helt
excellenta bandet The 400 Unit är inget annat än ett nära 41 minuter segertåg och komplett höjdare
för det "nya" americanasoundet. 
 Men egentligen skulle innehållsdeklarationen kunna innehålla alla essenserna från rootsfåran uppdaterade
i ett ståtligt och personligt tidlöst sound.
Jason's baritone ligger längst fram i ljudbilden och styr de tio spåren på ett sätt som skapar gåshud.

Inspelad i legendariska RCA Studio A i Nashville med producenten Dave Cobb, som  även rattade föregångarna
"Something More Than Free" och Isbell´s genombrotts platta "Southeastern" från 2013. 
Texterna avhandlar politisk och kulturelal förmåner, "White Man's World", nostalgisk längtan, "The Last Of 
My Kind", kärlek och död, "If We Were Vampires", den förgiftande effekten av vardagens höga krav,  "Anxiety",
resterna efter brustna relationer "Chaos And Clothes" och att finna hoppet igen, "Something To Love".
I "Cumberland Gap" och "Hope The Highroad" ligger det nära till att känna vibbarna från Jason's förflutna
i Drive-By Truckers.
Ur min synvikel sett har jag svårt att tänka mig att det kan komma så många fler album med mer dynamik än
"T.N.S." under 2017.
/Björn 
 
 
 
 
 
 

Kvalitetssäkrat

 
46-åriga Ani DiFranco, ikonisk feminist, singer/songwriter, aktad gitarrist, indie skivbolagsägare och
en av frontpersoner inom D.I.Y. vågen på 80-talet är aktuell med nya albumet "Binary" (Righteous
Babe/Birder/Hemifrån).  
Om jag har räknat rätt så är det albumutgåva nummer 26 sedan den självbetitlade debuten 1990.
Engagemanget, kraften och den politiska medvetenheten är forfarande den starka röda tråden när
DiFranco i vanlig ordning backas av sin trogna duo med gäster som Ivan Neville, Maceo Parker,
Justin Vernon (Bon Iver) och David Bowie's basista Gail Ann Dorsey.
Kvalitetssäkrat!
/Björn
 
 
 
 

Stor musikalisk konst av Justin

 

"Kids In The Street" (New West/Border) är album nummer sju från klart geniala roots, americana
och singer/songwriter trubaduren Justin Townes Earle.
Inför inspelningen av albumet tog Justin beslutet att för första gången i sin tio år långa karriär jobba
med en producent.
Tillsammans med Mike Mogis, som jobbat med bland andra First Aid Kit, M. Ward, Connor Oberst,
drog Earle till Omaha, Nebraska.
Där handplockades en skara musiker med syftet att skapa ett nytt sound som skulle passa perfekt in
på Justin´s bakgrund, både musikaliskt och personligt. 

Tillsammans med Justin's  trogna gitarrist Paul Niehaus har den nya konstellationen lyckats perfekt
med den strategin och "K.I.T.S." är tveklöst ett av Justin Townes Earle's starkaste album med 13 spår
utan några som helst svackor.
Kanske är det till och med nummer ett i diskografin efter ett antal upprepningar.

Hans sinnrika, jordnära, personliga och varma gung styr i "Champagne Corolla", "Maybe A Moment",
"15-25", "Short Hair Woman" och "Trouble Is" medan den ogenerade eftertänksamheten greppar tag
i "Kids In The Street", "What's She Crying For", "What's Goin' Wrong", "Same Old Stagolee", "If I Was
The Devil" och "There Goes A Fool".
Stor musikalisk konst.
/Björn

 

Back in the saddle

 
Amerikanska The Long Ryders har nyligen släppt sin första nya låt på 30 år.
"Bear In The Woods" är ett veritabelt ess som bara behöver 20 sekunder på sig för att bevisa att
bandet med originalsättningen Sid Griffin, gitarr, sång, Tom Stevens, bas, sång, Stephen McCarthy,
gitarr,  sång och Greg Sowders, trummor, är samma excellenta grupp som någonsin tidigare trots
att tre decenier har passerat sedan senast.
 
Stevens som skrivit "B.I.T.W" har tillsammans med sina vänner format ytterligare ett antal 
nya låtar som kommer att finnas på ett album som beräknas släppas någon gång under hösten.
Ocj skulle ni  ha glömt dynamiken i The Long Ryders sound så har ni ett par klassiker nedan för 
att snabbt friska upp minnet.
/Björn
 
 
 
 
 

Nytt med fullblodspensionären

 
Ett album att se fram emot från fullblodspensionären John Mellencamp aka John Cougar Mellenacamp.
Smakproven lovar mycket inför släppet av "Sad Clowns & Hillbillies" (Universal) i slutet av april.
Mellencamps diskografi har för det mesta varit lysande sedan han på tidigt 80-tal satte ner foten
och hoppade av skivbolagskarusellen som ville göra honom till en fyrkantig tonårsidol.
 
"American Fool" 1982 innebar starten på den egna utrrycket på olika delar heartland, roots, ren
rock'n'roll och singer/songwriting med stil och stark identitet.
"S.C.H" är studioalbum nummer 19 sedan 80-talets pånyttfödelse.
Man lyfter på hatten och bugar!
/Björn
 
 

A match made in heaven

 
Samarbetet mellan punk, garagerock och DIY-ikonen R. Stevie Moore och power och paisleypop
esset Jason Falkner "Make It Be" (Bar/None Records/Border) är en oemotståndlig resa genom 
alternative rock, pop och indie när den är som vassast och klassiskt melodiöst rätt.
Samtidigt är det på nåt sätt ett givet scenario när två briljanta artister slår sina musikaliska skallar ihop.
Helt enkelt "a match made in heaven" som det heter.

Moore är i breda kretsar ansedd som gudfadern av DIY inspelningens logik och även utnämnd till en
äkta "lo-fi-legend" av New York Times.
Det attributet gör han verkligen rätt för sig på de korta och skönt skruvade instrumentala eller 
spoken word inläggen som ligger som kryddor mellan de 13 låtarna som sätter fingret på hans klass
som låtskrivare.
R. Stevie's karriär tog fart under den senare delen av 60-talet för att blomma ut rejält under 
70-tales punk och new wave explosion.

Jason Falkner har en fantastisk pop CV, både som medlem i olika grupper och på solokvist.
Han inledde som en i granna paisley underground kvartetten The Three O Clock i mitten på 80-talet, fortsatte
i 60-tals psychedeliska och powerpop ikonerna Jellyfish, tillsammans med Andy Sturmer och Roger Manning, för
att sen slå sina poppåsar ihop med Jon Brion i The Grays, som bara hann med en fullängdare innan uppbrottet.

I mitten på 90-talet skrev Falkner på ett kontrakt med Elektra och gick direkt på knock fullpoängarna "Presents Author Unknown" 1996 och "Can You Still Feel?" 1999.
Senaste soloplattan, "All Quiet On The Noise Floor" kom 2009. så det är verkligen på tiden att höra honom igen.
Falkner har under åren jobbat med en mångd olika artister typ Paul McCartney, Beck, Air och Brendan Benson.
Som musikalisk partner, sångare och gitarrist till Moore och hans låtmaterial är Jason oantastlig.
/Björn

 

Aimee mot den allmänna stressen

 
Amerikanska rock, pop och singer/songwritern Aimee Mann gör en efterlängtade comeback med
sitt nionde soloalbum "Mental Illness" (SuperEgo/Border) som finns tillgängligt från fredag 31 mars.
Uppföljaren till "Charmer" från 2012 är enligt henne själv är den ledsammaste, långsammaste och
mest akustiska som hon någonsin gjort.
 
Men vi som följt henne sedan tiden i new wave bandet Til' Tuesday på tidigt 80-tal och en solokarriär
som inleddes med magnifika "Whatever" 1993 kan glädja oss åt fortsatt stor och personlig musikalisk
integritet och kvalité.
Aimee säger att de 11 spåren på plattan är präglade av den allmänna clichén att hennes låtar oftast
genomsyras av en "dyster och deprimerande" känsla.
"I mean, calling it "Mental Illness" makes me laugh, because it is true, but it’s so blunt that it’s funny,
har hon träffande sagt i en intervju.
 
Inspirerad av sina favoriter från 60 och 70-talets folkrock album har Aimee tillsammans med Jonathan
Coulton, akustisk guitar, kör, Jay Bellerose, trummor, Jamie Edwards, piano, Ted Leo, kör, låtskrivarvännen
John Roderick och nästan alltid närvarande producenten Paul Bryan, som också står för stråkarren,
skapat ett elegant melodiöst feelgood album som även är ett utmärkt antidot mot den allmänna stressen.
/Björn
 
 

Crowell fortsätter glöda

 
Briljant!
Sedan mitten av 80-talet har den idag 67-årige Houston,Texas födda Rodney Crowell, artisten,
singer/songwritern och producenten varit en av de ledanden frontfigurerna och stilbildarna i den så
kallade "new traditionalist movement" inom country och rootsmusiken.
"Close Ties" (New West/Border) som släpps 31:a mars är soloalbum nummer 15 sedan debuten 1977 
med "Ain't Living Long Like This".
Tillsammans med Emmylou Harris har han dessutom gjort "Old Yellow Moon" 2013 och "The Travelling Kind"
två år senare, samt samarbetet med Mary Karr på 2012:an "Kin: Songs By Mary Karr & Rodney Crowell".  

Crowell's soloproduktion under 2000-talet och fram till "C.T" är en mäktig och svårslagen diskografi med 
en musiker som aldrig gjort ett uns avkall på sin artistiska glöd.
Snarare tvärtom.
Mästerverket "The Houston Kid" inledde 2001 och har fortsatt med "Fate's Right Hand" 2003,
"The Outsider" 2005, "Sex And Gasoline" 2008 och "Tarpaper Sky" 2014  och nu "Close Ties":
Om du inte redan gjort det.
Upptäck Rodney Crowell och ge dig själv en stor musikalisk gåva.
/Björn
 
 
 

Upptäck Pieta

 
Ännu ett högklassigt album från amerikanska singer/songwritern Pieta Brown.
"Postcards" (Lustre Records/Border) är kapitel nummer sju i en strålande discografi som startade
med en självbetitlad debut 2002 och som enligt undertecknad inte fått det välförtjänta erkännandet 
den är värd på våra breddgrader.
 
Den här gången berättar Brown 10 musikaliska historier där hon samarbetat med band och artister
som Calexico, The Pines, Mark Knopfler, Popgeni favoriten Carrie Rodriguez, David Lindley och Eric
Haywood & Caitlin Canty.
Och det är exakt som americansongwriter.com skriver:
"Pieta Brown is a major talent...Her artistry combines folk, country and dusky swamp in a graceful,
supple and elegant genre of their own."
Upptäck!
/Björn 
 
 
 
 

Miller's snille

 
Rhett Miller sitter inne med en utsökt, men samtidigt trist ignorerad solokarriär bland de breda massorna.
"The Instigator" 2002 och "The Believer" 2006 är bara två helläckra bevis på hans smakfulla smartness 
som powerpop leverantör under en solokarriär som startade 1989 och började ta form fem år senare
med albumet "Mythologies".

I samma veva som han släppte "Mythologies" så drog han igång altcountry gruppen Old 97's där 
han med sina tre bandpolare pricksäkert mixar powerpop, twang rock och cowpunk.
11 album sedan förstlingen "Hitchhike To Rome" 1994 har det blivit och sedan en dryg vecka bakåt
finns kapitel nummer 12, "Graveyard Whistling" (ATO/Border), i en lysande discografi tillgänglig.
/Björn   
 
 
 
 
 
 
 
 

Good Vibrations

 
 
Toronto bröderna Dallas och Travis Good firar 20 år tillsammans i The Sadies som med sin egna 
smältdegel av traditionell country, surfpop, psykedelia och garage rock alltid töjt på ramarna och
format ett unikt och mycket personligt sound med sin instrumentala skicklighet och låtskrivarkonst.
"Northern Passages" (Yep Roc/Border) är 16:e kapitlet i en discografi som präglas av obruten
klass och smartness.
11 nya låtar som naturligtvis är oerhört långt ifrån att platsa på mainstream kanalernas spellistor och
det ska i vanlig ordning tas som en kvalitetsbevis.

Den amerikansk sångare, gitarristen och producenten Kurt Vile gästar på "It's Easy (Like Walking)
och det känns hur självklart som helst att bröderna Good och Vile funderar på ett bredare samarbete
framöver. 
IF Popgeni hade den stora äran att ställa The Sadies på Studioscenen i Östersund i slutet av april 2015.
Ett oförglömligt livemöte för en övervägande majoritet av oss som var där.
/Björn
 

Glöden falnar aldrig för Son Volt

Altcountryrockande  Son Volt med magnifike frontmannen Jay Farrar i spetsen är inte bara ett av
 tidernas tveklöst bästa band i genren.
Det ryms så mycket mer i deras musikaliska garderob vilket man bevisar med total övertygelse på
"Notes Of Blue" ( Transmit Sound/Border).
Album nummer åtta sedan debuten med banbrytande klassikern "Trace" 1995 är en fortsatt bekäftelse
på att glöden aldrig fallnat för Son Volt.
Den här gången har Farrar och  vänner låtit sig inspireras av blueslegender som Mississippi Fred
McDowell och Skip James, men även av folkikonen Nick Drake.

Resultatet av mixen på mollad country, americana, kraftfull boogierock och bluesstänk med pedal steel,
violiner, trummor, bas, akustiska och elektriska gitarrer samt Farrar's närbesläktade Neil Young stämma
i fronten,är omistlig för alla som fortfarande älskar magi på riktiga instrument och äkta röster.

Textmässigt handlar det ännu en gång om den amerikanska arbetarklassen som lever på drömmen om
att det snart ska komma en förändring som gör att deras livssituation ska lyfta.
"N.O.B." är på alla sätt och vis äkta och en av årets mest givna köp.
/Björn.

 


En hårresande fin musikalisk palett

 
Ännu ett magnifikt powerpop, rock'n'roll, lo-fi country rock album från outtröttliga Chuck Prophet.
Det har blivit 13 soloalbum sedan debuten med "Brother Aldo" 1990 utan att de breda lyssnarleden 
hajat det musikala snillet hos ex. medlemmen i det grandiosa  80-tals psykedeliska rootsbandet  
Green On Red.
Men det finns garanterat en växande skara fans, inkluderat undertecknad,  som gör vågen när 54-åriga Prophet 
nu släpper nya albumet "Bobby Fuller Died For Your Sins" (YepRoc/Border).
 
Titelspåret är inspirerat av Los Angeles rockern, singer/sonwritern och gitarristen Robert Gaston 
"Bobby" Fuller som avled under mystiska omständigheter 1966, endast 24 år  gammal.
Tillsammans med sitt band Bobby Fuller Four hade han ett par rejäla hits med sin egen "Love´s Made
A Fool Of You "och monstercovern av "I Fought The Law".
Överhuvudtaget så genomsyras Prophets 13 låtar av ensamhet, dödsdömd kärlek och den fortsatt
eskalerande spridning av våld i media.
Singeln "Bad Year For Rock and Roll" är en Prophet-klassig hyllning till alla rockmusiker som lämnade oss
under 2016.
“The Thin White Duke took a final bow / there’s one more star in the heavens now/I’m all dressed up in a mohair suit / watching Peter Sellers thinking of you.” skaldar Chuck.
“Alex Nieto” handlar om mordet på säkerhetsvakten från San Francisco som innebar rubriker världen över.
"Min första protestsång och en hyllning till en god människa som fortfarande borde vara i livet", säger Prophet.
 
Men trots det lite mollstämda tema är det en hårresande fin musikalisk palett som ebjuds.
Prophet vässade sin '64 Stratocaster inför inspelningarna och backad av The Mission Express, med hustrun Stephanie Finch, sång, keyboards, Kevin White, bas, Vincente Rodriguez, trummor, sång och James DePrato, gitarr formade han kapitel fem i den magnifika YepRoc historiken som startade med "Soap And Water" 2007.
/Björn  
 
 
 
 

Prophet. Lika given som Adams

 
En veckan innan Ryan Adams lossar amerikanen Chuck Prophet sitt 14:e soloalbum 
"Bobby Fuller Died For Your Sins" (YepRoc/Border).
Inte alls lika omtalad i de vida kretsarna som Ryan Adams.
Men en fullkomligt lysande låtskrivare, 
musiker och artist med ett minst sagt gediget förflutet med 
start som en av medlemarna i legendariska rockgruppen Green On Red och fortsatte med en helt
lysande solokarriär som rullade igång 1990 och 13 album senare fortfarande är grandiost intakt.
 
53-årige Prophets musikaliska CV innebär imponerande läsning.
Under hela sin karriär har han varit en eftertraktad gitarrist, låtskrivare, producent och samarbetat
med andra artister på album och i olika musikaliska konstellationer av yppersta klass.
Har du inte åldersnoja så har du chansen att upptäcka en doldis som sitter inne med en låtskatt
extra ordinär.
/Björn
 
   

Given investering

 
 
De här båda våldsamt högklassiga smakproven gör utan tvekan Ryan Adams nya album
"Prisoner" (Blue Note/Universal) till en helt given investering.
Release 17:e februari.
/Björn
 
 

 

Snider alltid en fena

 
Spelar ingen roll om det genom de två senaste decenierna handlat om pop, country, altcountry,
indierock, americana eller singer/songwriter.
Todd Snider har alltid varit en fena.
På senare år har han blivit bullrigare, tuffare, coolare och ännu mer jordnära, inte minst som
frontman i gruppen Hard Working Americans.
"Eastside Bulldog" (Aimless/Border) är 25 minuter underbart svängig och skitig källarrock där
Sniders rock alter ego Elmo Buzz bullrar underbart med ett fantastisk storband i ryggen och
Hank Williams Jr som en räv bakom örat.
Oemotståndligt!
Med "E.B." och Hard Working Americans "Rest In Chaos" har Todd Snider släppt två av årets mest
personliga och vassaste rock'n'roll album.
/Björn 
 
 

Omistliga Nisse

 
Inte så mycket att orda om soloalbum nummer åtta från en av de största svenska låtskivarna och
artisterna någonsin.
Den är likt de sju föregångarna omistligt.
"Vägen Västerut" (Gamlestans Grammofonbolag) är Nisse Hellberg's kärleksförklaring till countryn,
men ändå är det på nytt hans patenterade personliga sätt att skruva och fila med finess på rootskonceptet
som imponerar.
"Den sista stora upptäckten jag gjorde var, märkligt nog country. Visst hade jag gillat Hank Williams
och annan 50-tals country & western redan innan men i det stora hela hade jag inte riktigt kunnat ta
den till mig. Kanske var det för mycket "de vuxnas" musik, etablissemangets.
Jag vill minns att den första artisten jag föll för var just George Jones och med tiden växte avdelningen
i skivhyllan för country snabbare än både pop och rock.
Men för att återknyta, detta gör jag från en position här hemma. Texterna är min personliga tankar,
upplevelser och fantasier. Och naturligtvis på mitt eget språk från Sverige, Skåne och Malmö", förklarar
han i pressreleasen.
Det är ju återknytningen som är och alltid har varit storheten med Nisse Hellberg.  
Att sen som jämtlänning få njuta av utflyttade republiksonen Janne Lindén som med sedvanlig
världsklass färgar Nisse's låtmaterial med sitt paranta gitarrlir är naturligtvis en extra bonus.
/Björn

Stor popmusik från stora hjärtan och skarpa hjärnor

 
Är vanligtvis inget större fan av programmerad popmusik.
Men när The Radio Dept. kallar så faller jag raklång.
Efter en seg rättstvist mot det egna bolaget, som man förlorade,  är Johan Duncanson och
Martin Larsson åter med sin melodiöst vackra och oemotståndliga synthpop på "Running Out Of Love" (Labrador/Border).
Ett album som duon enligt skrivet kontrakt är skyldiga Labrador Records, men det hörs  inga hard feelings
i ljudbilden när det gäller bolagsbråket.
 
Bakom det sedvanligt stilrena, grandiosa soundet och knivskarpa pophakarna finns en ytterligare vässade
politisk medvetenhet och ett tydligare ställningstagande än på de tre tidigare albumen.
Texterna berättar om en frustration över ett kallare, ogästvänligare samhällsklimatet som vi upplever. 
Fascismens framsteg, växande högerkrafterna, främlingshat, svensk vapenexport, social orättvisor och
allmän utslagning genomsyrar duons texter och helheten blri stor svensk popmusik från stora hjärtan
och skarpa hjärnor. 
Duncansson och Larsson sitter inne med en helt egen profil och jag hoppas att det inte ska behöva dröja
sex år till innan man släpper album nummer fem.
/Björn

RSS 2.0