Exklusivt med Townes

 
 Townes Van Zandt "Sky Blue" (Fat Possum/Border) innehåller 11 sparsamt inspelade
 och tidigare aldrig släppta hemmademos som Van Zandt gjorde redan som 29-åring.
 Naturligtvis har det varit mycket buzz kring det här albumet som släpptes den 7:e mars
 som skulle ha varit hans 75-års dag.
 
Samtidigt är "S.B." ytterligare en tråkig påminnelse om att långvarigt alkohol & drogmissbruk,
som gjorde att han avled i hjärtarytmi bara 53-år gammal, ännu en gång berövade         mänskligheten på en stor låtskatt.
/Björn

 

 

30 år unga babies

Omöjligt att inte gilla den här till synes ostoppbara rock´n´roll kvartetten som under 2019 kommer
att fira 30 år tillsammans.
Igår släppte Backyard Babies nya albumet "Sliver & Gold" (Century Media/ SME) och samma
kväll rullade de i Tyskland igång en turné och ett firande som kommer att pågå under större delen
av året.
Turnépremiär i München och sen följer ytterligare 46 gig runt om i Europa, Sverige & Finland innan
man går i mål på Gröna Lund 24 maj.
Sen rullar det väl vidare mot 2020.
 
Albumet är ett kraftfullt bevis på att Dregen, Nicke Borg, Peder Carlsson & Johan Blomquist fortfarande med klass & stil klarar av att variera på det breda rock´n´roll temat utan att det känns
det minsta urvattnat.
/Björn
 
 
 
 
 

Fortfarande en av de stora

 
Äntligen nytt med Robert Forster.
Fyra år sedan senaste soloalbumet "Songs To Play" med ex. The Go-Betweens mannen och på
"Inferno" (Tapete Records/Border), som är den sjunde utgåvan i eget namn, så är hans varma
& musikaliskt innerliga profil lika vacker och rörande som någonsin.
Albumet är smyckat med nio strålande exempel på 62-åringens aldrig sviktande låtskrivarsnille
och sångrösten är fortsatt personligt cool.
 
Själv kan inte låta bli att sluta fundera över hur mycket mer magi som Robert hade kunnat skapa tillsammans med sanslöst fina & kära Go-Betweens sidekicken Grant McLennan om inte den plötsliga hjärtinfarkten tagit McLennan's liv tidigt i maj 2006.
Men naturligtivs är jag lycklig över att ännu en gång omfamnas av Forster's starkt personliga
musikaliska genialitet. 
I bandet finns gamla vänner som Scot Bromley och Karin Baumler, och färskingar som Tinderstick's, 
Earl Havin och Kante's, Michael Muhlhaus.
/Björn
   
 

Klassig passion & personlighet

 
Tre år har passerat sedan senaste fullängdaren "Moments".
Så det är absolut dags att detta utsökt eleganta retroband fyller ett nytt album med sitt tidlösa och
ständigt fräscha sound.
"Diggin' The Scene" (Psykbunkern/Border) är album nummer sex där Thomas Pareigis (sång), Hannu Kiviaho (gitarr), Jan Lissnils (pedal steel), Thomas Schuldt (bas) och Marcus Källström (trummor) blandar och ger oss tio nya låtar där romantik & en säregen coolness formas till en ljudbild
som genomsyras av klassig passion & personlighet.
Och läckrare och stilfullare vokalister än Pareigis får man leta efter.
 
Inspelat i Park Studios i Stockholm, producerat av Stefan Boman (kent, The Hellacopters mfl.).
Gäster på plattan är Arbogas tangodrottning Heidi Kaarto, två av Finlands främsta musiker,  sologitarristen Esa Pulliainen (Agents) och swamp-boogie gitarristen Jo’ Buddy, The Boppers
legenden Matte Lagerwall och låtskrivaren, musikern och producenten Peter Kvint.
/Björn
 

McPherson och vänner får granen att barra på direkten

 
Den enda julskiva som du behöver 2018 är JD McPherson "Socks" (New West Records/Border).
Tillsammans med sina excellenta bandmedlemmar, legendariske basisten Jimmy Sutton, Rayner Jacob
Jacildo, keyboards, trummisen Jason Smay och Doug Corcoran på saxophon & gitarr så kopplar JD
ett oemotståndligt nytt grepp på julmusiken som får allt annat på ämnet att dofta unket.
Helt enkelt galet läcker old school rock'n'roll och R&B.
/Björn
 

Två favoritsläpp

Amerikanska dubbeln The Jayhawks & Israel Nash har nyligen lossat varsitt nytt album.
The Jayhawks "Back Roads and Abandoned Hotels" (Legazy/Sony) är fylld med låtar som
Gary Louris huvudsakligen skrivit åt andra artister.
Men sluresultatet blir lika melodiskt lockande som någonsin tidigare när Louris och hans kamrater
lägger sitt sedvanligt grandiosa musikaliska pussel.


 
 
Israel Nash "Lifted" (Loose/Border) är inspelad i hans egenhändigt byggda studio i hemmet i
Dripping Springs,Texas.
Israel beskriver studion som en fristad där han kunde färga de tio låtarna och två
korta introna på albumet med en modern hippie-spiritual känsla och en tydlig känsla av peace, love
and happiness långt borta från frustrerande känslor inför det politiska läget i hemlandet.
 
Kompad av sitt trogna band, arrangemang av Jesse Chandler (Mercury Rev, Midlake), blåssektion
av medlemmar från Austin-baserade Grupo Fantasma, stråkar av Kelsey Wilson & Sadie Wolf från
indiepop bandet Wild Child har Popgenivännen Israel tillsammans med medproducenten och teknikern
Ted Young (Kurt Vile, Rolling Stones) format ett album som med värme siktar och träffar mitt i hjärtat om 
man själv vill.
/Björn 
 
 
 
 
 

Naturliga och jordnära Gripka

 
Nytt material med Popgenifavoriten och vännen Israel Nash Gripka släpps den 27:e denna månad.
Texas och genre överskridande rock spetsad med Americana och nutidshippiekänsla blandas till ett 
sound som vi känner igen från hans tidigare album.
"Lifted" (Loose Music/Border) kan absolut ses som ett upprop till de som rusar runt i ekorrhjulet utan
grepp om varken vardag eller sig själv.
Lager av stråkar och blås bildar en sorts "wall of sound" som kryddas med Gripka och bandets starkt
personliga elektriska och akustiska driv.
Och som grädde på moset, Israel´s naturligt varma röst.
Love & peace man!
/Björn
 

Förhoppningsvis bara en föråkare

Första musikaliska livstecknet på fem år från "Nick The Knife", eller "Jesus Of Cool" om ni hellre
så önskar. 
Men att Nick Lowe fortfarande är trogen sin "pure pop for now people" är de fyra spåren på EP'n
"Tokyo Bay/Crying Inside" (YepRoc/Border) ett klockrent kvitto på.
Och visst känner man igen popsnillet och den där alldeles speciella egna musikaliska glimten som
varit den röda tråden och genomsyrat 69-åriga Lowe´s hela diskografi.
Titelspåret och "Crying Inside" är två nya Nick-orignal som med sitt granna grundsväng absolut skulle
kunnat vara något hangjort med Rockpile på deras andra album, om det nu hade blivit något.

De övriga två låtarna är läckra tolkningar av Bee Gees "Heartbreaker" och Cliff Richard's Travellin' Light"
och på samtliga fyra spår har han skivbolagkompisarna Los Straitjackets som kompband.
Förhoppningsvis så är "Tokyo Bay/Crying Inside" en föråkare till ett fullängdsalbum som landar 
inom kort.
Please!
/Björn


Man blir varm inombords

 
 
Joseph Arthur & Peter Buck (ex. R.E.M.) har ett rykande färskt album ihop.
De elva spåren på "Arthur Buck" (New West/Border) plockade duon ihop när de jammade hemma
i Buck´s hem i Mexico och hela skatten spelades in under några dagar 2017.
Att vara vän med Peter Buck och musiker brukar innebära kreativitet och ganska givet musikaliskt 
samarbete om tycke uppstår,
Det är artister som Robyn Hitchcock, Mark Eitzel, Kevn Kinney, Alejandro Escovedo och Corin Tucker
tidigare bevis på.
Här föll alla pusslebitar uppenbarligen på plats omgående. 
 
Bådas snille som artister är kvalitetssäkrat sedan långt tillbaka och går här som en röd tråd genom
låtlistan där Joseph spelar huvudrollen när det gäller sången och texterna och Peter är boss för det
magnifika musikaliska flowet.
Men egentligen är det ett 50/50 spontant samarbete mellan Arhur's passionerade sång och text och
Buck´s underbart melodiösa snille.
Två starka och personliga huvudroller i samma musikaliska konstverk med snygga penseldrag av pop,
psykedelia och soul.
Man blir varm inombords.
/Björn

 
 

På riktigt

 

Den har funnits ute i ett antal dagar nu och samarbetet mellan Dave Alvin & Jimmie Dale Gilmore
på "Downey To Lubbock" (Yep Roc/Border) har hyllats unisont i musikpressen som bryr sig. 

Albumtiteln anspelar på bådas respektive hemstäder i södra Kalifornien och västra Texas och
de 12 låtarna är hyllningar till gemensamma förebilder, vänner som försvunnit alldeles för tidigt
och ett livslångt musikaliska liv på turné med gig på otaliga scener.
Det är rakt igenom äkta rootsmusik helt befriad från polerad yta, tomma poser och fakekänsla.
/Björn   

 


Oumbärliga Courtney

 
18:e maj släpper australiensiskan Courtney Barnette  sin tredje fullängdare "Tell Me How You
Really Feel".
Ett album som med de tre smakproven som ni kan lyssna på här tydligt berättar att hon tagit
ytterligare några grandiosa steg i sitt ytterst eleganta personliga tänk som låtskrivare, musiker
och artist.
Dundergiven på 2018 årsbästalistan och en investering för vilken skivsamling som helst.
/Björn
 

 
 
 

Ingen dussinvara


"Bättre än Beatles", var det någon fantast som skrev inför släppet av de kanadensiska powerpop
ikonernas 12:e  album.
Vet inte det riktigt?
Men kanadensiska och Toronto baserade Sloan, skuggar absolut sina förebilder  när det gäller
den fantastiska konsten att bygga tidlös klassig popmusik på albumet som naturligtvis har titeln
"12" (Yep Roc/Border).
Att bandet är inne på sitt 27:e år med alla originalmedlemmarna intakta är inget annat än makalöst, 
inte minst för det hörbara faktumet att "gubbsen" fortfarande vårdar ett sound som klingar så fräscht,
innovativt och passionerat.
Plattan innehåller naturligtvis 12 låtar där de fyra medlemmarna har skrivit tre vardera.
/Björn
 
 

Kippar efter andan

 
Multibegåvade Simone Felice har nyligen lossat nya albumet "The Projector" (New York Pro/Border).
De tio urstarka låtarna får mig att ta den musikaliska tidsmaskinen tillbaka till Studioscenen, Storsjöteatern
den 15:e november 2012 då Felice tillsammans med sidekicken Matt Green bjöd på en oförglömlig
Popgenikonsert.
Det är något alldeles speciellt med den där sorgen i hans varmt vibrerande sångröst som rakt
igenom albumet med oantastlig känsla och styrka ramar in det musikaliska flowet.
I titelspåret, "The Fawn", "Your Hands", "Same On Any Corner" och "To Be You, To Be Me" är det
så övertygande att jag bitvis kippar efter andan.
/Björn
 

Aldrig för sent att upptäcka Mary Chapin

 
 
Jag har under de senaste tre årtiondena ofta lyssnat på Mary Chapin Carpenter och alltid blivit
varm inombords av rösten, hennes stora melodiösa gåva och konsten att kunna skriva fantastiska låtar.
 
På sitt rykande färska album "Sometimes Just The Sky" (Thirty Tiger/Border) firar hon sin 30-åriga
karriär genom att göra nya versioner av flera av sina mest hyllade kompositioner.
Således en lysande möjlighet för novisen att upptäcka en stor skatt.Titelspåret är däremot en helt
ny Mary Chapin Carpenter darling.
Kolla också in den grandiosa million dollar kören på  "He Thinks He'll Keep Her"!
/Björn
 

Snillet Snibb


Pontus Snibb
är helt klart en av vårt lands mest underskattade musiker genom de senaste årtiondena.
En lysande multimusiker, artist och sångare som alltid har varit totalt rätt oavsett vilken gren på rock'n'roll
och rootsträdet som han häckat på.
I hårdrockande rock'n'roll bandet Bonafide har Pontus och vänner välförtjänt skapat sig ett aktat namn
utomlands under de senaste tio åren.

Och även om han lovat sig själv att inte göra någon egen bluesplatta innan han fyllt 40 så föll han för
skivbolagets önskningar och släppte 2014 albumet "Wreck Of Blues" tillsammans med sin klart
legendariska och klassiga pappa Håkan Nyberg på trummor.
Fyra år senare är det dags för uppföljaren Pontus Snibbs Wreck Of Blues att lossa uppföljaren
"Too Late To Die Young" (Cargo Records) med basisten Kalle Johansson som tredje länk.
11 Pontus verk som är ett prickfritt facit på hur man med största övertygelse och känsla lagar och
serverar en flock klasslåtar med bluesen bakom ratten och rock'n'roll slyngeln i baksätet.
/Björn


Upptäck för bövelen

 
Outlaw, country, americana, folk sångaren och låskrivarkonstnären Colter Wall som låter som tre
gånger äldre än de 22 som han är släpper minialbumet "Imaginary Appalachia" (Thirty Tigers/Border).
Sjuspårsplattan fanns med som bonus på första pressningen av hans succéartade självbetitlade
debut från ifjol men nu återkommer den, och då även på vinyl för första gången.
 
Med rötterna i den kanadensiska Saskatchewanprärien var Wall fjolårets tveklöst största snackis
bland branschkollegor och jämförelserna med legender som Townes Van Zandt, Blaze Foley och
Waylon Jennings när det gäller snille, uttryck och känsla är självklara och håller hela vägen.
Men med parentesen att Colter faktiskt har en egen knivskarp och personlig profil.
Om det inte redan är gjort.
Upptäck för bövelen!
/Björn
 
 
 

Oemotståndliga Troubadours

 
Album nummer fem från altcountryrock och americana femman från Oklahoma gör inga fans besvikna.
Samtidigt är "A Long Way From Your Heart" (Bossier City Records/Border) en platta som definitivt kommer att trollbinda de som ännu inte upptäckt att rötter från Woody Guthrie och Waylon Jennings uppblandad med smakfulla doser av bluegrass, cajun, kryddad med rak rock'n'roll dynamik och glänsande popmelodier är en oemotståndlig anrättning.
 
Turnpike Troubadours med lysande sångaren, gitarristen och frontmannen Evan Felker, R.C. Edwards, fiol, Ryan Engleman, elgitarr, Kyle Nix, fiol, R.C. Edwards, bas, och Gabe Pearson, trummor, gjorde en fantastisk livespelning på Gamla Teatern, Östersund den 18:e april 2013. 
Den karamellen suger vi i IF Popgeni fortfarande på.

  

Lucinda & Louise

 
Personligen har jag alltid kännt jag att det finns klara likheter mellan Lucinda Williams och Louise
Hoffsten.
Det blir ännu en gång uppenbart när Williams valt att göra en nyinspelning av 1992 års magnifika
"Sweet Old World" och uppdatera den till "This Sweet Old World" (Thirty Tigers/Border).
Anledningen till detta är att hon kände som att hon vuxit ifrån större delen av albumets 12 låtar.
Men efter att hon med "fräscha" öron återbekantat sig med den solklara låtskatten och
i studion återfunnit den rätta känslan, så blev det helt uppenbart att skriva kapitel nummer två.
 
Tillsammans med sitt turné och studioband, gitarristen Stuart Mathis, David Sutton, bas och Butch
Norton på trummor samt långvariga vännen, medarbetaren och gitarrvirtuosen Greg Leisz, som
dessutom deltog under de sessionerna av originalalbumet, så spelade man in den nya upplagan
under 10 dagar i studion.
Producerad av Williams själv och maken Tom Overby så har en del av låtarna fått en klart annorlunda 
profil, dock utan att på något sätt förvanska den ursprungliga kvalitén.
Nyutgåvan innehåller dessutom de fyra bonusspåren "Factory Blues", "What You Don't Know",
"
Wild and Blue" och "Dark Side Of Life".
Pure gold!
  

Flera av de 11 spåren på Louise Hoffsten's "Röster I Mörkret" (Gamlestans Grammofonbolag/Border)
skulle kunna platsa på Williams "T.S.O.W".
Det handlar om en liknande fusion av blues, roots och americana som aldrig är offside.
Att Louise har valt att rama sina helt tidlöst aktuella texter med en akustisk, varm och mestadels försynt,
men ändå kraftfull ljudbild handlar naturligtvis om klass och fingertoppskänsla.
/Björn

 

 

 

 


Joan tolkar Dylan på eget sätt

 
Att tolka Bob Dylan's låtskatt är det många som gjort under decennierna.
När en av mina absoluta favoritsångerskor, Joan Osborne, inom blues, folkmusik, country och rock
väljer att göra det på "Songs Of Bob Dylan" (Womanly Hips/Border) så blir det som vanligt
på ett Osborne album.
Starkt personligt utan att på något sätt försöka kopiera.

De 13 spåren spänner från Dylan’s älskade standards på 60 och 70-talen,"Masters of War,”
"Highway 61 Revisited", "Quinn The Eskimo/Mighty Quinn", "Rainy Day Women #12 & 35", "Buckets
Of Rain" och "Tangled Up In Blue” till en handfull av Osborne’s egna Dylan favoriter från senare
album, "Dark Eyes”, "Ring Them Bells”,  "Tryin’ To Get To Heaven” och “High Water”.
Allt framfört med stor känsla, klass och kärlek.
/Björn

 

 



Bruntnell - en av de största

 
Vet inte varför Border Music väljer att släppa Peter Bruntnell's "Nos Da Comrade" (Domestico Records)
ännu en gång?
Första april i fjol var releasedag i vårt land för hans nionde album.
Men nu är "N.D.C" ljusår ifrån något aprilskämt och att på nytt försöka sätta fokus på en av de absolut
finaste och mest högklassiga låtskrivarna från det brittiska öriket är aldrig fel, utan snarare en kulturgärning.
 
Med 21 år in i sin musikaliska gärning så har resonansen i hans låtar en fortsatt obruten kraft och aura, 
Jag blir smått förtvivlad inombords att Bruntnell inte fått den riktiga och ytterst välförtjänta chansen
att hitta ut till de stora lyssnarskarorna, något som han själv till viss del rår för, då han aldrig passat in i
mallen och maskineriet för hur artister ska marknadsföra sin egen "förträfflighet" och "ego".
 
De stora skivbolagen har konsekvent ignorerat Bruntnell sedan debuten medan artistkollegor som
Peter Buck (REM), Jeff Tweedy (Wilco), Jay Farrar (Son Volt) och många andr nämnt honom
som ett snille när det handlar om melodisk och textmässigt värme.
Även den äkta musikpressen har förstått.
"His songs should be taught in schools", skrev NME och Rolling Stone har så rätt konstaterat,"one of
England's best kept musical secrets.
Vi i IF Popgeni hade den stora äran att få ställa Peter Bruntnell på Studioscenen, Storsjöteatern, Östersund
den 19/10 2013.
Något som om ni frågar mig skulle vara en straffspark att göra på nytt om vi fick en ny förfrågan.
/Björn
 
 
 

 

RSS 2.0