Popgeni

Dagens ungdom, beroende förstås på ålder, tänker kanske först och främst på Rammstein eller Kraftwerk eller möjligen Nena när de tänker på tysk musik. Det fanns emellertid en annan tid och en annan värld, fylld till bredden av kärleksfulla förhoppningar, och inga formulerade detta bättre än de två tyska giganterna Hans ”James” Last och Klaus Wunderlich och deras engelska kollega Les Humphries, som också verkade i Tyskland.

De verkade alla i en värld där ingenting kunde gå fel och den enda vägen bar mot framgång. Last och Wunderlicht har en helt hysterisk produktion, Last bl a med sina NonStop Party och Wunderlich med sina Wunderlich Pops, som kom regelbundet. För några år sedan berättade Nicklas Frisk att han försökte få sitt band Atomic Swing att svänga som Les Humphries singers.

Litet poptrivia, förresten - Herbert Bornholdt och Peter Hesslein som utgjorde trum- och rytmsektionen i Lasts orkester, var båda med proggbandet Lucifer´s Friend och ett flertal svenska musiker har från tid till annan spelat med i Lasts orkester.

Litet mer poptrivia – Les Humphries´ sångerska Liz Mitchell blev senare en av damerna i Boney M och sångaren John Lawton, som utöver att sjunga åt Humphries också sjöng i – ja, just det! - proggbandet Lucifer´s Friend och en dag skulle gå vidare och fronta Uriah Heep.

Slutligen, Wunderlicht med sin Hammondorgel, var nog mer soft chillande men arbetade hårt på att soundtracka radiosporten, såsom den var på 70-talet, och en värld med paraplydrinkar i hammocken och lättklädda damer på skivomslagen!