Återkomst med oförbrukat snille
"Blood/Candy" (Rykodisc)
PPPP
Mer ”Dear 23” än ”Frosting On The Beater”. Med andra ord mer genomtänkta och småskruvade arrangemang än uppskruvade gitarrförstärkare och vassa gitarriff.
Men utan tvekan så handlar det fortfarande om klassig powerpop med Jon Auer och Ken Stringfellow signum.
Och det alltid med skarpt fokus på det melodiösa.
”Blood/Candy” är The Posies åttonde album sedan debuten 1988. Det är en ganska tunn katalog om man har tänkt sig hänga kvar i den breda massans medvetande.
Men ingen som har hört ”Dear 23” eller ”Frosting On The Beater” glömmer.
Egentligen var det väl sagt att ”Success” från 1998 skulle vara gruppens bokslut, och liveplattan ”In Case You Didn't Feel Like Pluggin In” två år senare kändes mer som en sammanfattning av en ursnygg 90-talskarriär.
Auer och Stringfellow har under 2000-talet har haft fullt upp på olika håll och de sista fem åren har de ställt upp i Alex Chiltons kultgrupp Big Star så fort han har lyft luren.
Men efter Chiltons hastiga och tragiska död den 17 mars i år i New Orleans så bestämde duon uppenbarligen för att på nytt ruska liv i The Posies igen.
Materialet är säkert sånt som Auer och Stringfellow har knåpat ihop och lagt på hög under sitt turnerande med Alex, men också ett normalt beteende från två utstuderat kreativa popsnillen.
”Blood/Candy” är en provkarta över deras fingerfärdighet när det gäller att plocka det finaste essenserna ur popskafferiet.
”For The Ashes”, ”Licenses To Hide”, Accidental Architecture” är småpsykedeliskt luftiga och snyggt arrangerad popsmycken som får mig att osökt tänka på Jellyfish.
Här finns också de generösa powerpoplåtarna, ”So Caroline”, ”The Glitter Prize” och ”Notion 99”, som bara rusar rakt ut i solskenet med ett solklart flyt och melodier som fäster på stört.
Hoppas bara att man inte måste vänta fem år till nästa gång.
Liknande artister: Jellyfish, Matthew Sweet, Big Star, Sloan, Jason Falkner.
Björn Bostrand
