Popgeni

Hennes framträdande på Yran förra sommaren var en stor besvikelse.
Men jag kan inte låta bli att erkänna att jag är en sucker för Marina omedelbara melodi och popkänsla i lightlandet.
På nya temaalbumet “Electra Heart” finns en del bevis på det, inte minst när de framförs i akustiska versioner som här. Och Marina går alltid före Lana del Ray.
/Björn

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Brendans polare Jack White och solodebuten “Blunderbuss”.
Visst är det bra, men ibland känns det som om han inte riktigt kunde bestämma sig vem han ville vara.
Men “Sixteen Saltines” är naturligtvis en skön smocka.
/Björn

Så ledsen.
Levon Helm fick kapitulera för cancern.
Minns, och minns allra mest denna magi.
Tack.

Jamen... kan det bli bättre?
Och har den guran slocknat?
Från Tom Verlaines "Flash Light" från 1987... hör den innovativa gitarren som aldrig senare funnit en motsvarighet.
/TC

Mirakel händer, Stef.
När man minst anar det.
Efter gud vet hur många loosing seasons… det finns bara ett Orioles.
Och om man har det här miraklet som ett ledmotiv i livet, ja då är favvislaget i MLB givet.
New York, tja.
Med sin jävla Frank Sinatra.
Näe.. Dean Martin & Sammy Davis var bättre.
Det är det här passionen handlar om. Sedan 27 år tillbaka. Fast låten är åtta år äldre. Och ett hjärta med ett lag är ingen keps man kan handla på stan. På HM.

/Farbror

Det måste vara omöjligt att kalla sig för Shihad och försöka göra karriär i USA.
Den här trailern om excellenta rockgruppen Shihad från Nya Zeeland är en teaser om dokumentären “Beautiful Machine” som sträcker sig från gruppens rötter på N.Z. punkmetalscen i början av 90-talet till det internationella genombrottet 1999 med albumet “General Electric”, och det påtvingade namnbytet för att försöka blidka "the americans".
Filmen har premiär I Nya Zeeland den 17 maj och sen är det bara att hoppas på att den blir tillgänglig även på våra breddgrade så fort som möjligt.
För den här vill både jag och TC väldigt gärna kolla in.
/Björn

I väntan på Brendan Bensons nya album som släpps den 23 april så har jag fått ett skönt återfall på The Raconteurs där Brendan som bekant sköter en av gitarrerna.
Självklart hoppas man på nytt material från den här superläckra supergruppen också.
/Björn

Fusionjazz. Det är som att svära i kyrkan bland poplovers. Men oavsett vilken/vilka genrer vi tillhör, oavsett favissartister, måste man ibland bara knockas av artisteriet.
Lyssna med öppet öra på denna milstolpe. Om inte annat för att Björn garanterat inte har den här i sin vinylsamling.
”Lila´s Dance” är sann magi från 1974, från ”Visions of the Emerald Beyoynd”. Jean-Luc Ponty på elfiol, basisten Ralphe Armstrong och trummisen Narada Michael Walden.
Och John McLaughlins gitarr.
Sann njutning. Inget Cheap Trick... utan jämförelse.
/B-O

Det är några veckor kvar innan Brendan Benson släpper sitt nya efterlängtade album “What Kind Of World”.
Men det är ännu längre till jul och i väntan på båda dessa glädjebringare så kanske man kan njuta av hans tolkning av Slade-gubbarna Noddy Holder och Jim Leas läckra singalong julklassiker “Merry Xmas Everybody”.
/Björn

Simone Felice har i dagarna gett ut sin första solostudioplatta. Som sig bör är den självbetitlad och de tio spåren bjuder på en Simone i en mycket avskalad musikalisk skrud, där det stundom är så vackert skört att man knappt vågar andas.
Den som följt hans karriär med brorsan Ian i Felice Brothers vet att här handlar det om ett utsökt låtskrivande. Plattan är välkommen på ett speciellt sätt då Simone för två år sedan gjorde en hjärtoperation som han uppenbarligen har återhämtat sig från. Några av spåren av de tio nya låtarna är ”top-of-the-line” av vad jag hört honom prestera med Felice Brothers, ett känsligt och exakt berättande där namn som Courtney Love och Sharon Tate dyker upp i betraktelserna.
Vinylen är förstås beställd, men redan nu kan du som jag har gjort ta del av plattan på Spotify.
Gör dig själv den goda tjänsten.
/B-O

Sverige och powerpop/rock har med åren blivit en bristvara och gamla fans sliter vax med Sator och Nomads och undrar om tidens tand verkligen har dödat denna genre. Men svaret är lyckligtvis ett rungande nej.
Gamla gudar reser sig alltid på nio.
Om några veckor kommer Nomads med sitt album ”Solna” (gissa vilket lag dom hejar på) och försmaken med singeln ”Miles away” (kolla in på Spotify) är ren magi.
Och vi vinylfanatiker har förstås redan bokat ett ex av AIK, f´låt "Solna". 
När Nomads är på tråden kan jag aldrig glömma stunden då jag hörde denna cover av The Kinks ”I´m not everybody else”.
Berättar ganska så exakt varför Kauppi & Sillen & Andrea har en given akt till årets yra.


B-O