Oförstörd rock'n'roll

 
Tidernas bästa livealbum!?
Vet inte det.
Men helt klart är att "Slade Alive" (BMG) är en liveklassiker och värd en återutgivning för att inte
minst ruska om de yngre generationer med glödhet rock'n'roll från tidigt 70-tal som har kvar både
sin fysiska kraft och aura.
Det var tillika den brittiska kvartettens första livealbum som släpptes 24:e mars 1972 och producerades
av Chas Chandler (ex. The Animals).
Tre  låtar, "In Like A Shot From My Gun", "Know Who You Are" och "Keep On Rocking  från Noddy Holder, 
Dave Hill, Jimmy Lea och Don Powell's egna pennor fick sällskap av Ten Years After dubbeln, "Hear
Me Calling" och "Born To Be Wild" samt Bobby Marchan's furiosa rocker "Get Down With It". 
 
Med en soft laidback version av John "The Lovin Spoonful" Sebastian's "Darling Be Home Soon"
skapade man också en chans till lite djupandning.
Att Kiss var starkt influerade av Slade och valde att titulera sitt livealbum från 1975 till "Alive" som
en hyllning till Noddy och polarna visste ni väl redan.
Eller...?
/Björn 

 

Respekt och själ

 
 
"Step Out Of Line" (Spooky Moon Records/Hemifrån) är album nummer fem från den amerikanska singer/songwritern Wendy Webb.
Nio egna stycken och en cover på Bob Dylan-esset "Girl From The Northern Country" från en
vokalist och låtskriverska som på ett ypperligt sätt visar respekt och själ för sina musikaliska rötter. 
 
Skapat och inspelat hemma i det egna residenset i  Nashville tillsammans med ett gäng legendariska
musiker som Wayne Jackson, David Grissom, Mark T Jordan, Willie Weeks och Dan Dugmore så trodde
Webb att det handlade om en samling demos.
Men det blev ett album.
” Att spela in i sitt eget hem med dessa fantastisk musiker som stannade till efter sina dagliga studiojobb
gjorde helheten mer bekväm och levande.
Tänk er bara känslan att får höra  Wayne Jackson, en av originalmedlemmarna i Memphis Horns, blåsa
 det otroliga trumpetsolot på "Step Out Of Line" i mitt eget vardagsrum", 
säger hon.
 
/Björn
 

Klassiga blågula rötter

 
Down Harrison är ett projekt som startade redan 2001 då klart legendariska svenska studiomusikerna
Tommy Cassemar, bas, och Pelle Alsing, trummor, medverkade på inspelningen av sångaren och låtskrivaren Jesper Willaume's solodebut.
Men inspelningarna hamnade av olika anledningar i i byrålådan och albumet gavs aldrig ut.
Jesper har under åren som runnit iväg fokuserat på en karriär inom restaurangbranschen, men aldrig
släppt musiken och har därmed fortgående fyllt på sitt låtskafferi med nya kompositioner.
 
Cassemar och Alsing kunde inte glömma vibbarna som fanns under inspelning 2001 så de tog kontakt
med Jesper när de 12 år senare fick lust att starta ett band.
Willaume rotade fram 150 låtar ur arkiven och gitarristen och keyboardisten Micke Wedberg, som mycket passande är ägare till inspelningsstudion PrePost Studio, blev den fjärde pusslebiten i bandet.
Processen att plocka ut de tio låtarna på "Down Harrison" (Rootsy Music) kostade åtskilliga studiotimmar,
och när plattan lades ut redan i våras på Spotify fick den fin respons från lyssnare runt om vårt klot.
När den nu släppts på CD är det bara att konstatera att det handlar om excellenta tidlösa ekon
från rootsträdets alla grenvarv och format med lika delar av magnifik rutin och stilfull förankring i nutiden.
Det räcker med att lyssna på "Hell´s Cold" och "Write A Song" för att förstå att det handlar om klass från
strart till mål.

Richard Lindgrens åttonde album "Malmostoso" (Rootsy Music) är inspelad i Pavia i norra Italien med
övervägande italienska musiker i ryggen.
Allt började för några år sedan när Richard blev inbjuden att turnera i Italien, vilket i sin tur ledde till ett par
låtar på albumet "Sundown On A Lemon Tree".
Nu löper han linan ut och lämnar ut sin nya kärlek på ett helt album.
Kanske ska man tolka den lite rockiga och snygga ljudbilden i "Raggazzon Blues", "Dunce's Cap" och "Evil
 Love" som ett bevis på den starka kärleken till Italy?
Men helheten är ännu en flock låtar från en musiker, sångare och låtskrivare med en varm personligt och
profil som fortfarande väntar på ett välförtjänt erkännande i de breda lyssnarleden.
/Björn
 
 
 
 
 

Ett varmt återseende

 
 
Gerry Beckley var en i folkrockpop-trion  America som på tidigt 70-talet hade en monsterhit med
excellenta treackordaren och Neil Young färgade "A Horse With No Name".
En bland många ess från en handfull utsökta album under första halvan av 70-talet.
Beckley har aldrig lagt av att göra musik och bygga album och jag måste erkänna att jag inte ett
brytt mig så mycket om honom efter America.

Men jag blir helt klart varm inombords av återseendet och dussinet låtar på 12-spåraren "Carousel"
(Blue Elan Recods/Hemifrån) som i många fall är som att dyka ner och ta djupa andetag från
America´s ovan nämnda låtskatt.
Albumtiteln är en hänvisning till livets snurrande hjul enligt Gerry Beckley, "as long as we’re on this
circle, time is not our enemy, time is our challenge, it’s a little bit tragic, but also beautiful”.
Ett par granna tolkningar av Gerry & The Pacemakers 60-tals klassiker "Don't Let The Sun Catch
You Crying" och Gerry Rafferty's "To Each And Everyone" är extra bonus på den melodiösa lyckan.
/Björn
 

Not the Radio City Love Songs

 
Tre år sen senaste.
"A Village: Natural Light" (Startracks/Border) soloalbum nummer sju fortsätter Kjellvander att
väva sina grandiosa musikaliska spindelnät av tidlös lo-fi altcountry och indie-americana som med
sin hypnotiska mollstämda grundton alltid blommar ut, fäster och fascinerar. 
Townes van Zandt och Neil Young lär vara stora förebilder, men Kjellvander har aldrig kopierat bara
influerats och alltid format något alldeles eget.
Inget man suger åt sig på en kafferast, men det har aldrig varit meningen heller.
 
 
Under en livespelning i slutet på Augusti 2011 upplevde den förre Popsicle frontmannen Andreas
Mattson en konstig känsla över att sjunga på engelska och bestämde sig för att om det blev ytterligare
någon skiva så skulle texterna vara på svenska.
"Solnedgången" (Woah Dad!/Border) är resultatet av den plötsliga insikten.
Popsicle ryggraden hörs tydligt i upptempopoppiga "Sekunderna", men annars är Andreas tredje
fullängdare full av smakfull pop med texter från en 49-årig man som funderar
över varför livet blev som det blev och hur det en gång var.
/Björn 

One man pop Swirsky

Mångfaldigt prisade singersongwriter Seth Swirsky är tillbaka med sitt i popfinesskretsar hett
efterlängtade tredje soloalbum Circles & Squares” (Grimble Records/Hemifrån.)
Swirsky, som också är ena halvan i hyllade popduon, The Red Button, tillsammans med Mike
Ruekberg är även på solokvist ett snyggt stilfullt eko från 60 och 70-talets popmusik med starka
melodier, upplyftande hakar och graciösa högtflygande arrangemang.

Swirsky skrev, spelade alla instrument, sjöng alla stämmor och producerade alla 16 låtar som
nästan samtliga klockar in strax under eller strax över tre minuter.
Det sistnämnda ett ganska typiskt format när det gäller odödlig vintagepop.
Men även om Swirsky's pophantverk drivs av ett från eko svunna decenier så är det tidlöst rätt med
en smakfull blandning av musikaliska essenser som jangle pop, indie, psykedelia och stänk av både soul
och jazz.
Fans av Beatles, Jellyfish och massor av andra popsnillen är härmed informerade.
/Björn

 

 


Coola Ruby

 
Längtar du efter lite stilren electropop så är Ruby the RabbitFoot ett utmärkt val.
Tredje albumet, "Divorce Party" (Normaltown/New West), är liksom de två föregångarna  från
Los Angeles baserade Ruby Kendrick  fylld med pop med både coola laidback och glittrande
melodier spetsade med knivbladsvassa texter.
Vraka och välj!
/Björn
 
 
 
 

Kalaspop med Lars Henrik

 
 
Lars Henrik Andersson har ett förflutet i svenska kalasband som Komeda och Ray Wonder.
Han har även lirat med Urban Turban, Chesty Morgan och Hank. 
Med största sannolikhet är det därför det inte är ett dugg konstigt att det är fullt med varierad
kalaspop på fullängdaren "Skaka Liv" (Hjördis Records) som släpps om åtta dagar.

De som känner honom närmare säger att Lars Henrik's spruddlande fina musiksinne har funnits
där sedan 90-talet.
För oss andra som bara faller pladask för det rätta melodiska flödet och de omedelbara melodierna
med texter som blommar ut är "S.L." med jämna mellanrum en rejäl adrenalinkick.
/Björn.   
 

Belöningen blir stor


Amerikanske indiefolk singer/songwritern och banjospelande Matt Bauer viskar varmt fram sina
låtar och det är svårt att inte fångas av hans mycket personligt återhållsamma sound som samtidigt
bygger på starka och udda arrangemang.
"Ett album gjort av bräcklig skönhet" skrev en amerikansk recensent om "Dream´s End (Crossbill
Records/Hemifrån) tio låtar som bildar ett minst sagt eget och spännande lapptäcke av musikaliskt
extravaganza.
Det är långtifrån omedelbart, och ska inte så vara heller.
Men belöningen blir stor. 
/Björn

 


Som vanligt men med en öppning

 
Wacka-Wacka mästarna har precis släppt sitt 15:e album och allt är som vanligt.
The Refreshments "Straight Up" (Darrow/Gamlestans Grammofonbolag) låter ungefär som de 14 föregångarna.
Men det är inget som helst nedlåtande i att säga att om du har du hört en Resfreshment platta så har
du hört alla. 

För låtskrivarmaskinen Joakim Arnell och hans mannar har en smått magisk förmåga att krama ur
essensen hur många gånger som helst oavsett det gäller Tex-Mex, rockabilly, surfpop eller basic rock.
Covervalen är i vanlig ordning snygga, som Shel Silverstein's "Sylvias Mother" i rasande rock'n'roll
tempo och Wreckless Eric's underbara "Reconnez Cherie".
Fem lån och sju original från Arnells penna och det är Joakims material som får mig att fundera.
Speciellt "Bluebird" och "The Peacemaker" är två Arnell alster som öppnar nya möjligheter.
/Björn 
 
 
 
 
 
 
 

Basic charm

 
Debuten kom 1999 och Eva Eastwood har hela tiden varit trogen rock'n'rollen, rockabillyn och
countryn som har sitt ursprung bland odödliga 50-tals legender som Elvis Presley, Wanda Jackson
och Carl Perkins, för att nu plocka några av det absolut största ur den flocken.
"Min Melodi" (Gamlestans Grammofonbolag/Border) forsätter hon sin mission med ytterligare
ett dussin nya egna låtar.
 
Det är back to the 50's så det skriker om det och med fokus ett större fokus på rockabilly än på de
tidigare plattorna.
Jag gillar hennes raka och omedelbara sätt att forma låtar som "Jimmy Jimmy", "Tjocka Släkten",
"Han För Mig" och "100 Koppar Kaffe" som är så där basic charmiga att man bara åker med.
 
Men personligen hade jag önskat att man lossnat mer på tyglarna när det gäller produktionen och
låtit ljudbilden skena mer, för nu blir det lite väl mycket retrotänk emellanåt.
Men vad vet jag? Det kanske det som är meningen också?
Hur som helst så kommer "Min Melodi" med största sannolikhet att vara en av de mest spelade
albumen i raggarbilarna och på bilträffar runt om i Sverige den här sommaren.
/Björn
 
 
 
 
 
 

 
 


 
 

En sann soul & blues saga

67-årige soul&funk raketen Charles "Black Velvet" Bradley har gjort en karriär som hur lätt
som helst skulle platsa i Rekordmagasinet, om det nu fanns något sådant med musikalisk vinkel.
Efter att under större del av sitt liv levt levt i skuggan, ibland på gatan, och med tillfälliga jobb så
upptäcktes han av en av skivbolaget Daptone Records grundare, Gabriel Roth aka "Bosco Mann"
när han under artistnamnet "Black Velvet" tolkade sin stora musikaliska förebild James Brown.
Resten är en sann soul & blues saga.
2011 kom debuten "No Time For Dreaming" och sedan en dryg vecka bakåt så finns "Changes"
(Daptone Records/Border) ute.


Rolling Stone har nominerat "Changes", där titelspåret är en tolkning av en Black Sabbath låt
om nu någon skulle ha missat det, till "Most Anticipated Albums of 2016". 

Det sägs att om man har sett Charles Bradley live så glömmer man det aldrig och han har gjort
ett flertal hyllade liveframträdande i Sverige under sin korta men spikraka karriär.
Nedanstående liveklipp är hämtat från årets upplaga av amerikanska SXSW, Austin, TX, som
avverkades i mitten av mars.
/Björn
 

Motgift mot den allmänna utslätningen


Idag släpper Sofia Janok sitt  nya album "ORDA - This Is My Land" /Gamlestans Grammofonbolag),
tillika uppföljaren till "ÁHPI (Wide As Oceans)" från 2013.
Under fjolåret skapade sig ett aktat namn i de breda leden med singeln "Snölejoninna".
Uppföljaren "We are still here" har spätt på det välförtjänta ryktet och inför nya albumet har
singeln nummer två "This Is My Land, som är öppningsspåret, förstäkt ryktet om hennes starka
patos och personlighet.
 
"Många skriver hyllningar till sina förorter, gator och kvarter. Välkommen till mina hoods. Jag älskar
mitt hem högre än allt annat. Där får alla plats. Utom de som vill förstöra det, har Sofia sagt om
budskapet i  "T.I.M.L.".
Videon till singeln är ett samarbete mellan Sofia och konstnären Anders Sunna, båda verksamma i
Sápmi.
Dynamiken i hennes speciella och kraftfulla indiepop är intakt och textmässig fortsatt starkt förankrad
i det som handlar om hennes ursprung och verklighet.
En ytterst viktig och trovärdig artist i tider när den allmänna utslätningen breder ut sig allt mer.
/Björn

Tim tål jämförelsen

 
 
"Another Orion" (Peatcart Music/Hemifrån) ett album från den amerikanske singer/songwritern
Tim Houlihan, Minneapolis, Minnesota, USA, och hans följsamma band.
Vill man sortera in det i något fack så ligger Americana nära till hands för Houlihans låtar äromedelbara,
varmt melodiska och framförda av en utmärkt sångare och låtskrivare som inte krångalr till det i
onödan. 
 
Men egentligen är det musikaliska spektrat bredare än så och han tål absolut jämförelserna med
sina influenser som Jackson Browne, Stephen Stills, James Taylor, Shawn Colvin, Lake Street Dive
och Dawes.
/Björn
 

Amanda & jubilaren Ebbot

 
Den fängslande rösten i 2014 års Grammis vinnande gruppen Amason är lika magnifik på egen hand.
Fredag den 26/2 är releasedagen för Amanda Bergman's solodebut "Docks" (Ingrid/Border).
 
Paralellt med turnerande i Skandinavien och USA med Amason har Amanda jobbat på soloprojektet 
där allatio låtarna är skrivna av henne själv och producerat tillsammans med Petter Winberg (Amason,
Little Majorette), Jonas Teglund, Petter Granberg och Kristian Mattsson (The Tallest Man On Earth).
Arvet från hennes förlutna finns där, och samtidigt visar Amanda Bergman internationell klass.
 
 
 
Fredagen 26 februari fyller Ebbot Lundberg 50 år och passar på att begå  den kompletta solodebuten
med  "For The Ages To Come" (Akashic Records/Border) där han backas av unga och
spännande bandet The Indigo Children.
Popgeni skickar ett stort Grattis till den svenska legenden som alltid varit en mästare att blanda
kraftfull psykedelia med tydliga popmelodier och klassiska rock'n'roll gener.
Så också här! 
/Björn

Comeback med klass

Nytt album med den idag 76-åriga Dion, född Dion Francis DiMucci, som redan 1961 hade två
monsterhits med odödliga "Runaround Sue och"The Wanderer".
Bruce Springsteen har alltid hävdat att Dion är "the real link between Frank Sinatra and rock'n'roll".
"New York Is My Home" (Instant/Border) är Dion's första fullängdare sedan 2006 års Grammynominerade
"Bronx In Blue".
 
När sen Paul Simon gästar på titelspåret, som är en av tio läckra låtar på albumet, så blir det ett
urstarkt bevis på att ålder oftast bara är en siffra.
Inte minst när det gäller musik och dess framförande.
/Björn
 

Norrländsk ambient och gothpop

Vintern är tack och lov tillbaks, i alla fall  på våra breddgrader.
Kanske är det Vera Vinter från Stora Lappträsk i Norrbotten och hennes nya album "Monsterland"
( Bjärka/Border) som fått Kung Bore att återvända?
Vad vet jag?
Hur som helst så är uppföljaren till debutalbumet "Idyll" från 2012 byggd på en lite annorlunda 
ljudgrund.
Med mindre akustiska gitarrer till förmån för mer vinande och drömska syntar så blir det n
orrländsk
ambient och gothpop som när det är som mest optimalt, "Sibirien", "Huset", "Allt Kött Är Hö" och
"Sicksack", glider fram lika underbart rätt som ett par perfekt parafinerade skatelagg på grovkornig
och krispig vårvintersnö. 
/Björn
 

Bortglömt 2015 - 2

 
Jag såg honom inte på någon av de många årsbästalistorna som jag lusläste under fjolåret.
Men det är aldrig för sent att upptäcka då tidlöst bra musik aldrig klingar unket oavsett vilket årtal
som 
står i kalendern.
Kanske beror det på att den musicerande advokaten  Scott Krokoff senaste platta "Realizations
& Declarations Vol. 2" (Scott Krokoff/Hemifrån)
 bara 
innehåller sju låtar?
För kvalitetsmässigt är det singer/songwriting och popmusik extraordinär med harmonierna
stabilt förankradei det melodiska 60 och 70-talet.
Det här är fortsättningen på "Realizations & Declarations Vol. 1" från 2012  och Krokoff's fint mejslade
melodiösa känsla har inte tappat ett uns i kraft sedan dess.
Bländande låtar som"The Right Place", "Scared Little Boy", "I Got Nothing", "Pissed Of In Paris" och
"Sparrows" gör utan tvekan jämförelsen med 
namn som James Taylor, Paul Simon, Paul Westerberg
och 2015 års hyllade nykomling Father John Misty motiverad
.
Scott borde omedelbart få chansen och lämna sitt advokatkneg och fokusera till 100% på sin musik.
/Björn
 
 

Bortglömt 2015 - 1

 
Jag såg den inte på någon av de många årsbästalistorna som jag lusläste under fjolåret.
Men det är aldrig för sent att upptäcka då tidlöst bra musik aldrig klingar unket oavsett vilket årtal som
står i kalendern.
Kristina Stykos är independent musikern, låtskrivaren, producenten, inspelningsteknikern och  radio podcast värdinnan som lever sitt liv i Vermont, USA.
2005 startade hon egna skivbolaget Thunder Ridge Records för att få full koll på sin egen musik och till
dags datum har hon producerat över 20 album i eget namn och för andra som lärt sig att uppskatta hennes
speciella mix av kreativ förmåga och tekniskt kunnande.
Stykos studio, Pepperbox Studio, drivs av en sol och vind generator så musiken är garanterat ekologisk.

För albumet "Wyoming Territory" utnämndes hon till “Best Songwriter Of 2013” av lokaltidningen
Barre-Montpelier Times Argus.
Uppföljaren "Horse Thief" (Thunder Ridge Records/Hemifrån) släpptes under fjolåret och förstärkte
bara den utmärkelsen.
Influenserna är många.
Men att under 70-talet fått uppleva artister som Joni Mitchell, The Byrds, Stevie Wonder, 
Taj Mahal, Crosby, Stills, Nash and Young, Bonnie Raitt, The Incredible String Band, Aretha Franklin och
James Taylor live säger hon själv har satt starka avtryck i hennes musikaliska profil.
Det hörs klart och tydlig med elegant balanserad personlighet på "H.T"
/Björn
 

Grannröj


Norskt röj med sångaren Eddie Guz som frontman och brutal vägvisare i ljudspåren av Motorhead,
AC/DC , Rose Tattoo, Rocket From The Crypt och en knytnäve punk.
Man har hört det förut med råge, men det är lika svårt att ignorera varje gång man möter detta drag
som på Carburetors "Laughing In The Face Of Death" (Steamhammer/Border).
/Björn 


RSS 2.0