Popgeni

Joey Ramone

“... Ya Know?” (BMG/Border)

PPPP

Ännu en postum utgåva som spelades in i samma veva som solodebuten “Don't Worry About Me”, som släpptes 2002, ett år efter Joeys död.

Den här bygger på ett gäng demoinspelningar som lillebror Mickey Leigh och Ramonesproducenten Ed Stasium färdigställt tillsammans med ett antal musikaliska vänner och likasinnade till den personliga och karismatiska sångaren.

Little Steven, Joan Jett, Holly Beth Vincent, Handsome Dick Manitoba (The Dictators) och medlemmar från amerikanska ess som Cheap Trick, The Smithereens och Patti Smith Group har hjälpt till med hantverket som spänner över ett brett musikaliskt spektra.

Det är långt ifrån bara 1,2,3 … let´s go i äkta Ramones anda för här finns många bevis för Joeys stora kärlek till pop och rock'n'roll överhuvudtaget. De 15 spåren spinner på 60-talspop, punk, lättmetal, 50-tals doowop och stora ljudmattor som doftar Phil Spector.

Och när man vet att Peter Noone i brittiska 60-talspopparna Herman's Hermits var en av hans förebilder som sångare så faller ytterligare några pusselbitar på plats.

Efterkonstruktionen stör inte det minsta och “...Ya Know?” är från öppningsspåret “Rock 'n' Roll Is The Answer” till avslutningen “Life's A Gas” ett varmt nedslag i det klassiska pop och rockskafferiet.

Dessutom tolkade av en stilfull sångare som bara några veckor efter att allt var fäst på tape avled i cancer.

Fotnot: Albumet släpps i Sverige den 25 maj. Som import finns den tillgänglig från och med den 22:a.

Liknande artister: Stiv Bators, Peter Noone, David Johansen, Dee Dee Ramone, Johnny Thunders.

Björn Bostrand

Spain

“The Soul Of Spain” (Glitterhouse/Border)

PPPP

Namnet till trots så handlar det om ett amerikanskt band som bör sorteras in i dream pop, alternativ indie och slowcore.

Och trots att det är elva år sedan navet Josh Haden och hans vänner senast var aktuella med ett album, “I Believe”, så är det svårt att glömma bort dem när deras musik en gång filtrerats genom det känslomässiga systemet.

Haden har aldrig varit stressad. I alla fall inte när det gäller det musikaliska tempot.

När kärleken till Velvet Underground blir uppenbara i elektriskt laddade “Because You Love” och “Miracle Man” så blir det naturligtivs en mindre tempohöjning, men det är bara ett par undantag som bekräftar regeln med Spains musikaliskt dominerande varma och avslappnade profil.

Man hänger gärna med huvudet en aning efter att ha vaggats igenom de sex minuterna och 16 sekunderna som “Hang Your Head Down Low” sträcker ut sig över.

Jag håller anda långa perioder under i ord obeskrivligt vackra “I'm Still Free” och det ljuvligt balanserade gitarrsolot i “I Love You” får ögonblicket att stanna.

Man kan hur enkelt som helst plocka liknande guldkorn från de övriga sex spåren på ett album som kräver sin uppmärksamhet, men samtidigt ger massor tillbaka.

“Det här kommer att bli ett av sommaren 2012 stora album”, skriver Border i pressreleasen.

Men jag kan tyvärr inte låta bli att undra hur ett så här hudnära album ska kunna hitta fram igenom den flåshurtiga och sönderproducerade geggan som dominerar?

Liknande artister: Cowboy Junkies, Velvet Underground, Leonard Cohen, Idaho, Tindersticks.

Björn Bostrand

Richard Hawley

“Standing At The Sky's Edge ” (Mute /EMI)

PPPP

På album nummer sex tar Sheffields finest mestadels ett bastant kliv bort från crooner uttrycket som han vunnit så många hjärtan med på “Coles Corner”, “Lady's Bridge” och “Truelove's Gutter”.

Här är det psykedelia, space rock, tunga riff och råa och överrumplande gitarsolon som gäller och därmed bjuds man på ytterligare en sida av Hawleys musikaliska konst.

“She Brings The Light” är en magnifik och omtumlande öppning på ett album med nio låtar som förutom Hawleys rika och rogivande baritone stämma mullrar fram på en klassiskt snygg psykedelisk ljudvägg där han aldrig försakat melodierna i den allmänna experimentlustan.

Textmässigt handlar det om den evinnerliga kärleken, förlust och eftertanke om vår dagliga tillvaro, något som han är bättre på än de flesta att ringa in.

Men helt utan crooner-Hawley blir man inte när han bryter av den dominerande elektriska stormen med “Seek It” och “Don't Stare At The Sun”.

“S.A.T.S.E.” är ett album som garaneterat växer bara man ger den tid.

Själv kan jag inte låta bli att få både Longpigs-vibbar och börja tumma på mina Monster Magnet plattor igen.

Liknande artister: The Longpigs, Soundtrack Of Our Lives, Monster Magnet, Tindersticks, Paul Weller.

Björn Bostrand

Waco Brothers & Paul Burch

“Great Chicago Fire” (Bloodshot/Border)

PPPP

“G.C.F. är ett uppsluppet samarbete mellan “stallkompisarna” på härliga etiketten Bloodshot som under några decenium levererat finaste sortens outlawcountry.

Waco Brothers och sångaren, musikerna och producenten Paul Burch, som har hängt i Nashville sedan tidigt 90-tal och rullat runt på en solokarriär, har skrivit tio av de 11 låtarna tillsammans och också producerat albumet.

Waco Brothers album karriär sträcker sig tillbaks till 1995 och sedan dess har man pytsat ut åtta fullängdare som alltid varit jordnära hopkok av punk, country och rock'n'roll i varierat tempo.

Inte alltid hundraprocentigt perfekt produktionsmässigt, men oftast med ett stort hjärta när det gäller leveransen.

Så blir det naturligtvis också när man samarbetar med Burch.

Men det är de oslipade kanterna som är en stor del av det läckra i helheten och i sann W.B. anda struttar “G.C.F.” fram på väl nedtrampade och skönt småvingliga boots.

Live är de enligt uppgift en upplevelse och det känns alltid befriande att möta den här typen av musikaliskt kött och blod när mallade och flåshurtiga testosteronproduktioner dominerar ljudvågorna.

Liknande artister: The Mekons, The Bottle Rockets, Texas Tornados, Alejandro Escovedo, Slobberbone.

Björn Bostrand

Brendan Benson

“What Kind Of World” (Lojinx/Border)

PPPP

Den 41-årige amerikanska popsmeden har sett till att releasen av femte studioalbumet ska synka med sonens andra födelsedag.

Underbart med artister som kan ställa den personliga okopierbara skatten i relation till karriären som bullrig singer/songwriter.

I min musikaliska värld så är Benson en av det senaste årtiondets främsta leverantörer inom skrået.

Och han lider inte av någon medelålderskris.

“W.K.O.W” följer upp 2009 års “My Old, Familiar Friend” och är inget undantag i diskografin när det gäller att sätta fingret på Benson utsökta känsla för melodisk pop och glödgad gitarrbaserad rock.

Posies kompisarna Jon Auer och Ken Stringfellow gästar självklart på albumet och Brendan sjunger duett med countrysångerskan Ashley Monroe och den på nystartade egna etiketten Readymade förstsignade Young Hines.

Några nypor Racounters rock, en handfull kusiner till Auer och Stringfellows granna powerpop och en närbesläktad känsla till Falkners oemotståndliga melodiska explosioner.

Men alltid med en egen skarp profil.

(“What Kind Of World” släpps på onsdag)

Liknande artister: The Raconteurs, The Posies, Jason Falkner, Roger Manning Jr. ,The Apples In Stereo.

Björn Bostrand

Lissy Trullie

“Lissy Trullie” (Downtown/Border)

PPPP

Hade den 29-åriga amerikanskan och exmodellen släppt sitt debutalbum i slutet av 70-talet så skulle skivetiketten varit given.

Stiff Records hade varit den perfekta plattformen för Trullies new wave och punkpop färgade låtpaket.

Likheterna med Stiff damer som Lene Lovich, Rachel Sweet och ett ungt Blondie dök upp nästan omedelbart när jag för första gången lyssnade igenom de 11 spåren som alla är skrivna av Elizabeth McChesney, som är namnet som står I dopattesten.

Och det är en skön samling poplåtar som med varierande melodiös elegans och bett kommer rusande mot lyssnaren i en omedelbar produktion av duon John Hill och Dave Sitek från TV On The Radio

“Caring” och “Wearing Blue”har ett flyt och kardborre refränger som skulle kunna göra dem till två av sommarens självklaraste hits och “Madeleine” och “Glass Mountains” är en nedväxlad dubbel med en småhypnotisk känsla som fäster omgående.

Men absolut bäst enligt min egen ryggmärgskänsla blir det när Lissy läckert smådesperat rusar igenom new wave doftande saker som “It's Only You Isn't It”, “X Red”, “Spit You Out”, “I Know Where You Sleep” och “You Bleed You” och bara är ordentligt övertygande.

Pop goes the brain!

Liknande artister: Blondie, Lene Lovich, Rachel Sweet, Yeah Yeah Yeahs, Bat For Lashes.

Björn Bostrand

The Nomads

“Solna” (Sonet/Universal)

PPPP

I tider när “biggies som Universal lever efter mottot “släpp så lite plattor som möjligt och håva in så mycket deg som möjligt” så har jag lite svårt att förlika mig med sanningen att ett av tidernas absolut bästa rock'n'roll band gör comeback på multibolaget med sin första platta på 11 år.

Men samtidigt är jag bara lycklig över att Niklas Vahlberg, Hans Östlund, Björne Fröberg och Joakim Ericson är tillbaka som spegelkopior av sig själva.

Det är en konst att behålla trovärdigheten, inte minst som musiker.

Robert Johnson sålde sin själ till djävulen i en fyrvägskorsning medan massor av andra efter honom sålt sina på betydligt mer tveksamma och förnedrande sätt.

Nomads har aldrig sålt något, förutom alldeles åt helvete för lite plattor med tanke på deras eviga klass.

Comebacken är kvalitetssäkrad när Chips Kiesbye (Sator) agerat lite femte medlem och tillsammans med Henryk Lipp skruvat ihop Solna.

Björne Fröbergs passion för powerpop har i låtskrivandet tillsammans med Chips, duon står för tio av de tolv låtarna, resulterat I strålande powerpopkarameller som “The Bad Times Will Do Me Good”, “You Won't Break My Heart”, “Can´t Go Back”, “20 000 Miles”, “Trying Too Hard” och “The Bells”.

Det furiösa trycket är inte exakt som förr. Men “Miles Away”, “Hangmans Walk”, “American Slang” och “Can't Go Back” är exempel på tillräckligt mycket The Nomads för att jag ska bli alldeles varm inombords.

Och som en av akterna i Universal stallet är The Nomads helt unika och absolut nödvändiga. Och förmodligen är "Solna" ett av mina käraste album 2012 när den fått sjunka in riktigt.

Liknande artister: The Dictators, The Saints, Flamin Groovies, Radio Birdman, The Sinners.

Björn Bostrand

Rocket Juice & The Moon
"Rocket Juice & The Moon" (Honest Jon´s/Border)
PPP

Gränsdragningen mellan vad som verkligen når ut och hittar in i människors hjärtan kan vara hårfin. Hamnar man för långt på den andra sidan om gränsen så blir det lätt musik för inbördes beundran. Som lyssnare kan man då nästan känna sig utanför. Men medger att det är snyggt, stundtals briljant musiserande. Men man blir helt enkelt inte berörd. Det är ett problem som Damon Albarns nya supergrupp dras med.
Bakom namnet Rocket Juice & The Moon hittar vi tre killar med rätt så långa meriter. Damon Albarn är mest känd som frontman i bandet Blur. Flea är Red Hot Chilipeppers basist och motor och Tony Allen är mannen bakom Fela Anikualpo Kuti och har blivit utnämd av Brian Eno som världens bästa trummis. I teorin är det alltså mer än lovligt spännande. I praktien funkar det. Men inte så mycket mer.
Den här plattans stora behållning är att man drar in gästartister som Erykah Badu, Fatoumata Diawara och Hypnotic Brass Ensemble. Vilket märks så väl i "Hey Shooter", "Lolo", "Follow Fashion" och "Benko".
En av plattans läckraste nummer "Poison", har sedan tidigare läckt ut från projektet. Vilket har gjort att förväntningarna kanske blivit aningen höga. Kanske är det, just det som gör att jag inte riktigt kan ta till mig allt.
Visst, det är faschinerande att höra Tony Allens altinerande från fjäderlätta kom till blytung funk. Det är trots allt en kille som verkligen nyanserar trummor som instrument och tillsammans med Flea får de stundtals i gång ett vattentätt gung som färgas av de varierande sångarna.
Men allt för ofta trampar bandet vatten. I bland geggar man ner sig för mycket i jamträsket och då blir mest intressant för de inblandade och vi som lyssnar, kan visserligen imponerad av kunskaperna, men känslan... Den finns inte där.
Liknande Artister: The Good The Bad And The Queen, Baba Maal, Zap Mama, Red Hot Chilipeppers, Paul Simon.



Stefan Herdell

Skansros

“Rekviem Till En Dröm" (Luxury/Border)

PPP

Svenskt svårmod. Svensk livsglädje. Svensk misär.

I välkänt Göteborg perspektiv.

Om man vill så kan man anklaga Skansros för att vara klart överambitiösa och behövde man verkligen stänga in sig i replokaler och studios i ett helt år för att vrida och vända på allt och forma sitt andra album?

Känns inte så.

Likheterna med Håkan är oundvikliga. I en tid när många befinner sig i samma soundmässiga flow och textmässiga stundtals småpatetiska lyrik så trillar även Skansros ner i den välfyllda älggropen.

Och det är både på gott och ont. Textmässigt känns det många gånger som att man bara slängt upp en massa ord i luften och sen låtit slumpen bilda småpubertala och flummiga textslingor.

Musikaliskt doftar det starkt av Manchester, shoegazing och The Smiths, de sistnämnda inte minst i “Jag Skulle Ha Älskat Dig (Ändå)” med snygga Johnny Marr gitarrer.

12 spår, stundtals med textrader som “och när dom i din klass går till Tommys för att köpa folköl och cigaretter, går du dit för att köpa Dr. Pepper”, kan bli lite för mycket i långa loppet.

Men Skansros har också något som jag verkligen gillar.

Det spännande flytet i suggestiva “Minnet Av Dig”, den omedelbara popkänslan i “Felix” och “Jag Skulle Ha Älskat Dig (Ändå)” och en starkt pockande singalongfeeling under “Tysta Fina Stränder”.

En personlig reflektion bara.

Man skulle vinna på att avdramatisera det textmässigt krystade engagemanget.

Liknande artister: Håkan Hellström, Kent ,The Smiths, Autisterna, Joel Alme.

Björn Bostrand

The Shins

“Port Of Morrow " (Columbia)

PPPP

Vårdagjämning igår och idag ett nytt minst sagt efterlängtat album med amerikanska indiepopgenierna The Shins.

Det är vid sådana tillfällen som man tror på sommaren. För The Shins popmusik är på något sätt sommaren förkroppsligad för mig.

Jag åkte dit stenhårt på debutalbumet “Oh Inverted World” (2001) och har nära nog spelat sönder och samman “Chutes Too Narrow” (2003) och Wincing The Night Away” (2007).

Och det har känts hårt att behöva vänta hela fem på album nummer fyra från underbara sångaren James Mercer som istället för sina tre ordinarie bandmedlemmar den här gången samlat ihop ett gäng musikaliska vänner för att sy ihop skönheten.

Och även om den inte fullt ut straffar de två föregångarna, men det är hårfint, så är “P.O.M” ett album med tillräckligt många ljuvliga Shins-vinklingar på hur pop ska förpackas för att man som sann popnörd ska falla i lätt trans.

Jag kan redan nu se mig själv sitta på altanen i solnedgången och sippa på en välkyld lemonad medan “The Rifle's Spiral”, “Simpel Song”, “For A Fool”, “It's Only Life”, “No Way Down”, “Fall Of 82”, “40 Mark Strasse” sätter ett svårslaget soundtrack på den ljuva sommarkvällen.

Och då liksom nu så struntar jag fullkomligt i den där recension som jag läste i morse där tyckaren inte kände igen The Shins och undrade hur länge man kan leva på gamla meriter.

Dessutom hävdade han att Mercer och kompani låter för propra och för poppiga 2012 och delade ut en skamlig tvåa på den femstjärniga skalan.

Jag kan inte låta bli att undra vilka The Shins han lyssnade på?

Liknande artister: Broken Bells, Band Of Horses, Bon Iver, Wilco, The Decemberists.

Björn Bostrand

Diamond Dogs

“Set Fire To It All " (Legal Records/Sound Pollution)

PPPP

Ta en nypa Stones, Faces, Georgia Satellites och ett gäng andra likasinnade och stoppa det i rock'n'roll mixern.

Då får ni sju man starka rock'n'roll gruppen Diamond Dogs.

Efter 20 års mission där en lång rad av första klassen rockers, svenska som utländska, passerat revy i bandet så är man fortfarande ett av de läckraste boogierockbanden på klotet som man kan tänkas möta på en scen.

Det må vara standardformulär 1A inom genren, men det innebär samtidigt ett knivskarpt kvalitetsbevis.

Besättningen i dagens D.D. Består av Sulo, vocals, Duke Of Honk, keyboards, Magic Gunnarsson, saxophone, Fredrik Fagerlund, guitar, Lars Karlsson, guitar, Martin Tronsson, bass och Johannes Drain, trummor.

Och D.D. behövs mer än någonsin när nobodys som Sean Banan oförklarligt är den mest lyssnade på Spotify och när den egotrippade schlagerkartellen får allt större utrymme för att förlama den svenska musiksjälen.

Man känner igen galoppen utan och innan från den Faces färgade öppningen med “On The Sunny Side Again” och de resterande 12 spåren blir en form av greatest hits trots att det handlar om nytt och eget material.

Men ljudbilden har massor av år på nacken och D.D. lillhör utan tvekan de mest trovärdiga bärarna. Dessutom vet de hur man tillsätter helt rätt krydda på ett beprövat och odödligt recept.

Liknande artister: Faces, Rolling Stones, Georgia Satellites, Dogs D'Amour, Wilmer X

Björn Bostrand

Pulpa

“333” (Lefty Records)

PPPP

Jag har aldrig varit någon utstuderad syntfantast. Men det har inte hindrat mig från att gilla och en gång i tiden köpa plattor med Orchestral Manoeuvres In The Dark, The Human League, Ultravox, Depeche Mode, ABC, China Crisis och A Flock Of Seagulls.

Det är också bra referenser för att man ska kunna njuta fullt ut av Patrick Backlund och Mikael Larssons storstilade, vackra och medryckande ljudlandskap.

Indiedisco eller dödselectro har duon kallat sin maskinmusik, men det är väl mest för att förvirra såna som mig som gärna vill sorterar in musik I fack.

Men datorisera maskinmusik med stora och varmt pulserande hjärtslag för melodier passar minst lika bra in som epitet på “333” vars 11 spår hela tiden rider på omfamnande melodier.

Långt ifrån någon överraskning när Patrik är inblandad för melodisnillet är kanske hans finaste tillgång.

Det finns många bevis på det här, inte minst i titelspåret, “Min Kniv”, “Pointless”, “Girls”, “Make This War”, “Accomplice” och “Him And Me” som elegant byter skepnad under resans gång.

Patrik och Mikael kanske inte håller med om att blandas ihop med nedanstående liknande artister. Men det är känslan från det förflutna, och kanske också en mall, som en liten syntnovis gärna använder när han med ett brett leende springer på en bekant känsla igen.

“Everybody who can stand us, you are beautiful” flirtar Pulpa herrarna på vinylpåsen.

Men det behövs knappast.

För alla med ett hjärta som klappar för granna melodier skapade av varma musiker av kött och blod behöver inte vara ett dugg tveksamma för att de har formats av maskiner.

Liknande artister: Orchestral Manoeuvres In The Dark, ABC, Depeche Mode, Ultravox, A Flock Of Seagulls.

Björn Bostrand

Imperial State Electric

“Pop War" (Psychout Records/Sound Pollution)

PPPP

Ibland kan man inte låta bli att undra om det här eleganta elektriskt laddade hopkoket på lika delar rock'n' roll, garagerock och vässad powerpop är på väg och dö ut.

Men då kommer snubbar som Nicke Andersson och liksom bara frälser oss på nytt från allt tvivel när han tillsammans med Dolph de Borst, bas & sång, Tobias Egge, gitarr & sång och Thomas Eriksson, trummor, blir ännu ett klockrent bevis på att vi förgiftade aldrig behöver oroa oss.

Om man vill, som jag, så kan man tolka omslaget och de tio låtarna på albumet som att Nicke och vänner drar ut i korståg mot den allmäna utslätningen inom branschen.

Vad som ska sorteras s i de ovannämnda tre genrerna är egentligen av underordnad betydelse.

Men visst klingar “Empty Hands” och “Sheltered In The Sand” som bländande powerpop och “Uh Huh” och “Monarchy Madness” som klockar in på 1.47 respektive 1.33 doftar strålande garagerock på total offensiv lång väg.

Resten sorterar jag in i rockfacket och känner bara sann glädje över att Nicke Andersson fortsätter att göra det han alltid gjort på sitt oförvanskade och patenterade sätt.

OBS! "Pop War" släpps 9/3

Liknande artister: The Hellacopters, The Datsuns, The Solution, Backyard Babies, The Diamond Dogs.

Björn Bostrand

Ben Kweller

Chuck Prophet

“Temple Beautiful" (Yep Roc/Border)

PPPPP

Egentligen är han inte främmande för någon genre och känns lika bekväm i rock´n´roll, countryrock, indie eller americana. Det har han bevisat på 11 album sedan 1990 när han solodebuterade med “Brother Aldo”, en platta som benämdes som en bedårande kollision mellan lo-fi och country.

Alla inte totalt hundraprocentiga. Men tillräckligt många är så grymma att de utgör en imponerade diskografi från en stor personlighet som aldrig kompromissat med sin musik, utan alltid gått sin egen väg med ett utsökt låtskrivande och därmed en hel hög omistliga album i kappsäcken.

Nummer 12 är solklart ett sådant. För här är Chuck på nytt bara optimal.

Med “Temple Beautiful” väljer 48-åringen att göra ett konceptalbum med fokus på sin hemstad San Francisco, och albumtiteln är förresten lånad från en gammal punkklubb I S.F.

Men även om han stolt förklarat att de här ett album som är inspelat i S.F. , av människor bosatta i S.F. Och dessutom handlar helt och hållet om S.F.  så behöver man aldrig känna sig utanför oavsett var man har slagit ner sina bopålar.

Värmen strålar intensivt från detta rootsiga, starkt melodiösa och tempomässigt varierade rockpaket och Prophet bjuder in med öppen famn.

12:e Prophet kapitlet innehåller självklart lika många låtar av högsta Prophet klass.

Jag blir genuint lycklig av de glimrande melodierna I “Castro Halloween” och “The Left Hand And The Right Hand” och totalt varm inombords av det mjukt balanserade uttrycket i “The Museum Of Broken Hearts” och “He Came From So Far Away (Red Man Speaks)”.

Resten är bara ett gigantiskt bonus.

Vinylexemplaret är redan beställt.

Liknande artister: Green On Red, Alejandro Escovedo, Dave Alvin, Steve Wynn, The Dream Syndicate.

Björn Bostrand

Pontus Snibb 3

"Loud Feathers" (ADA Warner/Rootsy)

PPPP

Varför krångla till det och bosätta sig i en studio under månader när man faktiskt kan göra det på tre dagar.

Pontus Snibb, sång och gitarr, Mats Rydström, bas, och Niklas Matsson, trummor, dundrade in och pangade ur sig 11 låtar på tre dagar i Gig Studio, Stockholm, tillsammans med producenten Conny Wall.

Resultat är hårt och ljuvligt electrified.

“Jag fullkomligt älskade de tre dagarna vi spelade in albumet. Tre killar som har kul och lirar live i studion med nära nog inga pålägg och på samma sätt som alla mina favoritplattor gjorts.

Det handlade bara om att spela svängig musik tillsammans och vi kunde lika gärna ha kallat den för en liveskiva, påpekar Pontus I releasebladet."

För den som inte vet, och det är tyvärr alldeles för många, så är Pontus Snibb utan diskussion en av landets mest begåvade men tråkigt nog också sorgligt underskattade musiker, sångare och låtskrivare.

Men under en lång karriär i grupper som The Buckaroos, SNIBB, Bonafide och i många andra sammanhang, inte minst som vikarierande trummis i legendariska amerikanska countrypunkarna Jason & The Scorchers, så har Pontus med stil och kraft visat att han inte går bort sig i någon genre.

I det här trioformatet är det kärleken till klassisk rockmusik från The Who och Free till Neil Youngs sidekickar Crazy Horse och Van Halen som luftas.

Men trion stoppar sound och känslomässigt också vid andra viktiga bränslepumpar på den larmiga och skönt gungande vägen mot mål.

Klassisk bluesrock som endast kan mätas med med ett ungt ZZ Top, tycker siten CrankitUp.se om "Loud Feathers" som precis som albumtiteln berättar både smeker och river.

Men bluesrock? Med viss reservation säger jag.

För om ni vanligtvis brukar hyperventilera lätt vid den kategorisering så är P.S.3 med sitt rätt-i-ansikte-genuina-ös mycker mer och väldigt långt från fyrkantig 12-taktsblues.

Det är rena rama eldkastarrocken i spår som “Tag Along”, “Mental Breakdown”, “Filler”, “Hounds Of Hell”, "Tiny Joe" och “Suck Face”.

Liknande artister: Bonafide, Brickhouse, Imperial State Electric, Dan Baird's Homemade Sin, Thunder Express.

Björn Bostrand